Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om viss ändring i § 19 frihamnsförordningen.

1926-03-22 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1926:34, Betänkande, i anledning av väckt motion om viss ändring i § 19 frihamnsförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1926 kl. 12.30 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

viss ändring i § 19 frihamnsförordningen.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 187, har herr Stendahl hemställt, »att riksdagen ville besluta

om sålunda ändrad lydelse av § 19 mom. 1 frihamnsförordningen:

Förtullning av gods, som införes från frihamn, skall ske efter de taxor

och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum; och meddelas

av Konungen föreskrifter i fråga om tidpunkten, då införseln skall anses

vara verkställd. Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen

medgiva, att på de villkor, Konungen bestämmer, gods må förtullas även

efter taxor och författningar, som gälla vid visst tidigare tillfälle efter

godsets ankomst till frihamn.»

Jämlikt beslut av 1923 års riksdag har § 19 mom. 1 i förordningen om

frihamn den 15 november 1907 för närvarande följande lydelse:

»Förtullning av gods, som införes från frihamn, skall ske efter de taxor

och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum; och meddelas

av Konungen föreskrifter i fråga om tidpunkten, då införseln skall anses

vara verkställd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungen medgiva, att på de

villkor, Konungen bestämmer, gods, som direkte från utrikes ort införts med

fartyg till frihamn och där icke varit upplagt för lagring, må förtullas

efter taxor och författningar, som gälla vid visst tidigare tillfälle efter fartygets

ankomst till frihamnen.»

I motiveringen till förslaget har motionären angivit syftet med ändringen

vara att inom frihamnsområde möjliggöra kafferostning för inhemsk konsumtion.

Härtill skulle erfordras att från frihamn infört rostat kaffe förtullades

efter den lägre tullsats, som gäller för råkaffe. Ändringsförslaget

avser att bereda möjlighet för Kungl. Maj:t att medgiva dylik tullbehandling.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Stockholms frihamnsaktiebolag

gjort framställning om ändring av § 19 mom. 1 frihamnsförordningen i det

med det nu förevarande förslaget avsedda syftet, över nämnda framställning

hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 12 februari 1926

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 samt. 17 höft. (Nr 3 b.) 1

Utskottet.

Gällande

bestämmelser.

Motionen.

Utredning.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

Utskottets

yttrande.

gemensamt till Knngl. Maj;t avgivet utlåtande, vilket för belysande av här

föreliggande spörsmål i avtryck bifogas detta betänkande.

Av ämbetsverkens utlåtande framgår, å ena sidan att den föreslagna författningsändringen

icke medgiver en sådan tolkning som motionären avsett

och å andra sidan att förslaget till sin innebörd har en långt vidsträcktare

syftning än som betingas av det uppgivna önskemålet att möjliggöra kafferostning

i frihamn. Till klarläggande härav må i anslutning till vad ämbetsverken

närmare utvecklat anföras följande. Bestämmelsen i § 19 mom.

1 frihamnsförordningen, i vilken motionären föreslår ändring, tillerkänner

Kungl. Maj:t en befogenhet, vilken avser att möjliggöra tillämpning vid

införsel från frihamn av en tullsats, som gällt vid införseln till frihamnen

men under varans förvaring i frihamnen blivit höjd. För att möjliggöra

det rostade kaffets förtullning enligt tullsatsen för råkaffe är det icke tillräckligt

att utvidga nämnda befogenhet. För att åstadkomma de nödiga

förutsättningarna för en dylik förtullning erfordras antingen därjämte en

bestämmelse om, att den förädlade varan får tullfritt införas från frihamnen,

eller ock särskilda bestämmelser om förtullning av inom frihamn förädlad

vara. Enligt en bestämmelse av den innebörd, som motionären åsyftat, skulle

varje vara, som jämlikt av Kungl. Maj:t med stöd av § 13 mom. 2 frihamnsförordningen

meddelat tillstånd förädlats inom frihamn, kunna förtullas

efter den tullsats, som är fastställd för varan i oförädlat skick. Ett sådant

medgivande skulle, då frihamn i tullhänseende är att anse såsom utländsk

ort, innebära ett väsentligt avsteg från grunderna för frihamnsinstitutionen.

