Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt ävensom i ämnet väckta motioner.
1926-04-22 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1926:41, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch förmögenhetsskatt ävensom i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1926 kl. 1 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch
förmögenhetsskatt ävensom i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I en den 25 februari 1926 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 193, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag
föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
förordning: om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt
skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall
hava följande ändrade lydelse:
20 § 1 mom.
Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de
i 19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt
skall det året utgå.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.
Jämväl efter nämnda dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt
bankbolag, som erlagt skatt jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant detta lagrum lydde enligt förordningen
den 31 oktober 1919, (B-skatt), erhålla restitution av dylik skatt i
den ordning här nedan stadgas.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 samt. 24 höft. (Nr il.)
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i
vanlig ordning utdelas till delägarna, och utgår restitutionen med viss
procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal
kronor av de till delägarna utdelade tillgångar. Vid restitutionen tilllämpas
å grundbeloppet det procenttal, som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt bestämts att gälla för det år,
under vilket utdelning, som föranlett restitution, ägt rum. Sammanlagda
beloppet av restituerade medel må icke uppgå till högre belopp än vad
bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. För utdelning, som skett efter utgången
av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars
1925, får restitution ej heller ske för sammanlagt högre belopp än det,
som motsvarar skillnaden mellan bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen
för nämnda räkenskapsår samt summan av bolagets aktie- eller
lottkapital och reservfond enligt samma balansräkning. Restitution sker
i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.
Beträffande vad föredragande departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t anfört till motivering för förslaget får utskottet, i den
mån redogörelse ej lämnas här nedan, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Till utskottet har jämväl överlämnats en i anledning av propositionen
utav herr Björnsson inom första kammaren väckt motion, nr 277, däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta att antaga nedan införda förslag till
dels förordning om fonderingsskatt och dels förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Sistnämnda båda förslag äro av följande lydelse:
Förslag
till
förordning om fonderingsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
När inländskt aktiebolags eller solidariskt bankbolags vinstmedel överföras
till aktie- eller lottkapital eller reservfond, skall bolaget erlägga skatt till
staten (fonderingsskatt) å det sålunda överförda beloppet; dock skola vid
överföring av vinstmedel till reservfond dessa medel ej beskattas, i den mån
desamma erfordras för att uppbringa reservfonden till, beträffande bankaktiebolag
och solidariskt bankbolag, femtio procent, och, beträffande annat
bolag, tio procent av aktie- eller lottkapitalet.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 3
Fonderingsskatten skall utgå med fem procent å det beskattningsbara
beloppet.
2 §.
1 mom. Taxering till fonderingsskatt skall ske året efter det, då beslut
om överföring av vinstmedel till aktie- eller lottkapital eller reservfond
vunnit laga kraft.
2 mom. Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vid taxering till fonderingsskatt, lämnat oriktigt meddelande eller bar uppgiftspliktig
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har
därav föranletts, att taxering ej skett eller att taxering skett till för lågt
belopp, skall, efter det sådant kommit till vederbörandes kännedom, efterbeskattning
i erforderlig mån äga rum. Efterbeskattning må ej ske senare
än fem år efter det taxeringen enligt 1 mom. bort verkställas.
3 §.
Taxeringen till fonderingsskatt sker i den kommun, där bolaget skall
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
4 §.
Uppgift till ledning för egen taxering (deklaration) till fonderingsskatt
skall upprättas i enlighet med formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes.
Deklaration för taxering till fonderingsskatt skall vid den tid och i den
ordning, som för bolags deklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt
linnes stadgad, utan anmaning avlämnas under det år, då taxeringen skall
äga rum.
I övrigt skola de uti förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering rörande taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt givna bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse
även med avseende å taxeringen till fonderingsskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927. Förordningen skall
ej tillämpas i fråga om överföring av vinstmedel till aktiekapital eller reservfond,
som beslutats före den 1 februari 1926.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt
skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall
hava följande ändrade lydelse:
20 § 1 mom.
Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de i
19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt
skall det året utgå.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927. Jämväl efter nämnda
dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som erlagt skatt
jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
sådant detta lagrum lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919 (B-skatt),
erhålla restitution av dylik skatt i den ordning här nedan stadgas.
Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i
vanlig ordning utdelas till delägarna, ävensom därest dylika medel överförts
till aktiekapital eller reservfond, i den mån fonderingsskatt för samma medel
blivit erlagd, och utgår restitutionen med viss procent av ett grundbelopp,
vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor av de till delägarna
utdelade tillgångar. Vid restitutionen tillämpas å grundbeloppet det procenttal,
som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen om inkomst- oeh förmögenhetsskatt
bestämts att gälla för det år, under vilket utdelning, som föranlett
restitution, ägt rum. Sammanlagda beloppet av restituerade medel må icke
uppgå till högre belopp, än vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. För utdelning,
som skett efter utgången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast
före den 1 mars 1925, får restitution ej heller ske för sammanlagt högre
belopp än det, som motsvarar skillnaden mellan bolagets behållna tillgångar
enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår samt summan av bolagets
aktie- eller lottkapital och reservfond enligt samma balansräkning. Restitution
sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.
Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet jämväl
upptagit två till utskottet hänvisade, under motionstiden vid riksdagens
början väckta, likalydande motioner nr 129 i första kammaren av herr
Borell m. fl. och nr 270 i andra kammaren av herr Lithander m. fl., däri
hemställts, »att riksdagen ville besluta, att 2 mom. av 19 § i kungl. förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skall
upphöra att gälla redan från och med innevarande år, samt att förty taxering
till B-skatt ej skall äga rum år 1926 eller därefter ävensom att verkställa
de ändringar i nämnda förordning i övrigt och i andra författningar,
som i anledning av beslutet kunna finnas nödiga».
Vidkommande vad de särskilda motionärerna anfört till stöd för sina
förslag tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
Ut kottet Först genom den år 1902 införda förordningen om inkomstskatt blev utGrundema
^e^rl''nS & aktier föremål för beskattning hos aktieägarna.1 Bolagen erhöllo
för beskatt- emellertid avdrag med belopp, motsvarande den till aktieägarna bestämda
mng av bolags utdelning, dock icke för mera än 6 procent av inbetalt aktiekapital.
vinstmedel . . _ ,
enligt 1910 Genom den förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, som uttardades
års för- <jen 28 oktober 1910, undergick skattskyldigheten för bolag en fullständig
ordning.
1 Vad i det följande säges om aktiebolag eller bolag, aktie och aktieägare avser jämväl
solidariskt bankbolag samt lott och lottägare i sådant bolag.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 5
omläggning. Bolagen beskattades för vad som enligt allmänna regler hänfördes
till inkomst utan avdrag för utdelning till aktieägarna. Skatteproeenten
gjordes beroende av inkomstens storlek i förhållande till kapitalet. Till kapital
räknades enligt den ändrade lydelse, 20 § i nämnda förordning erhöll genom
förordningen den 22 juni 1911, såväl aktiekapital som reservfond.
Aktieägarnas skattskyldighet för inkomst genom utdelning å aktier åter
lämnades genom denna lagstiftning utan ändring. Sålunda blev utdelning
fortfarande underkastad inkomst- och förmögenhetsskatt hos aktieägarna men
icke bevillning eller kommunalskatt.
Genom 1910 års inkomstskatteförordning blev den del av ett bolags beskattningsbara
inkomst, som utdelades till aktieägarna, föremål för beskattning
hos såväl bolaget som hos aktieägarna, medan den vinst, som kvarstod
hos bolaget eller utskiftades först i samband med bolagets upplösning kom
att beskattas allenast hos bolaget.
I anledning av en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt
motion, nr 181, anhöll riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913, nr 140, att
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån,
då ett aktiebolag eller solidariskt bankbolag upplöses, bolagets uppsparade
tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning,
kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna.
Frågan om ändrade grunder för beskattning av bolagens inkomster förelåg
jämväl vid 1918 års riksdag. Genom proposition, nr 395, föreslogs en
skärpt beskattning av bolagens vinster så till vida, att en begränsning
gjordes beträffande de fonderade medel, som finge räknas till kapitalet, samt
jämväl därutinnan att till beskattningsbar utdelning hänfördes även vad
som vid ett bolags upplösning tillskiftades en delägare utöver den på honom
belöpande andelen i de enligt förslaget till bolagets kapital hörande tillgångarna.
Detta förslag avsåg att provisoriskt, i avbidan på en mera omfattande
skattereform, i viss mån utjämna den olikhet i beskattningshänseende,
som förefanns mellan de vinstmedel, som ett aktiebolag utdelade,
samt vinst, som bolaget fonderade.
Denna proposition avstyrktes av 1918 års bevillningsutskott och vann
icke riksdagens bifall. I
I syfte att vinna ökad likställighet beträffande beskattningen av utdelad
och icke utdelad vinst framlades i proposition till 1919 års riksdag, nr 259,
förslag till införande av en vid sidan av den egentliga inkomst- och förmögenhetsskatten
å aktiebolagen utgående skatt, den s. k. B-skatten. I
huvudsaklig överensstämmelse med propositionen beslöt riksdagen att pålägga
bolagen en särskild B-skatt. Denna skatt utgår proportionellt å den del av
bolagens nästföregående år till A-skatt taxerade inkomst, som icke utdelats
till delägarna, dock efter avdrag av å inkomstenbelöpande kronoutskylder
1913 års
riksdag.
