Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriationslagstiftning för främjande av kolonisationen dels i Norrland och Dalarne dels ock i södra och mellersta delarna av riket. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 176 och 177 i andra kammaren av herrar Herou, Samuelsson och Dahlén.

23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriationslagstiftning för främjande av kolonisationen dels i Norrland och Dalarne dels ock i södra och mellersta delarna av riket. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 176 och 177 i andra kammaren av herrar Herou, Samuelsson och Dahlén.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr It.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1926 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriationslagstiftning

för främjande av kolonisationen dels i Norrland

och Dalarne dels ock i södra och mellersta delarna av

riket.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till

lagutskott hänvisade motionerna nr 176 och 177 i andra kammaren av

herrar Herou, Samuelsson och Dahlén.

I motionen nr 176 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen

anhålla, att det av norrlandskommittén framlagda kravet på en expropriationslagstiftning

såsom stöd för angelägenheten att i Norrland och Dalarne

på bolags och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk måtte snarast

upptagas till behandling och föranleda en proposition till riksdagen.

I motionen nr 177 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,

att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar om

en expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket, såsom

stöd för strävandet att därstädes ä bolags, enskilda spekulanters och större

enskilda jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling

och föranleda en proposition till riksdagen.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda

yrkanden, får utskottet hänvisa till respektive motioner.

Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga Xorriandsjordbruk

upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt betänkande fram- kommittén*

lade denna bland annat ett förslag till lag för beredande åt enskilda jord- den 27 okto

brukare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter. Förslaget bcr 190iavsåg

att skaffa jordbrukssökande mark till upptagande av nya jordbruk,

i främsta rummet genom frivilliga avtal. Om mark ej kunde erhållas på

delta sätt, skulle det inträda en expropriationsrätt, som utövades av

Konungen. Skyldighet att avstå jord i sådan ordning skulle åligga bolag

eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken icke

hade sitt bo och hemvist å den fastighet, å vilken den till avstående ifrågasatta

marken vore belägen, samt uppenbarligen besutle fastigheten huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 11 höft. (Nr It.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1U.

Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)

reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål

under framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle

föras utanför de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens

helgd visligen varit bestämda för densamma.

Riksdagarna Frågan om expropriation för bildande av nya jordbruk kom några år

1909—1917. senare motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911

och 1912 framfördes nämligen medelst motioner förslag om alt ytterst genom

expropriation bereda bl. a. den jordlösa befolkningen jord till nya

jordbruk å fastigheter, som vore av större omfattning, samt å fastigheter,

tillhöriga bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter.

Uti motionerna erinrades om norrlandskommitténs förslag till

expropriation för'' bildande av nya jordbruk och angelägenheten, att detta

förslags syfte lämpligen utsträcktes även till övriga delar av riket. Motionerna

vunno emellertid ej riksdagens bifall.

I samband med Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till ny allmän

expropriationslagstiftning vid 1913, 191G och 1917 års riksdagar likasom

ock vid riksdagarna 1914 och 1915 väcktes ånyo motioner om expropriation

för jordbruksändamål, men vunno motionerna ej riksdagens bifall.

Jordundersökningen

den

30 december

1915.

I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar

Lindhagen och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a.

jordbruk måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan

rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla

betryggande villkor, samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes

till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas

i densamma, t

En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke

kunna biträda det sålunda avgivna förslaget.

Jordkommis- Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland

sionen. annat åt denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och

i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål

utöver vad för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg

genomföras. I anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november

1922 två alternativa, med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning

om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation

för markanskaffning skulle ifrågakomma.

Jnnebördenav Enligt förslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt med vissa skiljakförslaget

I. tjgheter av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken)

skulle varje arbetsför svensk man eller kvinna, som saknade tillräckliga

medel att själv förvärva ett jordbruk, kunna erhålla statens bistånd för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr li.

3

bildandet av nybygge, under förutsättning att vederbörande genom härkomst,

praktik, håg eller eljest kunde antagas vara skicklig att ägna sig åt mindre

jordbruk. I främsta rummet borde nybyggesanläggning avse upptagande

av större nybyggen, åsyftande att giva bärgning åt en medelstor familj.

Till dylikt nybygge skulle läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord

och, i mån av tillgång, även erforderlig ängs- och hagmark samt tillika

skogsbördig mark för bränsle, husbehovsvirke och mulbete. Till mindre

nybygge skulle läggas odlingsvärd oodlad jord, men odlad jord endast undantagsvis,

samt därjämte även ängs- och hagmark jämte husbehovsskog

och bete efter omständigheterna. I de trakter av landet, där jordbruket

enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog utan även stödskog,

finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde utbrytas att förbliva

i statens ägo och avsättas till stöd främst för större och mindre nybyggen

eller ock bilda kärnan till sockenallmänningar till förmån för sådana

jordbruk, som saknade tillräckligt med skog eller bete.

För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders

jordocker borde staten genom jordkommissionerna i länen söka genom frivilliga

avtal förvärva enskilda egendomar, när dylika stode till buds på

förmånliga villkor och synnerligen lämpade sig för bildande av nya jordbruk.

Nybyggen borde anskaffas inom olika orter i länet, i den mån efterfrågan

efter sådana förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste

tiden emotse från länet eller andra trakter i landet. Kunde frivillig

överenskommelse ej träffas, finge jorden övertagas genom tvångsavlösning

(iexpropriation).

Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning

avstå erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar

jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,

ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och tillhörde

fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma

gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall till högst

hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, såvida ej tjänliga åtgärder

till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta.

Oavsett detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås,

då jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan anledning

uppenbarligen ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av fastighetens

ägare uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller ingå i någon

fastighetens klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle

odlad jord, som enligt ortens förhållanden vore att anse såsom synnerligen

vanhävdad, avstås, såvida ej tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande

vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan

lämplig jord ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad

jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant

ävensom å därmed i det föregående likställd, enskild person tillhörig större

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

fastighet, även om fastigheten ej vore vanhävdad, lagas i anspråk till ett

omfång av 25 procent av den odlade jorden.

Åtskilliga undantag från dessa regler föreslogos dock, såsom för det fall

att huvudfastighetens jordbruk eller skogsbruk skulle genom avståendet

synnerligen försvagas eller synnerligt intrång ske i följd av uppkommen

svårighet i skötseln av jordbruket eller skogsbruket eller att ekonomibyggnaderna

därigenom kunde anses bliva för stora i förhållande till den återstående

arealen.

Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,

vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses

böra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde,

vartill skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde, gåvos i övrigt åtskilliga

reglerande föreskrifter, däribland att odlingsbar mark skulle ersättas efter

det värde, som borde åsätlas den utan hänsyn till det särskilda värde,

vartill markens brukbarhet för odling kunde uppskattas. Vidare föreskrevs,

att om mark, som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild

spekulant, blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till

landets uppodling och bebyggande eller av kronan givits till industriens

och bergsbrukets understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda

ändamålet eller eljest utan kronans medgivande ej innehades under villkor,

som fästs vid densamma, skulle å lösensumman avdragas 25 procent.

Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken

mark, som skulle avstås, så ock om löseskillingen skulle i händelse av tvist

avgöras av en aulösningsnämnd, bestående av lantmätare och kommunalt

valda ledamöter. Över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning

för tvångsavlösning förelåge, och beträffande omfattningen och

läget av den mark, som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär

anföras hos Kungl. Maj:t. Över nämndens beslut i fråga om löseskillingens

storlek finge talan ej föras.

Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.

Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess

uppodling och bebyggande i skälig omfattning ägt rum, snarast möjligt av

jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.

Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas del värde, efter vilket

lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som innehade nybygge på

arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt

över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats

och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om

överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat. Nybygges

överlåtelse med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka

eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än idkande av

jordbruk.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr It.

5

nödiga penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid

och i möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv,

nödiga åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord m. m.

