Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2

1926-02-12 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:2, Andra lagutskottets utlåtande Nr 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 192t> kl. 4 e. ni.

Utlutande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande

av samarbete mellan pensionsnämnd och fattigvår

dsstyrelse.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna

nr 137 i första kammaren av herr von Kock och nr 180 i andra kammaren av

herr Hedlund i Östersund.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t ville till nästa

års riksdag framlägga förslag till sådana ändringar i såväl 1918 års fattigvårdslag

som i 1913 års pensionsförsäkringslag, att fattigvårdsstyrelsen obligatoriskt

skall vara företrädd av någon sin ledamot i pensionsnämnden och likaså

pension snämnden av någon sin ledamot i fattigvårdsstyrelsen.

Rörande sättet för genomförande av motionärernas förslag har i motionerna

anförts följande:

Ett genomförande av denna tanke kräver givetvis mindre tillägg i såväl 1918

års fattigvårdslag som 1913 års pensionsförsäkringslag. Det torde emellertid

icke förefinnas skäl att vänta med denna reform, intill dess de störa föreslagna

ändringarna i pensionsförsäkringen kunna bii föremål för närmare prövning.

Önskligt är nämligen, att den avhandlade, jämförelsevis enkla frågan snarast

möjligt kunde lösas.

I sådant syfte synes det vara lämpligt, att i 1 § fattigvårdslagen införes

ett stadgande, att minst en av ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen skall vara

ledamot av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, fattigvårdssamhället utgör

eller tillhör, eller, där inom fattigvårdssamhället finnas flera pensionsdistrikt,

av pensionsnämnden i något av dessa distrikt; samt att i 20 § av

pensionsförsäkringslagen införes en bestämmelse därom, att minst en av ledamöterna

i pensionsnämnden skall vara ledamot av fattigvårdsstyrelsen i det

fattigvårdssamhälle, pensionsdistriktet utgör eller tillhör, eller, där inom pensionsdistriktet

finnas flera fattigvårdssamhällen, av fattigvårdsstyrelsen i något

av dessa fattigvårdssamhällen.

Genom en sådan anordning vinner man åtminstone det väsentliga av fördelarna

av den avsedda reformen. Att i ett fattigvårdssamhälle, som är uppdelat

i flera pensionsdistrikt, erhålla representanter inom fattigvårdsstyrelsen

från varje pensionsnämnd skulle visserligen vara önskvärt, men torde stöta

på alltför stora praktiska svårigheter. Och att i en pensionsnämnd omfattande

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 2 käft. (Nr 2.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘>

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

liera kommuner (någon sådan förekommer dock ännu ej) insätta representanter

från samtliga fångvårdsstyrelse!’ torde möta liknande svårigheter.

Att åter införa bestämmelser motsvarande de nyss antydda i fråga om suppleanter,

torde knappast vara erforderligt; däremot synes behövligt att införa

ett stadgande i de båda lagarna, att ledamot, som är ledamot jämväl av pensionsnämnden

(fattigvårdsstyrelsen) icke utses för längre tid än till utgången av

den för honom bestämda tjänstgöringstiden i denna andra nämnd eller styrelse.

Härutöver torde erfordras en övergångsbestämmelse motsvarande den

som finnes i 88 § i lagen om fattigvården.

Måhända kräves dessutom något, smärre tillägg jämväl i andra bestämmelser

i de båda lagarna, varom en närmare utredning torde lämna besked. I vart fall

torde av det föregående framgå, att ändringarna i lagstiftningen ej äro omfattande

och utan svårighet torde kunna verkställas.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas ifrågavarande

förslag, får utskottet hänvisa till motionernas innehåll.

Statens

besparingshommittés

förslag

i ämnet

1925.

