Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande av lagstiftning syftande till ett organisatoriskt sammanförande av kommunernas barnavård, fattigvård och pensionsväsen m. m.
1926-02-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1926:3, Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande av lagstiftning syftande till ett organisatoriskt sammanförande av kommunernas barnavård, fattigvård och pensionsväsen m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
1
tfr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1926 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagstiftning syftande till ett organisatoriskt sammanförande
av kommunernas barnavård, fattigvård och
pensionsväsen m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
279, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hage yrkat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj.t ville
låta utreda, huruvida, på vilket sätt och i vilken utsträckning en lagstiftning
skulle kunna åstadkommas, syftande till ett organisatoriskt sammanförande
av kommunernas barnavård, fattigvård och pensionsväsen samt eventuellt
även annan del av kommunernas verksamhet i samband med framskapande
av en gemensam kommunal nämnd, förslagsvis benämnd socialnämnd.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.
Vid framläggande år 1924 av proposition (nr 150) med förslag till lag om Yttranden
samhällets barnavård yttrade föredragande departementschefen vid behand- * ffff
lingen av spörsmålet om centralisering av barnavården i nu förevarande fråga riksdag.
följande:
Det har i vissa yttranden över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till barnavårdslag framhållits, att det vore önskvärt, om i varje kommun
funnes en enda myndighet, till vilken man skulle kunna vända sig för hjälp,
och att kommitténs förslag, långt ifrån att befordra eu centralisering av
understödsverksamheten, vore ägnat att motverka en sådan genom klyvning
av fattigvårdsstyrelsens verksamhet. Härtill kan genmälas, att det i förevarande
sammanhang ej är fråga om en centralisering av understödsverksamheten,
en fråga, som är av ofantlig räckvidd, i det den omfattar en förenklad
organisation även av den sociala försäkringen. Helt visst vore det önskvärt,
om hjälp kunde i varje fall sökas hos en enda myndighet, vare sig det
är fråga om pension, fattigvård eller annat. Men det lärer icke böra ifrågasättas
att genomföra detta önskemål på sådant sätt, att kravet på sakkunskap
hos dem, som skola handhava de skilda verksamhetsgrenarna, efter
fives.
Utan att i denna svårlösta fråga kunna för närvarande uttala någon
estämd uppfattning, skulle jag likväl vilja såsom en tänkbar möjlighet framkasta,
att inom varje kommun de skilda sociala verksamhetsgrenarna handhades
av särskilda, kvalificerade styrelser eller delegationer av en styrelse,
men att befogenhet tillädes något organ att vid meningsmotsatser mellan
dessa styrelser eller delegationer träffa avgörande och på så sätt få fram
beslut, som vore mindre ensidiga och mera beaktade det helas väl än avBihang
till riksdagens protokoll 1926. 9 sand. 2 avd. 3 käft. (Nr 3.) 324 26 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
göranden, träffade av dem, som stå i det dagliga, speciella arbetet. Ett motverkande
av en dylik eller annan i framtiden till äventyrs genomförbar anordning
i samma syfte bör ej ske, men såvitt jag kan finna skalle detta
långt ifrån bliva fallet genom den ifrågasatta överflyttningen till barnavårdsnämnden
av vården om fattiga barn utom liemmet.
Denna överflyttning innebär, såsom förut framhållits, ej en splittring av
den egentliga understödsverksamheten, utan ett sammanförande, av sakligt
och ekonomiskt vägande skäl, av hela den verksamhet, som avser barns
vårdande utanför sina hem, till en och samma myndighet, vilken tillika
skulle utöva en närbesläktad verksamhet, nämligen uppsikten över fosterbarnsvården.
Den ovan berörda tanken att låta en och samma myndighet handhava
all social verksamhet inom kommunen kan, förutom den nyss berörda olägenheten,
saknaden av speciell sakkunskap, även anses innebära en annan
fara, nämligen att myndighetens arbetsbörda kan bliva alltför överväldigande
och att svårighet på grund härav kan uppstå att förmå lämpliga personer
att mottaga och behålla ledamotskap. Sistnämnda omständighet kan i sin
tur tänkas föranleda större anlitande av avlönade krafter än som eljest
skulle vara nödigt. I större kommuner skulle det sålunda knappast vara
möjligt att låta samma personer handhava t. ex. fattigvård, barnavård och
pensionsärenden. En uppdelning av arbetet på jämställda delegationer vore
i varje fall nödvändig.
