Andra lagutskottets utlåtande Nr 18
1926-04-22 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1926:18, Andra lagutskottets utlåtande Nr 18
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1926 kl. 12 m.
Utlutande i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 89 av herr Dahl; och
nr 192 av herrar C. G. Ekman och Lyberg; samt
inom andra kammaren
nr 283 av herrar Löfgren i Stockholm, Bengtsson i Norup och Hamrin.
I motionen nr 89 i första kammaren har hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Konungen begära, att pågående utredning angående åtgärder till
arbetsfredens bevarande måtte snarast bringas till slut, samt att i varje händelse
till 1927 års riksdag bleve framlagt förslag till lagstiftning, åsyftande
obligatorisk skiljedom i fråga om arbetsavtal för särskilt samhällsviktiga arbetsområden.
I de lika lydande motionerna nr 192 i första kammaren och nr 283 i andra
kammaren har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t
hemställa, att Kungl. Maj: t ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning dels om obligatorisk skiljedom och därmed
förenat förbud mot arbetsinställelse såväl i arbetstvister, där stat eller kommun
vore part, som i alla slag av tvister angående arbetsavtals rättsliga innebörd
och tillämpning, och dels om skyldighet för part i annan arbetstvist att,
även där sådant icke vore genom avtal föreskrivet, meddela motparten underrättelse
viss tid innan arbete inställes.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionernas innehåll.
Spörsmålet om lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden har
vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från
Bihang till riksdgens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 15 höft. (Nr 18.) 1
Historik
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Maj: t tillkallade sakkunniga.
I det utlåtande, nr 22, som utskottet avgav år 1924 rörande vid nämnda års
riksdag väckta motioner i ämnet, liar utskottet lämnat en redogörelse för frågans
behandling alltsedan 1887 års första lagtima riksdag. Utskottet tillåter
sig hänvisa till nämnda redogörelse.
1921 drs riks- Såsom av denna utskottets redogörelse framgår avlät 1921 års riksdag en
dag'' skrivelse till Kungl. Maj: t, i vilken skrivelse riksdagen anhöll, att Kungl. Maj :t
måtte, med beaktande av vad som anförts i andra lagutskottets i ärendet avgivna,
av riksdagen godkända utlåtande, till prövning upptaga, huruvida åtgärder
till arbetsfredens bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare
kunde företagas samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde
föranledas.
Sakkunnig På grund av denna riksdagens skrivelse tillkallade chefen för socialdeparteavfråga^om
mentet, såsom av ifrågavarande redogörelse jämväl framgår, enligt Kungl.
vidtagande av Maj: ts bemyndigande den 7 juli 1921 en sakkunnig person att inom departearbetsfredens
mentet biträda med utredning angående frågan om vidtagande av åtgärder, utbevarande
över vad som redan skett, till arbetsfredens bevarande ävensom — med föranm''
m'' ledande av en riksdagsskrivelse den 12 juni 1920 — beträffande frågan om
upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden
avpassad lagstiftning.
Den 24 november 1922 beslöt Kungl. Maj: t att berörda utredningsarbete
skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke utan Kungl.
Maj:ts särskilda medgivande upptagas.
192i års riks- Vid 1924 års riksdag förekom frågan om åtgärder för arbetsfredens bevaå,
ag'' rande ånyo till behandling.
I likalydande motioner, nr 104 i första kammaren av herr Hellberg m. fl.
och nr 284 i andra kammaren av herr Pettersson i Södertälje m. fl., hemställdes,
att riksdagen måtte besluta följande ändringar i och tillägg till lagen om
medling i arbetstvister den 28 maj 1920, nämligen
dels att i 3 § det förtydligande gjordes, att lagen ägde giltighet även för arbetsområden,
där kollektivavtal ej vore upprättade;
dels att 4 § kompletterades med föreskrift, att part hade skyldighet att inför
förlikningsman träda i förhandling med motparten;
dels ock att på lämpligt ställe infördes stadganden av följande innehåll
ävensom att härav föranledda jämkningar i gällande paragrafer av medlingslagen
samt lagarna om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om särskilda
skiljedomare i arbetstvister vidtoges:
1) Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, varav arbetets fortgång
beröres, må ej vidtagas, utan att avsikten därtill med angivande av dagen för
den tillämnade åtgärden givits motsidan tillkänna minst 10 dagar före nämnda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
3
dag. Då dylikt tillkännagivande sker, skall skriftligt meddelande därom
samma dag avlatas till socialstyrelsen eller vederbörande förlikningsman.
2) Uppstår tvist, som synes hota att medföra arbetsnedläggelse vid kommunikationsföretag,
berörande eu större allmänhet, sjukvårdsinrättning, renhållningsverk,
företag avseende tillförsel av vatten, gas eller elektricitet för belysning,
uppvärmning eller för överföring av drivkraft, telegraf- eller telefoninrättning,
eller är tvisten eljest av sådan omfattning, att den hotar en hel näringsgren
eller betydande samhällsintressen, äger socialstyrelsen förordna, att
den i punkt 1) föreskrivna varseltiden utsträckes, dock högst 30 dagar från
den dag tillkännagivande om tillämnad arbetsinställelse av endera parten
lämnats.
