Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt samfällighet, bildad enligt 7 kap. vattenlagen, av tryggad rätt att av delägare utfå honom i visst fall åliggande bidrag.

1926-03-02 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt samfällighet, bildad enligt 7 kap. vattenlagen, av tryggad rätt att av delägare utfå honom i visst fall åliggande bidrag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1926 kl. Va 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående beredande åt samfällighet, bildad enligt

7 kap. vattenlagen, av tryggad rätt att av delägare

utfå honom i visst fall åliggande bidrag.

I eu inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 70,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Henrikson och Larson i

Tönnersa hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning och förslag, på vad sätt enligt 7 kap. vattenlagen

bildad samfällighet må kunna tryggas i sin rätt att av delägare utfå på hans

fastighet belöpande andel i kostnaderna för underhåll av i nämnda kapitel

berörda företag, som tillkommit med tillhjälp av statslån.

Till stöd för berörda hemställan har anförts:

När för torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning in. in. en samfällighet

bildas enligt bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen, ingår däri all

mark, för vilken företaget medför båtnad och vars ägare skola deltaga i företaget.

Kostnaderna för företagets genomförande fördelas på delägarna i förhållande

till den båtnad, som genom detsamma beredes respektive markområde,

alltså efter vad man kan kalla båtnadstalet, vilket fastställes på i lagen närmare

angivet sätt.

Har för ändamålet ett statslån erhållits, uträknas huru mycket varje delägare

årligen skall betala i avbetalning och ränta, tills lånet blir till fullo betalt.

Denna annuitet blir ett fastigheten åliggande onus. Den skall upptagas

på debetsedlarna, och kronan åtnjuter företräde till betalning ur egendomen, i

vems hand den vara må. Härigenom blir ju icke blott statens rätt tillvaratagen

utan även samfälligheten såvitt möjligt skyddad mot förlust i anledning

av att en delägare råkar på obestånd.

Detta när det gäller återbetalning av statslånet.

Annorlunda ställer sig saken, när det blir fråga om kostnaderna för det färdiga

dikets eller kanalens rensning och underhåll i övrigt. Sådant ^underhåll

föreskrives i lagen skola ombesörjas av deltagarna i företaget, när någons rätt

kan vara beroende därav, och i lånekontraktet, med staten ha delägarna förbundit

sig att vederbörligen underhålla diket eller kanalen, vid risk att hela

lånet eljest kan uppsägas. Även kostnaderna för detta underhåll fördelas av

laga synemän på delägarna efter båtnadstalet. Kommer nu en delägare på

obestånd och råkar i konkurs, så har samfälligheten ringa eller ingen utsikt

att utfå en till betalning förfallen andel i underhållskostnader. För denna

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Huvuddragen

av

gällande

lagstiftning

i ämnet.

Vattenlagen.

fordran gives nämligen icke förmånsrätt i fastigheten. Har denna ett stort

båtnadstal och de övriga delägarna kanske alla endast äro smärre fastighetsägare,

blir förlusten för dessa mycket kännbar, och deras ställning kan bli

ödesdiger med hänsyn till risken att få statslånet uppsagt, om de icke ensamma

förmå svara för vederbörligt underhåll.

Dikets eller vattenavledningens underhåll torde få anses vara en fortsättning

på själva byggnadsarbetet och i varje fall vara en förutsättning, för att

företaget skall för de beträffande markområdena vara till den varaktiga nytta,

som med företaget avsetts. Garantin för underhållets utförande synes därför

böra ligga i själva fastigheterna och ej hos de personer, som för tillfället äro

ägare till dem. Vattenlagen tvingar ju jordägare under vissa förutsättningar

att deltaga i företag av ifrågaAmrande slag, och då synes det skäligt, att de

på något sätt tryggas mot förluster på grund av andra delägares oförmåga att

fullgöra betalning till föreskrivna underhållsarbeten.