Även enligt förslaget II (omfattat av herrar Ehrenborg och Jansson i innebörden

Edsbäcken) skulle, i den mån behovet av jord för bildande av nya jordbruk av för*la9et

ej kunde fyllas genom förvärv medelst frivilliga avtal, jord få förvärvas

genom expropriation. Skyldigheten att i sådan ordning avstå mark var

emellertid enligt detta förslag betydligt mera begränsad och skulle i första

hand omfatta odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, för så

vitt den egendom, vartill jorden hörde, ägdes av bolag, ekonomisk förening

eller enskild spekulant eller ock av annan enskild person, där egendomen

innehölle odlad jord till en areal överstigande 25 hektar. Jord, som på

grund av sin naturliga beskatfenhet eller någon annan omständighet måste

anses alldeles olämplig för jordbruksdrift, eller jord, med avseende å vilken

ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits för dess iståndsättande,

finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes den huvudsakliga delen av den

odlade jorden ligga i sådan vanhävd, att jordbruket därå nedlagts eller

vanskötts i ovan angivna grad, kunde icke blott de vanhävdade ägorna

utan även återstoden av den odlade jorden förvärvas. I andra hand finge

exproprieras odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk förening

eller enskild spekulant, för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse

vidtagits för jordens uppodlande.

Undantagsfallen enligt detta förslag överensstämma i huvudsak med

undantagen enligt alternativ I.

Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit sig

till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den

avvikelse, att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän

underrätt utan till ägodelningsrätt.

Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avstyrkt, att något av Reservation

förslagen lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan ov ^herrar

bland annat anfört, att mycket starka betänkligheter måste resa sig mot Kutienberqsett

ingrepp i den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa per- t0TP och

i o . . Wohlin.

soners krav pa jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämnda

i mångt och mycket berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande

av jordområden å kronojord och å annan publik jord samt genom förvärv

i den fria marknaden av större, för styckning lämpade egendomar. Skulle

expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål överhuvud taget förekomma,

måste den i varje fall begränsas till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller

föreningar för ekonomisk verksamhet samt s. k. skogsspekulanter, och

vore spörsmålet, huruvida man för nybildningen av mindre jordbruk behövde

tillgripa en expropriationslagstiftning, huvudsakligen en »norrlands
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.

192b års riks

dag.

fråga». Större svårigheter syntes emellertid icke böra i regel möta mot

att förvärva bolagsområdena i fråga på frivillighetens väg och utan tilllitande

av en sådan expropriationslagstiftning, som vore ifrågasatt. Det

kunde naturligtvis givas undantag, men i stort sett kunde reservanterna

icke förstå, att de norrländska trävarubolagen skulle vara ovilliga att sälja

sina odlingsbara myrmarker jämte nödiga smärre områden fastmark och

husbehovsskog, för så vitt bolagen linge behålla sin högvärdiga skogsmark

samt för så vitt de ifrågasatta försäljningarna icke gällde sådana smärre

enklaver i skogsmarken, att försäljningarna av dessa enklaver fördärvade

skogsägornas konfiguration och avsevärt försvårade förvaltningen av dessa.

Enligt vad som vore känt, hade vissa norrländska bolag redan i ganska

stor utsträckning till arrendatorerna åLersålt dessas arrenderade inägoområden,

och det syntes vid sådant förhållande, som om villighet att sälja

de icke utarrenderade odlingsområdena borde vara minst lika stor. Vad

nu anförts om myrmark torde även gälla om hårt försumpad fastmark,

som för bolagens skogsskötsel icke heller hade nämnvärd betydelse.

Vid 1924 års riksdag framställdes i likalydande motionerna nr 97 i

första kammaren av herr Lindhagen in. fl. samt nr 178 i andra kammaren

av herr Johansson i Uppmälby m. fl. yrkande, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta

i överensstämmelse med vissa i motionerna angivna allmänna synpunkter

utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om expropriation av

jord för bl. a. bildande av nya jordbruk.

Över motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 39, däri utskottet

hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Motiveringen härför var av följande lydelse:

Att den enskilde jordägaren horde vara skyldig att mot ersättning avstå

sin jord, när denna erfordrades för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse,

vore en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén

framhållit, vore frågan, huruvida rätt till expropriation för visst

ändamål borde anses förefinnas, mindre eu juridisk principfråga än eu

avvägningsfråga mellan skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter

tillgodogjordes samt landets befolkning i största möjliga utsträckning

bereddes tillfälle att genom upptagande av nya jordbruk vinna

sin utkomst och bärgning, vore givetvis en angelägenhet av den samhälleliga

vikt, att, därest densamma icke kunde annorledes tillgodoses, en

expropriationsrätt för ändamålet kunde vara påkallad.

Det torde emellertid icke böra förbises, att en sådan lagstiftning som

den av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i

olika avseenden medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen

tvivelsutan hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust,

vilken skulle ej minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig

och som vore ägnad att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning

av gällande fastighetsvärden med därav följande menlig inverkan å

fastighetskrediten torde ock vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta

lagstiftningens genomförande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlå ande Nr li.

7

Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl förelåge för genomförandet

av en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd,

gällde det emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den

tillämnade lagstiftningen avsåge att tillgodose, vore av den styrka, att det

kunde anses överväga de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den

enskilda äganderätten skulle komma att medföra.

Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande

av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom

kände sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissionen verkställda

enquéten hade ej ådagalagt förefintligheten därav. I flertalet av de yttranden,

som avgivits över jordkommissionens förslag, hade tvärtom betonats,

att för närvarande ej funnes någon större svårighet för den jordsökande

allmänheten att till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter.

Erfarenheterna i detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden

avgåvos, pekade än mera bestämt i samma riktning. Härför talade ock i

sin mån den skrivelse, som Sveriges skogsägareförbund under februari

månad 1924 ingivit till Kungl. Maj:t med anmälan, att genom nämnda

förbund utbjödes av respektive skogsbolag till försäljning i egnahems- och

kolonisationssyfte vissa arealer av dels bebyggd inägojord, dels odlad men

obebyggd jord och dels oodlad, men odlingsbar mark.

I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att 1924 års riksdag beslutat

avlåta en skrivelse till Kung]. Maj:t med begäran om skyndsamt föranstaltande

om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande

av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem och om

framläggande för riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet hölle före, att, innan man inläte sig å genomförande av tvångsbestämmelser

för det i motionerna angivna syftet, det borde undersökas,

huruvida icke det nämnda syftet stode att tillgodose därförutan. Mycket

tydde på, att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från

många jordägares sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en

motsatt uppfattning.

I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att, i händelse en av utskottet

i annat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t om utarbetande

av bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers

och med dem likställda nyttjanderättshavares ställning vunne beaktande,

genom en dylik lagstiftning indirekt torde komma att föranledas

ytterligare utbud av jord till avsalu.

För egen del hade ock staten i sin mån möjlighet att genom upplåtelser

från kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen

samt genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling

verksamt främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten

tillfälle att förvärva erforderliga brukningsområden.

Först därest det visade sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke

utan ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig

omfattning tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning,

huruvida sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunde vara av

behovet påkallade.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka av

angivna skäl hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsamt

förslag till lag om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr U.

1925 års

riksdag.

Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan.

Vid 1925 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 162

och nr 163 i första kammaren av herr Lindhagen med instämmande beträffande

yrkandena i motionerna av herr Luterkort m. fl. samt nr 167

och 168 i andra kammaren av herr Pettersson i Hällbacken m. fl.

I motionerna nr 162 i första kammaren och nr 167 i andra kammaren

hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen anhålla, att det av norrlandskommittén

framlagda och av regeringen ännu ej prövade krav på en

expropriationslagstiftning såsom stöd för angelägenheten att i Norrland

och Dalarne å bolags och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk

måtte omsider upptagas till behandling och föranleda en proposition

till riksdagen.

I motionerna nr 163 i första kammaren och nr 168 i andra kammaren

hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen anhålla, att jordundersökningens

och jordkommissionens framställningar om en expropriationslag

även för mellersta och södra delarna av riket, såsom yttersta stöd för

strävandet ätt därstädes å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda

jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling och

föranleda en proposition till riksdagen.