Medgivandet skulle därjämte innebära en avvikelse från den i § 1 tulltaxeunderrättelserna

uttryckta grundsatsen, att vara skall förtullas i det skick,

vari den inkommer.

I sitt utlåtande hava ämbetsverken uttalat och ingående motiverat, att

frågan, huruvida bestämmelser i framställningens syfte böra meddelas,

kräver en omfattande utredning ur olika synpunkter.

Enligt vad utskottet inhämtat har Kungl. Maj:t numera genom remiss

uppdragit åt nämnda två ämbetsverk att verkställa och till Kungl. Maj:t

inkomma med utredning beträffande de spörsmål, som avses i utlåtandet.

Utskottet, som beträffande den närmare motiveringen för den ståndpunkt,

ämbetsverken enligt vad ovan nämnts intagit, tillåter sig hänvisa till utlåtandet,

delar ämbetsverkens uppfattning därom, att det förslag, över

vilket ämbetsverken haft att yttra sig och som nu föreligger till utskottets

bedömande, är av en så omfattande och för hela frihamnsinstitutionens

utveckling betydelsefull natur, att dess prövning förutsätter en allsidig

och ingående utredning. Då genom Kungl. Maj:ts nyss återgivna remiss

en dylik utredning är anbefalld, bör givetvis dess resultat avvaktas, innan

riksdagen tager ställning till frågan. Vid sådant förhållande och då

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

3

Kungl. Maj:t torde komma att, därest utredningen därtill giver anledning,

i sinom tid för riksdagen framlägga förslag i ämnet, får utskottet

hemställa,

att motionen 1:187 av herr Stendahl, om viss ändring

i § 19 frihamnsförordningen, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1926.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing'', Gustaf Nilsson i Kristianstad*, Rune, Boman*, Pers, Björnsson.

Johan Bergman, Olsson i Ramsta, Lithander, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i

Kullen, Lövgren i Nyborg, Jönsson i Slätåker, Åström *, Vrång, Björklund,

Granath *, Ericson i Boxholm och Johansson i Krogstorp

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

Avskrift.

Bilaga.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen,

i anledning av Stockholms frihamnsaktiebolags

framställning till Knngl. Maj:t om ändring

i § 19 mom. 1 i förordningen om

frihamn.

Till Konungen.

1 en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Stockholms frihamnsaktiebolag

gjort framställning i syfte, att tullavgiften för kaffe, som rostats inom frihamn,

måtte beräknas efter vikten av kaffet i orostat skick, samt för sådant

ändamål ifrågasatt viss ändring i § 19 mom. 1 i förordningen om frihamn.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 8 januari 1926 anbefallt kommerskollegium

och generaltullstyrelsen att gemensamt häröver avgiva underdånigt

utlåtande, få ämbetsverken, med överlämnande av yttranden från

tulldirektören i Stockholm samt tullförvaltningen i härvarande frihamn,

tulldirektören i Göteborg och tullförvaltningen i Göteborgs frihamn samt

tulldirektören i Malmö och tullförvaltningen i Malmö frihamn, ävensom

från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes

handelskammare, Göteborgs frihamnsaktiebolag, Malmö frihamnsaktiebolag,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund,

anföra följande.