De i 7 kap. vattenlagen avhandlade företag avse torrläggning av mark medelst

dikning, vattenavledning eller inväfning. All mark, för vilken ett dylikt

företag medför förbättrad torrläggning eller s. k. båtnad, utgör enligt lagens

terminologi en samfällighet med skyldighet för ägarna att taga del i företaget

efter vissa i lagen angivna grunder. Bestämmandet av denna skyldighet sker

vid syneförrättning, vid vilken tillika behandlas frågan om företagets planläggning

och därmed sammanhängande spörsmål. Föreskrifterna om syneförrättning

äro upptagna i 10 kap. vattenlagen. I fråga om fördelningen av

kostnaderna för företagets verkställande samt dess framtida underhåll hava

synemännen — en av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnad förrättningsman

samt två av den sistnämnde tillkallade gode män — att upprätta en

kostnadsfördelningslängd, vari jämte annat skall upptagas den anpart i sagda

kostnader, som skall vila å varje i företaget ingående fastighet. Kostnads

fördelningen kan grundas å en mellan delägarna i samfälligheten ingången

förening, vilken, om den av synemännen prövas lämplig, av dessa fastställes.

I annat fall åligger det synemännen att verkställa uppskattning av såväl det

värde, den till varje särskild fastighet hörande marken äger i dess befintliga

skick, som ock det värde, samma mark kan beräknas komma att erhålla genom

företaget. Med ledning av dessa värderingar bestämmes varje fastighets båtnad

av företaget och verkställes kostnadsfördelningen dem emellan. Den båtnadsuppskattning,

som verkställes vid syneförrättningen, kan sedermera, om

förhållandena påkalla det, göras till föremål för jämkning efter företagets

utförande med hänsyn till det resultat, som genom företaget faktiskt ernåtts.

Skyldigheten att taga del i ett torrläggningsföretag, som behandlats vid syneförrättning,

är förenad med äganderätten till de i samfälligheten ingående fastigheterna.

Denna skyldighet kan alltså icke avlyftas fastigheten vid dess

övergång till ny ägare, vare sig denna sker i exekutiv ordning eller på annat

sätt. Efter de i kostnadsfördelningslängden angivna grunder är jämväl den

nye ägaren skyldig att taga del i företagets kostnader. Härvid gäller dock i

allmänhet den inskränkning, att ny ägare ej svarar för bidrag, som förfallit till

betalning mer än ett år, innan han blev ägare, eller, om han inropat fastigheten

å exekutiv auktion, för bidrag, som förfallit till betalning före försäljningsda
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9,

3

gen. Har en föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande

av företaget eller för dess underhåll ålagts honom, svarar emellertid

alltid ny ägare för fullgörandet av dylikt arbete. De nu antydda bestämmelserna

avse förutom torrläggningsföretag även vattenregleringar och kloakledningar.

De äga tillämpning jämväl å torrläggningsföretag, som tillkommit

enligt äldre lags bestämmelser.

Den fordringsrätt, som enligt vad ovan antytts tillkommer samfälligheten i

förhållande till de särskilda delägarna, är icke förenad med någon förmånsrätt.

Vid fastighetens exekutiva försäljning eller vid konkurs är fordringen alltså i

allo likställd med övriga oprioriterade fordringar.

För en riktig uppfattning av samfällighetens ställning i förhållande till de

särskilda delägarna torde i detta sammanhang böra erinras om de regler, som

enligt vattenlagen gälla för bidrags utdebitering. Denna ombesörjes av samfällighetens

styrelse. Styrelse skall utses för företaget, då delägarna äro flera

än två. Styrelsen upprättar och framlägger vid sammanträde med delägarna

till granskning debiteringslängd, vari upptages det belopp, som skall uttaxeras,

vad därav enligt reglerna för kostnadsfördelningen belöper å varje delägare

samt tiden för inbetalningen. Över de anmärkningar, som framställas mot

längden, tillkommer det styrelsen ensam att besluta; dock står det delägare

öppet att inom viss tid till allmän underrätt instämma sin klandertalan. Även

om klander instämmes, är dock delägaren skyldig att å förfallodagen erlägga

uttaxerat bidrag vid påföljd att det eljest må utmätningsvis uttagas, så framt

ej domstolen, vid vilken klandertalan är anhängig, annorlunda förordnar. Genom

vissa bestämmelser har särskilt inskärpts styrelsens skyldighet att utan

dröjsmål uttaxera och indriva erforderliga bidrag. Styrelseledamöter, som låtit

försummelse härutinnan komma sig till last, svara en för alla och alla för

en för den förlust, som därigenom uppkommer för samfälligheten. I visst fall

kan styrelsen jämväl i förhållande till en utomstående borgenär ådraga sig

betalningsskyldighet för dennes fordran hos samfälligheten. Har i mål, som

rör samfälligheten, betalningsskyldighet blivit denna ålagd, är styrelsen pliktig

att utan dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva bidrag, som erfordras

för betalningsskyldighetens fullgörande. Ligger försumlighet härutinnan styrelsens

ledamöter till last, .svara de för gälden en för alla och alla för en såsom

för egen skuld.