3) Har vid förhandling i tvist, varom ovan sägs, överenskommelse icke ernåtts,
äger socialstyrelsen förordna, att tvistefrågan förelägges en särskild
nämnd.
Denna nämnd har att, efter det tvistefrågan blivit av parterna klarlagd,
under förutsättning av vunnen enighet, inom 7 dagar avgiva motiverat utlåtande,
huru enligt nämndens mening tvisten rimligen bör lösas, vilket utlåtande
omedelbart offentliggöres. Arbetsinställelse må icke förekomma, förrän
7 dagar förflutit efter det att nämndens utlåtande offentliggjorts.
Nämnden består av tre ledamöter, förordnade av Konungen för en tid av
två ar i sänder och utses dessa bland personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen, men som äro val förtrogna med förhållandena
på detta område.
4) Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, varav arbetets fortgång
beröres, må ej vidtagas på grund av tvist om kollektivavtals rätta innebörd och
tillämpning, utan skall, därest överenskommelse genom förhandlingar icke
vinnes och endera parten det påfordrar, tvisten slitas genom skiljedom. Där
icke annat avtalats eller parterna icke kunna enas i val av skiljemän, avgöres
tvisten av centrala skiljenämnden eller särskild skiljedomare i arbetstvister
under de särskilda bestämmelser, som i motiveringen anförts.
I motion nr 119 i första kammaren av herr Dahl hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj: t begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen
angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast
måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av
utredningen föranleddes.
På begäran av andra lagutskottet avgav socialstyrelsen yttrande över motionerna
1:104 och II: 284, i vilket yttrande styrelsen anförde följande:
Föreliggande motioners syfte — att på ett mera effektivt sätt än hittills söka
förekomma öppna konflikter mellan arbetsgivare och arbetare samt att bereda
utvägar för tvisters biläggande — finner styrelsen vara värt allt beaktande.
Styrelsen har även tidigare haft anledning framhålla angelägenheten av åtgärder
för tillgodoseende av nu berörda syfte. I ett den 13 juli 1916 avgivet
underdånigt utlåtande framlade styrelsen sålunda förslag till lag om vissa åtgärder
till främjande av arbetsfred. Nu berörda lagförslag ledde emellertid icke
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
till resultat i vidare mån, än att vissa delar därav lades till grund för de den
28 maj 1920 utfärdade lagarna om medling i arbetstvister — vilken lag avlöste
en författning med samma beteckning av den 31 december 1906 — om
central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om särskilda skiljedomare i
arbetstvister. De genom omförmälda lagstiftning tillkomna medlings- och skiljenämndsorganen
ha otvivelaktigt verkat i åsyftad riktning och varit till avsevärt
gagn för arbetsfreden, men förnekas kan ej, att motionärerna ha fog för
sin mening, att de uppnådda resultaten lämna åtskilligt att önska.
Ehuru styrelsen sålunda delar motionärernas uppfattning rörande önskvärdheten
av ytterligare åtgärder för tryggande av arbetsfreden, finner den sig
icke kunna underlåta att framställa en del erinringar mot de i motionerna framlagda
särskilda förslagen. Styrelsen vill dessutom redan här påpeka, att vårt
land saknar en grundläggande förenings- och avtalslagstiftning, utan vilken de
nödiga förutsättningarna för en sådan utveckling, som motionärerna tänkt sig,
icke torde föreligga.
Beträffande den första av motionärerna påkallade lagstiftningsåtgärden, vilken
skulle medföra skyldighet för parterna att inför förlikningsmannen träda
i förhandling med varandra, får styrelsen framhålla, alt då det stadgas i 3 §
av lagen om medling i arbetstvister, att förlikningsman skall kalla de tvistande
att sammankomma till förhandling med varandra inför förlikningsmannen, och
i 4 §, att det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse,
man måste anse det vara lagens mening, att part har skyldighet att träda i förhandling
med motparten. Den föreslagna kompletteringen skulle sålunda ej
förändra lagens innehåll. Något praktiskt värde skulle ett ytterligare understrykande
av förpliktelsen att träda i förhandling ej heller gärna kunna få, då resultatet
av ett- formellt uppfyllande av lagens bud tydligtvis måste bliva negativt
i de fall, där viljan till saklig förhandling saknas.
I avseende å medlingslagens tillämplighet önska motionärerna, att det måtte
förtydligas, att lagen äger giltighet även å arbetsområden, beträffande vilka
kollektiva avtal icke äro upprättade. Gällande lagtext torde emellertid icke innehålla
någon bestämmelse, som kan anses tyda på, att lagens tillämplighet skulle
vara begränsad till sådana fall, där arbetsförhållandet är reglerat genom kollektivavtal.
Ej heller lär förlikningsmannens praxis giva stöd för en uppfattning
av nu berörda innebörd.
