Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk järneller spårväg.

1926-05-04 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:26, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk järneller spårväg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1926 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande

tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig

för elektrisk järn- eller spårväg.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 193,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Fehr in. fl. föreslagit, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t täcktes

låta utarbeta förslag till sådan ändring av gällande lag, som kunde anses nödig,

för att frågan om tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för

elektrisk järn- eller spårväg, bleve underkastad de regler, som gällde i lagen

den 12 maj 1917 om expropriation, samt för riksdagen framlägga det förslag,

som utredningen kunde föranleda.

Till stöd för berörda förslag har av motionärerna anförts:

Gällande lag om expropriation av den 12 maj 1917 vilar på den grundsatsen,

att Kungl. Maj :t skall äga avgöra sådana konflikter mellan olika intressen,

som uppstå därigenom, att för vissa allmänna intressens tillgodoseende fastighet,

som tillhör annan än kronan, behöver tagas i anspråk. Avvägandet av ägarens

intresse att få behålla fastigheten mot expropriationssökandens intresse att förvärva

tillgång till fastigheten vilar sålunda i Kungl. Maj ds hand.

Emellertid råder i ett särskilt hänseende en inskränkning i denna princip

därigenom, att giltighet framför expropriationslagen alltjämt tillkommer en

äldre lag av speciell natur, nämligen lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar. Det ansågs icke nödigt att inarbeta

denna lag i den allmänna expropriationslagen, vilken därför äger tillämpning

allenast å elektriska svagströmsledningar, medan 1902 års lag alltjämt har gällande

kraft beträffande starkströmsledningar.

Enligt sin ordalydelse gäller 1902 års lag anläggningar för ”någon orts förseende

med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande

av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av större

betydelse för det allmänna”. Trots dessa ordalag torde lagen vara tillämplig

även på sådan elektrisk anläggning, som avser att bereda drivkraft åt elektrisk

spårväg eller järnväg. Om sålunda för ett trafikbehov ifrågasättes en

elektrisk spårväg, blir avgörandet beroende av en tillämpning av 1902 års lag,

men om för samma ändamål eu med ånga eller motorkraft driven järnväg erfordras,

faller ärendet i sin helhet under 1917 års lag.

Detta medför i de båda fallen en viss olikhet med avseende på möjligheten

för trafikintresset att kunna tvinga sig fram mot markägarnas vilja. Enligt 1902

års lag är nämligen menighet icke pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde

avstå eller ens upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Den allmänna

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 23 käft. (Nr 26— 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Historik.

1866 års

förordning.

1896 års

riksdag.

expropriationslagen däremot känner ingen fullt motsvarande inskränkning, i det

den i fråga om elektriska svagströmsledningar blott stadgar, att beträffande

sådan allmän plats, som nyss nämnts, expropriation icke må avse egendomens

avstående; däremot må för sådant ändamål upplåtelse av nyttjanderätt verkställas

expropriationsvis. Frågan, huruvida en elektrisk spårväg må framföras inom

stad och liknande samhällen, är sålunda beroende av stadens godtycke; Kung].

Maj :t äger icke här avväga bärkraften av stadens inre trafikintresse mot exempelvis

ett förstadssamhälles behov av infartsled till plats inom staden.

Det är självfallet att vid en prövning av ansökan om koncession att inom

stads planlagda område framdraga elektrisk järn- eller spårväg, stadens allmänna

trafikbehov alltid måste vinna starkt beaktande och att det ifrågavarande

förortsintresset måste vara synnerligen starkt för att kunna tillerkännas företräde.

En begränsning av samma art, som gäller beträffande svagströmsledningar,

torde alltså vara väl på sin plats. Men lämpligt vore enligt vår mening,

att även frågan om koncession för den för elektrisk järn- eller spårväg erforderliga

starkströmsledningen underkastades de bestämmelser, som enligt 1917 års

expropriationslag gälla för järnväg eller spårväg för allmän trafik och att sålunda

avvägandet jämväl av dessa intressen kunde underställas Kungl. Maj ds

prövning.