Förslaget att låta en och samma myndighet handhava kommunens hela
sociala verksamhet torde kunna motiveras bland annat med önskvärdheten
av att undvika det ofta påtalade missförhållandet, att den, som begär hjälp
för sin eller de sinas räkning eller eljest påkallar det allmännas ingripande
i fall av nöd eller annat dylikt missförhållande, men därvid icke vänder sig
till rätt myndighet, skickas till en annan myndighet och av denna kanske
till en tredje o. s. v. Ett undanröjande i viss mån av denna för de hjälpsökande
och allmänheten i övrigt uppenbarligen ganska kännbara olägenhet
synes kunna åstadkommas genom anordningar, enligt vilka i dylikt fäll framställningen
ej avvisas utan mottages och befordras till den myndighet, av
vilken den rätteligen bör handläggas. Yad barnavården beträffar, innebär
för övrigt kommitténs förslag ett avlägsnande i huvudsak av antydda olägenhet,
i det att anmälan om missförhållande beträffande barns vård eller uppfostran
i varje fall kan ske hos barnavårdsnämnden, som endast, därest anmälan
synes påkalla understöd i hemmet, har att överlämna densamma till
fattigvårdsstyrelsen.
Frågan berördes jämväl i reservation till andra lagutskottets utlåtande
över förslaget till barnavårdslag. Tre av utskottets ledamöter (herrar Hagman,
Hage och Holmström i Stockholm) gjorde däri följande uttalande rörande
nu föreliggande spörsmål: Vid ifrågasatt utredning om understöd
utan fattigvårds karaktär åt änkor, vilka vore i behov därav för sina barns
uppfostran, torde även böra upptagas till behandling frågan, huruvida ej ett
organisatoriskt sammanförande av kommunernas barnavård, fattigvård och
pensionsväsen samt eventuellt även annan del av kommunernas verksamhet
borde ske i samband med åstadkommande av en gemensam kommunal nämnd
(arbetande i större kommuner på olika sektioner, vilka vid avgörande av
vissa frågor kunde sammanträda till plenum, samt i mindre sådana med
olika föredragande för olika frågor). Utan att, såsom frågan nu läge, kunna
göra ett bestämt uttalande i densamma, syntes det reservanterna likväl, som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
3
om man genom åstadkommande av en dylik social nämnd skulle kunna på
ett organisatoriskt enklare sätt lösa sådana slitningar, som då ock då uppstode
mellan fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd angående understöd
till barn m. m.
Vidare må erinras om att i en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion, nr 454, enahanda yrkande som i nu förevarande motion
blivit framställt av herr Hage, men att denna motion av formella grunder
icke kom under riksdagens bedömande.
Till belysande av nu föreliggande spörsmål vill utskottet jämväl lämna
redogörelse för en liknande frågas behandling under de sistförflutna åren
inom Stockholms stadskollegium.
I en till stadskollegiet ingiven, den 4 april 1924 dagtecknad promemoria
väcktes av borgarrådet Wictor Karlsson förslag om utredning rörande sammanförande
av fattigvård, barnavård och pensionsväsen under en central
myndighet eller rörande de andra former för samarbete mellan ovan angivna
verksamhetsgrenar, som med anledning av den nya barnavårdslagen eller
eljest kunde befinnas lämpliga och nödvändiga.
Denna promemoria hade följande lydelse:
Särskilt kännetecknande för de senare årtiondenas sociala lagstiftning är
den strävan till specialisering av den sociala verksamheten, som därvid
kommit till uttryck. Medan det tidigare var överlämnat åt fattigvården att
ensam ombesörja den hjälp och omvårdnad, samhället hade att lämna hjälpbehövande
av olika kategorier och olika behov, har numera på lagstiftningens
väg tillskapats ett flertal skilda sociala organ, vart och ett avsett att tillgodose
visst avgränsat hjälpbehov.
Sålunda har genom lagen om folkpensionering skapats ett särskilt organ
för beredande av hjälp vid ålderdom och invaliditet, och genom särskilda
barnavårdslagar hava andra organ tillkommit i syfte att tillvarataga barnens
intressen. Dessa senare lagar komma sannolikt att inom den närmaste tiden
bliva ersatta med en lag om samhällets barnavård, varom proposition föreligger
vid årets riksdag.