Tanken på »varsel»-institutets lagfästande i den svenska arbetsrätten är ej ny.
Socialstyrelsens förut omnämnda förslag till lag om vissa åtgärder till främjande
av arbetsfred innehöll bestämmelser härom av innebörd, att arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd icke finge vidtagas, utan att underrättelse därom
viss tid förut -— minst sju dagar — lämnats motparten samt socialstyrelsen eller
förlikningsmannen. Förslaget, som jämväl upptog förbud för den, som av förlikningsman
kallats till medlingssammanträde, att förrän två dagar efter den i
kallelsen utsatta dagen vidtaga stridsåtgärd, rönte bestämda gensagor från både
arbetsgivar- och arbetarhåll såsom alltför mycket inskränkande parternas rörelsefrihet.
Det ledde ej heller till något resultat.
Från utlandet kunna anföras åtskilliga exempel på regler av ifrågavarande art,
av vilka här må erinras om de i våra grannländer förekommande. Den norska
lagen om arbetstvister av den 6 augusti 1915 innehåller sålunda bland annat följande
bestämmelser. När en uppsägning av arbetsanställning företages i anledning
av tvist mellan en fackförening och en arbetsgivare eller en arbetsgivareförening
om arbetsvillkor, som ej äro reglerade i kollektivavtal, eller om upprättandet
av kollektivavtal, skall anmälan härom omedelbart göras till vederbörande förlikningsman.
Arbetsinställelse får ej tillgripas, innan uppsägningstiden utgått
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
0
och ej heller innan fyra dagar förflutit, efter det att anmälan inkommit till
förlikningsmannen om att förhandlingar icke kommit till stånd eller att de
blivit avbrutna. I allt väsentligt likartade bestämmelser inflöto i ett i Finland
år 1920 framlagt regeringsförslag till lag om arbetstvister. I Danmark är
varselinstitutet reglerat redan genom det s. k. Septemberforliget av år 1899
mellan den danska arbetsgivareföreningen och arbetarnas landsorganisation. (De
samvirkende Fagforbund). Enligt överenskommelsen förbinda sig huvudorganisationerna
att icke godkänna eller understödja strejk eller lockout, som
tillkommit i strid mot vissa givna bestämmelser, vilka bland annat innehålla,
att arbetsinställelse skall godkännas med minst s/4 majoritet av vederbörande
representation inom organisationerna och vidare, att motparts huvudorganisation
minst 14 dagar före tillämnad arbetsinställelse skall underrättas, att frågan
härom förelägges sådan representation. Slutligen skall till motparten lämnas
meddelande om representationens beslut minst sju dagar före liden för
arbetsinställelses igångsättande.
I den riksöverenskommelse, som träffades inom pappersmasseindustrien i
vårt land efter förra årets långvariga arbetskonflikt, infördes följande punkt:
»Parterna äro ense om att, därest någondera sidan beslutar arbetsinställelse
(lockout, strejk eller dylikt), meddelande härom lämnas till motparten minst
24 timmar före ikraftträdande av sådant beslut.» Ett och annat kollektivavtal
inom skilda näringsgrenar innehåller bestämmelse om att parterna skola, innan
stridsåtgärder företagas, gemensamt göra hänvändelse till förlikningsman om
medling. Med undantag för dessa fall, av vilka det förstnämnda endast synes
avse att förebygga direkta skador å maskiner och materiel, saknas föreskrifter
av hithörande slag i de svenska kollektivavtalen. Väl torde det i viss utsträckning
förekomma, att underrättelse om arbetsinställelse någon tid före dess
igångsättande meddelas, men några enhetliga och allmänt erkända regler i förevarande
avseende tillämpas icke. Lika ofta torde också, särskilt beträffande
lokala konflikter, arbetet inställas utan varning eller efter mycket kort tidsfrist.
Det synes emellertid vara en rimlig fordran från samhällets sida, att
ett sådant tillvägagångssätt icke understödes av parternas organisationer, utan
att tillräckligt rådrum lämnas vederbörande för ett noggrant övervägande av
möjligheten att på fredlig väg lösa uppkomna tvister. Åtminstone torde krav
på en kortare frist få anses berättigat, där så erfordras till förekommande av
skador genom driftens avstannande.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en lagbestämmelse av den art,
som i motionen föreslås, skulle medföra åsyftad verkan. Motionärerna förklara
uttryckligen, att de icke tänkt sig lagstadgad påföljd för underlåtenhet
att ställa sig föreskriven varselskyldighet till efterrättelse. De hysa den
uppfattningen, att lagstiftningen ändock icke skulle bli verkningslös. 1 arbetskonflikter
stå emellertid i regel mycket starka intressen -— ekonomiska eller
andra — på spel. Under sådana förhållanden torde man icke kunna räkna
med, att ett enbart moraliskt tvångsbud alltid skulle följas. Tvärtom ligger den
farhågan nära till hands, att part ofta komme att åsidosätta lagens föreskrift,
då en mer betydande fördel därigenom kunde vinnas. I våra grannländer, dår
ändock förevarande skyldighets iakttagande är straffgaranterat, har det visat
sig, att överträdelser förekomma. Skulle sådana inträffa annat än rent undantagsvis,
bleve respekten för lagens bud snart förslappad. Oavsett det principiellt
betänkliga i dylika företeelser, skulle ett lagstadgande om varselskyldigiiet
sålunda kunna bliva till förfång för den lojale, men till förmån för den
mindre nogräknade parten. Möjligheten att utfå ersättning för skada, förorsakad
genom underlåtenhet att iakttaga bestämmelse om varsel, torde också
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
ställa sig olika, allt efter som skadeståndstalan riktas mot arbetsgivar- eller
ar beta rp arten.
