Andra lagutskottets utlåtande Nr 16
1926-03-19 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1926:16, Andra lagutskottets utlåtande Nr 16
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
1
Nr IG.
Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1926 kl. 3 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med
ordnande av de i 31 och 33 §§ i lagen om fattigvården omförmälda
anstalter.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 17 av herr Schedin m. fl.;
nr 136 av herr Erik Anderson m. fl.;
nr 196 av herr von Kock; samt
inom andra kammaren:
nr 25 av herr Heiding m. fl.;
nr 126 av herr Lindman m. fl.;
nr 185 av herr Bengtsson i Norup; samt
nr 288 av herr Lagerkwist.
I de likalydande motionerna nr 17 i första kammaren av herr Schedin
m. fl. och nr 25 i andra kammaren av herr Heiding m. fl. har hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att vidtaga sådan ändring av 90 § i lagen den 14
juni 1918 om fattigvården, att däri införes föreskrift, att med fullständigt
ordnande av de i 31 § omförmälda anstalter må anstå under en tid av femton
år från det nämnda lag trätt i kraft, samt att vederbörande utskott måtte
formulera erforderliga ändringar av lagtexten.
I de likalydande motionerna nr 136 i första kammaren av herr Erik Anderson
m. fl. och nr 185 i andra kammaren av herr Bengtsson i Norup har
yrkats, att riksdagen måtte besluta att vidtaga sådan ändring av 90 § i
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att däri införes föreskrift, att med
fullständigt ordnande av de i 31 § i samma lag omförmälda anstalter finge
anstå under en tid av femton år från det lagen trätt i kraft.
I motionen nr 196 i första kammaren av herr von Koch har hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta att vidtaga sådan ändring i 1918
års lag om fattigvården, att i särskilda undantagsfall kommun må, efter det
länsstyrelsen och vederbörande fattigvårdskonsulent yttrat sig i frågan, kunna
av Konungen medgivas uppskov utöver den i 90 § i fattigvårdslagen stadgade
tiden med anordnande av sådan anstalt, som omförmäles i 31 § i
samma lag, ävensom att vederbörande utskott måtte utforma den erforderliga
lagtexten.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 13 höft. (Nr 16 )
I
Gällande be
8tämmelser
i ämnet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
I motionen nr 126 i andra kammaren av herr Lindman in. fl. har yrkats,
att riksdagen måtte för sin del besluta, att 90 § första stycket i lagen den 14
juni 1918 om fattigvården skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter må
anstå under en tid av femton år från det denna lag trätt i kraft.
I motionen nr 288 i andra kammaren av herr Lagerkwist har gjorts samma
hemställan som i motionen nr 196 i första kammaren.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda
yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.
Till grund för bedömandet av de i motionerna väckta förslagen anser sig
utskottet höra förutskicka följande redogörelse för de bestämmelser i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården, vilka beröras av motionerna.
Enligt 31 § i nämnda lag skall fattigvårdssamhälle hava anstalt (ålderdomshem,
försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare,
vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet
eller utackorderas. Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt.
Villkoren för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för
skötseln av anstalten, skola upptagas i reglemente, som fastställes av Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa
antalet understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen
anstalt eller del i sådan, kan efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande
tillsvidare befrias från skyldighet härutinnan. Härigenom fritages
icke samhället från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare,
som är i behov därav.
33 § i fattigvårdslagen innehåller bland annat följande bestämmelser. För
omhändertagande av dels i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i
behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å
anstalt, som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga, vilka av fattigvårdsstyrelse
förelagts arbete, skall för varje landstingsområde genom landstingets
försorg upprättas nödigt antal arbetsliem. Arbetshein får jämväl
upprättas av annan än landsting eller stad, som ovan nämnts. Landsting
och dylik stad kunna av Konungen befrias från skyldighet att upprätta
arhetshem, därest sådana i tillräckligt antal komma till stånd i annan ordning.
För de å landsting tillhörigt arbetshem intagna försörjningspliktiga
erlägges av fattigvårdssamhälle ingen avgift. Män och kvinnor få ej intagas
i samma arbetshem, såvida ej för dem finnas fullständigt skilda avdelningar.
Slutligen stadgas i 90 § att med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§
omförmälda anstalter får anstå under en tid av tio år från det lagen trätt
i kraft, d. v. s. från den 1 januari 1919. Under övergångstiden ankommer
det på Kungl. Maj:ts befallningshavande att söka åstadkomma ordnande
inom kommunerna av sådana anstalter, i fall där så anses lämpligt genom
överenskommelse mellan kommunerna om gemensam anstalt. Såsom anstalt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
O
O
av det ena eller andra slaget får godtagas redan befintlig anstalt, som är
eller kan göras lämplig för ändamålet.
