Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16

1926-03-19 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:16, Andra lagutskottets utlåtande Nr 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr IG.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1926 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med

ordnande av de i 31 och 33 §§ i lagen om fattigvården omförmälda

anstalter.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 17 av herr Schedin m. fl.;

nr 136 av herr Erik Anderson m. fl.;

nr 196 av herr von Kock; samt

inom andra kammaren:

nr 25 av herr Heiding m. fl.;

nr 126 av herr Lindman m. fl.;

nr 185 av herr Bengtsson i Norup; samt

nr 288 av herr Lagerkwist.

I de likalydande motionerna nr 17 i första kammaren av herr Schedin

m. fl. och nr 25 i andra kammaren av herr Heiding m. fl. har hemställts, att

riksdagen måtte besluta, att vidtaga sådan ändring av 90 § i lagen den 14

juni 1918 om fattigvården, att däri införes föreskrift, att med fullständigt

ordnande av de i 31 § omförmälda anstalter må anstå under en tid av femton

år från det nämnda lag trätt i kraft, samt att vederbörande utskott måtte

formulera erforderliga ändringar av lagtexten.

I de likalydande motionerna nr 136 i första kammaren av herr Erik Anderson

m. fl. och nr 185 i andra kammaren av herr Bengtsson i Norup har

yrkats, att riksdagen måtte besluta att vidtaga sådan ändring av 90 § i

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att däri införes föreskrift, att med

fullständigt ordnande av de i 31 § i samma lag omförmälda anstalter finge

anstå under en tid av femton år från det lagen trätt i kraft.

I motionen nr 196 i första kammaren av herr von Koch har hemställts,

att riksdagen måtte för sin del besluta att vidtaga sådan ändring i 1918

års lag om fattigvården, att i särskilda undantagsfall kommun må, efter det

länsstyrelsen och vederbörande fattigvårdskonsulent yttrat sig i frågan, kunna

av Konungen medgivas uppskov utöver den i 90 § i fattigvårdslagen stadgade

tiden med anordnande av sådan anstalt, som omförmäles i 31 § i

samma lag, ävensom att vederbörande utskott måtte utforma den erforderliga

lagtexten.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 13 höft. (Nr 16 )

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

Gällande be

8tämmelser

i ämnet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

I motionen nr 126 i andra kammaren av herr Lindman in. fl. har yrkats,

att riksdagen måtte för sin del besluta, att 90 § första stycket i lagen den 14

juni 1918 om fattigvården skall erhålla följande ändrade lydelse:

Med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter må

anstå under en tid av femton år från det denna lag trätt i kraft.

I motionen nr 288 i andra kammaren av herr Lagerkwist har gjorts samma

hemställan som i motionen nr 196 i första kammaren.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda

yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.

Till grund för bedömandet av de i motionerna väckta förslagen anser sig

utskottet höra förutskicka följande redogörelse för de bestämmelser i lagen

den 14 juni 1918 om fattigvården, vilka beröras av motionerna.

Enligt 31 § i nämnda lag skall fattigvårdssamhälle hava anstalt (ålderdomshem,

försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare,

vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet

eller utackorderas. Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt.

Villkoren för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för

skötseln av anstalten, skola upptagas i reglemente, som fastställes av Kungl.

Maj:ts befallningshavande. Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa

antalet understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen

anstalt eller del i sådan, kan efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande

tillsvidare befrias från skyldighet härutinnan. Härigenom fritages

icke samhället från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare,

som är i behov därav.

33 § i fattigvårdslagen innehåller bland annat följande bestämmelser. För

omhändertagande av dels i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i

behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å

anstalt, som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga, vilka av fattigvårdsstyrelse

förelagts arbete, skall för varje landstingsområde genom landstingets

försorg upprättas nödigt antal arbetsliem. Arbetshein får jämväl

upprättas av annan än landsting eller stad, som ovan nämnts. Landsting

och dylik stad kunna av Konungen befrias från skyldighet att upprätta

arhetshem, därest sådana i tillräckligt antal komma till stånd i annan ordning.

För de å landsting tillhörigt arbetshem intagna försörjningspliktiga

erlägges av fattigvårdssamhälle ingen avgift. Män och kvinnor få ej intagas

i samma arbetshem, såvida ej för dem finnas fullständigt skilda avdelningar.

