Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt ävensom i ämnet väckta motioner.

1926-04-22 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1926:41, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt ävensom i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1926 kl. 1 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition

med förslag till förordning om ändring i vissa

delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch

förmögenhetsskatt ävensom i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I en den 25 februari 1926 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 193, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag

föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

förordning: om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt

skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall

hava följande ändrade lydelse:

20 § 1 mom.

Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de

i 19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt

skall det året utgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

Jämväl efter nämnda dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt

bankbolag, som erlagt skatt jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant detta lagrum lydde enligt förordningen

den 31 oktober 1919, (B-skatt), erhålla restitution av dylik skatt i

den ordning här nedan stadgas.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 samt. 24 höft. (Nr il.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i

vanlig ordning utdelas till delägarna, och utgår restitutionen med viss

procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal

kronor av de till delägarna utdelade tillgångar. Vid restitutionen tilllämpas

å grundbeloppet det procenttal, som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt bestämts att gälla för det år,

under vilket utdelning, som föranlett restitution, ägt rum. Sammanlagda

beloppet av restituerade medel må icke uppgå till högre belopp än vad

bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. För utdelning, som skett efter utgången

av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars

1925, får restitution ej heller ske för sammanlagt högre belopp än det,

som motsvarar skillnaden mellan bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen

för nämnda räkenskapsår samt summan av bolagets aktie- eller

lottkapital och reservfond enligt samma balansräkning. Restitution sker

i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Beträffande vad föredragande departementschefen vid ärendets föredragning

inför Kungl. Maj:t anfört till motivering för förslaget får utskottet, i den

mån redogörelse ej lämnas här nedan, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Till utskottet har jämväl överlämnats en i anledning av propositionen

utav herr Björnsson inom första kammaren väckt motion, nr 277, däri

hemställts, att riksdagen måtte besluta att antaga nedan införda förslag till

dels förordning om fonderingsskatt och dels förordning om ändring i vissa

delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sistnämnda båda förslag äro av följande lydelse:

Förslag

till

förordning om fonderingsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

När inländskt aktiebolags eller solidariskt bankbolags vinstmedel överföras

till aktie- eller lottkapital eller reservfond, skall bolaget erlägga skatt till

staten (fonderingsskatt) å det sålunda överförda beloppet; dock skola vid

överföring av vinstmedel till reservfond dessa medel ej beskattas, i den mån

desamma erfordras för att uppbringa reservfonden till, beträffande bankaktiebolag

och solidariskt bankbolag, femtio procent, och, beträffande annat

bolag, tio procent av aktie- eller lottkapitalet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 3

Fonderingsskatten skall utgå med fem procent å det beskattningsbara

beloppet.

2 §.

1 mom. Taxering till fonderingsskatt skall ske året efter det, då beslut

om överföring av vinstmedel till aktie- eller lottkapital eller reservfond

vunnit laga kraft.

2 mom. Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning

vid taxering till fonderingsskatt, lämnat oriktigt meddelande eller bar uppgiftspliktig

underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har

därav föranletts, att taxering ej skett eller att taxering skett till för lågt

belopp, skall, efter det sådant kommit till vederbörandes kännedom, efterbeskattning

i erforderlig mån äga rum. Efterbeskattning må ej ske senare

än fem år efter det taxeringen enligt 1 mom. bort verkställas.

3 §.

Taxeringen till fonderingsskatt sker i den kommun, där bolaget skall

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

4 §.

Uppgift till ledning för egen taxering (deklaration) till fonderingsskatt

skall upprättas i enlighet med formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes.

Deklaration för taxering till fonderingsskatt skall vid den tid och i den

ordning, som för bolags deklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt

linnes stadgad, utan anmaning avlämnas under det år, då taxeringen skall

äga rum.

I övrigt skola de uti förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering rörande taxering till inkomst- och

förmögenhetsskatt givna bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse

även med avseende å taxeringen till fonderingsskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927. Förordningen skall

ej tillämpas i fråga om överföring av vinstmedel till aktiekapital eller reservfond,

som beslutats före den 1 februari 1926.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt

skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall

hava följande ändrade lydelse:

20 § 1 mom.

Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de i

19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt

skall det året utgå.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927. Jämväl efter nämnda

dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som erlagt skatt

jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

sådant detta lagrum lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919 (B-skatt),

erhålla restitution av dylik skatt i den ordning här nedan stadgas.

Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i

vanlig ordning utdelas till delägarna, ävensom därest dylika medel överförts

till aktiekapital eller reservfond, i den mån fonderingsskatt för samma medel

blivit erlagd, och utgår restitutionen med viss procent av ett grundbelopp,

vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor av de till delägarna

utdelade tillgångar. Vid restitutionen tillämpas å grundbeloppet det procenttal,

som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen om inkomst- oeh förmögenhetsskatt

bestämts att gälla för det år, under vilket utdelning, som föranlett

restitution, ägt rum. Sammanlagda beloppet av restituerade medel må icke

uppgå till högre belopp, än vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. För utdelning,

som skett efter utgången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast

före den 1 mars 1925, får restitution ej heller ske för sammanlagt högre

belopp än det, som motsvarar skillnaden mellan bolagets behållna tillgångar

enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår samt summan av bolagets

aktie- eller lottkapital och reservfond enligt samma balansräkning. Restitution

sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet jämväl

upptagit två till utskottet hänvisade, under motionstiden vid riksdagens

början väckta, likalydande motioner nr 129 i första kammaren av herr

Borell m. fl. och nr 270 i andra kammaren av herr Lithander m. fl., däri

hemställts, »att riksdagen ville besluta, att 2 mom. av 19 § i kungl. förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skall

upphöra att gälla redan från och med innevarande år, samt att förty taxering

till B-skatt ej skall äga rum år 1926 eller därefter ävensom att verkställa

de ändringar i nämnda förordning i övrigt och i andra författningar,

som i anledning av beslutet kunna finnas nödiga».

Vidkommande vad de särskilda motionärerna anfört till stöd för sina

förslag tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Ut kottet Först genom den år 1902 införda förordningen om inkomstskatt blev utGrundema

^e^rl''nS & aktier föremål för beskattning hos aktieägarna.1 Bolagen erhöllo

för beskatt- emellertid avdrag med belopp, motsvarande den till aktieägarna bestämda

mng av bolags utdelning, dock icke för mera än 6 procent av inbetalt aktiekapital.

vinstmedel . . _ ,

enligt 1910 Genom den förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, som uttardades

års för- <jen 28 oktober 1910, undergick skattskyldigheten för bolag en fullständig

ordning.

1 Vad i det följande säges om aktiebolag eller bolag, aktie och aktieägare avser jämväl

solidariskt bankbolag samt lott och lottägare i sådant bolag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 5

omläggning. Bolagen beskattades för vad som enligt allmänna regler hänfördes

till inkomst utan avdrag för utdelning till aktieägarna. Skatteproeenten

gjordes beroende av inkomstens storlek i förhållande till kapitalet. Till kapital

räknades enligt den ändrade lydelse, 20 § i nämnda förordning erhöll genom

förordningen den 22 juni 1911, såväl aktiekapital som reservfond.

Aktieägarnas skattskyldighet för inkomst genom utdelning å aktier åter

lämnades genom denna lagstiftning utan ändring. Sålunda blev utdelning

fortfarande underkastad inkomst- och förmögenhetsskatt hos aktieägarna men

icke bevillning eller kommunalskatt.

Genom 1910 års inkomstskatteförordning blev den del av ett bolags beskattningsbara

inkomst, som utdelades till aktieägarna, föremål för beskattning

hos såväl bolaget som hos aktieägarna, medan den vinst, som kvarstod

hos bolaget eller utskiftades först i samband med bolagets upplösning kom

att beskattas allenast hos bolaget.

I anledning av en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt

motion, nr 181, anhöll riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913, nr 140, att

Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån,

då ett aktiebolag eller solidariskt bankbolag upplöses, bolagets uppsparade

tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning,

kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna.

Frågan om ändrade grunder för beskattning av bolagens inkomster förelåg

jämväl vid 1918 års riksdag. Genom proposition, nr 395, föreslogs en

skärpt beskattning av bolagens vinster så till vida, att en begränsning

gjordes beträffande de fonderade medel, som finge räknas till kapitalet, samt

jämväl därutinnan att till beskattningsbar utdelning hänfördes även vad

som vid ett bolags upplösning tillskiftades en delägare utöver den på honom

belöpande andelen i de enligt förslaget till bolagets kapital hörande tillgångarna.

Detta förslag avsåg att provisoriskt, i avbidan på en mera omfattande

skattereform, i viss mån utjämna den olikhet i beskattningshänseende,

som förefanns mellan de vinstmedel, som ett aktiebolag utdelade,

samt vinst, som bolaget fonderade.

Denna proposition avstyrktes av 1918 års bevillningsutskott och vann

icke riksdagens bifall. I

I syfte att vinna ökad likställighet beträffande beskattningen av utdelad

och icke utdelad vinst framlades i proposition till 1919 års riksdag, nr 259,

förslag till införande av en vid sidan av den egentliga inkomst- och förmögenhetsskatten

å aktiebolagen utgående skatt, den s. k. B-skatten. I

huvudsaklig överensstämmelse med propositionen beslöt riksdagen att pålägga

bolagen en särskild B-skatt. Denna skatt utgår proportionellt å den del av

bolagens nästföregående år till A-skatt taxerade inkomst, som icke utdelats

till delägarna, dock efter avdrag av å inkomstenbelöpande kronoutskylder

1913 års

riksdag.

