Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriationslagstiftning för främjande av kolonisationen dels i Norrland och Dalarne dels ock i södra och mellersta delarna av riket. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 176 och 177 i andra kammaren av herrar Herou, Samuelsson och Dahlén.
23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1926:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriationslagstiftning för främjande av kolonisationen dels i Norrland och Dalarne dels ock i södra och mellersta delarna av riket. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 176 och 177 i andra kammaren av herrar Herou, Samuelsson och Dahlén.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr It.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1926 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriationslagstiftning
för främjande av kolonisationen dels i Norrland
och Dalarne dels ock i södra och mellersta delarna av
riket.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionerna nr 176 och 177 i andra kammaren av
herrar Herou, Samuelsson och Dahlén.
I motionen nr 176 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen
anhålla, att det av norrlandskommittén framlagda kravet på en expropriationslagstiftning
såsom stöd för angelägenheten att i Norrland och Dalarne
på bolags och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk måtte snarast
upptagas till behandling och föranleda en proposition till riksdagen.
I motionen nr 177 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,
att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar om
en expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket, såsom
stöd för strävandet att därstädes ä bolags, enskilda spekulanters och större
enskilda jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling
och föranleda en proposition till riksdagen.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda
yrkanden, får utskottet hänvisa till respektive motioner.
Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga Xorriandsjordbruk
upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt betänkande fram- kommittén*
lade denna bland annat ett förslag till lag för beredande åt enskilda jord- den 27 okto
brukare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter. Förslaget bcr 190iavsåg
att skaffa jordbrukssökande mark till upptagande av nya jordbruk,
i främsta rummet genom frivilliga avtal. Om mark ej kunde erhållas på
delta sätt, skulle det inträda en expropriationsrätt, som utövades av
Konungen. Skyldighet att avstå jord i sådan ordning skulle åligga bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken icke
hade sitt bo och hemvist å den fastighet, å vilken den till avstående ifrågasatta
marken vore belägen, samt uppenbarligen besutle fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 11 höft. (Nr It.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1U.
Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)
reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål
under framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle
föras utanför de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens
helgd visligen varit bestämda för densamma.
Riksdagarna Frågan om expropriation för bildande av nya jordbruk kom några år
1909—1917. senare motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911
och 1912 framfördes nämligen medelst motioner förslag om alt ytterst genom
expropriation bereda bl. a. den jordlösa befolkningen jord till nya
jordbruk å fastigheter, som vore av större omfattning, samt å fastigheter,
tillhöriga bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter.
Uti motionerna erinrades om norrlandskommitténs förslag till
expropriation för'' bildande av nya jordbruk och angelägenheten, att detta
förslags syfte lämpligen utsträcktes även till övriga delar av riket. Motionerna
vunno emellertid ej riksdagens bifall.
I samband med Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till ny allmän
expropriationslagstiftning vid 1913, 191G och 1917 års riksdagar likasom
ock vid riksdagarna 1914 och 1915 väcktes ånyo motioner om expropriation
för jordbruksändamål, men vunno motionerna ej riksdagens bifall.
Jordundersökningen
den
30 december
1915.
I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar
Lindhagen och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a.
jordbruk måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan
rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla
betryggande villkor, samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes
till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas
i densamma, t
En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke
kunna biträda det sålunda avgivna förslaget.
Jordkommis- Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland
sionen. annat åt denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och
i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål
utöver vad för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg
genomföras. I anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november
1922 två alternativa, med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning
om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation
för markanskaffning skulle ifrågakomma.
Jnnebördenav Enligt förslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt med vissa skiljakförslaget
I. tjgheter av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken)
skulle varje arbetsför svensk man eller kvinna, som saknade tillräckliga
medel att själv förvärva ett jordbruk, kunna erhålla statens bistånd för
Andra lagutskottets utlåtande Nr li.
3
bildandet av nybygge, under förutsättning att vederbörande genom härkomst,
praktik, håg eller eljest kunde antagas vara skicklig att ägna sig åt mindre
jordbruk. I främsta rummet borde nybyggesanläggning avse upptagande
av större nybyggen, åsyftande att giva bärgning åt en medelstor familj.
Till dylikt nybygge skulle läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord
och, i mån av tillgång, även erforderlig ängs- och hagmark samt tillika
skogsbördig mark för bränsle, husbehovsvirke och mulbete. Till mindre
nybygge skulle läggas odlingsvärd oodlad jord, men odlad jord endast undantagsvis,
samt därjämte även ängs- och hagmark jämte husbehovsskog
och bete efter omständigheterna. I de trakter av landet, där jordbruket
enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog utan även stödskog,
finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde utbrytas att förbliva
i statens ägo och avsättas till stöd främst för större och mindre nybyggen
eller ock bilda kärnan till sockenallmänningar till förmån för sådana
jordbruk, som saknade tillräckligt med skog eller bete.
För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders
jordocker borde staten genom jordkommissionerna i länen söka genom frivilliga
avtal förvärva enskilda egendomar, när dylika stode till buds på
förmånliga villkor och synnerligen lämpade sig för bildande av nya jordbruk.
Nybyggen borde anskaffas inom olika orter i länet, i den mån efterfrågan
efter sådana förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste
tiden emotse från länet eller andra trakter i landet. Kunde frivillig
överenskommelse ej träffas, finge jorden övertagas genom tvångsavlösning
(iexpropriation).
Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning
avstå erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar
jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,
ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och tillhörde
fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma
gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall till högst
hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, såvida ej tjänliga åtgärder
till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta.
Oavsett detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås,
då jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan anledning
uppenbarligen ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av fastighetens
ägare uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller ingå i någon
fastighetens klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle
odlad jord, som enligt ortens förhållanden vore att anse såsom synnerligen
vanhävdad, avstås, såvida ej tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande
vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan
lämplig jord ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad
jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant
ävensom å därmed i det föregående likställd, enskild person tillhörig större
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
fastighet, även om fastigheten ej vore vanhävdad, lagas i anspråk till ett
omfång av 25 procent av den odlade jorden.
Åtskilliga undantag från dessa regler föreslogos dock, såsom för det fall
att huvudfastighetens jordbruk eller skogsbruk skulle genom avståendet
synnerligen försvagas eller synnerligt intrång ske i följd av uppkommen
svårighet i skötseln av jordbruket eller skogsbruket eller att ekonomibyggnaderna
därigenom kunde anses bliva för stora i förhållande till den återstående
arealen.
Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,
vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses
böra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde,
vartill skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde, gåvos i övrigt åtskilliga
reglerande föreskrifter, däribland att odlingsbar mark skulle ersättas efter
det värde, som borde åsätlas den utan hänsyn till det särskilda värde,
vartill markens brukbarhet för odling kunde uppskattas. Vidare föreskrevs,
att om mark, som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild
spekulant, blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till
landets uppodling och bebyggande eller av kronan givits till industriens
och bergsbrukets understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda
ändamålet eller eljest utan kronans medgivande ej innehades under villkor,
som fästs vid densamma, skulle å lösensumman avdragas 25 procent.
Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken
mark, som skulle avstås, så ock om löseskillingen skulle i händelse av tvist
avgöras av en aulösningsnämnd, bestående av lantmätare och kommunalt
valda ledamöter. Över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning
för tvångsavlösning förelåge, och beträffande omfattningen och
läget av den mark, som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär
anföras hos Kungl. Maj:t. Över nämndens beslut i fråga om löseskillingens
storlek finge talan ej föras.
Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.
Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess
uppodling och bebyggande i skälig omfattning ägt rum, snarast möjligt av
jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.
Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas del värde, efter vilket
lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som innehade nybygge på
arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt
över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats
och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om
överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat. Nybygges
överlåtelse med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka
eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än idkande av
jordbruk.
Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade
Andra lagutskottets utlåtande Nr It.
5
nödiga penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid
och i möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv,
nödiga åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord m. m.