Såsom i motionerna erinrats har förevarande spörsmål varit upptaget till

övervägande av statens besparingskommitté i dess den 19 februari 1925 avgivna

betänkande angående socialförsäkringens organisation, i vilket betänkande föreslagits

bl. a. en omfattande reform av pensionsförsäkringen. Efter att hava med

styrka framhållit det nära samband, som måste förefinnas mellan den allmänna

fattigvården, sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen, anför kommittén följande

:

Dessa sociala verksamhetsgrenar hänföra sig i sin rena understödjande verksamhet

i stort sett till samma befolkningslager och hava till syfte att lämna

hjälp, där sådan är av nöden i olika avseenden. Med hänsyn härtill är det tydligen

synnerligen oegentligt, om de arbeta isolerat var för sig. Tvärtom synes

det angeläget, att de stå i intim samverkan med varandra, att den personkännedom

och den erfarenhet, som det ena organet besitter, lätt är tillgänglig för

clet andra och att de över huvud taget ömsesidigt biträda varandra.

Vad lokalförvaltningen angår är det omöjligt på sjukförsäkringens nuvarande

ståndpunkt att sammansmälta dess och pensionsförsäkringens eller fattigvårdens

lokalorgan. Även vad beträffar å ena sidan fattigvården och å den

andra pensionsförsäkringen, synes detta icke vara tillrådligt ur folkpsykologisk

synpunkt. Fattigvården bör utåt vara skild från såväl pensions- som sjukförsäkring.

Däremot synes det för att vinna ett samband mellan dessa olika verksamhetsgrenar

vara välbetänkt att föreskriva, att i varje pensionsnämnd skall ingå

minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och omvänt. Där i orten finnes sjukkassa

med statsunderstöd, bör en representant för denna äga rätt och plikt

att närvara vid och deltaga i pensionsnämndens och fattigvårdsstyrelsens sammanträden.

På detta sätt kunna de lokala organen stå i förbindelse med varandra

och draga nytta av varandras kännedom om olika individer. Därigenom

skulle säkerligen avsevärd besparing kunna göras i såväl tid som penningar på

samma gång som arbetet förenklades. Stor nytta skulle ock på större platser

vinnas genom för dessa lokala organ gemensamma kortregister.

Att i förevarande hänseende meddela mera detaljerade bestämmelser torde

vara olämpligt. Förhållandena äro så olika på olika orter, i en stor stad och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

på landet, i eu glest befolkad skogsbygd och i ett tätbefolkat jordbruksdistrikt,

att vederbörande böra hava en viss frihet att vidtaga de anordningar, som prövas

vara mest lämpade för ortens förhållanden.

I de yttranden, som av myndigheter m. fl. avgivits över besparingskommitténs

ifrågavarande förslag, har förevarande spörsmål jämväl berörts.

Sålunda har pensionsstyrelsen i sitt den 20 juni 1925 avgivna utlåtande i

denna fråga anfört:

Förslaget att i varje pensionsnämnd skall ingå minst eu ledamot av fattigvårdsstyrelsen

och omvänt åsyftar att få till stånd en enligt kommitténs mening

önskvärd samverkan mellan pensionsförsäkringen och fattigvården. Ur samma

synpunkt har kommittén framhållit lämpligheten därav, att i sådana fall, där

för fattigvårdens och pensionsnämndernas arbete särskilda tjänstemän erfordras,

gemensamma register och gemensamma undersöluiingsförrättare i allmänhet

användas.

Då pensionsförsäkringen och fattigvården i ganska stor utsträckning lämna

understöd åt samma personer, är det givetvis av vikt, att, såsom kommittén

framhåller, all erfarenhet av och kännedom om klientelet, vare sig den finnes

på ena eller andra hållet, kommer till användning. Härvid får emellertid ej

förbises, att i fråga om behovet av sådan samverkan, som kommittén förordar,

förhållandena ställa sig avsevärt olika i olika delar av landet. Då detta behov

grundar sig på ett sammanfallande i större eller mindre utsträckning av klientelet,

synes någon anledning ej föreligga att framtvinga ett samgående mellan

pensionsförsäkringen och fattigvården på orter, där den senare praktiskt taget

icke behöver taga någon befattning med pensionstagarna. Så torde förhållandena

gestalta sig mångenstädes på landsbygden och över huvud taget på orter,

där levnadskostnaderna äro låga. I landskommuner med huvudsakligen jordbrukarbefolkning

torde ifrågavarande förhållanden i stort sett vara fullt tillfredsställande.