I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915 avgivna,
till grund för gällande fattigvårdslag liggande betänkande anfördes i fråga
om tidpunkten för anstaltsväsendets ordnande följande:
Givetvis kunna anstalter i den utsträckning, som föreslagits av kommittén,
ej anordnas omedelbart, utan en övergångstid är nödvändig för anstaltsväsendets
ordnande. Kommittén bär föreslagit denna tid till 10 år efter det
lagen trätt i kraft. Att taga en jämförelsevis lång övergångstid är så
mycket mera av behovet påkallat, som anstaltsväsendet då kan så småningom
utvecklas efter förefallande behov samt gjorda erfarenheter och man kan
bliva i tillfälle att, med begagnande av den minskning i platsbehovet, som
kan väntas inträda genom pensionsförsäkringen, tillgodogöra sig de förutvarande
anstalter, som äro eller kunna göras lämpliga för ändamålet. Härvid
är särskilt att taga hänsyn till bildandet av sammanslutningar mellan
kommunerna.
Historik.
Faitigvärdslagstiftningskommittén
1915.
Vid framläggande av proposition i ämnet (nr 135) till 1918 års riksdag Propositionen
yttrade föredragande departementschefen i denna fråga följande:
Möjligt är att den föreslagna övergångstiden i vissa fall kan visa sig
vara för knappt tilltagen, men å andra sidan lärer det vara nödvändigt, om
man inom rimlig tid vill vinna syftet med bestämmelserna om anstaltsvård,
att ej medgiva längre övergångstid. Skulle mot förmodan, efter det
lagen tillämpats några år, bliva tydligt, att det ej går att ordna anstaltsväsendet
inom föreskriven tid, torde en ändring av lagen på denna punkt
kunna åstadkommas. Eu annan utväg vore, att Kungl. Maj:t tillerkändes
rätt att i fall, då synnerliga skäl 1‘örelåge, medgiva anstånd, men måhända
skulle dröjsmål uppstå i fråga om anstaltsväsendets ordnande, därest någon
utväg stode öppen att mot slutet av övergångstiden på detta sätt vinna
uppskov. Jag anser mig därför böra tillstyrka kommittéförslaget på denna
punkt.
Frågan om uppskov med ålderdomshemmens uppförande har upptagits till Besparingsbehandling
av besparingskommittén i dess den 19 februari 1925 avgivna L "
betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.
Kommittén yttrar härom följande:
Ehuru frågan närmast rör en besparing för kommunerna, anser sig kommittén
på grund av den nu föreliggande utredningen om pensionsförsäkringens
betydelse för fattigvårdsutgifterna och särskilt för behovet av
ålderdomshem böra ifrågasätta, om icke en mera allmän revidering av de
förut uppgjorda beräkningarna av nybyggnadsbeliovet vore påkallad, samt
om icke i detta syfte den i fattigvårdslagen stadgade fristen för ålderdomshemmens
uppförande borde förlängas. Under uppskovstiden kan också det
ovan antydda spörsmålet, huru de olika slagen av anstaltsvård skola tillgodoses
på lämpligaste sätt, göras till föremål för en mera ingående undersökning
samt, i den mån sammanslutningar mellan flera kommuner visa
sig erforderliga, arbetet därpå upptagas med större utsikt till framgång än
hittills kunnat ske.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Yttranden
över besölaringskommitténs
förslag.
I de yttranden, som av vissa myndigheter och sammanslutningar m. fl.
avgivits över besparingskommitténs förenämnda betänkande, har jämväl förevarande
spörsmål berörts.