Den nu lämnade redogörelsen avser de i vattenlagen upptagna bestämmelserna

rörande samfällighetens ställning i förhållande till de särskilda delägarna.

Såsom i motionen berörts hava emellertid i särskilda författningar vissa

stadganden meddelats, varigenom kronan såsom långivare i förhållande till

delägarna i samfälligheten tillförsäkrats en särskilt gynnad ställning. Dessa

stadganden återfinnas huvudsakligen uti Kungl. förordningen den 20 juli 1855

angående kronans rätt till återbetalning av lån, som blivit i jordebok antecknat,

med den lydelse denna författning erhållit enligt lag den 9 oktober 1914. Författningens

innebörd är, att kronan, då till torrläggningsföretag lån utgått av

allmänna medel, äger förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § handelsbalken — alltså

före intecknade fordringar — uti de fastigheter, till vilkas ägare lånet bevil
-

Kronans

förmånsrätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

jats, för de årliga rånte- och avbetalningsbeloppen. Förmånsrätten är dock

verksam först sedan lånebeloppet blivit av vederbörande länsstyrelse fördelat

å de särskilda fastigheterna och anteckning därom införts i jordeboken. Uppgift

härom, liksom angående de årliga avbetalnings- och räntebeloppen, skall

ock numera införas i inteckningsprotokoll och inteckningsbok.

Den av motionärerna väckta frågan om beredande åt en torrläggningssamfällighet

av en mera tryggad ställning i avseende å utbekommande av bidrag

till företaget hos samfälligbetens delägare har redan tidigare varit föremål för

de lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet.

I det förslag till ny lagstiftning rörande vattenrätten, som under år 1865 avgavs

av en för ändamålet tillsatt kommitté, hade uti § 76 av förslaget upptagits

en bestämmelse, avseende vattenavtappningar, invallningar och vattenhöjdsregleringar,

enligt vilken kostnader, som belöpte å underhållet av dylikt företag,

skulle utgå av de hemman och lägenheter, som i företaget deltagit, med

samma rätt som ränta och avgäld av fast egendom. Till stöd för den föreslagna

bestämmelsen anförde kommittén, att till följd av det ökade värde, den

torrlagda jorden måste vinna, genom denna förmånsrätt icke skedde någon

verklig inskränkning i de äldre intecknings- och andra förmånsrätter, vilka för

dessa kostnader måste stå tillbaka. Kommitténs förslag blev i anledning av

mot detsamma framställda anmärkningar underkastat omarbetning av en ny

kommitté, som under år 1870 avgav betänkande i ämnet. I denna kommittés

förslag upptogs ett stadgande av innebörd, att bidragsfordringar hos de särskilda

delägarna skulle vara förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.

Vid den granskning, som sistnämnda förslag undergick inom högsta

domstolen, anmärktes mot förslaget i denna del, att en dylik bestämmelse,

som skulle medföra en icke önskvärd utökning av de tysta förmånsrätternas

antal, skulle bliva till skada för kreditväsendet. Det av kommittén framlagda

förslaget blev icke upphöjt till lag.

Uti nya lagberedningens år 1877 framlagda förslag till ny torrläggningslagstiftning,

vilket förslag legat till grund för den före vattenlagens bestämmelser

i dessa ämnen gällande lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten, både upptagits ett stadgande av innehåll, att skyldigheten

att deltaga i företaget skulle »häfta vid jorden, ändå att den kommer i

annans band».

Vid förslagets granskning inom högsta domstolen framkommo olika meningar

angående detta stadgandes innebörd. Två justitieråd höllo före, att genom det

föreslagna stadgandet skulle komma att skapas en tyst förmånsrätt i fast egendom.