Över motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 25, däri utskottet

hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda. Till stöd för sin hemställan anförde utskottet följande:

Den i nu förevarande motioner påyrkade expropriationslagstiftningen för

bildande av nya jordbruk är i jämförelse med den av fjolårets motionärer

för enahanda ändamål påkallade så tillvida av mindre omfattning, som den

skulle medgiva expropriationsrätt allenast gentemot bolag och enskilda

spekulanter samt, i fråga om södra och mellersta Sverige, större enskilda

jordägare. Någon större åtskillnad torde dock praktiskt taget icke föreligga

beträffande räckvidden för de båda sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Vad av utskottet i dess ovan återgivna fjolårsutlåtande anförts till stöd

för att ej då tillstyrka genomförande av en expropriationslagstiftning i och

för bildande av nya jordbruk synes utskottet alltjämt äga giltighet.

Såvitt utskottet kunnat inhämta synes en ökad benägenhet förefinnas att

avyttra odlingsbar jord, där förhållandena det lämpligen medgiva. Föreliggande

uppgifter synas ock giva stöd för att så även är fallet beträffande

bolag tillhörig odlingsmark.

Härtill kommer emellertid, att innevarande års riksdag beslutat att medelst

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en skyndsam,

objektiv och förutsättningslös utredning, huruvida och på vad sätt kolonisation

å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder åvägabringas

inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet, samt

om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav må föranledas.

Utskottet håller för visst, att vid den av riksdagen sålunda påkallade

utredningen erforderlig uppmärksamhet kommer att ägnas även åt frågan,

i vad mån odlingsbar jord, lämpad för bildande av nya jordbruk, står att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande Nr lb.

9

medelst frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i

Norrland och Dalarne, samt, därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas

möta, vilka åtgärder som därav må påkallas.

Enligt utskottets mening skulle ett bifall till de i nu förevarande motioner

gjorda hemställandena om framläggande av förslag till expropriationslagstiftning

för i motionerna angivna ändamål ej stå i överensstämmelse med

det av innevarande års riksdag redan fattade beslutet om påkallande av

en förutsättningslös utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna

för en vidgad kolonisation medelst statliga åtgärder å odlingsbar jord.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka

av angivna skäl hemställt, att riksdagen måtte anhålla dels att Kungl. Maj:t,

med beaktande av norrlandskommitténs förslag i ämnet, ville till stöd för

bildande av nya jordbruk (kolonisation) å bolags och enskilda spekulanters

mark i Norrland och Dalarne överväga förslag till en lag om expropriation,

och dels att Kungl. Maj:t, med beaktande av jordundersökningens och

jordkommissionens förslag i ämnet, ville till stöd för bildande av nya

jordbruk (kolonisation) å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda

jordägares mark i mellersta och södra delarna av riket överväga förslag

till en lag om expropriation.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Såsom ovan berörts anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den

29 april 1925, nr 150, under åberopande av vad som anförts i sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 1, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad

sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder

åvägabringas inom landet i vidare utsträckning, än vad för närvarande

vore fallet, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav må föranledas.

1925 års

kolonisationssakkunniga.

Skrivelsen var föranledd av två inom riksdagen väckta motioner, nr 164

i första kammaren av herr Lindhagen samt nr 169 i andra kammaren

av herr Pettersson i Hällbacken m. fl. I motionerna hade hemställts, att

riksdagen ville dels uttala sig för att kolonisationsfrågan inriktades på rikets

kolonisation och att detta borde ske genom en allmän, av staten ledd nybyggesverksamhet

och dels för ändamålet för egen del besluta eller hos

Konungen begära en lagstiftning i huvudsaklig anslutning till grunderna

för jordkommissionens förslag till lag om statsåtgärder för bildandet av

nya jordbruk.

I förenämnda utskottsutlåtande framhölls bland annat följande:

Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem — landsbygdens årliga

födelseöverskott uppginge numera till mellan 30,000 och 40,000 personer —

borde övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror må kunna, där

förutsättningar härför funnes, beredas tillfälle att kvarstanna inom jordbruket

ävensom i vad mån den produktiva jorden må kunna ytterligare

utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för folköverskottet,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr li.

särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig utveckling av

äldre. Inom olika delar av riket funnes helt visst betydande arealer odlingsbar

jord, som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunde erövras

för kulturen och giva upphov till nya försörjningstillfällen. Det vore av

vikt att snarast få undersökt, huruvida och på vad sätt en systematisk

kolonisation må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska

kronoskogarna. För uppbringande av större till jordbruksbildning lämpade

jordområden liksom för utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter

gemensamt berörande kolonisationsåtgärder vore nuvarande egnahemsanordningar

näppeligen tillräckliga. Härtill komme, att egnahemslåneförmedlarna

knappast torde kunna med nu utgående statsunderstöd påtaga sig

de kostnader och den risk, som antagligen bleve förenad med dylik bygdbrytning,

och ej heller lämna nybyggaren det stöd, som torde krävas, för

att en mindre bemedlad skulle kunna mäkta genomföra det helt visst oltast

vanskliga och kostsamma företaget att från obruten mark skapa ett nytt

självständigt jordbruk. Slutligen uttalar utskottet, att hela den föreliggande

frågan borde göras till föremål för en skyndsam, objektiv och förutsättningslös

utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna för en vidgad

inre kolonisation samt vägarna för dennas ändamålsenliga bedrivande.

Enär en verksamhet av denna art inrymde omfattande ekonomiska problem,

samtidigt som den givetvis vore en fråga av stor social räckvidd,

torde spörsmålets ekonomiska sida därvid jämväl böra vederbörligen utredas.

Med i huvudsak denna motivering framställde utskottet det förslag,

som föranledde, att riksdagen till Kungl. Maj:t avlät den förut omtalade

skrivelsen den 29 april 1925 nr 150.

Vid anmälan i statsrådet den 6 juni 1925 av berörda riksdagsskrivelse

yttrade chefen för jordbruksdepartementet följande:

Det måste givetvis betraktas som en av våra viktigaste samhälleliga angelägenheter

att befordra en på samma gång ekonomisk och intensiv användning

av landets naturtillgångar. Endast därigenom kan utsikt för

vårt folk skapas till en god bärgning. Vid sidan av den odlade jorden

finnas här i landet vidsträckta, nu föga utnyttjade arealer, som efter odling

och med lämplig skötsel skulle kunna giva goda skördar och sålunda

erbjuda ett stort antal människor hem och utkomst. I någon mån har

vår kraftigt utvecklade egnahemsrörelse verkat för ett dylikt utvidgande

av den odlade jorden, men dess huvuduppgift har likväl legat på ett annat

område; vissa grenar av statens utlåningsverksamhet hava syftat åt samma

håll, även om desamma mera främjat redan befintliga jordbruks utökande

än skapande av nya självständiga jordbruk. Att sätta den obemedlade i

tillfälle att genom nyodlingsverksamhet skapa sig hem och utkomst har

däremot varit huvudändamålet med kronoparkskolonisationen. Efter åtskilliga

års försöksarbete har denna verksamhet numera stadgat sig dithän,

att innevarande års riksdag på Kungl. Maj ds förslag godkänt definitiva

grunder för dess fortsättande. Kronoparkskolonisationen avser helt

naturligt endast den odlingsmark, som är i kronans ägo. Då det emellertid

är konstaterat, att huvudparten av den ur odlingssynpunkt bästa och

i förhållande till sitt läge lämpligaste odlingsmarken befinner sig i enskildas

händer, måste det anses i hög grad önskvärt, att en utredning genom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

11

sakkunniga i det i ovanberörda riksdagsskrivelse angivna syfte ofördröjligen

kommer till stånd.