Även enligt förslaget II (omfattat av herrar Ehrenborg och Jansson i innebörden
Edsbäcken) skulle, i den mån behovet av jord för bildande av nya jordbruk av för*la9et
ej kunde fyllas genom förvärv medelst frivilliga avtal, jord få förvärvas
genom expropriation. Skyldigheten att i sådan ordning avstå mark var
emellertid enligt detta förslag betydligt mera begränsad och skulle i första
hand omfatta odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, för så
vitt den egendom, vartill jorden hörde, ägdes av bolag, ekonomisk förening
eller enskild spekulant eller ock av annan enskild person, där egendomen
innehölle odlad jord till en areal överstigande 25 hektar. Jord, som på
grund av sin naturliga beskatfenhet eller någon annan omständighet måste
anses alldeles olämplig för jordbruksdrift, eller jord, med avseende å vilken
ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits för dess iståndsättande,
finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes den huvudsakliga delen av den
odlade jorden ligga i sådan vanhävd, att jordbruket därå nedlagts eller
vanskötts i ovan angivna grad, kunde icke blott de vanhävdade ägorna
utan även återstoden av den odlade jorden förvärvas. I andra hand finge
exproprieras odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk förening
eller enskild spekulant, för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse
vidtagits för jordens uppodlande.
Undantagsfallen enligt detta förslag överensstämma i huvudsak med
undantagen enligt alternativ I.
Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit sig
till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den
avvikelse, att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän
underrätt utan till ägodelningsrätt.
Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.
Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avstyrkt, att något av Reservation
förslagen lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan ov ^herrar
bland annat anfört, att mycket starka betänkligheter måste resa sig mot Kutienberqsett
ingrepp i den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa per- t0TP och
i o . . Wohlin.
soners krav pa jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämnda
i mångt och mycket berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande
av jordområden å kronojord och å annan publik jord samt genom förvärv
i den fria marknaden av större, för styckning lämpade egendomar. Skulle
expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål överhuvud taget förekomma,
måste den i varje fall begränsas till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller
föreningar för ekonomisk verksamhet samt s. k. skogsspekulanter, och
vore spörsmålet, huruvida man för nybildningen av mindre jordbruk behövde
tillgripa en expropriationslagstiftning, huvudsakligen en »norrlands
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.
192b års riks
dag.
fråga». Större svårigheter syntes emellertid icke böra i regel möta mot
att förvärva bolagsområdena i fråga på frivillighetens väg och utan tilllitande
av en sådan expropriationslagstiftning, som vore ifrågasatt. Det
kunde naturligtvis givas undantag, men i stort sett kunde reservanterna
icke förstå, att de norrländska trävarubolagen skulle vara ovilliga att sälja
sina odlingsbara myrmarker jämte nödiga smärre områden fastmark och
husbehovsskog, för så vitt bolagen linge behålla sin högvärdiga skogsmark
samt för så vitt de ifrågasatta försäljningarna icke gällde sådana smärre
enklaver i skogsmarken, att försäljningarna av dessa enklaver fördärvade
skogsägornas konfiguration och avsevärt försvårade förvaltningen av dessa.
Enligt vad som vore känt, hade vissa norrländska bolag redan i ganska
stor utsträckning till arrendatorerna åLersålt dessas arrenderade inägoområden,
och det syntes vid sådant förhållande, som om villighet att sälja
de icke utarrenderade odlingsområdena borde vara minst lika stor. Vad
nu anförts om myrmark torde även gälla om hårt försumpad fastmark,
som för bolagens skogsskötsel icke heller hade nämnvärd betydelse.
Vid 1924 års riksdag framställdes i likalydande motionerna nr 97 i
första kammaren av herr Lindhagen in. fl. samt nr 178 i andra kammaren
av herr Johansson i Uppmälby m. fl. yrkande, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta
i överensstämmelse med vissa i motionerna angivna allmänna synpunkter
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om expropriation av
jord för bl. a. bildande av nya jordbruk.
Över motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 39, däri utskottet
hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Motiveringen härför var av följande lydelse:
Att den enskilde jordägaren horde vara skyldig att mot ersättning avstå
sin jord, när denna erfordrades för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse,
vore en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén
framhållit, vore frågan, huruvida rätt till expropriation för visst
ändamål borde anses förefinnas, mindre eu juridisk principfråga än eu
avvägningsfråga mellan skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter
tillgodogjordes samt landets befolkning i största möjliga utsträckning
bereddes tillfälle att genom upptagande av nya jordbruk vinna
sin utkomst och bärgning, vore givetvis en angelägenhet av den samhälleliga
vikt, att, därest densamma icke kunde annorledes tillgodoses, en
expropriationsrätt för ändamålet kunde vara påkallad.
Det torde emellertid icke böra förbises, att en sådan lagstiftning som
den av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i
olika avseenden medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen
tvivelsutan hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust,
vilken skulle ej minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig
och som vore ägnad att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning
av gällande fastighetsvärden med därav följande menlig inverkan å
fastighetskrediten torde ock vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta
lagstiftningens genomförande.
Andra lagutskottets utlå ande Nr li.
7
Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl förelåge för genomförandet
av en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd,
gällde det emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den
tillämnade lagstiftningen avsåge att tillgodose, vore av den styrka, att det
kunde anses överväga de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den
enskilda äganderätten skulle komma att medföra.
Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande
av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom
kände sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissionen verkställda
enquéten hade ej ådagalagt förefintligheten därav. I flertalet av de yttranden,
som avgivits över jordkommissionens förslag, hade tvärtom betonats,
att för närvarande ej funnes någon större svårighet för den jordsökande
allmänheten att till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter.
Erfarenheterna i detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden
avgåvos, pekade än mera bestämt i samma riktning. Härför talade ock i
sin mån den skrivelse, som Sveriges skogsägareförbund under februari
månad 1924 ingivit till Kungl. Maj:t med anmälan, att genom nämnda
förbund utbjödes av respektive skogsbolag till försäljning i egnahems- och
kolonisationssyfte vissa arealer av dels bebyggd inägojord, dels odlad men
obebyggd jord och dels oodlad, men odlingsbar mark.
I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att 1924 års riksdag beslutat
avlåta en skrivelse till Kung]. Maj:t med begäran om skyndsamt föranstaltande
om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande
av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem och om
framläggande för riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.
Utskottet hölle före, att, innan man inläte sig å genomförande av tvångsbestämmelser
för det i motionerna angivna syftet, det borde undersökas,
huruvida icke det nämnda syftet stode att tillgodose därförutan. Mycket
tydde på, att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från
många jordägares sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en
motsatt uppfattning.
I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att, i händelse en av utskottet
i annat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t om utarbetande
av bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers
och med dem likställda nyttjanderättshavares ställning vunne beaktande,
genom en dylik lagstiftning indirekt torde komma att föranledas
ytterligare utbud av jord till avsalu.
För egen del hade ock staten i sin mån möjlighet att genom upplåtelser
från kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen
samt genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling
verksamt främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten
tillfälle att förvärva erforderliga brukningsområden.
Först därest det visade sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke
utan ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig
omfattning tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning,
huruvida sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunde vara av
behovet påkallade.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka av
angivna skäl hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsamt
förslag till lag om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr U.
1925 års
riksdag.
Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan.
Vid 1925 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 162
och nr 163 i första kammaren av herr Lindhagen med instämmande beträffande
yrkandena i motionerna av herr Luterkort m. fl. samt nr 167
och 168 i andra kammaren av herr Pettersson i Hällbacken m. fl.
I motionerna nr 162 i första kammaren och nr 167 i andra kammaren
hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen anhålla, att det av norrlandskommittén
framlagda och av regeringen ännu ej prövade krav på en
expropriationslagstiftning såsom stöd för angelägenheten att i Norrland
och Dalarne å bolags och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk
måtte omsider upptagas till behandling och föranleda en proposition
till riksdagen.
