Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 156 i första kammaren av herr Jonas Andersson m. fl. och nr 287 i andra kammaren av herr Olsson i Hov in. fl.

1926-05-06 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 156 i första kammaren av herr Jonas Andersson m. fl. och nr 287 i andra kammaren av herr Olsson i Hov in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1926 kl. 2 e. m

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet

för järnväg att inhägna sitt område.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till

lagutskott hänvisade motionerna nr 156 i första kammaren av herr Jonas

Andersson m. fl. och nr 287 i andra kammaren av herr Olsson i Hov in. fl.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj:t ville vid1 utarbetande

av ny stängselförordning i densamma intaga bestämmelser om att järnväg

skall vara skyldig inhägna sitt område.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas hemställan,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

Över motionerna har utskottet dels i den ordning, § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt yttrande av järnvägsstyrelsen, dels ock lämnat Svenska

järnvägsföreningen tillfälle att yttra sig. De yttranden, som med anledning

härav inkommit från nämnda myndighet och förening, finnas fogade såsom

bilagor till detta utlåtande; och hänvisar utekottet till desammas innehåll.

Frågan angående skyldighet för ägare till järnväg att inhägna järnvägens

område bär närmare behandlats i ett av särskilda sakkunniga, den

s. k. trafiksäkerhetskommittén, den 26 september 1907 avgivet betänkande

med förslag till bestämmelser för tillgodoseende av trafiksäkerheten å enskilda

järnvägar (sid. 270''—285 i betänkandet). I sagda betänkande förekommer

rörande nämnda spörsmål |bl. a. följande:

I koneessionsresolutioner före år 1881 har någon bestämmelse angående

•stängsel icke förekommit. I koneessionsresolutioner från 1880- och början

av 1890-talen stadgades i allmänhet, att de stängsel, som enligt planen skulle

anbringas vid ägogränser, skulle ordnas på sätt gällande lag och författningar

om hägnad föreskreve. I en resolution från år 1884 stad‘gades endast

att betryggande stängsel skulle finnas utefter hela järnvägen,

och i en annan från samma år, utom den allmänna bestämmelsen för ägoBihang

till riksdagens protokoll 1926. 9 sand. 2 avd. 25 höft. (Nr 29.) 1

Historik.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

gränser, att på ömse sidor om banan skulle anbringas sådant stängsel, att

boskaps- och hästkreatur därav hindrades inkomma på banan. I en koncessionsresolution,

däri den allmänna bestämmelsen för ägogränser fanns

upptagen, befriades emellertid koncessionsinnehavaren från skyldighet att

på ömse sidor om banan anbringa stängsel, dock endast för så vitt avbristen

på stängsel ingen olägenhet uppstod© för trafiken å banan och å

densamma korsande vägar. I nyare ''koncessionsresolutioner plägar intet nämnas

angående stängsel, såvitt sådant finnes upptaget i kostnadsförslaget, i

vilket fall uppsättande av stängsel varder i och med planens fastställande

koncessionsinnehavaren ålagt. År däremot stängsel ej upptaget i kostnadsförslaget,

plägar i sammanhang med koncessionens beviljande uttryckligen

föreskrivas, om järnvägen skall inhägnas.

I tjänstgöringsreglementet för de enskilda järnvägarna, kap. IV § 3-, är

stadgat, att hägnad av lämplig beskaffenhet skall vara anbragt och i fullgott

skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens säkerhet

är behövligt.

I 1892 års riksdagsskrivelse angående Luleå—Gollivarebanans försättande

i fullständigt skick uttalades den åsikten, att en godsbana, som genomlöpte

avlägsna, folktomma bygder och endast trafikerades med långsamt

gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade stängsel; och anfördes

dessutom i samma skrivelse, att erfarenheten vid enskilda järnvägar ådagalagt,

att stängsel kunde undvaras utan fara för järnvägstrafiken. Denna

järnvägslinje är icke heller för närvarande försedd med stängsel annorstädes

än å sträckor, som genomlöpa större byar.

De år 1892 samlade statsrevisorerna både i avgiven berättelse anfört,

bland annat, att, i likhet med vad vid statens övriga järnvägar ägde rum,

järnvägen i Norrland vore utefter hela linjen omgiven av stängsel. Med

hänsyn till ej allenast den genom stängslets uppförande förhöjda anläggningskostnaden

utan även kostnaderna för dess'' underhåll, uttalade revisorerna

den mening, att stängsel kring järnvägen borde i Norrland på de

vidsträckta, obebodda skogsmarker, som där genomskures, kunna i regel

undvaras; och särskilt synte© sådan hägnad obehövlig, där järnvägen löpte

genom kronan tillhöriga marker, å vilka kreatursbete icke ägde rum. Järnvägsstyrelsen,

i avgivet utlåtande, ansåg ej tillrådligt att minska eller borttaga

stängslet utefter de norrländska banorna, då all den mark, stambanan

genomginge, genomströvades av betande boskapskreatur, varför det även

visat sig nödigt att å skogsmark vid banan© byggande snarast möjligt uppföra

stängsel till undvikande av olyckshändelser. Statsutskottet yttrade i

denna fråga, att allt från början av stats järnvägarnas anläggande hade

den uppfattning varit rådande, att järnvägarna bord© skyddas medelst

stängsel, men att under senare tider förändrade åsikter om sådant stängsels

nödvändighet emellertid gjort sig gällande. Sedan utskottet åberopat 1892

års riksdag, här ovan omnämnda uttalande rörande Luleå—Gellivarebanans

försättande i fullständigt skick, ävensom att erfarenheten vid enskilda järnvägar

i flera fall torde hava ådagalagt, att stängsel utan fara för järnvägstrafiken

kunde undvaras, yttrade utskottet vidare, att om, å ena sidan, i

saknad av stängsel järnvägarna vore utsatta för skada å banvallen, förorsakade

av kreatur, torde å andra sidan böra tagas i betraktande, att de utgifter,

som för sådan skadas botande kunde erfordras, icke torde vara

jämförliga med kostnaden för stängsels uppförande och underhåll. Härjämte

vore att märka, att i samma mån som talrika övergångar i järnvägens
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

3

plan förefunnes, stängslets skydd minskades genom osäkerheten, att de till

övergångarna ledande grindarna hölles vederbörligen stängda; och torde

det kunna ifrågasättas, huruvida ej större fara för järnvägstrafiken föranleddes

av kreatur, som befunne eig på instängd bana än på ohägnad, enär

iakttagits, att vid annalkande tåg kreaturen i förra fallet löpte utefter banan,

tills de uppnåddes av tåget, men i senare fallet hade större benägenhet

att begiva sig bort från banvallen. Ehuruväl på många orter redan nu anbragt

stängsel måhända skulle kunna utan olägenhet undvaras, hade utskottet

icke velat för det dåvarande ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare

skulle underhållas; men beträffande det fortsatta järnvägsbyggandet i övre

Norrland hade utskottet ansett riksdagen böra underställa Kungl. Maj:ts

prövning, huruvida icke, till besparing i kostnaderna för järnvägens byggande

och underhåll, densamma kunde i regel lämnas ohägnad; och avgav

utskottet hemställan i sådant syfte. Riksdagen, där meningarna voro ganska

delade, biföll utskottets hemställan. Stambanan genom övre Norrland

är emellertid till hela sin längd försedd med stängsel; dock är detta stängsel

av svagare beskaffenhet å de sträckor, där järnvägen genomlöper kronoparker.