En dylik utredning torde emellertid på förhand böra inriktas på vissa

konkreta mål, på det att ett praktiskt resultat snarast möjligt må kunna

ernås. Ur denna synpunkt bör det därför vara lämpligt, att på enahanda

sätt, som skett i fråga om det slutliga ordnandet av kronoparkskolonisationen,

utredningen närmast begränsas till formerna för en dylik kolonisationsverksamhets

igångsättande, under det att frågan om dess utsträckning

mera lämnas åt framtiden. Men även om det alltså icke bör sättas i fråga,

att själva utredningen föregås av en fullständig inventering av all odlingsbar

mark i enskild ägo, bör man likväl på grundval i första rummet av

tillgängligt material, såsom de av kolonisationskommittén företagna inventeringarna

i Norrland och jordkommissionens enquéte till kommunerna,

det av vissa skogsägande bolag gjorda erbjudandet om avyttring av odlingsmark,

den av Sveriges geologiska undersökning verkställda inventeringen

av torvtillgångarna i södra Sverige m. in., söka giva anvisning på

vissa trakter, där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild

mark föreligga, varvid dessutom utöver de rena jordbrukssynpunkterna

uppmärksamhet jämväl torde böra ägnas frågan om möjlighet för

vederbörande kolonister att erhålla biförtjänster.

Vid utredningen av omfattningen och formerna för statens understödjande

av ifrågavarande kolonisationsverksamhet torde böra övervägas, huruvida

delta hör grundas på av staten redan bedriven understöds- och lånerörelse

genom medverkan av egnahemslånefonden, avdikningsanslagen och

odlingslånefonden, allmänna och norrländska nyodlingsfonderna in. 11. —

varvid eu speciell anpassning av villkoren för anslag och lån för detta

ändamål givetvis kan bliva nödvändig — eller på för detta ändamål särskilt

vidtagna anordningar, antingen såsom skett i fråga om kronoparkskolonisationen

genom statens direkta medverkan eller genom grundandet av eu

kooperativ understöds- och låneverksamhet. Beroende av vilkendera av

dessa vägar som befinnes lämpligast lärer bliva, om det direkta handhavandet

av denna kolonisation skall uppdragas åt egnahemsnämnderna i

länen — eventuellt annan med hushållningssällskapen samarbetande,

för detta ändamål nyskapad organisation —, åt mera statliga organ eller

åt helt frivilliga sammanslutningar. För den händelse dylika statliga organ

prövas böra handhava kolonisationen, torde även särskilt böra utredas.

på vad sätt anskaffning och inköp av odlingsbar mark för statens räkning

bör ordnas. Däremot anser jag icke frågan om rätt att expropriera dylik

odlingsmark för kolonisationsändamål böra upptagas i detta sammanhang.

Jag förbiser ingalunda, att för en effektiv kolonisationsverksamhet kunna

komma att erfordras både en expropriationslagstiftning och andra lagstiftningsåtgärder.

Med det i viss mån begränsade uppdrag, som jag ansett

böra lämnas de sakkunniga, lära emellertid några mera betydande lagstiftningsuppgifter

knappast böra förenas. För utredningsarbetets skyndsamma

och ändamålsenliga utförande lärer också vara lämpligast, att i första hand

fastslås formerna för kolonisationsverksamhetens bedrivande.

För verkställande av ifrågavarande utredning torde sakkunniga till ett

antal av högst fem böra tillkallas.

På departementschefens hemställan beslöt Kungl. Maj:t att tillkalla högst

fem sakkunniga personer för verkställande inom sagda departement av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisation

å mark i enskild ägo.

Den 12 juni 1925 blevo ifrågavarande sakkunniga tillkallade.

1925 års nn- Vidare må erinras, hurusom riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den

kommission 2 iuni 1925’ nr 309> anhållit, under åberopande av vad som anförts i riksför

upplåtelse dagens andra lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande nr 32, om överaV

J°rd'' vägande från regeringens sida av åtgärder, som vore ägnade att främja frilösning

av arrendejordbruk i större utsträckning än för närvarande skedde,

därvid jämväl borde komma under prövning behovet av en särskild lagstiftning

för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag och enskilda

spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

dessa överväganden kunde föranleda.

Skrivelsen var föranledd av motionerna nr 166 och 167 i första kammaren

av herr Lindhagen med instämmande beträffande yrkandena i motionerna av

herr Luterkort m. fl. och nr 171 och 172 i andra kammaren av herr Pettersson

i Hällbacken m. fl. I motionerna 1:166 och 11:171 både hemställts,

att riksdagen ville, i anslutning till norrlandskommitténs avsikter samt

jordkommissionens framställningar, hos regeringen begära övervägande och

förslag till en lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk. I motionerna

1:167 och II : 172 hade hemställts, att riksdagen ville anhålla hos regeringen,

att den med anledning av riksdagens skrivelse 1912 tillsatta åbokommitténs

betänkande måtte tagas under övervägande och för riksdagen

framläggas det förslag, vartill detta betänkande borde till förmån för de av

detsamma berörda åborna föranleda.

I förenämnda utskottsutlåtande framhölls bland annat följande:

Det måste i stort sett anses såsom en synnerligen önskvärd utveckling,

att de självägande jordbrukarnas antal ökades genom att arrendatorer och

andra brukare av annans jord med äganderätt förvärvade den jord, de

brukade. Vissa hämmande faktorer förefunnes emellertid, vilka gjorde, att

ett överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande

icke lcomme till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Berörda

hinder borde undanröjas och åtgärder vidtagas, vilka vore ägnade

att underlätta överenskommelse mellan vederbörande angående äganderättens

överlåtande å brukaren. I detta avseende framstode såsom en önskvärd

åtgärd genomförandet av en förbättrad jorddelningslagstiftning. Vidare

ville utskottet understryka vikten av att spörsmålet om förenkling i fråga

om fastighets frigörande från densamma besvärande inteckningar med det

snaraste bringades till lösning. Det väsentligaste hindret bottnade emellertid

i de svårigheter, som för respektive arrendatorer vore förknippade med

köpens finansiering. Utskottet ville betona önskvärdheten av att från statsmakternas

sida möjliggjordes ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare,

som ville och vore i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade

områden. Viss utvidgning av egnahemslånerörelsen skulle i hög grad

främja frilösen av arrendejordbruk. Andra utvägar kunde måhända ock

för ändamålet utfinnas. En närmare undersökning från statsmakternas

sida av vad i hithörande hänseende kunde åtgöras vore av förhållandena

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14

13

påkallad. Vidare borde från det allmännas sida vidtagas en närmare undersökning,

huru det förhölle sig med benägenheten från bolagens sida att

vilja avyttra av dem tidigare förvärvade jordbruk, vilka sedermera av bolagen

förvandlats till arrendejordbruk. Skulle det därvid visa sig, att å

bolagen ankommande hinder för jordbrukens förvärvande befunnes möta för

respektive brukare, syntes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder,

syftande till att överkomma sålunda mötande hinder. Vad

nu sagts rörande bolag syntes utskottet till viss del gälla även beträffande

s. k. enskilda spekulanter. I samband med den av utskottet sålunda ifrågaställda

undersökningen syntes ock lämpligen böra tagas under övervägande,

vilka statliga åtgärder som med anledning av den av äbokommittén

verkställda utredningen angående de å s. k. rekognitionsskogshemman befintliga

lägenheter samt å under bruk skatteköpta hemman och lägenheter

kunde finnas påkallade till tryggande av dessa brukares rätt till innehav

av hemmanen och lägenheterna i fråga.

Med i huvudsak denna motivering framställde utskottet det förslag,

som föranledde, att riksdagen till Kungl. Maj:t avlät den förut omtalade

skrivelsen den 2 juni 1925 nr 309.