Sålunda anför statens fattigvårdsinspektör följande:
Vid antagandet av den nya fattigvårdslagen medgåvos kommunerna eu
övergångstid av 10 år för ordnandet av anstaltsväsendet, som sålunda enligt
planen skall vara ordnat före ingången av år 1929. Det bör emellertid beaktas,
att ett mycket stort antal kommuner redan tidigare ägde anstalter,
som antingen redan då voro tillfredsställande eller som med större eller
mindre ändringar kunde göras tjänliga för ändamålet. Ett uppskjutande av
detta arbete skulle vara till olägenhet för såväl understödstagarna som kommunerna,
för de senare därför, att eu modernisering i regel minskar driftkostnaden
för anstalten. Vad angår de kommuner, som före fattigvård slagens
antagande saknat anstalter, synes kommittén tro att i »vissa» av dessa landskommuner
arbete pågår för att ordna anstaltsvården på ett ekonomiskt och
lämpligt sätt. Det verkliga förhållandet är, att i varje län gjorts utredningar
och förslag i dylikt syfte, oftast igångsatta genom länsstyrelsens
initiativ, efter samråd med fattigvårdsinspektionen. Därvid tillgår i regel
så, att konsulenten uppgör ett förslag om uppdelning av kommunerna i anstaltsområden,
vilket förslag sedermera underställes kommunerna. Efter
bearbetning av de inkomna yttrandena söker man komma till ett för alla
parter tillfredsställande förslag. I vissa län ha länsstyrelserna genom tillsatta
kommittéer utarbetat förslag, som efter yttrande av kommunerna lagts
till grund för det vidare arbetet
Kommitténs
utan närmare utredning framkastade tanke att uppskjuta ordnandet
av anstaltsvården har redan vållat åtskillig skada och skulle, om den
genomfördes, förrycka hela det mödosamma och intresserade arbete, som sedan
(i år pågår för ordnandet av denna viktiga fråga. Det kan ej förväntas, att
någon fördel skulle vinnas genom en revision av de uppgjorda planerna,
som uppgjorts med hänsyn till det framtida behovet av vårdplatser, allra
helst som arbetet på de flesta platser är i gång genom anskaffande av ritningar,
utseende av tomtplats, anskaffning av medel o. s. v.
Det bör i detta sammanhang erinras om att fattigvårdsinspektionen från
första åren av sin verksamhet ansett sig böra iakttaga stor varsamhet i
fråga om att påskynda lösningen av anstaltsvården. Endast i den mån verkligt
dåliga förhållanden varit rådande eller ett starkt behov gjort sig gällande
ha från inspektionens sida kommunerna uppmanats att lösa sin anstaltsfråga.
Däremot kan det ej förnekas, att det hittills mött ganska stora
svårigheter att förena kommuner om att uppföra gemensamma anstalter.
Emellertid har ett intensivt upplysningsarbete pågått i syfte att möjliggöra
tillkomsten av större anstaltsområden, bl. a. genom en broschyr i frågan,
som innehåller förslag till förbundsordning. Under detta år har också Kungl.
Maj:t förordnat eu person att såsom biträdande konsulent uteslutande ägna
sig åt denna angelägenhet med, som det nu synes, goda resultat.
Då det synts mig vara av vikt att i denna för fattigvårdsinspektionen
viktiga fråga erhålla kännedom om fattigvårdskonsulenternas åsikt, har jag
anmodat konsulenterna att yttra sig om kommitténs förslag. Såsom framgår
av deras uttalande ha de enstämmigt avstyrkt kommitténs förslag.
Med stöd av vad ovan anförts får jag på det bestämdaste avstyrka bifall
till kommitténs förslag att förlänga fristen för ålderdomshemmens uppförande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16. 5
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalar sin anslutning
till kommitténs förslag.
Svenska fattigvårdsförbundet anför följande:
Visserligen har erfarenheten ådagalagt, att under de gångna åren ålderdomshem
stundom uppförts i större omfattning, än behovet sedermera visat
sig kräva. Denna minskning av platsbehovet har emellertid kunnat iakttagas
även i fråga om anstalter, där pensionsförsäkringen icke kunnat öva någon
inverkan, och har enligt förbundets mening sin grund även i andra förhållanden
än folkpensioneringen. Man har för övrigt all anledning att antaga,
att vederbörande kommunala och statliga myndigheter numera hava blicken
riktad på nödvändigheten av att med hänsyn till kostnaderna begränsa anstalternas
storlek till vad som verkligen erfordras. Förbundet kan därför
ej för sin del anse ett uppskov ur sagda synpunkt behövligt och finner det
högst beklagligt, om uppförandet av de för fattigvårdens rätta handhavande
oundgängliga ålderdomshemmen i väsentlig utsträckning skulle utsättas till
framtiden.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 november 1925 har styrelsen för Svenska
landskommunernas förbund anhållit på anförda skäl, att Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder för att den i fattigvårdslagens övergångsbestämmelser
angivna tidpunkten för anstaltsväsendets fullständiga ordnande måtte
bliva framflyttad; och har styrelsen förklarat, att eu förlängning av tidsfristen
med fem år syntes erforderlig men också tillräcklig. Av motiveringen
till styrelsens hemställan framgår, att styrelsen med sin framställning
avsett de i 31 § i fattigvårdslagen omförmälda anstalter.
