Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7
1926-04-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1926:7, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1926 kl. 2 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7,
i anledning av väckt motion, II: 332, angående åtgärder
för en effektivare personalbokföring i riket m. m.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 332, har herr Månsson Motionm.
i Erlandsro hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kung], Maj:t täcktes låta verkställa en allsidig utredning
rörande åtgärder i syfte att ernå en effektivare personalbokföring i riket
•och i samband därmed av frågan om införande av personliga identitetseller
medborgarböcker.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Med i huvudsak enahanda syfte som den ovan nämnda motionen väckte
herr Månsson i Erlandro m. fl. vid 1925 års riksdag inom andra kammaren
en motion, nr 197, vari föreslogs utredning rörande lämpligheten av
ändring i kyrkobokförings- och mantalsskrivningsförordningen i syfte att
införa särskilda s. k. kyrkoskrivningsböcker. Motionen åsyftade i första
hand att ernå större effektivitet i fråga om personalbokföringen i riket.
Men jämväl i andra avseenden förmenades införandet av dylika personliga
registreringsböcker komma att visa sig förenat med betydande fördelar.
Motionen hänvisades för förberedande behandling till kammarens fjärde Motionen,
tillfälliga utskott, som inhämtade yttranden över den av statistiska centralbyrån,
pensionsstyrelsen, Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse,
styrelsen för Svenska landskommunernas förbund samt Föreningen
Sveriges städers kronouppbördstjänstemän.
Statistiska centralbyrån framhöll, att en anordning med personliga s. k. Yttranden,
kyrkoskrivningsböcker skulle i viss mån motsvara det i Stockholm brukliga
systemet med s. k. flyttningsbetyg, som av personerna själva förvarades,
vilket system i stort sett fungerat rätt tillfredsställande. Den allvarligaste
invändning män enligt statistiska centralbyråns mening kunde
rikta mot det föreslagna nya systemet, vore att det skulle i ganska hög grad
öka prästerskapets skrivgöromål för kyrkobokföringen. Huruvida motio
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 12 satnl. 2 avd. 6 höft. (Nr 7—8.)
Motion vid
1925 irs
riksdag.
1
2
Forsta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
närernas förhoppning, att utskrivningen av åldersbetyg icke skulle efter de
nya kyrkoskrivningsböckernas införande behöva ofta förekomma, vore
riktig, ansåge statistiska centralbyrån ganska ovisst; ifall man i detta avseende
vågade döma efter erfarenheter från Stockholm, så talade denna erfarenhet
snarast i annan riktning. Statistiska centralbyrån funne emellertid
de sannolika fördelarna av det föreslagna systemet i alla fall så pass
stora, att frågan väl förtjänade en utredning, vilken utredning dock måste
bliva rätt omfattande, då åtskilliga delar av såväl kyrkobokföringsförordningen
som mantalsskrivningsförordningen därav berördes.
Pcnsionsstijrelsen framhöll, att med hänsyn till de arbetsuppgifter, som
åvilade pensionsstyrelsen, varje åtgärd, som kunde tänkas medföra eu förbättring
av ifrågavarande missförhållanden, måste hälsas med tillfredsställelse.
Beträffande förslaget om införande av särskild s. k. kyrkoskrivningsbok
för varje person anförde styrelsen härefter, att det visserligen
syntes styrelsen föga sannolikt, att detsamma i och för sig skulle i större
utsträckning kunna leda till ett avhjälpande av berörda missförhållanden,
såvida icke samtidigt infördes tämligen stränga ordningsföreskrifter, exempelvis
stadgande, att ingen finge i sin tjänst anställa person med mindre
denne genom företeende av sin kyrkoskrivningsbok kunde styrka, att han
fullgjort vad honom i kyrko- och mantalsskrivningshänseende ålegat. Då
emellertid den föreliggande frågan enligt styrelsens mening vore av stor
vikt och då det givetvis vore tänkbart, att en grundlig utredning i ämnet
skulle kunna anvisa lämpliga utvägar för en tillfredsställande lösning, hade
styrelsen ansett sig höra tillstyrka den ifrågasatta utredningen. Pensionsstyrelsen
underströk vidare vikten av att en eventuell utredning i ämnet
toge sikte jämväl på frågan, huruvida de föreslagna böckerna lämpligen
skulle kunna tjäna andra ändamål än det i motionen i första hand åsyftade.