I motionen bär vidare framställts förslag om utsträckt varseltid eller temporärt
förbud mot arbetsinställelse vid s. k. allmänfarliga ocli därmed jämförliga
konflikter. Styrelsen får i denna del hänvisa till det ovan anförda och i övrigt,
beträffande spörsmålet om ett särställande i lagstiftningen av arbetskonflikter
inom vissa arbetsområden, erinra om sitt utlåtande till andra lagutskottet
av den 11 maj 1921 angående vissa vid nämnda års riksdag väckta motioner
om lagstiftning rörande dylika arbetstvister.
I samband med nu berörda fråga om utsträckt varseltid i vissa fall framlägga
motionärerna förslag till upprättande av en särskild institution — av
motionärerna betecknad såsom ett slags opinionsnämnd — vars uppgift skulle
vara att efter ingående undersökning av konfliktförhållandena till ledning för
allmänhetens bedömande avgiva ett utlåtande i frågan.
Förnekas kan ej, att förslaget om upprättande av en dylik institution synes
ha åtskilliga skäl för sig, men mot detsamma kunna även anföras vägande
erinringar. Till grund för nämndens utlåtanden skulle ligga av parterna tillhandahållna
uppgifter, räkenskaper m. m. och i övrigt muntligt lämnade upplysningar.
I detta avseende torde emellertid vissa svårigheter kunna möta, då
parterna säkerligen ej alltid skulle vara hågade att utlämna alla erforderliga
handlingar eller meddela alla på tvisten inverkande omständigheter och då
nämnden väl icke skulle tilldelas domstols befogenhet att höra vittnen på ed.
Det officiella upplysningsmaterialet lär ej heller, förutom de betydelsefulla
uppgifterna rörande levnadskostnaderna, erbjuda den ledning, som skulle vara
av behovet påkallad — en någorlunda omfattande samt snabbt bearbetad lönestatistik
skulle tydligtvis vara av stort gagn för här ifrågavarande ändamål.
Utan tillgång till ett fullt tillförlitligt och uttömmande material torde det
dock bliva en vansklig uppgift för nämnden att framlägga ett betänkande, som
skall innefatta icke allenast redogörelse för tvistens innebörd utan tillika nämndens
egen mening om huru den bör lösas. Otvivelaktigt skulle det bliva förenat
med svårigheter att finna personer, som ej blott äga den vidsträckta insikt och
erfarenhet, som erfordras för bedömande av arbetstvister inom vitt skilda verksamhetsområden,
utan även intaga en sådan ställning och ha ett sådant anseende,
att deras uttalanden kunna förväntas vinna parternas och allmänhetens
förtroende. I alla händelser synes en permanent institution äga mindre
förutsättningar härför än en för det speciella fallet tillsatt nämnd. Oavsett
det starkare intryck ett särskilt regeringsingripande i regel är ägnat att väcka,
kan nämligen tydligtvis åt en tillfällig nämnd givas en med hänsyn till den
föreliggande tvisten särskilt avpassad sammansättning. Befaras kan också, att
en permanent nämnd, som givetvis ej skulle undgå klander ifrån dem, vilkas
intressen nämndens utlåtanden ginge emot, snart nog skulle bliva så att säga
förbrukad.
I avseende å förlikningsmannainstitutionen skulle en permanent nämnd av
här åsyftad art med all sannolikhet verka ofördelaktigt. Under förväntan på
eventuellt ingripande av nämnden skulle nämligen parterna i åtskilliga fall
antagligen underlåta att ingå i allvarliga förhandlingar inför förlikningsmannen.
Ett av nämnden avgivet utlåtande, som icke godtoges av båda parterna,
skulle väl även medföra ett ganska besvärligt utgångsläge för fortsatta
förlikningsförsök.
Enligt motionärernas uppfattning skulle den föreslagna nämnden kunna väntas
utöva starkare tryck på parterna än en medlingsmyndighet genom att
bringa sitt utlåtande inför offentligheten. I särskilda fall kan nog en vädjan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
till den allmänna opinionen icke sakna betydelse, och erinras må, att förlikningsman
och förlikningskommissioner vid några tillfällen, när de trott sig
därmed kunna främja lösningen av en konflikt, låtit allmänheten genom pressen
få del av medlingsförslag, parternas ståndpunkter o. s. v. I de flesta fall
torde dock sekretessen vara att föredraga framför publiciteten, varigenom fortsatt
medling vanligen blir försvårad eller omöjliggjord.