Tullsatserna för kaffe äro för närvarande enligt Kungl. Maj:ts kungörelse

den 20 maj 1922 (nr 203), för obränt kaffe 50 öre per kilogram och för

rostat kaffe 66 öre per kilogram. Vid utförsel av kaffe, som rostats inom

landet, erhålles enligt Kungl. Maj:ts förordning den 20 maj 1922 (nr 204)

en tullgottgörelse av 60 öre per kilogram. Denna dråback är sålunda, såsom

även framgår av bevillningsutskottets utlåtande nr 41 år 1922, grundad

därpå, att till 100 kilogram rostat kaffe åtgå 120 kilogram råvara. I enlighet

med denna beräkning utgör viktminskningen genom förädlingen 16.6 7 procent

av råkaffets vikt. Enligt vad tull förvaltningen i Malmö frihamn uppgivit,

är emellertid en viktminskning av 16.67 procent den lägsta tänkbara; i

medeltal kunde viktminskningen beräknas till 18 procent. På grund av

att viktminskningsprocenten sålunda varierar, kan icke genom fastställande

av en särskild tullsats för kaffe, som rostats inom frihamn, i fråga om

tullbeskattning åstadkommas full likställighet mellan kafferostningsindustri

i frihamn och sådan industri i tullinlandet. Därest en sådan särskild tullsats

skulle fastställas, måste densamma beräknas med hänsyn till den högsta

viktminskningsprocenten, under det att dråbacksatsen måste beräknas efter

den lägsta viktminskningsprocenten, för att statsverket icke skall lida någon

förlust. Under antagande att lägsta viktminskningsprocenten utgör 16.67

procent och den högsta 18 procent, utvinnes sålunda av 120 kilogram orostat

kaffe, därför med nu gällande tullsats erlagts en tull av 60 kronor, respektive

100 kilogram och 98.4 kilogram rostat kaffe. För att staten icke skall lida

förlust, måste sålunda vid beviljande av tullrestitution vid export av rostat

kaffe dråbacksatsen bestämmas till 60 öre för kilogram och tullsatsen vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

o

import av kaffe, som rostats i frihamn, till 61 öre för kilogram. Om den

högsta viktminskningsprocenten utgör 20 procent och således av 120 kilogram

råkaffe erhålles 96 kilogram rostat kaffe, borde tullsatsen för kaffe,

som rostats inom frihamn, utgöra 63 öre för kilogram.

Bolaget har nu ifrågasatt, att tullnedsättning för inom frihamn rostat

kaffe måtte åstadkommas antingen på det sätt, att det rostade kaffet förtullas

vid införseln från frihamnen och att därvid tullavgiften skulle beräknas

efter den mängd råkaffe, som enligt varuägarens lagerbokföring

åtgått till det rostade kaffets framställning, eller att kaffet förtullas, innan

det införes i rosteriet och därefter tullfritt införes från frihamnen. För

möjliggörande av den åsyftade tullnedsättningen föreslår bolaget sådan

ändring av § 19 mom. 1 frihamnsförordningen, att tullnedsättningen skulle

kunna medgivas av Kungl. Maj:t.

Den föreslagna författningsändringen har emellertid en långt vidsträcktare

innebörd än som betingas av önskemålet att möjliggöra kafferostning i frihamn.

Då bolaget ansett, att, därest den föreslagna författningsändringen

vidtoges, kaffe skulle kunna i rostat skick införas till tullinlandet, ehuru

förtullningen skedde med tillämpning av tullsatsen för råkaffe, är innebörden

av förslaget den, att varje vara, som enligt av Kungl. Maj:t med stöd av

§ 13 mom. 2 frihamnsförordningen meddelat tillstånd förädlats inom frihamn,

skulle kunna förtullas efter den tullsats, som är fastställd för varan i oförädlat

skick. Då frihamn i tullhänseende är att anse såsom utrikes ort, skulle

ett sådant medgivande innebära ett betydande avsteg från grunderna för

frihamnsinstitutionen. Vidare skulle medgivandet innebära eu avvikelse

från den i § 1 tulltaxeunderrättelserna uttryckta grundsatsen, att vara skall

förtullas i det skick, vari den inkommer. Jämlikt § 19 mom. 1 frihamnsförordningen,

sådant författningsrummet lyder enligt kungörelse den 8 juni

1923 (nr 198), äger visserligen Kungl. Maj:t att beträffande visst frihamnsgods

bestämma, att godset må förtullas efter taxor och författningar, som

gälla vid visst tidigare tillfälle än godsets införsel från frihamnen till tullinlandet.

