Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt dels ock i ämnet väckta motioner.
1926-05-11 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1926:30, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
1
Nr 30.
Ånkom till riksdagens kansli den 12 maj 1926 kl. 12 in.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under
tomträtt dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 25 februari 1926 dagtecknad proposition, nr 197, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj.-t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §''
Till kyrklig jord räknas i denna lag dels sådan fast egendom, som omförmäles
i 1 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (prästboställen),
dels fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt
biskopar, domkyrkosyssloman och klockare, eller vilkas avkomst ingår till
någon för reglering av sådana befattningshavares löner bildad fond, dels ock
den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer
och på landet.
'' 2 §•
År å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister
med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet olämpligt belägen och påkallas i
anledning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället;
eller befinnes eljest kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter
icke kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot
skälig avgift utarrenderas;
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 26 käft. (Nr 30.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
eller kan kyrklig jord till följd av belägenhet i eller invid stad eller annan
ort med tätare bebyggelse eller grannskap till större industriell anläggning
med synnerlig fördel styckas till tomter,
må efter Konungens beprövande prästboställe eller annan kyrklig jord,
som nu nämnts, eller del därav utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas.
3 §•
Äger någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å
kyrklig jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket
lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må, i den ordning nedan
sägs, tillstånd meddelas till överlåtelse å innehavaren av det till lägenheten
hörande området, där icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill
lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det
allmänna försäljning anses ej böra ske samt under förutsättning i övrigt:
dels att lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av beskaffenhet, som
ovan sagts, fanns å området uppfört den 1 januari 1926;
och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga
byggnader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader.
Överlåtelse, som nu sagts, må ock omfatta till jorden hörande byggnad,
som finnes å området.
Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, ävensom vid bestämmandet
av köpeskillingen för området skall ej medräknas värdet av
förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som lägenhetshavaren
eller föregående lägenhetshavare, vars rätt övergått å denne,
nedlagt därå utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt.
Vid försäljning av område jämlikt denna paragraf må jämkning ske av
områdets gränser.
4 §•
Upplåtelse under tomträtt av tomt å till kyrklig jord hörande område,
som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, må äga rum, där
Konungen för särskilt fall finner skäligt sådant medgiva.
5§.
Fråga om tillstånd till friköp av område, som i 3 § sägs, prövas och
avgöres av kammarkollegiet; dock att beträffande område, som blivit eller
anses böra bliva planlagt för bebyggande i den ordning särskilt är stadgat,
kollegiet skall med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens beprövande.
Ansökan om friköp skall ingivas till länsstyrelsen som, efter det utredning
i föreskriven ordning verkställts, insänder handlingarna till kammarkollegiet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 3
Över kollegiets beslut inå klagan föras hos Konungen genom besvär, som
skola hava inkommit till länsstyrelsen före klockan tolv å sextionde dagen
från det beslutet gavs.
6 §•
Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger
rum av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9
december 1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,
skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas
till vederbörande fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu
sagts, sådan mellangift eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende
av det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad
särskilt är stadgat eller av Konungen förordnas.
7 §■
De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
utfärdas av Konungen.
Genom denna lag upphäves 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning
till berörda lagrum, skola motsvarande bestämmelser i denna lag i stället
tillämpas.
Angående försäljning; till skatte av de så kallade halländska kyrkohemmanen
samt försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och
Blekinge skall fortfarande gälla vad därom finnes i särskilda författningar
stadgat.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, får
utskottet hänvisa till propositionens innehåll.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 281 i
första kammaren av herr I/indhagen och nr 410 i andra kammaren av
herrar Forssell och Pehrsson i Göteborg, i vilken sistnämnda motions syfte
instämt herrar Petersson i Lerbäcksbyn och Wallerius.
I motionen 1:281 har hemställts, att riksdagen ville
1) avslå propositionen nr 197 med förslag till lag angående tillstånd till
försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord
under tomträtt samt i stället begära framläggande av nytt förslag i ämnet,
byggt på grundsatser;
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
2) uttala, att i detta avseende det nya förslaget bör, såsom i tidigare officiella
uttalanden förordats, byggas på tomträttsinstitutet, vederbörligen utvidgat
för ändamålet;
3) eller, om detta icke bifalles, uttala, att rättigheten att förvärva tomten
bör lagfästas, på sätt i ensittarlagen stadgas, och ej överlämnas till ett svävande
administrativt godtycke.
