Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18

1926-04-22 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:18, Andra lagutskottets utlåtande Nr 18

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1926 kl. 12 m.

Utlutande i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående

obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 89 av herr Dahl; och

nr 192 av herrar C. G. Ekman och Lyberg; samt

inom andra kammaren

nr 283 av herrar Löfgren i Stockholm, Bengtsson i Norup och Hamrin.

I motionen nr 89 i första kammaren har hemställts, att riksdagen ville i

skrivelse till Konungen begära, att pågående utredning angående åtgärder till

arbetsfredens bevarande måtte snarast bringas till slut, samt att i varje händelse

till 1927 års riksdag bleve framlagt förslag till lagstiftning, åsyftande

obligatorisk skiljedom i fråga om arbetsavtal för särskilt samhällsviktiga arbetsområden.

I de lika lydande motionerna nr 192 i första kammaren och nr 283 i andra

kammaren har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t

hemställa, att Kungl. Maj: t ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning dels om obligatorisk skiljedom och därmed

förenat förbud mot arbetsinställelse såväl i arbetstvister, där stat eller kommun

vore part, som i alla slag av tvister angående arbetsavtals rättsliga innebörd

och tillämpning, och dels om skyldighet för part i annan arbetstvist att,

även där sådant icke vore genom avtal föreskrivet, meddela motparten underrättelse

viss tid innan arbete inställes.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionernas innehåll.

Spörsmålet om lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden har

vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från

Bihang till riksdgens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 15 höft. (Nr 18.) 1

Historik

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda

av Kungl. Maj: t tillkallade sakkunniga.

I det utlåtande, nr 22, som utskottet avgav år 1924 rörande vid nämnda års

riksdag väckta motioner i ämnet, liar utskottet lämnat en redogörelse för frågans

behandling alltsedan 1887 års första lagtima riksdag. Utskottet tillåter

sig hänvisa till nämnda redogörelse.

1921 drs riks- Såsom av denna utskottets redogörelse framgår avlät 1921 års riksdag en

dag'' skrivelse till Kungl. Maj: t, i vilken skrivelse riksdagen anhöll, att Kungl. Maj :t

måtte, med beaktande av vad som anförts i andra lagutskottets i ärendet avgivna,

av riksdagen godkända utlåtande, till prövning upptaga, huruvida åtgärder

till arbetsfredens bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare

kunde företagas samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde

föranledas.

Sakkunnig På grund av denna riksdagens skrivelse tillkallade chefen för socialdeparteavfråga^om

mentet, såsom av ifrågavarande redogörelse jämväl framgår, enligt Kungl.

vidtagande av Maj: ts bemyndigande den 7 juli 1921 en sakkunnig person att inom departearbetsfredens

mentet biträda med utredning angående frågan om vidtagande av åtgärder, utbevarande

över vad som redan skett, till arbetsfredens bevarande ävensom — med föranm''

m'' ledande av en riksdagsskrivelse den 12 juni 1920 — beträffande frågan om

upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden

avpassad lagstiftning.

Den 24 november 1922 beslöt Kungl. Maj: t att berörda utredningsarbete

skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke utan Kungl.

Maj:ts särskilda medgivande upptagas.

192i års riks- Vid 1924 års riksdag förekom frågan om åtgärder för arbetsfredens bevaå,

ag'' rande ånyo till behandling.

I likalydande motioner, nr 104 i första kammaren av herr Hellberg m. fl.

och nr 284 i andra kammaren av herr Pettersson i Södertälje m. fl., hemställdes,

att riksdagen måtte besluta följande ändringar i och tillägg till lagen om

medling i arbetstvister den 28 maj 1920, nämligen

dels att i 3 § det förtydligande gjordes, att lagen ägde giltighet även för arbetsområden,

där kollektivavtal ej vore upprättade;

dels att 4 § kompletterades med föreskrift, att part hade skyldighet att inför

förlikningsman träda i förhandling med motparten;

dels ock att på lämpligt ställe infördes stadganden av följande innehåll

ävensom att härav föranledda jämkningar i gällande paragrafer av medlingslagen

samt lagarna om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om särskilda

skiljedomare i arbetstvister vidtoges:

1) Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, varav arbetets fortgång

beröres, må ej vidtagas, utan att avsikten därtill med angivande av dagen för

den tillämnade åtgärden givits motsidan tillkänna minst 10 dagar före nämnda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

dag. Då dylikt tillkännagivande sker, skall skriftligt meddelande därom

samma dag avlatas till socialstyrelsen eller vederbörande förlikningsman.

2) Uppstår tvist, som synes hota att medföra arbetsnedläggelse vid kommunikationsföretag,

berörande eu större allmänhet, sjukvårdsinrättning, renhållningsverk,

företag avseende tillförsel av vatten, gas eller elektricitet för belysning,

uppvärmning eller för överföring av drivkraft, telegraf- eller telefoninrättning,

eller är tvisten eljest av sådan omfattning, att den hotar en hel näringsgren

eller betydande samhällsintressen, äger socialstyrelsen förordna, att

den i punkt 1) föreskrivna varseltiden utsträckes, dock högst 30 dagar från

den dag tillkännagivande om tillämnad arbetsinställelse av endera parten

lämnats.