Över sistberörda framställning hava yttranden avgivits till Kungl. Maj:t
av statens fattigvårdsinspektör, Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Statens fattigvårdsinspektör har i yttrande den 31 december 1925 avstyrkt
bifall till det ifrågasätta generella uppskovet med anstaltsfragans ordnande
men förordat, att åt Kungl. Maj:t gåves befogenhet att i särskilda undantagsfall,
på framställning av kommun eller efter prövning av vederbörande
länsstyrelse, medgiva uppskov från nämnda skyldighet. Avskrift av yttrandet
är fogad såsom bilaga till motionen I: 196.
Svenska stadsförbundets styrelse har i yttrande, avgivet den 29 januari
1926, anfört:
Då flertalet städer redan före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag torde
hava anordnat erforderliga fattigvårdsanstalter, är behovet av en förlängd
tidsfrist för deras del icke så kännbart som för landsbygdens kommuner.
Inom städerna torde behovet framträda huvudsakligast i de mindre.
I avsikt att närmare utröna, hur man på dessa håll ställer sig till den
framkomna tanken på uppskov, har från förbundet till ordförandena i
samtliga fattigvårdsstyrelser i städer med mindre än 15,000 invånare samt
några större köpingar översänts ett cirkulär med anhållan om upplysningar
i frågan.
Så gott som samtliga de inkomna svaren instämma med olika motivering
i förslaget om uppskov. Dock förklaras från Sollefteå, att staden har ordnat
Framställning
i ämnet
av styrelsen
för Svenska
landskommunernas
förbi''
nd.
Yttranden
över sistberörda
fräntställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(i Andra lagutskottets utlåtande År 16.
sin anstaltsfråga och från Vetlanda, att ett uppskov har betydelse ur stadens
synpunkt endast för de fall, att dess anstalt behöver ytterligare moderniseras.
Från Hässleholm uttalas, att ett eventuellt uppskov med anstaltsbyggande
bör få gälla även för städernas del. I stor utsträckning åberopas för
tidsfristens förlängning ett eller flera av de skäl, som angivits i det landskommunala
förbundets framställning.
Sambandet mellan en kommande lösning av frågorna om anstaltsvården
för kroniskt sjuka och sinnessjukvården å ena sidan och kommunernas anstaltsbehov
överhuvud å den andra understrykes exempelvis i svaret från fattigvårdsstyrelsens
ordförande i Hudiksvall. Denne framhåller, hurusom landsting
och primärkommuner vidtagit åtgärder för vården av kroniskt sjuka
och hurusom pensionsstyrelsen börjat lämna specialvård åt olika kategorier
sjuka. Då de fattiga sjuka sålunda synas komma att uppdelas och bliva
föremål för särskild specialvård, synes det icke lätt att under den närmaste
tiden överblicka behovet av anstaltsvård för sådana understödstagare, som
icke behöva särskild specialvård, en kategori, som synes minskas år från år.
Vid ett i december 1924 anordnat möte med representanter för bland annat
skånska städer, uttalades, att allenast vården av själsligt och kroppsligt
normala fattiga borde åligga primärkommunerna, medan specialvården borde
enhetligt ordnas för större områden. Fattig vårdsstyrelsen i Eslöv framhåller
i anslutning till detta uttalande, att, innan ett program för uppdelningen i
stort av vården föreligger, det möter stora svårigheter att för en stads del
beräkna behovet av anstaltsplatser. Delvis samma synpunkter hävdas från
Simrishamn. Det fortsatta uppskovet med epidemi vårdens ordnande synes
icke heller vara utan allt inflytande på nu föreliggande fråga. Det visar
sig exempelvis, att Borgholms stad äger ett epidemisjukhus, som vederbörande
fattig vårdskonsulent förklarat med fördel kunna förändras till fattigvårdsanstalt,
men kan denna byggnad ej få disponeras förrän 1933. I ett par
fall framhålles också med styrka, att man ännu icke kan bedöma, vilket
inflytande folkpensioneringen kommer att få på kommunernas behov av fattigvårdsanstalter.
Det av landskommunernas förbund åberopade skälet, att ytterligare tid
och arbete behöves för åstadkommande, där så lämpligen ske kan, av kommunalförbund
för anstaltsvården vitsordas också från flera håll. Mjölby
stad exempelvis har sökt intressera de kringliggande små kommunerna för
ett gemensamt byggande eller bildande av kommunalförbund. Sammanträden
hava hållits i frågan, men något resultat har hittills icke kunnat ernås.