I 1 § av kungl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets

avstående för allmänt behov föreskrevs följande:

”Där Konungen prövar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man,

menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar,

till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till uttappning eller sänkningav

sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad

eller till dylikt allmänt behov, vare ägare pliktig att avstå vad för ändamålet

fordras; njute dock den, som härigenom skada lider, ersättning därför.

Har ägare av flvgsandsfält försummat att därom taga sådan vård, som särskilt

föreskriven är; äge ock Konungen förordna, att det fält avstås skall; och

gälle i övrigt, i fråga om villkoren för avträdande därav, vad i denna förordning

om annan jord eller lägenhet stadgas.

Är fråga om jords eller lägenhets begagnande endast för utläggning av

elektriska ledningstrådar, utan att genom anläggningen eller dess framtida

skötsel och vård något synnerligt men i nyttjanderätten till jorden eller lägenheten

ägaren tillskyndas, bör vad för ändamålet behövligt är upplåtas, utan att

jorden eller lägenheten löses. För intrång, som därigenom må kunna förorsakas,

vare dock den, som intrånget lider, om han därå gör anspråk, berättigad

till ersättning.

Kan ej överenskommelse träffas om ersättning, som, efter vad ovan sägs,

utgå bör; då skall frågan härom prövas av särskild nämnd, som vid underrätt

i den ort, där jorden eller lägenheten ligger, tillsättes på sätt här nedan

stadgas.”

I skrivelse den 13 maj 1896 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t täcktes låta

utreda, huruvida och i så fall under vilka villkor och inskränkningar det kunde

anses lämpligt och nyttigt, att den, som ville anlägga elektrisk ledning för be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

ö

lysning eller kraftöverföring, berättigades att, även där godvillig uppgörelse

icke kunde träffas, ej mindre draga sådan ledning över annans område än även

beredas säkerhet för ledningens ostörda framtida begagnande, samt, därest utredningen

skulle därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

som för sådant ändamål kunde anses erforderliga.

På grund av denna riksdagens skrivelse uppdrog statsrådet oeh eliefen för Starkströmsfinansdepartementet,

i enlighet med honom av Kungl. Maj :l givet bemyndigande,

den 20 maj 1898 åt eu kommission av sakkunniga personer att inom

nämnda departement biträda vid utarbetande av förslag till bestämmelser rörande

villkoren för anläggning och begagnande av elektriska ljus- oeh kraftledningar.

Den 10 december samma år avläto de sakkunniga en skrivelse i ämnet. De

sakkunniga uttalade sig därvid för kommunalt veto beträffande starkströmsledningar,

framför allt sådana som skulle medföra intrång i gatumark, samt

yttrade härom följande:

Den avgörande betydelse, som enligt kommitterades förmenande bör tillerkännas

frågan om de i dessa fall mot varandra stående intressenas inbördes

betydenhet, synes giva vid handen, att starka betänkligheter förefinnas emot

att tillåta den, som vill framdraga elektriska ledningar över eller under gator

och allmänna platser inom städer och andra tätt bebyggda samhällen eller eljest

inom dessas områden, att verkställa sådant annat än med vederbörande

lokalmyndigheters medgivande och efter deras anvisning.

Dessa gator och andra platser äro nämligen av den allmänna betydelse ej

mindre såsom kommunikationsleder än även på grund av de i dem anbragta

anordningar för belysning, vattenledning, markens torrläggning in. m., att

ifrågavarande samhällens trevnad och utveckling är i avsevärd grad beroende

därav, att desamma i minsta möjliga män tagas i anspråk för främmande ändamål.

I särskilda propositioner nr 46 och 22 framlade Kungl. Maj :t för 1900 års .ivs

riksdag bl. a. förslag till dels lag med vissa bestämmelser om elektriska led- riksdag.

ningar och dels lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. I berörda lagförslag,

vilka avsågo meddelande av föreskrifter angående koncessionstvång och

expropriationsrätt med avseende å vissa elektriska ledningar, vunno emellertid

nämnda av de sakkunniga uttalade synpunkter icke beaktande.