Vid anmälan i statsrådet den 21 augusti 1925 av berörda riksdagsskrivelse

yttrade chefen för jordbruksdepartementet följande:

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen beträffande åtgärder för

främjande av frilösning av arrendejordbruk avser, efter vad framgår av

riksdagens förberörda skrivelse, i första hand en undersökning, huruvida

frilösning av arrendejordbruk i större omfattning, än vad nu sker, kan

komma till stånd på den frivilliga överenskommelsens väg och i vilken

mån det allmänna kan medverka till underlättandet härav. Skulle denna

väg icke vara framkomlig eller resultaten anses bliva alltför ringa eller

eljest otillfredsställande, borde i andra rummet upptagas frågan om särskild

lagstiftning, syftande att med tvång avlösa de områden, som ur sociala

och andra samhälleliga synpunkter kunna anses behövliga för det

självständiga bondejordbrukets tryggande och utvidgning. Till en dylik

ordning för utredningsarbetets bedrivande kan jag ansluta mig. Dock anser

jag, att denna förstahandsundersökning om möjligheten för frivilliga

överenskommelser bör hållas inom sådana gränser och bedrivas med sådan

praktisk inriktning på omedelbara resultat, att icke det möjligen erforderliga

kraftigare ingripandet onödigtvis fördröjes.

Vad som närmast tarvas är en undersökning för utrönande av den verkliga

omfattning, i vilken jordägarna äro villiga att avhända sig arrendejordbruk

av den art här avses; varjämte bör undersökas, huruvida på

denna väg sådana villkor kunna ernås, som äro ekonomiskt antagliga för

brukarna.

Undersökningen bör emellertid icke stanna allenast vid frågan om frilösning

av nuvarande arrendejordbruk, utan jämväl utsträckas att omfatta annan mark

i bolagens och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen bör mobiliseras

för jordbruksnvbildning eller för utökning av ofullständiga jordbruk.

För undersökningens utförande torde det vara erforderligt, att från jordägarna

införskaffas noggranna uppgifter beträffande vederbörandes benägenhet

att utan tvångsåtgärder avyttra jordbruk eller för jordbruk lämplig

mark. Dessa uppgifter böra särskilt omfatta arealen av den jord, som kan

bliva föremål för frivillig avyttring, dess fördelning på olika ägoslag och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr li.

brukningsdelar, dessa senares läge till kommunikationsleder, arbetstillfällen

och tätare bebyggda orter, förhållandet mellan arealen av varje särskild

jordägares till avyttring erbjudna mark, fördelad på olika ägoslag, och hans

hela innehav av mark, fördelat efter samma grunder, villkor i fråga om

brukningsdelarnas tilldelning av åker, odlingsmark och skog, rätt till husbehovsvirke

och bete, ävensom pris och betalningsvillkor.

Samtidigt med nu omförmälda undersökning synes mig den av riksdagen

i samma skrivelse förordade utredningen angående omfattningen av och

formerna för statens bistånd åt arrendatorerna i och för avhjälpande av

de finansiella svårigheter, som äro förknippade med frilösningen, böra

igångsättas.

Ovannämnda undersökning och utredning stå uppenbarligen i nära samband

med frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisation å

mark i enskild ägo, för vilken frågas utredning jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 6 juni 1925 särskilda sakkunniga av mig tillkallats. Det

synes mig därför lämpligt, att även det nu ifrågasatta undersöknings- och

utredningsarbetet överlämnas åt nämnda sakkunniga. Dock torde, vad

beträffar undersökningen rörande frilösning av arrendejordbruk in. in.,

denna undersökning enligt sakens natur å ena sidan icke kräva medverkan

av samtliga sakkunnigledamöter, men å andra sidan förutsätta anlitande

av personer med sakkunskap på områden, som icke äro representerade

bland kolonisationssakkunniga. I betraktande härav anser jag mig

böra förorda, att ifrågavarande undersökning anförtros åt ordföranden hos

nämnda sakkunniga samt två med dylik sakkunskap utrustade personer.

Denna tremannakommission skulle sålunda hava att träda i förbindelse

med ombud för jordägarna för att underhandla om erforderliga uppgifters

avlämnande och inför dem belysa de synpunkter, som från det allmännas

sida böra läggas på grundandet av självständiga jordbruk i olika delar av

landet. Sedan uppgifter erhållits och sammanställts, bör berättelse över

verksamheten avgivas till Kungl. Maj:t.

Vad slutligen beträffar den av riksdagen framkastade tanken om lämpligheten

av att i detta sammanhang upptaga jämväl frågan om de statliga

åtgärder, som med anledning av den av åbokommittén verkställda utredningen

angående de å s. k. rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter

samt under bruk skatteköpta hemman och lägenheter kunna finnas påkallade

till tryggande av brukarnas rätt till innehav av hemmanen och

lägenheterna i fråga, synes det mig självklart, att, i den mån dessa brukare

icke kunna göra anspråk på annan rätt till ovannämnda hemman

och lägenheter, än som tillkommer arrendator, här ovan ifrågasatta åtgärder

få avseende i tillämpliga delar även på dem. Beträffande de av

berörda brukare åter, som hava eller anse sig hava annan rätt till hemmanet

eller lägenheten (åborätt), är förhållandet givetvis ett annat, i det

att de åtgärder, som för tryggandet av deras rätt kunna komma i fråga,

äro av helt annan natur, och bör därför frågan härom näppeligen upptagas

i detta sammanhang.

På departementschefens hemställan beslöt Kungl. Maj:t att dels uppdraga

åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juni 1925 tillkallade

sakkunniga för utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande

av kolonisation å mark i enskild ägo att, i enlighet med departementschefens

ovannämnda uttalanden, verkställa utredning, i vilken omfattning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14

15

och under vilka former bistånd borde av staten lämnas arrendatorer för

avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk förknippade finansiella

svårigheter, dels ock uppdraga åt ordföranden hos förutnämnda sakkunniga

att, i anslutning till vad av departementschefen anförts, jämte

två sakkunniga personer verkställa undersökning rörande enskilda jordägares

benägenhet att avyttra arrendejordbruk till respektive brukare samt

mark för bildande av nya jordbruk liksom för utvidgning av ofullständiga

jordbruk.

Sistnämnda sakkunniga (1925 års undersökningskommission för upplåtelse

av jord) tillkallades den 21 augusti 1925-

Därjämte vill utskottet bringa i erinran vissa förberedande åtgärder,

som under nästlidna och innevarande år vidtagits för åstadkommande av publik jord.

ökad försäljning av publik jord och som synas vara av intresse, när det

gäller att bedöma frågan om den omfattning, i vilken det under den närmaste

tiden kan antagas bliva möjligt att förvärva mindre jordbruksfastigheter

i marknaden.

Med anledning av väckta motioner avlät 1925 års riksdag en skrivelse

till Kungl. Maj:t, däri hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte låta skyndsamt

utreda, under vilka betingelser i vidare mån än nu vore medgivet möjlighet

kunde beredas lägenhetsinnehavare å ecklesiastik jord, som därå ägde

egna boningshus, att friköpa av dem innehavda lägenheter samt för riksdagen

framlägga det förslag, som av utredningen föranleddes. Denna

riksdagsskrivelse har föranlett proposition till innevarande riksdag med

förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa

fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (prop. nr 197).

Vidare har innevarande riksdag med anledning av väckta motioner beslutat

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd

utledning ville låta utarbeta en plan för styckning av härför lämpade

kronoegendomar samt för nästkommande riksdag framlägga förslag i ärendet.

Förevarande motioner avse att främja bildandet av nya jordbruk på Utskottets

enskild mark. Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, yttrandeframställde

fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t begäran om utredning,

huruvida och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord skulle

kunna genom statliga åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning

än vad för närvarande vore fallet. Denna utredning har numera

påbörjats genom särskilt tillkallade sakkunniga. Enligt de riktlinjer, som

chefen för jordbruksdepartementet angav vid beslutet om de sakkunnigas

tillsättande, skola dessa vid sitt arbete i första rummet utgå från tillgängligt

material, såsom de av kolonisationskommittén företagna inventeringarna

i Norrland och jordkommissionens enquéte till kommunerna, det av vissa

skogsägande bolag gjorda erbjudandet om avyttring av odlingsmark, den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

av Sveriges geologiska undersökning verkställda inventeringen av torvtillgångarna

i södra Sverige ra. m., och söka giva anvisning på vissa trakter,

där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild mark föreligga.