Härmed avses emellertid, att vid tullförhöjning vara, som införes

från frihamn, skall under vissa förutsättningar kunna förtullas efter den

tulltariff, som skall tillämpas för gods vid införsel under motsvarande förhållanden

direkte till tullhamn, men förutsättes, att varan under tiden från

dess ankomst till frihamnen och intill dess införsel till tullinlandet icke

undergått någon förändring. Av vad nu anförts torde framgå, att vad

bolaget åsyftar icke kan uppnås endast genom den föreslagna författningsförändringen.

Därest i enlighet med det av bolaget först angivna alternativet

varan skulle förtullas i förädlat skick, lärer någon ändring i § 19 mom. 1

frihamnsförordningen icke erfordras utan i stället särskilda bestämmelser

böra meddelas i fråga om förtullning av inom frihamn förädlad vara, vare

sig genom fastställande av en särskild tullsats för sådan vara eller på annat

sätt. Om däremot varan förtullas i oförädlat skick, lärer tillika erfordras

en bestämmelse av innebörd, att den förädlade varan får tullfritt införas

från frihamnen.

Innan ämbetsverken övergå till att yttra sig om, huruvida till befrämjande

av utvecklingen av industriell verksamhet i frihamn bestämmelser i ovan

angivna riktning böra meddelas, hava ämbetsverken ansett sig böra behandla

frågan, huruvida med hänsyn till statsverkets rätt till tullavgifter sådana

betänkligheter kunna resas mot förslaget, att redan på grund härav några

åtgärder för detsammas genomförande icke böra vidtagas. Vid övervägande

av denna fråga hava ämbetsverken funnit, att, om tillsvidare bortses från

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

de förhållanden, som komma att inträda vid ändringar i tulltaxan, någon

större svårighet icke skulle möta att fastställa erforderliga kontrollföreskrifter.

Meddelande av dylika kontrollföreskrifter torde, såsom bolaget ifrågasätter,

böra ankomma på Kungl. Maj:t vid beviljande av tillstånd att idka industriell

verksamhet i frihamn. Kontrollen synes kunna anordnas efter i

huvudsak enahanda grunder, som pläga tillämpas, då Kungl. Maj:t jämlikt

§ 13 mom. 5 tulltaxeförordningen medgiver rätt att vid utförsel av vara,

till vars framställning använts utländsk råvara, återbekomma den för

råvaran erlagda tullavgiften.

Då ändring av tullsatsen för vara av sådant slag, som förädlas jämväl i

frihamn, skall vidtagas, lärer emellertid den omständigheten, att tullnedsättning

för den i frihamn förädlade varan i en eller annan form medgivits,

vara ägnad att komplicera frågan. Härvid torde förhållandena gestalta sig

olika, beroende på huru tullnedsättningen åstadkommits och huruvida tullsatserna

skola ändras å såväl råvaran som den förädlade varan eller endera.

Åtminstone för det fall, att tullnedsättning för inom frihamn förädlad vara

åstadkommits genom fastställande av en särskild tullsats för sådan vara

eller genom förtullning av råvaran, torde emellertid förtullningsförfarandet

kunna anordnas på ett för statsverket betryggande sätt.

Ämbetsverken hava sålunda icke kunnat finna, att ur tulladministrativ

synpunkt något avgörande hinder föreligger för medgivande av en sådan

tullnedsättning för vara, som förädlas inom frihamn, att i fråga om varans

tullbeskattning industriell verksamhet i frihamn icke kommer i ogynnsammare

ställning än motsvarande industri i tullinlandet. Såsom ovan

antytts, innebär emellertid en dylik tullnedsättning en betydande avvikelse

frän frihamnsprincipen.