Arbetet inom såväl pensionsnämnd som fattigvårdsstyrelse utföre»

oftast av ledamöterna själva, varför någon minskning i kostnaderna för

förvaltningen i regel ej skulle kunna vinnas genom de av kommittén ifrågasatta

åtgärderna. Det av kommittén angivna önskemålet om gemensamma ledamöter

i fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd torde för övrigt redan vara tillgodosett

i dessa kommuner, enär tillgången på personer, som lämpa sig för

ifrågavarande ledamotsuppdrag, i flertalet fall är så ringa, att en eller flera

personer utses till ledamot i båda nämnderna.

I de större kommunerna, och särskilt i större och medelstora städer, gestalta

sig förhållandena emellertid annorlunda. Dels måste där pensionstagarna i stor

utsträckning för sin försörjning anlita fattigvården och dels utföres arbetet,

vad fattigvården beträffar, i betydande omfattning av särskilda tjänstemän.

Fj heller torde det i allmänhet möta större svårigheter att finna personer, som

äro skickade för och villiga att åtaga sig ledamotskap i de olika nämnderna.

För dylika orter torde det föreligga ett verkligt behov av att ett väl avvägt

samarbete organiseras mellan pensionsförsäkringen och fattigvården.

Pensionsstyrelsen har även haft sin uppmärksamhet riktad på här förevarande

spörsmål och jämväl företagit vissa undersökningar i saken, ehuru hittills.

av mindre omfattning. På en del håll torde de åtgärder i av kommittén

angivet syfte, som spontant vuxit fram inom de kommunala förvaltningarna,

fylla även ganska högt ställda anspråk. Exempelvis kan nämnas, att i Götcborg

sedan lång tid tillbaka pensionsnämndernas och fattigvårdsstyrelsens ex
-

Yttranden

över besparingskommitténs

förslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

sedition äro, om ock i övrigt fullt avskilda, inrymda i samma våning med vederbörande

register förlagda i angränsande rum och att en fattigvardsstyreiseledamot

för distriktet alltid är ledamot av vederbörande pensionsnämnd; att

i Nyköping samme person är ordförande både i fattigtårdsstyrelsen och 1 Pe^‘

sionsnämnden — ett även på andra orter ej sällsynt förhållande — varjamte

ytterligare en ledamot är gemensam; att i Linköping så gott som dagligen samarbete

förekommer mellan pensionsnämndsordföranden och representanter för

fattigvården; och att i Örebro fattigvårdsstyrelsens ordförande ar vice ord torande

i pensionsnämnden samt ytterligare en ledamot gemensam, varjamte c

systematiskt ordnat samarbete äger rum. Men å andra sidan finnas inringa later,

där icke något som helst samarbete förekommer, trots att ett dylikt skulle

vara väl av behovet påkallat. o ,

Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att på sådana orter som de

senast nämnda få till stånd erforderlig samverkan mellan pensionsförsäkringen

och fattigvården, har pensionsstyrelsen för sin del utgått ifrån, att man åtminstone

till en början bör söka komma fram på frivillighetens väg. I man ga tall

torde det vara till fyllest att rikta de kommunala myndigheternas uppmärksamhet

på saken, då på de orter, som bär berörts, jämväl de kommunala intressena

av samverkan ligga i öppen dag. Visar sig en sådan väg framkomlig,

vilket man enligt pensionsstyrelsens uppfattning har all anledning att förvänta,

torde detta vara den bästa lösningen av förevarande spörsmål, då kommunerna

härigenom lämnas full frihet att anpassa sina åtgärder efter föreliggande omständigheter.

„ ...

Då pensionsstyrelsen sålunda förordar en dylik utväg för iragans lösning,

sker detta jämväl med hänsyn till önskvärdheten av att i görligaste mån undvika

eu sammanblandning mellan pensionsförsäkring och fattigvård^ Den samhälleliga

betydelsen av att, pensionsförsäkringen åtminstone utåt stål’ fullt fristående

från fattigvården har även kommit till uttryck i kommitténs betänkande.