Statens järnvägar äro även i övrigt fullständigt inhägnade med

undantag, utöver vad förut nämnts, av linjen Gellivare—Riksgränsen.

Vid 1904 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, däri hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det

Kungl. Maj :t täcktes låta utreda behovet av sådant stängsel utefter järnvägarna,

att jämväl smärre hemdjur, såsom får, ej kunde komma in på

järnvägens område. Motionären åberopade särskilt den utsträckta ersättningsplikt,

som i proposition till samma års riksdag föreslagits för den

skada, järnvägsdriften kunde komma att förorsaka lapparnas renar.

Det tillfälliga utskott, som hade att behandla omförmälda motion, yttrade

huvudsakligen följande. Några lagbestämmelser rörande skyldigheten att

hålla stängsel utmed järnvägslinjer funnes icke; de administrativa föreskrifter,

vilka i detta hänseende kunde vara för statens järnvägar eller i

gällande koncessioner för enskilda järnvägar meddelade, både tillkommit

dels för järnvägens och trafikens skydd dels till förebyggande av allmän

fara av järnvägsdriften. Genom sin förevarande framställning ville motionären

i fråga om denna stängselskyldighet anlägga eu ny synpunkt, hemdjurens

fredande. Från djurägares och djurskyddsvänners ståndpunkt

skulle väl en dylik lagstiftning finnas önskvärd, men oavsett att den praktiska

tillämpningen av en sådan lag givetvis måste möta stora svårigheter,

om så fullständig hägnad skulle fordras, att både större och mindre hemdjur

bleve skyddade, skulle ett lagstiftande på detta nya område och efter

den princip, som motionären framkastat, otvivelaktigt leda till vittgående

konsekvenser, vilka svårligen kunde fullt överskådas. Frågan om skada å

lapparnas renar avsåge en utvidgad ersättningsskyldighet, men berörde

icke stängselskyldigheten. För vinnande av motionärens egentliga syfte,

vilket väl torde få anses vara djurägares tryggande mot oförvållade förluster,

hade det varit lyckligare, om motionen fått utmynna i hemställan

om förtydligande av nu gällande lagbestämmelser angående ersättningsskyldigheten

i stället för krav på ny lagstiftning rörande stängselskyldigheten.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon andra kammarens

åtgärd föranleda, vilket jämväl blev kammarens beslut.

Vid påföljande års riksdag väcktes av samme motionär en ny motion i

ämnet. Med hänvisning till lagen om skydd för yrkesfara, i vilken den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

principen syntes fastslagen, att icke blott ersättning för skada skulle utgå

utan jämväl skyddsanordningar till förebyggande av skada skulle vidtagas,

tydligen lika mycket i syfte att förebygga själva skadan som dess följd,

skadeersättningen, ävensom med erinran att genom beslutet om utsträckt

ersättningsskyldighet för skada genom järnvägsdrift å lapparnas renar principen

om skadeersättning för av järnvägsdrift skadade eller dödade betande

djur blivit fastslagen, framhöll motionären, att, om än frågan om effektivt

skyddande stängsel ansåges något svårlöst, frågan om skadeersättning i alla

fall borde bliva lika klargjord för de betesrättsägande jordbrukarne som

den blivit för den nomadiserande lappbefolkningen.

Lagutskottet kunde icke förorda, att den utsträckta ersättningsskyldighet,

som ålagts en järnvägsinnehavare gent emot lapparna för skada genom

järnvägs drift å deras renar, skulle komma att gälla jämväl den övriga

delen av landets betesrättsägande befolkning; förutsättningarna voro icke

desamma; bland annat saknade järnvägen inom de åt lapparna upplåtna

områden på stora sträckor allt stängsel. Utskottet yttrade vidare:

»Någon i lag uttryckligen bestämd skyldighet för järnvägsinnehavarne

att hålla järnvägen inhägnad finnes för närvarande icke, men äro i regel

administrativa föreskrifter i detta hänseende meddelade såväl i fråga om

statens järnvägar som i gällande koncessioner för de enskilda järnvägarna;

och då järnvägs innehavare av staten fått sig sådan hägnadsskyldighet

ålagd eller eljest särskilt åtagit sig dylik skyldighet, vilket vid förvärvande

av den för järnvägens behov nödiga marken icke sällan lärer förekomma,

torde ifrågavarande hägnadsskyldighet, så framt icke annat blivit

uttryckligen bestämt, få anses innebära, att hägnaden omkring järnvägen

skall vara av laggill beskaffenhet eller sådan, att den hindrar annans större

hemdjur, som ej är okynnigt eller vilt, att inkomma på järnvägen. Flera

rättsfall finnas också, som visa, att när kreatur, såsom oxar och kor, inkommit

på järnvägs område och där överkörts, järnvägens innehavare av

Kungl. Maj :t dömts att ersätta skadan, då ålagd eller åtagen skyldighet

att hålla järnvägen inhägnad förefunnits och det befintliga stängslet ej

varit i det skick, att det kunnat freda mot kreaturens inträngande på järnvägen.

Då från statens sida en viss hängnadsskvidighet ålägges järnvägsinnehavare,

får väl denna skyldighet antagas hava järnvägstrafikens egen säkerhet

till sitt närmaste mål, men det torde möjligen kunna ifrågasättas, om

icke staten vid fastställandet av berörda skyldighet borde mera, än som

nu sker, taga hänsyn till nyttan och behovet av stängsel utmed järnväg

även för dem, som bo i järnvägens närhet, särskilt med! hänsyn till förekommande

av skada å betande hem djur, som kunna inkomma på järnvägens

område. Till någon ingående prövning av denna fråga synes emellertid

nu förevarande motion i rike böra föranleda. Några skäl åter, som tala för

att under .nuvarande förhållanden, då, såsom nämnts, någon i lag bestämd

hägnadsskyldighet för järnvägs innehavare ej förefinnes, utsträcka den

järnvägs innehavare i ovanberörda hänseende åliggande ersättningsskyldigheten,

hava ej av motionären anförts och synas ej heller utskottet föreligga.

»

Utskottet hemställde alltså, att ifrågavarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Även vid 1906 och 1907 års riksdagar framställdes liknande motioner,

men blevo av riksdagen avslagna. Vederbörande utskott vid 1906 års riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

o

dag yttrade, bland annat, att det utan tvivel vore (Hiskligt, att själ instängande

grindar och andra fullt ändamålsenliga stängselanordningar kunde

åstadkommas1 över allt, där behovet sådant krävde; och utskottet vid 1907

års riksdag, som framhöll att motionären i sin då framlagda motion huvudsakligen

fäst sig vid önskvärdheten att utefter järnvägslinjer, som genomlöpte

betesmarker, fullt verksamma stängsel anbringades, varigenom även

mindre kreatur hindrades inkomma å järnväg, erinrade, att den järn vägsägare

nu åliggande stängeelskyldighet egentligen endast avsåge skydd för

järnvägarna och trafiksäkerheten å desamma, samt att anbringandet vid

alla rikets järnvägar av stängsel, vilka, utöver vad som för berörda ändamål

erfordrades, skulle motsvara de av motionären uppställda fordringar,

utan tvivel komme att medföra högst betydande kostnader; och uttalade

utskottet såsom högst sannolikt, att de olägenheter och förluster, som motionären

avsåge att få undanröjda, icke stode i rimligt förhållande till kostnaden

för anbringande och underhåll av de stängsel, som i motionen åsyftades.