Slutligen stadgas i 90 § att med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§

omförmälda anstalter får anstå under en tid av tio år från det lagen trätt

i kraft, d. v. s. från den 1 januari 1919. Under övergångstiden ankommer

det på Kungl. Maj:ts befallningshavande att söka åstadkomma ordnande

inom kommunerna av sådana anstalter, i fall där så anses lämpligt genom

överenskommelse mellan kommunerna om gemensam anstalt. Såsom anstalt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

O

O

av det ena eller andra slaget får godtagas redan befintlig anstalt, som är

eller kan göras lämplig för ändamålet.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915 avgivna,

till grund för gällande fattigvårdslag liggande betänkande anfördes i fråga

om tidpunkten för anstaltsväsendets ordnande följande:

Givetvis kunna anstalter i den utsträckning, som föreslagits av kommittén,

ej anordnas omedelbart, utan en övergångstid är nödvändig för anstaltsväsendets

ordnande. Kommittén bär föreslagit denna tid till 10 år efter det

lagen trätt i kraft. Att taga en jämförelsevis lång övergångstid är så

mycket mera av behovet påkallat, som anstaltsväsendet då kan så småningom

utvecklas efter förefallande behov samt gjorda erfarenheter och man kan

bliva i tillfälle att, med begagnande av den minskning i platsbehovet, som

kan väntas inträda genom pensionsförsäkringen, tillgodogöra sig de förutvarande

anstalter, som äro eller kunna göras lämpliga för ändamålet. Härvid

är särskilt att taga hänsyn till bildandet av sammanslutningar mellan

kommunerna.

Historik.

Faitigvärdslagstiftningskommittén

1915.

Vid framläggande av proposition i ämnet (nr 135) till 1918 års riksdag Propositionen

yttrade föredragande departementschefen i denna fråga följande:

Möjligt är att den föreslagna övergångstiden i vissa fall kan visa sig

vara för knappt tilltagen, men å andra sidan lärer det vara nödvändigt, om

man inom rimlig tid vill vinna syftet med bestämmelserna om anstaltsvård,

att ej medgiva längre övergångstid. Skulle mot förmodan, efter det

lagen tillämpats några år, bliva tydligt, att det ej går att ordna anstaltsväsendet

inom föreskriven tid, torde en ändring av lagen på denna punkt

kunna åstadkommas. Eu annan utväg vore, att Kungl. Maj:t tillerkändes

rätt att i fall, då synnerliga skäl 1‘örelåge, medgiva anstånd, men måhända

skulle dröjsmål uppstå i fråga om anstaltsväsendets ordnande, därest någon

utväg stode öppen att mot slutet av övergångstiden på detta sätt vinna

uppskov. Jag anser mig därför böra tillstyrka kommittéförslaget på denna

punkt.

Frågan om uppskov med ålderdomshemmens uppförande har upptagits till Besparingsbehandling

av besparingskommittén i dess den 19 februari 1925 avgivna L "

betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

Kommittén yttrar härom följande:

Ehuru frågan närmast rör en besparing för kommunerna, anser sig kommittén

på grund av den nu föreliggande utredningen om pensionsförsäkringens

betydelse för fattigvårdsutgifterna och särskilt för behovet av

ålderdomshem böra ifrågasätta, om icke en mera allmän revidering av de

förut uppgjorda beräkningarna av nybyggnadsbeliovet vore påkallad, samt

om icke i detta syfte den i fattigvårdslagen stadgade fristen för ålderdomshemmens

uppförande borde förlängas. Under uppskovstiden kan också det

ovan antydda spörsmålet, huru de olika slagen av anstaltsvård skola tillgodoses

på lämpligaste sätt, göras till föremål för en mera ingående undersökning

samt, i den mån sammanslutningar mellan flera kommuner visa

sig erforderliga, arbetet därpå upptagas med större utsikt till framgång än

hittills kunnat ske.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Yttranden

över besölaringskommitténs

förslag.

I de yttranden, som av vissa myndigheter och sammanslutningar m. fl.

avgivits över besparingskommitténs förenämnda betänkande, har jämväl förevarande

spörsmål berörts.

Sålunda anför statens fattigvårdsinspektör följande:

Vid antagandet av den nya fattigvårdslagen medgåvos kommunerna eu

övergångstid av 10 år för ordnandet av anstaltsväsendet, som sålunda enligt

planen skall vara ordnat före ingången av år 1929. Det bör emellertid beaktas,

att ett mycket stort antal kommuner redan tidigare ägde anstalter,

som antingen redan då voro tillfredsställande eller som med större eller

mindre ändringar kunde göras tjänliga för ändamålet. Ett uppskjutande av

detta arbete skulle vara till olägenhet för såväl understödstagarna som kommunerna,

för de senare därför, att eu modernisering i regel minskar driftkostnaden

för anstalten. Vad angår de kommuner, som före fattigvård slagens

antagande saknat anstalter, synes kommittén tro att i »vissa» av dessa landskommuner