Kommittén bär ej heller föreslagit mera omfattande åtgärder i .lagstiftningsväg

utan endast eu föreskrift, att i varje pensionsnämnd skall ingå

minst eu ledamot av fattigvårdsstyrelsen och omvänt. Av vad pensionsstyrelsen

ovan anfört framgår, att ett dylikt stadgande för mindre kommuner huvudsakligen

skulle få karaktären av ett lagfästande av redan tillämpad praxis.

Även för övriga kommuner torde den föreslagna bestämmelsen få anses lämplig

och ändamålsenlig. Pensionsstyrelsen tillstyrker därför kommitténs fölslag

i denna del. I detta sammanhang må dock framhållas, att, därest kommitténs

förslag angående sammanslagning av två eller flera kommuner till ett pensionsdistrikt

genomföres, särskilda bestämmelser i här berörda avseende torde bliv a

erforderliga i fråga om pensionsdistrikt, som omfatta flera kommuner.

Statens fattigvårdsinspektör har anfört i utlåtande, dagtecknat den oO maj

1925:

Den nuvarande dualismen i understödsverksamheten medför onekligen vissa

svårigheter. För dem, som behöva hjälp av ena eller andra slaget, är det ofta

svårt att veta, till vem de skola vända sig. De personer, det här galler, känna

ofta ingen åtskillnad mellan fattigvård, pension, kommunalt pensionstillskott,

sjukvårdsbidrag o. s. v. Det är ej att undra på, att de ofta vända sig till fel

person och måste hänvisas till en annan. I kommuner med mycket störa avstånd

— exempelvis eu del av de norrländska — kan detta valla avsevärda

olägenheter. Där intet samarbete existerar mellan pensionsnämnd och fattig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

o

vårdsstyrelse, inträffar ofta, att den, som önskar komma i åtnjutande av pension,

först vänder sig till fattigvårdsstyrelsens ordförande. Denne hänvisa!*

den sökande till pensionsnämndens ordförande. Då prövningen av pensionsansökan

måste taga lång tid, i medeltal omkring y2 år, men, när ett ärende

återremitteras, avsevärt längre tid, måste den sökande ofta vända sig till fattigvårdsstyrelsen

med begäran om tillfälligt understöd. För att förekomma

denna omgång har föreslagits att lämna förskott å pensionen vid det tillfälle

ansökan inlämnas och att detta förskott beräknas som fattigvård, ifall pensionsansökan

sedermera avslås. Denna anordning förefaller emellertid olämplig ur

flera synpunkter och torde ej stå i överensstämmelse med fattigvårdslagens bestämmelser,

enligt vilka behovet skall prövas av fångvårdsstyrelse!!.

I en del städer och i landskommuner med ett eget kommunalkamrerarkontor

liar man sökt undvika några av dessa olägenheter genom att ansökan om såväl

pension som fattigvård kan göras å en och samma lokal. Den sökande kan då

vid ett enda besök erhålla besked om de hjälpmöjligheter, som stå till buds.

Fn sådan anordning synes vara val värd att rekommendera.

T ett mycket stort antal fall måste fattigvården lämna understöd såsom tilllägg

till den utgående pensionen. Avvägningen av det behövliga tilläggsbeloppet

blir sålunda anförtrott en annan lokal myndighet än den, som redan gjort

ingående undersökning av behovet. Pensionären är därför tvungen framlägga

sin sak för tvenne inom samma kommun befintliga myndigheter. Detta vållar

obehag för pensionären och onödigt arbete för myndigheterna.

Yad angår det understöd, som lämnas i enlighet med lagen om kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag, är det fångvårdsstyrelse!!, som beviljar

detsamma.

Avsikten med det kommunala pensionstillskottet var att å dvrorter en otillräcklig

pension skulle kunna utfyllas till ett belopp, som motsvarade existensmöjlighet.