I motionerna nr 163 i första kammaren och nr 168 i andra kammaren
hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen anhålla, att jordundersökningens
och jordkommissionens framställningar om en expropriationslag
även för mellersta och södra delarna av riket, såsom yttersta stöd för
strävandet ätt därstädes å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda
jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling och
föranleda en proposition till riksdagen.
Över motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 25, däri utskottet
hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Till stöd för sin hemställan anförde utskottet följande:
Den i nu förevarande motioner påyrkade expropriationslagstiftningen för
bildande av nya jordbruk är i jämförelse med den av fjolårets motionärer
för enahanda ändamål påkallade så tillvida av mindre omfattning, som den
skulle medgiva expropriationsrätt allenast gentemot bolag och enskilda
spekulanter samt, i fråga om södra och mellersta Sverige, större enskilda
jordägare. Någon större åtskillnad torde dock praktiskt taget icke föreligga
beträffande räckvidden för de båda sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.
Vad av utskottet i dess ovan återgivna fjolårsutlåtande anförts till stöd
för att ej då tillstyrka genomförande av en expropriationslagstiftning i och
för bildande av nya jordbruk synes utskottet alltjämt äga giltighet.
Såvitt utskottet kunnat inhämta synes en ökad benägenhet förefinnas att
avyttra odlingsbar jord, där förhållandena det lämpligen medgiva. Föreliggande
uppgifter synas ock giva stöd för att så även är fallet beträffande
bolag tillhörig odlingsmark.
Härtill kommer emellertid, att innevarande års riksdag beslutat att medelst
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en skyndsam,
objektiv och förutsättningslös utredning, huruvida och på vad sätt kolonisation
å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder åvägabringas
inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet, samt
om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav må föranledas.
Utskottet håller för visst, att vid den av riksdagen sålunda påkallade
utredningen erforderlig uppmärksamhet kommer att ägnas även åt frågan,
i vad mån odlingsbar jord, lämpad för bildande av nya jordbruk, står att
Ändra lagutskottets utlåtande Nr lb.
9
medelst frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i
Norrland och Dalarne, samt, därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas
möta, vilka åtgärder som därav må påkallas.
Enligt utskottets mening skulle ett bifall till de i nu förevarande motioner
gjorda hemställandena om framläggande av förslag till expropriationslagstiftning
för i motionerna angivna ändamål ej stå i överensstämmelse med
det av innevarande års riksdag redan fattade beslutet om påkallande av
en förutsättningslös utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna
för en vidgad kolonisation medelst statliga åtgärder å odlingsbar jord.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka
av angivna skäl hemställt, att riksdagen måtte anhålla dels att Kungl. Maj:t,
med beaktande av norrlandskommitténs förslag i ämnet, ville till stöd för
bildande av nya jordbruk (kolonisation) å bolags och enskilda spekulanters
mark i Norrland och Dalarne överväga förslag till en lag om expropriation,
och dels att Kungl. Maj:t, med beaktande av jordundersökningens och
jordkommissionens förslag i ämnet, ville till stöd för bildande av nya
jordbruk (kolonisation) å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda
jordägares mark i mellersta och södra delarna av riket överväga förslag
till en lag om expropriation.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Såsom ovan berörts anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den
29 april 1925, nr 150, under åberopande av vad som anförts i sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 1, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad
sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder
åvägabringas inom landet i vidare utsträckning, än vad för närvarande
vore fallet, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav må föranledas.
1925 års
kolonisationssakkunniga.
Skrivelsen var föranledd av två inom riksdagen väckta motioner, nr 164
i första kammaren av herr Lindhagen samt nr 169 i andra kammaren
av herr Pettersson i Hällbacken m. fl. I motionerna hade hemställts, att
riksdagen ville dels uttala sig för att kolonisationsfrågan inriktades på rikets
kolonisation och att detta borde ske genom en allmän, av staten ledd nybyggesverksamhet
och dels för ändamålet för egen del besluta eller hos
Konungen begära en lagstiftning i huvudsaklig anslutning till grunderna
för jordkommissionens förslag till lag om statsåtgärder för bildandet av
nya jordbruk.
I förenämnda utskottsutlåtande framhölls bland annat följande:
Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem — landsbygdens årliga
födelseöverskott uppginge numera till mellan 30,000 och 40,000 personer —
borde övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror må kunna, där
förutsättningar härför funnes, beredas tillfälle att kvarstanna inom jordbruket
ävensom i vad mån den produktiva jorden må kunna ytterligare
utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för folköverskottet,
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr li.
särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig utveckling av
äldre. Inom olika delar av riket funnes helt visst betydande arealer odlingsbar
jord, som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunde erövras
för kulturen och giva upphov till nya försörjningstillfällen. Det vore av
vikt att snarast få undersökt, huruvida och på vad sätt en systematisk
kolonisation må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska
kronoskogarna. För uppbringande av större till jordbruksbildning lämpade
jordområden liksom för utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter
gemensamt berörande kolonisationsåtgärder vore nuvarande egnahemsanordningar
näppeligen tillräckliga. Härtill komme, att egnahemslåneförmedlarna
knappast torde kunna med nu utgående statsunderstöd påtaga sig
de kostnader och den risk, som antagligen bleve förenad med dylik bygdbrytning,
och ej heller lämna nybyggaren det stöd, som torde krävas, för
att en mindre bemedlad skulle kunna mäkta genomföra det helt visst oltast
vanskliga och kostsamma företaget att från obruten mark skapa ett nytt
självständigt jordbruk. Slutligen uttalar utskottet, att hela den föreliggande
frågan borde göras till föremål för en skyndsam, objektiv och förutsättningslös
utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna för en vidgad
inre kolonisation samt vägarna för dennas ändamålsenliga bedrivande.
Enär en verksamhet av denna art inrymde omfattande ekonomiska problem,
samtidigt som den givetvis vore en fråga av stor social räckvidd,
torde spörsmålets ekonomiska sida därvid jämväl böra vederbörligen utredas.
Med i huvudsak denna motivering framställde utskottet det förslag,
som föranledde, att riksdagen till Kungl. Maj:t avlät den förut omtalade
skrivelsen den 29 april 1925 nr 150.
Vid anmälan i statsrådet den 6 juni 1925 av berörda riksdagsskrivelse
yttrade chefen för jordbruksdepartementet följande:
Det måste givetvis betraktas som en av våra viktigaste samhälleliga angelägenheter
att befordra en på samma gång ekonomisk och intensiv användning
av landets naturtillgångar. Endast därigenom kan utsikt för
vårt folk skapas till en god bärgning. Vid sidan av den odlade jorden
finnas här i landet vidsträckta, nu föga utnyttjade arealer, som efter odling
och med lämplig skötsel skulle kunna giva goda skördar och sålunda
erbjuda ett stort antal människor hem och utkomst. I någon mån har
vår kraftigt utvecklade egnahemsrörelse verkat för ett dylikt utvidgande
av den odlade jorden, men dess huvuduppgift har likväl legat på ett annat
område; vissa grenar av statens utlåningsverksamhet hava syftat åt samma
håll, även om desamma mera främjat redan befintliga jordbruks utökande
än skapande av nya självständiga jordbruk. Att sätta den obemedlade i
tillfälle att genom nyodlingsverksamhet skapa sig hem och utkomst har
däremot varit huvudändamålet med kronoparkskolonisationen. Efter åtskilliga
års försöksarbete har denna verksamhet numera stadgat sig dithän,
att innevarande års riksdag på Kungl. Maj ds förslag godkänt definitiva
grunder för dess fortsättande. Kronoparkskolonisationen avser helt
naturligt endast den odlingsmark, som är i kronans ägo. Då det emellertid
är konstaterat, att huvudparten av den ur odlingssynpunkt bästa och
i förhållande till sitt läge lämpligaste odlingsmarken befinner sig i enskildas
händer, måste det anses i hög grad önskvärt, att en utredning genom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
11
sakkunniga i det i ovanberörda riksdagsskrivelse angivna syfte ofördröjligen
kommer till stånd.