1918 års

riksdag.

1919 års lagstiftning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

samt beträffande försäkringsbolag jämväl av vinstutdelning till försäkringstagarna.

Beträffande B-skattens syfte anförde 1919 års bevillningsutskott i sitt i

anledning av propositionen nr 259 avgivna betänkande, nr 52, i huvudsak

följande:

»Med denna skatt åsyftas att i viss utsträckning hålla staten skadeslös

för den skatteförlust, som orsakas därigenom att en del av ett bolags årsvinst

fonderas i stället för att utdelas till delägarna och såmedelst undgår den

dubbelbeskattning, som träffar utdelning. Genom att erlägga denna skatt

fullgör, i grunden sett, bolaget en skattskyldighet, som egentligen åligger

delägarna. Å andra sidan avses B-skatten icke skola hindra, att fonderade

medel, som sedermera komma att utdelas, bliva i vanlig ordning beskattade

hos delägarna. Härav följer, att, till undvikande av trefaldig beskattning,

B-skatten i dylikt fall bör återbäras.

B-skatten är således att betrakta som ett provisorium, en villkorlig skatt,

som av staten uppbäres under viss förutsättning och behålles intill det eventuella

inträffandet av en annan förutsättning. Bolaget förskotterar skatten

i avbidan på även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna

och skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna

natur ändras icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen

för återbäring aldrig kommer att inträffa och att således B-skatten i sådana

fall kommer att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande avseende.

»

Såsom ett allmänt omdöme rörande B-skatten tilläde bevillningsutskottet,

att skatten borde betecknas mera som en praktisk nödfallsutväg än som en

rationell skatteform samt att svårigheterna att finna en bättre lösning måste

anses motivera dess antagande.

Ehuru genom beslut av 1920 års riksdag utdelning till aktieägare kom

att i viss utsträckning underkastas bevillning, upptogos icke bestämmelserna

rörande B-skatten i bevillningsförordningen.

1921 och 1922 Redan vid 1921 års riksdag framställdes motionsvis yrkande om uppärs

riksdagar. jävande av B-skatten. 1921 års bevillningsutskott (betänkande nr 14) avstyrkte

visserligen bifall till dessa motioner, under framhållande av att

några erfarenheter om B-skattens praktiska verkningar icke vunnits, men

uttalade, att B-skatten såsom skatteform vore behäftad med åtskilliga brister.

Vid 1922 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt motion

om sådan ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, att

B-skatten komme att drabba endast den vinst, som av bolag lagligen kunde

utdelas till aktieägarna. 1922 års bevillningsutskott (betänkande nr 12)

uttalade sin anslutning till motionens syfte men avstyrkte bifall till densamma

under åberopande av de mycket stora praktiska svårigheter ett bifall

till motionen skulle framkalla.

Förenämnda vid 1921 och 1922 års riksdagar väckta motioner föranledde

icke någon riksdagens åtgärd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 7

I anledning av en vid 1924 års riksdag väckt motion, anhöll riksdagen

i skrivelse den 16 maj 1924, nr 165, under åberopande av bevillningsutskottets,

av riksdagen godkända betänkande nr 39, att Kungl. Maj:t ville

föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den

mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat,

vad i betänkandet anförts rörande särskilda stämpelavgifter samt för 1925

års riksdag framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

I sitt sistnämnda betänkande nr 39 anförde bevillningsutskottet, bland

annat, följande:

»Det torde vara obestridligt, att B-skatten såväl ur principiell som praktisk

synpunkt är behäftad med avsevärda brister. I regel råder icke

överensstämmelse mellan vad som underkastas B-skatt och vad som för bolaget

är möjligt att utdela till aktieägarna men som fonderas hos bolaget.

Stundom beror detta förhållande därpå, att de outdelade vinstmedlen icke

fonderas utan utbetalas i annan ordning än till aktieägarna i förhållande

till dessas andelar i bolaget. Såsom exempel på dylika utbetalningar, vilka

icke i likhet med vinstutdelning till försäkringstagare uttryckligen fritagits

från B-skatt, kunna anföras de vinstmedel, parti- och detaljhandelsbolagen

för försäljning av rusdrycker avstå till statsverket, de pristillägg och rabatter