Lagutskottet, som förehade dessa ärenden till förberedande behandling, förordade

bifall till propositionen om tillägget till expropriationsförordningen

men hemställde, att i förslaget angående koncessionstvång måtte göras jämkningar

i huvudsakligt syfte att utesluta eller inskränka möjligheten att erhålla

koncession å lednings framdragande inom vissa områden. Bl. a. borde

det enligt utskottets mening icke kunna tillåtas, att inom område, där byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde

ledning framdrages å gata, torg, allmän plats eller vattendrag utan

att vederbörande kommun eller municipalsamhälle därtill lämnat medgivande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1902 års

riksdag.

Av första kammaren bifölls utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan,

under det att andra kammaren anslöt sig till en inom utskottet av åtskilliga

kammarens ledamöter avgiven reservation samt beslöt, med avslag å vad propositionerna

innehöllo om expropriation och koncession för elektriska ledningar,

att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes, efter förnyat

övervägande av frågorna rörande koncession och expropriationsrätt för elektriska

starkst römsledningar, låta utarbeta och för riksdagen framlägga nytt

förslag till lagstiftning i ämnet. I huvudsaklig överensstämmelse härmed utföll

också riksdagens slutliga beslut.

I den proposition (nr 9) till 1902 års riksdag, som ledde till antagande av

nu gällande lag av den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska

ledningar, anförde föredragande departementschefen, att på grund av

de olägenheter, som för städer och stadsliknande samhällen kunde följa av ett

intrång på gator och därmed jämförliga områden, menighet syntes böra fritagas

från skyldighet att tvångsvis avstå eller upplåta dylika områden; och

intogs i överensstämmelse härmed i 1 § i det i propositionen innefattade lagförslaget

föreskrift i sådant avseende.

Det utskott, som vid donna riksdag behandlade frågan (första särskilda utskottet),

framhöll härutinnan följande:

I överensstämmelse med 1900 års lagutskotts åsikt, att menighet icke bolde

vara pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger

tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg,

allmän plats eller vattendrag, har nu i 1 § av det kungl. förslaget intagits föreskrift

i sådant avseende.

Emot denna inskränkning i expropriationsrätten kunde vid första påseende

synas vara åtskilligt att anmärka, enär just i städer och municipalsamhällen

behovet för industriella anläggningar, spårvägar m. m. att för erhållande av

drivkraft utlägga elektriska ledningar säkerligen kommer att bliva mest kännbart.

Efter noggrant övervägande av denna fråga bär utskottet emellertid

med avseende å de olägenheter, som kunna förorsakas städer och därmed jämförliga

samhällen genom elektriska ledningar, kommit till den åsikt, att det

icke kan anses tillrådligt, att införa expropriationsrätt beträffande de nyssberörda

områdena.

Utskottet hyser heller icke ringaste tvivel därom, att stad och municipalsamhälle

i regel bäst själv inser fördel alna av samhällets industriella utveckling

samt vikten av att befordra och underlätta allt, vad som därtill kan bidraga;

och anser utskottet därför, att man med full tillförsikt bör kunna överlämna

frågan om elektriska ledningars framdragande över allmänna platser åt

ifrågavarande kommuners eget avgörande.

Utskottet förordade införande i 1 § av Kungl. Maj ds förslag av bestämmelsen

att, där exproprierad jord eller lägenhet skall användas för annans

räkning än kronans, förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av

det belopp, som jämlikt de i den allmänna expropriationsförordningen stadgade

grunder skall utgå. Utskottet motiverade detta huvudsakligen sålunda:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

o

Då utskottet föreslagit, att expropriationsrätten måtte utsträckas så, att även

eu enskild industriell anläggning skulle kunna tvinga sig fram gent emot eu

enskild jordägare, hade den i samband därmed stående frågan om jordägarens

rätt till förhöjd ersättning varit föremål för utskottets omprövande. I tskottct

hade därvid först förehaft frågan om möjligheten och lämpligheten av att

genom bestämmande av eu viss avgift till jordägaren antingen lör bruttohästkraft

eller efter viss procent av företagets avkastning göra honom delaktig

i själva företaget. Denna utväg hade dock icke synts utskottet kunna tillstyrkas.