I sådant hänseende erinrade styrelsen särskilt om frågan om införande av
s. k. försäkringsböcker i samband med den allmänna pensionsförsäkringen,
vilken fråga tidigare vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
Medel för ändamålet hade anvisats av såväl 1918 som 1919 års riksdagar,
men saken hade kommit att av särskilda skäl förfalla. Nu hade förslag
om införande av försäkringsböcker framlagts även av statens besparingskommitté
i dess den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående
socialförsäkringens organisation. Då dessa försäkringsböcker måste innehålla
åtskilliga av de identifieringsuppgifter, som skulle förekomma i de
föreslagna kyrkoskrivningsböckerna, borde vid den ifrågasatta utredningen
jämväl tagas under övervägande, huruvida icke försäkringsbok och kyrkoskrivningsbok
lämpligen borde kunna sammanslås till en bok.
Sveriges allmänna prästförenings centralstyrelse ansåg, att ett sådant
identitetsbevis, som den föreslagna kyrkoskrivningsboken skulle utgöra,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3
tvivelsutan vid många tillfällen vore av obestridligt värde, men framhöll
samtidigt, att dess erfarenhet gåve vid handen, att kyrkoskrivningsböckerna
icke torde komma att medföra de förmåner, som motionärerna antoge. Man
hade anledning befara, att böckerna skulle i så stort antal fall förstöras,
slarvas bort eller icke komma till någon användning, särskilt icke vid besök
å pastorsexpedition, och hela syftet skulle förfelas. Så t. ex. uppvisades
ytterst sällan enligt föreskrift värnpliktigs inskrivningsbok för stämpling
vid in- och utflyttning. Till och med flyttningsbetyg förkomme och plägade
ofta, efter att helt kort tid ha innehafts av vederbörande, inlämnas i
illa medfaret skick. — Första utskrivandet av sådana böcker för hela riket
skulle, tryckkostnaden oräknad, medföra högst väsentliga utgifter, enär
detta omfattande arbete icke kunde utföras av de redan mycket betungade
krafter, över vilka expeditionerna förfogade. — Man kunde med skäl frukta,
att ett införande av de föreslagna kyrkoskrivningsböckerna skulle medföra
en avsevärt ökad belastning av pastorsexpeditionerna genom ständigt förnyad
utskrivning av sådana böcker och att dessa likväl icke skulle bevaras
och användas. Centralstyrelsen avstyrkte på anförda skäl motionen.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhöll för sin del,
att behovet av ett mera tillfredsställande mantalsskrivningsförfarande
gjorde sig mycket starkt gällande, sedan hemortsrätten blivit beroende på
den faktiska mantalsskrivningen, men ansåg att kyrkoskrivningsböckerna
knappast kunde i och för sig åstadkomma så väsentlig ändring i bestående
förhållanden, då några ändringar i författningen ej ifrågasatts för själva
mantalsskrivningen. Svårigheterna beträffande fastställande av hemortsrätten
i fattigvårdshänseende vore störst i fråga om personer, som icke hade
någon fast vistelseort. För utrönande av deras hemortsrätt skulle det
givetvis vara av stor betydelse om de hade en ”medborgarbok”, som utvisade
deras verkliga mantalsskrivningsort. Det vore emellertid att befara,
att i de fall, där behovet av dessa böcker vore som störst, skulle de mera
sällan finnas. För andra människor, som kanske i hela sitt liv vistades
i samma kommun för att ej säga samma gård, skulle ett sådant dokument
sakna varje praktisk nytta. Anordningen skulle emellertid medföra en
kostnad för hela riket, som knappast kunde förbises, då det gällde att bedöma
systemet. Med införandet av dylika böcker måste vidare följa ett
visst ansvar för böckernas bevarande samt fordras någon straffpåföljd för
försummelser häremot. Det ifrågasattes, huruvida en åtgärd av berörda
slag vore till så stor nytta, att den kunde berättiga en anordning med ett
så allmänt riskmoment för stora delar av befolkningen, som åtgärden skulle
innebära. — Det skulle emellertid kunna tänkas, att behovet av en dylik
medborgarbok kunde föreligga eller uppkomma för andra ändamål än
själva civilbokföringen och samtidigt fylla mera reella behov. Men då av
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
Utskottet
vid 1925 års
riksdag.
motionärerna endast ifrågasatts kyrkoskrivningsböcker och då dessa ingalunda
kunde sägas erbjuda några avsevärda fördelar, avstyrktes den föreslagna
utredningen.
Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän var av den uppfattningen,
att införandet av särskilda s. k. kyrkoskrivningsböcker i ringa
grad komrae att öka effektiviteten av kyrko- och mantalsskrivningsförfarandet
men däremot icke oväsentligt tynga arbetet för medborgarens registrering
samt avsevärt stegra kostnaderna härför. — Det vore att antaga,
att de föreslagna kyrkoskrivningsböckerna i stor utsträckning komme att
slarvas bort och efter hand oupphörligen få ersättas med nya, vilket kunde
förutses bliva besvärligt och tidsödande för pastorsämbetena. Motionärernas
tanke, att kyrkoskrivningsboken skulle innehålla upplysningar även
om sambandet mellan kyrko- och mantalsskrivning, vore givetvis mycket
önskvärd att kunna realisera. Här mötte dock praktiska svårigheter, som
ingalunda vore lätt överkomliga. De s. k. förskrivningarna (kyrkoskrivningarna)
ägde sålunda rum i november, medan mantalsskrivningarna
hänförde sig till förhållandena den 1 januari eller eventuellt senare. Upplysning
om sambandet mellan kyrko- och mantalsskrivning torde med hänsyn
tagen även till andra omständigheter icke kunna meddelas av pastorsämbete
i annat fall än att mantalslängden i sin helhet utgjorde en avskrift
av församlingsboken. Att mantalslängden nu ofta upptoge personer, som
icke låtit sig kyrkoskrivas, d. v. s. sådana, som slarvade med inlämnandet
av sina flyttningsbetyg, vore ingalunda något ovanligt. Denna avigsida av
folkregistreringen torde emellertid icke få sin lösning enbart genom utfärdandet
av kyrkoskrivningsböcker. — En utredning i motionens huvudsyfte
förefölle föreningen väl motiverad, men denna borde ej läggas riktigt
så snävt, som motionärerna enligt sitt förslags formulering tänkt sig, utan
omfatta ordnandet i stora drag av folkregistreringen på ett för framtiden
mera betryggande sätt. — En fråga, som kanske i viss grad kunde komma
att stå i samband med en effektiv folkregistrering, vore det under utredning
varande spörsmålet om rationell skatteuppbörd.
Fjärde tillfälliga utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 3, i anledning av
motionen följande:
”Föreliggande motion berör en synnerligen viktig fråga, då som bekant
personalbokföringen i riket är av grundläggande betydelse inom ett stort
antal grenar av det moderna samhällslivet. Och det torde få anses ofrånkomligt,
att brister vidlåda det för ifrågavarande ändamål nu tillämpade
systemet. I de yttranden i anledning av motionen, som utskottet inhämtat,
har även framhållits önskvärdheten ur olika synpunkter av att förbättringar
kunde komma till stånd på här ifrågavarande område. Utskottet är
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5
jämväl för sin del övertygat om att åtgärder i syfte att öka effektiviteten
av vårt personalbokföringssystem skulle vara av behovet påkallade.
Såsonfen lämplig åtgärd i berörda syfte föreslås nu i förevarande motion
utredning angående införande av s. k. kyrkoskrivningsböcker, och förmena
motionärerna, att ett mera tillfredsställande mantalsskrivningsresultat härigenom
skulle ernås. Med allt erkännande åt motionens syfte kan utskottet
dock ej dela denna motionärernas uppfattning, att någon mera nämnvärd
förbättring uti ifrågavarande avseende vore att förvänta genom införandet
av dylika böcker. Härtill kommer, att det föreslagna systemet säkerligen
skulle visa sig förenat med rätt betydande olägenheter, framför
allt för pastorsämbetena. I nu berörda hänseenden får utskottet hänvisa
till ovan refererade yttranden i frågan av Sveriges allmänna prästförenings
centralstyrelse, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund samt
Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän. Däri anförda skäl
mot det framlagda förslaget har utskottet funnit tungt vägande.