i förhållande till gjorda köp och försäljningar, vissa bolag utbetala

av deras till A-skatt taxerade inkomst, samt utbetalningar för välgörande

ändamål och andra gåvor. I det övervägande flertalet fall åter föranledes

denna bristande överensstämmelse därav, att de outdelade vinstmedlen, oaktat

bolaget ej avhänt sig desamma, lagligen icke kunnat disponeras för utdelning

utan exempelvis måst användas att täcka en inbalanserad brist eller en under

året uppkommen förlust av sådan natur, att avdrag vid taxeringen för

densamma ej är medgivet. Å andra sidan inträffar icke sällan, att medel,

som fonderas men kunnat göras till föremål för utdelning, undgå att

drabbas av B-skatten. Särskilt gäller detta, då bolag genom kapitalförvärv

— exempelvis genom vinst å försäljning av fastighet i sådan ordning, att

vinsten icke utgör föremål för beskattning — erhållit medel, vilka fonderas.

Såsom en förutsättning för att skatt för bolagets vinstmedel skall påföras

delägarna torde hava uppställts, att delägarna kommit att omedelbart förfoga

över medlen. Då B-skatten avser att utgöra ett förskott å eller en ersättning

för den skatt, som ansetts rätteligen böra drabba delägarna, borde denna

skatt förty icke träffa sådana vinstmedel, vilka uppenbarligen icke kunna tillföras

aktieägarna vare sig under bolagets bestånd eller vid dess upplösning.

På samma skäl borde, i den mån dylika, B-skatt påförda belopp använts

på sådant sätt, att de icke framdeles kunde tillföras aktieägarna, det erlagda

förskottet återbetalas. Följdriktigt vore även att påföra bolaget

B-skatt för till fonder avsatta belopp, vilka förvärvats i sådan ordning, att

de icke underkastats A-skatt.

Genom att B-skatten utformats utan hänsyn till nu nämnda synpunkter,

har densamma kommit att medföra åtskilliga, mindre tilltalande konsekvenser.

Sålunda har skatten kommit att särskilt hårt drabba de svaga

företagen, vilka icke kunnat utdela någon del av sin vinst till aktieägarna

utan måst använda densamma att täcka förefintlig brist eller avsätta densamma

för att möta väntade förluster. I många fall torde sådana företag

påförts B-skatt till belopp överstigande den A-skatt, de haft att erlägga.

1924 års

riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41,

På grund av rådande ekonomiska förhållanden hava nu nämnda olägenheter

av B-skatten framträtt särskilt starkt.

Såsom även 1922 års bevillningsutskott framhållit, skulle en sådan omläggning

av B-skatten, att berörda konsekvenser förebyggdes, stöta på så

stora tekniska svårigheter samt i så hög grad inveckla tillämpningen av

skattehestämmelserna, att en dylik utväg icke kan anses tillrådlig. Bedan

den nuvarande B-skatten torde medföra ett i förhållande till dess finansiella

betydelse avsevärt besvär. För utskottet har varit tillgängligt ett

av kammarrätten den 15 mars 1923 avgivet yttrande angående de begränsningar

av e.i nödvändiga eller allt för kostsamma arbetsuppgifter, som

kunde genomföras beträffande kammarrättens verksamhetsområde. I detta

yttrande har kammarrätten anfört bland annat, att tillämpningen av bestämmelserna

om B-skatt kunde medföra avsevärt arbete för kammarrätten

vid handläggningen av mål rörande inländska aktiebolags och solidariska

bankbolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom att kammarrätten

ville, utan att i detta sammanhang göra något uttalande rörande

lämpligheten av denna särskilda på bolags fonderade medel utgående skatt,

ifrågasätta, huruvida de skattebelopp, som genom denna beskattningsform

tillvunnes staten, vore av den betydelse att skatten, oaktat de högst betydande

svårigheter, som vore förenade med dess tillämpning, borde bibehållas.

En ledamot av kammarrätten har i särskilt uttalad mening närmare

utvecklat beskaffenheten av de med B-skatten förenade praktiska olägenheterna

och i sådant hänseende anfört följande:

''Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande

bolagets räkenskaps- och skatteförhållande under de år, som förflutit från

och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i kraft.

Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra liggare

för varje särskilt bolag, med anteckningar om skatteförhållanden, utdelning

och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år som går. Kammarrättens

arbete med taxeringsmålen ökas i följd av B-skatten ej blott

därigenom, att innan besvär rörande ett bolags taxering till A-skatt kan

avgöras, skriftväxling ofta måst äga rum för utrönande av bolagets B-beskattning

följande år, utan även genom de synnerligen besvärliga räkneoperationer,

som måste föregå en ändring i B-skattetaxeringen; och slutligen

åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna meddelade beslut om

restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet överstiger 1,000 kronor,

en prövning, som icke sällan kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna

vid B-skattetaxeringen taga hänsyn till verkställd utdelning av förut

B-beskattade tillgångar.’