Kommittén vill i detta sammanhang redogöra för några rättsfall, som

för bedömandet av förevarande spörsmål kunna hava betydelse.

Den 30 september 1870 inträffade på Nässjö—-Oskarshamns järnväg, att

ett bantåg körde över en oxe, som inkommit på banan. Främre delen av

lokomotivet samt en vagn urspårade, men ingen människa skadades. Ansvar

yrkades å hemmansägaren Carl Johan Johansson, vilken ägde oxen,

för det han, som varit medveten om att oxen flera gånger nedbrutit järnvägens

stängsel och ingått på banan men trots tillsägelse underlåtit att

taga behörig vård om oxen, genom grov vårdslöshet varit vållande till

olyckshändelsen. Johansson å sin sida yrkade åläggande för järnvägsbolaget

att ersätta honom kreaturets värde. Kungl. Maj :t meddelade utslag

i målet den 21 april 1879, vilket intogs i Högsta domstolens minnesbok och

var av följande lydelse: »Enär i förevarande ämne, där tillämpning icke

kunde göras av de i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande

mot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet stadgade

grunder, för övrigt icke heller i lag förefunnes sådant påbud, varigenom,

sedan Nässjö—Oskarshamns järnväg blivit anlagd inom Johanssons område,

å ena sidan järnvägens ägare kunde hava att, till undvikande av

betande kreaturs inträngande å järnvägen, fordra Johanssons- betungande

med antingen skyldighet att i gränserna till vägen upprätta och underhålla

för sådant ändamål tjänlig och tillräcklig stängsel eller ock med förlust

av förmånen och rättigheten att å sina ägor hava kreatur till betande utsläppta

eller med det kostsamma tvånget att för tillsynen över de betande

kreaturen hava tillräckligt antal personer anställda; och ej heller, å andra

sidan, Johansson kunde med stöd av lag äga att av den med laglig rätt

anlagda järnvägens ägare kräva ersättning för den skada, betande kreatur

kunde komma att av järnvägsfarten lida, därest de på järnvägens område

obehörigen inträngde; utan i denna saknad av särskild lagbestämning måste

på bemälde jordägares och järnvägsägares egna omtanke, då avtal om

gemensam anstalt dem emellan icke skett, fritt ankomma att var för sig,

till undvikande av egen skada, lovliga och nödiga åtgärder till boskapens

avhållande från järnvägsområdet vidtaga; alltså och då, vid tillämpning av

denna grund, ansvarighet icke kunde åläggas Johansson därför att vid

ifrågavarande tillfälle den honom tillhöriga, till betande utsläppta oxe av

egen naturlig drift flöjat1 över eller igenom den, såsom nu genom själva

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

händelsen sig visat, för sitt ändamål otillräckliga järnvägshägnaden; ogillades

såväl den mot Johansson som den mot bolaget förda talan.»

En ledamot delade pluralitetens uppfattning att Johansson icke varit

skyldig upprätta stängsel mot järnvägen och följaktligen ej heller

haft den på stängselskyldigheten beroende förpliktelsen att hålla vård

om sina hemdjur för att hindra deras inträde å järnvägen utan att på

järnvägens ägare själv berott att genom tillräckligt stängsel eller andra

lämpliga åtgärder avhålla kreaturen från järnvägen till förekommande

av hinder eller fara för järnvägsfarten; och ansåg denne ledamot vid

sådant förhållande Johansson desto mindre kunna anses vållande till ifrågavarande

olyckshändelse som, även om det vore styrkt, att kreaturet i fråga

•förut av okynne övergått stängsel, den av järnvägsbolaget uppsatta hägnaden,

på grund av vad angående dess beskaffenhet förekommit, icke kunde

antagas hava varit i sådant fullgilt skick, som i allmänhet för boskapskreatur

utestängande erfordrades; varför denne ledamot ogillade den mot

Johansson förda talan samt förpliktade bolaget att ersätta Johansson det

dödade kreaturens värde.

Tre ledamöter ansågo Johansson hava varit vållande till olyckshändelsen,

då han, oaktat han avvetat, att kreaturet i fråga varit okynnigt, underlåtit

taga behörig vård om detsamma.

Den 18 augusti 18''78 överkördes och dödades en oxe å Stockholm—-Västerås—Bergslagens

järnväg; och fordrade oxens ägare skadestånd av järnvägsbolaget.

Bolaget medgav, att bolaget vore pliktig att hålla stängsel omkring

järnvägen enligt en av Kungl. Maj:t fastställd ritning, och det styrktes

i målet, att stängslet varit bristfälligt å det ställe, där oxen inkommit

å banan. Svea hovrätt ansåg bolaget varit vållande till skadan och biföll

käromålet. Nedre justitierevisionen yttrade, att enär bolaget icke torde

kunna anses hava laglig skyldighet att omkring järnvägen hålla stängsel

till förhindrande därav, att annans hemdjur inkomme på järnvägens område

och av j ärnvägsf arten skadades, hemställdes, att käromålet måtte

■ogillas. Högsta, domstolens flesta ledamöter fastställde hovrättens dom, eu

ledamot biföll nedre revisionens hemställan, och en ledamot biföll det slut,

nedre revisionen tillstyrkt, på det skäl att bolaget ej visats hava, efter erhållen

underrättelse om den å stängslet befunna bristen, underlåtit att bättra

densamma och den timade skadan följaktligen kunde anses, jämlikt grunden

för stadgandena i 1 och 22 §§ i ''förordningen om ägors fredande mot

skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december

1857, hava uppkommit genom kärandens försummelse i honom åliggande

vård om sina hemdjur. Kung]. Maj:ts dom gavs den 10 maj 1881.

Den 23 augusti 1883 blevo å Karlskrona—Växjö järnväg två oxar, tillhöriga

W. Lindahl, överkörda och dödade, för vilka Lindahl fordrade ersättning

av järnvägsbolaget. Enligt den för järnvägen fastställda plan var

bolaget skyldigt hålla stängsel omkring järnvägens område. Lindahl påstod,

att vid de godvilliga uppgörelser angående pris och villkor för avträdande

av jord till järnvägen, som träffats mellan bolaget och vederbörande

jordägare, blivit förutsatt och utlovat, att bolaget skulle hålla

ordentligt och fredgillt- stängsel för banan. Detta bestreds av bolaget,

som påpekade, att jordägaren fått särskild ersättning för olägenheter och

intrång, som järnvägens dragande över hans ägor förorsakade honom, och

till dessa olägenheter måste hänföras jämväl den kostnad, som för honom

uppkomme därigenom, att han hade skyldighet så vårda sina kreatur, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

7

de ej inkomme å järnvägen. Det ådagaladee i målet, att stängslet på ifrågavarande

ställe varit bristfälligt. Kådstuvnrätten i Karlskrona ålade bolaget

ersättningsskyldighet. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade, att

enär bolaget icke enligt lag ålåg© att hålla fredgillt stängsel utmed järnvägen

till förekommande av annans hemdjurs inträngande därå, samt Lindahl

icke styrkt, att bolaget på grund av avtal både skyldighet att mot

de Lindahls ägor, från vilka ifrågavarande kreatur inkommit å järnvägen,

hava densamma fredgillt inhägnad, ogillades Lindahls talan. Nedre justitierevisionen

hemställde om fastställelse å hovrättens dom. Högsta domstolens

flesta ledamöter fastställde rådstuvurättens utslag; ett justitieråd var

skiljaktigt och biföll nedre revisionens hemställan. Kungi. Maj :ts dom

gavs den 19 april 188b.