3) Har vid förhandling i tvist, varom ovan sägs, överenskommelse icke ernåtts,

äger socialstyrelsen förordna, att tvistefrågan förelägges en särskild

nämnd.

Denna nämnd har att, efter det tvistefrågan blivit av parterna klarlagd,

under förutsättning av vunnen enighet, inom 7 dagar avgiva motiverat utlåtande,

huru enligt nämndens mening tvisten rimligen bör lösas, vilket utlåtande

omedelbart offentliggöres. Arbetsinställelse må icke förekomma, förrän

7 dagar förflutit efter det att nämndens utlåtande offentliggjorts.

Nämnden består av tre ledamöter, förordnade av Konungen för en tid av

två ar i sänder och utses dessa bland personer, som icke kunna anses företräda

arbetsgivar- eller arbetarintressen, men som äro val förtrogna med förhållandena

på detta område.

4) Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, varav arbetets fortgång

beröres, må ej vidtagas på grund av tvist om kollektivavtals rätta innebörd och

tillämpning, utan skall, därest överenskommelse genom förhandlingar icke

vinnes och endera parten det påfordrar, tvisten slitas genom skiljedom. Där

icke annat avtalats eller parterna icke kunna enas i val av skiljemän, avgöres

tvisten av centrala skiljenämnden eller särskild skiljedomare i arbetstvister

under de särskilda bestämmelser, som i motiveringen anförts.

I motion nr 119 i första kammaren av herr Dahl hemställdes, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj: t begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen

angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast

måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av

utredningen föranleddes.

På begäran av andra lagutskottet avgav socialstyrelsen yttrande över motionerna

1:104 och II: 284, i vilket yttrande styrelsen anförde följande:

Föreliggande motioners syfte — att på ett mera effektivt sätt än hittills söka

förekomma öppna konflikter mellan arbetsgivare och arbetare samt att bereda

utvägar för tvisters biläggande — finner styrelsen vara värt allt beaktande.

Styrelsen har även tidigare haft anledning framhålla angelägenheten av åtgärder

för tillgodoseende av nu berörda syfte. I ett den 13 juli 1916 avgivet

underdånigt utlåtande framlade styrelsen sålunda förslag till lag om vissa åtgärder

till främjande av arbetsfred. Nu berörda lagförslag ledde emellertid icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

till resultat i vidare mån, än att vissa delar därav lades till grund för de den

28 maj 1920 utfärdade lagarna om medling i arbetstvister — vilken lag avlöste

en författning med samma beteckning av den 31 december 1906 — om

central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om särskilda skiljedomare i

arbetstvister. De genom omförmälda lagstiftning tillkomna medlings- och skiljenämndsorganen

ha otvivelaktigt verkat i åsyftad riktning och varit till avsevärt

gagn för arbetsfreden, men förnekas kan ej, att motionärerna ha fog för

sin mening, att de uppnådda resultaten lämna åtskilligt att önska.

Ehuru styrelsen sålunda delar motionärernas uppfattning rörande önskvärdheten

av ytterligare åtgärder för tryggande av arbetsfreden, finner den sig

icke kunna underlåta att framställa en del erinringar mot de i motionerna framlagda

särskilda förslagen. Styrelsen vill dessutom redan här påpeka, att vårt

land saknar en grundläggande förenings- och avtalslagstiftning, utan vilken de

nödiga förutsättningarna för en sådan utveckling, som motionärerna tänkt sig,

icke torde föreligga.

Beträffande den första av motionärerna påkallade lagstiftningsåtgärden, vilken

skulle medföra skyldighet för parterna att inför förlikningsmannen träda

i förhandling med varandra, får styrelsen framhålla, alt då det stadgas i 3 §

av lagen om medling i arbetstvister, att förlikningsman skall kalla de tvistande

att sammankomma till förhandling med varandra inför förlikningsmannen, och

i 4 §, att det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse,

man måste anse det vara lagens mening, att part har skyldighet att träda i förhandling

med motparten. Den föreslagna kompletteringen skulle sålunda ej

förändra lagens innehåll. Något praktiskt värde skulle ett ytterligare understrykande

av förpliktelsen att träda i förhandling ej heller gärna kunna få, då resultatet

av ett- formellt uppfyllande av lagens bud tydligtvis måste bliva negativt

i de fall, där viljan till saklig förhandling saknas.

I avseende å medlingslagens tillämplighet önska motionärerna, att det måtte

förtydligas, att lagen äger giltighet även å arbetsområden, beträffande vilka

kollektiva avtal icke äro upprättade. Gällande lagtext torde emellertid icke innehålla

någon bestämmelse, som kan anses tyda på, att lagens tillämplighet skulle

vara begränsad till sådana fall, där arbetsförhållandet är reglerat genom kollektivavtal.

Ej heller lär förlikningsmannens praxis giva stöd för en uppfattning

av nu berörda innebörd.