I motionen II: 410 har föreslagits, att riksdagen för sin del måtte besluta,
att i den i propositionen föreslagna lagen måtte intagas en paragraf av följande
lydelse:
»Försäljning enligt denna lag av kyrklig jord samt sådan jords upplåtande
under tomträtt må icke äga rum utan medgivande av vederbörande församling
eller av den kyrkliga styrelse eller myndighet, under vars närmaste
inseende den kyrkliga jorden lyder.»
I fråga om vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet
hänvisa till motionerna.
Utskottet. Kungl. Maj:ts föreliggande förslag är föranlett av 1925 års riksdags skrivelse
(nr 308), vari riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte låta skyndsamt
utreda, under vilka betingelser i vidare mån än nu vore medgivet möjlighet
kunde beredas lägenhetsinnehavare å ecklesiastik jord, som därå ägde egna
boningshus, att friköpa av dem innehavda lägenheter samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Lagförslaget ansluter sig, såvitt angår den allmänna grund, varå de nya
friköpsbestämmelserna vila, till det förslag i samma ämne, som framlades
av kronolägenhetskommissionen i dess i propositionen omförmälda, den 11
november 1920 avgivna betänkande. Vid utformningen av Kungl. Maj:ts
förslag har härjämte i allt väsentligt följts de närmare riktlinjer, som anvisades
av riksdagen i dess förenämnda skrivelse. Beträffande förslagets
räckvidd och innebörd i övrigt får utskottet hänvisa till kammarkollegiets
och lagrådets i propositionen (sid. 30 och 65) återgivna utlåtanden.
Antalet av de lägenheter, som hittills tillkommit å kyrklig jord, är jämförelsevis
ansenligt. Beträffande de mest omfattande fastighetsgrupperna
inom den kyrkliga jorden — präst- och klockarboställena — föreligger en
av kronolägenhetskommissionen verkställd undersökning. Nämnda undersökning
avser emellertid tiden omkring år 1916, varför vissa av de framkomna
siffrorna numera måste antagas hava undergått en icke oväsentlig
förskjutning uppåt.
Antalet lägenheter å boställen av nyssnämnda slag utgör enligt omförmälda
statistik 5,926, därav 539 å klockarboställen och 5,387 på prästboställen.
Lägenheterna å prästboställen hava enligt samma statistik en medelareal
av 0,71 hektar, varvid är att märka, att ett övervägande antal utgöres
av rena bostadslägenheter med en areal långt under medeltalet. Upplåtelserna
hava skett för obestämd tid i nära 60 % av alla fall, för vilka
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 5
uppgift om upplåtelsetid lämnats, för livstid i ej fullt 3 % fall, samt för bestämd
tid över tjugu år i ej fullt 19 % fall.1)
Beträffande beskaffenheten av innehavarens rätt till respektive lägenhet
må nämnas, hurusom upplåtelsen skett med myndighets tillstånd i 16 % fall
samt att innehavaren i något över 28 % fall tillerkänts tryggad besittningsrätt
enligt kungörelsen den 15 april 1904 eller den 14 maj 1915.2)
I ett av kommissionen på sin tid utsänt frågeformulär begärdes bland
annat svar på frågan, huruvida respektive lägenheter ansåges lämpligen
kunna frånskiljas bostället, och framhöllos vissa synpunkter till beaktande
vid svarets avgivande. Statistiken visar, att av samtliga lägenheter — sålunda
även de å klockarboställen befintliga — ej mindre än 3,485 eller
58,8 % ansetts kunna frånskiljas.
Den granskning, som utskottet företagit av det i px-opositionen innefattade
lagförslaget, har icke givit anledning till erinran mot de däri upptagna
bestämmelserna.
Propositionen har i övrigt föranlett utskottet till följande yttrande.
Såsom av propositionen framgår har såväl av lagrådet som av föredragande
departementschefen gjorts vissa uttalanden rörande den rättsliga betydelse,
som i avseende å föryttring av kyrklig jord bör tillmätas den omständigheten,
att vederbörande församling eller pastorat under påstående om
äganderätt till den kyrkliga fastigheten motsatt sig försäljningsåtgärden. I
den till utskottet hänvisade motionen II: 410 har yrkats upptagande i lagen
utav bestämmelse, varigenom åt vederbörande församling eller åt »den kyrkliga
styrelse eller myndighet, under vars närmaste inseende den kyrkliga
jorden lyder», skulle inrymmas en allmän vetorätt såväl ifråga om försäljning
som upplåtelse under tomträtt enligt ifrågavarande lag.