arbete pågår för att ordna anstaltsvården på ett ekonomiskt och

lämpligt sätt. Det verkliga förhållandet är, att i varje län gjorts utredningar

och förslag i dylikt syfte, oftast igångsatta genom länsstyrelsens

initiativ, efter samråd med fattigvårdsinspektionen. Därvid tillgår i regel

så, att konsulenten uppgör ett förslag om uppdelning av kommunerna i anstaltsområden,

vilket förslag sedermera underställes kommunerna. Efter

bearbetning av de inkomna yttrandena söker man komma till ett för alla

parter tillfredsställande förslag. I vissa län ha länsstyrelserna genom tillsatta

kommittéer utarbetat förslag, som efter yttrande av kommunerna lagts

till grund för det vidare arbetet
Kommitténs

utan närmare utredning framkastade tanke att uppskjuta ordnandet

av anstaltsvården har redan vållat åtskillig skada och skulle, om den

genomfördes, förrycka hela det mödosamma och intresserade arbete, som sedan

(i år pågår för ordnandet av denna viktiga fråga. Det kan ej förväntas, att

någon fördel skulle vinnas genom en revision av de uppgjorda planerna,

som uppgjorts med hänsyn till det framtida behovet av vårdplatser, allra

helst som arbetet på de flesta platser är i gång genom anskaffande av ritningar,

utseende av tomtplats, anskaffning av medel o. s. v.

Det bör i detta sammanhang erinras om att fattigvårdsinspektionen från

första åren av sin verksamhet ansett sig böra iakttaga stor varsamhet i

fråga om att påskynda lösningen av anstaltsvården. Endast i den mån verkligt

dåliga förhållanden varit rådande eller ett starkt behov gjort sig gällande

ha från inspektionens sida kommunerna uppmanats att lösa sin anstaltsfråga.

Däremot kan det ej förnekas, att det hittills mött ganska stora

svårigheter att förena kommuner om att uppföra gemensamma anstalter.

Emellertid har ett intensivt upplysningsarbete pågått i syfte att möjliggöra

tillkomsten av större anstaltsområden, bl. a. genom en broschyr i frågan,

som innehåller förslag till förbundsordning. Under detta år har också Kungl.

Maj:t förordnat eu person att såsom biträdande konsulent uteslutande ägna

sig åt denna angelägenhet med, som det nu synes, goda resultat.

Då det synts mig vara av vikt att i denna för fattigvårdsinspektionen

viktiga fråga erhålla kännedom om fattigvårdskonsulenternas åsikt, har jag

anmodat konsulenterna att yttra sig om kommitténs förslag. Såsom framgår

av deras uttalande ha de enstämmigt avstyrkt kommitténs förslag.

Med stöd av vad ovan anförts får jag på det bestämdaste avstyrka bifall

till kommitténs förslag att förlänga fristen för ålderdomshemmens uppförande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16. 5

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalar sin anslutning

till kommitténs förslag.

Svenska fattigvårdsförbundet anför följande:

Visserligen har erfarenheten ådagalagt, att under de gångna åren ålderdomshem

stundom uppförts i större omfattning, än behovet sedermera visat

sig kräva. Denna minskning av platsbehovet har emellertid kunnat iakttagas

även i fråga om anstalter, där pensionsförsäkringen icke kunnat öva någon

inverkan, och har enligt förbundets mening sin grund även i andra förhållanden

än folkpensioneringen. Man har för övrigt all anledning att antaga,

att vederbörande kommunala och statliga myndigheter numera hava blicken

riktad på nödvändigheten av att med hänsyn till kostnaderna begränsa anstalternas

storlek till vad som verkligen erfordras. Förbundet kan därför

ej för sin del anse ett uppskov ur sagda synpunkt behövligt och finner det

högst beklagligt, om uppförandet av de för fattigvårdens rätta handhavande

oundgängliga ålderdomshemmen i väsentlig utsträckning skulle utsättas till

framtiden.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 november 1925 har styrelsen för Svenska

landskommunernas förbund anhållit på anförda skäl, att Kungl. Maj:t

täcktes vidtaga åtgärder för att den i fattigvårdslagens övergångsbestämmelser

angivna tidpunkten för anstaltsväsendets fullständiga ordnande måtte

bliva framflyttad; och har styrelsen förklarat, att eu förlängning av tidsfristen

med fem år syntes erforderlig men också tillräcklig. Av motiveringen

till styrelsens hemställan framgår, att styrelsen med sin framställning

avsett de i 31 § i fattigvårdslagen omförmälda anstalter.