Den 25 juni 1884 blevo å Uddevalla—Vänersborg—Herr ljunga järnväg

två kor överkörda. Stängsel var i allmänhet uppsatt utmed järnvägen, men

vid ifrågavarande ställe saknades stängsel. Någon föreskrift angående

stängsel synes icke blivit vid koncessionens beviljande meddelad. Framställt

anspråk på ersättning för kokreaturen ogillades i alla instanser på

de skäl, att ovannämnda förordning den 21 december 1857 icke var å förevarande

fall tillämplig och att det icke visats, att järnvägsbolaget på grund

av särskilt avtal eller eljest haft .skyldighet att hålla, stängsel mot ifrågavarande

ägor i ändamål att hindra, det ägarens hemdjur inkomme å järnvägen.

Kungl. Maj:ts dom gavs den 30 december 188(3.

Den 26 augusti 1896 blevo å den staten tillhöriga järnvägen mellan Motala

och Mjölby två hemmansägaren G. Carlsson tillhöriga kvigor överkörda

och dödade. Carlsson yrkade ersättning av järnvägsstyrelsen, bland

annat, på den grund att stängslet utmed banan, genom vilket kreaturen inkommit,

varit i hög grad bristfälligt samt det enskilda bolag, som byggt

järnvägen i fråga, åtagit sig hägnadsskyldighet, vilken sedermera med

järnvägens överlåtande å staten övergått å järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen

bestred, att nämnda bolag förbundit sig att hålla stängsel utmed banan;

styrelsen hade visserligen hållit hägnad å ifrågavarande ställe, men

detta hade skett uteslutande för att skydda järnvägen mot åverkan och

kunde icke grunda någon förpliktelse för styrelsen i förevarande hänseende.

Carlssons talan blev i alla instanser, av Kungl. Maj :t genom dom den

23 maj 1900, ogillad, bland annat på den grund att Carlsson icke mot järnvägsstyrelsens

bestridande styrkt något förhållande, på grund varav styrelsen

skulle vara pliktig att hålla järnvägen inhägnad mot Carlssons ägor.

Ett justitieråd biföll Carlssons talan, men detta av den anledning, att han

ansåg olyckshändelsen vållad därav, att vederbörande banvakt försummat

inspektion av bansträckan i fråga.

Beträffande syftet med föreskriften om järnvägs inhägnande uttalar

kommittén såsom sin mening, att föreskriften vore given och borde givas

uteslutande för att trygga trafiksäkerheten å banan. Kommittén framhåller

vidare, att det i justitierådet Herslows kommentar till lagen om ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift anförts, att bestämmelsen i koncessionsresolutioner,

att järnväg skall vara inhägnad, torde anses

böra innebära, att hägnaden skall vara av eådan beskaffenhet, att den

hindrar annans större hemdjur, som icke är okynnigt och vilt, att inkomma

å banan. Denna uppfattning delade även kommittén. Om emellertid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

bestämmelsen ifråga skulle anses given jämväl i de jordägande grannarnas

intresse, syntes det kommittén icke finnas någon anledning att begränsa

bestämmelsens innebörd till att avse skydd allenast för större liemdjur.

Ansåges det nämligen åligga en järnvägsinnehavare att vidtaga åtgärder

till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande kreatur,

som läge i själva driften å järnvägen, torde denna skyldighet näppeligen

böra göras beroende av kreaturens storlek. Att emellertid fordra, att

hägnaden omkring järnvägen skall vara så beskaffad, att den utestänger

även mindre hemdjur, såsom får och getter, därtill torde någon allmännare

benägenhet icke förefinnas.

I det vid betänkandet fogade förslaget till förordning angående byggnad

och underhåll av enskild järnväg för allmän trafik hade under 40 §

föreslagits en bestämmelse av följande lydelse:

Utöver de stängselanordningar vid vägövergång, som i lag och denna

förordning äro föreskrivna, skall järnväg vara försedd med stängsel av

lämplig beskaffenhet för trafiksäkerhetens tryggande; dock må undantag

kunna av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgivas för viss sträcka, där

stängsel prövas utan fara för trafiksäkerheten kunna undvaras.

Såsom stängsel må dike med upplagd dikesvall betraktas.

Å väg, som löper omedelbart utmed järnväg och ligger lika högt som

eller högre än järnvägen, skall betryggande stängsel mot järnvägen (anordnas.

I fråga om den omfattning, i vilken de enskilda järnvägarna äro försedda

med stängsel, har i kommittébetänkandet meddelats, att av 141 enskilda

järnvägar, vilka varit föremål för undersökning, 87 hade hela banan

inhägnad, 4 hela babian ohägnad, 13 vissa större sträckor ohägnade, 24

vissa smärre sträckor ohägnade och 13 sträckor utmed vattendrag eller annan

bana ohägnade.

Vid statens järnvägar har järnvägsområdet sedan järnvägarnas tillkomst

i regel varit inhägnat. Undantag härifrån har i huvudsak endast förekommit

å rena ödemarksbanor, exempelvis Riksgränsbanan och vissa delar av

Gällivarebanan. Vid slutet av år 1915 funnos, såsom framgår av järnvägsstyrelsens

till utskottet avgivna yttrande i ärendet, utmed statens järnvägar

9,186,184 meter stängsel, under det att hägnad saknades å sträckor

till en sammanlagd längd av 917,797 meter, motsvarande 9.2 % av dubbla

banlängden. Vid slutet av år 1925 utgjorde stängsellängden 10,804,566 meter

och de sträckor, där hägnad saknades, utgjorde tillsammans 1,136,639

meter, motsvarande 9.5 °/o av dubbla banlängden. Av de år 1925 oinhägnade

sträckorna förekommo icke mindre än 973,744 meter å de norrländska

distrikten.

Med anledning av det i ovan intagna redogörelse omnämnda spörsmålet

om att utsträcka den ersättningsskyldighet, som ålagts en järnvägsinnehavare

gent emot den nomadiserande lappbefolkningen för skada å derå»

renar genom järnvägs drift att gälla jämväl de betesrättsägande jordbru
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2''J.

&

kärna, vill utskottet lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten av

lagbestämmelsen om ifrågavarande utsträckta ersättningsskyldighet gentemot

den nomadiserande lappbefolkningen.