Kännetecknande för den sociala lagstiftningen är jämväl, att verkställigheten
anförtrotts åt kommunerna, vilka även i det väsentliga få bestrida kostnaderna
för verksamheten. Ett undantag härifrån utgör folkpensioneringen, för
vilken staten bestrider en del av kostnaden. Härav följer, att kommunen
numera nödgas för fullgörande av samhällets hjälpverksamhet upprätta och
administrera väsentligt flera organ än förut.
Förutom de ökade kostnader, en sådan utökning av den kommunala förvaltningen
innebär, kommer decentraliseringen av understödsförfarandet i en
stor kommun alltid att innebära risk för planlöshet och mångsyssleri, till
stor skada för såväl det allmänna som för de hjälpbehövande. Lätt nog
kunna situationer uppstå, där de olika myndigheterna antingen ingripa i varandras
verksamhet, eller ock där man genom divisionsansvar skjuter från
sig fall, som rätteligen borde bliva föremål för ingripande. Särskilt betänklig
kan splittringen bliva i sådana fall, där eu myndighet har att komplettera
ett understöd, som lämnats av en annan myndighet, men som ej fyller hela
behovet, som fallet är med fattigvården gentemot folkpensioneringen. Ått
flera olika organ sålunda befatta sig med ett och samma fall, är i alla avseenden
olämpligt.
Liknande
frågas
behandling
inom
Stockholms
stadskolle
gium.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Emot en specialisering av det offentliga hjälputövandet torde icke någon
befogad erinran kunna göras. Specialiseringen avser att tillförsäkra de olika
hjälpbehoven en lämplig och sakkunnig behandling. Det sociala arbetet
fordrar, liksom allt annat kvalificerat arbete, kunskap och insikt, och det
torde vara orimligt att begära, att en och samma myndighet skall vara
skickad att sakkunnigt handlägga alla de mångskiftande fall, som vår tids
sociala hjälpverksamhet omspänner.
A andra sidan måste det leda till svåra olägenheter, om specialiseringen
även i fortsättningen skulle föranleda upprättande av fristående förvaltningsorgan
för varje specialgren. För den hjälpbehövande allmänheten är det
redan nu mången gång svårt att bland mångfalden av hjälporgan finna rätt
på den institution, som har att tillgodose vederbörandes behov. Då dessutom
de bestå understödsfall äro komplicerade, förekommer det ofta, att
flera myndigheter samtidigt nödgas syssla med samma hjälpbehövande. Då
varje ingripande måste vara baserat på en individuell undersökning, så följer
härav, att det blir väl mycket av undersökning, något som de hjälpsökande
ofta och med rätta beklaga sig över.
Att detta dubbelarbete dessutom medför onödigt stora förvaltningskostnader
är uppenbart. Man måste alltid vakta sig för faran, att organisationen
bygges ut på ett sådant sätt, att administrationskostnaderna sluka en oskälig
del av samhällets utgifter för understödsverksamheten. All strävan måste
inriktas på att nedbringa förvaltningskostnaderna, så att största möjliga del
av det allmännas kostnad kommer de hjälpbehövande till del.
Redan tidigare har jag haft tillfälle att framföra dessa synpunkter, vilka
närmare äro utvecklade i det föredrag, som hölls vid den skandinaviska kommunalkonferensen
förra året och finnes intaget i konferensens tryckta förhandlingar
(bill. nr 44/1923). Anledningen till att jag nu ansett mig böra
förelägga stadskollegiet denna fråga är den väntade nya barnavårdslagen,
som förutsätter det intimaste samarbete mellan fattigvårds- och barnavårdsnämnderna.
Enligt det föreliggande lagförslaget skall barnavårdsnämnden handhava
all samhällets barnavårdande verksamhet med undantag av understöd åt
barn, som vårdas i sina hem. Omvårdnaden om dessa barn skall fortfarande
åvila fattigvårdsmyndiglieten. Till följd av denna klyvning av barnavården
mellan två olika kommunala organ, måste verksamheten ovillkorligen bliva
i hög grad försvårad, därest icke det mest intima samarbete kommer till
stånd mellan de båda myndigheterna.