Över sistberörda framställning hava yttranden avgivits till Kungl. Maj:t

av statens fattigvårdsinspektör, Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Statens fattigvårdsinspektör har i yttrande den 31 december 1925 avstyrkt

bifall till det ifrågasätta generella uppskovet med anstaltsfragans ordnande

men förordat, att åt Kungl. Maj:t gåves befogenhet att i särskilda undantagsfall,

på framställning av kommun eller efter prövning av vederbörande

länsstyrelse, medgiva uppskov från nämnda skyldighet. Avskrift av yttrandet

är fogad såsom bilaga till motionen I: 196.

Svenska stadsförbundets styrelse har i yttrande, avgivet den 29 januari

1926, anfört:

Då flertalet städer redan före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag torde

hava anordnat erforderliga fattigvårdsanstalter, är behovet av en förlängd

tidsfrist för deras del icke så kännbart som för landsbygdens kommuner.

Inom städerna torde behovet framträda huvudsakligast i de mindre.

I avsikt att närmare utröna, hur man på dessa håll ställer sig till den

framkomna tanken på uppskov, har från förbundet till ordförandena i

samtliga fattigvårdsstyrelser i städer med mindre än 15,000 invånare samt

några större köpingar översänts ett cirkulär med anhållan om upplysningar

i frågan.

Så gott som samtliga de inkomna svaren instämma med olika motivering

i förslaget om uppskov. Dock förklaras från Sollefteå, att staden har ordnat

Framställning

i ämnet

av styrelsen

för Svenska

landskommunernas

förbi''

nd.

Yttranden

över sistberörda

fräntställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i Andra lagutskottets utlåtande År 16.

sin anstaltsfråga och från Vetlanda, att ett uppskov har betydelse ur stadens

synpunkt endast för de fall, att dess anstalt behöver ytterligare moderniseras.

Från Hässleholm uttalas, att ett eventuellt uppskov med anstaltsbyggande

bör få gälla även för städernas del. I stor utsträckning åberopas för

tidsfristens förlängning ett eller flera av de skäl, som angivits i det landskommunala

förbundets framställning.

Sambandet mellan en kommande lösning av frågorna om anstaltsvården

för kroniskt sjuka och sinnessjukvården å ena sidan och kommunernas anstaltsbehov

överhuvud å den andra understrykes exempelvis i svaret från fattigvårdsstyrelsens

ordförande i Hudiksvall. Denne framhåller, hurusom landsting

och primärkommuner vidtagit åtgärder för vården av kroniskt sjuka

och hurusom pensionsstyrelsen börjat lämna specialvård åt olika kategorier

sjuka. Då de fattiga sjuka sålunda synas komma att uppdelas och bliva

föremål för särskild specialvård, synes det icke lätt att under den närmaste

tiden överblicka behovet av anstaltsvård för sådana understödstagare, som

icke behöva särskild specialvård, en kategori, som synes minskas år från år.

Vid ett i december 1924 anordnat möte med representanter för bland annat

skånska städer, uttalades, att allenast vården av själsligt och kroppsligt

normala fattiga borde åligga primärkommunerna, medan specialvården borde

enhetligt ordnas för större områden. Fattig vårdsstyrelsen i Eslöv framhåller

i anslutning till detta uttalande, att, innan ett program för uppdelningen i

stort av vården föreligger, det möter stora svårigheter att för en stads del

beräkna behovet av anstaltsplatser. Delvis samma synpunkter hävdas från

Simrishamn. Det fortsatta uppskovet med epidemi vårdens ordnande synes

icke heller vara utan allt inflytande på nu föreliggande fråga. Det visar

sig exempelvis, att Borgholms stad äger ett epidemisjukhus, som vederbörande

fattig vårdskonsulent förklarat med fördel kunna förändras till fattigvårdsanstalt,

men kan denna byggnad ej få disponeras förrän 1933. I ett par

fall framhålles också med styrka, att man ännu icke kan bedöma, vilket

inflytande folkpensioneringen kommer att få på kommunernas behov av fattigvårdsanstalter.

Det av landskommunernas förbund åberopade skälet, att ytterligare tid

och arbete behöves för åstadkommande, där så lämpligen ske kan, av kommunalförbund

för anstaltsvården vitsordas också från flera håll. Mjölby

stad exempelvis har sökt intressera de kringliggande små kommunerna för

ett gemensamt byggande eller bildande av kommunalförbund. Sammanträden

hava hållits i frågan, men något resultat har hittills icke kunnat ernås.

