Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes postavgifter, ävensom väckt motion angående postbefor äring savgiften för vissa utgiv arkor sb and.

1926-04-09 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1926:36, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes postavgifter, ävensom väckt motion angående postbefor äring savgiften för vissa utgiv arkor sb and.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

1

tfr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1926 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående vissa inrikes postavgifter,

ävensom väckt motion angående postbefor äring savgiften

för vissa utgiv arkor sb and.

(l:a avd.)

I en den 5 februari 1926 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 121, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma

dag, föreslagit riksdagen besluta

l:o) att assuransavgiften för inrikes försändelse skall från och med den

1 juli 1926 utgå med 40 öre för assuransbelopp av högst 1,000 kronor med

tillägg av 10 öre för varje överskjutande belopp av 1,000 kronor eller del

därav; samt

2:o) att kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 150) om vissa ändringar i

förordningen den 17 juni 1916 (nr 216) angående villkoren för postbefordran

av tidningar och andra periodiska skrifter, vilken kungörelse gäller till och

med den 31 december 1926, skall äga fortsatt tillämpning till och med den

31 december 1927, dock att vad i 8 § stadgas icke skall tillämpas beträffande

sådana abonnemang för år 1928, som verkställas under år 1927.

Till utskottet har jämväl överlämnats en inom andra kammaren av herr

Mosesson väckt motion, nr 268, i vilken hemställts, »att riksdagen måtte besluta,

att den i kungörelsen av 29 maj 1925 omnämnda tilläggsavgiften av

ett öre för varje försändelse vid postbefordran av utgivarkorsband, vars vikt

icke överstiger 25 gram, måtte utgå, men att lättare utgivarekorsbandsförsändelser

taxeras såsom om de hölle 25 gram pr försändelse».

Sedan de vanligaste inrikes postavgifterna under en följd av år bestämts

årligen för viss tid, som utgått med närmast följande kalenderår, blevo de

genom beslut av 1925 års riksdag fastställda att gälla tills vidare, dock med

undantag beträffande avgifterna för tidningsbefordran, vilka skulle hava giltighet

endast till utgången av år 1926.

I enlighet härmed hava förstberörda postavgifter sammanförts i en ny

kungörelse den 29 maj 1925 (sv. förf.-saml. nr 149) med tillämplighet

tills vidare, under det att ändringarna i bestämmelserna om tidningsbefordran

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 sand. 19 höft. (Nr 36.)

Utskottet.

657 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

Proposi
tionen.

Assuransav

giften.

Goneralpoststyrelsen.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36,

utfärdats i en kungörelse av samma dag (nr 150), vilken har nyssnämnda

begränsade giltighetstid.

Den föreliggande propositionen avser, såsom nämnts, dels ändring av

assuransavgifterna dels ock förlängning av giltighetstiden för nyssnämnda

författning rörande postbefordringen av tidningar till utgången av år 1927.

Generalpoststyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 januari

1926 framlagt de förslag, som förevarande proposition innehåller, har därvid

erinrat, att postverkets assuransavgifter år 1919 i samband med förändringar,

som egentligen avsett att vinna en förenklad avgiftsskala, beträffande de

högre assuransbeloppen undergått en avsevärd höjning, samt vidare anfört

följande. Under kristiden, när alla andra postavgifter höjts, kunde en sådan

höjning anses motiverad. Emellertid vore det icke uteslutet, att höjningen

i viss mån bidragit därtill, att bankerna och andra företag, som hade att

med posten försända större penningbelopp, i stor utsträckning begagnade

sig av reassurans hos enskilda försäkringsbolag och toge postassurans till

ett obetydligt belopp eller till och med endast rekommenderade försändelsen.

Härtill bidroge ock, att en tidigare gällande bestämmelse, innefattande förbud

mot att vid assurans genom postverket angiva lägre assuransbelopp än

försändelsens verkliga värde, år 1918 upphävts. Generalpoststyrelsen har i

sammanhang härmed erinrat, att 1925 års statsrevisorer till behandling upptagit

nu berörda fråga samt uttalat, att åtgärder borde vidtagas i syfte att

assurering av värdeförsändelser måtte i största möjliga utsträckning ske hos

postverket till försändelsernas fulla värde samt att i dylikt syfte eu sänkning

av gällande assuransavgifter synts revisorerna ofrånkomlig. För egen

del har generalpoststyrelsen anfört följande.

Att ånyo införa förbud mot att assurera postförsändelse till lägre belopp

än det verkliga värdet syntes icke vara lämpligt, då vid frågans föregående

behandling alla uttalanden varit överensstämmande i fråga om det berättigade

i förbudets upphävande. Erfarenheten från den tid, då förbudet varit

gällande, hade också visat svårigheten av att uppehålla förbudet, och ett

effektivt övervakande av bestämmelsens efterlevnad skulle lätt av allmänheten

betraktas såsom trakasseri eller kränkande av brevhemligheten. Dessutom

kunde det tänkas fall, då det vore till fördel för postverket att icke vara

ansvarsskyldigt för allt för stora värdebelopp. I stället borde postverkets

assuransavgifter i största möjliga mån så avviigas, att de icke direkt föranledde

korrespondenterna att vända sig till enskilda försäkringsföretag.