Emellertid hade utskottet av ett redan i vår svenska lag förefintligt stadgande

funnit en anvisning att på annat sätt nå det åsyftade målet. I 6 § andra

stycket av förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet

å hans grund föreskreves nämligen, att ersättning för skada genom uppdämning

skulle motsvara värdet och hälften därutöver. Genom införande av eu

dylik bestämmelse angående ersättningsbeloppets förhöjning även i förevarande

fall skulle eu tillfredsställande lösning vinnas.

Någon avvikande mening anmäldes icke mot nu om förmälda delar av utskottsutlåtandct,

och vann lagförslaget riksdagens godkännande i det skick, i

vilket detsamma tillstyrkts av utskottet.

Föreliggande fråga har givetvis jämväl berörts vid förarbetena till den nu Kommitté.

... .. ... r . . . _ , , ....... ... betänkande

gällande allmänna expropriationslagen. I sitt den lo september 1910 avlam-anq, a/[män

nade betänkande med förslag till lag om expropriation m. in. anförde den för expropria
berörda

lagstiftningsarbete tillkallade kommittén i fråga om föreslagna sär
skilda

bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar bl. a.:

Då nuvarande stadganden i expropriationsförordningen om jords eller lägenhets

begagnande till utläggning av elektriska ledningstrådar antogos, avsågos

med dem utan tvivel alla slag av elektriska ledningar, som kunde tjäna de i

samma förordning omförmälda allmänna behov. Sedermera hava genom lagen

den 27 juni 1902 särskilda bestämmelser meddelats om elektriska starkströmsanläggningar.

Dessa bestämmelser utgöra emellertid icke hinder för expropriationsförordningens

tillämpning även å starks! römsanläggningar, om ändamålet

motsvarar begreppet allmänt behov. I vissa fall kan därför expropriationsrätt

för närvarande beviljas enligt såväl 1866 års förordning som 1902

års lag. Under förarbetena till nämnda lag påpekades, att detta förhållande,

om än ur redaktionell synpunkt mindre lämpligt, måhända ej skulle medföra

avsevärd olägenhet i praktiskt avseende, därest alldeles samma bestämmelser

skulle gälla i fråga om expropriationen, vare sig den grundade sig å ena eller

andra författningen. Sådan överensstämmelse fanns i de förslag, som förelädes

1902 års riksdag, men den rubbades genom riksdagens beslut, och expropriationsreglerna

i de båda författningarna skilja sig nu delvis från varandra,

särskilt däri att enligt 1902 års lag ersättningen skall förhöjas över fulla värdet,

så snart jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än

kronans.

Enligt de av kommittén föreslagna villkoren för expropriationsrätt lorde

alla de ändamål, som omförmälas i 1902 års lag, kunna läggas till grund för

expropriation jämväl efter de allmänna bestämmelserna. Om icke författningarnas

tillämpningsområden skildes åt på annat sätt, skulle sålunda finnas mycket

vidsträckt möjlighet att i förekommande fall använda vilkendera författningen

som helst, något som med hänsyn till nyss angivna förhållande vore

olämpligt. Även ur andra synpunkter synes det kommittén fördelaktigt att i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1913 och

1920 årens

riksdagar.

lag giva uttryck åt den redan från början, åtminstone i huvudsak, faktiskt beslående

skillnaden, att 1902 års lag avser starkströmsanläggningar, den allmänna

expropriationslagstiftningcn efter nämnda lags tillkomst endast svagströmsanläggningar.

För övrigt torde jämväl därförut expropriationsförordningen

knappast hava vunnit tillämpning på andra elektriska anläggningar

än av detta slag.

De elektriska anläggningar, å vilka förevarande lagförslag sålunda skall tilllämpas,

äro egentligen telegraf- och telefonanläggningar.