I skrivelse den 22 maj 1901 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte

låta utreda, under vilka villkor rätt till ersättning kunde tillerkännas lapp

för renar, som blivit av järnvägståg överkörda och dödade, ävensom till

riksdagen inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde

föranleda.

I skrivelsen erinrade riksdagen, att enligt 1 § i lagen om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898- lapparna vore berättigade

att uppehålla sig med sina renar under varje tid1 av året inom vissa närmare

angivna delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och under

vissa årstider jämväl inom andra angivna trakter av samma län, samt att

lapparna å sålunda angivna orter och tider ägde att, under iakttagande av

de i nämnda lag meddelade bestämmelser, begagna sig av land och vatten

till underhåll för sig och renarna. Riksdagen ansåge det vara med billighet

och rättvisa överensstämmande, att rätt till ersättning tillerkändes lapp för

det fall att honom tillhörig ren blivit av järnvägståg överkörd och dödad å

tid, då ägaren haft laga rätt att med renarna uppehålla sig å den ort, där

skadan tima!, dock att ersättning icke borde ifrågakomma, därest den överkörda

renens ägare själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet föranlett

skadan. Huruvida ersättning borde utgå, även om skada av ifrågavarande

beskaffenhet inträffat å inhägnad järnväg, samt vilken inverkan hägnadens

beskaffenhet borde utöva på frågan om ersättningsskyldigheten, syntes riksdagen

mera tveksamt; dock både riksdagen för sin del varit benägen anse,

att, därest järnvägen varit försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldighet

icke borde åligga järnvägens ägare.

Över riksdagens berörda framställning avgåvos yttranden av länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens'' län ävensom järnvägsstyrelsen.

Nämnda myndigheter anslöto sig i huvudsak till riksdagens uttalade

uppfattning; dock visade sig meningsskiljaktighet råda beträffande

frågan, om ersättningsskyldigheten borde göras beroende av, att banan icke

varit försedd med behörigt stängsel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansåg otvivelaktigt, att ägare av järnväg,

som vore inhägnad med vanligt järnvägsstängsel, borde vara fri från ersättningsskyldighet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län infordrade yttrande från lappfogden i

länet, vilken bl. a. meddelade, att det genom försök i länets fjällsocknar visat

sig, att på bar mark renar kunnat utestängas med fem fot höga hägna der,

men att däremot stängsel av denna höjd icke varit tillräckliga vintertiden,

då drivor hopat sig kring stängslet; lappfogden yttrade därför den åsikt,

att om rätten till ersättning skulle inskränkas till de fall, då skadan timat å

icke inhägnad bana, en sådan bestämmelse skulle bliva av ingen nytta för

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

länets lappar. Med åberopande härav hemställde länsstyrelsen, att ersättning

borde utgå, i fall banan varit oinhägnad eller befintligt stängsel varit

så snöhöljt eller så bristfälligt att skadan därigenom förorsakats.

Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopade likaledes ett yttrande från

lappfogden i länet, däri lappfogden uttryckt tvivel, huruvida stängsel vore

i stånd att från banan avhålla renarna, vilka visat sig, särskilt efter inträdd

skarbildning, kunna med lätthet hoppa över hinder av ansenlig höjd1. Under

framhållande av iden sålunda påpekade svårigheten att genom stängsel

avhålla renarna från banan, tillstyrkte länsstyrelsen, att rätten till ersättning

för genom järnvägsdrift dödade renar icke borde, åtminstone inom

Jockmocks, Gällivare och Juckasjärvi socknar, göras beroende av huruvida

järnvägen vore försedd med stängsel eller detta stängsels beskaffenhet.

Med stöd av den förebragta utredningen uttalade järnvägsstyrelsen den

åsikt, att ersättningsskyldigheten icke borde göra© beroende av befintligheten

av hägnad eller beskaffenheten av möjligen befintlig sådan.

Vid ärendets behandling i statsrådet framhöll föredragande departementschefen,

att det vore omöjligt för lapparna att under alla förhållanden

hava renhjordarna så i sin hand som den bofaste sin boskap och ansåg den

av riksdagen ifrågasatta lagstiftningen stå i god överensstämmelse med de

grunder, på vilka stadgandena om lapparnas skyldighet att ägna vård om

sina renar vore byggda. Då erfarenheten syntes visa, att hägnad av den

beskaffenhet, som plägade användas kring järnvägar, icke vore tillräcklig

att avhålla renarna från banan, borde enligt departementschefens mening

någon betydelse ej fästas vid, om sådan hägnad funnits eller icke.

Genom proposition nr 23 till 1904 års riksdag framlades i anslutning

härtill förslag bl. a. om införande i 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift av ett stadgande av den av

riksdagen ifrågasatta innebörd och enligt vilket järnvägs innehavare skulle

vara skyldig att i angivet fall gälda skadestånd, där ej den, vilken vård

om renen ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen varit

till skadan vållande.

Kungi. Maj:ts förslag biföll© av riksdagen med jämkning i överensstämmelse

med den i förberörda riksdagsskrivelse uttalade meningen, att endast

grov vårdslöshet skulle betaga lappen rätt till ersättning.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår och hven i motionerna

för utsattes torde få anses fastslaget, att gällande förordning angående stängselskyldighet

ej äger tillämplighet i avseende å järnväg. Lika litet som

järnvägsinnehavaren kan göra föreskrifterna i nämnda förordning gällande

mot betesrättsinnehavama, lika litet äga å andra sidan de senare att åberopa

förordningens föreskrifter mot järnvägsinnehavaren till skydd för sina hemdjur.

Ej heller finnes annan lagbestämmelse om skyldighet att hålla stängsel

utmed banlinje. Skyldighet härutinnan torde sålunda föreligga allenast

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

11

i de fall, då järnvägsinnéhavare n genom överenskommelse iklätt sig sådant

åtagande eller i vederbörlig ordning fått sig ålagt att bågna. De bestämmelser,

som finnas i trafikreglementen om skyldighet att i vissa fall hålla

banlinje inhägnad, lära hava tillkommit uteslutande för skyddande av järnvägstrafiken.

Denna uppfattning torde alltjämt få anses vara gällande. Så

sent som den 6 mars 1925 har Kungl. Maj: t genom resolution förklarat hinder

iöke möta för järnvägsstyrelsen att i vanlig ordning låta utrusta viss''

handel med stängsel allenast i den omfattning, som styrelsen funne betingad

av hänsyn till trafiksäkerheten.

De nu föreliggande motionerna hava närmast föranlett» av en den 29

april 1915 utfärdad allmän order från järnvägsstyrelsen rörande stängselskyldighet

och av en cirkulärskrivelse den 31 januari 1925 till samtliga distriktsförvaltningar

i samma ämne, vilken order och skrivelse föranlett, att

stängsel borttagit» på sträckor till en längd av tillsammans ungefär 100,090

meter. Av järnvägsstyrelsens till utskottet avgivna yttrande i ärendet framgår,

att avsikten för närvarande är att nedlägga stängslet på ytterligare

sträckor om tillsammans 1,500,000 meter. Styrelsens ifrågavarande åtgärd

torde vara närmast föranledd av en önskan att minska de onekligen mycket

betungande underhållskostnaderna för järn vägsstängsel; och har styrelsen

härom uppgivit, att kostnaden för underhåll av statens järnvägars hägnad

skulle vid ett fullgörande av styrelsens direktiv komma att minskas med

omkring 100,000 kronor årligen. Utskottet, som visserligen beaktar de sparsamhetssynpunkter,

vilka legat till grund för järnvägsstyrelsens förfarande uti

ifrågavarande hänseende, vill emellertid framhålla, att, därest statens järnvägar

skulle fullfölja sin avsikt i fråga om stängsels nedläggande, detta skulle föranleda

väsentliga kostnader för de vid banlinjerna boende jordbrukarna,

då dessa givetvis måste i betydande omfattning anordna särskild vakthållning

för sina betande kreatur eller ock själva uppföra och underhålla stängsel.