En dylik utredning torde emellertid på förhand böra inriktas på vissa
konkreta mål, på det att ett praktiskt resultat snarast möjligt må kunna
ernås. Ur denna synpunkt bör det därför vara lämpligt, att på enahanda
sätt, som skett i fråga om det slutliga ordnandet av kronoparkskolonisationen,
utredningen närmast begränsas till formerna för en dylik kolonisationsverksamhets
igångsättande, under det att frågan om dess utsträckning
mera lämnas åt framtiden. Men även om det alltså icke bör sättas i fråga,
att själva utredningen föregås av en fullständig inventering av all odlingsbar
mark i enskild ägo, bör man likväl på grundval i första rummet av
tillgängligt material, såsom de av kolonisationskommittén företagna inventeringarna
i Norrland och jordkommissionens enquéte till kommunerna,
det av vissa skogsägande bolag gjorda erbjudandet om avyttring av odlingsmark,
den av Sveriges geologiska undersökning verkställda inventeringen
av torvtillgångarna i södra Sverige m. in., söka giva anvisning på
vissa trakter, där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild
mark föreligga, varvid dessutom utöver de rena jordbrukssynpunkterna
uppmärksamhet jämväl torde böra ägnas frågan om möjlighet för
vederbörande kolonister att erhålla biförtjänster.
Vid utredningen av omfattningen och formerna för statens understödjande
av ifrågavarande kolonisationsverksamhet torde böra övervägas, huruvida
delta hör grundas på av staten redan bedriven understöds- och lånerörelse
genom medverkan av egnahemslånefonden, avdikningsanslagen och
odlingslånefonden, allmänna och norrländska nyodlingsfonderna in. 11. —
varvid eu speciell anpassning av villkoren för anslag och lån för detta
ändamål givetvis kan bliva nödvändig — eller på för detta ändamål särskilt
vidtagna anordningar, antingen såsom skett i fråga om kronoparkskolonisationen
genom statens direkta medverkan eller genom grundandet av eu
kooperativ understöds- och låneverksamhet. Beroende av vilkendera av
dessa vägar som befinnes lämpligast lärer bliva, om det direkta handhavandet
av denna kolonisation skall uppdragas åt egnahemsnämnderna i
länen — eventuellt annan med hushållningssällskapen samarbetande,
för detta ändamål nyskapad organisation —, åt mera statliga organ eller
åt helt frivilliga sammanslutningar. För den händelse dylika statliga organ
prövas böra handhava kolonisationen, torde även särskilt böra utredas.
på vad sätt anskaffning och inköp av odlingsbar mark för statens räkning
bör ordnas. Däremot anser jag icke frågan om rätt att expropriera dylik
odlingsmark för kolonisationsändamål böra upptagas i detta sammanhang.
Jag förbiser ingalunda, att för en effektiv kolonisationsverksamhet kunna
komma att erfordras både en expropriationslagstiftning och andra lagstiftningsåtgärder.
Med det i viss mån begränsade uppdrag, som jag ansett
böra lämnas de sakkunniga, lära emellertid några mera betydande lagstiftningsuppgifter
knappast böra förenas. För utredningsarbetets skyndsamma
och ändamålsenliga utförande lärer också vara lämpligast, att i första hand
fastslås formerna för kolonisationsverksamhetens bedrivande.
För verkställande av ifrågavarande utredning torde sakkunniga till ett
antal av högst fem böra tillkallas.
På departementschefens hemställan beslöt Kungl. Maj:t att tillkalla högst
fem sakkunniga personer för verkställande inom sagda departement av
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisation
å mark i enskild ägo.
Den 12 juni 1925 blevo ifrågavarande sakkunniga tillkallade.
1925 års nn- Vidare må erinras, hurusom riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den
kommission 2 iuni 1925’ nr 309> anhållit, under åberopande av vad som anförts i riksför
upplåtelse dagens andra lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande nr 32, om överaV
J°rd'' vägande från regeringens sida av åtgärder, som vore ägnade att främja frilösning
av arrendejordbruk i större utsträckning än för närvarande skedde,
därvid jämväl borde komma under prövning behovet av en särskild lagstiftning
för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag och enskilda
spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
dessa överväganden kunde föranleda.
Skrivelsen var föranledd av motionerna nr 166 och 167 i första kammaren
av herr Lindhagen med instämmande beträffande yrkandena i motionerna av
herr Luterkort m. fl. och nr 171 och 172 i andra kammaren av herr Pettersson
i Hällbacken m. fl. I motionerna 1:166 och 11:171 både hemställts,
att riksdagen ville, i anslutning till norrlandskommitténs avsikter samt
jordkommissionens framställningar, hos regeringen begära övervägande och
förslag till en lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk. I motionerna
1:167 och II : 172 hade hemställts, att riksdagen ville anhålla hos regeringen,
att den med anledning av riksdagens skrivelse 1912 tillsatta åbokommitténs
betänkande måtte tagas under övervägande och för riksdagen
framläggas det förslag, vartill detta betänkande borde till förmån för de av
detsamma berörda åborna föranleda.
I förenämnda utskottsutlåtande framhölls bland annat följande:
Det måste i stort sett anses såsom en synnerligen önskvärd utveckling,
att de självägande jordbrukarnas antal ökades genom att arrendatorer och
andra brukare av annans jord med äganderätt förvärvade den jord, de
brukade. Vissa hämmande faktorer förefunnes emellertid, vilka gjorde, att
ett överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande
icke lcomme till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Berörda
hinder borde undanröjas och åtgärder vidtagas, vilka vore ägnade
att underlätta överenskommelse mellan vederbörande angående äganderättens
överlåtande å brukaren. I detta avseende framstode såsom en önskvärd
åtgärd genomförandet av en förbättrad jorddelningslagstiftning. Vidare
ville utskottet understryka vikten av att spörsmålet om förenkling i fråga
om fastighets frigörande från densamma besvärande inteckningar med det
snaraste bringades till lösning. Det väsentligaste hindret bottnade emellertid
i de svårigheter, som för respektive arrendatorer vore förknippade med
köpens finansiering. Utskottet ville betona önskvärdheten av att från statsmakternas
sida möjliggjordes ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare,
som ville och vore i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade
områden. Viss utvidgning av egnahemslånerörelsen skulle i hög grad
främja frilösen av arrendejordbruk. Andra utvägar kunde måhända ock
för ändamålet utfinnas. En närmare undersökning från statsmakternas
sida av vad i hithörande hänseende kunde åtgöras vore av förhållandena
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14
13
påkallad. Vidare borde från det allmännas sida vidtagas en närmare undersökning,
huru det förhölle sig med benägenheten från bolagens sida att
vilja avyttra av dem tidigare förvärvade jordbruk, vilka sedermera av bolagen
förvandlats till arrendejordbruk. Skulle det därvid visa sig, att å
bolagen ankommande hinder för jordbrukens förvärvande befunnes möta för
respektive brukare, syntes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder,
syftande till att överkomma sålunda mötande hinder. Vad
nu sagts rörande bolag syntes utskottet till viss del gälla även beträffande
s. k. enskilda spekulanter. I samband med den av utskottet sålunda ifrågaställda
undersökningen syntes ock lämpligen böra tagas under övervägande,
vilka statliga åtgärder som med anledning av den av äbokommittén
verkställda utredningen angående de å s. k. rekognitionsskogshemman befintliga
lägenheter samt å under bruk skatteköpta hemman och lägenheter
kunde finnas påkallade till tryggande av dessa brukares rätt till innehav
av hemmanen och lägenheterna i fråga.
Med i huvudsak denna motivering framställde utskottet det förslag,
som föranledde, att riksdagen till Kungl. Maj:t avlät den förut omtalade
skrivelsen den 2 juni 1925 nr 309.