Vidare anförde kommittén i fråga om ett framlagt förslag till lag om ändrad

lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska ledningar, följande:

Då en ny allmän expropriationslag skall utarbetas, framställer sig självmant

spörsmålet, huruvida det icke skulle vara lämpligt, att antingen de i lagen den

27 juni 1902 innefattade bestämmelserna om expropriation infördes i den allmänna

lagen, eller ock, för den händelse man anser stadgandena om expropriation

och koncession för de mera farliga elektriska anläggningarna

ej böra skiljas från varandra, alla bestämmelser om expropriation för

elektriska anläggningar utbrötes ur sistnämnda lag och jämte de erforderliga

koncessionsstadgandena sammanfördes till eu särskild lag. Båda dessa utvägar

skulle innebära vissa fördelar med hänsyn till expropriationslagstiftningens enhetliga

och systematiska uppställning. Kommittén har dock icke funnit sig

böra föreslå någon förändring i vare sig den ena eller den andra riktningen. En

dylik omarbetning, vartill förslag ej heller torde förväntas från kommittén, skulle

möta synnerliga svårigheter redan därför, att 1902 års lag delvis är byggd på

grunder, som avvika från den allmänna expropriationslagstiftningcn. En väsentlig

avvikelse utgöres därav, att enligt 1902 års lag expropriationsersättningen,

när jord eller lägenhet skall användas för annans räkning än kronans,

skall förhöjas med hälften av det belopp, som skall utgå jämlikt de i expropriationsförordningen

stadgade grunder. Någon förändring häri beträffande starkströmsanläggningar

torde ej böra ifrågasättas, men å andra sidan finner sig icke

kommittén böra förorda, att tillämpningen av berörda princip sträckes utanför

det område, för vilket densamma nu är antagen.

Kommittén har emellertid ansett önskvärt, att mera bestämda gränser än de

hittills gällande måtte uppdragas mellan expropriation enligt den allmänna

lagen och enligt 1902 års lag, så att den förra ej må vara tillämplig å andra

elektriska anläggningar än svagströmsanläggningar. Den senare är redan förut

inskränkt till starkströmsanläggningar, eu begränsning, som emellertid framträder

ännu tydligare enligt den nu föreslagna ändrade lydelsen av vissa §§

i lagen.

Bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs

förslag upptogos i den proposition nr 46, varigenom 1913 års riksdag förelädes

förslag till bl. a. lagar om expropriation och om ändrad lydelse av 1 § i lagen

den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

och äro bestämmelserna intagna i de år 1917 i enlighet med beslut av samma

års riksdag i ämnet utfärdade lagarna.

Jämlikt beslut vid 1920 års riksdag genomfördes sådan ändring av 1902 års

lag, att expropriation kan medgivas ej blott, såsom ditintills, för elektrisk starkströmslcdning

utan även för mark till station för alstrande av elektrisk kraft

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

annorledes än medelst vattenkraft och till annan elektrisk starkst rom sanläggning.

Någon jämkning i övrigt beträffande denna lags huvudgrunder vidtogs

därvid icke.

Över nu förevarande motion har styrelsen för Svenska stadsförbundet beretts

tillfälle att avgiva yttrande; och har med anledning härav i skrivelse den 8 april

1926 anförts bl. a.:

Motionen riktar sig emot. den kommunala vetorätt i avseende å elektriska

starkströmsledningars framdragande inom område, där byggnadsstadgan för

rikets städer är gällande, som följer därav, att kommun enligt lagen den 27 juni

1902 om elektriska anläggningar ej är pliktig att inom dylikt område för elektrisk

anläggnings behov avstå eller upplåta gata, torg eller allmän plats. Denna

vetorätt bör enligt motionen bortfalla, såvitt fråga är om starkströmsanläggning

för järnväg eller spårväg, och i stället de regler tillämpas, som finnas meddelade

i expropriationslagen.