1918 års
riksdag.
1919 års lagstiftning.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
samt beträffande försäkringsbolag jämväl av vinstutdelning till försäkringstagarna.
Beträffande B-skattens syfte anförde 1919 års bevillningsutskott i sitt i
anledning av propositionen nr 259 avgivna betänkande, nr 52, i huvudsak
följande:
»Med denna skatt åsyftas att i viss utsträckning hålla staten skadeslös
för den skatteförlust, som orsakas därigenom att en del av ett bolags årsvinst
fonderas i stället för att utdelas till delägarna och såmedelst undgår den
dubbelbeskattning, som träffar utdelning. Genom att erlägga denna skatt
fullgör, i grunden sett, bolaget en skattskyldighet, som egentligen åligger
delägarna. Å andra sidan avses B-skatten icke skola hindra, att fonderade
medel, som sedermera komma att utdelas, bliva i vanlig ordning beskattade
hos delägarna. Härav följer, att, till undvikande av trefaldig beskattning,
B-skatten i dylikt fall bör återbäras.
B-skatten är således att betrakta som ett provisorium, en villkorlig skatt,
som av staten uppbäres under viss förutsättning och behålles intill det eventuella
inträffandet av en annan förutsättning. Bolaget förskotterar skatten
i avbidan på även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna
och skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna
natur ändras icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen
för återbäring aldrig kommer att inträffa och att således B-skatten i sådana
fall kommer att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande avseende.
»
Såsom ett allmänt omdöme rörande B-skatten tilläde bevillningsutskottet,
att skatten borde betecknas mera som en praktisk nödfallsutväg än som en
rationell skatteform samt att svårigheterna att finna en bättre lösning måste
anses motivera dess antagande.
Ehuru genom beslut av 1920 års riksdag utdelning till aktieägare kom
att i viss utsträckning underkastas bevillning, upptogos icke bestämmelserna
rörande B-skatten i bevillningsförordningen.
1921 och 1922 Redan vid 1921 års riksdag framställdes motionsvis yrkande om uppärs
riksdagar. jävande av B-skatten. 1921 års bevillningsutskott (betänkande nr 14) avstyrkte
visserligen bifall till dessa motioner, under framhållande av att
några erfarenheter om B-skattens praktiska verkningar icke vunnits, men
uttalade, att B-skatten såsom skatteform vore behäftad med åtskilliga brister.
Vid 1922 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt motion
om sådan ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, att
B-skatten komme att drabba endast den vinst, som av bolag lagligen kunde
utdelas till aktieägarna. 1922 års bevillningsutskott (betänkande nr 12)
uttalade sin anslutning till motionens syfte men avstyrkte bifall till densamma
under åberopande av de mycket stora praktiska svårigheter ett bifall
till motionen skulle framkalla.
Förenämnda vid 1921 och 1922 års riksdagar väckta motioner föranledde
icke någon riksdagens åtgärd.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 7
I anledning av en vid 1924 års riksdag väckt motion, anhöll riksdagen
i skrivelse den 16 maj 1924, nr 165, under åberopande av bevillningsutskottets,
av riksdagen godkända betänkande nr 39, att Kungl. Maj:t ville
föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den
mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat,
vad i betänkandet anförts rörande särskilda stämpelavgifter samt för 1925
års riksdag framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas.
I sitt sistnämnda betänkande nr 39 anförde bevillningsutskottet, bland
annat, följande:
»Det torde vara obestridligt, att B-skatten såväl ur principiell som praktisk
synpunkt är behäftad med avsevärda brister. I regel råder icke
överensstämmelse mellan vad som underkastas B-skatt och vad som för bolaget
är möjligt att utdela till aktieägarna men som fonderas hos bolaget.
Stundom beror detta förhållande därpå, att de outdelade vinstmedlen icke
fonderas utan utbetalas i annan ordning än till aktieägarna i förhållande
till dessas andelar i bolaget. Såsom exempel på dylika utbetalningar, vilka
icke i likhet med vinstutdelning till försäkringstagare uttryckligen fritagits
från B-skatt, kunna anföras de vinstmedel, parti- och detaljhandelsbolagen
för försäljning av rusdrycker avstå till statsverket, de pristillägg och rabatter
i förhållande till gjorda köp och försäljningar, vissa bolag utbetala
av deras till A-skatt taxerade inkomst, samt utbetalningar för välgörande
ändamål och andra gåvor. I det övervägande flertalet fall åter föranledes
denna bristande överensstämmelse därav, att de outdelade vinstmedlen, oaktat
bolaget ej avhänt sig desamma, lagligen icke kunnat disponeras för utdelning
utan exempelvis måst användas att täcka en inbalanserad brist eller en under
året uppkommen förlust av sådan natur, att avdrag vid taxeringen för
densamma ej är medgivet. Å andra sidan inträffar icke sällan, att medel,
som fonderas men kunnat göras till föremål för utdelning, undgå att
drabbas av B-skatten. Särskilt gäller detta, då bolag genom kapitalförvärv
— exempelvis genom vinst å försäljning av fastighet i sådan ordning, att
vinsten icke utgör föremål för beskattning — erhållit medel, vilka fonderas.
