Andra lagutskottets utlåtande Nr 4
1926-02-12 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1926:4, Andra lagutskottets utlåtande Nr 4
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 13 februari 1926 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fördelningen äkta makar emellan av avgifts
pensioner enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
nr 138 i första kammaren av fröken Hesselgren, nr 139 i första kammaren av
herrar Schedin, Karl Andersson, Gabrielsson, Oscar Ericson och Henrik Andersson,
nr 184 i andra kammaren av herrar Johanson i Hallagården, Gardell,
Heiding, Olsson i Högby, Svensson i Grönvik, Andersson i Ovanmyra, Olsson i
Golwasta, Ryberg, Westman i Brobygård och Eriksson i Västbro samt nr 289 i
andra kammaren av fruar Östlund, Thiiring, Vessman och Nordgren med instämmande
beträffande motionens syfte av fröken Wellin.
I de lika lydande motionerna nr 138 i första kammaren och nr 289 i andra
kammaren har yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar av lagen om allmän pensionsförsäkring att inom
pensionsförsäkringen beräkningen av äkta makars tilläggsavgift grundades
på hälften av makarnas gemensamma inkomst, att denna tilläggsavgift påfördes
vardera maken med lika belopp samt att avgiftspensionen beräknades efter
för män och kvinnor gemensamma grunder.
I de lika lydande motionerna nr 139 i första kammaren och nr 184 i andra
kammaren har yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla
om verkställande av utredning angående fördelningen äkta makar emellan
av dem tillkommande avgiftspensioner enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,
så att den påförda pensionstilläggsavgiften på lämpligt sätt delades
mellan man och hustru, och om framläggande för 1927 års riksdag av
det förslag, som härav kunde föranledas.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas yrkanden,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionernas innehåll.
Till belysande av frågan vill utskottet först lämna en kortfattad redogö- Historik.
relse för de förslag, som tidigare framställts rörande spörsmålet om fördelningen
mellan äkta makar av dem tillkommande avgiftspensioner.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 sand. 2 avd. 4 höft. (Nr 4.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Yttranden
över ålderdomsförsäkringskommittens
förslag.
1916 års
riksdag.
Pensionsstyrelsens
skrivelse den
21 januari
1918.
I de yttranden, som avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring, framställdes från en del håll anmärkning
mot förslaget, i vad det avsåg den ställning, som däri givits den gifta
kvinnan. Det framhävdes sålunda bland annat, att det låga pensionsbeloppet
för kvinnor, som vore hustrur till personer med större inkomster, än som
medförde allenast grundavgift, vore en beaktansvärd olägenhet. Denna olägenhet
borde kunna avhjälpas antingen därigenom, att pensionsavgiften höjdes
för kvinnor, vilkas män både en årsinkomst av 800 respektive 1,200 kronor
eller därutöver, eller därigenom att pensionerna i dessa fall något sänktes,
medan två makar samtidigt uppbure pension, för att åter höjas, när endera
upphörde att vara pensionstagare, eller ock genom en kombination av
dessa båda utvägar.
Vid 1916 års riksdag framställdes i motion nr 102 i andra kammaren yrkande
om utredning angående villkoren för och lämpligheten av sådan ändring
i pensionsförsäkringslagen, att gift kvinna påfördes hälften av mannens
pensionsavgift, i vad denna ginge utöver grundavgiften, och i motion
nr 174 i samma kammare hemställdes bland annat om utredning, huruvida
icke sådan ändring av de i 4 § av lagen om allmän pensionsförsäkring meddelade
bestämmelser om avgiftspåföring borde vidtagas, att viss del av makarnas
inkomst skulle anses belöpa å hustrun och läggas till grund för bestämmandet
av hennes pensionsavgift.
Pensionsstyrelsen avgav yttrande i anledning av dessa motioner den 30 mars
1916 och hänvisade däri till erhållet uppdrag att verkställa utredning rörande
möjligheten och lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas
beräkning m. m.
Lagutskottet anförde i utlåtande nr 42, att då de av motionärerna påyrkade
utredningarna enligt pensionsstyrelsens uttalade uppfattning folie inom ramen
av nyssnämnda uppdrag och styrelsen, såsom nämnt, själv betecknat dessa
utredningar såsom önskvärda, vore enligt utskottets mening någon åtgärd från
riksdagens sida i förevarande hänseende icke påkallad.