Sölvesborgs stad har börjat underhandlingar med Gammalstorp, Ysane och

Sölvesborgs socknar om uppförande av gemensam fattigvårdsanstalt, underhandlingar

som emellertid väntas komma att taga lång tid i anspråk. Vissa

av Borgholms stad förda underhandlingar med kringliggande socknar om

bildande av Borgholmsortens fattigvårdsförbund för byggande av en gemensam

anstalt hava ej heller lett till resultat. Under två år pågående försök

att förena Östhammars och öregrunds städer och kringliggande kommuner

i ett kommunalförbund för fattigvårdsanstalt hava hittills icke heller lyckats.

Som skäl för uppskovet anföres emellertid främst den rådande ekonomiska

situationen och framför allt de höga utgifter, vederbörande samhällen på

senaste åren fått ikläda sig för andra ändamål. Särskilt åberopas därvid

de stora utgifterna för nyuppförda folkskolebyggnader. I Norrtälje t. ex.

pågå folkskolebyggnader för en beräknad kostnad av 325,000 kronor, Kungsbacka

har i år måst upptaga ett lån på 140,000 kronor för byggande av

kommunal mellanskola att amorteras på 25 år och ett annat för samma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

ändamål på 18,000 kronor att amorteras på 5 år. I Borgholm har 1925

färdigbyggts ett folkskolehus för en kostnad av cirka (55,000 kronor, som

inom de närmaste åren skola amorteras och förräntas. På andra håll hava

lån till vattenledning, avlopp, renhållningsverk, brandstation och dylikt

ansträngt budgeten mycket hårt för en tid framåt. Från olika håll understrykes

också, att de utgifter, arbetslösheten på senaste åren vållat städerna,

gjort svårigheterna att nu igångsätta anstaltsbyggandet än mera kännbara.

Upplåning har redan för andra ändamål måst tillgripas i mycket hög grad.

För egen del vill styrelsen livligt förorda bifall till den föreliggande framställningen.

Redan det finansiella läget just nu i kommunerna synes mana

till den största försiktighet, när det gäller att från statsmakternas sida genomföra

krav av den betydande ekonomiska innebörd, varom här är fråga. Av

de. skäl, som i övrigt anförts för ett uppskov, vill styrelsen för sin del särskilt

understryka behovet av en plan för anstaltsfrågans lösning. Innan

ännu frågan om sinnessjukvården och om den kroniska sjukvården lösts,

måste det möta stora svårigheter att rationellt beräkna behovet av anstaltsplatser.

Eu särskilt för de mindre samhällena värdefull möjlighet att nedbringa

kostnaderna för fattigvårdsanstalterna har skapats genom kommunalförbundsinstitutet.

Att denna möjlighet ännu icke hunnit bliva känd och

uppskattad är naturligt nog. Därest det betydelsefulla arbete, som i detta

avseende genom fattigvårdskonsulenternas förmedling redan igångsatts, får

tillfälle att i lugn och ro fullföljas, torde väsentliga besparingar för anstaltsbyggandet

kunna vara att förvänta. Det föreslagna uppskovet synes därför

väl motiverat. Beträffande den föreslagna perioden om 5 år torde icke

heller något vara att invända.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet liar i ett den 30 december

1925 dagtecknat yttrande anfört bland annat följande:

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, vars avdelning för fattigvård

i varje län representeras av tvenne ombud jämte en suppleant (förteckning

över ombuden bilägges), har funnit angeläget att inhämta ombudens

mening i förevarande fråga. Sammanlagt 45 ombud hava meddelat förbundet

sina synpunkter. Av dessa hava 26 anslutit sig till styrelsens för Svenska

landskommunernas förbund framställning, under det att 17 antingen

yrkat, att densamma icke borde leda till någon åtgärd eller ock ansett lämpligt,

att uppskov med anstaltsfrågans ordnande kunde medgivas i särskilda

fall; slutligen hava 2 ombud icke ansett sig kunna göra något bestämt uttalande.

Ombudens uttalanden giva en god bild av de skilda synpunkter,

som i detta sammanhang göra sig gällande.

Förbundet har den övertygelsen att, i stort sett, det skäl, som ligger till

grund för bestämmelserna i 31 och 90 §§ i lagen om fattigvården, nämligen

nödvändigheten av att tillse, att det snarast beredes möjlighet för omhändertagande

på fattigvårdsanstalt av alla, vilka därav äro i behov, fortfarande

kvarstår i hela sin omfattning och vikt. Något generellt medgivande av

uppskov med ålderdomshemmens ordnande kan därför icke av förbundet

tillstyrkas. Emellertid kan det icke bestridas, att understundom särskilda

förhållanden kunna föreligga av den art, att eu förlängning av den tidsfrist,

inom vilken kommunerna skola hava ordnat sin anstaltsfråga, kan

synas motiverad. Förbundet syftar här på de fall, där en kommun

på grund av ekonomiska eller organisatoriska förhållanden icke ser sig i

s. 8 Kontrollera mot PDF

Uttalande av

riksdagens

revisorer rörande

de i 33 §

i fattigvårdslagen

om förmälda

arbetshemmen.