Såsom en förutsättning för att skatt för bolagets vinstmedel skall påföras
delägarna torde hava uppställts, att delägarna kommit att omedelbart förfoga
över medlen. Då B-skatten avser att utgöra ett förskott å eller en ersättning
för den skatt, som ansetts rätteligen böra drabba delägarna, borde denna
skatt förty icke träffa sådana vinstmedel, vilka uppenbarligen icke kunna tillföras
aktieägarna vare sig under bolagets bestånd eller vid dess upplösning.
På samma skäl borde, i den mån dylika, B-skatt påförda belopp använts
på sådant sätt, att de icke framdeles kunde tillföras aktieägarna, det erlagda
förskottet återbetalas. Följdriktigt vore även att påföra bolaget
B-skatt för till fonder avsatta belopp, vilka förvärvats i sådan ordning, att
de icke underkastats A-skatt.
Genom att B-skatten utformats utan hänsyn till nu nämnda synpunkter,
har densamma kommit att medföra åtskilliga, mindre tilltalande konsekvenser.
Sålunda har skatten kommit att särskilt hårt drabba de svaga
företagen, vilka icke kunnat utdela någon del av sin vinst till aktieägarna
utan måst använda densamma att täcka förefintlig brist eller avsätta densamma
för att möta väntade förluster. I många fall torde sådana företag
påförts B-skatt till belopp överstigande den A-skatt, de haft att erlägga.
1924 års
riksdag.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41,
På grund av rådande ekonomiska förhållanden hava nu nämnda olägenheter
av B-skatten framträtt särskilt starkt.
Såsom även 1922 års bevillningsutskott framhållit, skulle en sådan omläggning
av B-skatten, att berörda konsekvenser förebyggdes, stöta på så
stora tekniska svårigheter samt i så hög grad inveckla tillämpningen av
skattehestämmelserna, att en dylik utväg icke kan anses tillrådlig. Bedan
den nuvarande B-skatten torde medföra ett i förhållande till dess finansiella
betydelse avsevärt besvär. För utskottet har varit tillgängligt ett
av kammarrätten den 15 mars 1923 avgivet yttrande angående de begränsningar
av e.i nödvändiga eller allt för kostsamma arbetsuppgifter, som
kunde genomföras beträffande kammarrättens verksamhetsområde. I detta
yttrande har kammarrätten anfört bland annat, att tillämpningen av bestämmelserna
om B-skatt kunde medföra avsevärt arbete för kammarrätten
vid handläggningen av mål rörande inländska aktiebolags och solidariska
bankbolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom att kammarrätten
ville, utan att i detta sammanhang göra något uttalande rörande
lämpligheten av denna särskilda på bolags fonderade medel utgående skatt,
ifrågasätta, huruvida de skattebelopp, som genom denna beskattningsform
tillvunnes staten, vore av den betydelse att skatten, oaktat de högst betydande
svårigheter, som vore förenade med dess tillämpning, borde bibehållas.
En ledamot av kammarrätten har i särskilt uttalad mening närmare
utvecklat beskaffenheten av de med B-skatten förenade praktiska olägenheterna
och i sådant hänseende anfört följande:
''Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande
bolagets räkenskaps- och skatteförhållande under de år, som förflutit från
och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i kraft.
Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra liggare
för varje särskilt bolag, med anteckningar om skatteförhållanden, utdelning
och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år som går. Kammarrättens
arbete med taxeringsmålen ökas i följd av B-skatten ej blott
därigenom, att innan besvär rörande ett bolags taxering till A-skatt kan
avgöras, skriftväxling ofta måst äga rum för utrönande av bolagets B-beskattning
följande år, utan även genom de synnerligen besvärliga räkneoperationer,
som måste föregå en ändring i B-skattetaxeringen; och slutligen
åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna meddelade beslut om
restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet överstiger 1,000 kronor,
en prövning, som icke sällan kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna
vid B-skattetaxeringen taga hänsyn till verkställd utdelning av förut
B-beskattade tillgångar.’