De sakkunnigas arbetsuppgift har vidare av departementschefen

bestämts till att avse åstadkommande av lämpliga former och anvisande

av verksamma medel för statens understödjande av ifrågavarande kolonisationsverksamhet

på frivillighetens väg. Däremot har departementschefen

uttalat den åsikten, att frågan om rätt att expropriera dylik odlingsmark

för kolonisationsändamål icke borde upptagas i detta sammanhang,

ehuru han ingalunda förbisåg, att för en effektiv kolonisationsverksamhet

kunde komma att erfordras både en expropriationslagstiftning och andra

lagstiftningsåtgärder.

I samband med här omtalade arbete pågår, såsom ävenledes av det

föregående framgått, en annan utredning i syfte att föra framåt den kolonisationsfråga,

som avses i motionerna. Denna utredning gäller närmast

åtgärder för att främja frilösning av förefintliga arrendejordbruk, men den

bör enligt vad departementschefen uttalat jämväl utsträckas att omfatta

annan mark i bolagens och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen bör

mobiliseras för jordbruksnybildning eller för utökning av ofullständiga

jordbruk.

Med hänsyn till det läge, vari således föreliggande kolonisationsfråga

för närvarande befinner sig, anser utskottet, att de här behandlade motionerna

icke böra föranleda, att frågan om expropriationslagstiftning av

riksdagen nu upplages till behandling.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den It mars 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Weslman, Sigfrid Hansson, greve Spens

och von Stockenström, fröken Hesselgren samt herrar Lindhagen, Martin Svensson

och Åkerberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg’1, Hage, Magnusson

i Skövde, Ödström, Johansson i Kälkebo, Pettersson i Hällbacken* och Hedvall.

•) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr li. 17

Reservationer:

1) av herr Hage;

2) av herr Lindhagen, som anfört:

»Utskottet har yttrat, att med hänsyn till det läge, vari föreliggande

fråga nu befinner sig, bör frågan om expropriationslagstiftning icke nu

upptagas till behandling. Upprepad motion har av mig denna gång icke

heller väckts med hänsyn till alt nämnda läge föranletts av riksdagen

samt upprätthållits av vederbörande departement under den nuvarande

regeringen. Man kunde därför befara, icke ett framsteg utan till synes

ett ytterligare sammanstörtande i frågan. Det senare har också inträffat

såsom framgår av den allmänna uppslutningen till utskottets betänkande.

I år liksom förra året är det emellertid enligt min och en mängd främmande

lagstiftningars uppfattning uppenbart, att en lösning av jordfrågan,

så vitt den syftar att förena social omtanke och ekonomisk rättvisa, måste

bygga på en expropriationslagstiftning såsom bakgrund. Endast på detta

sätt kan åstadkommas rimliga avtal vid de rätta tidpunkterna och på alla

erforderliga ställen. Det är därför säkerligen av fruktan för att avtalen

skola bliva rimliga i nyss angivna avseenden, som man motsätter sig expropriationslagstiftningen.

Det senare sker nog mångenstädes i syfte tillika

att vinna tid för att hinna ordna saken på ett för den store jordägaren

fördelaktigt och sålunda för småfolket menligt sätt, innan den fruktade lagstiftningen

kommer till stånd. Det nu förordade läget kan bildlikt talat sägas

vara, att man i vår mekaniska tid förordar, att statsskeppet i förevarande

farvatten paddlas fram med åror utan ledning av kompass i stället för att

målmedvetet föras fram med kraft mot bestämda mål.

Det är karakteristiskt för läget, att man fortfarande för att undgå expropriationstanken

hänger sig fäst vid att kolonisation måste bestå uti att

flytta jordlösa från avlägsna trakter till »vissa trakter där förutsättningar

för en framgångsrik kolonisation å enskild mark föreligga». Kolonisationskommittén

har i uppdrag att »giva anvisning» på sådana trakter, alldeles

som om det gällde en amerikansk kolonisation på prärier. I vårt land

gäller det framför allt att tillvarataga en lägenhet här och eu annan där,

och att där åstadkomma kolonisation på naturlig väg genom den befolkning,

som bor på trakten. Redan de tre så kallade bolagsreservanterna

inom norrlandskommittén sökte undgå expropriationshotet genom alt hänga

sig fast vid förenämnda halmstrå. Det vore väl ej oundgängligt, utropade

de, att en odlare skulle erhålla mark just i den by eller den socken, där

han är boende. Uppställer man ej sådana anspråk torde det, menade

dessa reservanter, aldrig visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla

odlingsmark.

Beträffande utbrytningen av arrendejordbruk, skall nu även den i strid

mot alla naturlagar främjas genom frivilliga erbjudanden utan stöd av

expropriationslag. Bakom denna politik ligger också instinktivt ett begripBihang

till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 11 höft. (Nr li.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

ligt intresse att bereda den store jordägaren tillfälle till att undgå en ekonomiskt

betryggande och socialt rättvis utbrytning. I varje händelse vinner

han även här rådrum för att undgå en kommande lagstiftning, som menar

allvar.

Från en av de tre regeringskommissarier, som skola »undersöka» denna

frivillighet, har för mig upplysts, att han icke har någon instruktion att

såsom villkor för frivillig utbrytning fordra, att arrendatorerna ej behöva

betala sina egna och sina förfäders odlingsarbeten, att en landbo, som

suttit på arrendet helst om det varat avsevärd tid, tillförsäkras företrädesrätt

till inköpet och möjlighet att få göra det på tid och villkor, som gjorde

inköpet för honom överkomligt med mera dylikt. (Se motionen i första

kammaren nr 162, sid. 26, för 1925 samt nr 244 och 245 för 1926.) Med

andra ord statsmakten agiterar i själva verket hos bolagen för att de måtte

påskynda en ^styckning av arrendejordbruken på jordekonomiskt mindre

tillfredsställande villkor och utan social rättvisa.

Under ett sådant läge i jordfrågan bör en erinran om detsamma förekomma

vid varje riksdag. Jag hade i år tänkt göra det interpellationsvis,

men begagnar nu det tillfälle, som de väckta motionerna erbjuda.

Enligt min uppfattning borde åtminstone en vänsterregering tagit manlig

ställning till norrlandskommitténs, värmlandsundersökningens och jordkommissionens

grundsatser och förslag. I stället har nu tillsatts nya jordberedningar

med instruktion i själva verket att söka åstadkomma försämringar

i desamma, så långt det befinnes erforderligt för att vinna anslutning

även från de konservativa och deras vederlikar inom skilda partier. Dessa

beredningar äro ock sammansatta till övervägande del av konservativa och

halvkonservativa i jordfrågan. Ängsligt undvikes vid alla tillfällen något

rådgörande med dem, som enligt uppdrag stått i arbetet för de gamla

kommissionerna och tillägnat sig erfarenhet. Därför blev också det år

1925 framlagda kompromissförslaget till förbudslag för bolagsköp så pass

bedrövligt, att det söndersköts till och med av dem, som man väl trodde

sig kunna vinna genom ett dylikt underminerande i verkligheten av norrlandslagstiftningen.

Det återstår således för oss, som stå i de gamla positionerna, ingen

annan utväg än att göra oavlåtliga anlopp mot »det nuvarande läget». På

detta sätt gå tilläventyrs de senaste jordberedningarna välvilligt något litet

stycke framåt i en eller annan detalj. Kanske föranledes därigenom också

särskilt en socialdemokratisk regering att förkasta åtskilliga kompromisser

i dessa beredningarnas kommande förslag.

I övrigt åberopas bilagda reservation i detta ämne till lagutskottets utlåtande

nr 25 för 1925.

På grund av vad sålunda anförts hemställes om bifall:

A) till motionen nr 176;

B) till motionen nr 177».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande A!r l i
-

ts

Bilaga till herr Lindhagens reservation.

Reservation till andra lagutskottets utlåtande nr 25 vid 1925 års

riksdag.