Det lärer, såsom kammarkollegiet framhållit, följa av de föreliggande författningsbestämmelsernas
förvaltningsrättsliga natur, att då statligt organ
såsom legal representant för den kyrkliga egendomen fattar beslut om här
ifrågavarande försäljning, enskild rätt icke kan genom dessa förfoganden
trädas för nära. Skulle sålunda i något fall förekomma, att vederbörande
lokala kyrkliga menighet under påstående om äganderätt till den kyrkliga
fastigheten motsätter sig en försäljning, som eljest vore av beskaffenhet att
vid en jämlikt de föreslagna författningsbestämmelserna företagen prövning
böra komma till stånd, måste förutsättas, att vederbörande myndighet enligt
allmänt vedertagna förvaltningsgrundsatser icke skrider till ett försäljningsbeslut,
där den företagna utredningen giver vid handen, att menighetens
äganderättsanspråk möjligen kunna vinna godkännande av domstol. Att
dylik försiktighet av kammarkollegiet iakttages vid den å ämbetsverket ankommande
prövningen av friköpningsärenden, lärer, såsom lagrådet betonat.
’) De anförda procentsiffrorna omfatta jämväl lägenheter & klockarboställen.
2) Lägenheter å klockarboställen ingå i den förra men ej i den senare procentsiffran.
— Antalet fall, då tryggad besittningsrätt åtnjutes, ökas i den man bostadsboställena
övergå till löneboställen, som utarrenderas.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
vara av vikt, enär eljes den äganderätt, lägenhetshavaren avsett att genom
lägenhetens friköpande förvärva, måhända skulle visa sig mindre trygg eller
i allt fall svårigheter för honom uppstå ifråga om erhållande av lagfart å
friköpet.
De föreliggande agbestämmelserna uppställa i visst avseende strängare
förutsättningar för medgivande av friköp än de, som för motsvarande fall
äro gällande ifråga om lösen enligt ensittarlagen. Detta förhållande finner
sin förklaring i den omständigheten, att ifrågavarande lägenhetshavare å
den publika, kyrkliga jorden intaga en väsentligen tryggare ställning än
ensittare å enskild jord. De särskilda förutsättningar, som alltså uppställts
ifråga om friköp å kyrklig jord, syfta för övrigt i främsta rummet att
tillgodose den lokala kyrkliga menighetens intressen. Det torde vid sådant
förhållande, såsom ock föredragande departementschefen framhållit, knappast
behöva antagas, att hinder genom något motstånd av vederbörande
församling mot en eljest författningsenligt tillåten försäljning skall uppkomma
annat än i undantagsfall.
Vidare vill utskottet framhålla, att man givetvis måste förutsätta, att
vederbörande församling eller pastorat kommer att ej blott representeras genom
ombud vid de värderingsförrättningar, som må äga rum, utan jämväl
i eljest sedvanlig ordning beredas tillfälle att yttra sig över ansökningar
om friköp.
I kronolägenhetskommissionens förslag hade uppställts såsom villkor för
medgivande till friköp, att områdets avskiljande kunde ske »utan olägenhet
för lönebostället eller därintill belägen prästgård». Såsom framgår av det i
propositionen innefattade lagförslaget har motsvarande stadgande där givits
annan avfattning. Utskottet anser sig böra erinra därom, att enligt departementschefens
uttalande denna omformulering vidtagits för att förebygga, att
varje, även den minsta olägenhet skulle anses utgöra hinder för begärt
friköp.
Genom här föreliggande förslag göres icke rubbning i hittills gällande allmänna
regel, att medel, som inflyta vid försäljning av kyrklig jord, skola
disponeras för samma ändamål, vartill den kyrkliga fastighetens avkomst är
anslagen. Då försäljning av kyrklig jord givetvis kommer att, därest nu
föreliggande lagförslag antages, äga rum i större omfattning än hittills, vill
utskottet uttala önskvärdheten av att bestämmelser snarast måtte åvägabringas
i syfte att inflytande medel måtte kunna placeras i värdebeständigare
valuta, varvid i första hand bör förekomma inköp av skogbärande
mark.