Vid anmälan i statsrådet den 21 augusti 1925 av berörda riksdagsskrivelse
yttrade chefen för jordbruksdepartementet följande:
Den av riksdagen sålunda begärda utredningen beträffande åtgärder för
främjande av frilösning av arrendejordbruk avser, efter vad framgår av
riksdagens förberörda skrivelse, i första hand en undersökning, huruvida
frilösning av arrendejordbruk i större omfattning, än vad nu sker, kan
komma till stånd på den frivilliga överenskommelsens väg och i vilken
mån det allmänna kan medverka till underlättandet härav. Skulle denna
väg icke vara framkomlig eller resultaten anses bliva alltför ringa eller
eljest otillfredsställande, borde i andra rummet upptagas frågan om särskild
lagstiftning, syftande att med tvång avlösa de områden, som ur sociala
och andra samhälleliga synpunkter kunna anses behövliga för det
självständiga bondejordbrukets tryggande och utvidgning. Till en dylik
ordning för utredningsarbetets bedrivande kan jag ansluta mig. Dock anser
jag, att denna förstahandsundersökning om möjligheten för frivilliga
överenskommelser bör hållas inom sådana gränser och bedrivas med sådan
praktisk inriktning på omedelbara resultat, att icke det möjligen erforderliga
kraftigare ingripandet onödigtvis fördröjes.
Vad som närmast tarvas är en undersökning för utrönande av den verkliga
omfattning, i vilken jordägarna äro villiga att avhända sig arrendejordbruk
av den art här avses; varjämte bör undersökas, huruvida på
denna väg sådana villkor kunna ernås, som äro ekonomiskt antagliga för
brukarna.
Undersökningen bör emellertid icke stanna allenast vid frågan om frilösning
av nuvarande arrendejordbruk, utan jämväl utsträckas att omfatta annan mark
i bolagens och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen bör mobiliseras
för jordbruksnvbildning eller för utökning av ofullständiga jordbruk.
För undersökningens utförande torde det vara erforderligt, att från jordägarna
införskaffas noggranna uppgifter beträffande vederbörandes benägenhet
att utan tvångsåtgärder avyttra jordbruk eller för jordbruk lämplig
mark. Dessa uppgifter böra särskilt omfatta arealen av den jord, som kan
bliva föremål för frivillig avyttring, dess fördelning på olika ägoslag och
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr li.
brukningsdelar, dessa senares läge till kommunikationsleder, arbetstillfällen
och tätare bebyggda orter, förhållandet mellan arealen av varje särskild
jordägares till avyttring erbjudna mark, fördelad på olika ägoslag, och hans
hela innehav av mark, fördelat efter samma grunder, villkor i fråga om
brukningsdelarnas tilldelning av åker, odlingsmark och skog, rätt till husbehovsvirke
och bete, ävensom pris och betalningsvillkor.
Samtidigt med nu omförmälda undersökning synes mig den av riksdagen
i samma skrivelse förordade utredningen angående omfattningen av och
formerna för statens bistånd åt arrendatorerna i och för avhjälpande av
de finansiella svårigheter, som äro förknippade med frilösningen, böra
igångsättas.
Ovannämnda undersökning och utredning stå uppenbarligen i nära samband
med frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisation å
mark i enskild ägo, för vilken frågas utredning jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 6 juni 1925 särskilda sakkunniga av mig tillkallats. Det
synes mig därför lämpligt, att även det nu ifrågasatta undersöknings- och
utredningsarbetet överlämnas åt nämnda sakkunniga. Dock torde, vad
beträffar undersökningen rörande frilösning av arrendejordbruk in. in.,
denna undersökning enligt sakens natur å ena sidan icke kräva medverkan
av samtliga sakkunnigledamöter, men å andra sidan förutsätta anlitande
av personer med sakkunskap på områden, som icke äro representerade
bland kolonisationssakkunniga. I betraktande härav anser jag mig
böra förorda, att ifrågavarande undersökning anförtros åt ordföranden hos
nämnda sakkunniga samt två med dylik sakkunskap utrustade personer.
Denna tremannakommission skulle sålunda hava att träda i förbindelse
med ombud för jordägarna för att underhandla om erforderliga uppgifters
avlämnande och inför dem belysa de synpunkter, som från det allmännas
sida böra läggas på grundandet av självständiga jordbruk i olika delar av
landet. Sedan uppgifter erhållits och sammanställts, bör berättelse över
verksamheten avgivas till Kungl. Maj:t.
Vad slutligen beträffar den av riksdagen framkastade tanken om lämpligheten
av att i detta sammanhang upptaga jämväl frågan om de statliga
åtgärder, som med anledning av den av åbokommittén verkställda utredningen
angående de å s. k. rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter
samt under bruk skatteköpta hemman och lägenheter kunna finnas påkallade
till tryggande av brukarnas rätt till innehav av hemmanen och
lägenheterna i fråga, synes det mig självklart, att, i den mån dessa brukare
icke kunna göra anspråk på annan rätt till ovannämnda hemman
och lägenheter, än som tillkommer arrendator, här ovan ifrågasatta åtgärder
få avseende i tillämpliga delar även på dem. Beträffande de av
berörda brukare åter, som hava eller anse sig hava annan rätt till hemmanet
eller lägenheten (åborätt), är förhållandet givetvis ett annat, i det
att de åtgärder, som för tryggandet av deras rätt kunna komma i fråga,
äro av helt annan natur, och bör därför frågan härom näppeligen upptagas
i detta sammanhang.
På departementschefens hemställan beslöt Kungl. Maj:t att dels uppdraga
åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juni 1925 tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande
av kolonisation å mark i enskild ägo att, i enlighet med departementschefens
ovannämnda uttalanden, verkställa utredning, i vilken omfattning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14
15
och under vilka former bistånd borde av staten lämnas arrendatorer för
avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk förknippade finansiella
svårigheter, dels ock uppdraga åt ordföranden hos förutnämnda sakkunniga
att, i anslutning till vad av departementschefen anförts, jämte
två sakkunniga personer verkställa undersökning rörande enskilda jordägares
benägenhet att avyttra arrendejordbruk till respektive brukare samt
mark för bildande av nya jordbruk liksom för utvidgning av ofullständiga
jordbruk.
Sistnämnda sakkunniga (1925 års undersökningskommission för upplåtelse
av jord) tillkallades den 21 augusti 1925-
Därjämte vill utskottet bringa i erinran vissa förberedande åtgärder,
som under nästlidna och innevarande år vidtagits för åstadkommande av publik jord.
ökad försäljning av publik jord och som synas vara av intresse, när det
gäller att bedöma frågan om den omfattning, i vilken det under den närmaste
tiden kan antagas bliva möjligt att förvärva mindre jordbruksfastigheter
i marknaden.
Med anledning av väckta motioner avlät 1925 års riksdag en skrivelse
till Kungl. Maj:t, däri hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte låta skyndsamt
utreda, under vilka betingelser i vidare mån än nu vore medgivet möjlighet
kunde beredas lägenhetsinnehavare å ecklesiastik jord, som därå ägde
egna boningshus, att friköpa av dem innehavda lägenheter samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av utredningen föranleddes. Denna
riksdagsskrivelse har föranlett proposition till innevarande riksdag med
förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (prop. nr 197).
Vidare har innevarande riksdag med anledning av väckta motioner beslutat
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd
utledning ville låta utarbeta en plan för styckning av härför lämpade
kronoegendomar samt för nästkommande riksdag framlägga förslag i ärendet.
Förevarande motioner avse att främja bildandet av nya jordbruk på Utskottets
enskild mark. Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, yttrandeframställde
fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t begäran om utredning,
huruvida och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord skulle
kunna genom statliga åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning
än vad för närvarande vore fallet. Denna utredning har numera
påbörjats genom särskilt tillkallade sakkunniga. Enligt de riktlinjer, som
chefen för jordbruksdepartementet angav vid beslutet om de sakkunnigas
tillsättande, skola dessa vid sitt arbete i första rummet utgå från tillgängligt
material, såsom de av kolonisationskommittén företagna inventeringarna
i Norrland och jordkommissionens enquéte till kommunerna, det av vissa
skogsägande bolag gjorda erbjudandet om avyttring av odlingsmark, den
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
av Sveriges geologiska undersökning verkställda inventeringen av torvtillgångarna
i södra Sverige ra. m., och söka giva anvisning på vissa trakter,
där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild mark föreligga.