Den till stöd för yrkandet anförda motiveringen är hållen i ganska allmänna

ordalag. I huvudsak göres gällande, att det nu beror på vederbörande städs

godtycke, huruvida en elektrisk spårväg må framdragas inom stadens planlagda

område eller ej. Något objektivt avvägande mellan exempelvis stadens inre

trafikintresse å ena sidan och ett förstadssamhälles behov av infartsled till central

plats inom staden å den andra sidan kan för närvarande icke etableras, vilket

däremot bleve möjligt, om expropriationslagen vore tillämplig i här åsyftade

fall. Att ett dylikt avvägande genom utomstående myndighet i praktiken erfordrats

för tillvaratagande gentemot en kommun av något berättigat allmänt

intresse har emellertid icke i motionen visats eller ens påståtts.

Efter att hava redogjort för förarbetena till 1902 års lag om elektriska ledningar

anför styrelser vidare:

Såsom framgår av denna redogörelse, hava nuvarande föreskrifter om rätt

för kommun att själv bestämma angående starkströmsledningars framdragande

inom planlagt område tillkommit efter mycket grundlig prövning. Tydligen

hava därvid jämväl de synpunkter, som i föreliggande motion anförts emot

den kommunala vetorätten, tagits i betraktande men icke ansetts vara av beskaffenhet

att motivera dess inskränkande. Då någon omständighet, ägnad att

ställa frågan i ny belysning, ej förebragts och då de skäl, på vilka 1902 års lagstiftning

i ämnet grundats, alltjämt synas äga fullgiltighet, får stadsförbundets

styrelse för sin del avstyrka bifall till den av herr Pehr in. fl. väckta motionen.

Den vetorätt, som tillkommer kommun med avseende å elektriska starkströmsledningars

framdragande inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets

städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde, har, såsom av den

ovan lämnade redogörelsen framgår, tillkommit huvudsakligen för att bereda

kommunen möjlighet att förhindra dylika ledningars framdragande, därest detta

med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken samt för

anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och markens torrläggning

m. m. skulle visa sig mindre lämpligt. Man synes härvid närmast

hava avsett att förhindra, att starkströmsledningar för industriellt ändamål

skulle kunna till skada för samhällets trevnad oeh utveckling tvångsvis framdragas.

Sistberörda synpunkt anser utskottet fortfarande värd beaktande.

Yttrande

(iver

motionen av

styrelsen

för Svenska

stadsförbundet.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Det intresse, som närmast synes vara avsett att tillgodoses genom nu ifrågavarande

motion, nämligen förstäders trafikförhållanden, har däremot tidigare

icke uppmärksammats. Det torde icke kunna förnekas, att förorternas behov

av bekväma trafikförbindelser med närliggande större samhälle, ej minst medelst

elektrisk spårväg eller järnväg, numera fått en vida större betydelse än förut

Den bostadspolitik, som under de senare åren i stor utsträckning bedrivits i vårt

land och som haft till följd bildandet av förstadssamhällen, har givetvis föranlett,

att denna trafikfråga icke längre kan betraktas såsom en enbart inre

kommunal angelägenhet för vederbörande större samhälle, utan måste anses

vara av vidsträcktare allmänt intresse. Härav blir en naturlig följd, att avgörandet

av förorternas trafikfrågor kan anses icke längre böra uteslutande ligga i det

större samhällets egen hand. Enligt utskottets mening tala starka principiella

skäl för att avgörandet av här berörda trafikfrågor överflyttas till Kungl. Maj :t

för att åstadkomma ett rättvist avvägande av de olika kommunernas intressen

mot varandra.

Frågan om och på vad sätt gällande rätt bör underkastas ändring till vinnande

av det ovan anförda, i motionerna avsedda syftet synes böra göras till föremål

för utredning genom Kungl. Maj ds försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med föranledande av motionen nr 193 i första

kammaren, måtte i skrivelse till Kungl. Maj d hemställa, att

Kungl. Majd täcktes låta verkställa utredning, huruvida nu

gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar böra

ändras i den riktning, att menighet må, där ett för staten eller

för annan menighet viktigt intresse det kräver, kunna åläggas

skyldighet att inom område, för vilket byggnadsstadgan för

rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde

avstå eller upplåta gata, torg eller allmän plats för framdragande

av elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för

elektrisk järnväg eller spårväg, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 4 maj 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:249 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk jä a1 i texten