Enligt de generalsammandrag av skattetaxeringarna, som årligen upprättas,

har den debitterade B-skatten under åren 1920 — 1922 utgjort sammanlagt

35,231,659 kronor eller sålunda i medeltal 11,743,886 kronor för år

men år 1923 allenast 4,576,062 kronor. I årets statsverksproposition har

B-skatten beräknats till endast 2,000,000 kronor, därvid dock avdrag ägt

rum för belopp, som beräknats komma att restitueras. En icke ringa del

av skatten — år 1923 1,180,150 kronor — utgår från parti- och detaljhandelsbolagen

med rusdrycker samt från aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Det kan vidare antagas, att icke oväsentliga belopp av den påförda

B-skatten restituerats eller komma att framdeles restitueras. Det vill därför

synas som om den statsfinansiella betydelsen av skatten vore tämligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 9

ringa och i vart fall för närvarande betydligt mindre än vid skattens införande.

Ehuru utskottet, med hänsyn till vad sålunda anförts, funnit starka skäl

tala för att B-skatten upphäves, har utskottet framför allt av statsfinansiella

skäl icke ansett sig böra föreslå ett omedelbart avskaffande av skatten. En

utredning synes därför höra komma till stånd, huruvida och på vad sätt

B-skatten lämpligen bör ersättas genom en annan, särskild å bolagen utgående

skatt. En sådan skatt torde böra avvägas så, att densamma utnyttjar

den högre skattekraft, som kan antagas förefinnas hos bolag med stora fonder.

Därjämte hör skatten, så långt möjligt är, taga sikte på sådana medel,

som genom att fonderas undgå den dubbla beskattning, som påföres utdelade

belopp. Såsom särskilt angeläget vill utskottet framhålla, att skatten utformas

så, att tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader.

Skatten bör förty så anordnas, att något restitutionsförfarande i likhet med

det med B-skatten förenade icke erfordras.

Inom utskottet hava övervägts olika möjligheter att ersätta B-skatten. Det

har därvid synts utskottet, som om företrädesvis två vägar lämpligen skulle

kunna beträdas.

Med utgångspunkt från att dubbel beskattning av bolags vinstmedel bör

äga rum först, då det definitivt konstaterats, att medlen kunnat omedelbart

disponeras av delägarna, synas skäl tala för att i samband med utsläppande

av gratisaktier pålägga bolaget en särskild skatt. I och för sig innebär

emission av gratisaktier visserligen icke någon inkomst för aktieägarna, men

de nya aktiebreven kunna sägas i sig förkroppsliga de fonderingar, som bolaget

verkställt och som givetvis ökat aktieägarnas tillgångar. Genom att

medel överföras till aktiekapitalet och vid skatteberäkningen vinstprocenten

således minskas, vinna bolagen förmåner i beskattningshänseende. Då enligt

vad erfarenheten givit vid handen utsläppandet av gratisaktier i regel föranleder

kursstegringar, i viss mån beroende därpå, att emissioner av gratisaktier

vanligen uppfattas som löften om ökad utdelning för framtiden, erhålla

jämväl delägarna ekonomiska fördelar genom utsläppandet av gratisaktierna.

En beskattning vid emissioner av gratisaktier behövde därför

endast innebära, att de kursvinster delägarna gjorde komme att reduceras.

Av skäl, som anförts av 1913 års bevillningsutskott, bör emellertid en skatt

vid utsläppande av gratisaktier icke läggas å aktieägarna. De fonderade

belopp, vilka skulle komma att beskattas, hava i regel utgjort förmögenhetstillskott

icke allenast för dem, som vid tiden för gratisaktiernas utsläppande

varit delägare, utan jämväl för föregående aktieägare. Genom skatten

avses därför att träffa de förvärv, som tillgodokommit en hel kedja av delägare.

Lämpligast synes således vara att pålägga bolagen en proportionell

skatt, vilken enklast kunde uttagas genom en stämpel, utgående i samband

med den vanliga aktiestämpeln.

Då bolagen genom avsättning till reservfonden i skattehänseende uppnå

samma fördelar som genom ökning av aktiekapitalet, kan det ifrågasättas,

om icke jämväl sådana avsättningar borde beskattas. Lämpligen borde till

gynnande av nödig konsolidering från beskattning undantagas till reservfonden

gjorda avsättningar, i den mån de ej överstege viss procent i förhållande

till aktiekapitalets storlek.