De sakkunnigas arbetsuppgift har vidare av departementschefen
bestämts till att avse åstadkommande av lämpliga former och anvisande
av verksamma medel för statens understödjande av ifrågavarande kolonisationsverksamhet
på frivillighetens väg. Däremot har departementschefen
uttalat den åsikten, att frågan om rätt att expropriera dylik odlingsmark
för kolonisationsändamål icke borde upptagas i detta sammanhang,
ehuru han ingalunda förbisåg, att för en effektiv kolonisationsverksamhet
kunde komma att erfordras både en expropriationslagstiftning och andra
lagstiftningsåtgärder.
I samband med här omtalade arbete pågår, såsom ävenledes av det
föregående framgått, en annan utredning i syfte att föra framåt den kolonisationsfråga,
som avses i motionerna. Denna utredning gäller närmast
åtgärder för att främja frilösning av förefintliga arrendejordbruk, men den
bör enligt vad departementschefen uttalat jämväl utsträckas att omfatta
annan mark i bolagens och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen bör
mobiliseras för jordbruksnybildning eller för utökning av ofullständiga
jordbruk.
Med hänsyn till det läge, vari således föreliggande kolonisationsfråga
för närvarande befinner sig, anser utskottet, att de här behandlade motionerna
icke böra föranleda, att frågan om expropriationslagstiftning av
riksdagen nu upplages till behandling.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den It mars 1926.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Weslman, Sigfrid Hansson, greve Spens
och von Stockenström, fröken Hesselgren samt herrar Lindhagen, Martin Svensson
och Åkerberg;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg’1, Hage, Magnusson
i Skövde, Ödström, Johansson i Kälkebo, Pettersson i Hällbacken* och Hedvall.
•) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr li. 17
Reservationer:
1) av herr Hage;
2) av herr Lindhagen, som anfört:
»Utskottet har yttrat, att med hänsyn till det läge, vari föreliggande
fråga nu befinner sig, bör frågan om expropriationslagstiftning icke nu
upptagas till behandling. Upprepad motion har av mig denna gång icke
heller väckts med hänsyn till alt nämnda läge föranletts av riksdagen
samt upprätthållits av vederbörande departement under den nuvarande
regeringen. Man kunde därför befara, icke ett framsteg utan till synes
ett ytterligare sammanstörtande i frågan. Det senare har också inträffat
såsom framgår av den allmänna uppslutningen till utskottets betänkande.
I år liksom förra året är det emellertid enligt min och en mängd främmande
lagstiftningars uppfattning uppenbart, att en lösning av jordfrågan,
så vitt den syftar att förena social omtanke och ekonomisk rättvisa, måste
bygga på en expropriationslagstiftning såsom bakgrund. Endast på detta
sätt kan åstadkommas rimliga avtal vid de rätta tidpunkterna och på alla
erforderliga ställen. Det är därför säkerligen av fruktan för att avtalen
skola bliva rimliga i nyss angivna avseenden, som man motsätter sig expropriationslagstiftningen.
Det senare sker nog mångenstädes i syfte tillika
att vinna tid för att hinna ordna saken på ett för den store jordägaren
fördelaktigt och sålunda för småfolket menligt sätt, innan den fruktade lagstiftningen
kommer till stånd. Det nu förordade läget kan bildlikt talat sägas
vara, att man i vår mekaniska tid förordar, att statsskeppet i förevarande
farvatten paddlas fram med åror utan ledning av kompass i stället för att
målmedvetet föras fram med kraft mot bestämda mål.
Det är karakteristiskt för läget, att man fortfarande för att undgå expropriationstanken
hänger sig fäst vid att kolonisation måste bestå uti att
flytta jordlösa från avlägsna trakter till »vissa trakter där förutsättningar
för en framgångsrik kolonisation å enskild mark föreligga». Kolonisationskommittén
har i uppdrag att »giva anvisning» på sådana trakter, alldeles
som om det gällde en amerikansk kolonisation på prärier. I vårt land
gäller det framför allt att tillvarataga en lägenhet här och eu annan där,
och att där åstadkomma kolonisation på naturlig väg genom den befolkning,
som bor på trakten. Redan de tre så kallade bolagsreservanterna
inom norrlandskommittén sökte undgå expropriationshotet genom alt hänga
sig fast vid förenämnda halmstrå. Det vore väl ej oundgängligt, utropade
de, att en odlare skulle erhålla mark just i den by eller den socken, där
han är boende. Uppställer man ej sådana anspråk torde det, menade
dessa reservanter, aldrig visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla
odlingsmark.
Beträffande utbrytningen av arrendejordbruk, skall nu även den i strid
mot alla naturlagar främjas genom frivilliga erbjudanden utan stöd av
expropriationslag. Bakom denna politik ligger också instinktivt ett begripBihang
till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 11 höft. (Nr li.)
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
ligt intresse att bereda den store jordägaren tillfälle till att undgå en ekonomiskt
betryggande och socialt rättvis utbrytning. I varje händelse vinner
han även här rådrum för att undgå en kommande lagstiftning, som menar
allvar.
Från en av de tre regeringskommissarier, som skola »undersöka» denna
frivillighet, har för mig upplysts, att han icke har någon instruktion att
såsom villkor för frivillig utbrytning fordra, att arrendatorerna ej behöva
betala sina egna och sina förfäders odlingsarbeten, att en landbo, som
suttit på arrendet helst om det varat avsevärd tid, tillförsäkras företrädesrätt
till inköpet och möjlighet att få göra det på tid och villkor, som gjorde
inköpet för honom överkomligt med mera dylikt. (Se motionen i första
kammaren nr 162, sid. 26, för 1925 samt nr 244 och 245 för 1926.) Med
andra ord statsmakten agiterar i själva verket hos bolagen för att de måtte
påskynda en ^styckning av arrendejordbruken på jordekonomiskt mindre
tillfredsställande villkor och utan social rättvisa.
Under ett sådant läge i jordfrågan bör en erinran om detsamma förekomma
vid varje riksdag. Jag hade i år tänkt göra det interpellationsvis,
men begagnar nu det tillfälle, som de väckta motionerna erbjuda.
Enligt min uppfattning borde åtminstone en vänsterregering tagit manlig
ställning till norrlandskommitténs, värmlandsundersökningens och jordkommissionens
grundsatser och förslag. I stället har nu tillsatts nya jordberedningar
med instruktion i själva verket att söka åstadkomma försämringar
i desamma, så långt det befinnes erforderligt för att vinna anslutning
även från de konservativa och deras vederlikar inom skilda partier. Dessa
beredningar äro ock sammansatta till övervägande del av konservativa och
halvkonservativa i jordfrågan. Ängsligt undvikes vid alla tillfällen något
rådgörande med dem, som enligt uppdrag stått i arbetet för de gamla
kommissionerna och tillägnat sig erfarenhet. Därför blev också det år
1925 framlagda kompromissförslaget till förbudslag för bolagsköp så pass
bedrövligt, att det söndersköts till och med av dem, som man väl trodde
sig kunna vinna genom ett dylikt underminerande i verkligheten av norrlandslagstiftningen.
Det återstår således för oss, som stå i de gamla positionerna, ingen
annan utväg än att göra oavlåtliga anlopp mot »det nuvarande läget». På
detta sätt gå tilläventyrs de senaste jordberedningarna välvilligt något litet
stycke framåt i en eller annan detalj. Kanske föranledes därigenom också
särskilt en socialdemokratisk regering att förkasta åtskilliga kompromisser
i dessa beredningarnas kommande förslag.
I övrigt åberopas bilagda reservation i detta ämne till lagutskottets utlåtande
nr 25 för 1925.
På grund av vad sålunda anförts hemställes om bifall:
A) till motionen nr 176;
B) till motionen nr 177».
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande A!r l i
-
ts
Bilaga till herr Lindhagens reservation.
Reservation till andra lagutskottets utlåtande nr 25 vid 1925 års
riksdag.