Det i dylikt syfte av generalpoststyrelsen uppgjorda och med propositionen

riksdagen underställda förslaget till ändringar i assuransavgiften

innefattar en nedsättning av avgifterna för de högre beloppen. Den plan,

efter vilken ändringsförslaget uppgjorts, har även medfört en mindre höjning

av assuransavgiften beträffande lägre belopp.

Enligt vad sålunda föreslagits skall assuransavgiften (expeditionsavgift tillsammans

med avgift för ansvarigheten) utgöra 40 öre (30 + 10) för belopp

intill 1,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande belopp av

1,000 kronor eller del därav. Förhållandet mellan nuvarande och sålunda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 3

föreslagen assuransavgift framgår av följande, av generalpoststyrelsen uppgjorda

jämförande tablå:

Assuransbelopp

Avgift

Ökning

eller

minskning

Kronor

nu

Kronor

föreslagen

Kronor

Högst 500 kronor....................

0: 30

0: 40

+ 0:10

Över 500—1,000 kronor ........

0:50

0: 40

- 0:10

5.000 kronor ...............

1:30

0:80

— 0:50

10,000 » ............

2:30

1:30

— 1: —

50,000 » ........................

10: 30

5: 30

— 5: —

100,000 » .....................

20: 30

10: 30

— 10: —

1,000,000 » ..........

110: 30

100: 30

— 10: -

Generalpoststyrelsen bar antagit, att avgiftshöjningen i den lägsta gruppen

komme att i det närmaste uppväga den av sänkningen i de högre grupperna

föranledda inkomstminskningen, och har på sådant sätt approximativt beräknat

en inkomstminskning för postverket av 10,000 kronor för år. Emellertid

har styrelsen framhållit, att det vore anledning förmoda, att, om postverkets

assuransavgift bestämdes på sätt sålunda ifrågasatts och de enskilda försäkringsbolagen

icke avsevärt nedsatte sina premier, en hel del korrespondenter,

som nu reassurerade sina postförsändelser, skulle finna lämpligt att taga

hela försäkringen hos postverket. Härigenom skulle en förskjutning uppåt

av assuransbeloppen komma att ske och därmed en ökning av postverkets

inkomster.

En redogörelse för de närmare skälen för den i propositionen föreslagna

ändringen av assuransavgifterna har lämnats i en av byråchefen i generalpoststyrelsen

G. Lager upprättad promemoria, av vilken utskottet erhållit

tillfälle att taga del och vilken såsom bilaga nr 1 finnes bifogad detta

betänkande.

Efter att hava redogjort för innehållet i generalpoststyrelsens ovan omförmälda

skrivelse den 26 januari 1926 har chefen för kommunikationsdepartementet

till statsrådsprotokollet i ärendet anfört, bland annat, följande.

Av den undersökning rörande försäkringen av värdepostförsändelser, som

verkställts av 1925 års statsrevisorer, hade inhämtats, att åren 1914 och 1924

antalet assurerade inrikes försändelser utgjort 895,000 och 965,000 med ett

assurera! belopp av 1,525,000,000 respektive 1,060,571,000 kronor. Postverkets

inkomster av denna rörelse hade nämnda år utgjort 610,000 respektive 625,000

kronor, medan försäkringsbolagens premieinkomster för försäkring av ininrikes

värdepostförsändelser från att år 1914 hava uppgått till 1,252 kronor

ökats, så att desamma år 1924 belöpt sig till icke mindre än 194,424 kronor,

motsvarande en försäkringssumma av tillhopa 1,690,000,000 kronor.

Den påfallande ökning, som värdepostförsäkringsrörelsen hos enskilda försäkringsanstalter

sålunda utvisar, samtidigt som postverkets motsvarande verksamhet

företett endast obetydlig utveckling, påkallar även enligt utskottets

Departements
chefen.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Avgifterna

för tidningsb

ef or dr an.

Gällande

bestämmelser.

Motionen.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

mening sådan åtgärd, att postverkets förmåga att konkurrera med de enskilda

försäkringsanstalterna starkes.

Att i dylikt syfte återinföra förbud mot assurering till lägre belopp än

försändelsernas värde synes, såväl på grund av svårigheten att upprätthålla

förbudet som med hänsyn till vad generalpoststyrelsen i övrigt härom

anfört, icke vara att förorda. I stället torde det vara nödvändigt att tillgripa

den i propositionen föreslagna utvägen, nämligen att sänka assuransavgifterna

för de högre beloppen. Den inkomstminskning, som följer av

vad propositionen i sådant hänseende innehåller, har i nyssnämnda promemoria

beräknats till omkring 85,000 kronor om året. I den mån syftet med

sänkningen vinnes, kommer emellertid assuransbeloppens förskjutning iippåt

att motväga avgiftssänkningen. Den höjning av assuransavgiften för belopp

av högst 500 kronor, som blir en följd av den tillämpade principen, är

visserligen, i den mån höjningen kommer att träffa försändelser vilkas verkliga

värde icke överstiger det assurerade, mindre tilltalande, men då avgiftshöjningen

— vilken skulle i det närmaste uppväga inkomstminskningen —

icke synes kunna bliva i avsevärd mån kännbar för den enskilde korrespondenten,

har utskottet icke velat ifrågasätta någon avvikelse från den plan,

efter vilken ändringsförslaget är utformat.

Avgifterna för tidningsbefordran hava ändrats av 1924 och 1925 års riksdagar.