Tanken på »varsel»-institutets lagfästande i den svenska arbetsrätten är ej ny.

Socialstyrelsens förut omnämnda förslag till lag om vissa åtgärder till främjande

av arbetsfred innehöll bestämmelser härom av innebörd, att arbetsinställelse

eller därmed jämförlig åtgärd icke finge vidtagas, utan att underrättelse därom

viss tid förut -— minst sju dagar — lämnats motparten samt socialstyrelsen eller

förlikningsmannen. Förslaget, som jämväl upptog förbud för den, som av förlikningsman

kallats till medlingssammanträde, att förrän två dagar efter den i

kallelsen utsatta dagen vidtaga stridsåtgärd, rönte bestämda gensagor från både

arbetsgivar- och arbetarhåll såsom alltför mycket inskränkande parternas rörelsefrihet.

Det ledde ej heller till något resultat.

Från utlandet kunna anföras åtskilliga exempel på regler av ifrågavarande art,

av vilka här må erinras om de i våra grannländer förekommande. Den norska

lagen om arbetstvister av den 6 augusti 1915 innehåller sålunda bland annat följande

bestämmelser. När en uppsägning av arbetsanställning företages i anledning

av tvist mellan en fackförening och en arbetsgivare eller en arbetsgivareförening

om arbetsvillkor, som ej äro reglerade i kollektivavtal, eller om upprättandet

av kollektivavtal, skall anmälan härom omedelbart göras till vederbörande förlikningsman.

Arbetsinställelse får ej tillgripas, innan uppsägningstiden utgått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.

0

och ej heller innan fyra dagar förflutit, efter det att anmälan inkommit till

förlikningsmannen om att förhandlingar icke kommit till stånd eller att de

blivit avbrutna. I allt väsentligt likartade bestämmelser inflöto i ett i Finland

år 1920 framlagt regeringsförslag till lag om arbetstvister. I Danmark är

varselinstitutet reglerat redan genom det s. k. Septemberforliget av år 1899

mellan den danska arbetsgivareföreningen och arbetarnas landsorganisation. (De

samvirkende Fagforbund). Enligt överenskommelsen förbinda sig huvudorganisationerna

att icke godkänna eller understödja strejk eller lockout, som

tillkommit i strid mot vissa givna bestämmelser, vilka bland annat innehålla,

att arbetsinställelse skall godkännas med minst s/4 majoritet av vederbörande

representation inom organisationerna och vidare, att motparts huvudorganisation

minst 14 dagar före tillämnad arbetsinställelse skall underrättas, att frågan

härom förelägges sådan representation. Slutligen skall till motparten lämnas

meddelande om representationens beslut minst sju dagar före liden för

arbetsinställelses igångsättande.

I den riksöverenskommelse, som träffades inom pappersmasseindustrien i

vårt land efter förra årets långvariga arbetskonflikt, infördes följande punkt:

»Parterna äro ense om att, därest någondera sidan beslutar arbetsinställelse

(lockout, strejk eller dylikt), meddelande härom lämnas till motparten minst

24 timmar före ikraftträdande av sådant beslut.» Ett och annat kollektivavtal

inom skilda näringsgrenar innehåller bestämmelse om att parterna skola, innan

stridsåtgärder företagas, gemensamt göra hänvändelse till förlikningsman om

medling. Med undantag för dessa fall, av vilka det förstnämnda endast synes

avse att förebygga direkta skador å maskiner och materiel, saknas föreskrifter

av hithörande slag i de svenska kollektivavtalen. Väl torde det i viss utsträckning

förekomma, att underrättelse om arbetsinställelse någon tid före dess

igångsättande meddelas, men några enhetliga och allmänt erkända regler i förevarande

avseende tillämpas icke. Lika ofta torde också, särskilt beträffande

lokala konflikter, arbetet inställas utan varning eller efter mycket kort tidsfrist.

Det synes emellertid vara en rimlig fordran från samhällets sida, att

ett sådant tillvägagångssätt icke understödes av parternas organisationer, utan

att tillräckligt rådrum lämnas vederbörande för ett noggrant övervägande av

möjligheten att på fredlig väg lösa uppkomna tvister. Åtminstone torde krav

på en kortare frist få anses berättigat, där så erfordras till förekommande av

skador genom driftens avstannande.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en lagbestämmelse av den art,

som i motionen föreslås, skulle medföra åsyftad verkan. Motionärerna förklara

uttryckligen, att de icke tänkt sig lagstadgad påföljd för underlåtenhet

att ställa sig föreskriven varselskyldighet till efterrättelse. De hysa den

uppfattningen, att lagstiftningen ändock icke skulle bli verkningslös. 1 arbetskonflikter

stå emellertid i regel mycket starka intressen -— ekonomiska eller

andra — på spel. Under sådana förhållanden torde man icke kunna räkna

med, att ett enbart moraliskt tvångsbud alltid skulle följas. Tvärtom ligger den

farhågan nära till hands, att part ofta komme att åsidosätta lagens föreskrift,

då en mer betydande fördel därigenom kunde vinnas. I våra grannländer, dår

ändock förevarande skyldighets iakttagande är straffgaranterat, har det visat

sig, att överträdelser förekomma. Skulle sådana inträffa annat än rent undantagsvis,

bleve respekten för lagens bud snart förslappad. Oavsett det principiellt

betänkliga i dylika företeelser, skulle ett lagstadgande om varselskyldigiiet

sålunda kunna bliva till förfång för den lojale, men till förmån för den

mindre nogräknade parten. Möjligheten att utfå ersättning för skada, förorsakad

genom underlåtenhet att iakttaga bestämmelse om varsel, torde också

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

ställa sig olika, allt efter som skadeståndstalan riktas mot arbetsgivar- eller

ar beta rp arten.