Sölvesborgs stad har börjat underhandlingar med Gammalstorp, Ysane och
Sölvesborgs socknar om uppförande av gemensam fattigvårdsanstalt, underhandlingar
som emellertid väntas komma att taga lång tid i anspråk. Vissa
av Borgholms stad förda underhandlingar med kringliggande socknar om
bildande av Borgholmsortens fattigvårdsförbund för byggande av en gemensam
anstalt hava ej heller lett till resultat. Under två år pågående försök
att förena Östhammars och öregrunds städer och kringliggande kommuner
i ett kommunalförbund för fattigvårdsanstalt hava hittills icke heller lyckats.
Som skäl för uppskovet anföres emellertid främst den rådande ekonomiska
situationen och framför allt de höga utgifter, vederbörande samhällen på
senaste åren fått ikläda sig för andra ändamål. Särskilt åberopas därvid
de stora utgifterna för nyuppförda folkskolebyggnader. I Norrtälje t. ex.
pågå folkskolebyggnader för en beräknad kostnad av 325,000 kronor, Kungsbacka
har i år måst upptaga ett lån på 140,000 kronor för byggande av
kommunal mellanskola att amorteras på 25 år och ett annat för samma
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
ändamål på 18,000 kronor att amorteras på 5 år. I Borgholm har 1925
färdigbyggts ett folkskolehus för en kostnad av cirka (55,000 kronor, som
inom de närmaste åren skola amorteras och förräntas. På andra håll hava
lån till vattenledning, avlopp, renhållningsverk, brandstation och dylikt
ansträngt budgeten mycket hårt för en tid framåt. Från olika håll understrykes
också, att de utgifter, arbetslösheten på senaste åren vållat städerna,
gjort svårigheterna att nu igångsätta anstaltsbyggandet än mera kännbara.
Upplåning har redan för andra ändamål måst tillgripas i mycket hög grad.
För egen del vill styrelsen livligt förorda bifall till den föreliggande framställningen.
Redan det finansiella läget just nu i kommunerna synes mana
till den största försiktighet, när det gäller att från statsmakternas sida genomföra
krav av den betydande ekonomiska innebörd, varom här är fråga. Av
de. skäl, som i övrigt anförts för ett uppskov, vill styrelsen för sin del särskilt
understryka behovet av en plan för anstaltsfrågans lösning. Innan
ännu frågan om sinnessjukvården och om den kroniska sjukvården lösts,
måste det möta stora svårigheter att rationellt beräkna behovet av anstaltsplatser.
Eu särskilt för de mindre samhällena värdefull möjlighet att nedbringa
kostnaderna för fattigvårdsanstalterna har skapats genom kommunalförbundsinstitutet.
Att denna möjlighet ännu icke hunnit bliva känd och
uppskattad är naturligt nog. Därest det betydelsefulla arbete, som i detta
avseende genom fattigvårdskonsulenternas förmedling redan igångsatts, får
tillfälle att i lugn och ro fullföljas, torde väsentliga besparingar för anstaltsbyggandet
kunna vara att förvänta. Det föreslagna uppskovet synes därför
väl motiverat. Beträffande den föreslagna perioden om 5 år torde icke
heller något vara att invända.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet liar i ett den 30 december
1925 dagtecknat yttrande anfört bland annat följande:
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, vars avdelning för fattigvård
i varje län representeras av tvenne ombud jämte en suppleant (förteckning
över ombuden bilägges), har funnit angeläget att inhämta ombudens
mening i förevarande fråga. Sammanlagt 45 ombud hava meddelat förbundet
sina synpunkter. Av dessa hava 26 anslutit sig till styrelsens för Svenska
landskommunernas förbund framställning, under det att 17 antingen
yrkat, att densamma icke borde leda till någon åtgärd eller ock ansett lämpligt,
att uppskov med anstaltsfrågans ordnande kunde medgivas i särskilda
fall; slutligen hava 2 ombud icke ansett sig kunna göra något bestämt uttalande.
Ombudens uttalanden giva en god bild av de skilda synpunkter,
som i detta sammanhang göra sig gällande.
Förbundet har den övertygelsen att, i stort sett, det skäl, som ligger till
grund för bestämmelserna i 31 och 90 §§ i lagen om fattigvården, nämligen
nödvändigheten av att tillse, att det snarast beredes möjlighet för omhändertagande
på fattigvårdsanstalt av alla, vilka därav äro i behov, fortfarande
kvarstår i hela sin omfattning och vikt. Något generellt medgivande av
uppskov med ålderdomshemmens ordnande kan därför icke av förbundet
tillstyrkas. Emellertid kan det icke bestridas, att understundom särskilda
förhållanden kunna föreligga av den art, att eu förlängning av den tidsfrist,
inom vilken kommunerna skola hava ordnat sin anstaltsfråga, kan
synas motiverad. Förbundet syftar här på de fall, där en kommun
på grund av ekonomiska eller organisatoriska förhållanden icke ser sig i
Uttalande av
riksdagens
revisorer rörande
de i 33 §
i fattigvårdslagen
om förmälda
arbetshemmen.