Sålunda bestämdes år 1924 i fråga om postavgifterna vid postabonnemang

å tidning, dels att den procentuella delen av förskrivningsavgiften skulle

sänkas från 4 till 2 procent och dels att den i befordringsavgiften ingående

viktavgiften skulle höjas från 12 till 17 öre för varje helt eller påbörjat

kilogram av tidnings årsvikt; och i fråga om samma avgifter vidtogs år 1925

den ändringen, att maximivikten för tidningsexemplar, som skall befordras

efter postabonnemang, höjdes till 250 gram, varjämte medgavs 6 procent

rabatt å vederbörande postavgifter för vissa tidningsutgivare, som själva ombesörja

de postabonnerade tidningsexemplarens inslagning till vederbörande

abonnemangspostanstalter. Beträffande avgifterna för utgivarkorsband infördes

vidare år 1925 dels för försändelse av högst 25 grams vikt utöver nuvarande

viktavgift en särskild avgift av 1 öre per försändelse, dels ock för

sådana utgivarkorsband, som sändas till vissa tidningars återförsäljare, eller

s. k. kommissionärskorsband en lägre avgift av 18 öre för varje vikt av 1

kilogram eller del därav. Samtliga nu återgivna bestämmelser gälla till utgången

av år 1926.

Den föreliggande motionen avser, såsom nämnts, att bestämmelsen om

en tilläggsavgift av 1 öre för utgivarkorsband, vars vikt icke överstiger 25

gram, måtte upphävas samt att lättare dylika försändelser måtte taxeras

såsom om de liölle en vikt av 25 gram per försändelse.

Till stöd för sitt förslag har motionären dels påpekat oegentligheten i att

försändelser, som läge något över 25-gramsgränsen komma att befordras för

lägre ersättning än försändelser på 25 gram eller därunder, dels framhållit

bland annat, att ett flertal smärre tidningar, vilka hade en uppgift såsom

förenings- och fackorgan eller avsåge att befordra religiös, sedlig eller social

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 5

verksamhet, träffades av ifrågavarande bestämmelse om 1 öres tilläggsavgift

för varje försändelse.

Generalpoststyrelsen har beträffande postavgifterna för postabonnemang

å tidning och avgiften för utgivarkorsband framhållit, att den erfarenhet

som hittills vunnits, icke kunde anses tillräcklig för att bedöma verkningarna

av 1924 och 1925 års nyss omnämnda riksdagsbeslut. I fråga särskilt

om postavgifterna vid postabonnemang har styrelsen, med stöd av tillgängliga

siffror för de tre första kvartalen av år 1925, påvisat, att postverkets övriga

rörelsegrenar belastades med icke blott den del av de gemensamma kostnaderna,

som i proportion till rörelsens omfattning borde påföras tidningarna,

utan även med en del av de kostnader, som åsamkades postverket direkt av

tidningsrörelsen. Vidare har styrelsen anfört följande.

Det ekonomiska resultatet av postverkets tidningsrörelse kunde sålunda

icke anses tillfredsställande. Ehuru styrelsen icke ansåge sig för närvarande

böra föreslå någon höjning av postavgifterna för tidningar, kunde styrelsen

å andra sidan icke tillstyrka någon åtgärd, genom vilken postverkets inkomster

av tidningsrörelsen skulle undergå minskning. Då därjämte den

hittills vunna erfarenheten av verkningarna av de senast vidtagna ändringarna

i dessa avgifter vore alltför ringa, för att härav skulle kunna dragas

några bestämda slutsatser om dessa ändringars ändamålsenlighet, ansåge sig

styrelsen böra föreslå, att gällande postavgifter för postabonnemang å tidning

förlänades giltighet under ännu ett år.

Vidkommande avgiften för utgivarkorsband har styrelsen beträffande de

av 1925 års riksdag beslutade ändringarna anfört:

I vad de nya bestämmelserna, vilka trätt i kraft den 1 juli 1925, avsåge

införande av kommissionärskorsband och avgiften för dessa, hade några anmärkningar

icke kommit till styrelsens kännedom. Däremot hade utgivare

av tidningar, vilka vid försändning såsom utgivarkorsband drabbades av den

särskilda försändningsavgiften av 1 öre, framhållit, att denna avgift verkade

mycket ojämnt och i vissa fall vore ganska betungande. När styrelsen ifrågasatt

införande av bestämmelsen, hade styrelsen varit fullt medveten om att

tillämpningen måste medföra vissa oegentligheter, och hade styrelsen närmast

avsett ett försök. Goda skäl kunde också anföras för en ändring i nu förevarande

hänseende, men det gällde då att åstadkomma en metod, som i

minsta möjliga mån förtyngde arbetet. Vad det ekonomiska resultatet av

berörda ändringar beträffade, vore beloppet av under år 1925 influtna befordringsavgifter

för utgivarkorsband visserligen omkring 200,000 kronor större

än motsvarande belopp för år 1924, men denna ökning vore mindre än den,

som sistnämnda år hade att uppvisa i förhållande till år 1923. Det vore

därför icke osannolikt, att ifrågavarande ändringar givit ett för postverket

mindre tillfredsställande ekonomiskt resultat. Att med bestämdhet yttra sig

härom vore emellertid icke möjligt efter endast ett halvt års erfarenhet, i

all synnerhet som tillgängliga uppgifter för denna tid ännu icke kunnat bearbetas.