De fonderingar, som icke överföras till aktiekapitalet eller resevfonden,

skulle med nu nämnda anordning icke komma att träffas av någon särskild

skatt. För åvägabringande av önskvärd jämnhet synas skäl tala för att

införa en sådan skatt även å sistnämnda fonderingar. Då först vid bo
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Utredning i

anledning ax

1924 års

riksdagsskrivelse.

lagets upplösning med visshet framgår, att dessa medel kunna ställas till

delägarnas omedelbara disposition, synes det riktigt, att en dylik skatt uttages

i samband med tillgångarnas skiftande mellan delägarna. Då delägarnas

verkliga vinst genom tillgångarnas utskiftande är beroende på det

pris de erlagt för sina aktier, kan det icke anses förenligt med rättvisa att

av aktieägarna uttaga en inkomstskatt för de utdelade fonderingarna. Däremot

torde föga vara att invända mot att å bolagen lägga en proportionell

skatt, vilken lämpligen borde utgå som en stämpelavgift. Föremål för denna

stämpelavgift borde bliva de till delägarna vid skiftet utbetalade tillgångarna

efter avdrag för av delägarna tillskjutna belopp, B-beskattade medel samt

vid utsläppande av gratisaktier eller ökning av reservfonden särskilt beskattade

medel.

Slutligen är det av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare

föreskrifter lämnas, i vilken ordning restitution av B-skatt framdeles bör

lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget förbrukats

för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen brist, synas övergångsbestämmelser

böra meddelas till förekommande av att vid användande till

utdelning av efter B-skattens upphävande hopsparade medel, restitutionsförfarandet

skall komma till användning.»

Denna riksdagens skrivelse bar remitterats till kammarrätten för avgivande

av utlåtande samt för avgivande av det förslag, vartill utlåtandet

kunde föranleda; och bar kammarrättens utlåtande avgivits den 4 december

1924. I detta utlåtande bar kammarrätten förklarat, att kammarrätten

ansåge B-skatten böra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform,

samt att, om det emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i

B-skattens ställe, man enligt kammarrättens åsikt borde stanna vid en beskattning

av bolags besparade vinstmedel vid bolags upplösning. Två

ledamöter av kammarrätten (presidenten och ett kammarrättsråd) voro

skiljaktiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga en

särskild skatt (fonderingsskatt), då ett bolags besparade vinstmedel överfördes

till aktiekapital eller reservfond eller vid bolags upplösning utbetalades

till delägarna.

Sedermera bar inom finansdepartementet verkställts ytterligare utredning

rörande lämpligheten och möjligheten att vid upphävande av B-skatten

ersätta denna skatt med någon annan skatteform. Enligt nämnda utredning

skulle den enda framkomliga vägen att skaffa en ersättning för Bskatten

vara att införa dels en skatt på vad som vid bolags upplösning

eller vid nedsättning av aktiekapital utskiftas till delägarna utöver av dem

tillskjutna belopp dels ock en skatt på aktiebolags besparade vinstmedel, som

överföras till aktiekapital eller reservfond. Vidare har inom departementet

utarbetats dels förslag till förordning om fonderings- och upplösningsskatt

för aktiebolag och solidariska bankbolag med tillhörande deklarationsformulär

samt till förordning med särskilda bestämmelser om B-skatt för aktiebolag

och solidariska bankbolag, dels ock en promemoria med motivering till förslagen

jämte historik.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 11

Över dessa förslag har kammarrätten den 10 februari 1926 avgivit utlåtande.

I detta sitt utlåtande har kammarrätten bibehållit sin tidigare intagna

ståndpunkt, att B-skatten bör avskaffas utan att något sättes i dess ställe.

Kammarrätten har vidare ingått på en kritik av det remitterade förslaget

samt såsom sin åsikt uttalat, att de föreslagna nya skatteformerna skulle

vara irrationella och verka orättvist, varjämte kammarrätten såsom ett allmänt

omdöme om det remitterade förslaget uttalat, att dess regler tillsammans

bildade ett synnerligen invecklat system, som förvisso skulle komma

att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna mycket bryderi

och besvär.

Två ledamöter av kammarrätten hava varit skiljaktiga. Av dessa har den

ene ansett, att frågan borde lösas genom upphävande av aktieägares skattskyldighet

för utdelning jämte antingen en skärpning av A-skatten eller ock

uttagande av en proportionell skatt å ett bolags hela vinst vid sidan av

A-skatten.