Utskottets
yttrande.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
stånd att kunna medhinna uppförandet av godkänd fattigvårdsanstalt före
den 1 januari 1929. Därest kommunen i allt fall har på ett nöjaktigt sätt,
fast utan dylik anstalt, ordnat för sina vårdbehövande fattiga, synes ett
medgivande av uppskov icke behöva medföra några väsentliga nackdelar
ifråga om fattigvårdens handhavande men för kommunen kunna innebära
betydande fördelar. För sådana fall synes man icke böra motsätta sig eu
förlängning av den fastställda tidsfristen med ett eller flera, dock högst 5 år.
På grund av vad ovan anförts får Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
för sin del tillstyrka, att den gjorda framställningen endast på det
sätt måtte bifallas, att i särskilda fall, där omständigheter av ovan angiven
natur föreligga, den tidpunkt, vid vilken kommun enligt 90 § i lagen om
fattigvården senast skall hava ordnat i 31 § i samma lag omförmäld anstalt,
må efter av Eders Kungl. Maj:t lämnat medgivande kunna framflyttas ett
eller flera, dock högst 5 år.
I sin berättelse om den år 1925 verkställda granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den
1 juli 1924—den 30 juni 1925 hava riksdagens revisorer gjort vissa uttalanden
rörande de i 33 § i fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen. Revisorerna
hava härom anfört följande:
Redan av fattigvårdslagstiftningskommittén framhölls, att en undersökning
om antalet personer, som skulle komma i fråga att intagas å arbetshem,
skulle möta stora om ej oöverstigliga svårigheter och dessutom ej lämna
något tillförlitligt material för frågans bedömande. Den följande utvecklingen
å området har jämväl bekräftat svårigheten att beräkna behovet av ifrågavarande
art av anstalter. I sin anslagsberäkning till 1921 års riksdag utgick
vederbörande departementschef från att under år 1922 tillhopa 200 platser
skulle bliva belagda. Under år 1925 finnas tillgängliga 170 platser vid de
nu inrättade arbetshemmen för män, av vilka emellertid endast 71 äro belagda.
Från landstingens sida hava visserligen åtgärder vidtagits för att genom
vinnande av ytterligare medlemmar i de sammanslutningar, som äga eller
driva arbetshemmen, samt genom mottagande av interner från landstingsområden
och städer, vilka ännu icke inrättat eller hava del i arbetshem,
möjliggöra en ekonomisk drift. Vidare har fattig vårdsinspektören i en cirkulärskrivelse
till vederbörande kommuner framhållit, att de redan färdiga
arbetshemmen icke vore fullbelagda och därför kunde mottaga interner jämväl
från främmande landstingsområden.
Frågan om arbetshemmens inrättande och drift synes revisorerna vara av
så stor ekonomisk betydelse såväl för staten som för landstingen, att revisorerna
icke kunna underlåta att framhålla angelägenheten av samarbete
mellan landstingen i syfte att platserna å de redan befintliga arbetshemmen
icke komma att stå outnyttjade, under det att nybyggnadsföretag igångsättas,
samt att anordnandet av nya arbetshem bör ske med all möjlig varsamhet
och under beaktande av de från verksamheten vid de redan inrättade arbetshemmen
vunna erfarenheterna.
I fråga om de i herr Lindmans in. flis motion berörda arbetshemmen
har utskottet inhämtat, att för män avsedda arbetshem äro i bruk å sex
platser, att förslag föreligga om upprättande av ytterligare två samt att,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
9
om dessa föreslagna hem komma till stånd, allenast några mellansvenska
län samt de fyra nordligaste länen — där dock underhandlingar länge
pågått angående anordnande av gemensamt arbetshem — ännu icke för sin
del löst frågan om anordnande av anstaltsvård. Då, såsom av det föregående
framgått, lagen öppnar möjlighet för landstingen att ordna denna angelägenhet
genom samverkan och vid lagens tillämpning denna möjlighet även i
stor utsträckning beaktas, torde det icke bliva alltför betungande för vederbörande
landsting och städer att under de närmaste åren bringa denna anstaltsfråga
till lösning även för de delar av vårt land, där detta ännu icke
skett. För kvinnor finnes f. n. endast ett hem i bruk, men under innevarande
års lopp träder ännu ett sådant i verksamhet, varjämte ytterligare
ett är planerat. Då behov av något större antal arbetshem för kvinnor ej
torde förefinnas och då dylika hem i allt fall höra göras så små, att de ej
kunna medföra större omkostnader, bör även denna anstaltsfråga utan nämnvärd
svårighet kunna lösas inom den i lagen avsedda tiden. Under sådana
omständigheter anser sig utskottet sakna anledning att nu föreslå uppskov
med anordnaudet av dessa hem, helst som befintligheten av desamma visat
sig vara en nödvändig förutsättning för en effektiv tillämpning av såväl
fattigvårds- som barnavårdslagarna.