Motionerna blevo av riksdagen avslagna.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 gjorde pensionsstyrelsen
framställning om åtskilliga ändringar i pensionsförsäkringslagen. Därvid uttalade
styrelsen, att en omläggning av grunderna för de gifta kvinnornas pensionsavgifter
vore i hög grad påkallad, och anförde vidare i förevarande hänseende:
”Enligt nuvarande bestämmelser tillhöra samtliga hustrur, som ej
taxerats för egen inkomst av 500 kronor eller mera, den lägsta inkomstklassen.
Deras avgiftspensioner bliva på grund härav helt obetydliga. Detta har
ansetts orättvist och olämpligt samt givit anledning till mycket klander. En
utbredd mening torde vara, att hustruns inkomst borde vid påföring av pensionsavgift
beräknas till omkring hälften av makarnas inkomst. Om man än
icke skulle anse lämpligt att sträcka sig så långt, torde dock en viss del av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
3
mannens inkomst böra beräknas för hustrun. Dessutom torde böra vidtagas
en del andra åtgärder i syfte, bland annat, att pensionsavgift, som skall erläggas
för gift kvinna, må bliva ungefär lika stor som mannens pensionsavgift.”
Emellertid ansåg sig styrelsen icke böra i frågans dåvarande läge framlägga
något förslag i ämnet.
I den skrivelse av den 23 februari 1921, vari pensionsstyrelsen framlade
förslag till en del ändringar i pensionsfönsäkringslagen, avseende bland annat
höjning av pensionsavgifterna, berördes även frågan om de gifta kvinnornas
pensioner. Styrelsen framhöll sålunda bland annat, att ändringsförslagen
icke avhjälpte den ofta påpekade olägenheten, att de gifta kvinnornas
och änkornas avgiftspensioner i regel bleve av ringa betydelse. Men en tillfredsställande
rättelse av detta missförhållande kunde ernås endast i samband
med en väsentlig rubbning i grunderna för den nuvarande pensionsförsäkringen,
och styrelsen ansåg sig därför nödsakad att låta tills vidare anstå
med denna reform.
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 284, till 1921 års riksdag med
förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av lagen om allmän pensionsförsäkring
m. m. hemställdes bland annat i motion nr 198 i första kammaren,
att riksdagen måtte, med uttalande att förhöjning av folkpensioneringsavgifterna
icke borde äga rum utan .samtidig ändring i grunderna för deras beräknande
därhän, att äkta makar finge erlägga lika avgift, avslå den kungl.
propositionen.
I andra kammaren avgavs en lika lydande motion, nr 296.
Vidare yrkades, likaledes med anledning av propositionen, i motion nr 210
i första kammaren och nr 309 i andra kammaren, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning, huru ökning av avgiftspensionerna
måtte komma även gifta och f. d. gifta kvinnor tillgodo.
I skrivelse den 8 juni 1921, nr 287, angående förutnämnda proposition anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida
icke en förbättring av gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering
kunde åstadkommas, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Genom beslut den 7 juli 1921 anbefalldes pensionsstyrelsen att verkställa
den av riksdagen sålunda begärda utredningen. I skrivelse den 8 juli 1922
hemställde emellertid styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte återkalla nämnda uppdrag
och anbefalla kommittén för socialförsäkringens organisation att i samband
med fullgörande av sitt uppdrag verkställa ifrågavarande utredning. T
anledning härav återkallade Kungl. Maj:t genom beslut den 28 juli 1922 det
styrelsen meddelade uppdraget och anbefallde kommittén för socialförsäkringens
organisation att i samband med fullgörande av de kommittén genom
brev den 11 oktober 1920 och den 4 oktober 1921 anförtrodda uppdrag verkställa
samma utredning.
Pensionsstyrelsens
skrivelse den
23 februari
1921.
1921 års
riksdag.
Utredning i
ämnet anbefalld
av
Kungl. 31aj:t.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
1924 års
riksdan.
Statens besparingskommittés
förslag 1925.