I motionen bär vidare framställts förslag om utsträckt varseltid eller temporärt

förbud mot arbetsinställelse vid s. k. allmänfarliga ocli därmed jämförliga

konflikter. Styrelsen får i denna del hänvisa till det ovan anförda och i övrigt,

beträffande spörsmålet om ett särställande i lagstiftningen av arbetskonflikter

inom vissa arbetsområden, erinra om sitt utlåtande till andra lagutskottet

av den 11 maj 1921 angående vissa vid nämnda års riksdag väckta motioner

om lagstiftning rörande dylika arbetstvister.

I samband med nu berörda fråga om utsträckt varseltid i vissa fall framlägga

motionärerna förslag till upprättande av en särskild institution — av

motionärerna betecknad såsom ett slags opinionsnämnd — vars uppgift skulle

vara att efter ingående undersökning av konfliktförhållandena till ledning för

allmänhetens bedömande avgiva ett utlåtande i frågan.

Förnekas kan ej, att förslaget om upprättande av en dylik institution synes

ha åtskilliga skäl för sig, men mot detsamma kunna även anföras vägande

erinringar. Till grund för nämndens utlåtanden skulle ligga av parterna tillhandahållna

uppgifter, räkenskaper m. m. och i övrigt muntligt lämnade upplysningar.

I detta avseende torde emellertid vissa svårigheter kunna möta, då

parterna säkerligen ej alltid skulle vara hågade att utlämna alla erforderliga

handlingar eller meddela alla på tvisten inverkande omständigheter och då

nämnden väl icke skulle tilldelas domstols befogenhet att höra vittnen på ed.

Det officiella upplysningsmaterialet lär ej heller, förutom de betydelsefulla

uppgifterna rörande levnadskostnaderna, erbjuda den ledning, som skulle vara

av behovet påkallad — en någorlunda omfattande samt snabbt bearbetad lönestatistik

skulle tydligtvis vara av stort gagn för här ifrågavarande ändamål.

Utan tillgång till ett fullt tillförlitligt och uttömmande material torde det

dock bliva en vansklig uppgift för nämnden att framlägga ett betänkande, som

skall innefatta icke allenast redogörelse för tvistens innebörd utan tillika nämndens

egen mening om huru den bör lösas. Otvivelaktigt skulle det bliva förenat

med svårigheter att finna personer, som ej blott äga den vidsträckta insikt och

erfarenhet, som erfordras för bedömande av arbetstvister inom vitt skilda verksamhetsområden,

utan även intaga en sådan ställning och ha ett sådant anseende,

att deras uttalanden kunna förväntas vinna parternas och allmänhetens

förtroende. I alla händelser synes en permanent institution äga mindre

förutsättningar härför än en för det speciella fallet tillsatt nämnd. Oavsett

det starkare intryck ett särskilt regeringsingripande i regel är ägnat att väcka,

kan nämligen tydligtvis åt en tillfällig nämnd givas en med hänsyn till den

föreliggande tvisten särskilt avpassad sammansättning. Befaras kan också, att

en permanent nämnd, som givetvis ej skulle undgå klander ifrån dem, vilkas

intressen nämndens utlåtanden ginge emot, snart nog skulle bliva så att säga

förbrukad.

I avseende å förlikningsmannainstitutionen skulle en permanent nämnd av

här åsyftad art med all sannolikhet verka ofördelaktigt. Under förväntan på

eventuellt ingripande av nämnden skulle nämligen parterna i åtskilliga fall

antagligen underlåta att ingå i allvarliga förhandlingar inför förlikningsmannen.

Ett av nämnden avgivet utlåtande, som icke godtoges av båda parterna,

skulle väl även medföra ett ganska besvärligt utgångsläge för fortsatta

förlikningsförsök.

Enligt motionärernas uppfattning skulle den föreslagna nämnden kunna väntas

utöva starkare tryck på parterna än en medlingsmyndighet genom att

bringa sitt utlåtande inför offentligheten. I särskilda fall kan nog en vädjan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

till den allmänna opinionen icke sakna betydelse, och erinras må, att förlikningsman

och förlikningskommissioner vid några tillfällen, när de trott sig

därmed kunna främja lösningen av en konflikt, låtit allmänheten genom pressen

få del av medlingsförslag, parternas ståndpunkter o. s. v. I de flesta fall

torde dock sekretessen vara att föredraga framför publiciteten, varigenom fortsatt

medling vanligen blir försvårad eller omöjliggjord.