Då det icke syntes lämpligt att efter så kort tids erfarenhet vidtaga

ändringar, torde bestämmelserna om utgivarkorsband böra äga giltighet

under ytterligare ett år.

Efter återgivande av vad generalpoststyrelsen sålunda och i övrigt anfört

i ifrågavarande del har departementschefen såsom sin mening uttalat, att

Generalpost
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

Hemställan.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

efter ikraftträdandet av de åren 1924 och 1925 beslutade ändringarna för kort

tid förflutit, för att tillförlitligt skulle kunna bedömas, huruvida ifrågavarande

avgifter för närvarande vore lämpligt avvägda eller icke. I avvaktan på ytterligare

erfarenhet om verkningarna av berörda ändringar borde därför avgif''

terna för tidningsbefordran, sådana de nu vore bestämda, erhålla fortsatt

giltighet under ännu ett år eller till och med utgången av år 1927.

Med anledning av det förslag, som framförts i ovannämnda motion, har

byråchefen Lager upprättat eu promemoria, vilken medföljer detta betänkande

såsom bilaga nr 2.

Ovan har erinrats, att, då bestämmelsen om nyssnämnda särskilda avgift

av 1 öre för varje försändelse av högst 25 grams vikt genom beslut av 1925 års

riksdag infördes, detta betecknades såsom ett försök, syftande till att rätta

det missförhållandet, att skälig ersättning icke tillgodokom postverket för

dess arbete med utbärandet av vissa smärre tryckalster, samt att nämnda

bestämmelse redan då insågs vara behäftad med vissa brister. En närmare

redogörelse för de överväganden, som föranledde generalpoststyrelsen att,

trots insikten härom, framlägga förslag om bestämmelsen i fråga, meddelas

i nyssnämnda såsom bilaga nr 2 betecknade promemoria. Huruvida de

brister, som vidlåda bestämmelsen, i tillämpningen må befinnas vara så avsevärda,

att ändring bör vidtagas, och i så fall på vilket sätt detta bör ske,

därom torde det, i betraktande av den korta tid bestämmelsen varit gällande,

ännu vara för tidigt att med tillräcklig säkerhet döma. I varje fall

har bevillningsutskottet saknat underlag för ett bestämt omdöme i frågan.

Med anledning av vad generalpoststyrelsen i den till grund för propositionen

liggande skrivelsen i detta ämne anfört, vilket närmare utvecklats i

sistnämnda promemoria, har utskottet ansett sig kunna utgå ifrån, att styrelsen

kommer att alltjämt hava sin uppmärksamhet riktad på frågan samt,

i den mån erfarenheten finnes därtill giva anledning, framlägga förslag till

ändring.

Av sålunda anförda skäl har utskottet ansett, att ifrågavarande bestämmelse

bör, utan att för närvarande undergå någon ändring, i avvaktan på

ytterligare erfarenhet av tillämpningen erhålla fortsatt giltighet under ännu

ett år samt att den i ämnet väckta motionen följaktligen icke bör föranleda

någon riksdagens åtgärd. Även i övrigt synes giltighetstiden för bestämmelserna

om postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter böra

förlängas till utgången av år 1927.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 121 samt med avslag å motionen II: 268

av herr Mosesson, besluta,

l:o) att assuransavgiften för inrikes försändelse skall från

och med den 1 juli 1926 utgå med 40 öre för assuransbelopp

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 7

av högst 1,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande

belopp av 1,000 kronor eller del därav; samt

2:o) att kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 150) om vissa

ändringar i förordningen den 17 juni 1916 (nr 216) angående

villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska

skrifter, vilken kungörelse gäller till och med den 31 december

1926, skall äga fortsatt tillämpning till och med den 31 december

1927, dock att vad i 8 § stadgas icke skall tillämpas

beträffande sådana abonnemang för år 1928, som verkställas

under år 1927.

Stockholm den 9 april 1926.

På bevillningsutskottets vägnar:

BEIK KÖING.

Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Paine, Pers,

Björnsson, Boréll, Johan Bergman, Månsson i Furuvik, Jönsson i Boa, Olsson i

Ramsta, Lithander, Hedlund i Östersund, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen,

Lövgren i Nyborg, Jönsson i Slätåker, Wahlmark, Vrång och Granath.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Bilaga nr 1.

Y. P. M.

i fråga om ändring av postverkets assuransavgifter.

Generalpoststyrelsens framställning om ändring av assuransavgiften avser

i främsta rummet att genom nedsättning av avgiften för de högre beloppen

söka förmå vissa korrespondenter att i större utsträckning än vad nu är

fallet assurera försändelserna i postverket till fulla värdet. Vid avgivande

av förslaget har styrelsen också försökt taga hänsyn till de prestationer,

postverket utför, och de förbindelser, det ikläder sig beträffande en assurerad

försändelse. I överensstämmelse härmed skulle ifrågavarande avgift

sammansättas av en expeditionsavgift och eu försäkringsavgift. Genom att

sätta den förra avgiften till 30 öre — vilket belopp framkommit genom jämförelse

med rekommendationsavgiften, vilken för närvarande utgår med 20

öre per försändelse — och försäkringsavgiften till 10 öre per 1,000 kronor

kom man till en minimiavgift av 40 öre.