Frågan, huruvida eu tullnedsättning av förevarande slag bör ifrågakomma,

kräver vidare en ingående utredning ur såväl fiskalisk som nationalekonomisk

synpunkt. Den föreliggande framställningen avser visserligen endast

en sådan författningsändring, att möjlighet beredes för medgivande av tullnedsättningen,

varpå det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt

fall pröva, huruvida tullnedsättning bör medgivas. Härvid skulle

sålunda utredning ur nu ifrågavarande synpunkter kunna åstadkommas.

Oavsett, huruvida eu tullnedsättning bör enligt vissa av riksdagen fastställda

allmänna grunder kunna medgivas av Kungl. Maj:t eller huruvida

fråga om tullnedsättning för varje särskilt varuslag bör hänskjutas till

riksdagens avgörande, hava emellertid ämbetsverken redan för att kunna

bedöma, huruvida vissa allmänna grunder för ifrågavarande tullnedsättning

böra fastställas, funnit sig böra ingå på frågan om de omständigheter, som

kunna vara av betydelse i förevarande avseenden.

Till en början få då ämbetsverken framhålla, att, såsom i framställningen

uppgives, industriell verksamhet i rikets frihamnar förekommer endast i ringa

omfattning. Anledningen därtill, att i frihamnarna icke kunnat utvecklas

eu industriell verksamhet för avsättning utom landet, lärer i detta sammanhang

icke behöva närmare beröras. Beträffande orsaken till att i frihamnarna

icke heller i nämnvärd grad bedrives industriell verksamhet för avsättning

på den inhemska marknaden, så framhöll redan frilagers- och frihamnskommittén

— liksom även i förevarande ärende åberopats — i sitt den 22 juni

1895 avgivna betänkande (sid. 78, 79), att, då tullen å det färdiga fabrikatet

borde vara och i regel också vore högre än å däri ingående råvaror, de produkter,

som bearbetats eller fullbordats i frihamn, icke komme att avyttras

inom landet. Den frågan uppställer sig då, huruvida för befrämjandet av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34. 7

eu industriell verksamhet i frihamn för avsättning å den inhemska marknaden

några statliga åtgärder böra vidtagas samt huruvida detta bör ske

genom tullnedsättning å den vara, som förädlas inom frihamn. I detta avseende

må framhållas, att särskilt med hänsyn till transportkostnaderna det

för landet i dess helhet är till gagn, att förädling av utländska varor verkställes

i närheten av lossningsplatsen. Detta intresse påkallar dock ej i och

för sig, att åtgärder vidtagas för att industriell verksamhet förlägges till

frihamn. Emellertid kan det förhålla sig så, att på grund av skeppningstorhå

lian den eller andra omständigheter råvarorna införas till frihamnen

och att erforderliga markområden för verksamhetens bedrivande icke finnas

att tillgå i närheten av frihamnen. Vidare kan en industriell verksamhet

vara baserad på avsättning såväl utom som inom landet och behöver för

framställning av för export avsedda varor bedrivas under de friare förmer

i tullhänseende, vilka frihamnarna erbjuda. De nu berörda frågorna tarva

i varje särskilt fall utredning.

Därest det befinnes, att utvecklingen av eu sådan industriell verksamhet

i frihamn, som helt eller delvis avser framställning av varor för förbrukning

inom landet, bör befrämjas genom en tullnedsättning enligt ovan angivna

grunder, gäller det vidare att i varje särskilt fall bedöma, huruvida

en sådan tullnedsättning skulle medföra minskning av tullinkomsterna samt,

därest detta kunde förväntas bliva fallet, huruvida fördelen av att verksamheten

förlägges i frihamn motsvaras av uppoffringen från statens sida.

Vare sig en tullnedsättning skulle medföra minskning i tullinkomsterna

eller ej, måste slutligen undersökas, huruvida genom tullnedsättningen den,

som inom frihamn bedriver den ifrågavarande förädlingsindustrien, skulle

med avseende a produktionsförhållanden komma i en gynnsammare ställning

än den, som annorstädes än i frihamn bedriver liknande verksamhet.