I viss mån annorlunda ställer sig emellertid saken, om det här ifrågavarande

ingripandet begränsas till en saklig och opartisk undersökning av tvistefrågans

innebörd och ett offentliggörande av de därvid inhämtade upplysningarna.

Sådana undersökningar ha även vid några mera omfattande arbetstvister

verkställts av socialstyrelsen. Givetvis kan också, om så i särskilda fall skulle

befinnas önskvärt, det uppdragas åt en för ändamålet tillsatt nämnd att verkställa

dylik undersökning.

Anmärkas kan för övrigt i detta sammanhang, att erfarenheten givit vid

handen, att parterna i arbetstvister, i regel stödda av vardera sidans press,

vanligen ej fästa alltför stort avseende vid de opartiska meningsyttringar, som

kunna komma till synes, eller vid allmänhetens omdöme — även om detta

skulle vara ganska enhälligt. En annan iakttagelse, som måhända förtjänar

att omnämnas här, är den, att vid de framgångsrika förlikningarna ej blott

rättssynpunkten utan även åtskilliga andra synpunkter pläga komma i beaktande.

Beträffande slutligen motionärernas förslag om införande av obligatoriskt

skiljedomsförfarande i tvister rörande kollektivavtals rätta innebörd eller

tillämpning är styrelsen liksom i fråga om varselskyldigheten tveksam, huruvida

detsamma skulle låta sig på tillfredsställande sätt genomföra utan straffgaranti.

Det kan nämligen med skäl befaras att part, mot vars vilja en tvist

blivit hänskjuten till skiljedom, trots det moraliska tvång, lagen pålägger

honom, ej sällan skulle vägra att åtlyda domslutet. Olägenheten härav skulle

vara stor och kunna befaras medföra ett minskat förtroende till det frivilliga

skiljedomsförfarandet.

Beträffande flera viktiga verksamhetsområden, såsom den mekaniska verkstadsindustrien,

byggnadsverksamheten, tryckerier, kommunala företag, elektriska

installationsfacket, sjöfarten, enskilda järnvägarna, jordbruket m. fl., ha

i kollektivavtalen införts bestämmelser om rättstvisters slitande genom skiljenämndsförfarande.

Även eljest synas parterna numera i större utsträckning

än tidigare vara benägna att hänskjuta tvister om kollektivavtals tolkning och

tillämpning till avgörande av de statliga skiljedomsorganen eller för särskilda

fall anordnade skiljenämnder.

I likhet med vad styrelsen ovan framhållit beträffande varselskyldigheten,

ehuru i detta fall med ännu större skal, torde samhället på parternas organisationer

kunna ställa det kravet, att de lämna sitt fulla erkännande åt principen

om rättstvisters slitande genom skiljedom och utan anlitande av maktmedel.

Särskilt vill det synas, som om man kunde vara berättigad förvänta, att arbetsgivar-

och arbetarsidornas huvudorganisationer skulle, i vad på dem ankommer,

söka att i kollektivavtalen få till stånd bestämmelser om tillämpning

av nu angivna princip. Skulle berörda förväntan emellertid icke i skälig

mån förverkligas, torde statsmakterna måhända böra tillgripa lagstiftningsåtgärder,

varvid givetvis måste tillses, att garantier skapas för effektuerandet

av givna föreskrifter, vilket åter förutsätter en fastare reglering av parternas

rättsställning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet

följande:

Sedan riksdagen år 1921 avlät sin förenämnda skrivelse, hava sådana förhållanden

icke inträtt å arbetsmarknaden, som motivera ett frångående av

riksdagens då uttalade uppfattning rörande behovet av ytterligare åtgärder

till förhindrande av avtalsstridiga, samhällsvådliga och allmänfarliga arbetsinställelser.

Tvärtom torde de senare årens erfarenhet å ifrågavarande område

visa, att lagstiftningsbehovet kvarstår med oförminskad styrka. Då härtill

kommer, att de ringa kostnader, som slutförandet av ifrågavarande utredning

kan åsamka statsverket, mer än väl motiveras av vikten av sagda arbete, tvekar

utskottet icke att tillstyrka det i herr Dahls motion framförda kravet på utredningens

snara återupptagande.

Vad angår motionerna 1:104 och 11:284 anser utskottet icke tillrådligt

att utan vidare utredning och omprövning genomföra de av motionärerna föreslagna

lagstiftningsåtgärderna. Med allt erkännande av det belijärtansvärda

i motionernas syfte ställer sig dock utskottet tveksamt inför frågan, huruvida

motionärernas förslag i alla avseenden innefatta det lämpligaste sättet att nå

detta syfte. Det förefaller utskottet som om de erinringar, vilka socialstyrelsen

framställt mot motionerna, i vissa avseenden äro väl värda beaktande. Att på

detta lagstiftningsområde införa nya lagbud utan att stadga någon påföljd

för överträdelse av desamma synes utskottet icke ändamålsenligt. Att enbart

lita till parternas goda vilja i detta avseende torde vara alltför optimistiskt.