Den andre reservanten, kammarrättens president, har ansett, att en ersättningsskatt

för B-skatten borde införas, men att denna skatt lämpligast och

enklast borde erhålla den konstruktion, som av reservanten angivits uti

hans reservation till kammarrättens utlåtande den 4 december 1924.

sitt anförande till det propositionen bilagda statsrådsprotokollet har föreragande

departementschefen anfört bland annat följande:

Det syntes vara ofrånkomligt, att om B-skatten nu upphävdes utan någon

ersättning, skattelagstiftningen komme att uppvisa en lucka, i det att aktieägare

finge möjlighet att undgå beskattning av utdelning genom att först fondera vinstmedel

och därpå antingen upplösa bolaget eller ock utsläppa gratisaktier och därefter

nedsätta aktiekapitalet till vad det tidigare varit. Detta hade ej heller kammarrätten

i sitt utlåtande förnekat. Väl vore det såsom kammarrätten anmärkt

en sällsynt händelse i det verkliga affärslivet, att ett bolag upplöstes

utan förlorad solvens och med påföljd, att aktieägarna toge sina tillgångar

ur rörelsen, och likaledes hade det hittills varit jämförelsevis sällsynt,

att ett bolag utsläppt gratisaktier och därefter på nytt nedsatt aktiekapitalet.

Detta syntes dock delvis berott därpå, att efter B-skattens införande ett

dylikt förfarande medfört mindre vinst i beskattningsavseende. Före B-skattens

införande förekommo exempel på sådana transaktioner; och därest nu

B-skatten upphävdes utan någon ersättning, kunde det med skäl befaras,

att dylika manipulationer icke blevo allt för ovanliga. Likaledes komme

att uppstå ojämnhet i beskattningen mellan de fall, då ett aktiebolags

kapital ökades genom inbetalning av medel, för vilka aktieägarna vid

förvärvet i vanlig ordning erlagt inkomstskatt, och de fall, då bolagets

kapital ökades genom överförande till aktiekapital eller reservfond av

besparade vinstmedel, för vilka aktieägarna icke erlagt inkomstskatt.

De luckor, som på detta sätt uppstode i skattesystemet, därest B-skatten

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

upphävdes, vore enligt departementschefens åsikt av den art, att de om möjligt

borde fyllas. Svårigheten vore emellertid att finna bestämmelser, vilka

tillgodosåge de syften man ville vinna men vilka samtidigt varken verkade

orättvist eller medförde för stora svårigheter vid tillämpningen. Det till

kammarrätten remitterade förslaget finge väl enligt departementschefens

åsikt anses till sina grunder anvisa en framkomlig väg för frågans lösning.

Med hänsyn till vad kammarrätten anfört därom, att förslaget skulle medföra

betydande taxeringstekniska och andra svårigheter, hade departementschefen

dock ansett sig icke höra utan ytterligare undersökning av andra

möjligheter för frågans lösning tillstyrka, att nämnda förslag framlades för

riksdagen. Kammarrättens majoritet hade emellertid icke avgivit något förslag

till nya bestämmelser i förevarande avseende och de förslag, som framställts

av reservanterna i kammarrätten, ansåge sig departementschefen icke

kunna biträda. Den knappa tid, som stått till förfogande efter det kammarrättens

utlåtande inkommit till finansdepartementet, hade ej heller medgivit

någon ytterligare utredning i ämnet. Härtill komme att förevarande

fråga i viss mån sammanhängde med en del av de övriga skattefrågor, som

väntade på sin lösning och som kunde antagas i samband med frågan om

kommunalskattereformen nästa år komma under riksdagens prövning. Det

syntes departementschefen under sådana förhållanden lämpligt, att spörsmålet

om beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel upptoges till

förnyad undersökning jämsides med utredningen av övriga till skattelagstiftningen

hörande spörsmål, samt att de bestämmelser, vilka vid en dylik

undersökning befunnes önskvärda, inarbetades uti det förslag till förordning

om statsskatt, som kunde komma att föreläggas riksdagen.

Ehuru departementschefen sålunda icke vore beredd att nu framlägga förslag

till införande av ersättning för B-skatten, ansåge han sig dock på grund

av de starka skäl, som talade för nämnda skatts upphävande, böra tillstyrka,

att skatten finge upphöra redan från och med år 1927. Därest någon ersättningsskatt

infördes vid nästa års riksdag, kunde väl befaras, att vissa olägenheter

kunde uppstå på den grund, att B-skatt icke utgått under år 1927.

Ginge man fram efter ungefär de linjer, som angivits uti det remitterade

förslaget, syntes man dock utan större svårigheter kunna anknyta till förhållandena