Enligt de generalsammandrag av skattetaxeringarna, som årligen upprättas,
har den debitterade B-skatten under åren 1920 — 1922 utgjort sammanlagt
35,231,659 kronor eller sålunda i medeltal 11,743,886 kronor för år
men år 1923 allenast 4,576,062 kronor. I årets statsverksproposition har
B-skatten beräknats till endast 2,000,000 kronor, därvid dock avdrag ägt
rum för belopp, som beräknats komma att restitueras. En icke ringa del
av skatten — år 1923 1,180,150 kronor — utgår från parti- och detaljhandelsbolagen
med rusdrycker samt från aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.
Det kan vidare antagas, att icke oväsentliga belopp av den påförda
B-skatten restituerats eller komma att framdeles restitueras. Det vill därför
synas som om den statsfinansiella betydelsen av skatten vore tämligen
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 9
ringa och i vart fall för närvarande betydligt mindre än vid skattens införande.
Ehuru utskottet, med hänsyn till vad sålunda anförts, funnit starka skäl
tala för att B-skatten upphäves, har utskottet framför allt av statsfinansiella
skäl icke ansett sig böra föreslå ett omedelbart avskaffande av skatten. En
utredning synes därför höra komma till stånd, huruvida och på vad sätt
B-skatten lämpligen bör ersättas genom en annan, särskild å bolagen utgående
skatt. En sådan skatt torde böra avvägas så, att densamma utnyttjar
den högre skattekraft, som kan antagas förefinnas hos bolag med stora fonder.
Därjämte hör skatten, så långt möjligt är, taga sikte på sådana medel,
som genom att fonderas undgå den dubbla beskattning, som påföres utdelade
belopp. Såsom särskilt angeläget vill utskottet framhålla, att skatten utformas
så, att tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader.
Skatten bör förty så anordnas, att något restitutionsförfarande i likhet med
det med B-skatten förenade icke erfordras.
Inom utskottet hava övervägts olika möjligheter att ersätta B-skatten. Det
har därvid synts utskottet, som om företrädesvis två vägar lämpligen skulle
kunna beträdas.
Med utgångspunkt från att dubbel beskattning av bolags vinstmedel bör
äga rum först, då det definitivt konstaterats, att medlen kunnat omedelbart
disponeras av delägarna, synas skäl tala för att i samband med utsläppande
av gratisaktier pålägga bolaget en särskild skatt. I och för sig innebär
emission av gratisaktier visserligen icke någon inkomst för aktieägarna, men
de nya aktiebreven kunna sägas i sig förkroppsliga de fonderingar, som bolaget
verkställt och som givetvis ökat aktieägarnas tillgångar. Genom att
medel överföras till aktiekapitalet och vid skatteberäkningen vinstprocenten
således minskas, vinna bolagen förmåner i beskattningshänseende. Då enligt
vad erfarenheten givit vid handen utsläppandet av gratisaktier i regel föranleder
kursstegringar, i viss mån beroende därpå, att emissioner av gratisaktier
vanligen uppfattas som löften om ökad utdelning för framtiden, erhålla
jämväl delägarna ekonomiska fördelar genom utsläppandet av gratisaktierna.
En beskattning vid emissioner av gratisaktier behövde därför
endast innebära, att de kursvinster delägarna gjorde komme att reduceras.
Av skäl, som anförts av 1913 års bevillningsutskott, bör emellertid en skatt
vid utsläppande av gratisaktier icke läggas å aktieägarna. De fonderade
belopp, vilka skulle komma att beskattas, hava i regel utgjort förmögenhetstillskott
icke allenast för dem, som vid tiden för gratisaktiernas utsläppande
varit delägare, utan jämväl för föregående aktieägare. Genom skatten
avses därför att träffa de förvärv, som tillgodokommit en hel kedja av delägare.
Lämpligast synes således vara att pålägga bolagen en proportionell
skatt, vilken enklast kunde uttagas genom en stämpel, utgående i samband
med den vanliga aktiestämpeln.
Då bolagen genom avsättning till reservfonden i skattehänseende uppnå
samma fördelar som genom ökning av aktiekapitalet, kan det ifrågasättas,
om icke jämväl sådana avsättningar borde beskattas. Lämpligen borde till
gynnande av nödig konsolidering från beskattning undantagas till reservfonden
gjorda avsättningar, i den mån de ej överstege viss procent i förhållande
till aktiekapitalets storlek.