Vid 1924 års riksdag väcktes åter motion i ämnet. I motion nr 68 i andra
kammaren yrkades nämligen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, det Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för att avgiftspensionen till
äkta makar måtte tillkomma dem på sådant sätt, att mannen erhölle hälften
och hustrun hälften därav.
Över motionen avgav pensionsstyrelsen yttrande och anförde därvid bl. a.
följande:
Kommittén för socialförsäkringens organisation hade anbefallts verkställa den
1 riksdagens skrivelse av den 8 juni 1921 begärda utredning i samband med fullgörande
av de kommittén i övrigt lämnade uppdrag. Dessa uppdrag avsågo i
första hand utredning angående en mera enhetlig organisation av socialförsäkringen
i dess helhet. En förutsättning för en ändamålsenlig dylik organisation
anses emellertid vara, att frågan om en allmän sjukförsäkring i en eller annan
form erhåller sin lösning. I nuvarande statsfinansiella läge är dock ovisst, när
detta kan ske. Kommittén har därför anbefallts att tills vidare avbryta sitt arbete.
Pensionsstyrelsen anser emellertid frågan om kvinnornas avgiftspensioner vara
av den vikt, att den bör lösas så snart som möjligt. Med hänsyn till det förändrade
läge, som inträtt efter det styrelsen avlät sin skrivelse till Kungl. Maj:t
av den 8 juli 1922, bör enligt styrelsens mening förevarande angelägenhet utan
dröjsmål upptagas till närmare utredning enligt linjer, vilka, så långt möjligt,
icke föregripa en eventuell framtida omorganisation av socialförsäkringen i dess
helhet.
Då styrelsen sålunda har för avsikt att snarast upptaga till utredning den i
motionen nr 68 avsedda frågan, synes icke förefinnas anledning, att motionen
skulle behöva föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida.
Andra lagutskottet hemställde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 18, om
avslag å motionen och anförde till stöd härför följande: Då det i motionen
berörda spörsmålet inom den närmaste tiden torde bliva föremål för utredning
inom pensionsstyrelsen och med anledning av riksdagens .skrivelse den 8 juni
1921 förslag i ämnet därefter från Kungl. Maj:ts sida torde kunna förväntas
till riksdagen, ansåge utskottet motionen icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
Förenämnda spörsmål har jämväl varit upptaget till övervägande av statens
besparingskommitté i dess den 19 februari 1925 avgivna yttrande angående
socialförsäkringens organisation. Kommittén anför i ämnet följande: Kommittén
hade funnit sig böra föreslå en höjning av grundavgiften från 3 till
5 kronor, vilket torde något så när motsvara penningvärdets fall sedan år
1914. I övrigt föresloge kommittén en pensionsavgift, uppgående ungefär till
2 procent av årsinkomsten, dock med den begränsning att högsta avgiften
skulle vara 80 kronor. Det tekniska systemet med olika avgifter för vissa
bestämda inkomstklasser syntes lämpligen böra bibehållas. Kommittén hade
tänkt sig, att för ifrågavarande syfte den avgiftspliktiga befolkningen skulle
uppdelas i inkomstklasser (I—XI), därvid hänsyn särskilt tagits till möjligheten
att söka avhjälpa de nu rådande missförhållandena i fråga om gifta
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
5
och förut gifta kvinnors avgiftspensionering. De gifta personerna hade fördelats
efter makarnas sammanlagda inkomst. Enligt vad kommittén inhämtat
hade pensionsstyrelsen haft under övervägande olika förslag till frågans lösning.
Ett sätt, som pensionsstyrelsen funnit tilltalande, vore, att den påförda
pensionsavgiften på lämpligt sätt delades mellan man och hustru. Utan en
allmän höjning av pensionsavgifterna skulle emellertid enligt pensionsstyrelsens
mening resultatet av en sådan anordning bliva otillfredsställande, emedan
med nuvarande låga avgifter såväl mannen som hustrun skulle erhålla
en allt för obetydlig avgiftspension. Pensionsstyrelsen, som utgått från nu
gällande pensionsavgifter, hade därför tänkt sig, att avgiftspensionen å av
man erlagda avgifter skulle beräknas efter samma procentsats, som stadgades
för kvinna. På detta sätt skulle männens pension reduceras med i genomsnitt
20 procent och vad som därigenom intjänades skulle användas för att bereda
änkor och frånskilda hustrur högre avgiftspension på så sätt, att en hustru,
som vid mannens frånfälle vore eller sedermera bleve invalid eller uppnått
67 års ålder, utöver sin egen pension skulle erhålla en änkepension, som
skulle komma att uppgå till 50 å 55 procent av den avgiftspension, hennes man
på grund av erlagda avgifter skulle erhållit vid invaliditet eller fyllda 67 år.