Generalpoststyrelsen ansåg sig även böra taga hänsyn till den ekonomiska

sidan av saken, och den föreslagna assuransavgiften, väl avvägd och ur taxesynpunkt

enkel, skulle ställa sig förhållandevis fördelaktigt även ur ekonomisk

synpunkt.

De assurerade försändelsernas fördelning efter assuransbeloppens storlek

ställer sig på ungefär följande sätt:

Enligt generalpoststyrelsens förslag skulle för alla försändelser med högre

assuransbelopp än 500 kronor assuransavgiften sänkas med belopp från 10

öre upp till 10 kronor. Postverkets inkomstminskning i följd härav beräknas

till omkring 85,000 kronor. På grund av det stora antalet försändelser

å belopp intill 500 kronor skulle emellertid denna inkomstminskning komma

att i det närmaste bortelimineras genom höjningen av avgiften för sistnämnda

försändelser. Såsom här ovan anförts föreligga också goda skäl för att sätta

avgiften för dessa försändelser till 40 öre, vilket, i förhållande till nuvarande

avgift, innebär eu förhöjning av 10 öre. Denna förhöjning beräknas

tillföra postverket en inkomstökning av omkring 75,000 kronor. Den ekonomiska

innebörden av den av generalpoststyrelsen föreslagna omläggningen

skulle således inskränka sig till en inkomstminskning av omkring 10,000

kronor, vilket belopp emellertid enligt generalpoststyrelsens mening kan förmodas

återvinnas genom minskning av reassuransen och därmed höjning av

assuransbeloppen.

Det nu anförda torde giva vid handen, att generalpoststyrelsens förslag

är väl grundat. Emellertid skulle mer än 77 procent av de assurerade försändelserna

drabbas av avgiftsförhöjning. Nu förhåller det sig visserligen

så, att i dessa 77 procent ingå ett stort antal försändelser, för vilka assuransbeloppen

på grund av reassurans hållas nere vid eller under 500-kronorsgränsen.

Beträffande dessa försändelser bör intet vara att invända mot en

avgiftsförhöjning, helst som förslaget erbjuder försändelserna i fråga assu
-

högst 500 kronor.........

över 500—1,000 kronor

» 1,000 kronor .......

........ 10.55 %

....... 77.86 %

11.60 %.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

rans till fulla värdet mot betydligt nedsatt avgift. Emellertid torde även

en stor mängd, så att säga, lojala försändelser komma att få vidkännas avgiftsförh

öfning.

I detta hänseende förtjäna de assnrerade paketen en viss uppmärksamhet.

Deras antal är visserligen icke synnerligen stort, omkring 250,000 inrikes

försändelser per år, men för mer än 86 procent av dessa överstiger assuransbeloppet

icke 500 kronor. Mindre penningbelopp kunna lämpligen sändas i

postanvisningar, för vissa handlingar kan användas rekommendation, men

för en försändelse, som överskrider för brevförsändelse stadgade maximimått

och maximivikt, står intet annat betryggande försändningssätt till buds

än assurans. Det förekommer också i stor utsträckning att en försändelse,

som varit avsedd att sändas under rekommendation, av nu nämnd anledning

måste assureras. Prisskillnaden mellan assurans till belopp av högst 500

kronor och rekommendation är för närvarande 10 öre men skulle enligt

generalpoststyrelsens förslag bliva 20 öre.

Den avgiftsförhöjning, som generalpoststyrelsens förslag innebär, kan

näppeligen bliva av nämnvärd ekonomisk betydelse för någon korrespondent,

men det är dock förståeligt, om allmänheten icke ser förhöjningen med blida

blickar.

Med bibehållandet av systemet med en expeditionsavgift, satt i relation

till rekommendationsavgiften, och en försäkringsavgift kunde en sänkning av

den utav generalpoststyrelsen föreslagna avgiften, i vad förslaget avser assuransbelopp

av högst 500 kronor, vidtagas genom att sätta försäkringsavgiften

till 5 öre pr 500 kronor (i stället för 10 öre pr 1,000 kronor). För att göra

taxan så enkel som möjligt kunde man dock för belopp över 1,000 kronor

sätta nämnda avgift till 10 öre pr 1,000 kronor, således:

högst 500 kronor............................. 35 öre (30 -f 5)

över 500—1,000 kronor..................... 40 »

med tillägg av 10 öre för varje ytterligare 1,000 kronor eller del därav. En på

detta sätt bestämd assurans skulle för postverket medföra en inkomstminskning

av omkring 47,500 kronor.

Skulle emellertid bibehållandet av den nuvarande avgiften för assuransbelopp

av högst 500 kronor anses särskilt önskvärd, möter detta givetvis

icke något hinder ur postutväxlingens synpunkt. Visserligen komme det

teoretiskt riktiga system, som genereralpoststyrelsens förslag innebär, att

därigenom brytas, men postavgifterna kunna under alla förhållanden icke

alltid så avvägas, att för varje försändelse erlägges den avgift, som just

nämnda försändelses behandling och beskaffenhet anses påfordra. En assuransavgift

av 30 öre för belopp av högst 500 kronor, 40 öre för belopp över

500—1,000 kronor och 10 öre för varje ytterligare 1,000 kronor eller del

därav — vilket skulle innebära bibehållande av nuvarande avgift för assuransbelopp

intill 500 kronor samt en större eller mindre nedsättning för alla

övriga belopp — komme att medföra en inkomstminskning med i runt tal

85,000 kronor.