Vad som sålunda inbesparas av statsverket skulle i stället komma att till

stor del återfalla på de enskilda jordbrukarna. Därest statens järnvägars

ifrågavarande åtgärd skulle godtagas, kommer densamma säkerligen att, där

rätt därtill förefinnes'', vinna efterföljd jämväl av enskilda järnvägsinnehavare.

Utskottet anser därför, att statsmakterna icke kunna underlåta att till

prövning upptaga den av motionärerna framförda frågan med beaktande

av de här uttalade synpunkterna. Vid en blivande allsidig utredning, varom

riksdagen synes böra göra hemställan hos Kungl. Maj :t, torde sålunda bl. a.

böra upptagas till prövning dels huruvida införande av allmän hägnadsskyldighet

för järnvägar av kostnadsskäl — med hänsyn därvid tagen även

till de enskilda järnvägarna — är tillrådligt, dels huruvida ändring av de

skadeståndsregler, som nu tillämpa» på ifrågavarande område, bör företagas.

Utskottet anser sig böra framhålla önskvärdheten av att dylik utred
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ning snarast slutföres och att vid statens järnvägar i avvaktan på en tillfredsställande

lösning av frågan om järnvägs hägnadsskyldighet ännu förefintliga

järnvägsstängsel uppehållas på sätt hittills varit vanligt.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med föranledande av motionerna nr 156 i

första kammaren och nr 287 i andra kammaren, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t

täcktes dels skyndsamt verkställa utredning, huruvida nu

gällande regler rörande järnvägs hägnadsskyldighet och

plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften skadade

kreatur böra jämkas i närboende jordägares intresse samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda,

dels vidtaga åtgärder för att förefintliga järnvägsstängsel

må tillsvidare upprätthållas på sätt hittills varit vanligt.

Stockholm den 6 maj 1&26.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarii:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Kock, Sigfrid Hansson,* greve

Spens, von Stockenström, Martin Svensson, Åkerberg och Luterkort:

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Ödström, Johansson

i Kälkebo, Holmström i Stockholm, Wallerius och Pettersson i Hällbacken.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13

Bilaga .4.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Jämlikt kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse den 12 dennes har

Kungi. Maj :t anbefallt styrelsen att till Eder överlämna yttrande över två

likalydande motioner om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område, den

ena, nr 156, väckt inom första kammaren, och den andra, nr 287, väckt inom

andra kammaren.

Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Vid statens järnvägar har järnvägsområdet sedan järnvägarnas tillkomst i

regel varit inhägnat. Undantag härifrån har i huvudsak endast förekommit

å rena ödemarksbanor, exempelvis Riksgränsbanan och vissa delar av Gällivarebanan.

Vid slutet av år 1915 funnos utmed statens järnvägar 9,186,184 meter

stängsel, under det att hägnad saknades å sträckor till en sammanlagd längd

av 917,797 meter, motsvarande 9,2 % av dubbla banlängden. Vid slutet av år

1925 utgjorde stängsellängden 10,804,566 meter och de sträckor, där hägnad

saknades, utgjorde tillsammans 1,136,639 meter, motsvarande 9,5 % av dubbla

banlängden. Av de år 1925 oinliägnade sträckorna förekommo icke mindre än

973,744 meter å de norrländska distrikten.

Att kostnaderna för underhåll av dessa betydande längder stängsel skola

vara avsevärda, är uppenbart. Exempelvis må nämnas, att de årliga kostnaderna

för underhåll av stängsel utgjorde under åren 1910—1917 omkring

300,000 kronor, under åren 1918—1921 mellan 600,000 och 1,000,000 kronor

samt under åren 1922—1925 mellan 400,000 och 500,000 kronor. I dessa belopp

ingå emellertid icke kostnaderna för de arbeten med avseende å stängslet, som

utförts av ordinarie banvakter. Dessa arbeten kunna under de sista åren beräknas

hava dragit en kostnad av cirka 300,000 kronor om året. Med den banlängd

statens järnvägar numera hava, beräknas kostnaderna för underhåll av

stängsel under de närmaste åren komma att belöpa sig på 700,000 kronor om

året, därest stängslet bibehålies i nuvarande omfattning.

Med hänsyn till storleken av de kostnader, som underhållet av stängslet sålunda

drager, har det vid den allmänna strävan att ernå driftskostnadsbesparingar

stått för styrelsen som en bjudande nödvändighet att söka minska även

dessa kostnader.

De åtgärder härutinnan, som under tidernas lopp av styrelsen vidtagits, hava

varit följande.

Det ursprungliga stängslet, bestående av 3 eller 4 slanor, har så småningom

utbytts mot billigare stängsel, i regel bestående av 1 slana och 3 järntrådar

eller av enbart 4 järntrådar. Vidare hava i stor utsträckning vid omsättning

av stängsel använts ur banan upptagna sliprar såsom stängselstolpar.

Dessa åtgärder hava emellertid icke visat sig tillfyllest, och då styrelsen

ansett sig icke annat än i särskilda undantagsfall hava någon stängselskyldighet

i förhållande till ägarna till angränsande mark, har styrelsen gått i författning

om borttagande helt och hållet av stängsel på sådana platser, där

detta med hänsyn till trafiksäkerheten samt utan större olägenheter i övrigt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ansetts kunna ske. Sålunda har styrelsen genom allmän order den 29 april

1915 bestämt, att stängsel icke skall uppsättas å sådan skogs-, ödemark och

öppen jord, där betande lösa kreatur icke förekomma eller eljest för trafikens

skyddande inhägnad av statens järnvägars områden icke är erforderlig, såvida

statens järnvägar icke i särskilda fall på grund av överenskommelser eller

ålägganden äro förpliktade därtill.

Då denna order ansetts böra närmare utvecklas, har styrelsen till samtliga

distriktsförvaltningar avlåtit cirkulärskrivelse den 31 januari 1925 av följande

lydelse:

s>I § 24 i banförordningen stadgas, att järnvägsområdet skall, där så erfordras

för att skydda järnvägstrafiken, vara inhägnat.

Även om hägnad i vissa fall icke anses vara erforderlig för järnvägstrafikens

skyddande, måste sådan dock anordnas, där statens järnvägar genom överenskommelse

åtagit sig sådan eller i vederbörlig ordning fått sig ålagt att hålla

hägnad.

Några generella anvisningar om när i övrigt inhägnande av järnvägsområdet

bör äga rum kunna knappast lämnas, då detta givetvis är beroende på rent

lokala förhållanden, som måste prövas från fall till fall. Till någon ledning

synas emellertid följande anvisningar böra kunna tjäna.