Utskottet vill ingalunda förneka, att det är svårt att utfinna praktiska och

effektiva lagbestämmelser rörande påföljd för dylika lagöverträdelser, men anser

en lösning av denna fråga vara oeftergivlig, om icke hela den ifrågasatta

lagstiftningen skall bliva gagnlös. Vad angår den av motionärerna föreslagna

s. k. opinionsnämnden, instämmer utskottet i socialstyrelsens yttrande, att en

dylik permanent nämnd med all sannolikhet skulle verka ofördelaktigt i avseende

å förlikningsmannainstitutionen.

Skulle den utredning komma till stånd, vars återupptagande utskottet här

ovan förordat, hör givetvis därvid även de uti ifrågavarande motioner 1:104

och 11:284 framförda förslagen bliva ingående prövade och vinna Tillbörligt

beaktande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet, dels att

riksdagen, med föranledande av motionen I: 119, ville i skrivelse till Kungl.

Maj: t begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen angående ytterligare

åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas samt

att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av utredningen föranleddes,

dels ock att motionerna I: 104 och II: 284, i den mån de icke blivit besvarade

genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Mot utskottets utlåtande anfördes reservationer.

Av utskottets ledamöter ansågo nämligen åtta, att utskottet bort hemställa,

att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, Två andra ledamöter

ansågo däremot, att utskottet bort hemställa, dels att riksdagen, med

föranledande av motionen 1:119 ville i skrivelse till Kungl. Maj: t begära,

att den påbörjade men avbrutna utredningen angående ytterligare åtgärder till

arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas samt att för riksdagen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

9

bleve framlagda de förslag, som av utredningen föranleddes; och dels att i

ovannämnda skrivelse jämväl måtte hemställas, att vid den med skrivelsen

avsedda utredningen de i motionerna 1:104 och 11:284 framställda synpunkter

och förslag måtte hliva föremål för en ingående prövning.

Utskottets skrivelseförslag bifölls i första kammaren med 53 röster mot 30

men avslogs i andra kammaren med 61 röster mot 59. Frågan hade alltså

fallit.

Såsom ovan nämnts hade Kungl. Maj: t den 24 november 1922 beslutit, att Återupptadet

inom socialdepartementet av särskilt tillkallad sakkunnig påbörjade ut- y^ningen ''anredningsarbetet

rörande frågan om vidtagande av åtgärder till arbetsfredens gående dtgärbevarande

m. in. skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke

utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas. Genom beslut den 27 september

1924 har emellertid Kungl. Maj: t förordnat, att ifrågavarande utredningsarbete

skulle återupptagas, och uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa

utredningen samt till Kungl. Maj: t inkomma med det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Kungl. Maj: t har sedermera genom beslut den 29 januari 1926 tillkallat en Tillkallande

delegation på 9 personer för utförande av undersökning rörande ändamåls- (".gn en^e^f^0''

enligheten av vidtagande av åtgärder till arbetsfredens bevarande. rande av un
Vid

ärendets föredragning i statsrådet yttrade chefen för socialdepartemen- ^y^de^ända

tet följande: mdlsenlighe
Samhällets

ingripande till arbetsfredens fromma bar i vårt land främst fgande av^dtägt

rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Erfaren- gärder till

heten bar visat, att sådant ingripande varit synnerligen värdefullt. Förliknings- arbetsfredens

männen lyckas i flertalet fall förebygga öppna arbetskonflikter; i andra fall bevarande.

lyckas de förkorta utbrutna konflikter. Tvistefrågor rörande kollektivavtals

rätta innebörd och tillämpning avgöras av den centrala skiljenämnden, i den

mån vederbörande parter hänskjuta sådana frågor till nämndens prövning.

Vidare finnes ett antal av Kungl. Maj: t förordnade särskilda skiljedomare, som

står till förfogande för slitande av arbetstvister.

Ehuru omdömet om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket

gynnsamt, kan dock denna verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter

oavbrutet följa på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt

störes av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred

är ett så betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter hålla den

offentliga debatten om möjligheten att skapa mera verksamma garantier för

arbetsfredens stabilitet ständigt levande. Även om det torde vara befogat att

stå skeptisk gent emot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående

intressemotsättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning

eller genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter,

bör ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om

samhället och arbetsfreden göres till föremål för en grundlig undersökning.

Innan man till närmare övervägande kan upptaga frågan om mer eller mindre

vittgående åtgärder på detta område, är det enligt min mening erforderligt att

utröna, i vad mån medverkan kan vinnas från de parter, mellan vilka arbetskonflikterna

direkt utkämpas. En undersökning härom borde kunna utföras på

der till arbetsfredens

bevarande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottets

yttrande.

så sätt, att representanter för Landsorganisationen i Sverige och för Svenska

arbetsgivareföreningen beredas tillfällen att tillsammans med personer, vilka

kunna anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbetskonflikter, diskutera

hithörande spörsmål.