Någon ersättningsskyldighet föreligger ej för den, som erhåller tillskottet.

Frånsett storstäderna, är det emellertid ett jämförelsevis obetydligt

antal kommuner, som ännu använt sig av denna för pensionärerna fördelaktiga

anordning. Anledningen härtill torde först och främst vara, att kommunerna

ej vilja avhända sig rätten att återkräva det beviljade understödet, något

som i vissa fall kan vara berättigat, men som ur ekonomisk synpunkt spelar

eu obetydlig roll. Emellertid torde bristande samarbete mellan de båda

kommunala understödsorganen vara eu starkt medverkande orsak till det anmärkta

förhållandet. Kunde en förmånligare organisation komma till stånd,

skulle utan tvivel systemet att genom kommunala pensionstillskott utöka pensionerna

vinna eu betydligt större anslutning.

Handläggning av såväl pensions- som fattigvårdsärenden kräver vissa förutsättningar,

bland annat kunskap i författningarna. I små kommuner är antalet

av såväl pensions- som fattigvårdsärenden så ringa, att det nästan är

omöjligt förvärva någon erfarenhet. Med 2 sammanträden om året — som

vill är det vanliga i smärre kommuner — och med ett mycket obetydligt antal

ärenden per år kunna pensionsnämndens ledamöter ej tränga in i frågorna

och deras insats blir därför obetydlig. Det torde vanligen vara ordföranden

och i många fall pensionsstyrelsens ombud (vilken senare på grund av sin

stora erfarenhet intar eu särskilt stark ställning), som utföra allt egentligt

arbete. Även inom fattigvårdsstyrelserna i dessa kommuner gäller, att medlemmarna

ha ytterst litet att göra. Det måste onekligen betraktas som ett

slöseri med arbetskraft att inom varje, även den minsta, kommun måste till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

sättas två särskilda kommunala myndigheter, som båda ha ytterst litet att

göra och därför ej kunna förvärva sig nödig erfarenhet. Om i vårt land funnes

allenast ett ringa antal små kommuner, vore denna ur tidsförlustens och

sakbehandlingens synpunkt olämpliga anordning föga att fästa sig vid. Men

förhållandet är tvärtom det, att vår landsbygd är sönderplottrad, särskilt inom

vissa län, i ett stort antal kommuner.

Av landets 2,371 landskommuner ha ej mindre än 1,061 ett invånarantal av

högst 1,000 och 711 kommuner mellan 1,000 och 2,000.

Detta sakförhållande kunde ge anledning till eu undersökning, om ej området

för fattigvårdens såväl som pensionsnämndens verksamhet kunde väsentligt

utökas. Vad fattigvården beträffar har det emellertid visat sig, att möjligheten

av att bilda gemensamma fattigvårdssamhällen endast i några fall utnyttjats,

och det torde knappast förefinnas någon förhoppning om att i framtiden

denna anordning skall komma till stånd i någon större utsträckning.

Jämväl det mindre omfattande samarbete, som består i bildandet av kommunalförbund

i och för uppförande av för flera kommuner gemensamt ålderdomshem,

har mött stora svårigheter. Att åter tvångsvis sammanslå kommunerna

har hittills ansetts ej böra ifrågakomma.

Det borde övervägas, om ej mellan fattigvård och pensionsförsäkring skulle

kunna ordnas ett mera intimt samarbete än det kommittén förordar. Vårt lands

mycket olikartade förhållanden och speciellt kommunernas växlande storlek

gör det svårt att framställa något förslag, som för hela landet kan befinnas

lämpligt. Men någon uniformitet är ej heller nödig.

De mindre kommunerna torde kunna medgivas rätt att i eu kommunal nämnd

— förslagsvis kallad pensions- och understödsnämnd eller socialnämnd — förena

fattigvårdsstyrelsens och pensionsnämndens uppgifter. De båda grenarna av socialnämndens

verksamhet kunde ha sin särskilda föredragande och i övrigt skulle

den myndighet, som ägde befogenhet att medgiva rätt till upprättande av en dylik

nämnd, pröva, om anordningarna vore i alla avseenden tillfredsställande. Den

nu antydda organisationen skulle givetvis icke leda till någon sammanblandning

av fattigvården och pensionsförsäkringen, vilka alltjämt skulle hållas åtskilda.