Utskottets

yttrande.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

stånd att kunna medhinna uppförandet av godkänd fattigvårdsanstalt före

den 1 januari 1929. Därest kommunen i allt fall har på ett nöjaktigt sätt,

fast utan dylik anstalt, ordnat för sina vårdbehövande fattiga, synes ett

medgivande av uppskov icke behöva medföra några väsentliga nackdelar

ifråga om fattigvårdens handhavande men för kommunen kunna innebära

betydande fördelar. För sådana fall synes man icke böra motsätta sig eu

förlängning av den fastställda tidsfristen med ett eller flera, dock högst 5 år.

På grund av vad ovan anförts får Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

för sin del tillstyrka, att den gjorda framställningen endast på det

sätt måtte bifallas, att i särskilda fall, där omständigheter av ovan angiven

natur föreligga, den tidpunkt, vid vilken kommun enligt 90 § i lagen om

fattigvården senast skall hava ordnat i 31 § i samma lag omförmäld anstalt,

må efter av Eders Kungl. Maj:t lämnat medgivande kunna framflyttas ett

eller flera, dock högst 5 år.

I sin berättelse om den år 1925 verkställda granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den

1 juli 1924—den 30 juni 1925 hava riksdagens revisorer gjort vissa uttalanden

rörande de i 33 § i fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen. Revisorerna

hava härom anfört följande:

Redan av fattigvårdslagstiftningskommittén framhölls, att en undersökning

om antalet personer, som skulle komma i fråga att intagas å arbetshem,

skulle möta stora om ej oöverstigliga svårigheter och dessutom ej lämna

något tillförlitligt material för frågans bedömande. Den följande utvecklingen

å området har jämväl bekräftat svårigheten att beräkna behovet av ifrågavarande

art av anstalter. I sin anslagsberäkning till 1921 års riksdag utgick

vederbörande departementschef från att under år 1922 tillhopa 200 platser

skulle bliva belagda. Under år 1925 finnas tillgängliga 170 platser vid de

nu inrättade arbetshemmen för män, av vilka emellertid endast 71 äro belagda.

Från landstingens sida hava visserligen åtgärder vidtagits för att genom

vinnande av ytterligare medlemmar i de sammanslutningar, som äga eller

driva arbetshemmen, samt genom mottagande av interner från landstingsområden

och städer, vilka ännu icke inrättat eller hava del i arbetshem,

möjliggöra en ekonomisk drift. Vidare har fattig vårdsinspektören i en cirkulärskrivelse

till vederbörande kommuner framhållit, att de redan färdiga

arbetshemmen icke vore fullbelagda och därför kunde mottaga interner jämväl

från främmande landstingsområden.

Frågan om arbetshemmens inrättande och drift synes revisorerna vara av

så stor ekonomisk betydelse såväl för staten som för landstingen, att revisorerna

icke kunna underlåta att framhålla angelägenheten av samarbete

mellan landstingen i syfte att platserna å de redan befintliga arbetshemmen

icke komma att stå outnyttjade, under det att nybyggnadsföretag igångsättas,

samt att anordnandet av nya arbetshem bör ske med all möjlig varsamhet

och under beaktande av de från verksamheten vid de redan inrättade arbetshemmen

vunna erfarenheterna.

I fråga om de i herr Lindmans in. flis motion berörda arbetshemmen

har utskottet inhämtat, att för män avsedda arbetshem äro i bruk å sex

platser, att förslag föreligga om upprättande av ytterligare två samt att,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

9

om dessa föreslagna hem komma till stånd, allenast några mellansvenska

län samt de fyra nordligaste länen — där dock underhandlingar länge

pågått angående anordnande av gemensamt arbetshem — ännu icke för sin

del löst frågan om anordnande av anstaltsvård. Då, såsom av det föregående

framgått, lagen öppnar möjlighet för landstingen att ordna denna angelägenhet

genom samverkan och vid lagens tillämpning denna möjlighet även i

stor utsträckning beaktas, torde det icke bliva alltför betungande för vederbörande

landsting och städer att under de närmaste åren bringa denna anstaltsfråga

till lösning även för de delar av vårt land, där detta ännu icke

skett. För kvinnor finnes f. n. endast ett hem i bruk, men under innevarande

års lopp träder ännu ett sådant i verksamhet, varjämte ytterligare

ett är planerat. Då behov av något större antal arbetshem för kvinnor ej

torde förefinnas och då dylika hem i allt fall höra göras så små, att de ej

kunna medföra större omkostnader, bör även denna anstaltsfråga utan nämnvärd

svårighet kunna lösas inom den i lagen avsedda tiden. Under sådana

omständigheter anser sig utskottet sakna anledning att nu föreslå uppskov

med anordnaudet av dessa hem, helst som befintligheten av desamma visat

sig vara en nödvändig förutsättning för en effektiv tillämpning av såväl

fattigvårds- som barnavårdslagarna.