vid utgången av det sista räkenskapsår, för vars inkomst B-skatt

utgått. Ett villkor vore dock, att B-skatt uttoges jämväl under år 1926, enär

svårigheterna kunde antagas bliva större, ju längre tid, som förflutit från den

tid för vilken B-skatt utgått, och till den tid då de nya beskattningsreglerna

skulle vinna tillämpning. Även om beskattningen av besparade vinstmede

ordnades på annat sätt än i det remitterade förslaget ifrågasatts, syntes dock

olägenheterna av att B-skatt icke uttagits under år 1927 icke kunna antagas

bliva så stora, att de kunde motivera B-skattens bibehållande längre än under

innevarande år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 13

Med hänsyn till de betydande brister ur såväl principiell som praktisk

synpunkt, vilka vidlåda B-skatten och för vilka redogörelse lämnats i 1924

års bevillningsutskotts bär ovan återgivna betänkande nr 39 ävensom i

föreliggande proposition, bar utskottet anslutit sig till det i propositionen

framlagda förslaget om denna skatts upphävande. Det skulle givetvis hava

varit till fördel, om riksdagen beretts tillfälle att i samband med B-skattens

avskaffande pröva förslag till skattens ersättande, vilka uppfyllde de av

1924 års bevillningsutskott och riksdag uttalade kraven på en i tillämpningen

enkel och icke allt för kostsam skatteform. Några större praktiska

olägenheter torde emellertid icke komma att uppstå genom ett uppskov med

frågan om införande av en ny skatt till B-skattens ersättande, såframt uppskovet

begränsas till ett enda år. Enligt vad föredragande departementschefen

uppgivit, kommer spörsmålet om beskattning av bolags besparade

vinstmedel att upptagas till förnyad undersökning jämsides med den pågående

utredningen av kommunalskattefrågan och därmed sammanhängande

spörsmål. Då den fortsatta utredningen i ämnet ej synes böra föregripas,

bar utskottet icke kunnat biträda den av herr Björnsson väckta motionen.

Ehuru enligt utskottets mening starka skäl tala för B-skattens upphävande

snarast möjligt, ej minst med hänsyn till att därigenom kraven på framtida

restitutioner minskas, har utskottet av statsfinansiella skäl icke kunnat

biträda det motionsvis framställda förslaget, att taxering till B-skatt ej

skall äga rum innevarande år. I statsverkspropositionen till årets riksdag

har den uträknade B-skatten på grund av denna taxering beräknats till icke

mindre än 3.9 miljoner kronor, varav efter avdrag för restitutioner beräknats

komma att inflyta under budgetåret 1926—1927 ett belopp av 3

miljoner kronor. Någon utväg att täcka den brist i budgeten, som vid

ett bifall till motionerna 1:129 och II: 270 skulle komma att uppstå, har

icke anvisats i dessa motioner.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 193 och med avslag ej mindre

å motionen 1: 277 av herr Björnsson än även å motionerna

1:129 av herr Borell m. fl. och II: 270 av herr

Lithander m. fl., antaga ovan införda, vid propositionen

fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar

av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst-

och förmögenhetsskatt.

Stockholm den 22 april 1926.

Utskottets

yttrande.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Johan Nilsson i Kristianstad,

Pers, Björnsson, Boren, Johan Bergman, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta,

Lithander, Hedlund i Östersund, Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg, Alexis

Björkman, Jönsson i Slätåker, Svensson i Grindstorp, Björklund, Olsson i Gävle

och Nilsson i Hörby.

Reservation

av herrar Borell, Lithander och Bengtsson i Kullen, vilka ansett att

utskottets yttrande hort hava följande lydelse:

»Med hänsyn till de betydande brister ur såväl principiell som praktisk

synpunkt, vilka vidlåda B-skatten, anser utskottet att denna skatt hör

upphävas samt att, med hänsyn särskilt till skattens menliga inverkan på

näringslivet, detta upphävande bör ske redan från och med innevarande

år. Vidkommande frågan om B-skattens ersättande med annan skatteform

delar utskottet den av kammarrätten uttalade uppfattningen, att såväl

rationella som praktiska skäl saknas för åvägabringande av dylik ny

skatteform.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med föranledande av motionerna 1:129

av herr Borell m. fl. och II: 270 av herr Lithander

m. fl. måtte, med avslag å förevarande proposition och

motionen I: 277 av herr Björnsson, antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring av vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen

den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt

skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall

hava följande ändrade lydelse:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41

15

20 § 1 mom.

Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de

i 19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt

skall det året utgå.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen, enligt

därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling;

skolande prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds beslut,

som därav må föranledas.

Jämväl efter nämnda dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt

bankbolag, som erlagt skatt jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant detta lagrum lydde enligt förordningen

den 31 oktober 1919, (B-skatt), erhålla restitution av dylik skatt

i den ordning här nedan stadgas.

Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i

vanlig ordning utdelas till delägarna, och utgår restitutionen med viss

procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal

kronor av de till delägarna utdelade tillgångar. Vid restitutionen tilllämpas

å grundbeloppet det procenttal, som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt bestämts att gälla för det

år, under vilket utdelning, som föranlett restitution, ägt rum. Sammanlagda

beloppet av restituerade medel må icke uppgå till högre belopp än

vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. Restitution sker i den ordning,

som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:196 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om in a1 i texten