Lagförslaget har för ett specialfall av intressemotsättning mellan fattigvårds-
och barnavårdsmyndigheterna föreskrivit tvistens lösande genom en
särskild skiljenämnd. Emellertid ger lagförslaget i övrigt många anledningar
till konflikter mellan de båda myndigheterna, och anvisning om sättet för
dessas lösande har icke meddelats. Av desto större vikt är det därför att
från kommunens sida sörja för eu förmedlande länk mellan myndigheterna.
Därest lagförslaget blir antaget, skulle man inom Stockholms kommunalförvaltning
få tre fristående myndigheter, som var för sig hade att utöva eu
närsläktad verksamhet, nämligen fattigvårdsnämnden, barnavårdsnämnden och
pensionsnämnderna. Ett och samma understödsfall kan sålunda lätt komma
att kräva undersökning och handläggning av var och en av dessa myndigheter.
Att detta medför onödiga kostnader för det allmänna och onödigt obehag för
de hjälpsökande, har ovan framhållits.
Det har därför synts mig vara ett viktigt kommunens intresse att tillse,
vad som kan göras för att i möjligaste mån motverka dessa olägenheter.
Jag har också ansett det som min plikt att framlägga ett förslag i detta syfte.
Att sammanföra de olika hjälporganen under nu befintlig kommunal myndig
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 5
het medgiver icke lagstiftningen. Däremot torde hinder icke möta att tillskapa
ett sammanhållande organ. Huru ett sådant organ, som jag tillåter
mig kalla »Social nämnd», skulle inpassas i organisationen, har jas; sökt
åskådliggöra i det följande.
Som förut framhållits är det fattigvården, barnavården och pensionsverksamheten,
som det här närmast avser att samorganisera utan att beröva dessa
myndigheter den självständiga ställning, som gällande lagstiftning anvisar.
Genom att sammanföra dessa myndigheter under den sociala nämnden få
dessa karaktär av specialavdelningar under denna nämnd, och det nödiga samarbetet
avdelningarna emellan kan anordnas på ett enklare och ändamålsenligare
sätt, än vad som kan ske, därest dessa myndigheter äro helt fristående. Genom
att till den sociala nämndens kansli förlägga kamrerarexpedition, undersökareavdelning,
ombudsmannakontor, utackorderingsbyrå och registerbyrå, kunna
dessa organ på ett bekvämt sätt stå till specialavdelningarnas förfogande, och
man besparas därigenom att utrusta de olika verksamhetsgrenarna med egna
dylika organ.
De organ, som sålunda skulle förläggas till den sociala nämndens kansli,
utgöras av redan befintliga, under fattigvårdsnämnden sorterande organ.
Dessa organ skulle utan nämnvärd personalökning kunna utnyttjas jämväl
för de övriga två avdelningarna.
Till ordförande i den sociala nämnden skulle borgarrådet för socialroteln
vara självskriven. Vice ordförande skulle utses av stadskollegiet på sätt nu
sker beträffande övriga viktigare nämnder. Övriga ledamöter, till antalet
fem, skulle väljas av stadsfullmäktige, varvid skulle tillses, att de tre underavdelningarna
bliva representerade med vardera en ledamot.
Den sociala nämnden tillsätter kanslichef samt övrig å kansliet anställd
personal. Dessutom bör nämnden beredas inflytande på tillsättandet av
specialavdelnin garnas chefsbefattningar.
De tre specialavdelningarna torde lämpligen kunna benämnas fattigvårdsstyrelsen,
barnavårdsstyrelsen och pensionsnämndernas centralstyrelse. Av
dessa skola fattigvårds- och barnavårdsstyrelserna utses av stadsfullmäktige
på sätt lagen föreskriver, medan pensionsnämndernas centralstyrelse utses
pa sätt de av stadskollegiet utsedda kommitterade för pensions by råf rågan
hava föreslagit. Vid tillsättande av dessa styrelser bör om möjligt tillses,
att en inbördes representation vinnes.
Fattigvårdsstyrelsen, som, sedan lagen om barnavård trätt i kraft, har att
meddela understöd åt äldre hjälpbehövande och åt barn, som vårdas i hemmet,
utser dels distriktsstyrelser till samma antal som fattigvårdsdistrikten,
dels en anstaltsdirektion, gemensam för alla under styrelsen sorterande anstalter.
Som chef för fattigvården utses en fattigvårdsinspektör.