Något annorlunda ligger saken beträffande ålderdomshemmen. Här är
det icke landstingen — såsom ifråga om arbetshemmen — vilka äro ålagda
upprätta hemmen, utan skyldigheten åvilar kommunerna, av vilka en del
otvivelaktigt äro mindre bärkraftiga. I regel synes emellertid, enligt vad
utskottet inhämtat, kommunerna hava med verkligt intresse ägnat sig åt
uppgiften att ordna anstaltsvården. Medan man i många fall använt sig av
äldre byggnader, som undergått behövlig omändring, hava i icke ringa utsträckning
på andra håll nybyggnader måst företagas. Smärre kommuner
hava i en del fall sammanslutit sig för uppförande av ett gemensamt väl
utrustat hem, i syfte att bereda bättre vård, anordna särskilda avdelningar
för kroniskt sjuka samt nedbringa kostnaderna; i andra fall hava de
träffat överenskommelse med närliggande större kommuner om understödstagarnas
inackordering i de senares ålderdomshem. Allt detta arbete, som
pågår under ledning av länsstyrelserna och med biträde av fattigvårdskonsulenterna,
har redan i vissa län fortskridit så långt, att anstaltsfrågan
där i stort sett kan anses löst. I andra delar av landet däremot har man
ej hunnit så långt. Bin bidragande orsak härtill har varit, att åstadkommandet
av samverkan kommunerna emellan flerstädes vållat svårigheter
och tidsutdräkt. Härtill kommer, att de tryckta ekonomiska förhållanden,
som under de senaste åren varit rådande, föranlett åtskilliga kommuner att
tills vidare ställa sig avvaktande i hopp om bättre tider. Den uppfattningen
torde därför onekligen ej alldeles sakna fog, att de 10 år, som lagen anslagit
till övergångstid, i vissa fall är för knapp för att medgiva ett tillfredsställande
ordnande av anstaltsvården. För att råda bot härför hava i
Bihang Ull riksdagens protokoll 1926. 9 samt- 2 avd. l:> höft. (Sr 16.) -
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
några av de väckta motionerna påyrkats, att kravet på att anstaltsvården
skall vara slutgiltigt ordnad i hela landet ej skulle göras gällande förrän
efter en tid av ytterligare 5 år utöver den redan medgivna fristen. I andra
motioner har föreslagits, att frågan skulle så lösas, att i alla de fall, där
ett uppskov visade sig behövligt, Kungl. Maj:t skulle medgivas rätt att efter
länsstyrelsens hörande meddela uppskov utöver den i 90 § i fattigvårdslagen
stadgade tidpunkten.
Utskottet anser icke tillrådligt att lämna ett förlängt generellt uppskov
under så lång tid som föreslagits eller ytterligare fem år. Enligt utskottets
mening synes kommunernas behov av uppskov med fullgörande av här ifrågavarande
skyldighet kunna tillgodoses på det sätt att ett generellt uppskov på
ytterligare två år beviljas, samt att för de fall där särskilda omständigheter
därtill föranleda Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att medgiva ytterligare
uppskov, dock längst till utgången av år 1933.
Då utskottet sålunda ansett sig böra på detta sätt tillmötesgå motionärernas
hemställan i fråga om uppskov med ordnandet av ålderdomshemmen, har
utskottet avsett, att den förlängning av övergångstiden, som utskottet föreslår,
skall bereda kommunerna ökade möjligheter att på det lämpligaste
sättet ordna denna för såväl de vårdbeliövande som kommunernas ekonomi
viktiga fråga, utan att onödigtvis fördröja frågans lösning. Utskottet
förutsätter, att de myndigheter, som hava sig anförtrodd ledningen av här
ifrågavarande arbete, skola låta sig angeläget vara att tillse, att den ökade
tidsfrist, som vid ett bifall till utskottets hemställan skulle medgivas kommunerna,
av dem användes på sådant sätt, att den mest ändamålsenliga lösning
av här föreliggande vårdnadsfråga ernås.