Då det från skilda utgångspunkter måste anses önskvärt, att den industriella

rättsordningen icke genombrytes av avtalsbrott, synes frågan om obligatorisk

skiljedom i rättstvister böra hänskjutas till nämnda undersökning. Likaså torde

undersökningen böra avse frågan, huruvida lagens stadga bör givas åt den

faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och

arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende.

Nära sammanhängande härmed är frågan om förenings- och förhandlingsrättens

lagfästande. Jämväl denna fråga synes mig vid den ifrågasatta undersökningen

böra upptagas till behandling, därvid hänsyn bör tagas även till

sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu icke vunnit

hävd. Slutligen torde undersökningen även böra omfatta de särskilt ömtåliga

frågorna om olika blockad- och bojkottsmetoder, tillämpade av arbetsgivare

och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets införande inom

olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister.

Avsikten med den undersökning, som jag sålunda förordat, är icke att få

till stånd utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan undersökningen avser

att låta olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så att därom kan avgivas

en officiell rapport, vilken bör kunna bilda ett fastare underlag för omdömet

om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till arbetsfredens främjande genom

lagstiftning eller på annat sätt. Därvid är det av lika vikt att få konstaterat, i

vad mån samstämmighet kan uppnås mellan de i undersökningen deltagande

grupperna som i vad mån meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestå.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj: t måtte förordna, att för utförande, på sätt jag i det föregående angivit,

av nu ifrågavarande undersökning skall tillsättas en delegation av nio personer,

ävensom att Kungl. Maj: t måtte bemyndiga mig dels att till ledamöter av

nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av dem att vara delegationens

ordförande, dels att anmoda Landsorganisationen i Sverige och Svenska

arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma delegation.

Tillika hemställer jag att Kungl. Maj: t måtte förordna, att den sålunda

utsedda delegationen må, dels då dess överläggningar gälla transportverksamhet,

statens och kommunernas arbeten samt jordbruksarbeten, tillkalla representanter

för arbetare och arbetsgivare inom dessa särskilda arbetsområden,

dels, i den mån delegationen så finner lämpligt, till överläggningarna kalla statens

förlikningsman och personer, som eljest pläga anlitas för medling i arbetstvister,

dels ock för de utredningar delegationen anser behövliga för fullgörande

av dess uppdrag anlita socialstyrelsen.

Den betydelse, som förebyggande av arbetstvister och bevarande av arbetsfreden

måste anses äga lika väl ur allmän synpunkt som med hänsyn till

därav berörda enskilda intressen, har i vårt land sedan åtskillig tid tillbaka

föranlett, att lagstiftningsåtgärder ansetts böra vidtagas. Nedan 1906 utfärdades

sålunda en lag angående medling i arbetstvister. År 1920 ersattes den med en

ny lag i samma ämne, varjämte då även tillkommo en lag om central skiljenämnd

för vissa arbetstvister samt en lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

11

Vid 1921 års riksdag framförde ett stort antal av riksdagens ledamöter i motioner

av olika innehåll yrkanden om utredning i syfte att ernå, att den lagstiftning,

som sålunda tillkommit, skulle i betydande omfattning utvidgas. Man

ifrågasatte sålunda från olika håll lagstiftning till förebyggande av s. k. samhällsfarliga

arbetsinställelser och avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader

i arbetstvister samt särskilt med avseende å jordbrukets område lagstiftning i

syfte att lämna jordbruket berättigat skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser

hotade detsamma, och för att reglera arbetsavtalet och dess rättsverkningar.

I de olika motionerna framlades förslag till olika utvägar, vilkas

lämplighet enligt motionärernas mening vid den begärda utredningen företrädesvis

börda komma under omprövning.

I de motioner, som väcktes vid 1924 års riksdag och som avsågo att på ett

mera effektivt, sätt än enligt gällande lag förekomma öppna konflikter mellan

arbetsgivare och arbetare samt att bereda utvägar för tvisters biläggande, föreslogos

lagändringar bland annat i syfte att förhindra arbetsinställelse före utgången

av varseltid, att införa obligatorisk skiljedom i tvister mellan arbetsgivare

och arbetare rörande kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning

samt att vid tvister, som syntes hota att medföra s. k. samhällsfarliga arbetsnedläggelser,

icke blott föreskriva förlängd varseltid utan även möjliggöra ett

särskilt undersökningsförfarande genom en s. k. opinionsnämnd.

På sätt av den ovan lämnade redogörelsen framgår avlät 1921 års riksdag

skrivelse, vari riksdagen hemställde om prövning av åtgärder till arbetsfredens

bevarande och om framläggande för riksdagen av de förslag, som härav kunde

föranledas.

För de beslut, som Kungl. Maj: t fattat med avseende å den begärda utredningen,

har utskottet i det föregående redogjort. Av denna redogörelse framgår

även en anledning till att förslag hittills icke blivit utarbetade att föreläggas

riksdagen.