Av den ståndpunkt utskottet intagit till den föreliggande propositionen
följer, att utskottet icke funnit anledning förorda bifall till de i ärendet
väckta motionerna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 7
A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas
;
B) att motionerna nr 281 i första kammaren och nr 410 i
andra kammaren icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 11 maj 1926.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Kock, greve Spens, von Stoeken - ström*), Lindhagen*), Åkerberg, Clemedtson och Luterkort;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Ödström, Johansson i
Sollefteå, Olovson i Västerås och Wallerius.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Lindhagen, som anfört:
»Ofta betonas, vilket även skedde i lagutskottet, att de ifrågavarande
lägenhetsinnehavarna redan hava tryggad ställning. Själva äro de av annan
uppfattning. Åtskilligt beroende vilar också givetvis över besittningen.
Riksdagsskrivelser, kronolägenhetskommissionen, 1923 års sakkunnige, jordkommissionen
m. fl. hava ansett en större trygghet böra beredas dem. Detta
bör således ske och utföras på det sätt, att lika rätt beredes åt alla. Så inträffar
icke, om ej — förutom självständig besittning — för rätt till utbrytning
även i övrigt stadgas samma förutsättningar, som innehållas i ensittarlagen.
Äganderätten till jorden bör ej här få resa andra hinder än enligt ensittarlagen.
Då äganderätten till den kyrkliga jorden är svävande och för
närvarande i stor utsträckning ogripbar, ligger väl däri en ytterligare anledning
att tillskapa förberörda likställighet. Om ägaren framdeles någon gång
tilläventyrs upptäckes eller tillskapas genom lag, får han ju i alla fall valuta
i köpeskillingen eller samäganderätt i den jord, uti vilken densamma jämte
andra köpeskillingar nedlagts.
Lagförslaget skänker icke alla vederbörande en sådan rätt. En hel del
lägenhetshavare till okänt antal komma att frånkännas delaktighet till lagens
fördelar utan någon för dem begriplig anledning. Ingen av dem får ens
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
någon verklig rätt utan endast en slump, som visserligen kanske blir riklig
men i alla fall är otillfredsställande och orättmätig såsom lagstiftniugsprincip.
Förslagets förmodligen av politiska skäl föranledda principskygghet och
teoretiska försiktighet går till och med så långt, att man icke ens vågar
föreskriva ''avsevärd olägenhet’ såsom hinder för lösningsrätt. Man har valt
bara uttrycket ''olägenhet'' för enahanda ändamål, vilket synes mig vara särdeles
obehörigt och opåkallat gent emot dem som skola hjälpas.
Överflödigt synes dessutom vara att inveckla och förhala frågan med församlingarnes
hörande. Det upplystes i utskottet, att 75 procent av församlingarna
numera äro oberörda i sin ekonomi av förfogandet över prästlönejorden.
Den lilla återstoden bör av skäl redan sagts verkligen kunna
nöja sig med de beslut, som fattas under skydd av ensittarlagens bestämmelser
beträffande dessa småj ordbitar. Särdeles betänkligt blir detta hörande,
i fall såsom det förefaller ett bestridande från en tillfällig majoritet
i församlingens beslutande myndighet skall få avsevärd betydelse för frågans
avgörande. Utskottet förutsätter till och med, att kammarkollegium icke skrider
till försäljningsbeslut, där utredning giver vid handen, att menighetens äganderättsanspråk
möjligen kunna vinna godkännande av domstol. Detta bör
på anförda grunder icke heller vara något skäl för avslag. Församlingen
får ju alltid valuta för den lilla tomtmarken. Det är också svårt att förstå,
att en domstol skulle tillåta sig att vägra lagfart å ett friköp, som enligt
lag förklaras vara behörigt fång.
Allt detta inblandande av menigheters eventuella äganderättsanspråk är ju
dessutom stridande mot redan gällande lag, som ej upphäves. Ensittarlagen
är nämligen ostridigt, enligt sin lydelse och även enligt officiella försäkringar,
gällande för all kyrklig jord, som ej tillhör kronan. Anledningen
till dess ringa tillämpning hitintills på den kyrkliga jorden beror på ovissheten,
i vad mån den är kronojord eller icke. Denna ovisshet får ej något
vidare spelrum, om för detta slag av jordar undantagsställningen för kronans
jord upphäves. Redan ovissheten om äganderättsförhållandena är ett talande
praktiskt skäl därför. Teoretiskt böra icke heller några rimliga betänkligheter
i opraktiskt syfte få resa sig. När exempelvis enligt vattenlagen
enskild industri får expropriera kronomark för sina ändamål, böra
dessa små husägare kunna få omhägnas av ensittarlagen, åtminstone i alla
de fall, där någon klar och fastställd jordäganderätt för kronan ej föreligger.