Såsom ovan framhållits har styrelsens förslag avvägts så, att en betydande

nedsättning av assuransavgifterna för de högre beloppen skulle kunna ernås,

varigenom reassurans i enskilda bolag skulle bliva mindre begärlig, utan att

denna nedsättning skulle komma att medföra någon inkomstminskning för

postverket.

Stockholm den 16 mars 1926.

Gunnar Lager.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

V. P. M.

Bilaga nr 2.

i fråga om postavgiften för vissa utgivarkorsband.

I fråga om postavgiften för utgivarkorsband gjorde 1924 års riksdagsskrivelse

nr 277) det uttalandet, att genom införande på ett eller annat sätt av

en särskild avgift per försändelse borde åstadkommas rättelse i det förhållandet,

att postverket finge utföra ett betydande arbete med utbärandet av

smärre tryckalster utan motsvarande inkomst. Generalpoststyrelsen upptog

frågan i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 februari 1925, och de därvid

framförda synpunkterna finnas återgivna i proposition nr 133 till 1925 års

riksdag. När generalpoststyrelsen stannade vid att föreslå den anordning,

som blev riksdagens beslut,'' framhöll styrelsen, att metoden visserligen skulle

föra med sig, att försändelser, som läge endast något över 25-gramsvikten,

komme att befordras för lägre ersättning än försändelser på 25-gram eller

därunder, men denna oegentlighet vore med det ifrågasatta systemet oundviklig.

Nämnda oegentlighet har nu påtalats i en vid årets riksdag inom andra

kammaren framförd motion (nr 268).

Att den viktgrujjp, inom vilken den särskilda tilläggsavgiften av 1 öre per

försändelse utgår, sattes till 25 gram, var beroende därpå att det var just

befordran av sådana lätta försändelser som kommit att göra frågan aktuell.

Det var i de flesta fall tryckalster, som utsändes i reklamsyfte. I vissa fall

kan tilläggsavgiften även drabba medlemsblad, där »tidningen» ofta består

av ett meddelande till medlemmarna, till såväl form som innehåll mera påminnande

om ett brev än om en tidning i egentlig mening. Av de religiösa

ann å tidningar, som falla inom 25-gram sgränsen och som omnämnas i motionen,

torde mycket sällan sändas endast ett exemplar i varje försändelse.

Tidningarna sändas antingen efter postabonnemang eller i tyngre försändelser

till kommissionärer (skollärare, söndagsskolor o. d.). Därigenom

drabbas dessa tidningar icke av tilläggsavgiften. Man bör också komma i

håg att ifrågavarande avgift utgår, när försändelsen (icke tidningsnumret)

väger högst 25 gram. Omslaget räknas således med i vikten.

Överskrider man 25-grams-gränsen, möter man snart en hel del nyhetstidningar,

vilkas nummervikt ligger mellan 25 och 35 gram. Beträffande

dessa gäller även att distributionen i regel sker genom postabonnemang eller

kommissionärer, endast i enstaka fall genom att ett exemplar sändes i utgivarkorsband.

Generalpoststyrelsen saknade därför sådana erfarenheter

angående tidningar av högre vikt än 25 gram, att ett ingripande i fråga om

dem var påkallat i samma mån som beträffande de lättaste utgivarkorsbanden.

Det var också av en viss praktisk betydelse, att den viktgräns, inom

vilken tilläggsavgiften skulle utgå, icke sattes för högt. Ett grundvillkor

för den låga utgivarkorsbandsavgiften är att försändelserna skola kunna behandlas

på enklast möjliga sätt. När fråga är om utgivarkorsband i allmänhet,

väges hela sändningen i klump. Ett enklare förfarande kan man näppeligen

tänka sig. Sedan tilläggsavgiften införts, ställer det sig annorlunda:

man måste undersöka vilka försändelser som väga högst 25 gram samt an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

11

talet av dessa. Fördenskull åläggas utgivarna att avlämna försändelser av

ifrågavarande vikt sorterade för sig, och förekomma bland dessa försändelser

sådana av olika vikt, skola dessa i sin ordning grupperas. Posttjänstemannen

tar stickprov i fråga om grupperingens riktighet samt får fram antalet försändelser

i varje grupp genom att väga dels lämpligt antal försändelser dels

samtliga försändelser i gruppen. Ur arbetssynpunkt är det givetvis bäst

om av de försändelser, vilka skola taxeras efter andra grunder än sändningen

i dess helhet, förekommer endast eu grupp, och möjligheten härav är större

ju lägre viktgränsen sättes. Slutligen må tilläggas, att de tidningar, som

väga högst 25 gram, i de allra bestå fall hava en konstant nummervikt, då

däremot beträffande de något tyngre nyhetstidningarna denna vikt ofta varierar

beroende särskilt på annonstillgången.

Av det anförda torde framgå, att generalpoststyrelsen icke saknade skäl,

när den föreslog 25 gram såsom viktgräns.