Frånskild hustru skulle vid invaliditet eller 67 års ålder erhålla samma förmåner
efter den senaste mannens frånfälle. Då kommittén nu föresloge
väsentligt höjda pensionsavgifter, ansåge kommittén det lämpligare att välja
det först antydda sättet med en uppdelning av avgifterna på mannen och
hustrun. Kommittén, som utginge från en höjning av pensionsavgifterna, till
omkring 2 procent av inkomsten, dock högst 80 kronor, föresloge därför vissa
i särskild tabell upptagna avgifter i olika inkomstklasser. För att äkta makars
sammanlagda avgift skulle bliva ungefär densamma som för ogift person,
vars inkomst vore lika med makarnas sammanlagda, vore det så anordnat,
att av gifta personer, vilkas sammanlagda inkomst vore sådan, att den
motsvarade inkomstklasserna I—V, vardera vid en höjning till en procent
erlade en avgift, som i allmänhet motsvarade avgiften för närmast lägre inkomstklass
och vid en höjning till 2 procent beräknades så, att den med 5 kronor
minskade totalavgiften per person, som framkomma vid en höjning till
en procent, fördubblades, under det en avgift av 5 kronor per person (grundavgiften)
förbleve oförändrad. I den lägsta inkomstklassen torde det nämligen
vara olämpligt att höja avgiften över 5 kronor per person. Antalet gifta
personer i denna klass vore relativt litet. För gifta personer, vilkas sammanlagda
inkomst vore ''Sådan, att den motsvarade inkomstklasserna VI—XI,
skulle vardera maken erlägga en avgift, som svarade mot en inkomstklass,
som läge två klasser under den, till vilken den gemensamma inkomsten hänförde
dem.
Över besparingskommitténs förslag hava yttranden avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar m. fl.
Yttratiden
över besparingskommitténs
förslag.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Pensionsstyrelsen har sålunda i skrivelse den 20 juni 1925 i denna fråga
anfört följande: Kommittén hade sökt lösa den viktiga frågan om en förbättring
av gifta kvinnors och änkors avgiftspensionering genom att föreslå eu
uppdelning av pensionsavgifterna på man och hustru. En sådan anordning
skulle innebära, att trots avgiftsförhöjningen avgifterna och sålunda pensionsförmånerna
för gifta män skulle i vissa lägre av giftsklasser något nedsättas
i jämförelse med de nuvarande. Denna minskning torde dock i regel
något utjämnas av de — i jämförelse med vad nu är fallet — högre pensionsavgifter,
som vederbörande skulle komma att inbetala före sitt giftermål. Då
båda makarna samtidigt hade pension, bleve naturligtvis ett eventuellt sådant
förhållande utan betydelse. Om man emellertid skulle vilja träda inför en starkare
förhöjning även av de gifta männens avgiftspensioner men samtidigt
öka änkornas pensioner, måste man tänka sig en helt förändrad linje. Denna
syntes böra gå i sådan riktning, att det nuvarande systemet för avgiftspåföringen,
varvid makarnas hela inkomst lädes till grund för mannens pensionsavgift
— utom i det fall att hustrun hade egen särskilt taxerad inkomst —
bibehölles och att en del av den avgift, som en man — gift eller ogift —
erlade, användes att bestrida kostnaden för en ökad pensionering av änkor
samt hustrur till invalida män. Lämpligen kunde här förfaras så, att männen
för detta ändamål avstode så stor del av sina avgifter, att de för en krona av
dem erlagda avgift erhölle samma pension för egen räkning som en kvinna
vid samma ålder skulle tillgodoräknas. Härigenom skulle den ofta som en
orättvisa påtalade — ehuru i sakernas egen natur bottnade — åtskillnaden
mellan män och kvinnor i fråga om olika procentsatser på erlagda avgifter
bortfalla. Dylik änkepension torde dock endast böra beräknas på de avgifter,
en man erlagt före fyllda 45 år, då dels därefter erlagda avgifter bleve av