Det är väl för övrigt ganska betänksamt att lägga denna egnahemsrörelse
på kammarkollegium. Givetvis låter det sig göra, men kammarkollegium
har ju egentligen till uppgift att bevaka det allmännas jordäganderätt. Framför
allt måste bemärkas, att kollegiet kommer att schablonmässigt avgöra
frågorna från huvudstaden utan kännedom om förhållandena, vilka däremot
ligga närmare de nämnder, som enligt ensittarlagen hava den väsentliga
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 9
prövningsrätten. Kollegiet blir också upptaget av nya göromål, för vilka
av utskottet delvis ställas i utsikt vidlyftiga äganderättsutredningar i dessa
dunkla besittningsförhållanden. Att till och med tvinga kammarkollegium
undersöka om menighetens äganderättsanspråk möjligen kunna vinna godkännande
av domstol är väl att ga alldeles över hövan. Det överstiger
kollegiets befogenhet och möjligheter och leder lätt till att kollegiet blir
desavuerat av domstolarna. Den väsentliga nytta denna kollegiets’ egnahemsrörelse
kan medföra är måhända, att vederbörande besparingskommitté,
som läi sta i begrepp att taga hand om kammarkollegium, nödgas begränsa
sina erinringar om besparingar inom detta såsom det uppgives överorganiserade
verk, vilket genom denna lag skulle någon tid få åtskilligt mer att bestyra.
Återstår till sist sättet för förlänandet av den trygga besittningsrätten.
Enligt förslaget skola tomterna upplåtas med äganderätt. Det göres också
en liten honnör åt tomträtten men denna hänvisning är nog betydelselös.
Tomträtten har liksom återköpsrätten tyvärr inskränkts att gälla endast på
stadsplanelagda områden. För detta fall har den således föga värde, helst
den icke finansierats annat än undantagsvis.
I motionen har erinrats, att 1923 års sakkunnige (K. S. Husberg, Per L.
Nilsson, Casten von Otter, Axel Quist och I. Rehn) liksom flera utlåtanden
varnat för att förvandla denna allmänna jord i penningar. Det förordades
därför att möjliggöra upplåtelse med tomträtt. Särskilda utskottet vid 1909
års riksdag framhöll vid behandling av detta spörsmål, att kyrkans ekonomiska
intressen i regel bättre tillvaratagas, om jord, som anslagits åt prästerskapet,
ej avyttras, alldenstund genom jordens behållande för den institu.
tion, till vilkens fromma den en gång blivit upplåten, vinsten av en
jordvärdestegring kan komma samma institution tillgodo. I enahanda anda
uttalade sig 1910 års riksdag.
Även om kyrkan i framtiden avträder från sin nutida yttre maktställning,
kan det vara lika värdefullt för det allmänna att fortfarande kunna
förfoga över denna fond för andliga värden.
För övrigt ruvar bakom denna fråga det gamla evigt bestående problemet
världshistorien, om det allmänna skall behålla äganderätten till sin jord
eller icke. De enskilte hava även hos oss under återkommande perioder
blivit eniga om att plundra det allmännas jordegendom i sitt privata intresse,
de stora av storslug beräkning och de små av brist på fram syn.
Stockholms stad till exempel ägde fordom, jämte åtskilliga marker norr om
staden, jämväl Södermalm, då kallad Åsön, samt Kungsholmen. All denna
tomtmark har staden sedan slarvat bort på allehanda sätt till omätlig ekonomisk
förlust och andra svåra olägenheter för såväl medborgarna som
deras samhälle. På sista tiden har staden för att hålla sig skadeslös inköpt
stora nya egendomar just strax bortom bägge dessa tillspillogivna utmarker,
och nu höja sig åter alltmer de enskildas rop efter besittningstagande
i eget intresse även av dessa landamären.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 26 käft. (Nr 30.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
En behjertad och framsynt statskonst kräver säkerligen i alla tider, att
det allmänna behåller sin skyddande hand över den egna jorden samt skänker
medborgarna trygga boplatser på desamma för generationerna. Det synes
därför vara riktigt, att även nu ifrågavarande tomter upplåtas med någon
trygg åborätt eller en till omfånget utvidgad tomträtt eller i värsta fall
åtminstone med en till omfattningen vidgad återköpsrätt. Till förebild kunna
tjäna de författningar i dessa tre avseenden, som redan äro godkända av
båda statsmakterna. Därtill måste emellertid, om åborätt väljes, läggas en
lag om rätt till inteckning för fordran i åborätten liksom skett redan för
tomträtten.