__ Barnavårdsstyrelsen, som har att enligt den föreslagna lagen om samhällets
barnavård ombesörja all samhällets barnavårdande verksamhet (med
ovan angivna undantag), utser dels en skyddshemsdirektion, dels en barnhemsdirektion
samt nödigt antal fosterbarnsinspektörer och barnavårdsmän. Staden
indelas i barnavårdsdistrikt, till antal och geografisk indelning sammanfallande
med fattigvårdsdistrikten. Likaså indelas staden i ett mindre antal
fosterbarnsdistrikt. Som chef för barnavården utses en barnavårdsinspektör.
Skyddshemsdirektionen skall handhava de enligt lagen föreskrivna skyddshemmen
och uppfostringsanstalterna, vilkas uppgift är att emottaga för uppfostran
vanartade och sedligt försummade barn. I denna direktion bör därför
den pedagogiska sakkunskapen vara väl representerad.
Barnhemsdirektionen skall handhava den del av barnavården, som i lagförslaget
betecknas med samhälls vård. Till denna direktion skall jämväl
höra barnkrubbeverksamheten.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Fosterbarnsinspektionen, som ordnas distriktsvis, utrustas med distriktsbyråer,
till vilka byråer den nu av staden understödda mjölkdropps verksamheten
anknytes. Dessa byråer böra utbyggas såsom upplysningsbyråer, dit
föräldrar kunna vända sig för erhållande av råd rörande vården av späda
barn samt lämplig sammansättning av födan. Denna rådgivande verksamhet
bör icke begränsas till enbart fosterföräldrar, vilka böra vara skyldiga att
på anfordran infinna sig med fosterbarnen, utan bör även stå öppen för
andra föräldrar.
Pensionsnämndernas centralstyrelse skall hava till uppgift att meddela
upplysning rörande pension, verka för avgifternas erläggande, tillhandagå
pensionsnämnderna med vissa arbetens utförande samt övertaga den verksamhet,
som nu handhaves av fattigvårds- och hälsovårdsnämndernas pensionsbyrå.
Styrelsen skall utse föreståndare och personal vid pensionsbyrån.
Staden indelas i pensionsdistrikt, till antal och geografisk indelning
sammanfallande med fattigvårds- och barnavårdsdistrikten. För varje distrikt
finnes en pensionsnämnd, sammansatt och utsedd på sätt nu är föreskrivet.
Som av denna organisationsplan framgår, kommer distriktsindelningen
för de olika verksamheterna att sammanfalla. Detta möjliggör upprättandet
av gemensamma distriktsbyråer. Genom denna anordning blir det möjligt
att även lokalt sammanhålla den sociala verksamheten, vilket är av den
största betydelse för såväl det allmänna som för de hjälpsökande.
Till distriktsbyråerna böra de olika verksamheterna förlägga sina mottagningar,
varigenom den hjälpsökande allmänheten inom distriktet får en
central, dit de kunna vända sig, oavsett om det gäller fattigvård, barnavård
eller pension. Från kansliets undersökareavdelning tillhandahållas de
olika distrikten personal för undersökningar. Denna personal torde komma
att förvärva en ingående kännedom om distriktets lijälpbehövande, vilket i
hög grad bör underlätta för de olika verksamheterna att kunna fullgöra sina
uppdrag.
Med den här ovan skisserade organisationen skulle gången av ett understödsärende
bliva följande.
Sedan ansökan gjorts å en distriktsbyrå, företages undersökning av från
nämndens kansli tillhandahållen besökare. När undersökningen är färdig,
avgör kanslichefen med ledning av undersökningsresultatet, om ärendet
skall handläggas av fattigvården, barnavården eller pensionsnämnderna eller
eventuellt påfordrar gemensam handläggning. Sedan ärendet blivit handlagt,
går meddelande härom till det gemensamma registret. År ärendet av natur,
som påkallar utackordering, remitteras det av vederbörande styrelse eller
direktion till den gemensamma utackorderingsbyrån. Föranleder ärendet
mål mot främmande kommun eller enskild försörjningspliktig, går ärendet
till det gemensamma ombudsmannakontoret. Registret erhåller meddelande
om alla de åtgärder, som ärendet föranleder inom olika instanser.
Nämndens kamrerareexpedition tillhandagå!* de olika styrelserna med alla
de göromål, som tillhöra den ekonomiska förvaltningen.
Framställningar till stadsfullmäktige samt förslag till inkomst- och utgiftsstater
ingivas till sociala nämnden, som med eget yttrande överlämnar dessa
till stadsfullmäktige.