Då någon tillförlitlig kännedom om förmånsrättens tillvaro, beskaffenhet

och omfattning icke stode att vinna av offentliga handlingar, skulle enligt

dessa justitieråds mening införandet av en dylik förmånsrätt komma att inverka

högst menligt å fastighetskrediten. De ansågo sig alltså böra bestämt avstyrka

förslaget i denna del. De övriga i granskningen deltagande justitieråden

funno val det föreslagna stadgandet icke hava den innebörd, att utfåendet

av delägarnas bidrag till företaget bleve förenat med någon förmånsrätt men

ansågo det föreslagna stadgandet böra till förebyggande av en sådan tolkning

undergå förtydligande. I överensstämmelse med dessa justitieråds mening erhöll

stadgandet i den antagna lagen, dess 79 §, den lydelsen, att jämväl ny

ägare av jord, som vunnit båtnad genom företaget, vore pliktig att däri taga

del, men att han ej svarade för bidrag, som förfallit till betalning, innan han

blev ägare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

5

Vid den omarbetning av vattenlagstiftningen, som ledde till antagandet av

nu gällande lagstiftning i ämnet, har ifrågavarande spörsmål jämväl varit

föremål för övervägande. Uti det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna

under år 1910 avgivna betänkandet med förslag till vattenlag framhålla

kommittéerna, hurusom bestämmelserna i 79 § i lagen om dikning och annan

avledning av vatten, enligt vilka ny ägare icke svarade för bidrag, som förfallit

till betalning, innan han blev ägare, varit föremål för skarpa anmärkningar

samt att man funnit det i hög grad obilligt att, därest den förre ägaren

uraktlåtit att fullgöra honom åliggande bidragsskyldighet och han efter fastighetens

försäljning vore insolvent, de övriga deltagarna i företaget skulle nödgas

att bestrida även de kostnader för detta, vilka skulle fallit på den ifrågavarande

fastigheten, under det att fastighetens nye ägare finge utan ersättningsskyldighet

tillgodogöra sig den genom det verkställda arbetet vunna

förbättringen, ett förhållande, som inbjöde till skenförsäljningar och annat ohederligt

förfarande. Till förebyggande av nu antydda oegentlighet föreslogo

kommittéerna ett stadgande av i huvudsak enahanda innehåll, som det nu i

lagstiftningen upptagna, att ny ägare jämväl skulle vara ansvarig för sådana

bidrag, som förfallit till betalning inom det närmaste året före försäljningen;

dock att vid exekutiv försäljning försäljningsdagen i varje fall skulle vara

avgörande för betalningsskyldigheten. Kommittéerna ansågo att med hänsyn

till fastighetskrediten betänkligheter mötte att i vidare mån utsträcka en ny

ägares ansvarighet. Skulle vid exekutiv försäljning den nye ägarens ansvarighet

omfatta jämväl sådana bidrag, som förfallit till betalning före försäljningsdagen,

förutsattes, att bidragsfordringen förenades med förmånsrätt framför

övriga fordringar, en utväg, som kommittéerna icke ansett sig böra förorda.

Kommittéernas ståndpunkt gjordes vid denna lagstiftningsfrågas fortsatta behandling

icke till föremål för någon gensägelse.

Uppenbarligen är det av stor vikt ur allmän och enskild synpunkt, att

vid de i vattenlagen behandlade företag, vilka äro grundade å samverkan mellan

flera delägare, samfälligheten såvitt möjligt säkerställes i sin rätt att av delägarna

utbekomma de för dessa företags utförande och vidmakthållande erforderliga

bidragen. Detta omdöme gäller enligt utskottets åsikt såväl de i

7 kap. vattenlagen behandlade torrläggningsföretagen (dikning, vattenavledning

och invallning) som ock vattenregleringar enligt 3 kap. vattenlagen och

i viss mån jämväl företag för avledande av kloakvatten enligt 8 kap. i samma

lag. Vid den nu gällande lagstiftningens tillkomst har ock, såsom framgår av

den föregående framställningen, denna angelägenhet i viss mån beaktats, i

det att vid övergång i äganderätten, som icke föranletts av exekutiv försäljning,

ny ägares ansvarighet utsträckts att omfatta jämväl sådana bidrag, som

förfallit till betalning inom viss tid före ombytet av ägare, varjämte regler

meddelats till underlättande av bidrags utdebitering och indrivning. Däremot

hava särskilt ur fastighetskreditens synpunkt avgörande betänkligheter ansetts

möta att förknippa ifrågavarande bidragsfordringar med förmånsrätt, så att

de komme att utgå med bättre rätt än övriga fordringar.