Inhägnande av järnvägsområdet anses i regel icke böra äga rum:

där järnvägen genomgår skogs- och ödemark, såvida icke betande lösa kreatur

i större antal mera regelbundet förekomma i järnvägens grannskap, eller

där järnvägen genomgår sådan öppen jord, där markägarna själva icke hålla

stängsel mellan sina ägor och sålunda få förutsättas genom vakthållning eller

annorledes taga vård om sina kreatur.

Hägnad anses i regel icke heller höra anbringas

där vattendrag gränsar mot järnvägen eller där terrängen invid banan eljest

är så beskaffad, att hägnad är obehövlig.»

Med anledning av förenämnda order och skrivelse, har stängsel hittills borttagits

på sträckor till en längd av tillsammans ungefär 100,000 meter. Fullständig

utredning om, i huru stor utsträckning stängsel skulle kunna nedtagas

vid en noggrann tillämpning av reglerna i skrivelsen i fråga, har ännu

icke hunnit slutföras å samtliga bandelar. Någon exakt uppgift härom kan därför

icke lämnas, men torde man kunna utgå från, att på ytterligare sträckor

om tillsammans cirka 1,500,000 meter stängsel skall kunna komma att borttagas.

Av det nu anförda framgår, att de sträckor, å vilka enligt styrelsens direktiv

stängsel icke skulle uppsättas, utgöra ungefär 1/7 av hela nuvarande stängsellängden

vid statens järnvägar. Kostnaden för underhåll av statens järnvägars

hägnad skulle vid ett fullgörande av dessa direktiv komma att minskas

med cirka 100,000 kronor årligen. Detta uttrycker emellertid ej den ekonomiska

innebörden av frågan.

En stängselskyldighet sådan motionärerna tänkt sig skulle nämligen med

all sannolikhet draga med sig, förutom att nyssnämnda besparing omöjliggöres,

även att statens järnvägar måste uppsätta stängsel på en hel del sträckor,

där hägnad aldrig funnits eller -— vid nya statsbanebyggnader — icke avsetts

att uppsättas. Härigenom skulle kostnaderna för statens järnvägars hägnad

i stället för att minskas komma att ökas avsevärt, såväl i engångskostnader för

anläggning som i fråga om det årliga underhållet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

15

Beträffande frågan, huruvida statens järnvägar må hava skyldighet att

hålla sitt område inhägnat, får styrelsen framhålla följande.

Någon lagbestämmelse om skyldighet att hålla stängsel utmed statsbanelinjerna

finnes icke.

I ett av styrelsen för statens järnvägstrafik den 26 januari 1S77 utfärdat

tjänstgöringsreglemente vid statens järnvägar var emellertid under kap. IV

§ 3 stadgat följande: »Hägnad av minst 4 fots höjd skall vara anbragt och i

fullgott skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens

säkerhet är behövligt». Detta tjänstgöringsreglemente är emellertid numera

upphävt och det nämnda stadgandet ersatt av ett stadgande i § 24 av den av

styrelsen den 18 januari 1923 utfärdade banförordningen av följande lydelse:

»Järnvägsområdet skall, där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken, vara

inhägnat». I båda fallen är, såsom av avfattningen framgår, stadgandet motiverat

av hänsyn till trafiksäkerheten å banan.

Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang nämna, att, efter framställning

av styrelsen, Kungl. Maj :t genom beslut den 6 mars 1925 förklarat hinder

icke möta för styrelsen att i vanlig ordning låta utrusta bandelen Orsa—- Sveg med stängsel allenast i den omfattning, som styrelsen funne betingad av

hänsyn till trafiksäkerheten.

Någon bestämmelse om anordnande av stängsel till skydd för betande hemdjur

utmed banan finnes icke.

I ett flertal rättegångar, i vilka yrkats ersättning för liemdjur, som till följd

av bristfällighet å järnvägens stängsel inkommit på banan samt blivit överkörda

av tåg, hava domstolarna ogillat käromålen under motivering, att käranden

icke ådagalagt något förhållande, på grund varav styrelsen vore skyldig

att hålla järnvägen inhägnad mot det område, från vilket djuret eller djuren

inkommit å banan.

Beträffande vissa delar av järnvägslinjen har det förekommit, att styrelsen

vid expropriation eller eljest i samband med förvärv av mark för järnvägens

anläggning åtagit sig att utmed banan hålla stängsel av viss beskaffenhet,

exempelvis av den täthet, att även smådjur, såsom får och getter, förhindras

att inkomma på banan. I dylika fall har styrelsen givetvis stängselskyldighet

samt blir ersättningsskyldig, därest hemdjur skulle till följd av bristfällighet å

stängslet från angränsande mark komma in på banan samt råka ut för att bliva

skadade.

Frågan, huruvida järnvägs ägare i allmänhet må vara stängselskyldig, finnes

närmare behandlad i ett av särskilda kommitterade — den s. k. trafiksäkerhetskommittén

— år 1907 avgivet betänkande och förslag till bestämmelser

för tillgodoseende av trafiksäkerheten å enskilda järnvägar, och tilllåter

styrelsen sig hänvisa till vad betänkandet i detta hänseende innehåller

(so sid. 270—285).

För sin del anser styrelsen anledning icke förefinnes att pålägga järnvägarna

skyldighet att till skyddande av betande hemdjur hålla stängsel utmed

banan. Den i § 1 i kungl. förordningen om ägors fredande mot skada av

annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857 angivna

grundprincipen, att den, som äger hemdjur, skall vara pliktig att medelst

hägnad eller vallning eller på annat sätt om dem hålla sådan vård, att de icke

olovligen inkomma på annans ägor, anses fortfarande böra vara gällande.

Såsom framgår av den utav styrelsen i början av denna skrivelse lämnade

redogörelsen, skulle ett stadgande om skyldighet för järnväg att hålla banan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

inhägnad komma att för statens järnvägar medföra högst betydande kostnader

utöver dem, som statens järnvägar måste vidkännas för stängsel utmed

de sträckor, som styrelsen anser böra vara inhägnade.

Framhållas må, att man i de stora kulturländerna i stor utsträckning låter

järnvägarna vara oinhägnade samt håller stängsel endast, där så anses vara

■erforderligt med hänsyn till trafiksäkerheten.

Under åberopande av det nu anförda tillåter styrelsen sig såsom sin mening

uttala, att förevarande motioner icke torde böra föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1926.

KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN.

Axel Granholm.

L. Marcus.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 12 innevarande februari har utskottet berett Svenska

Jämvägsföreningen tillfälle att till utskottet inkomma med yttrande i anledning

av två, skrivelsen bifogade motioner, nämligen nr 156 i första kammaren

av herr Johan Andersson m. fl. och nr 287 i andra kammaren av herr Olsson

i Hov m. fl. om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område.

I anledning härav får Jämvägsföreningen härmed anföra följande.

Frågan om hållande av stängsel omkring järnvägs område är utförligt behandlad

av den s. k. trafiksäkerhetskommittén i dess år 1907 avgivna betänkande

(se sid. 270—285 i betänkandet).