Genom att i den sociala nämnden insätta representanter för de viktigare
sociala verksamhetsgrenarna tillföres nämnden sakkunskap och överblick
över den sociala verksamheten. Stadens kommunalförvaltning erhåller härigenom
ett värdefullt organ för handläggandet av övriga frågor av social
natur, såsom frågor om bidrag till enskilda filantropiska företag, sjukkassor
m. m.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 7
Givetvis förutsätter den här föreslagna organisationen ett sammanförande
av de olika förvaltningarna till närbelägna lokaler.
Här ovan angivna förslag kan givetvis icke göra anspråk på att vara i
detalj utarbetat utan är närmast att anse som en antydan om i vilken riktning
en omorganisation kan tänkas för att nå det syfte, jag tidigare angivit.
Frågan bör givetvis bliva föremål för en ingående granskning, och synes
detta lämpligast kunna ske genom att stadskollegiet tillsätter en kommitté
av på området sakkunniga personer. Denna kommitté bör i sitt arbete söka
samarbete med den förut tillsatta fattigvardskommitten, enär dess uppgift
i vissa delar nära sammanhänger med här föreliggande fråga. Frågan är
emellertid av brådskande natur, enär densamma bör vara klarlagd i god tid.
innan här omförmälda lag angående samhällets barnavård träder i kraft.
Ifrågavarande lagförslag medgiver genom eu särskild bestämmelse Stockholms
stad att pa annat sätt än lagen föreskriver organisera verksamheten.
En organisation, sådan som här föreslagits, torde sålunda från lagstiftningens
sida icke möta hinder, i synnerhet som lagförslaget anvisar ett intimt samarbete
med fattigvården. Dylikt samarbete skall även förekomma mellan
skolmyndigheterna och barnavårdsmyndigheten, för vilket ändamål föreskrifter
finnas om att lärare skall hava säte och stämma i styrelsen.
På grund av vad jag här anfört får jag hemställa, att stadskollegiet måtte
uppdraga åt en kommitté att verkställa utredning rörande möjligheten av
en samorganisation av ovan angivna sociala verksamhetsgrenar samt inkomma
med det förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.
Med anledning härav beslöt stadskollegiet vid sammanträde den 1 maj
1924 att uppdraga åt särskilda delegerade att verkställa utredning rörande
ifrågavarande förslag.
Den 5 juni 1925 avgåvo delegerade yttrande i ärendet och anförde därvid
bl. a. följande:
De motiv, som ligga till grund för förslaget, äro huvudsakligen följande:
1) Genom den fortgående och nödvändiga specialiseringen av samhällets
understödsverksamhet uppstår fara för slitningar mellan de olika understödsorganen
samt även en viss risk för osäkerhet och planlöshet i förvaltningen.
2) Det allmänna skulle förorsakas onödiga kostnader genom de ofta
närliggande uppgifternas splittring på ett flertal självständigt arbetande organ.
ö) Slutligen skulle den hjälpsökande allmänheten utsättas för obehag
genom det parallella undersökningsförfarandet från flera myndigheters sida
samt för svårigheter att finna rätt forum för understödsansökninear i
olika fall. °
Dessa olägenheter avser förslaget att avhjälpa genom inrättande av eu
central nämnd och under densamma lydande distriktsbyråer, gemensamma
för de olika specialavdelningarna. Den centrala nämnden skulle äga tillgång
till erforderliga organ, gemensamma för de olika avdelningarna; den
skulle kunna utöva eu enhetlig ledning av samhällets understödsverksamhet,
och den skulle utgöra den centrala punkten, dit alla förfrågningar och
ansökningar i understödsärenden kunde riktas. Denna nämnd skulle dessutom
erhålla en annan uppgift, nämligen att avgiva yttranden och framställa^
förslag i sadana sociala frågor, vilka för närvarande e] tillhöra någon
särskild kommunal myndighets förvaltningsområde, exempelvis frågor rörande
understöd åt sjukkasseväsendet m. m
De av förslagsställaren anförda synpunkterna äro utan tvivel i och för
sig värda beaktande, i synnerhet som liknande uppfattning tidigare gjorts
gällande från olika håll under förarbetet till den nya barnavårdslagen. Sa
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
lunda anförde på sin tid Stockholms stads fattigvårdsnämnd, att stor fördel
skulle vinnas genom samtliga understödsärendens sammanförande till ett
gemensamt kommunalt organ och att splittringen på ett flertal myndigheter
vore ägnad att försvåra enhetligheten och samarbetet inom den sociala förvaltningen.