ringa betydelse för det ifrågasatta ändamålet och dels det måhända icke vore
skäligt att låta ogifta män över denna ålder erlägga avgifter, för vilka någon
valuta i regel icke torde kunna förväntas. En annan anordning, som man alternativt
kunde taga under övervägande för denna frågas lösning, vore, att, såsom
förhållandet vore inom den tyska socialförsäkringen, gifta kvinnor icke
erlade avgifter, varemot till änkor, så snart de blivit invalider, utginge en
änkepension av exempelvis 6/i<> av den pension, som mannen vid sitt frånfälle
uppbar eller varit berättigad uppbära, om han då varit invalid. Detta system
medförde den olägenheten, att den till gift kvinna eventuellt utgående pensionen
vid invaliditet eller 67 års ålder bleve, så länge mannen levde, mycket
låg, då den endast komme att beräknas på de avgifter, som hon inbetalat före
sitt giftermål, men bleve i gengäld härför så väl mannens pension som hennes
änkepension så mycket högre. Ehuru de två senast omförmälda förslagen
till frågans lösning otvivelaktigt vore förenade med vissa fördelar, hade pensionsstyrelsen
dock ansett sig böra förorda kommitténs förslag såsom varande
det mest enkla och naturliga.
Statens fattigvårdsinspektör har i yttrande, avgivet den BO maj 1925, härom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
7
anfört bl. a. följande: Vid en förändring av bestämmelserna om avgiftspensionen
komme givetvis den ofta dryftade frågan om kvinnornas ställning inom
pensionsförsäkringen upp till förnyat övervägande. I två avseenden vore
kvinnornas ställning inom pensionsförsäkringen ogynnsam. Först och främst
beräknades pensionen på avgifterna för kvinnorna efter en lägre procentsats
än vad förhållandet vore för männen, varigenom kvinnornas avgiftspension
vid erläggande av samma pensionsavgifter bleve lägre än männens. Detta
förhållande borde ändras, så att full likställighet bleve rådande för alla pensionstagare.
Och vidare vore de gifta kvinnorna för närvarande mycket ogynnsamt
ställda inom pensionsförsäkringen, emedan de, såsom i regel icke ägande
någon egen inkomst, endast erlade grundavgift och sålunda finge endast en
obetydlig avgiftspension. Inom riksdagen hade många yrkanden gjorts om en
förändring till förmån för de gifta kvinnorna. Kommittén hade även uppmärksammat
denna fråga och framlagt tvenne alternativa förslag. Intet av
dessa syntes emellertid fullt tillfredsställande, ehuru det som innebure, att
avgiftspensionen för man beräknades efter samma procentsats, som nu vore
stadgat för kvinna, samt att det belopp, som därigenom inbesparades, användes
för att bereda änkor och frånskilda hustrur en högre avgiftspension än
den, som deras egna avgifter berättigade dem till, syntes vara mest tillfredsställande.
Det förefölle emellertid som denna fråga borde upptagas till särskilt
övervägande i samband med den av riksdagen begärda undersökningen
om skapande av en verklig änkepensionering.
Svenska fattigvärdsförbundet har i skrivelse den 23 maj 1925 anfört följande:
I fråga om gift kvinnas ställning hade kommittén valt mellan tvenne
förslag, av vilka det ena,, som kommittén gjort till sitt, innebure, att gift
kvinna påfördes tilläggsavgift av samma storlek som hennes make, under det
att nuvarande bestämmelser för beräkning av pensionen på avgifterna bibehölles,
d. v. s. hustrun erhölle en väsentligt lägre pension än mannen. Förbundet
både redan i yttrande år 1913 framhållit, att detsamma funne sistnämnda
bestämmelser olämpliga och emot vårt lands kvinnor orättvisa. De motiv,
som då anfördes, funne förbundet alltjämt böra tillmätas avgörande betydelse.
På grund härav kunde förbundet icke giva detta kommitténs förslag sin anslutning.