Att själva systemet verkar ojämnt och därför medför icke önskvärda konsekvenser

är obestridligt. Systemets nackdelar har generalpoststyrelsen även

påvisat i förslaget om dess införande. Då styrelsen likväl icke ansett sig i

år böra föreslå någon ändring, är detta beroende därpå att den hittills

vunna erfarenheten är ganska ringa, och att det såväl för allmänheten som

för posttjänsten är önskvärt, att ändringar icke vidtagas allt för ofta. Med

hänsyn emellertid till den orättvisa de nuvarande bestämmelsernas tillämpning

kan anses medföra för vissa tidningar, lärer generalpoststyrelsen icke

vilja motsätta sig en ändring i förevarande hänseende under förutsättning

att det system, som sättes i stället, är så enkelt, att postverkets arbete med

utgivarkorsbanden icke åtminstone i nämnvärd grad ökas.

Med tillämpning av det system, som i motionen föreslås, bortfaller den

för närvarande förefintliga oformligheten att tyngre försändelser i vissa fall

draga lägre avgift än lättare försändelser av samma slag. Huru det föreslagna

systemet ekonomiskt skulle ställa sig i förhållande till nuvarande bestämmelse

framgår av nedanstående tablå:

Varje

försändelses

vikt

Antal

försändelser

på 1 kg.

Avgift

por kg.

Motionen

innebär

minskning av 1

kronor

Beräknad

vikt

enligt

motionen

för

närvarande

kronor

enligt

motionen

kronor

5 gr.

200 st.

2.2 4

1.20

— 1.04

5 kg.

10 »

100 »

1.24

0.60

— 0.64

2''/j »

20 »

50 »

0.7 4

0.3 0

— 0.44

1,250 gr.

25 »

40 >»

0.64

0.24

— 0.4 0

1 kg.

I samtliga i tablån angivna fall blir, med tillämpning av det i motionen

föreslagna beräkningssättet, avgiften per försändelse 0.6 öre.

Såsom av tablån framgår, innebär bifall till motionen eu avsevärd nedsättning

av avgiften för de lättare utgivarkorsbanden. Av någon nämnvärd

ekonomisk betydelse för postverket är frågan emellertid icke. Tilläggsavgiftens

införande synes ha medfört, att de tryckalster, mot vilka tilläggsavgiften

egentligen riktade sig, numera upphört, och det belopp, som genom

nämnda avgift tillföres postverket, är nu ganska obetydligt. Men man bör

därför icke återgå till en så låg avgift, att postverket ånyo översvämmas av

publikationer, för vilkas befordran och utdelning postverket får snart sagt

ingen ersättning.

När tilläggsavgiften sattes till 1 öre, torde man hava utgått från den förutsättningen

att en minimiavgift av 1 öre måste anses skälig för postverkets

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr till.

bestyr med en försändelse. Det är att märka, att även om utgivarkorsbandens

mottagning till postbehandling sker under jämförelsevis enkla former,

så kräva dock befordringen och utdelningen samma kostnader som

t. ex. ett brev. Att denna minimiavgift icke konsekvent genomfördes — så

att postverket under alla förhållanden skulle få åtminstone 1 öre för befordringen

av en dylik försändelse — berodde på här ovan antydda skäl,

vilka huvudsakligen voro av praktisk natur. Som ovan sagts har postverket

emellertid den erfarenheten, att tidningar av högre vikt än 25 gram endast

i undantagsfall sändas såsom utgivarkorsband med ett exemplar i varje försändelse.

Såsom bestämmelserna nu äro, torde därför icke i någon större

utsträckning förekomma försändelser, för vilka avgiften nämnvärt understiger

1 öre per försändelse.

Går man ut ifrån, att postverket alltid bör hava minst 1 öre för varje

utgivarkorsband, och att en viss försändelse icke bör draga högre porto än

en tyngre försändelse av samma slag, skulle viktgränsen för tilläggsavgiftens

beräknande sättas så högt, att för försändelser, som ligga närmast över

gränsen, ensamt viktportot giver minst 1 öre per försändelse. Med nuvarande

system skulle dessutom den särskilda tilläggsavgiften för varje fall sättas

till ett belopp, som tillsammans med den för försändelsen utgående viktavgiften

uppginge till 1 öre. Detta är emellertid praktiskt taget omöjligt.

Man bör därför övergå till att antingen, såsom i motionen föreslås, beräkna

en viss minimivikt för försändelserna eller ock att uttaga en försändelseavgift

av 1 öre men ingen viktavgift. Så länge den viktgräns, varom nu är

fråga, hålles så låg, att praktiskt taget alla försändelser, för vilka tilläggsavgift

skall utgå, äro av samma vikt, är det jämförelsevis enkelt att genom

vågning utröna försändelsernas antal. Att lägga om hela systemet och taga

försändelseavgift för varje utgivarkorsband skulle däremot medföra så mycket

merarbete och sådan försening av expeditionen, att en dylik anordning icke

ens torde böra diskuteras.

För att postverket skulle erhålla minst 1 öre för varje utgivarkorsband,

borde viktgränsen sättas till 40 gram eller rätteligen mellan 41 och 42 gram.

Man kunde då, såsom ovan sagts, bestämma antingen att försändelse under

40 grams vikt skulle beräknas väga 40 gram eller också att för dylik försändelse

skulle utgå en avgift av 1 öre per försändelse men ingen viktavgift.