Något annorlunda ligger saken beträffande ålderdomshemmen. Här är

det icke landstingen — såsom ifråga om arbetshemmen — vilka äro ålagda

upprätta hemmen, utan skyldigheten åvilar kommunerna, av vilka en del

otvivelaktigt äro mindre bärkraftiga. I regel synes emellertid, enligt vad

utskottet inhämtat, kommunerna hava med verkligt intresse ägnat sig åt

uppgiften att ordna anstaltsvården. Medan man i många fall använt sig av

äldre byggnader, som undergått behövlig omändring, hava i icke ringa utsträckning

på andra håll nybyggnader måst företagas. Smärre kommuner

hava i en del fall sammanslutit sig för uppförande av ett gemensamt väl

utrustat hem, i syfte att bereda bättre vård, anordna särskilda avdelningar

för kroniskt sjuka samt nedbringa kostnaderna; i andra fall hava de

träffat överenskommelse med närliggande större kommuner om understödstagarnas

inackordering i de senares ålderdomshem. Allt detta arbete, som

pågår under ledning av länsstyrelserna och med biträde av fattigvårdskonsulenterna,

har redan i vissa län fortskridit så långt, att anstaltsfrågan

där i stort sett kan anses löst. I andra delar av landet däremot har man

ej hunnit så långt. Bin bidragande orsak härtill har varit, att åstadkommandet

av samverkan kommunerna emellan flerstädes vållat svårigheter

och tidsutdräkt. Härtill kommer, att de tryckta ekonomiska förhållanden,

som under de senaste åren varit rådande, föranlett åtskilliga kommuner att

tills vidare ställa sig avvaktande i hopp om bättre tider. Den uppfattningen

torde därför onekligen ej alldeles sakna fog, att de 10 år, som lagen anslagit

till övergångstid, i vissa fall är för knapp för att medgiva ett tillfredsställande

ordnande av anstaltsvården. För att råda bot härför hava i

Bihang Ull riksdagens protokoll 1926. 9 samt- 2 avd. l:> höft. (Sr 16.) -

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

några av de väckta motionerna påyrkats, att kravet på att anstaltsvården

skall vara slutgiltigt ordnad i hela landet ej skulle göras gällande förrän

efter en tid av ytterligare 5 år utöver den redan medgivna fristen. I andra

motioner har föreslagits, att frågan skulle så lösas, att i alla de fall, där

ett uppskov visade sig behövligt, Kungl. Maj:t skulle medgivas rätt att efter

länsstyrelsens hörande meddela uppskov utöver den i 90 § i fattigvårdslagen

stadgade tidpunkten.

Utskottet anser icke tillrådligt att lämna ett förlängt generellt uppskov

under så lång tid som föreslagits eller ytterligare fem år. Enligt utskottets

mening synes kommunernas behov av uppskov med fullgörande av här ifrågavarande

skyldighet kunna tillgodoses på det sätt att ett generellt uppskov på

ytterligare två år beviljas, samt att för de fall där särskilda omständigheter

därtill föranleda Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att medgiva ytterligare

uppskov, dock längst till utgången av år 1933.

Då utskottet sålunda ansett sig böra på detta sätt tillmötesgå motionärernas

hemställan i fråga om uppskov med ordnandet av ålderdomshemmen, har

utskottet avsett, att den förlängning av övergångstiden, som utskottet föreslår,

skall bereda kommunerna ökade möjligheter att på det lämpligaste

sättet ordna denna för såväl de vårdbeliövande som kommunernas ekonomi

viktiga fråga, utan att onödigtvis fördröja frågans lösning. Utskottet

förutsätter, att de myndigheter, som hava sig anförtrodd ledningen av här

ifrågavarande arbete, skola låta sig angeläget vara att tillse, att den ökade

tidsfrist, som vid ett bifall till utskottets hemställan skulle medgivas kommunerna,

av dem användes på sådant sätt, att den mest ändamålsenliga lösning

av här föreliggande vårdnadsfråga ernås.