Det andra förslag, som kommittén haft under prövning men förkastat,
innebure, att avgiftspensionen för man beräknades efter samma procentsats,
som nu vore stadgad för kvinna, samt att det belopp, som därigenom inbesparades,
användes för att bereda änkor och frånskilda hustrur en högre
avgiftspension än den, som deras egna avgifter berättigade dem till. Det hade
beräknats, att på så sätt en änka eller frånskild hustru skulle kunna utöver
sin egen avgiftspension erhålla en pension, uppgående till 50 å 55 procent av
vad hennes man på grund av erlagda avgifter skulle erhållit vid invaliditet
eller 67 års ålder. Det vore enligt förbundets mening av lika stor betydelse,
att kravet på samma beräkningsgrunder för avgiftspensionen för de båda könen
tillgodosåges som att de gifta kvinnornas ställning i pensionsförsäkringen
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag 1912.
ordnades på ett tillfredsställande sätt. Då kommittén av ovan återgivna båda
förslag valt det första, både densamma tydligen icke lagt den vikt vid sistnämnda
synpunkt, som densamma enligt förbundets åsikt måste tillmätas. Förbundet
å sin sida hade av detta skäl funnit det senare förslaget vara att föredraga.
Fredrika Bremerförbundet m. fl. andra kvinnosammanslutningar hava i yttrande
den 9 juli 1925 framfört samma synpunkter som fröken Hesselgren och
fru Östlund m. fl. i nu förevarande motioner.
Utskottet vill slutligen i korthet redogöra för förarbetena till gällande bestämmelser
om olika grunder för beräkningen av mäns och kvinnors avgiftspensioner.
I ålderdomsförsäkringskommitténs den 9 november 1912 avgivna betänkande
angående allmän pensionsförsäkring anfördes i sistnämnda fråga följande:
Eu viktig förutsättning för att kostnaderna för den av kommittén föreslagna
försäkring skulle kunna hållas inom önskvärda gränser har varit, att vid beräkningarna
nödig hänsyn tagits till kvinnornas ställning inom försäkringen. Kostnaderna
för kvinnornas pensionering äro nämligen avsevärt större än för männens.
Att så måste vara framgår redan av den betydande skillnaden i fråga om
invaliditets- och dödlighetsförhållanden mellan de båda könen.
De här anförda omständigheterna giva otvetydigt vid handen, att kostnaderna
för kvinnornas pensionering måste bliva väsentligt större än för männen. Under
sådana omständigheter har det synts kommittén nödvändigt, att, vid bestämmandet
av pensionernas och pensionstilläggens belopp, tillmäta dem efter en något lägre
måttstock för kvinnorna än för männen. Om — för att anföra ett blott teoretiskt
exempel — en försäkring anordnades särskilt för män och en annan särskilt för
kvinnor och sålunda kvinnorna inom en dylik kvinnoförsäkring själva finge bära
hela kostnaden, så måste antingen deras bidrag avsevärt höjas eller ock de till
dem utgående pensioner bliva väsentligt mindre än vad i kommitténs förslag
ifrågasatts.