I viss mån annorlunda ställer sig emellertid saken, om det här ifrågavarande
ingripandet begränsas till en saklig och opartisk undersökning av tvistefrågans
innebörd och ett offentliggörande av de därvid inhämtade upplysningarna.
Sådana undersökningar ha även vid några mera omfattande arbetstvister
verkställts av socialstyrelsen. Givetvis kan också, om så i särskilda fall skulle
befinnas önskvärt, det uppdragas åt en för ändamålet tillsatt nämnd att verkställa
dylik undersökning.
Anmärkas kan för övrigt i detta sammanhang, att erfarenheten givit vid
handen, att parterna i arbetstvister, i regel stödda av vardera sidans press,
vanligen ej fästa alltför stort avseende vid de opartiska meningsyttringar, som
kunna komma till synes, eller vid allmänhetens omdöme — även om detta
skulle vara ganska enhälligt. En annan iakttagelse, som måhända förtjänar
att omnämnas här, är den, att vid de framgångsrika förlikningarna ej blott
rättssynpunkten utan även åtskilliga andra synpunkter pläga komma i beaktande.
Beträffande slutligen motionärernas förslag om införande av obligatoriskt
skiljedomsförfarande i tvister rörande kollektivavtals rätta innebörd eller
tillämpning är styrelsen liksom i fråga om varselskyldigheten tveksam, huruvida
detsamma skulle låta sig på tillfredsställande sätt genomföra utan straffgaranti.
Det kan nämligen med skäl befaras att part, mot vars vilja en tvist
blivit hänskjuten till skiljedom, trots det moraliska tvång, lagen pålägger
honom, ej sällan skulle vägra att åtlyda domslutet. Olägenheten härav skulle
vara stor och kunna befaras medföra ett minskat förtroende till det frivilliga
skiljedomsförfarandet.
Beträffande flera viktiga verksamhetsområden, såsom den mekaniska verkstadsindustrien,
byggnadsverksamheten, tryckerier, kommunala företag, elektriska
installationsfacket, sjöfarten, enskilda järnvägarna, jordbruket m. fl., ha
i kollektivavtalen införts bestämmelser om rättstvisters slitande genom skiljenämndsförfarande.
Även eljest synas parterna numera i större utsträckning
än tidigare vara benägna att hänskjuta tvister om kollektivavtals tolkning och
tillämpning till avgörande av de statliga skiljedomsorganen eller för särskilda
fall anordnade skiljenämnder.
I likhet med vad styrelsen ovan framhållit beträffande varselskyldigheten,
ehuru i detta fall med ännu större skal, torde samhället på parternas organisationer
kunna ställa det kravet, att de lämna sitt fulla erkännande åt principen
om rättstvisters slitande genom skiljedom och utan anlitande av maktmedel.
Särskilt vill det synas, som om man kunde vara berättigad förvänta, att arbetsgivar-
och arbetarsidornas huvudorganisationer skulle, i vad på dem ankommer,
söka att i kollektivavtalen få till stånd bestämmelser om tillämpning
av nu angivna princip. Skulle berörda förväntan emellertid icke i skälig
mån förverkligas, torde statsmakterna måhända böra tillgripa lagstiftningsåtgärder,
varvid givetvis måste tillses, att garantier skapas för effektuerandet
av givna föreskrifter, vilket åter förutsätter en fastare reglering av parternas
rättsställning.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet
följande:
Sedan riksdagen år 1921 avlät sin förenämnda skrivelse, hava sådana förhållanden
icke inträtt å arbetsmarknaden, som motivera ett frångående av
riksdagens då uttalade uppfattning rörande behovet av ytterligare åtgärder
till förhindrande av avtalsstridiga, samhällsvådliga och allmänfarliga arbetsinställelser.
Tvärtom torde de senare årens erfarenhet å ifrågavarande område
visa, att lagstiftningsbehovet kvarstår med oförminskad styrka. Då härtill
kommer, att de ringa kostnader, som slutförandet av ifrågavarande utredning
kan åsamka statsverket, mer än väl motiveras av vikten av sagda arbete, tvekar
utskottet icke att tillstyrka det i herr Dahls motion framförda kravet på utredningens
snara återupptagande.
Vad angår motionerna 1:104 och 11:284 anser utskottet icke tillrådligt
att utan vidare utredning och omprövning genomföra de av motionärerna föreslagna
lagstiftningsåtgärderna. Med allt erkännande av det belijärtansvärda
i motionernas syfte ställer sig dock utskottet tveksamt inför frågan, huruvida
motionärernas förslag i alla avseenden innefatta det lämpligaste sättet att nå
detta syfte. Det förefaller utskottet som om de erinringar, vilka socialstyrelsen
framställt mot motionerna, i vissa avseenden äro väl värda beaktande. Att på
detta lagstiftningsområde införa nya lagbud utan att stadga någon påföljd
för överträdelse av desamma synes utskottet icke ändamålsenligt. Att enbart
lita till parternas goda vilja i detta avseende torde vara alltför optimistiskt.