Den nu utfärdade barnavårdslagen och övriga på området gällande
författningar lämna emellertid icke möjlighet att genomföra den föreslagna
organisationsformen under annan förutsättning, än att Stockholms
stad kunde utverka undantag från de allmänna bestämmelser, som reglera
handläggningen av fattigvårds-, barnavårds- m. fl. ärenden. Delegerade hava
därför ansett sig böra i främsta rummet undersöka, huruvida olägenheterna
kunna avhjälpas inom ramen av den organisation, som blivit av lagstiftningen
fastslagen.
Delegerade upptogo därför till undersökning spörsmålet om samarbete
på vissa områden, såsom i fråga om förundersökningar, efterundersökningar,
inackordering, arbetstvång, registerverksamhet, ombudsmansverksamhet, pensions
verksamhet och spädbarns vård m. in.
Sedan delegerade härvid föreslagit vissa grunder för samarbete mellan
olika myndigheter, anförde de vidare följande:
Genom att tillämpa de föreslagna grunderna för ett samarbete mellan de
olika kommunala myndigheter, som hava att handlägga närbesläktade sociala
uppgifter, kan man enligt delegerades mening i huvudsak undanröja de
olägenheter, som förvaltningens splittring eljest skulle medföra. Emellertid
återstår att överväga behovet av en särskild myndighet med uppgift att avgiva
yttrande och framlägga förslag i frågor av social natur, vilka icke direkt
tillhöra någon annan myndighets förvaltningsområde — eu uppgift, som
enligt ovan omforma!da förslag jämväl skulle åvila den sociala nämnden.
Härvid hava delegerade till en början funnit det stöta på stora svårigheter
att erhålla en sådan sammansättning av nämnden, att sakkunskapen där
skulle finnas representerad i alla de ärenden av mycket skiftande slag, vilka
skulle hänskjutas till nämndens handläggning. Vidare hava delegerade ansett,
att flertalet av dessa ärenden äro tämligen närbesläktade med de förvaltningsuppgifter,
som åvila de redan förefintliga kommunala myndigheterna,
och att det därför fortfarande som hittills vore lämpligt att lata dessa myndigheter
taga den befattning med ifrågavarande ärenden, som enligt förslaget
skulle ankomma på den sociala nämnden. Beträffande det fåtal ärenden,
som svårligen kunna hänvisas till någon av de ordinarie myndigheterna,
torde det enligt delegerades uppfattning vara möjligt att för dessa ärendens
beredning finna en lämpligare och mindre vidlyftig form än att för detta
begränsade ändamål inrätta en särs,kild myndighet med fast organisation.
Vid angivna förhållanden hava delegerade funnit sig sakna anledning att
ingå på en närmare granskning av förslaget om inrättande av en social
nä*mnd med de uppgifter och den organisation, som i promemorian föreslagits.
Detta förslag anse sig delegerade sålunda ej kunna tillstyrka.
Motionerna Utskottet vill slutligen bringa i erinran de vid innevarande riksdag väckta
vid motionerna om åtgärder för samarbete mellan pensionsnämnd och fattigvardsriksdag
l?i37 styrelse (1:137 och II: 180), om vilka motioner utskottet denna dag avgivit
och II: ISO. utlåtande (nr 2).
Utskottets Utskottet tillåter sig att erinra därom, att före den senare tidens reformer
yttrande, fattigvården hade sig anförtrott att ombesörja all omvårdnad om hjälpbe
-
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
hövande av olika kategorier. Under de senaste årtiondena bär emellertid
alltmera framträtt en strävan att överlämna sociala uppdrag, som för sitt
utförande kräva olika förutsättningar, till särskilda styrelser och nämnder.
Sålunda tillkom i samband med införandet av allmän pensionsförsäkring
genom lagen den 30 juni 1913 en pensionsnämnd för varje pensionsdistrikt
och i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård stadgas, att i varje
kommun skall finnas en särskild barnavårdsnämnd. Visserligen hade redan
enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn en barnavårdsnämnd förekommit, men den
hade ofta utgjorts av skolrådet eller i större städer av folkskolestyrelsen. Genom
1924 års barnavårdslag blev barnavårdsnämnd obligatorisk. Den fick
ett betydligt utvidgat verksamhetsområde och en för sin speciella uppgift
lämpad sammansättning. Denna organisation har helt nyligen börjat sin
verksamhet.