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

I den i ämnet väckta motionen har ifrågasatts upptagande i lagstiftningen

av en dylik förmånsrätt, dock allenast beträffande de i 7 kap. vattenlagen avhandlade

företag, som tillkommit med hjälp av statsmedel, och i fråga om

dessa endast, såvitt anginge bidrag till företagets underhåll. Något skäl för

förmånsrättens begränsning till statsunderstödda företag har icke av motionärerna

anförts och torde ej heller sakligt sett föreligga. Även med bortfallandet

av denna begränsning och med en eventuell utsträckning av förmånsrätten

att avse underhåll ej allenast av företag enligt 7 kap. utan jämväl av

likartade företag enligt 3 och 8 kap. vattenlagen, måste dock utskottet ställa

sig tveksamt till, huruvida något avsevärt praktiskt behov av en dylik förmånsrätt

föreligger. De arbeten, som äro erforderliga för ett företags underhåll,

återkomma i allmänhet, om underhållet icke försummas, med tämligen

regelbundna mellanrum, oftast årligen. Någon svårighet för styrelsen, därest

denna rätteligen fullgör sina åligganden, att genom i god tid verkställda utdebiteringar

hos samfällighetens delägare uttaga dessa bidrag torde i allmänhet

icke föreligga. Sedan företaget en gång kommit till stånd, är det ock uppenbarligen

en angelägenhet, som i lika mån berör samfällighetens alla delägare,

att den vinst, som företaget lämnat, icke genom försummat underhåll åter

går till spillo. Införandet av en förmånsrätt av nu antytt slag skulle måhända

kunna tänkas leda till, att företagets styrelse, i förlitande på förmånsrätten,

komme att tillbakasätta sin skyldighet att genom ett alltjämt fortgående underhåll

söka, såvitt möjligt, begränsa de härför vid varje särskilt tillfälle

erforderliga bidragens storlek.

Den tveksamhet, som sålunda kan råda redan med hänsyn till nyttan av en

dylik förmånsrätt för ett företags vidmakthållande, ökas i betraktande av de

svårigheter och betänkligheter, som ur andra intressens synpunkt göra sig gällande

mot densamma.

I främsta rummet möter här frågan om den inverkan, som en dylik förmånsrätt

skulle komma att utöva å fastighetskrediten. Uppenbart är, att införandet

av en legal förmånsrätt till ett belopp, som ej kan på förhand angivas,

framför den rätt, som tillkommer åtminstone vissa inteckningshavare,

kan vara ägnat att medföra en försämring i dessas ställning, vilken kan medföra

förluster eller i varje fall kan framkalla oro rörande säkerheten för deras

fordringar. Till fastighetskreditens skydd skulle givetvis, såsom ock iakttagits

i fråga om den kronan tillkommande förmånsrätten, åtgärder vara påkallade

för beredande av offentlighet åt förmånsrätten genom anteckning i inteckningsprotokoll

och inteckningsbok. Därest, såsom motionärerna torde hava åsyftat,

förmånsrätten skulle avse jämväl äldre företag, komme dessa anteckningar att

beröra ett synnerligen stort antal fastigheter. Dessutom erfordras bestämmelser

om förmånsrättens omfattning, dess ställning inom förmånsrättsordningen

in. m.; allt frågor av synnerligen invecklad och grannlaga beskaffenhet.

Under sådana förhållanden synes det utskottet som om fördelarna av en dylik

förmånsrätt icke skulle uppväga de därmed förknippade svårigheterna och olägenheterna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 7

Motionärerna hava icke ansett sig böra giva sin framställning den räckvidd,

att under förmånsrätten skulle inbegripas jämväl bidrag till ett företags

utförande. För de torrläggningsföretag, till vilka lån utgått av statsmedel,

torde med hänsyn till den förmånsrätt, som enligt vad ovan erinrats i dessa

fall tillkommer kronan, något ytterligare behov härav i allmänhet ej föreligga.

För övriga företag skulle uppenbarligen, om frågan betraktas allenast

ur företagets synpunkt, en dylik förmånsrätt vara till fördel, men å andra

sidan bliva med hänsyn till kreditväsendet jämväl betänkligheterna däremot

större.

Slutligen anser sig utskottet böra erinra därom, att vid tillkomsten av den

nya vattenlagstiftningen nu berörda spörsmål varit föremål för behandling

samt att några nya skäl för avvikelse från den ståndpunkt, de lagstiftande

myndigheterna då intogo, sedan dess icke framkommit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 2 mars 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WflSTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von

Stockenström, Åkerberg*, Elof B. Andersson* och Valfrid Eriksson*;

, från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg, Hage, Magnusson \

Skövde*, ödström, Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå och Lindgren i

Dingelvik.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.