Beträffande punkt A) i utskottets hemställan
av herrar Linder, Lindhagen, Åkerberg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg
och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t, med beaktande
av norrlandskommitténs förslag i ämnet, ville till stöd för bildande
av nya jordbruk (kolonisation) å bolags och enskilda spekulanters
mark i Norrland och Dalarna överväga förslag till
en lag om expropriation.
Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter
huvudsakligen instämde, följande:
»Rikets kolonisation genom bildandet av nya jordbruk har sedan gammalt *n''
varit en trängande svensk statsangelägenhet. Särskilt har kolonisation å kro- ^ändsk"°odnans
skogsfastigheter i Norrland och övre Dalarna varit föremål för oavlåtliga ängsjorden
bemödanden, vilka pågå ännu. Emellertid har på de senare tiderna av befolk- — krononingen,
vederbörande myndigheter och jordkommissioner uppmärksamheten
blivit riktad därå, att »den i enskild ägo befintliga norrländska odlingsjorden 10‘ ra e''
är med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mer lämplig för bebyggelse än
de huvudsakligen i Lapplands skogsregioner belägna kronoparkernas mark»
(se sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 för 1925,
sid. 10). Det bör ej heller förglömmas såsom en omständighet av vikt, att skogarna
med tillhörande odlingslägenheter i Norrland och övre Dalarne blivit av
kronan ursprungligen donerade till bondebefolkningen »för landets uppodling
och bebyggande» genom de s. k. avvittringama (Norrland) och storskiftena
(övre Dalarne).
Den enskilda norrländska jordens förenämnda större lämplighet för koloni- Kolonisasation
föranledde 1918 års riksdag på motion av herr Hellström m. fl. att be-ll.°^a.bondegära
en utredning, huru kolonisation å bondejord i Norrland kunde kraftigare land. rh;s.
än hitintills befrämjas. Det framhölls, att denna kolonisation borde främst in- dagsskrivelriktas
på att få böndernas egna söner och döttrar att bilda de nya jordbruks- sen t918- lägenheterna. Detta arbete kunde nämligen lättast företagas, medan de ännu
voro kvar i föräldrahemmet och ifrån detta kunde få bistånd. Denna kolonisation
avsåg således att påskynda s. k. hemmansklyvningar å den del av kronans
donationsjord till bönderna, som fortfarande var i allmogens besittning.
Emellertid har som sagt av nämnda donationsjord en myckenhet odlingslägenheter,
som också till läge och beskaffenhet äro vida mer lämpliga för be- enskilda
byggelse än kronans återstående odlingslägenheter, övergått å trävarubolagen spekulanters
och en del enskilda spekulanter i strid mot kronans avsikter. Norrlandskom- jord i Norrmitténs
majoritet (Douglas, von Feilitzen, Kinberg och Berlin, konservativa,
samt Bromée i Bilsta, Kronlund, Lindhagen och Viklund, liberala) ägnade i mitténs försitt
betänkande år 1904 denna sak särskild uppmärksamhet. Det erinrades att, slag till
under det den växande folkstocken snart måste finna sig i saknad av den för sådan kolo
-
20
Andra lagutskottets utlutande Ar t '':.
libation meddess utkomst nödiga jorden, skulle på trävaruindustriens skogsdomäner störa
stod av en ocilingsbara marker ligga för enskilde odlare praktiskt oåtkomliga. Att för
konsta™ odlingen söka öppna även det återstående av den verkliga odlingsmarken, som
i så rik omfattning ligger väntande på odlaren, vore eu kulturuppgift av den
största betydelse. "Frivilliga avtal skulle först söka åstadkommas. Men kommittén
hade icke tvekat att såsom en nödfallsutväg föreslå en expropriationsrätt.
Genom den skulle »erhållas en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar
på det frivilliga avtalets grund». Kommittén föreslog därför
»åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar befintliga
odlingslägenheter» och sammanfattade dem i ett lagförslag, som även innehöll
expropriationsrätt såsom yttersta stöd för det ifrågasatta strävandet att återvinna
nämnda odlingslägenheter med erforderligt tillbehör.
Bolagsreser- De tre s. k. bolagsreservantcrna inom kommittén (Claeson, Frans Kempe
i lanterna i ocp Arvid Lindman) motsatte sig expropriation såsom icke berättigad i det fökommittén
revarande fallet. Den skulle därigenom föras utanför de gränser för denna
>ommi en. r„tt SQm ditintills till skydd för äganderättens helgd visligen varit bestämda
för densamma. För tillgodoseende av det allmänna intresset, att jord blev
uppodlad, kunde det icke vara oundgängligt, att en odlare skulle sättas i tillfälle
att »erhålla mark i just den by eller den socken, där han är boende».
Uppställdes ej sådana anspråk, torde det, menade även dessa reservanter,
aldrig visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla odlingsmark.
Skogsägare- År 1918 avgavs av en privat kommitté (Nationalföreningens emot emigrafdrbundet
tionen norrlandskommitté) ett betänkande om kolonisation å bolagsjord i
förelöpare Norrland. Detta ledde ej till någon åtgärd. Sedan jordkommissionens planer
börjat bliva kända och prövningen av dess förslag begynt övervägas, skyndade
emellertid Sveriges skogsägareförbund till med ett erbjudande av frivilligt avstående
av åtskilliga specificerade lägenheter. Till större delen utgjordes dessa
av odlad jord med någon skogstilldelning men även av åtskilliga odlingslägenheter
med viss skogstilldelning. Detta är i varje fall endast en obetydlighet
av vad, som bör stå till buds, såsom ock den officiella inventeringen av odlingslägenheter
nogsamt utvisar. Det har ryktesvis försports att eventuellt
flera lägenheter skulle kunna erhållas, i händelse det ansågs behövligt för
undgående av en expropriationslag.
Rikets kolo- Norrlandskommitténs förenämnda förslag till kolonisation med stöd av en
msation. expropriationslag har ännu icke varit föremål för regeringens bedömande.
Riksdags- Behovet av försörjningsmöjligheter gör sig emellertid ostridigt allt mer gälskrivelsen
jancie År 1925 hade riksdagen under trycket av befolkningsfrågans krav
bland annat begärt utredning om kolonisation å odlingsbar jord inom landet
genom statliga åtgärder i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet.
Denna framställning, som givetvis omfattar även bolags och enskilda
spekulanters jord i Norrland och Dalarna, berörde icke frågan om expropriation,
vilken dock enligt norrlandskommitténs uppfattning var en hörnsten i
kolonisationen, ett oundgängligt medel för dess effektivitet och ändamålsenliga
utförande.
En norr- Det kan, såsom i motionen framhållits, givas skäl för att även på denna
landslag- punkt börja åtminstone med en norrlandslagstiftning, då odlingsmöjligheterna
i^ämnet ;iro störst i de norra delarna av riket och där på samma gång gäller återvin
nandet
av donationsjord till dess avsedda ändamål.
Ytterligare
»förutsättningslösa
-
Lagutskottet har avstyrkt riksdagen att förorda någon åtgärd i förenämnda
syfte. Det framhålles bland annat, alt riksdagens ovannämnda skrivelse av år
Andra lagutskottets utlutande Sr It.
21
1925 om vidgad kolonisation å odlingsbar jord begär en »förutsättningslös»
utredning. Den utredning, som erfordras och kan åstadkommas, är emellertid
verkställd av norrlandskommittén, jordundersökningen och jordkommissionen.
Dessas majoriteter hava kommit till den uppfattningen, att, om man
vill mena allvar med kolonisation å bolagens och spekulanternas jord, stöd
erfordras av en expropriationslagstiftning. Det gäller således nu, att statsmakterna
omsider taga sitt parti. En ytterligare »förutsättningslös utredning» blir
endast uttryck för ett oavlåtligt bemödande att söka undfly nödvändigheten
att tillägna sig någon mening samt en täckmantel, när det kommer till stycket,
för privata benägenheter, som på detta sätt under oväldets mask få tillfälle
att okontrollerat göra sig gällande .