Såsom av redogörelsen jämväl framgår har den niomannadelegation, som

under innevarande riksdag tillsatts genom beslutet den 29 sistlidne januari, icke

erhållit i uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning för arbetsfredens bevarande

att framläggas för riksdagen. Av föredragande departementschefens yttrande

till statsrådsprotokollet framgår nämligen, att avsikten med den ifrågavarande

undersökningen icke är att få till stånd utarbetade förslag till bestämda

åtgärder, utan att undersökningen avser att låta olika grupper klart fixera sina

ståndpunkter, så att därom kan avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna

bilda ett fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder

till arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt.

Därvid vore det enligt departementschefens mening av lika vikt att få konstaterat,

i vad mån samstämmighet kunde uppnås mellan de i undersökningen

deltagande grupperna som i vad man meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt

bestode.

Under erinran om den uppfattning, som riksdagen tidigare uttalat i detta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

ärende, vill utskottet framhålla, att frågan, huruvida det överhuvud taget är

ändamålsenligt att söka åstadkomma ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande

icke bör göras beroende av de ståndpunkter, som komma att intagas av

de grupper, vilka äro företrädda inom delegationen. Även om en viss hänsyn

vid lagstiftningens utformande synes böra tagas till åskådningarna inom de

åsyftade grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som äro att

befara, icke böra tillmätas sådan betydelse, att de föranleda, att tanken på

ytterligare lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma, att den

föreliggande lagstiftningsfrågan icke enbart gäller reglerandet av förhållandet

mellan två stridande parter utan att den jämväl i sig innesluter ett problem av

stor samhällelig vikt.

Man synes även äga skäl att ifrågasätta, huruvida den ordning, vari det av

riksdagen begärda utredningsarbetet för närvarande bedrives, är den mest lämpliga.

Vid sidan av det begränsade uppdrag, som niomannadelegationen erhållit,

bibehåller nämligen socialstyrelsen alltjämt det förut omtalade uppdrag, som

den år 1924 erhållit, att verkställa utredning rörande åtgärder till arbetsfredens

bevarande samt till Kungl. Maj: t inkomma med det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Anledning synes alltså föreligga för en farhåga, att den splittring

i fråga om utredningsarbetets verkställande, som på detta sätt uppstått, kan

komma att medföra ett oberäknat uppskov med lagstiftningsarbetets slutförande.

I de vid innevarande års riksdag väckta motionerna bar, såsom den i dem

anförda motiveringen närmare giver vid handen, förordats utarbetande efter

vissa angivna linjer och framläggande av lagförslag till arbetsfredens främjande.

I motionen I: 89 har sålunda yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till

Konungen begära, att pågående utredning angående åtgärder till arbetsfredens

bevarande måtte snarast bringas till slut, samt att i varje händelse till 1927

års riksdag bleve framlagt förslag till lagstiftning, åsyftande obligatorisk

skiljedom i fråga om arbetsavtal för särskilt samhällsviktiga arbetsområden. I

de lika lydande motionerna 1:192 och II: 283 har yrkats, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj: t hemställa, att Kungl. Maj: t ville skyndsamt låta

utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning dels om obligatorisk

skiljedom och därmed förenat förbud mot arbetsinställelse såväl i arbetstvister,

där stat eller kommun vore part, som i alla slag av tvister angående

arbetsavtals rättsliga innebörd och tillämpning och dels om skyldighet för part

i annan arbetstvist att, även där sådant icke vore genom avtal föreskrivet,

meddela motparten underrättelse viss tid innan arbete inställes.

Av vad utskottet förut anfört framgår, att enligt utskottets mening skäl föreligga,

att riksdagen ånyo uttalar sin förut framförda uppfattning om önskvärdheten

av ytterligare lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens befrämjande. Tydligt

är, att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd, fri från

ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning. Med

hänsyn till den förberedande utredning, som igångsatts genom Kungl. Maj:ts

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

13

förut omtalade under innevarande riksdag fattade beslut, anser emellertid utskottet

det icke lämpligt att riksdagen för närvarande gör något närmare uttalande

rörande riktlinjerna för den ifrågavarande lagstiftningen.

Då nu så lång tid förflutit sedan riksdagen avlät skrivelse till Kungl.

Maj: t i detta ärende, uttalar utskottet den förväntan, att den pågående utredningen

så fullföljes, att förslag, som därav föranledas, snarast möjligt kunna

föreläggas riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med föranledande av motionerna nr 89

och 192 i första kammaren samt nr 283 i andra kammaren,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att så snart Kungl.

Maj: t anser det material föreligga, som är erforderligt för

bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens

bevarande, Kungl. Maj: t ville utan tidsutdräkt för riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 22 april 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, greve

Spens, von Stockenström, Thorberg*, Åkerberg och Elof B. Andersson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Holmström i Stockholm*,

Ros, Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön och Lindgren i Dingelvik.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Thorberg, Åkerberg, Magnusson i Kalmar, Hage,

Holmström i Stockholm och Johansson i Sollefteå, som ansett opåkallat att från

riksdagens sida avlåta den av utskottet förordade skrivelsen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:167 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. a1 i texten