Det hemställes alltså, att riksdagen ville:
l:o) med avslag å propositionen, begära nytt förslag, byggt på upplåtelse
med åborätt eller tomträtt eller i värsta fall med allenast återköpsrätt;
2:o) i berörda hemställan tillika anhålla, att det nya förslaget må i övrigt
i tillämpliga delar byggas på enahanda grundsatser, som gälla enligt ensittarlagen
beträffande såväl rätten till erhållande av trygg besittning som
organisation av denna rätts tillblivelse;
3:o) eller, om riksdagen anser upplåtelsen böra ske med fullständig äganderätt,
också begära nytt förslag i ämnet, byggt såsom ovan sagts på ensittarlagens
grundsatser;
4:o) eller, om icke heller detta bifalles, besluta:
a) den ändring i förslagets 3 § l:sta stycke, att ordet ''olägenhet utbytes
mot orden ''avsevärd olägenhet’;
b) att i utskottets motivering å sid. 5 skall utgå dels de två sista satserna
i första stycket, dels de två sista satserna i andra stycket och dels tredje
stycket».
2) av herrar LuterJcort och Magnusson i Kalmar, vilka anfört:
»Med anledning av vad lagrådet anfört om den betydelse, som bör tillmätas
ett av vederbörande församling eller pastorat under påstående om
äganderätt framställt bestridande av ansökan att få friköpa lägenhet, har
föredragande departementschefen funnit sig böra till ledning vid den administrativa
prövningen av friköpningsansökningar lämna ett direktiv i syfte
att i görligaste mån begränsa antalet fall, då friköp skulle omöjliggöras genom
äganderättsinvändningar. Departementschefen har ansett, att vid lagens
antagande uttryckligen borde sägas ut, att dylik invändning finge beaktas
endast ifråga om sådan jord, till vilken församlingen eller pastoratet ''förvärvat
en mera obestridlig äganderätt’;^ såsom ett fall, då dylik äganderätt
borde antagas föreligga, har angivits, atf församlingen eller pastoratet vunnit
lagfart å jorden ifråga.
Då utskottet däremot förutsätter allenast, att försäljning icke skall medgivas,
''där den företagna utredningen giver vid handen, att menighetens
äganderättsanspråk möjligen kunna vinna godkännande av domstol, kunna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
11
vi icke finna annat än att riksdagen vid ett godkännande av detta utskottets
uttalande väsentligen försämrar de friköpningsmöjligheter Kungl. Maj:t
avsett att bereda de kyrkliga ensittarna.
Vid bedömande av förevarande spörsmål bör icke lämnas ur sikte, att
det icke i det övervägande antalet fall lärer vara möjligt att åvägabringa
en judiciellt bindande bevisning rörande äganderätten till den kyrkliga
jorden. I flertalet fall torde därför de kyrkliga kommunernas anspråk att
få oinskränkt disponera av dem innehavd jord utgöra allenast relativa rättsanspråk.
Och dylika anspråk synas icke böra tillmätas sådan betydelse,
som utskottet velat i förevarande lagstiftningsärende hävda.
Enligt vår uppfattning måste, ehuru enligt ifrågavarande lagförslag friköpningsförfarandet
avses skola äga rum i administrativ ordning, ovanberörda
förhållande föranleda därtill att, därest de i lagen uppställda sakliga
förutsättningarna för friköp föreligga (3 § i lagförslaget), friköpning också
skall få äga rum. Ett eventuellt förefintligt äganderättsanspråk från församling
eller pastorat bör i det administrativa friköpningsärendet helt lämnas
å sido.
Det har ifrågasatts, att den myndighet, som hade att pröva en friköpningsansökan,
borde såtillvida pröva äganderättsfrågan, att, därest myndigheten
funne församling eller pastorat äga sannolika skäl för en påstådd
äganderätt, ansökningen icke finge bifallas. Ett dylikt förfarande, vilket
likaledes är av beskaffenhet att försämra de kyrkliga ensittarnas friköpningsmöjligheter,
kan ej heller betecknas såsom rationellt. Det kan icke
sägas vara lyckligt, att administrativ myndighet, eventuellt Kungl. Maj:t,
föregriper ett judiciellt avgörande rörande äganderätten till viss kyrklig jord».
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1926:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till s. 1 i texten