Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring.

1926-02-11 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1926:9, Betänkande, i anledning av väckt motion angående beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

3

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 1 2 februari 1920 kl. 11 t. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående

beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring.

(2:a avd.)

I eu inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

nr 52, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t begära skyndsamt framläggande omsider av ett förslag om beskattning

av jord värde eller jordvärdestegring och detta i all synnerhet för

städerna och deras omgivningar eller andra trakter, där oförtjänt jordvärdestegring

å enskilda marker i avsevärd mån förekommer».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till motionen.

Frågan om särskild beskattning av så kallad oförtjänt jordvärdestegring

har, såsom i motionen framhållits, sedan lång tid tillbaka varit

föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I anledning av vid 1907

års riksdag väckta motioner hemställde sammansatta bevillnings- och

lagutskottet, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning, huruvida och i vilken mån, då vid försäljning eller liknande

avyttring av byggnadsgrund, bebyggd eller obebyggd, i stad eller på landsbygden,

så kallad oförtjänt värdestegring förefunnes, denna skäligen borde

göras till föremål för särskild beskattning. Då ärendet förekom till behandling

i kamrarna, biföll andra kammaren det sammansatta utskottets hemställan

»

medan första kammaren antog en reservation, vari yrkades avslag å motionerna.

Frågan hade alltså förfallit. Vid 1911—-1914 års riksdagar väcktes

ånyo motioner i ämnet, men avstyrktes dessa av bevillningsutskottet och avslogos

utav riksdagen av anledning att frågan dåmera av Kungl. Maj:t

gjorts till föremål för utredning.

Redan år 1907 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt professorn Gustav

Cassel att utarbeta en översikt över den utländska lagstiftningen angående

beskattning av sådan värdestegring av jord, som finge anses hava uppkommit

utan några ägarens egna åtgärder. Sedan denna översikt den 21

december 1908 avlämnats till chefen för finansdepartementet, uppdrog denne

enligt Kungl. Maj:ts därom givna bemyndigande den 4 februari 1909 till

1909 års värdestegringsskattekommitterade att uppgöra förslag till all
-

Utskottet.

Historik.

t907 samt

1911—1914

års riksdagar.

Cassels översikt

och 1909

års värdestegringsskattekommitterade.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

1910 åra

värdestegringsskattekommitterade.

Kölders och

Landéns utredningar.

manna grunder för en kommunal jordvärdestegringsskatt. Till fullgörande

av detta uppdrag avlämnade de kommitterade den 7 augusti 1909 till chefen

för finansdepartementet av dem upprättade förslag i ämnet. Dessa förslag

lades till grund för bearbetning genom tillkallade sakkunniga i finansdepartementet,

vilken bearbetning resulterade i ett år 1909 framlagt förslag

till förordning angående värdestegringsskatt å fastighet. Den häri föreslagna

värdestegringsskatten var i princip byggd på den uppfattningen, att

endast »realiserad värdestegring» borde beskattas, d. v. s. skatten skulle

utgå såsom en indirekt jordvärdestegringsskatt vid överlåtelse av fastighet.

Med anledning av de anmärkningar, som över sistberörda författningsförslag

hörda myndigheter framställde mot detsamma, uppdrog Kungl. Maj:t

åt särskilt tillkallade personer, 1910 års värdestegringsskattekommitterade,

att efter verkställd granskning av de framställda anmärkningarna vidtaga

de ändringar i författningsförslaget, vartill anmärkningarna kunde föranleda.

Den 29 mars 1912 förelåg ett av sistnämnda kommitterade avgivet betänkande

med förslag till förordning angående kommunal värdestegringsskatt

å fastighet m. in. Sistnämnda förslag byggde på enahanda principer som

det inom finansdepartementet utarbetade.

Därefter inkom under september 1917 till chefen för finansdepartementet

kanslirådet Sven Köhler, i anledning av honom lämnat uppdrag, med utkast

till författning angående jordräntestegringsskatt. Detta förslag byggde

på den direkta beskattningsprincipen, och enligt utkastet skulle skatt erläggas

för varje i marks värde inträdd stegring, i den mån denna icke vore att

tillskriva kostnader, som markägaren själv fått vidkännas för stegringens

ernående. För jordräntestegringens fastställande skulle i sammanhang med

de allmänna, vart femte år återkommande fastighetstaxeringarna verkställas

taxering till jordräntestegringsskatt.