De fonderingar, som icke överföras till aktiekapitalet eller resevfonden,
skulle med nu nämnda anordning icke komma att träffas av någon särskild
skatt. För åvägabringande av önskvärd jämnhet synas skäl tala för att
införa en sådan skatt även å sistnämnda fonderingar. Då först vid bo
-
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
Utredning i
anledning ax
1924 års
riksdagsskrivelse.
lagets upplösning med visshet framgår, att dessa medel kunna ställas till
delägarnas omedelbara disposition, synes det riktigt, att en dylik skatt uttages
i samband med tillgångarnas skiftande mellan delägarna. Då delägarnas
verkliga vinst genom tillgångarnas utskiftande är beroende på det
pris de erlagt för sina aktier, kan det icke anses förenligt med rättvisa att
av aktieägarna uttaga en inkomstskatt för de utdelade fonderingarna. Däremot
torde föga vara att invända mot att å bolagen lägga en proportionell
skatt, vilken lämpligen borde utgå som en stämpelavgift. Föremål för denna
stämpelavgift borde bliva de till delägarna vid skiftet utbetalade tillgångarna
efter avdrag för av delägarna tillskjutna belopp, B-beskattade medel samt
vid utsläppande av gratisaktier eller ökning av reservfonden särskilt beskattade
medel.
Slutligen är det av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare
föreskrifter lämnas, i vilken ordning restitution av B-skatt framdeles bör
lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget förbrukats
för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen brist, synas övergångsbestämmelser
böra meddelas till förekommande av att vid användande till
utdelning av efter B-skattens upphävande hopsparade medel, restitutionsförfarandet
skall komma till användning.»
Denna riksdagens skrivelse bar remitterats till kammarrätten för avgivande
av utlåtande samt för avgivande av det förslag, vartill utlåtandet
kunde föranleda; och bar kammarrättens utlåtande avgivits den 4 december
1924. I detta utlåtande bar kammarrätten förklarat, att kammarrätten
ansåge B-skatten böra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform,
samt att, om det emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i
B-skattens ställe, man enligt kammarrättens åsikt borde stanna vid en beskattning
av bolags besparade vinstmedel vid bolags upplösning. Två
ledamöter av kammarrätten (presidenten och ett kammarrättsråd) voro
skiljaktiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga en
särskild skatt (fonderingsskatt), då ett bolags besparade vinstmedel överfördes
till aktiekapital eller reservfond eller vid bolags upplösning utbetalades
till delägarna.
Sedermera bar inom finansdepartementet verkställts ytterligare utredning
rörande lämpligheten och möjligheten att vid upphävande av B-skatten
ersätta denna skatt med någon annan skatteform. Enligt nämnda utredning
skulle den enda framkomliga vägen att skaffa en ersättning för Bskatten
vara att införa dels en skatt på vad som vid bolags upplösning
eller vid nedsättning av aktiekapital utskiftas till delägarna utöver av dem
tillskjutna belopp dels ock en skatt på aktiebolags besparade vinstmedel, som
överföras till aktiekapital eller reservfond. Vidare har inom departementet
utarbetats dels förslag till förordning om fonderings- och upplösningsskatt
för aktiebolag och solidariska bankbolag med tillhörande deklarationsformulär
samt till förordning med särskilda bestämmelser om B-skatt för aktiebolag
och solidariska bankbolag, dels ock en promemoria med motivering till förslagen
jämte historik.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 11
Över dessa förslag har kammarrätten den 10 februari 1926 avgivit utlåtande.
I detta sitt utlåtande har kammarrätten bibehållit sin tidigare intagna
ståndpunkt, att B-skatten bör avskaffas utan att något sättes i dess ställe.
Kammarrätten har vidare ingått på en kritik av det remitterade förslaget
samt såsom sin åsikt uttalat, att de föreslagna nya skatteformerna skulle
vara irrationella och verka orättvist, varjämte kammarrätten såsom ett allmänt
omdöme om det remitterade förslaget uttalat, att dess regler tillsammans
bildade ett synnerligen invecklat system, som förvisso skulle komma
att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna mycket bryderi
och besvär.
Två ledamöter av kammarrätten hava varit skiljaktiga. Av dessa har den
ene ansett, att frågan borde lösas genom upphävande av aktieägares skattskyldighet
för utdelning jämte antingen en skärpning av A-skatten eller ock
uttagande av en proportionell skatt å ett bolags hela vinst vid sidan av
A-skatten.