Det må emellertid i detta sammanhang även erinras dels om det kända förhållandet,
att för kvinnan i regel erfordras mindre för uppehället än för mannen, dels
ock därom, att invaliditetens inträdande i de flesta fall för en man betyder en
ännu svårare rubbning i hans levnadsförhållanden än för en kvinna. En invalid
man har oftast större svårighet att finna lämplig sysselsättning eller fristad hos
anhöriga än vad fallet är med en kvinna i motsvarande belägenhet. Särskilt de
kvinnor, vilka under sin hälsas dagar fyllt den även ur samhällelig synpunkt
viktiga uppgiften såsom hustrur och mödrar eller i hemmet arbetande familjemedlemmar,
skola sannolikt, när de bliva invalider, i stor utsträckning beredas tillfälle
att bo kvar hos sina barn — vilka modern i regel står närmare än fadern —
eller hos andra anhöriga och trots invaliditeten vara till nytta eller hjälp i
hemmet. Härigenom skall det i allmänhet visa sig, att den till kvinnorna utgående
pensionen, ehuru något mindre till beloppet än männens, dock i minst samma
grad som denna skall bereda det skydd den avser att giva. Därjämte förtjänar
i detta sammanhang även påpekas, att invaliditeten hos mannen, där denne har
familj, vanligen ännu svårare drabbar familjens existens än motsvarande belägenhet
för kvinnan.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
9
Vid framläggande av proposition i ämnet till 1913 års riksdag yttrade föredragande
departementschefen följande:
Vid fråga om en obligatorisk allmän försäkring i statsanstalt synes mig full
anledning knappast föreligga att fastställa en på kön inriktad olikhet mellan de
försäkrade, låt vara att den obestridliga invaliditetsskillnaden mellan man och
kvinna skulle i en enskild försäkringsanstalt betinga en sådan skillnad och att,
om försäkringsriskerna uträknades individuellt, lägre pension skulle för samma
avgift tillfalla kvinna mot man. Under hänvisning till de i de avgivna yttrandena
riktade anmärkningarna mot kommitténs förslag i förevarande del måste även
jag därför anse, att genomsnittsprocenten skäligen bör sättas lika för man och
kvinna. Att emellertid sänka männens procent och höja kvinnans för att få likställigheten
i förevarande avseende genomförd vore, i fråga om så små pensioner
som de förevarande, icke lyckligt. En sänkning av männens ändock så knappa
procent skulle göra avgiftspensionen än otillräckligare. Enda utvägen synes mig
således vara att höja kvinnans pension till samma procent som mannens: 30
procent av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp. Detta kan emellertid
allenast ske genom ett årligt tillskott till fonden av statsmedel.
Det särskilda utskott, som för förberedande behandling förehade propositionen,
yttrade i sitt utlåtande följande:
Det förslag till lösning av denna fråga, som i regeringspropositionen sålunda
framställts, anser sig utskottet ej kunna biträda. Den där tillämpade metoden
för höjning av kvinnornas avgiftspension till samma belopp som männens synes
nämligen utskottet strida mot själva grundsatsen för dessa pensioners bestämmande.
Skola dessa, såsom eljest av regeringsförslaget synes framgå och vilket
utskottet även för sin del anser vara riktigt, utgå med belopp, som motsvara
värdet av gjorda inbetalningar, så frångås denna princip uppenbarligen, när till
kvinnornas pensionsavgifter av statsmedel tillskjutas belopp tillräckligt stora för
att höja deras pensioner till samma storlek som männens. Statsbidraget, i den
form för dess utgående, som eljest valts i den föreslagna pensioneringen, avser,
såsom redan nämnts, att öka avgiftspensionerna för personer med ingen eller
ringa egen inkomst upp till sådana belopp, att totalpensionen må fylla sitt syfte.
Det statstillskott, som enligt vad nu antytts, skulle utgå till utfyllande av kvinnornas
avgiftspensioner, medför sålunda ej blott ett avsteg från lagförslagets
grundsats i förut berörda avseende utan innebär dessutom även en helt ny form
för statsbidragets utgörande inom försäkringen.
I den skrivelse, som ingivits till utskottet från representanter för femton kvinno.
sammanslutningar, har mot det kungl. förslagets anordning i denna punkt
anmärkts, att den icke byggts på ”principen om full solidaritet mellan alla de
försäkrade”. Enligt dessa organisationers uttalande borde de försäkrade utan
hänsyn till kön sammanföras i en enda riskklass och erhålla lika stora pensioner,
beräknade på grundvalen av en gemensam procent. Herr Lindhagen har, i anslutning
till denna skrivelse, i sin motion nr 318 hemställt om sådana ändringar
i förslaget, varigenom ”full rättvisa vederfares kvinnorna och socialförsäkringens
grundtanke, solidariteten, helt och fullt tillämpas”.
Såsom framgår av dessa framställningar, är således den lösning, som i regeringsförslaget
givits åt kvinnornas krav på likställighet, även enligt kvinnornas
egen mening otillfredsställande. Den lösning, som i stället av dem förordas, synes
emellertid icke heller vara lämplig. Ett införande av en för män och kvinnor lika
genomsnitt-sprocent för avgiftspensionens beräkning skulle i själva verket i prak
-
Departe
mentschefen
1913.
Särskilda utskottet
1913.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
tiken innebära en försämring ifråga om männens pensioner, som vore relativt
större än den förbättring av kvinnornas pensioner, vilken svarade däremot.