I november 1917 inkom till chefen för finansdepartementet landskamreraren

Otto V. Landén med ett av honom såsom tillkallad sakkunnig för

kommunalskattefrågans utredning utarbetat förslag till bestämmelser om

jordräntestegringsskatt. I princip överensstämde Landéns förslag i stort sett

med det av Köhler avgivna.

över de av Köhler och;. Landén utarbetade förslagen yttrade sig länsstyrelserna

och kammarrätten. Mot förslagen riktades därvid åtskilliga anmärkningar.

Så framhölls särskilt, att de föreslagna bestämmelserna voro

i flera hänseenden allt för invecklade samt att avsevärda praktiska svårigheter

komme att uppstå vid tillämpningen ävensom att taxeringsnämnderna

med sin dåvarande sammansättning icke kunde anses skickade att handhava

arbetet med beräkning av värdestegring. Med anledning av dessa anmärkningar

mot sistnämnda förslag, fann dåvarande chefen för finansdepartementet,

att desamma borde göras till föremål för en omarbetning i vissa hänseenden. Då

det emellertid syntes departementschefen angeläget, att en skatt av ifrågavarande

slag kunde komma i tillämpning snarast möjligt, ansåg han det

böra tagas under övervägande, huruvida man ej genom att anordna ingångs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. ä

värdering'' av mark i och för en blivande jordvärde- eller jordräntestegringsskatt

skulle ernå att, på samma gång de i ämnet föreliggande författningsförslagen

kunde ägnas den noggranna och omsorgsfulla överarbetning, som

frågans synnerliga vikt krävde, själva skattens utgörande ej skulle ytterligare

fördröjas.

Genom proposition den 11 mars 1919, nr 329, föreslog Kungl. Maj:t nämnda

års lagtima riksdag att antaga ett vid propositionen fogat förslag om uppskattning

av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärdeeller

jordräntestegringsskatt. Bevillningsutskottet vid sistnämnda riksdag

tillstyrkte i betänkande nr 47 sistberörda författningsförslag med vissa

smärre ändringar. Vid förslagets behandling i kamrarna stannade emellertid

dessa i olika beslut. Medan andra kammaren antog förslaget, sådant detsamma

förelåg i utskottsbetänkandet, beslöt första kammaren, i enlighet med

en vid betänkandet anförd reservation, att avslå förslaget. Frågan hade

därmed för denna riksdag förfallit.

Följande år framlade Kungl. Maj:t genom proposition den 7 januari 1920.

nr 22, ett författningsförslag, som i stort sett överensstämde med det år 1919

framlagda. I enlighet med hemställan av 1920 års bevillningsutskott, betänkande

nr 10, antog riksdagen det framlagda författningsförslaget. Till beslutet

fogades dock ett tillägg av innehåll, att riksdagen med beslutet icke ville

hava uttalat sig ifråga om de principiella linjer, som borde följas vid ett

framtida utformande av ett lagförslag i ämnet.

Sedan förordning om uppskattning av mark i och för framdeles skeende

taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt utfärdats, påbörjade? under

senare delen av år 1920 uppskattningsarbetet, som avsåg markvärdet vid 1919

års utgång. Uppskattningen verkställdes i första instans av uppskattningsnämnder.

Inom varje län verkade såsom överinstans en granskningsnämnd.

Högsta instans var en för hela riket tillsatt uppskattningsövernämnd.

Ordföranden i övernämnden /. d. överståthållaren J. O. Ramstedt avgav i

mars månad 1923, enligt honom meddelat uppdrag, yttrande angående den da

avslutade uppskattningen av mark i och för framdeles skeende taxering till

jordvärde- eller jordräntestegringsskatt samt anförde därvid bland annat

följande.

Enligt ordförandens mening visade den gjorda granskningen, att markuppskattningen

i åtskilliga avseenden icke vore sådan att den i befintligt

skick lämpligen kunde läggas till grund för en taxering till jordvärde- eller

jordräntestegringsskatt. Mycket arbete och allvarliga strävanden att åstadkomma

ett gott resultat vore utan tvivel därå nedlagda, och många uppskattningslängder

skulle i oförändrat skick eller utan större jämkningar

kunna användas för det avsedda ändamålet. Andra åter påkallade eu mera

genomgripande omarbetning och vore efter vad det ville synas därförutan

icke användbara. Att uppskattningen sålunda icke blivit i allo tillfredsställande

vore att tillskriva flera omständigheter. Vad själva värdesättningen

beträffade så rådde ännu vid den tidpunkt, som därvidlag skulle

vara bestämmande, stor osäkerhet på tomtmarknaden beroende förnämligast

1919 och 1920

;\rs förslag.