Den andre reservanten, kammarrättens president, har ansett, att en ersättningsskatt
för B-skatten borde införas, men att denna skatt lämpligast och
enklast borde erhålla den konstruktion, som av reservanten angivits uti
hans reservation till kammarrättens utlåtande den 4 december 1924.
sitt anförande till det propositionen bilagda statsrådsprotokollet har föreragande
departementschefen anfört bland annat följande:
Det syntes vara ofrånkomligt, att om B-skatten nu upphävdes utan någon
ersättning, skattelagstiftningen komme att uppvisa en lucka, i det att aktieägare
finge möjlighet att undgå beskattning av utdelning genom att först fondera vinstmedel
och därpå antingen upplösa bolaget eller ock utsläppa gratisaktier och därefter
nedsätta aktiekapitalet till vad det tidigare varit. Detta hade ej heller kammarrätten
i sitt utlåtande förnekat. Väl vore det såsom kammarrätten anmärkt
en sällsynt händelse i det verkliga affärslivet, att ett bolag upplöstes
utan förlorad solvens och med påföljd, att aktieägarna toge sina tillgångar
ur rörelsen, och likaledes hade det hittills varit jämförelsevis sällsynt,
att ett bolag utsläppt gratisaktier och därefter på nytt nedsatt aktiekapitalet.
Detta syntes dock delvis berott därpå, att efter B-skattens införande ett
dylikt förfarande medfört mindre vinst i beskattningsavseende. Före B-skattens
införande förekommo exempel på sådana transaktioner; och därest nu
B-skatten upphävdes utan någon ersättning, kunde det med skäl befaras,
att dylika manipulationer icke blevo allt för ovanliga. Likaledes komme
att uppstå ojämnhet i beskattningen mellan de fall, då ett aktiebolags
kapital ökades genom inbetalning av medel, för vilka aktieägarna vid
förvärvet i vanlig ordning erlagt inkomstskatt, och de fall, då bolagets
kapital ökades genom överförande till aktiekapital eller reservfond av
besparade vinstmedel, för vilka aktieägarna icke erlagt inkomstskatt.
De luckor, som på detta sätt uppstode i skattesystemet, därest B-skatten
Departements
chefen.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
upphävdes, vore enligt departementschefens åsikt av den art, att de om möjligt
borde fyllas. Svårigheten vore emellertid att finna bestämmelser, vilka
tillgodosåge de syften man ville vinna men vilka samtidigt varken verkade
orättvist eller medförde för stora svårigheter vid tillämpningen. Det till
kammarrätten remitterade förslaget finge väl enligt departementschefens
åsikt anses till sina grunder anvisa en framkomlig väg för frågans lösning.
Med hänsyn till vad kammarrätten anfört därom, att förslaget skulle medföra
betydande taxeringstekniska och andra svårigheter, hade departementschefen
dock ansett sig icke höra utan ytterligare undersökning av andra
möjligheter för frågans lösning tillstyrka, att nämnda förslag framlades för
riksdagen. Kammarrättens majoritet hade emellertid icke avgivit något förslag
till nya bestämmelser i förevarande avseende och de förslag, som framställts
av reservanterna i kammarrätten, ansåge sig departementschefen icke
kunna biträda. Den knappa tid, som stått till förfogande efter det kammarrättens
utlåtande inkommit till finansdepartementet, hade ej heller medgivit
någon ytterligare utredning i ämnet. Härtill komme att förevarande
fråga i viss mån sammanhängde med en del av de övriga skattefrågor, som
väntade på sin lösning och som kunde antagas i samband med frågan om
kommunalskattereformen nästa år komma under riksdagens prövning. Det
syntes departementschefen under sådana förhållanden lämpligt, att spörsmålet
om beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel upptoges till
förnyad undersökning jämsides med utredningen av övriga till skattelagstiftningen
hörande spörsmål, samt att de bestämmelser, vilka vid en dylik
undersökning befunnes önskvärda, inarbetades uti det förslag till förordning
om statsskatt, som kunde komma att föreläggas riksdagen.
Ehuru departementschefen sålunda icke vore beredd att nu framlägga förslag
till införande av ersättning för B-skatten, ansåge han sig dock på grund
av de starka skäl, som talade för nämnda skatts upphävande, böra tillstyrka,
att skatten finge upphöra redan från och med år 1927. Därest någon ersättningsskatt
infördes vid nästa års riksdag, kunde väl befaras, att vissa olägenheter
kunde uppstå på den grund, att B-skatt icke utgått under år 1927.