På grund av bestämmelse i § 13 mom. 2 frihamnsförordningen måste redan

nu utredning härutinnan åstadkommas, då framställning om rätt att i frihamn

driva industriell verksamhet göres hos Kungl. Maj:t.

Utan en allsidig utredning i varje särskilt fall lärer det sålunda icke

kunna bedömas, vilka verkningar en tullnedsättning för inom frihamn förädlad

vara skulle medföra. Därest av utredningen skulle framgå, att tullskyddet

för den färdiga varan är så högt, att någon nämnvärd import därav

icke förekommer utan i stället råvaran importeras och förädlas inom landet,

torde ur fiskalisk synpunkt icke vara något annat att erinra mot en tullnedsättning

än att den tullavgift, som belöper å råvaran, kan komma att inflyta

senare än då råvaran förtullas i tullhamn. Huruvida denna synpunkt

hell nämnvärd betydelse, beror bland annat därpå, hur förtullningen i frihamnen

anordnas, hur läng tid kräves för förädlingen samt huruvida råvaran

plägar i tullhamnen vara lagrad å tullupplag, intill dess varan skall

iöradlas. I de fall åter då tullsatsen för den färdiga varan i förhållande

till tullsatsen för råvaran icke är så hög, att den hindrar import av färdig

vara, kan en tullnedsättning för den inom frihamn förädlade varan medföra

en minskning av tulluppbörden. Huruvida detta verkligen blir förhållandet,

är givetvis svårt att bedöma.

Beträffande slutligen frågan, huruvida eu tullnedsättning skulle bereda

möjlighet till illojal konkurrens med företag, som har sin verksamhet förlagd

utom frihamnen, få ämbetsverken framhålla, att, såsom framgår av

frilagers- och frihamnskommitténs ovan berörda betänkande (sid. 78 79) och

riksdagens skrivelse nr 183 år 1907, det i § 13 mom. 2 frihamnsförordningen

stadgade förbudet mot bedrivande i frihamn av sådan industriell verksam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillning sutskottets betänkande Nr 34.

het, som i följd av gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den

inhemska marknaden avsevärt skada inom riket annorstädes än i frihamn

eller å frilager driven enahanda verksamhet, åtminstone närmast åsyftar

fall, varom nu icke är fråga, nämligen då råvaran är belagd med högre

tull än den färdiga varan eller den färdiga varan är tullfri. I de fall, då

tullen å den färdiga varan är högre än tullen å råvaran, skulle ju tullnedsättningen

allenast innebära, att likställighet i fråga om varans tullbeskattning

skapas mellan förädlingsindustrien utanför och innanför frihamnsgränsen.

Med avseende å de fördelar, som en inom frihamn förlagd industri

skulle åtnjuta i förhållande till liknande industri i tullinlandet, därest

dessa beträffande tullbeskattning vore likställda, så torde denna fråga sammanhänga

med den, huruvida det överhuvud är till gagn, att industriel!

verksamhet för avsättning å den inhemska marknaden förlägges till frihamn.

Den fråga, varom närmare utredning erfordras, lärer huvudsakligen vara

den, huruvida industriell verksamhet i frihamn skulle komma i åtnjutande

av några fördelar utöver den, som friliamnsinstitutionen nu bereder handeln.

Härvid är att märka, att utländska maskiner, redskap och andra artiklar,

som erfordras för bedrivande av industriell verksamhet i frihamn och icke

införtullats i tullhamn, numera icke anses tullpliktiga. I detta avseende

skulle alltså industriell verksamhet i frihamn komma att intaga en gynnsammare

ställning än liknande industri, som inom landet bedrives annorstädes

än i frihamn. Emellertid torde vid bedömande av de fördelar för

inom frihamn bedriven industri, vilka icke äro en följd av själva frihamnsinstitutionen,

även vara att taga hänsyn därtill att kostnaderna för upplåtelse

av erforderligt markområde och uppförande av fabrikslokaler kunna

ställa sig högre än för motsvarande industri i tullinlandet.