Ramstedt»

yttranden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

6

på penningvärdets fortgående fall och av de då högt uppdrivna och för

övrigt tämligen oberäkneliga byggnadskostnaderna. Inkonsekvenser och fel

i uppskattningsförfarandet och längdföringen finge i viss mån anses bero

därav att för uppskattningen meddelade föreskrifter varit väl knapphändiga

och icke lämnat tillräcklig ledning vid arbetets utförande. Det stöd, kännedomen

om sättet för den blivande skattens uttagande skulle givit åt denna

ingångsvärdering, hade icke heller förefunnits. Men även om dessa anledningar

till tvekan och osäkerhet ej varit för handen, skulle säkerligen ändock

en värdering, som åsyftade en för hela landet likformig uppskattning

men måste utföras av så många olika myndigheter, vilka säkerligen icke

alla förfogat över nödig sakkunskap, näppeligen kunnat medföra ett fullt

tillfredsställande resultat.

Vore det således klart att en översikt av den verkställda uppskattningen

och åtminstone partiell omarbetning av densamma erfordrades, bleve frågan,

på vad sätt detta skulle kunna åstadkommas. Ändring i åsätta ingångsvärden

eller uppskattning av områden, som hittills undgått bliva uppskattade,

skulle ej kunna vidtagas utan att därav intresserade lämnades tillfälle att

överklaga de nya åtgärderna. Utan anordnandet av en synnerligen vidlyftig

och dyrbar apparat skulle icke heller eu sådan överarbetning kunna

på annat sätt verkställas än i samband med eu blivande taxering till beskattning.

Vid den nya uppskattningen .skulle då den äldre kunna rättas

och kompletteras samt vederbörande så lämnas tillfälle att efter gottfinnande

överklaga vare sig den ena eller andra uppskattnings förrättningen eller samtidigt

båda. Därförinnan borde emellertid med ledning av vunnen erfarenhet

om de fel och inkonsekvenser, vilka nu förekommit, noggranna direktiv

för uppskattningarna utarbetas. Lättnad i arbetet med uppskattningen och

större säkerhet för dess behöriga, utförande skulle även vinnas, om under

mellantiden åt en eller helst två eller tre sakkunniga uppdroges att efter

iiverläggning med ortsrepresentanter för varje uppskattningsdistrikt angiva,

i den mån så ske kunde, de huvudsakliga fel och inkonsekvenser, som vid

den första uppskattningen blivit begångna, samt de rättelser, som i följd

därav i första hand borde vidtagas. Dessa anvisningar skulle emellertid

givas endast såsom råd utan förpliktelse för uppskattningsförrättarna att

ovillkorligen följa desamma. Även under förrättningen och vid dess överklagande

borde tillfälle finnas att av de sakkunniga inhämta sådana råd

och upplysningar.

Åtgärder till förbättring av den verkställda uppskattningen borde helst

icke vidtagas förrän beslut fattats om den ifrågasatta beskattningen. Innan

klarhet vunnits om grunden därför och om sättet för skattens utgörande,

måste eu viss osäkerhet råda om, huru uppskattningen bäst kunde utföras.

Åtminstone borde om sakkunniga erhölle det tänkta uppdraget, angivas under

vilka förutsättningar i avseende å beskattningens anordnande arbetet borde

av dem fullgöras.

En fråga, som därvid syntes förtjänt av beaktande, vore den om förfarandet

då uppskattningsenhet delades, särskilt då från större områden avstyckningar

skedde till tomter och egna hem. Enligt den av övernämnden

uttalade meningen borde ett sådant större område icke uppskattas till det

värde per arealenhet, som motsvarade de pris, som kunde erhållas för därifrån

försålda delar och efter vilka dessa sedermera komma att uppskattas.