Tar man hänsyn till de manipulationer som måste utföras för beräknande av

postavgiften, ställer sig det senare alternativet enklare. I båda fallen måste

antalet dylika försändelser utrönas. Med eu försändelseavgift av 1 öre hade

man därmed också postavgiften uträknad. Enligt det andra alternativet

skulle däremot antalet multipliceras med 40 och det därvid erhållna talet

(beräknad vikt) multipliceras med 24. I förekommande fall skulle den beräknade

vikten sammanslås med vikten av andra (tyngre) samtidigt avlämnade

försändelser.

Mot det enkla systemet med endast försändelseavgift kan emellertid göras

en invändning. Om tyngre utgivarkorsband avlämnades samtidigt med de

lättare, skulle endast de förra vägas. Enligt bestämmelsen i tidningsförordningens

11 § 1 mom., näst sista stycket, skall viktavgiften beräknas efter

sammanlagda vikten av de försändelser, som på en gång avlämnas, och för

varje gång beräknas för minst 2 kilogram. I det nu tänkta fallet skulle

endast en del av de avlämnade försändelserna vägas, och erläggande av avgift

för minst 2 kilogram kunde bliva mera betungande än om viktavgift beräknats

för samtliga försändelser. Om huvudsakligen lättare försändelser avlämnades

men endast eu av t. ex. 50 grams vikt, skulle för denna försändelse

betalas minimiviktavgift d. v. s. 48 öre.

Såsom i det föregående framhållits tala många skäl för att icke sätta

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

vikten av de utgivarkorsband, för vilka särskild avgift skall utgå, så liög som

till 40 gram. En flyttning av ifrågavarande viktgräns från nuvarande 25 till

40 gram skulle medföra ett avsevärt ökat arbete för postverket. En mycket

stor del tidningar hava en nummervikt, som ligger mellan 25 och 40 gram.

Så är fallet med ett 30-tal 6-dagars tidningar och flertalet av de tidningar,

som utkomma 3 resp. 2 gånger i verkan. Utgivarkorsband med ett exemplar

i värjo försändelse sändas visserligen i allmänhet av dessa tidningar endast

i enstaka fall (t. ex. till annonsörer), men om särskild taxering skulle verkställas

beträffande försändelser av högst 40 grams vikt, bleve det nödvändigt

att varje gång utgivarkorsband avsändes undersöka om dylika enstaka försändelser

— vilka för övrigt i många fall allt efter annonstillströmningen

vägde under eller över 40 gram — funnes med och att i förekommande fall

verkställa särskild taxering av dessa få försändelser. Ersättningen skulle

säkerligen icke motsvara arbetet, vartill komme besväret för utgivaren att

alltid hålla reda på om några försändelser av högst 40 grams vikt förekomme

och att tillse, att dessa i så fall bleve avlämnade för sig.

Av nedanstående tablå framgår huru det ekonomiskt skulle ställa sig om

alla försändelser under 40 gram taxerades såsom om de vägde 40 gram eller

— vilket blir i det närmaste detsamma — om för dessa försändelser skulle

utgå en försändelseavgift av 1 öre, men ingen viktavgift.

Vane förslå

vikt

Antal

försändelser

pä 1 kg.

A

t g i f t

Ökning

Öre

f. n.

öre

enligt förslag

öre

26

omkr. 38

24

38

+ 14

30

» 33

24

33

+ 9

35

» 28

24

28

+ 4

38

» 26

24

26

+ 2

40

25

24

25

+ i

41.66

24

24

24

± o

Bestämmandet av en 40 grams gräns, inom vilken särskild taxering skulle

ske, skulle således — åtminstone teoretiskt sett — giva postverket ökad

inkomst.

Såsom sammanfattning av vad här ovan anförts tillåter jag mig framhålla,

att det varken ur allmänhetens eller postverkets synpunkt är önskvärt, att

portobestämmelserna alltför ofta ändras, men att, om man vill undanrödja

de olägenheter, som obestridligen äro förenade med det nuvarande avgiftssystemet

för utgivarkorsband, den i motionen nr 268 föreslagna utvägen att,

utan uttagande av en tilläggsavgift per försändelse, vid taxeringen betrakta

lättare försändelser såsom hållande en viss högre vikt, synes erbjuda en

förhållandevis enkel och god lösning av frågan.

Utgår man ifrån, att postverket bör hava minst 1 öre i befordringsavgift

för ett utgivarkorsband — och en sådan minimiavgift torde icke kunna anses

oskälig — borde viktgränsen sättas till 40 gram. Om en sådan viktgräns

fastställdes, skulle emellertid vissa nyhetstidningar drabbas av en förhöjning

i nu utgående avgifter. Med hänsyn härtill och då det ur ekonomisk

synpunkt icke är av större betydelse för postverket, om viktgränsen

sättes till 40 eller 25 gram, torde vad i motionen föreslagits kunna anses

vara för postverket tillfredsställande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

"Vid bifall till motionen torde 11 §, 1 mom. av nu gällande tidningsförordning

böra givas följande ändrade lydelse:

»1 mom. Om tidningsutgivare — — — sätt:

a) för utgivarkorsband i allmänhet:

12 öre för varje vikt av ett halvt kilogram eller del av halvt kilogram,

varvid utgivarkorsband, som i vikt understiger 25 gram, taxeras som om

det vägde 25 gram;

b) för sådana---kilogram.

Yiktavgiften — — — försändningssätt.»

Stockholm den 16 mars 1926.

Gunnar Lager.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:152 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes postavgifter. a1 i texten