De av utskottet förordade åtgärderna torde åvägabringas genom ändring
i 90 § i lagen om fattigvården.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med anledning av motionerna nr 17,
136 och 196 i första kammaren samt nr 25, 126, 185
och 288 i andra kammaren, måtte för sin del antaga
följande
L a g
om ändrad lydelse av 90 § i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918 (nr 422).
Härigenom förordnas, att 90 § i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918 skall i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:
90 $.
Med fullständigt ordnande av anstalt, som omförmäles
i 31 §, må anstå intill den 1 januari 1931. Där sär
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
11
skilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t
medgiva fattigvårdssamhälle uppskov utöver nämnda tid
med ordnande av dylik anstalt intill den 1 januari 1934.
Med fullständigt ordnande av anstalter, som omförinälas
i 33 §, må anstå intill den 1 januari 1929.
Under övergångstiden — — — ändamålet.
B) att motionerna nr 17, 136 och 196 i första kammaren
samt nr 25, 126, 185 och 288 i andra kammaren,
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 mars 1926.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
tran första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow*, von Kock, Siyfrid Hansson,
greve Spens, von Stockenström, Petrén* och Luterkort;
från andra kammaren: herrar Öberg, Hage, Ödström, Johansson Sollefteå*. Olovson i
Västerås. Lindgren i Dingelvik, Anderson i Storegården och Hedvalt.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Utskottets
yttrande.
Reservation:
av herr Anderson i Storegården, vilken ansett, att utskottets yttrande
bort i nedan angivna delar erhålla följande lydelse:
I fråga om de i herr Lindmans m. flas motion berörda arbetshemmen
har utskottet inhämtat, att] för män avsedda arbetshem äro i bruk å sex
platser, att förslag föreligga om upprättande av ytterligare två samt att,
om dessa föreslagna hem komma till stånd, allenast några mellansvenska
län samt de fyra nordligaste länen ännu icke ordnat frågan om sådan
anstaltsvård. En del landstingsområden hava ordnat denna angelägenhet på
sådant sätt, att de förhyrt nödigt antal vårdplatser i de redan färdiga
hemmen. För kvinnor finnes för närvarande endast ett arbetshem i bruk,
men under innevarande års lopp träder ännu ett sådant i verksamhet, varjämte
ytterligare ett är planerat.
Arbetshemsfrågan befinner sig ännu på försöksstadiet. Det har visat sig
synnerligen svårt att tillförlitligt beräkna det antal vårdplatser, som för
visst område äro behövliga. I de redan befintliga arbetshemmen för män
finnas icke belagda vårdplatser att tillgå i sådan utsträckning, att man kan
ifrågasätta, huruvida ytterligare byggande av sådana anstalter kan anses
erforderligt. Det antal vårdplatser, som är behövligt för ett tillfredsställande
ordnande av den kvinnliga arbetshemsfrågan, lärer ej heller för närvarande
kunna med säkerhet bedömas.
Landstingen, som äro ålagda ordnandet av denna angelägenhet, hava
ådagalagt ett så stort intresse för saken, att ett ytterligare anstånd ej kan
befaras medföra ett åsidosättande av de nödiga åtgärderna i lagens syfte.
Utskottet anser därför praktiska och ekonomiska skäl tala för ett anstånd
under ytterligare fem år med det fullständiga ordnandet av berörda anstalter.
Något annorlunda----tidpunkten.
Utskottet anser — — — 1933.
Då utskottet--— ernås.
De av utskottet — — — fattigvården.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med anledning av motionerna nr 17,
136 och 196 i första kammaren samt nr 25, 126, 185
och 288 i andra kammaren, måtte för sin del antaga
följande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
13
Lag
om ändrad lydelse av DO § i lageu om fattigvården
den 14 juni 1918 (nr 422).
Härigenom förordnas, att 90 § i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918 skall i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:
90 §.
Med fullständigt ordnande av anstalt, som omförmäles
i 31 §, må anstå intill den 1 januari 1931. Där särskilda
omständigheter därtill föranleda, må Kungl.Majd
medgiva fattigvårdssamhälle uppskov utöver nämnda tid
med ordnande av dylik anstalt intill den 1 januari 1934.
Med fullständigt ordnande av anstalter, som omförmälas
i 33 §, må anstå intill den 1 januari 1934.
Under övergångstiden---ändamålet.
B) att motionerna nr 17, 136 och 196 i första kammaren
samt nr 25, 126, 185 och 288 i andra kammaren,
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 sand. 2 avd. 13 höft- (Nr 16.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1926:142 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med ordnande av de i 31 och 33 §§ i lagen om fattigvården omförmäla anstalter. a1 i texten