En bestämd skillnad i uppskattningsvärde måste göras mellan området i sin

helhet och delar, som därifrån avskiljdes. Området såsom helhet betraktat

måste anses äga ett värde, därifrån avstyckade delar ett annat och relativt

s. 7 Kontrollera mot PDF

. Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 7

högre. Iakttoges ej detta, bleve följden att vid värdestegring å marken

jordägaren antingen undginge beskattning eller Ange vidkännas alltför stor

sådan. Men då delar av ett område icke kunde särskilt uppskattas förr än

de genom försäljning eller på annat sätt blivit därifrån avskilda, måste

annan utväg anvisas för ordnande av förhållandet mellan ett till tomtupplåtelse

avsett område och tomterna i den mån de uppstode.

Härefter har f. d. överståthållaren Ramstedt utarbetat förslag till anvisningar

att beaktas vid en kommande uppskattning av mark för taxering

till jordvärdestegringsskatt. Dessa förslag överlämnades till chefen för finansdepartementet

i februari år 1924.

Av det nu anförda torde framgå, huru starkt meningarna brutit sig om

de principer, efter vilka en lagstiftning i ämnet bör utformas. Så råda

delade uppfattningar rörande den beskattningsmetod, som bör komma till

användning; den direkta, enligt vilken skatten uttages så snart oförtjänt

värdestegring konstaterats, eller den indirekta, enligt vilken skatten utgår

först vid försäljning eller annan överlåtelse mot vederlag av fastighet.

Medan tidigare den indirekta skatteformen allmänt förordats, har efter

hand den direkta metoden vunnit allt större anslutning. I sådant hänseende

må erinras, att Kungl. Maj:t i de vid 1919 och 1920 års riksdagar

framlagda förslagen — liksom vederbörande utskott — intog den ståndpunkten,

att en kommande lagstiftning borde bygga på den direkta beskattningen.

Såsom ovan framhållits ville emellertid 1920 års riksdag icke binda

sig vid någondera beskattningsformen. Vidare föreligga delade meningar,

huruvida stegring av fastighets jordbruksvärde bör göras till föremål för

beskattningen, huruvida skatten bör tillfalla stat eller kommun och om, i

senare fallet, den skall göras obligatorisk eller bero av kommunens beslut.

Uppenbart är att svårigheter kunna möta att utforma beskattningsregler,

som äro lättillämpliga i praktiken utan att träda kravet på en jämlik beskattning

för nära. Ehuru taxeringsorganen vid den redan verkställda

uppskattningen icke hade att taga ställning till frågan, huruvida uppkommen

värdestegring varit att hänföra till oförtjänt sådan eller icke.

vållade uppskattningen betydande svårigheter och utföll ganska ojämnt.

Av vad utskottet sålunda anfört synes framgå, att förevarande viktiga

spörsmål icke bör utan ytterligare utredningsarbete framläggas till slutligt

avgörande. Då emellertid frågan alltjämt är beroende på Kungl.

Maj:ts utredning och Kungl. Maj:t icke torde underlåta att på därför

lämplig tidpunkt framlägga förslag i ämnet, har utskottet saknat anledning

biträda motionärens förslag om skrivelse.

Motionären har därjämte hemställt om skrivelse till Kungl. Maj:t i

syfte att jämväl jordvärdet bleve beskattat. Sistnämnda fråga ligger

emellertid utom ramen för det hittills bedrivna utredningsarbetet och ett

inryckande av spörsmålet om jord värdeskatt däri komme säkerligen att

ytterligare försvåra och försena denna utredning.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion I: 52 av herr Lindhagen,

angående beskattning av jordvärde eller jordvärdestegringsskatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 11 februari 1926.

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Johan Nilsson i Kristianstad,

Rune, Bärg, Boman, Pers, Borell, Johan Bergman, Jönsson i Boa, Olsson

i Ramsta, Johansson i Arkösund, Lithander, Olsson i Golwasta, Lövgren i

Nyborg, Wahlmark. Nyländer, Olsson i Gävle och Ericson i Boxholm.

Reservation

av herrar Gustaf Nilsson i Kristianstad, Bärg, Johan Bergman och

Wahlmark, som ansett att näst sista stycket å sidan 7 av utskottets

betänkande bort hava följande lydelse:

»Av vad utskottet —--- avgörande. Då emellertid frågan alltjämt

är beroende på Kung!. Maj:ts utredning, förutsätter utskottet att Kungl.

Maj:t så skyndsamt som möjligt fullföljer utredningen och för riksdagen

framlägger dess resultat. Vid sådant förhållande har utskottet saknat

anledning att för närvarande biträda motionärens förslag om skrivelse.»

Stockholm, Isaac Marcus'' Boktryckeri-Aktiebolag, 192ti.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.