Såsom i betänkandet angives har i koncessionsresolutionerna före år 1881 icke

förekommit någon bestämmelse om stängsel. I koncessionsresolutioner från 1880- och början av 1890-talet har i allmänhet stadgats, att de stängsel, som enligt

planen skulle anbringas i ägogränser, skulle ordnas på sätt gällande lag och

författningar om hägnad föreskreve. I en koncessionsresolution, i vilken den

allmänna bestämmelsen för ägogränser finnes upptagen, har koncessionsinnehavaren

befriats från skyldighet att på ömse sidor om banan anbringa stängsel,

dock endast för såvitt av bristen på stängsel ingen olägenhet uppstode för

trafiken å banan och å densamma korsande vägar. I nyare koncessioner har

intet plägat nämnas angående stängsel, såvitt sådant funnits upptaget i kostnad

sförslaget, för vilket fall koncessionshavaren i och med planens fastställande

anses få uppsättande av stängsel sig ålagt. Finnes stängsel icke

upptaget i kostnadsförslaget, plägar i sammanhang med koncessionens beviljande

uttryckligen föreskrivas om järnvägen skall inhägnas.

I fråga om den omfattning, i vilken de enskilda järnvägarna äro försedda

med stängsel, meddelas i kommittébetänkandet, att av 141 enskilda järnvägar,

som varit föremål för undersökning, 87 hade hela banan inhägnad, 4 hade hela

banan ohägnad, 13 hade vissa större sträckor ohägnade och 13 hade sträckor

utmed vattendrag eller annan bana ohägnade.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

17

Beträffande grunden till och syftet med föreskriften om järnvägs inhägnande

uttalar kommittén såsom sin mening, att föreskriften vore given och

borde givas uteslutande i syfte att trygga trafiksäkerheten å banan, och anför

kommittén vidare, att då det sagts, att bestämmelsen i koncessionsresolutioner,

att järnväg skall vara inhägnad, torde anses böra innebära, att hägnaden skall

vara av sådan beskaffenhet, att den hindrar annans större hemdjur, som icke

är okynnigt och vilt, att inkomma å banan, även kommittén delade denna uppfattning,

men om bestämmelsen ifråga skulle anses given jämväl i de jordägande

grannarnas intresse, syntes det kommittén icke finnas någon anledning

att begränsa bestämmelsens innebörd till att avse skydd allenast för

större hemdjur. Ansåges det nämligen åligga en järnvägsinnehavare att vidtaga

åtgärder till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande

kreatur, som läge i själva driften å järnvägen, torde denna skyldighet näppeligen

böra göras beroende av kreaturens storlek. Att emellertid fordra, att

hägnaden omkring järnvägen skall vara så beskaffad, att den utestänger även

mindre hemdjur, såsom får och getter, därtill torde, enligt vad som framginge

av den redogörelse, som kommittén lämnat, någon allmännare benägenhet icke

förefinnas.

I den redogörelse, som kommittén åsyftar, meddelas, bland annat, att det

utskott, som haft att behandla en inom 1907 års riksdag väckt motion, i vilken

framhållits önskvärdheten av, att utefter järnvägslinjer, som genomlöpte betesmarker,

fullt verksamma stängsel anbringades, varigenom även mindre kreatur

hindrades inkomma å järnvägen, i sitt utlåtande erinrat, att den järnvägs

ägare åliggande stängselskyldigheten egentligen endast avsåge skydd för järnvägarna

och trafiksäkerheten å dem, samt att anbringandet vid rikets alla

järnvägar av stängsel, vilka, utöver vad som för berörda ändamål erfordrades,

skulle motsvara de av motionären uppställda fordringar, utan tvivel komme att

medföra högst betydande kostnader; och meddelas vidare, att utskottet uttalat

såsom högst sannolikt, att de olägenheter och förluster, som motionären avsåge

att få undanröjda, icke stode i rimligt förhållande till kostnaden för anbringande

och underhåll av de stängsel, som i motionen åsyftades.

Vad statens järnvägar angår har, enligt vad Föreningen erfarit, i ett flertal

rättegångar rörande anspråk på ersättning för hemdjur, som inkommit

på banan och blivit överkörda av tåg, fastslagits, att Kungl. Järnvägsstyrelsen

icke bär skyldighet att till skydd för angränsande markägares hemdjur hålla

statsbanan inhägnad, försåvitt icke på grund av särskilt åtagande eller åläggande

i samband med expropriation, dylik skyldighet skulle påvila styrelsen.

Enligt Föreningens åsikt finnas icke några skäl, varför icke vad som sålunda

gäller beträffande statens järnvägar bör gälla också beträffande de enskilda

järnvägarna.

Föreningen finner det vara uppenbart, att bestämmelserna om stängsel vid

enskilda järnvägar hava sin grund i hänsynen till trafiksäkerheten å resp.

järnvägar och icke äro givna för att bereda skydd för betande kreatur å mark

invid järnvägen.

Föreningen håller också före, att hänsynen till trafiksäkerheten på banan

bör allt fortfarande och uteslutande vara avgörande för frågan, om järnväg

skall vara inhägnad eller icke. Ett eventuellt stadgande om skyldighet för järnvägs

ägare att hålla stängsel omkring järnvägen bör därför, enligt Föreningens

åsikt, icke hava sin plats i eu lag, som är avsedd att ersätta den nuvarande

stängselförordningen.

Bihang till riksdagens protokoll 19.28 9 saml. 2 avd. 25 höft. (Nr 29.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vad angår risken för betande kreatur anser Föreningen att, i analogi med

vad som gäller enligt § 1 i den nuvarande stängselförordningen, vederbörande

djurägare bör hava att taga sådan vård om sina djur, att de icke komma

till skada.

Det må i detta sammanhang framhållas, hurusom i de stora kulturländerna

utvecklingen allt mer och mer gått i den riktningen, att man låter järnvägarna

vara oinhägnade.

Ett lagstadgande, sådant som det av motionärerna åsyftade, skulle komma att

medföra högst betydande kostnader för järnvägarna. De ekonomiska förhållandena

för järnvägarnas vidkommande äro emellertid sådana, att det icke

rimligen bör kunna komma ifråga att belasta dem med dessa kostnader.

Enligt Föreningens åsikt bör man, långt ifrån att gå till en skärpning av

järnvägarnas skyldighet att hålla stängsel, snarare gå till eu inskränkning

därutinnan på så sätt, att det medgives, att järnväg må lämnas oinhägnad, där

stängsel anses icke vara oundgängligen behövligt med hänsyn till trafiksäkerheten.

Då det gäller att taga ställning i förevarande fråga, synes hänsyn också böra

tagas därtill, att järnvägarna äro till för den allmänna samfärdselns skull, och

att de således äro allmännyttiga företag.

Erinras må i detta sammanhang om det intrång beträffande betesrättens

begagnande, som förbudet att hava grind över allmän väg givetvis medför.

Under åberopande av det nu anförda anhåller Föreningen att bestämt få

avstyrka fattande av beslut i enlighet med motionärernas hemställan.

Stockholm den 27 februari 1926.

SVENSKA JÄRNVÄGSFÖRENINGEN.

O. Bärnheim.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:251 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område. a1 i texten