Beträffande punkt A) i utskottets hemställan

av herrar Linder, Lindhagen, Åkerberg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg

och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t, med beaktande

av norrlandskommitténs förslag i ämnet, ville till stöd för bildande

av nya jordbruk (kolonisation) å bolags och enskilda spekulanters

mark i Norrland och Dalarna överväga förslag till

en lag om expropriation.

Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter

huvudsakligen instämde, följande:

»Rikets kolonisation genom bildandet av nya jordbruk har sedan gammalt *n''

varit en trängande svensk statsangelägenhet. Särskilt har kolonisation å kro- ^ändsk"°odnans

skogsfastigheter i Norrland och övre Dalarna varit föremål för oavlåtliga ängsjorden

bemödanden, vilka pågå ännu. Emellertid har på de senare tiderna av befolk- — krononingen,

vederbörande myndigheter och jordkommissioner uppmärksamheten

blivit riktad därå, att »den i enskild ägo befintliga norrländska odlingsjorden 10‘ ra e''

är med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mer lämplig för bebyggelse än

de huvudsakligen i Lapplands skogsregioner belägna kronoparkernas mark»

(se sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 för 1925,

sid. 10). Det bör ej heller förglömmas såsom en omständighet av vikt, att skogarna

med tillhörande odlingslägenheter i Norrland och övre Dalarne blivit av

kronan ursprungligen donerade till bondebefolkningen »för landets uppodling

och bebyggande» genom de s. k. avvittringama (Norrland) och storskiftena

(övre Dalarne).

Den enskilda norrländska jordens förenämnda större lämplighet för koloni- Kolonisasation

föranledde 1918 års riksdag på motion av herr Hellström m. fl. att be-ll.°^a.bondegära

en utredning, huru kolonisation å bondejord i Norrland kunde kraftigare land. rh;s.

än hitintills befrämjas. Det framhölls, att denna kolonisation borde främst in- dagsskrivelriktas

på att få böndernas egna söner och döttrar att bilda de nya jordbruks- sen t918- lägenheterna. Detta arbete kunde nämligen lättast företagas, medan de ännu

voro kvar i föräldrahemmet och ifrån detta kunde få bistånd. Denna kolonisation

avsåg således att påskynda s. k. hemmansklyvningar å den del av kronans

donationsjord till bönderna, som fortfarande var i allmogens besittning.

Emellertid har som sagt av nämnda donationsjord en myckenhet odlingslägenheter,

som också till läge och beskaffenhet äro vida mer lämpliga för be- enskilda

byggelse än kronans återstående odlingslägenheter, övergått å trävarubolagen spekulanters

och en del enskilda spekulanter i strid mot kronans avsikter. Norrlandskom- jord i Norrmitténs

majoritet (Douglas, von Feilitzen, Kinberg och Berlin, konservativa,

samt Bromée i Bilsta, Kronlund, Lindhagen och Viklund, liberala) ägnade i mitténs försitt

betänkande år 1904 denna sak särskild uppmärksamhet. Det erinrades att, slag till

under det den växande folkstocken snart måste finna sig i saknad av den för sådan kolo
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlutande Ar t '':.

libation meddess utkomst nödiga jorden, skulle på trävaruindustriens skogsdomäner störa

stod av en ocilingsbara marker ligga för enskilde odlare praktiskt oåtkomliga. Att för

konsta™ odlingen söka öppna även det återstående av den verkliga odlingsmarken, som

i så rik omfattning ligger väntande på odlaren, vore eu kulturuppgift av den

största betydelse. "Frivilliga avtal skulle först söka åstadkommas. Men kommittén

hade icke tvekat att såsom en nödfallsutväg föreslå en expropriationsrätt.

Genom den skulle »erhållas en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar

på det frivilliga avtalets grund». Kommittén föreslog därför

»åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar befintliga

odlingslägenheter» och sammanfattade dem i ett lagförslag, som även innehöll

expropriationsrätt såsom yttersta stöd för det ifrågasatta strävandet att återvinna

nämnda odlingslägenheter med erforderligt tillbehör.

Bolagsreser- De tre s. k. bolagsreservantcrna inom kommittén (Claeson, Frans Kempe

i lanterna i ocp Arvid Lindman) motsatte sig expropriation såsom icke berättigad i det fökommittén

revarande fallet. Den skulle därigenom föras utanför de gränser för denna

>ommi en. r„tt SQm ditintills till skydd för äganderättens helgd visligen varit bestämda

för densamma. För tillgodoseende av det allmänna intresset, att jord blev

uppodlad, kunde det icke vara oundgängligt, att en odlare skulle sättas i tillfälle

att »erhålla mark i just den by eller den socken, där han är boende».

Uppställdes ej sådana anspråk, torde det, menade även dessa reservanter,

aldrig visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla odlingsmark.

Skogsägare- År 1918 avgavs av en privat kommitté (Nationalföreningens emot emigrafdrbundet

tionen norrlandskommitté) ett betänkande om kolonisation å bolagsjord i

förelöpare Norrland. Detta ledde ej till någon åtgärd. Sedan jordkommissionens planer

börjat bliva kända och prövningen av dess förslag begynt övervägas, skyndade

emellertid Sveriges skogsägareförbund till med ett erbjudande av frivilligt avstående

av åtskilliga specificerade lägenheter. Till större delen utgjordes dessa

av odlad jord med någon skogstilldelning men även av åtskilliga odlingslägenheter

med viss skogstilldelning. Detta är i varje fall endast en obetydlighet

av vad, som bör stå till buds, såsom ock den officiella inventeringen av odlingslägenheter

nogsamt utvisar. Det har ryktesvis försports att eventuellt

flera lägenheter skulle kunna erhållas, i händelse det ansågs behövligt för

undgående av en expropriationslag.

Rikets kolo- Norrlandskommitténs förenämnda förslag till kolonisation med stöd av en

msation. expropriationslag har ännu icke varit föremål för regeringens bedömande.

Riksdags- Behovet av försörjningsmöjligheter gör sig emellertid ostridigt allt mer gälskrivelsen

jancie År 1925 hade riksdagen under trycket av befolkningsfrågans krav

bland annat begärt utredning om kolonisation å odlingsbar jord inom landet

genom statliga åtgärder i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet.

Denna framställning, som givetvis omfattar även bolags och enskilda

spekulanters jord i Norrland och Dalarna, berörde icke frågan om expropriation,

vilken dock enligt norrlandskommitténs uppfattning var en hörnsten i

kolonisationen, ett oundgängligt medel för dess effektivitet och ändamålsenliga

utförande.

En norr- Det kan, såsom i motionen framhållits, givas skäl för att även på denna

landslag- punkt börja åtminstone med en norrlandslagstiftning, då odlingsmöjligheterna

i^ämnet ;iro störst i de norra delarna av riket och där på samma gång gäller återvin
nandet

av donationsjord till dess avsedda ändamål.

Ytterligare

»förutsättningslösa
-

Lagutskottet har avstyrkt riksdagen att förorda någon åtgärd i förenämnda

syfte. Det framhålles bland annat, alt riksdagens ovannämnda skrivelse av år

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Sr It.

21

1925 om vidgad kolonisation å odlingsbar jord begär en »förutsättningslös»

utredning. Den utredning, som erfordras och kan åstadkommas, är emellertid

verkställd av norrlandskommittén, jordundersökningen och jordkommissionen.

Dessas majoriteter hava kommit till den uppfattningen, att, om man

vill mena allvar med kolonisation å bolagens och spekulanternas jord, stöd

erfordras av en expropriationslagstiftning. Det gäller således nu, att statsmakterna

omsider taga sitt parti. En ytterligare »förutsättningslös utredning» blir

endast uttryck för ett oavlåtligt bemödande att söka undfly nödvändigheten

att tillägna sig någon mening samt en täckmantel, när det kommer till stycket,

för privata benägenheter, som på detta sätt under oväldets mask få tillfälle

att okontrollerat göra sig gällande .