Ginge man fram efter ungefär de linjer, som angivits uti det remitterade
förslaget, syntes man dock utan större svårigheter kunna anknyta till förhållandena
vid utgången av det sista räkenskapsår, för vars inkomst B-skatt
utgått. Ett villkor vore dock, att B-skatt uttoges jämväl under år 1926, enär
svårigheterna kunde antagas bliva större, ju längre tid, som förflutit från den
tid för vilken B-skatt utgått, och till den tid då de nya beskattningsreglerna
skulle vinna tillämpning. Även om beskattningen av besparade vinstmede
ordnades på annat sätt än i det remitterade förslaget ifrågasatts, syntes dock
olägenheterna av att B-skatt icke uttagits under år 1927 icke kunna antagas
bliva så stora, att de kunde motivera B-skattens bibehållande längre än under
innevarande år.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 13
Med hänsyn till de betydande brister ur såväl principiell som praktisk
synpunkt, vilka vidlåda B-skatten och för vilka redogörelse lämnats i 1924
års bevillningsutskotts bär ovan återgivna betänkande nr 39 ävensom i
föreliggande proposition, bar utskottet anslutit sig till det i propositionen
framlagda förslaget om denna skatts upphävande. Det skulle givetvis hava
varit till fördel, om riksdagen beretts tillfälle att i samband med B-skattens
avskaffande pröva förslag till skattens ersättande, vilka uppfyllde de av
1924 års bevillningsutskott och riksdag uttalade kraven på en i tillämpningen
enkel och icke allt för kostsam skatteform. Några större praktiska
olägenheter torde emellertid icke komma att uppstå genom ett uppskov med
frågan om införande av en ny skatt till B-skattens ersättande, såframt uppskovet
begränsas till ett enda år. Enligt vad föredragande departementschefen
uppgivit, kommer spörsmålet om beskattning av bolags besparade
vinstmedel att upptagas till förnyad undersökning jämsides med den pågående
utredningen av kommunalskattefrågan och därmed sammanhängande
spörsmål. Då den fortsatta utredningen i ämnet ej synes böra föregripas,
bar utskottet icke kunnat biträda den av herr Björnsson väckta motionen.
Ehuru enligt utskottets mening starka skäl tala för B-skattens upphävande
snarast möjligt, ej minst med hänsyn till att därigenom kraven på framtida
restitutioner minskas, har utskottet av statsfinansiella skäl icke kunnat
biträda det motionsvis framställda förslaget, att taxering till B-skatt ej
skall äga rum innevarande år. I statsverkspropositionen till årets riksdag
har den uträknade B-skatten på grund av denna taxering beräknats till icke
mindre än 3.9 miljoner kronor, varav efter avdrag för restitutioner beräknats
komma att inflyta under budgetåret 1926—1927 ett belopp av 3
miljoner kronor. Någon utväg att täcka den brist i budgeten, som vid
ett bifall till motionerna 1:129 och II: 270 skulle komma att uppstå, har
icke anvisats i dessa motioner.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 193 och med avslag ej mindre
å motionen 1: 277 av herr Björnsson än även å motionerna
1:129 av herr Borell m. fl. och II: 270 av herr
Lithander m. fl., antaga ovan införda, vid propositionen
fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst-
och förmögenhetsskatt.
Stockholm den 22 april 1926.
Utskottets
yttrande.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Johan Nilsson i Kristianstad,
Pers, Björnsson, Boren, Johan Bergman, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta,
Lithander, Hedlund i Östersund, Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg, Alexis
Björkman, Jönsson i Slätåker, Svensson i Grindstorp, Björklund, Olsson i Gävle
och Nilsson i Hörby.
Reservation
av herrar Borell, Lithander och Bengtsson i Kullen, vilka ansett att
utskottets yttrande hort hava följande lydelse:
»Med hänsyn till de betydande brister ur såväl principiell som praktisk
synpunkt, vilka vidlåda B-skatten, anser utskottet att denna skatt hör
upphävas samt att, med hänsyn särskilt till skattens menliga inverkan på
näringslivet, detta upphävande bör ske redan från och med innevarande
år. Vidkommande frågan om B-skattens ersättande med annan skatteform
delar utskottet den av kammarrätten uttalade uppfattningen, att såväl
rationella som praktiska skäl saknas för åvägabringande av dylik ny
skatteform.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med föranledande av motionerna 1:129
av herr Borell m. fl. och II: 270 av herr Lithander
m. fl. måtte, med avslag å förevarande proposition och
motionen I: 277 av herr Björnsson, antaga följande
Förslag
till
förordning om ändring av vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt
skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall
hava följande ändrade lydelse:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41
15
20 § 1 mom.
Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de
i 19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt
skall det året utgå.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling;
skolande prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds beslut,
som därav må föranledas.
Jämväl efter nämnda dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt
bankbolag, som erlagt skatt jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant detta lagrum lydde enligt förordningen
den 31 oktober 1919, (B-skatt), erhålla restitution av dylik skatt
i den ordning här nedan stadgas.
Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i
vanlig ordning utdelas till delägarna, och utgår restitutionen med viss
procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal
kronor av de till delägarna utdelade tillgångar. Vid restitutionen tilllämpas
å grundbeloppet det procenttal, som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt bestämts att gälla för det
år, under vilket utdelning, som föranlett restitution, ägt rum. Sammanlagda
beloppet av restituerade medel må icke uppgå till högre belopp än
vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. Restitution sker i den ordning,
som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1926:196 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om in a1 i texten