De av utskottet förordade åtgärderna torde åvägabringas genom ändring

i 90 § i lagen om fattigvården.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med anledning av motionerna nr 17,

136 och 196 i första kammaren samt nr 25, 126, 185

och 288 i andra kammaren, måtte för sin del antaga

följande

L a g

om ändrad lydelse av 90 § i lagen om fattigvården

den 14 juni 1918 (nr 422).

Härigenom förordnas, att 90 § i lagen om fattigvården

den 14 juni 1918 skall i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lydelse:

90 $.

Med fullständigt ordnande av anstalt, som omförmäles

i 31 §, må anstå intill den 1 januari 1931. Där sär
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

11

skilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t

medgiva fattigvårdssamhälle uppskov utöver nämnda tid

med ordnande av dylik anstalt intill den 1 januari 1934.

Med fullständigt ordnande av anstalter, som omförinälas

i 33 §, må anstå intill den 1 januari 1929.

Under övergångstiden — — — ändamålet.

B) att motionerna nr 17, 136 och 196 i första kammaren

samt nr 25, 126, 185 och 288 i andra kammaren,

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet

ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 19 mars 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

tran första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow*, von Kock, Siyfrid Hansson,

greve Spens, von Stockenström, Petrén* och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Öberg, Hage, Ödström, Johansson Sollefteå*. Olovson i

Västerås. Lindgren i Dingelvik, Anderson i Storegården och Hedvalt.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Utskottets

yttrande.

Reservation:

av herr Anderson i Storegården, vilken ansett, att utskottets yttrande

bort i nedan angivna delar erhålla följande lydelse:

I fråga om de i herr Lindmans m. flas motion berörda arbetshemmen

har utskottet inhämtat, att] för män avsedda arbetshem äro i bruk å sex

platser, att förslag föreligga om upprättande av ytterligare två samt att,

om dessa föreslagna hem komma till stånd, allenast några mellansvenska

län samt de fyra nordligaste länen ännu icke ordnat frågan om sådan

anstaltsvård. En del landstingsområden hava ordnat denna angelägenhet på

sådant sätt, att de förhyrt nödigt antal vårdplatser i de redan färdiga

hemmen. För kvinnor finnes för närvarande endast ett arbetshem i bruk,

men under innevarande års lopp träder ännu ett sådant i verksamhet, varjämte

ytterligare ett är planerat.

Arbetshemsfrågan befinner sig ännu på försöksstadiet. Det har visat sig

synnerligen svårt att tillförlitligt beräkna det antal vårdplatser, som för

visst område äro behövliga. I de redan befintliga arbetshemmen för män

finnas icke belagda vårdplatser att tillgå i sådan utsträckning, att man kan

ifrågasätta, huruvida ytterligare byggande av sådana anstalter kan anses

erforderligt. Det antal vårdplatser, som är behövligt för ett tillfredsställande

ordnande av den kvinnliga arbetshemsfrågan, lärer ej heller för närvarande

kunna med säkerhet bedömas.

Landstingen, som äro ålagda ordnandet av denna angelägenhet, hava

ådagalagt ett så stort intresse för saken, att ett ytterligare anstånd ej kan

befaras medföra ett åsidosättande av de nödiga åtgärderna i lagens syfte.

Utskottet anser därför praktiska och ekonomiska skäl tala för ett anstånd

under ytterligare fem år med det fullständiga ordnandet av berörda anstalter.

Något annorlunda----tidpunkten.

Utskottet anser — — — 1933.

Då utskottet--— ernås.

De av utskottet — — — fattigvården.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med anledning av motionerna nr 17,

136 och 196 i första kammaren samt nr 25, 126, 185

och 288 i andra kammaren, måtte för sin del antaga

följande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

13

Lag

om ändrad lydelse av DO § i lageu om fattigvården

den 14 juni 1918 (nr 422).

Härigenom förordnas, att 90 § i lagen om fattigvården

den 14 juni 1918 skall i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lydelse:

90 §.

Med fullständigt ordnande av anstalt, som omförmäles

i 31 §, må anstå intill den 1 januari 1931. Där särskilda

omständigheter därtill föranleda, må Kungl.Majd

medgiva fattigvårdssamhälle uppskov utöver nämnda tid

med ordnande av dylik anstalt intill den 1 januari 1934.

Med fullständigt ordnande av anstalter, som omförmälas

i 33 §, må anstå intill den 1 januari 1934.

Under övergångstiden---ändamålet.

B) att motionerna nr 17, 136 och 196 i första kammaren

samt nr 25, 126, 185 och 288 i andra kammaren,

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet

ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 sand. 2 avd. 13 höft- (Nr 16.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:142 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med ordnande av de i 31 och 33 §§ i lagen om fattigvården omförmäla anstalter. a1 i texten