De skäl, som föranledde kommittén att icke sammanföra män och kvinnor i en
gemensam riskklass utan i stället bestämma avgiftspensionen till olika belopp
för man och kvinna, synas utskottet, därest frågan ses ur försäkringsteknisk
synpunkt, för övrigt i stort sett ofrånkomliga. Kvinnan blir, som känt är, dels
tidigare invalid än mannen, dels ock lever hon längre som invalid. Till följd
härav betalar kvinnan avgifter under kortare tid och således i genomsnitt till
mindre sammanlagt belopp än mannen, men uppbär pension under längre tid än
denne. Skillnaden mellan könen är i detta avseende så stor, att inom den privata
livräntcförsäkringen, där män och kvinnor, enligt vad allmänt är bekant, betala
premier efter olika tabeller, årspremien för en avgiftspension enligt kommitténs
mönster skulle bestämmas till en tredjedel högre belopp för kvinna än för man.
Det är visserligen sant, att förslaget ej i övrigt gjort skillnad på de försäkrade,
såsom efter civilstånd, yrken m. m., i vilka avseenden även skiljaktigheter beträffande
dödlighets- och invaliditetsförhållanden göra sig gällande. Men härvid bör
påpekas, att såväl ifråga om civilstånd som yrke gäller i allmänhet den regel, att
därest invaliditet inträder tidigare, så är ock dödligheten större, vilka faktorer
till stor del motväga varandras betydelse för pensionskostnaden. För kvinnorna
verka däremot både invaliditetens tidigare inträdande och den längre livslängden
tillsammans till väsentligt fördyrande av försäkringen. Att någon dylik åtskillnad
icke, såsom i kvinnoföreningarnas skrivelse anföres, införts inom den tyska,
franska eller engelska lönarbetarförsäkringen, torde böra ses i samband med
andra i dessa försäkringar gällande bestämmelser. Så visar särskilt den tyska
försäkringens exempel, att av de kvinnor, som i yngre år tillhöra försäkringen,
efterhand två tredjedelar på grund av giftermål utträda ur densamma och icke
erhålla någon pension. På detta sätt gör försäkringen således en betydande
vinst, som mer än väl uppväger den belastning tillämpningen av samma beräkningsgrunder
för de båda könens pensioner måste innebära.
Utskottet har sålunda funnit goda skäl tala för en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs
ståndpunkt i denna fråga och föreslår därför, att avgiftsprocenten
måtte för man och kvinna fastställas till det särskilda belopp, som
hänför sig till det enligt försäkringstekniska grunder beräknade värdet av deras
pensionsavgifter.
Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse med utskottets förslag.
Utskottets Spörsmålet om förbättring i gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensione
yttrande.
rjng är, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, för närvarande
under övervägande hos Kungl. Maj:t. 1 de i ämnet framlagda förslagen och
de yttranden, som däröver avgivits, har den betydelsefulla frågan om ändrade
grunder för fördelningen mellan äkta makar av dem tillkommande avgiftspensioner
ägnats särskilt utförlig behandling. I samband därmed har även berörts
den i motionerna 1:138 och 11:289 upptagna frågan om införande av samma
procentsatser för män och kvinnor på avgifter, som erlagts för avgiftspension.
Utskottet förutsätter sålunda, att riksdagen inom en snar framtid med
anledning av proposition från Kungl. Maj:t kommer att erhålla tillfälle att
taga ståndpunkt till samtliga de spörsmål, som behandlats i motionerna. Enligt
utskottets mening föreligger därför icke anledning för riksdagen att nu
upptaga de i motionerna väckta sakfrågorna till behandling.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
11
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att motionerna nr 138 i första kammaren och nr 289 i andra
kammaren icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
B) att motionerna nr 139 i första kammaren och nr 184 i andra
kammaren icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 februari 1926.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Kock, Sigfrid Hansson,
greve Spens och Petrén, fröken Hesselgren samt herr Luterkort;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg, Hage, Magnusson i Skövde*,
Ödström*, Johansson i Kälkeho, Holmström i Stockholm* och Pettersson i Hällhacken*.
•) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av fröken Hesselgren.
Reservation:
Stockholm 1926. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.