Utskottet upprätthåller för övrigt icke själv denna hänvisning till ett förutsättningslöst

bedömande. I början av sin motivering tar utskottet tvärtom,

liksom skedde förra året, parti mot en expropriation. En sådan motivering

får ej oanmärkt godtagas. Det angivna huvudskälet nu liksom förra året är

detsamma som bolagsreservanternas i norrlandskommittén. Endast frivilligt

avstående bör ifrågakomma och utskottet hängiver sig åt lösa förhoppningar

att sådan skall kunna ske i ökad omfattning. Den s. k. nya utredningen

skall därför ägna uppmärksamhet åt frågan, i vad mån odlingsbar jord står

att medelst frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark

i Norrland och Dalarna. Därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas

möta, må övervägas åtgärder däremot. Eu sådan utredning kan aldrig åstadkommas

och något försök därtill blir säkerligen icke heller gjort.

Däremot bör det vara påfallande, att, om de statliga åtgärderna skola betyda

något, behövs något maktmedel i det allmännas hand för att den erbjudna

jorden skall tillhandahållas på rätt ställe, i tillräcklig omfattning

och för rimligt pris. Vidare måste det allmänna ha någon utväg att kunna

åtkomma den på en viss plats belägna odlingsmark, som behöves för kolonisation,

om ägaren utan skälig anledning vägrar att avstå den. Även det

senare kan väl i rimlighetens namn nu liksom tillförne inträffa i en omfattning,

om vilken man på förhand ej kan göra sig någon föreställning. Det

förhåller sig självfallet, såsom norrlandskommittén yttrade, så, att genom

expropriationsrätt erhålles en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar

på det frivilliga avtalets grund.

Dessa nödvändigheter äro så mycket mer påtagliga, som den kolonisation,

varom här är fråga, väl måste företrädesvis och i varje fall i mycket stor utsträckning

ske på den naturliga vägen i anslutning till de riktlinjer, som lågo

till grund för 1918 års förberörda skrivelse om kolonisation på bondejord.

Lagutskottet anvisar bekvämt nu som förra året den jordsökande, som merendels

är bunden till händer och fotter i sin lilla vrå, att bara lyfta på

vingarna samt flyga omkring i landet och falla ned på jord, som är till salu

någonstädes var som helst.

För den störa massan med de två tomma händerna skapas jordbruk fortfarande

endast på den naturliga vägen. Den förklarliga farhågan för de stora

omkostnaderna för nybrytning av jordbruk och omöjligheten att kunna leva

på dem förringas, om man väljer nämnda utväg, för vilken dock någon uppmärksamhet

synes ej vara möjlig att uppbringa. Från så gott som alla kommuner

i Värmland anmäldes till jordundersökningen, att oodlad mark för nya

jordbruk måste anvisas i den trakt, där nybyggarna voro bofasta och hade

stöd av sina familjer och övriga relationer uti orten. Under sådan förutsättning

framstår expropriationsrättens nödvändighet ännu tydligare. Detta er
-

utredningar>?
-

En expropriationslags

uppgift.

Kolonisation

på den

naturliga

vägen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr l ''i.

Kolonisation

allenast

pa bolagens

udde?

Äganderätten

och

människorätten.

Lagutskottet

ett med bolagsreservanterna

i norr

landskommittén.

Finland.

kännes av bolagsreservanterna i norrlandskommittén (se ovan sid. 20) men

ej av 1924 och 1925 års andra lagutskott. (Se vidare motionen 162 sid. 19 o. f.)

Det borde kunna få vara obestridligt, att bolag och spekulanter, som vilja

komma med rimliga erbjudanden, icke hava något som helst att frukta av en

expropriationslag, som ej begär något mer. Denna erfordras emellertid till

förekommande av otillräckliga erbjudanden eller alldeles utebliven beredvillighet

även för skäliga fall. Då nu skogsägareförbundet skyndar till med sina

erbjudanden först vid förestående fara för en expropriationslag och på samma

gång ivrigt motsätter sig en sådan lagstiftning, kan väl detta ej betyda annat

än att förbundet icke är villigt att stå till buds med jord i den omfattning,

som skäligen måste påkallas, om man vill göra allvar av kolonisationen samt

inlägga något effektivt och betydelsefullt i densamma.

Saken är helt enkelt den, såsom ock tydligt nog framgår av utskottets

skrivsätt, att det i själva verket här gäller ett upprätthållande i det längsta

av äganderättens helgd, driven till sin spets såsom skedde i första kammaren

under de gamla goda tiderna. Äganderätten till jorden får icke ens mot penningeersättning

hävas annat än i yttersta nödfall och detta nödfall, trots dess

närvaro i verkligheternas värld, förhalas av utskottet till oöverskådliga framtider

i avvaktan på full juridisk bevisning, vilken utskottet mycket väl vet

aldrig kommer att kunna framläggas. Vissa länsstyrelser hava uppriktigt

utan utskottets omsvep tillkännagivit, att den stora jordäganderättens helgd

här ej får åsidosättas och att den sålunda måste gälla mer än människorätten.

Utskottet har med andra ord i denna punkt helt ställt sig på den ståndpunkt,

som intogs av bolagsreservanterna i norrlandskommittén — en intressant

belysning av tidsströmningarnas metarmorfoser. Då det därför nu år

1925 skall röstas i kamrarna i denna punkt, kommer striden att stå mellan å

ena sidan norrlandskommitténs bolagsreservanter, representerade av andra

lagutskottets konservativa och liberala majoritet, samt å andra sidan norrlandskommitténs

konservativa och liberala majoritet, representerad allenast

av utskottets reservanter. Eu närmare analys av detta störa återtåg från

sekelskiftets positioner, av aktiekonservatismens landvinningar och av den

nuvarande situationens kulisser återfinna i motionen 162 (sid. 3 o .f., 8 o. f.

samt 34 o. f.).

År 1922 har en expropriationslag i nu förevarande syfte antagits i Finland.

I de anförda motiven till motionen (nr 162 sid. 39) omnämnes, hurusom den

finska kolonisationsverksamhetens chef meddelat, att man i Finland var

särdeles tillfredsställd över lagens tillkomst. Den behövde säkerligen sällan

användas, men med den kunde man i regel komma till rimliga uppgörelser

i alla erforderliga fall. Den finska kolonisationens chef betonade även han,

att nya lägenheter måste anvisas företrädesvis i den ort, där nybyggaren

hade stöd av föräldrahem och andra förbindelser.»

Beträffande punkt B) i utskottets hemställan

av herrar Linder, Lindhagen, Åkerberg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg

och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t, med beaktande

av jordundersökningens och jordkommissionens förslag

i ämnet, ville till stöd för bildande av nya jordbruk (kolonisation)

å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr U.

23

jordägares mark i mellersta och södra delarna av riket överväga

förslag till en lag om expropriation.

Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter

huvudsakligen instämde, följande:

»Under denna punkt gäller det att av odlingslägenheter med tillbehör bilda

nya jordbruk även i södra och mellersta delarna av riket med stöd ytterst

av en expropriationslag, som kan tillrättalägga rimliga och ändamålsenliga

överenskommelser.

Härom åberopas i tillämpliga delar vad ovan anförts beträffande punkt A)

i utskottets hemställan. Den förnämligaste skillnaden är som sagt, att det i

förenämnda landsändar ej gäller, åtminstone ej så påtagligt som i de norra,

att marken veterligen blivit donerad av kronan. Den senare omständigheten

har historisk betydelse och kan i förening med odlingslägenheternas större

omfattning i de norra delarna av riket försvara att förevarande expropriationslagstiftning

börjar åtminstone med en norrlandslagstiftning på sätt norrlandskommittén

även i denna del påyrkat. De reella skälen för en kolonisation

med stöd av en expropriationslag äro emellertid även i södra och mellersta

delarna av riket så avgörande, att en sådan lag måste, till vinnande av

ändamålsenlighet och effektivitet, vara även i berörda landsdelar av förhållandena

synnerligen påkallad.»

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.