Utskottet vill ingalunda förneka, att det är svårt att utfinna praktiska och
effektiva lagbestämmelser rörande påföljd för dylika lagöverträdelser, men anser
en lösning av denna fråga vara oeftergivlig, om icke hela den ifrågasatta
lagstiftningen skall bliva gagnlös. Vad angår den av motionärerna föreslagna
s. k. opinionsnämnden, instämmer utskottet i socialstyrelsens yttrande, att en
dylik permanent nämnd med all sannolikhet skulle verka ofördelaktigt i avseende
å förlikningsmannainstitutionen.
Skulle den utredning komma till stånd, vars återupptagande utskottet här
ovan förordat, hör givetvis därvid även de uti ifrågavarande motioner 1:104
och 11:284 framförda förslagen bliva ingående prövade och vinna Tillbörligt
beaktande.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet, dels att
riksdagen, med föranledande av motionen I: 119, ville i skrivelse till Kungl.
Maj: t begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen angående ytterligare
åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas samt
att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av utredningen föranleddes,
dels ock att motionerna I: 104 och II: 284, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Mot utskottets utlåtande anfördes reservationer.
Av utskottets ledamöter ansågo nämligen åtta, att utskottet bort hemställa,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, Två andra ledamöter
ansågo däremot, att utskottet bort hemställa, dels att riksdagen, med
föranledande av motionen 1:119 ville i skrivelse till Kungl. Maj: t begära,
att den påbörjade men avbrutna utredningen angående ytterligare åtgärder till
arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas samt att för riksdagen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
9
bleve framlagda de förslag, som av utredningen föranleddes; och dels att i
ovannämnda skrivelse jämväl måtte hemställas, att vid den med skrivelsen
avsedda utredningen de i motionerna 1:104 och 11:284 framställda synpunkter
och förslag måtte hliva föremål för en ingående prövning.
Utskottets skrivelseförslag bifölls i första kammaren med 53 röster mot 30
men avslogs i andra kammaren med 61 röster mot 59. Frågan hade alltså
fallit.
Såsom ovan nämnts hade Kungl. Maj: t den 24 november 1922 beslutit, att Återupptadet
inom socialdepartementet av särskilt tillkallad sakkunnig påbörjade ut- y^ningen ''anredningsarbetet
rörande frågan om vidtagande av åtgärder till arbetsfredens gående dtgärbevarande
m. in. skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke
utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas. Genom beslut den 27 september
1924 har emellertid Kungl. Maj: t förordnat, att ifrågavarande utredningsarbete
skulle återupptagas, och uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa
utredningen samt till Kungl. Maj: t inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.
Kungl. Maj: t har sedermera genom beslut den 29 januari 1926 tillkallat en Tillkallande
delegation på 9 personer för utförande av undersökning rörande ändamåls- (".gn en^e^f^0''
enligheten av vidtagande av åtgärder till arbetsfredens bevarande. rande av un
Vid
ärendets föredragning i statsrådet yttrade chefen för socialdepartemen- ^y^de^ända
tet följande: mdlsenlighe
Samhällets
ingripande till arbetsfredens fromma bar i vårt land främst fgande av^dtägt
rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Erfaren- gärder till
heten bar visat, att sådant ingripande varit synnerligen värdefullt. Förliknings- arbetsfredens
männen lyckas i flertalet fall förebygga öppna arbetskonflikter; i andra fall bevarande.
lyckas de förkorta utbrutna konflikter. Tvistefrågor rörande kollektivavtals
rätta innebörd och tillämpning avgöras av den centrala skiljenämnden, i den
mån vederbörande parter hänskjuta sådana frågor till nämndens prövning.
Vidare finnes ett antal av Kungl. Maj: t förordnade särskilda skiljedomare, som
står till förfogande för slitande av arbetstvister.
Ehuru omdömet om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket
gynnsamt, kan dock denna verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter
oavbrutet följa på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt
störes av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred
är ett så betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter hålla den
offentliga debatten om möjligheten att skapa mera verksamma garantier för
arbetsfredens stabilitet ständigt levande. Även om det torde vara befogat att
stå skeptisk gent emot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående
intressemotsättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning
eller genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter,
bör ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om
samhället och arbetsfreden göres till föremål för en grundlig undersökning.
Innan man till närmare övervägande kan upptaga frågan om mer eller mindre
vittgående åtgärder på detta område, är det enligt min mening erforderligt att
utröna, i vad mån medverkan kan vinnas från de parter, mellan vilka arbetskonflikterna
direkt utkämpas. En undersökning härom borde kunna utföras på
der till arbetsfredens
bevarande.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottets
yttrande.
så sätt, att representanter för Landsorganisationen i Sverige och för Svenska
arbetsgivareföreningen beredas tillfällen att tillsammans med personer, vilka
kunna anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbetskonflikter, diskutera
hithörande spörsmål.