Den lagstiftning, som motionären föreslagit, innebär, att under en gemensam
nämnd skulle sammanföras kommunernas barnavård, fattigvård och
pensionsväsen samt eventuellt även annan del av kommunernas verksamhet.
Att nu för kommunerna föreskriva en återgång till en anordning med
gemensamt organ för samtliga verksamhetsgrenar — låt vara med särskild
föredragande på de ölika verksamhetsområdena — anser utskottet icke tillrådligt.
Utskottet kan ej heller förorda en valfrihet, som skulle innebära,
att de kommuner, som så önskade, skulle erhålla rätt att tillsätta en gemensam
nämnd för ifrågavarande ärenden, enär de olikheter mellan olika kommuners
styrelse, som på detta sätt skulle uppkomma, skulle medföra olägenheter
såväl för de hjälpsökande som ur allmän synpunkt.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 12 februari 1926.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Kock, Sigfrid Hansson,
greve Spens, Petrén, Martin Svensson*), Elof B. Andersson och Luterkort;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*), Öberg, Hage, Magnusson
i Skövde*), Ödström*), Johansson i Kälkebo, Johansson i Sollefteå och Pettersson i
Hällbacken *).
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 3 haft. (Nr 3.) 32J 26 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Reservationer:
1) av herr von Kock;
2) av herr Petrén; och
3) av herrar LuterTcort, Hage och Johansson i Sollefteå, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»Av den utredning, som inom utskottet förebragts i anledning av förevarande
motion samt motionerna I: 137 och II: 180, lärer framgå, att det nuvarande
sättet för liandhavande av kommunernas barnavård, fattigvård och
pensionsväsen genom för berörda sociala verksamhetsområden särskilda, av
varandra oberoende arbetande nämnder giver anledning till i vissa avseenden
befogad kritik. Särskilt är detta förhållandet i fråga om fattigvård
och pensionsväsen de. Utskottet, som härutinnan hänvisar till vad statens
fattigvårdsinspektör anfört i sitt yttrande rörande besparingskommitténs
betänkande den 19 februari 1925 (se utskottets utlåtande nr 2), finner i likhet
med denne ävensom svenska landstingsförbundets styrelse och svenska
stadsförbundets styrelse, att det borde övervägas, om ej mellan fattigvård
och pensionsförsäkring skulle kunna ordnas ett mera intimt samarbete än
det kommittén förordat. Ett dylikt övervägande synes enligt utskottets
mening icke böra inskränkas till den uti motionerna 1:137 och II: 180 föreslagna
åtgärden. Bortsett ifrån att en dylik åtgärd med hänsyn till redan i
praktiken förekommande förhållanden och genom sin egen beskaffenhet icke
synes vara ägnad att åstadkomma något väsentligen ökat samarbete mellan
fattigvård och pensionsväsende, hyser utskottet den uppfattningen, att särskilt
med avseende å den omfattning, vari den sociala hjälpverksamheten
måste tänkas komma till utveckling, en starkare koncentration i denna verksamhets
handhavande inom kommunerna än vad nu är fallet medför en
ökad garanti för verksamhetens rationella bedrivande. Utskottet förbiser
härvidlag icke, att de mycket olikartade förhållandena i vårt land och speciellt
kommunernas växlande storlek näppeligen medgiva någon genomförd
enhetlighet beträffande verksamhetens organiserande. Men härutinnan finner
utskottet en särskild anledning för en ingående utredning rörande de uti
motionen nr 279 framförda spörsmål.
På grund härav hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av herr Hages motion II: 279
måtte besluta att i skrivelse till Kung! Maj:t hemställa, det
Kung! Maj:t täcktes verkställa utredning om och i vilken utsträckning
kommunerna åvilande fattigvård och pensionsväsende
samt möjligen andra grenar av social hjälpverksamhet
må kunna handhavas av för de olika verksamhetsgrenarna
gemensamma organ eller eljest åtgärder böra vidtagas för
åstadkommande av önskvärt ökat samarbete emellan ifrågavarande
sociala nämnder och styrelser.»
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.