Utskottet upprätthåller för övrigt icke själv denna hänvisning till ett förutsättningslöst
bedömande. I början av sin motivering tar utskottet tvärtom,
liksom skedde förra året, parti mot en expropriation. En sådan motivering
får ej oanmärkt godtagas. Det angivna huvudskälet nu liksom förra året är
detsamma som bolagsreservanternas i norrlandskommittén. Endast frivilligt
avstående bör ifrågakomma och utskottet hängiver sig åt lösa förhoppningar
att sådan skall kunna ske i ökad omfattning. Den s. k. nya utredningen
skall därför ägna uppmärksamhet åt frågan, i vad mån odlingsbar jord står
att medelst frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark
i Norrland och Dalarna. Därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas
möta, må övervägas åtgärder däremot. Eu sådan utredning kan aldrig åstadkommas
och något försök därtill blir säkerligen icke heller gjort.
Däremot bör det vara påfallande, att, om de statliga åtgärderna skola betyda
något, behövs något maktmedel i det allmännas hand för att den erbjudna
jorden skall tillhandahållas på rätt ställe, i tillräcklig omfattning
och för rimligt pris. Vidare måste det allmänna ha någon utväg att kunna
åtkomma den på en viss plats belägna odlingsmark, som behöves för kolonisation,
om ägaren utan skälig anledning vägrar att avstå den. Även det
senare kan väl i rimlighetens namn nu liksom tillförne inträffa i en omfattning,
om vilken man på förhand ej kan göra sig någon föreställning. Det
förhåller sig självfallet, såsom norrlandskommittén yttrade, så, att genom
expropriationsrätt erhålles en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar
på det frivilliga avtalets grund.
Dessa nödvändigheter äro så mycket mer påtagliga, som den kolonisation,
varom här är fråga, väl måste företrädesvis och i varje fall i mycket stor utsträckning
ske på den naturliga vägen i anslutning till de riktlinjer, som lågo
till grund för 1918 års förberörda skrivelse om kolonisation på bondejord.
Lagutskottet anvisar bekvämt nu som förra året den jordsökande, som merendels
är bunden till händer och fotter i sin lilla vrå, att bara lyfta på
vingarna samt flyga omkring i landet och falla ned på jord, som är till salu
någonstädes var som helst.
För den störa massan med de två tomma händerna skapas jordbruk fortfarande
endast på den naturliga vägen. Den förklarliga farhågan för de stora
omkostnaderna för nybrytning av jordbruk och omöjligheten att kunna leva
på dem förringas, om man väljer nämnda utväg, för vilken dock någon uppmärksamhet
synes ej vara möjlig att uppbringa. Från så gott som alla kommuner
i Värmland anmäldes till jordundersökningen, att oodlad mark för nya
jordbruk måste anvisas i den trakt, där nybyggarna voro bofasta och hade
stöd av sina familjer och övriga relationer uti orten. Under sådan förutsättning
framstår expropriationsrättens nödvändighet ännu tydligare. Detta er
-
utredningar>?
-
En expropriationslags
uppgift.
Kolonisation
på den
naturliga
vägen.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr l ''i.
Kolonisation
allenast
pa bolagens
udde?
Äganderätten
och
människorätten.
Lagutskottet
ett med bolagsreservanterna
i norr
landskommittén.
Finland.
kännes av bolagsreservanterna i norrlandskommittén (se ovan sid. 20) men
ej av 1924 och 1925 års andra lagutskott. (Se vidare motionen 162 sid. 19 o. f.)
Det borde kunna få vara obestridligt, att bolag och spekulanter, som vilja
komma med rimliga erbjudanden, icke hava något som helst att frukta av en
expropriationslag, som ej begär något mer. Denna erfordras emellertid till
förekommande av otillräckliga erbjudanden eller alldeles utebliven beredvillighet
även för skäliga fall. Då nu skogsägareförbundet skyndar till med sina
erbjudanden först vid förestående fara för en expropriationslag och på samma
gång ivrigt motsätter sig en sådan lagstiftning, kan väl detta ej betyda annat
än att förbundet icke är villigt att stå till buds med jord i den omfattning,
som skäligen måste påkallas, om man vill göra allvar av kolonisationen samt
inlägga något effektivt och betydelsefullt i densamma.
Saken är helt enkelt den, såsom ock tydligt nog framgår av utskottets
skrivsätt, att det i själva verket här gäller ett upprätthållande i det längsta
av äganderättens helgd, driven till sin spets såsom skedde i första kammaren
under de gamla goda tiderna. Äganderätten till jorden får icke ens mot penningeersättning
hävas annat än i yttersta nödfall och detta nödfall, trots dess
närvaro i verkligheternas värld, förhalas av utskottet till oöverskådliga framtider
i avvaktan på full juridisk bevisning, vilken utskottet mycket väl vet
aldrig kommer att kunna framläggas. Vissa länsstyrelser hava uppriktigt
utan utskottets omsvep tillkännagivit, att den stora jordäganderättens helgd
här ej får åsidosättas och att den sålunda måste gälla mer än människorätten.
Utskottet har med andra ord i denna punkt helt ställt sig på den ståndpunkt,
som intogs av bolagsreservanterna i norrlandskommittén — en intressant
belysning av tidsströmningarnas metarmorfoser. Då det därför nu år
1925 skall röstas i kamrarna i denna punkt, kommer striden att stå mellan å
ena sidan norrlandskommitténs bolagsreservanter, representerade av andra
lagutskottets konservativa och liberala majoritet, samt å andra sidan norrlandskommitténs
konservativa och liberala majoritet, representerad allenast
av utskottets reservanter. Eu närmare analys av detta störa återtåg från
sekelskiftets positioner, av aktiekonservatismens landvinningar och av den
nuvarande situationens kulisser återfinna i motionen 162 (sid. 3 o .f., 8 o. f.
samt 34 o. f.).
År 1922 har en expropriationslag i nu förevarande syfte antagits i Finland.
I de anförda motiven till motionen (nr 162 sid. 39) omnämnes, hurusom den
finska kolonisationsverksamhetens chef meddelat, att man i Finland var
särdeles tillfredsställd över lagens tillkomst. Den behövde säkerligen sällan
användas, men med den kunde man i regel komma till rimliga uppgörelser
i alla erforderliga fall. Den finska kolonisationens chef betonade även han,
att nya lägenheter måste anvisas företrädesvis i den ort, där nybyggaren
hade stöd av föräldrahem och andra förbindelser.»
Beträffande punkt B) i utskottets hemställan
av herrar Linder, Lindhagen, Åkerberg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg
och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t, med beaktande
av jordundersökningens och jordkommissionens förslag
i ämnet, ville till stöd för bildande av nya jordbruk (kolonisation)
å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda
Andra lagutskottets utlåtande Nr U.
23
jordägares mark i mellersta och södra delarna av riket överväga
förslag till en lag om expropriation.
Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter
huvudsakligen instämde, följande:
»Under denna punkt gäller det att av odlingslägenheter med tillbehör bilda
nya jordbruk även i södra och mellersta delarna av riket med stöd ytterst
av en expropriationslag, som kan tillrättalägga rimliga och ändamålsenliga
överenskommelser.
Härom åberopas i tillämpliga delar vad ovan anförts beträffande punkt A)
i utskottets hemställan. Den förnämligaste skillnaden är som sagt, att det i
förenämnda landsändar ej gäller, åtminstone ej så påtagligt som i de norra,
att marken veterligen blivit donerad av kronan. Den senare omständigheten
har historisk betydelse och kan i förening med odlingslägenheternas större
omfattning i de norra delarna av riket försvara att förevarande expropriationslagstiftning
börjar åtminstone med en norrlandslagstiftning på sätt norrlandskommittén
även i denna del påyrkat. De reella skälen för en kolonisation
med stöd av en expropriationslag äro emellertid även i södra och mellersta
delarna av riket så avgörande, att en sådan lag måste, till vinnande av
ändamålsenlighet och effektivitet, vara även i berörda landsdelar av förhållandena
synnerligen påkallad.»
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.