Då det från skilda utgångspunkter måste anses önskvärt, att den industriella
rättsordningen icke genombrytes av avtalsbrott, synes frågan om obligatorisk
skiljedom i rättstvister böra hänskjutas till nämnda undersökning. Likaså torde
undersökningen böra avse frågan, huruvida lagens stadga bör givas åt den
faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och
arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende.
Nära sammanhängande härmed är frågan om förenings- och förhandlingsrättens
lagfästande. Jämväl denna fråga synes mig vid den ifrågasatta undersökningen
böra upptagas till behandling, därvid hänsyn bör tagas även till
sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu icke vunnit
hävd. Slutligen torde undersökningen även böra omfatta de särskilt ömtåliga
frågorna om olika blockad- och bojkottsmetoder, tillämpade av arbetsgivare
och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets införande inom
olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister.
Avsikten med den undersökning, som jag sålunda förordat, är icke att få
till stånd utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan undersökningen avser
att låta olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så att därom kan avgivas
en officiell rapport, vilken bör kunna bilda ett fastare underlag för omdömet
om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till arbetsfredens främjande genom
lagstiftning eller på annat sätt. Därvid är det av lika vikt att få konstaterat, i
vad mån samstämmighet kan uppnås mellan de i undersökningen deltagande
grupperna som i vad mån meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestå.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj: t måtte förordna, att för utförande, på sätt jag i det föregående angivit,
av nu ifrågavarande undersökning skall tillsättas en delegation av nio personer,
ävensom att Kungl. Maj: t måtte bemyndiga mig dels att till ledamöter av
nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av dem att vara delegationens
ordförande, dels att anmoda Landsorganisationen i Sverige och Svenska
arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma delegation.
Tillika hemställer jag att Kungl. Maj: t måtte förordna, att den sålunda
utsedda delegationen må, dels då dess överläggningar gälla transportverksamhet,
statens och kommunernas arbeten samt jordbruksarbeten, tillkalla representanter
för arbetare och arbetsgivare inom dessa särskilda arbetsområden,
dels, i den mån delegationen så finner lämpligt, till överläggningarna kalla statens
förlikningsman och personer, som eljest pläga anlitas för medling i arbetstvister,
dels ock för de utredningar delegationen anser behövliga för fullgörande
av dess uppdrag anlita socialstyrelsen.
Den betydelse, som förebyggande av arbetstvister och bevarande av arbetsfreden
måste anses äga lika väl ur allmän synpunkt som med hänsyn till
därav berörda enskilda intressen, har i vårt land sedan åtskillig tid tillbaka
föranlett, att lagstiftningsåtgärder ansetts böra vidtagas. Nedan 1906 utfärdades
sålunda en lag angående medling i arbetstvister. År 1920 ersattes den med en
ny lag i samma ämne, varjämte då även tillkommo en lag om central skiljenämnd
för vissa arbetstvister samt en lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
11
Vid 1921 års riksdag framförde ett stort antal av riksdagens ledamöter i motioner
av olika innehåll yrkanden om utredning i syfte att ernå, att den lagstiftning,
som sålunda tillkommit, skulle i betydande omfattning utvidgas. Man
ifrågasatte sålunda från olika håll lagstiftning till förebyggande av s. k. samhällsfarliga
arbetsinställelser och avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader
i arbetstvister samt särskilt med avseende å jordbrukets område lagstiftning i
syfte att lämna jordbruket berättigat skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser
hotade detsamma, och för att reglera arbetsavtalet och dess rättsverkningar.
I de olika motionerna framlades förslag till olika utvägar, vilkas
lämplighet enligt motionärernas mening vid den begärda utredningen företrädesvis
börda komma under omprövning.
I de motioner, som väcktes vid 1924 års riksdag och som avsågo att på ett
mera effektivt, sätt än enligt gällande lag förekomma öppna konflikter mellan
arbetsgivare och arbetare samt att bereda utvägar för tvisters biläggande, föreslogos
lagändringar bland annat i syfte att förhindra arbetsinställelse före utgången
av varseltid, att införa obligatorisk skiljedom i tvister mellan arbetsgivare
och arbetare rörande kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning
samt att vid tvister, som syntes hota att medföra s. k. samhällsfarliga arbetsnedläggelser,
icke blott föreskriva förlängd varseltid utan även möjliggöra ett
särskilt undersökningsförfarande genom en s. k. opinionsnämnd.
På sätt av den ovan lämnade redogörelsen framgår avlät 1921 års riksdag
skrivelse, vari riksdagen hemställde om prövning av åtgärder till arbetsfredens
bevarande och om framläggande för riksdagen av de förslag, som härav kunde
föranledas.
För de beslut, som Kungl. Maj: t fattat med avseende å den begärda utredningen,
har utskottet i det föregående redogjort. Av denna redogörelse framgår
även en anledning till att förslag hittills icke blivit utarbetade att föreläggas
riksdagen.