Av vad här ovan anförts torde framgå, att frågan, huruvida eu tullnedsättning

enligt angivna grunder för vara, som förädlas inom frihamn, bör

komma till stånd, kräver en omfattande utredning ur olika synpunkter.

För så vitt allenast vissa allmänna bestämmelser beträffande sådan tullnedsättning

skulle av riksdagen fastställas och det ankomma på Kungl. Maj:t

att i varje särskilt fall pröva, huruvida tullnedsättning bör medgivas, torde

det enligt ämbetsverkens mening icke vara tillfyllest, att, såsom bolaget

ifrågasätter, allenast själva principen kommer till uttryck i nämnda bestämmelser

utan böra därvid även de grunder, enligt vilka tullnedsättningen

skulle genomföras, fastställas. Därest en särskild tullsats för inom frihamn

förädlad vara icke fastställes, torde vidare nämnda allmänna bestämmelser

böra innehålla, att införseln av den färdiga varan skall äga rum inom viss

tid från råvarans införsel. Härjämte erfordras bestämmelser, huruvida och

i vad mån tullnedsättning skulle få åtnjutas, även om i den färdiga varan

ingå delar av inhemsk tillverkning. Slutligen kan det ifrågasättas, huruvida

icke stadganden angående beräknande av tullavgift vid ändring av

tullsatsen för vara av sådant slag, som förädlas inom frihamn, böra antagas

av riksdagen. Beträffande s. k. handelsrestitution hava i § 9 i förordningen

den 13 december 1912 (nr 355) meddelats föreskrifter i fråga om beräknande

av tullrestitution, då tulltaxan ändrats.

Frågan huruvida dylika allmänna bestämmelser, som i det föregående angivits,

böra meddelas bör emellertid enligt ämbetsverkens mening föregås

av en allsidig utredning, huruvida och i vilken omfattning statliga åtgärder

böra vidtagas för befrämjande av industriell verksamhet i frihamn, varvid

även, därest en tullnedsättning för vara, som förädlas inom frihamn, anses

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

9

böra ifrågakomma, de olika lösningar av denna fråga, som här ovan angivits,

torde böra närmare skärskådas. Då stora kapital nedlagts i landets

frihamnar, lärer det vara en angelägenhet av stor vikt, att en utredning,

som belyser den föreliggande frågan i hela dess vidd, kommer till stånd.

Ämbetsverken tillåta sig därför ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t

täcktes föranstalta om verkställande på det sätt, som kan befinnas lämpligast,

av en dylik utredning.

Då ämbetsverken anse sig icke för närvarande kunna förorda, att genom

fastställande av vissa allmänna grunder principen, att nedsättning av tullen

för inom frihamn förädlad vara kan ske, kommer till uttryck i tullagstiftningen,

kunna ämbetsverken icke heller tillstyrka, att, innan en närmare

utredning av hit hörande förhållanden föreligger, tullnedsättning i speciella

fall medgives genom fastställande av särskilda tullsatser för varor, som förädlas

inom frihamn.

Beträffande den av sökandebolaget gjorda framställningen, i vad den

avser tullnedsättning för kaffe, som rostas inom frihamn, hemställa därför

ämbetsverken, att densamma för närvarande icke måtte föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Remissakten återställes.

Stockholm den 12 februari 1926.

Underdånigst

För Kommerskollegium:

För Generaltullstyrelsen:

K. A. FRYXELL.

A. K. M. ERICSSON.

C. MALMEN.

TURE ALSÉN.

R SOHLMAX.

ED. LINDERS.

föredragande.

1. s.

Ivar Kullgren.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

A. Hydén.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 sand. 17 höft. (Sr .lij

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.