Fördelarna av en dylik organisation vore, att nämndens erfarenheter på det sociala

hjälparbetets område väsentligt skulle ökas, varigenom verksamheten väsentligt

skulle främjas samt att tid och krafter skulle inbesparas. Att utvecklingen

av sig själv synes gå i denna riktning framgår därav, att det numera ej

är ovanligt, att i små kommuner hela antalet ledamöter eller en stor del av dem

äro desamma i fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden.

I större kommuner äro förhållandena ofta sådana, att behov föreligger av

skilda organ för fattigvård och pensionsförsäkring. Samarbetet borde där kunna

främjas genom upprättande av kortregister och framförallt genom anlitande av

gemensamma tjänstemän. Även skulle det för de hjälpsökande vara i hög grad

gagneligt, om gemensamma lokaler kunde anordnas för de tvenne grenarna av

hjälparbete!.

Det vore säkerligen för det sociala hjälparbetet särdeles gagneligt, om genom

en ingående utredning klarhet kunde vinnas, hur den nu behandlade frågan

lämpligast borde lösas.

Svenska landstingsförbundets styrelse har i utlåtande den 22 juni 1925 vitsordat

kommitténs uttalande om önskvärdheten av ett intimare samarbete mellan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

pensionsförsäkringens och fattigvårdens organ, men hav icke närmare inlåtit

sig på prövning av de av kommittén för sådant syfte föreslagna anordningarna.

Styrelsen för Landskommunernas förbund har i yttrande den 9 juli 1925 förklarat

sig vilja understryka kommitténs förslag om samverkan mellan pensionsförsäkringen

och fattigvården.

Slutligen har Svenska Stadsförbundets styrelse i sitt den 17 april 1925 avgivna

utlåtande förklarat, att behovet av samarbete på ifrågavarande område redan

uppmärksammats och att inom Göteborg ett sådant samarbete sedan länge pågått.

Av vad utskottet ovan anfört framgår, att utredningen om en mera omfattande

reform av allmänna pensionsförsäkringslagen fortskridit så långt, att

yttranden från hörda myndigheter under år 1925 inkommit till Kungl. Maj :t.

Enligt vad utskottet inhämtat lär Kungl. Maj ds beslut i ärendet vara att förvänta

utan större tidsutdräkt. Fragan om åstadkommande av lämplig samverkan

mellan de kommunala myndigheter, som handha fattigvårds- ocli pensionsärenden,

har, såsom av det ovan anförda framgår, berörts i åtskilliga av de till Kungl.

Maj :t inkomna yttrandena. Utskottet anser sig kunna förutsätta, att Kung],

Majt kommer att ägna denna fråga den uppmärksamhet, som den utan tvivel

förtjänar vid övervägande av åtgärder i syfte att åstadkomma ökad effektivitet

och sparsamhet inom ifrågavarande grenar av kommunernas sociala förvaltning.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 192G.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från törsta kammaren: herrar K. G. Westman, von Kock, Sigfrid Hansson, greve

Spens, Petren, Martin Svensson,* Elof B. Andersson och Luterkort;

trän andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,* Öberg, Hage, Magnusson i

Skövde, eldström, Johansson i Kälkebo, Johansson i Sollefteå och Petters’

Hallbacken/

son

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Reservationer:

1) av herr von Kock;

2) av herr Luterkort, som ansett, att utskottet lämpligen bort rörande förevarande

motioner och motionen 11:279 avgiva gemensamt utlåtande samt att

detta utskottets utlåtande bort hava den huvudsakliga lydelse, som av herr

Luterkort avgivits uti av honom till utskottets utlåtande nr 3 iogad reservation

; och

3) av herr Hage.

Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, l(12fl.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.