Såsom av redogörelsen jämväl framgår har den niomannadelegation, som
under innevarande riksdag tillsatts genom beslutet den 29 sistlidne januari, icke
erhållit i uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning för arbetsfredens bevarande
att framläggas för riksdagen. Av föredragande departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet framgår nämligen, att avsikten med den ifrågavarande
undersökningen icke är att få till stånd utarbetade förslag till bestämda
åtgärder, utan att undersökningen avser att låta olika grupper klart fixera sina
ståndpunkter, så att därom kan avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna
bilda ett fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder
till arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt.
Därvid vore det enligt departementschefens mening av lika vikt att få konstaterat,
i vad mån samstämmighet kunde uppnås mellan de i undersökningen
deltagande grupperna som i vad man meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt
bestode.
Under erinran om den uppfattning, som riksdagen tidigare uttalat i detta
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
ärende, vill utskottet framhålla, att frågan, huruvida det överhuvud taget är
ändamålsenligt att söka åstadkomma ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande
icke bör göras beroende av de ståndpunkter, som komma att intagas av
de grupper, vilka äro företrädda inom delegationen. Även om en viss hänsyn
vid lagstiftningens utformande synes böra tagas till åskådningarna inom de
åsyftade grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som äro att
befara, icke böra tillmätas sådan betydelse, att de föranleda, att tanken på
ytterligare lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma, att den
föreliggande lagstiftningsfrågan icke enbart gäller reglerandet av förhållandet
mellan två stridande parter utan att den jämväl i sig innesluter ett problem av
stor samhällelig vikt.
Man synes även äga skäl att ifrågasätta, huruvida den ordning, vari det av
riksdagen begärda utredningsarbetet för närvarande bedrives, är den mest lämpliga.
Vid sidan av det begränsade uppdrag, som niomannadelegationen erhållit,
bibehåller nämligen socialstyrelsen alltjämt det förut omtalade uppdrag, som
den år 1924 erhållit, att verkställa utredning rörande åtgärder till arbetsfredens
bevarande samt till Kungl. Maj: t inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Anledning synes alltså föreligga för en farhåga, att den splittring
i fråga om utredningsarbetets verkställande, som på detta sätt uppstått, kan
komma att medföra ett oberäknat uppskov med lagstiftningsarbetets slutförande.
I de vid innevarande års riksdag väckta motionerna bar, såsom den i dem
anförda motiveringen närmare giver vid handen, förordats utarbetande efter
vissa angivna linjer och framläggande av lagförslag till arbetsfredens främjande.
I motionen I: 89 har sålunda yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till
Konungen begära, att pågående utredning angående åtgärder till arbetsfredens
bevarande måtte snarast bringas till slut, samt att i varje händelse till 1927
års riksdag bleve framlagt förslag till lagstiftning, åsyftande obligatorisk
skiljedom i fråga om arbetsavtal för särskilt samhällsviktiga arbetsområden. I
de lika lydande motionerna 1:192 och II: 283 har yrkats, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj: t hemställa, att Kungl. Maj: t ville skyndsamt låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning dels om obligatorisk
skiljedom och därmed förenat förbud mot arbetsinställelse såväl i arbetstvister,
där stat eller kommun vore part, som i alla slag av tvister angående
arbetsavtals rättsliga innebörd och tillämpning och dels om skyldighet för part
i annan arbetstvist att, även där sådant icke vore genom avtal föreskrivet,
meddela motparten underrättelse viss tid innan arbete inställes.
Av vad utskottet förut anfört framgår, att enligt utskottets mening skäl föreligga,
att riksdagen ånyo uttalar sin förut framförda uppfattning om önskvärdheten
av ytterligare lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens befrämjande. Tydligt
är, att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd, fri från
ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning. Med
hänsyn till den förberedande utredning, som igångsatts genom Kungl. Maj:ts
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
13
förut omtalade under innevarande riksdag fattade beslut, anser emellertid utskottet
det icke lämpligt att riksdagen för närvarande gör något närmare uttalande
rörande riktlinjerna för den ifrågavarande lagstiftningen.
Då nu så lång tid förflutit sedan riksdagen avlät skrivelse till Kungl.
Maj: t i detta ärende, uttalar utskottet den förväntan, att den pågående utredningen
så fullföljes, att förslag, som därav föranledas, snarast möjligt kunna
föreläggas riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med föranledande av motionerna nr 89
och 192 i första kammaren samt nr 283 i andra kammaren,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att så snart Kungl.
Maj: t anser det material föreligga, som är erforderligt för
bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens
bevarande, Kungl. Maj: t ville utan tidsutdräkt för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.
Stockholm den 22 april 1926.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, greve
Spens, von Stockenström, Thorberg*, Åkerberg och Elof B. Andersson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Holmström i Stockholm*,
Ros, Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön och Lindgren i Dingelvik.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sigfrid Hansson, Thorberg, Åkerberg, Magnusson i Kalmar, Hage,
Holmström i Stockholm och Johansson i Sollefteå, som ansett opåkallat att från
riksdagens sida avlåta den av utskottet förordade skrivelsen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1926:167 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. a1 i texten