I samband med frågan om införandet av kyrkoskrivningsböcker har
framförts den tanken, att en personlig registreringsbok kunde vara av behovet
påkallad ur andra synpunkter än de i motionen framförda. Sålunda
har erinrats om förslaget om försäkringsböcker för införande av anteckningar
rörande erlagda avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen,
vilket förslag tidigare biträtts av riksdagen men sedermera kommit att av
särskilda skäl förfalla. Utskottet har givetvis haft blicken öppen för att
något slag av medborgarebok skulle kunna vara ur flera synpunkter lämplig
och ändamålsenlig, men utskottet har icke ansett sig kunna utan att gå
utöver motionens ram ingå på en behandling av denna fråga. Vad särskilt
angår frågan om försäkringsböcker må dock erinras, att förslag i ämnet
ånyo framlagts av statens besparingskommitté i dess betänkande den 19
februari 1925 angående socialförsäkringens organisation. Denna fråga har
för övrigt förelagts nu pågående riksdag genom en av herr Johansson i
Edsbyn inom andra kammaren väckt motion, nr 375, i anledning av Kung!.
Maj :ts proposition, nr 91, med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet visserligen anser en utredning
i motionens syfte önskvärd, men att motionärerna så snävt begränsat
sitt förslag, att ett bifall till motionen enligt utskottets mening icke skulle
kunna leda till avsett resultat.”
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda, vilken hemställan blev av kammaren bifallen.
Nu förevarande motion hänvisades av andra kammaren till dess fjärde
tillfälliga utskott, som i anledning härav anförde i sitt utlåtande nr 2 följande:
-
6 Forsta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Andra kärn- I nu föreliggande motion har motionären utvidgat sitt föregående år fram
marensutskott ...n , , , 0 , . , .
1926. stånda yrkande, sa att det nära ansluter sig till den ståndpunkt, som kommit
till uttryck i utskottets ovan återgivna utlåtande till 1925 års riksdag.
Huvudvikten har sålunda nu lagts vid frågan om utredning angående åtgärder,
som över huvud taget kunna leda till en effektivare personalbokföring
i riket.
Vad då först denna fråga angår, hyser utskottet nu samma åsikt som
föregående år eller att åtgärder i syfte att öka effektiviteten av vårt personalbokföringssystem
skulle vara av behovet påkallade. Utskottet vill härvid
särskilt peka på det stora antal fattigvårdsprocesser, som årligen förekomma
och vålla såväl fattigvårdssamhällena som de dömande myndigheterna
ett synnerligen betungande arbete jämte ej oväsentliga kostnader,
utan att de kunna anses medföra motsvarande reell nytta. Samtidigt utgöra
dessa ständiga processer ett betydande irritationsmoment de olika
kommunerna emellan. Att en av de viktigaste orsakerna till nu berörda
processer är att söka i brister, som vidlåda nuvarande mantalsskrivningsförfarande,
torde vara obestridligt, då frågan om hemortsrätt i fattigvårdshänseende
som bekant numera är beroende av den faktiska mantalsskrivningen.
Men även i andra avseenden gör sig behovet av större säkerhet och effektivitet
i fråga om personalbokföringen starkt gällande. Utvecklingen
av det moderna samhällslivet och särskilt de åtgärder, som på senare år
genomförts på det sociala området, utgå ifrån en tillfredsställande registrering
av befolkningen i riket. Såsom exempel må nämnas den allmänna
pensionsförsäkringen. Då denna bygger på att såsom allmän regel varje
svensk medborgare skall genom erläggande av avgifter tillförsäkra sig rätt
att vid invaliditet och senast vid fyllda 67 år erhålla en mot det erlagda
avgiftsbeloppet svarande pension, måste pensionsstyrelsen årligen verkställa
en individuell bokföring av samtliga erlagda avgifter. Och utskottet
har sig bekant, att betydande svårigheter förorsakas nämnda myndighet
vid handhavandet av det mer än 4 miljoner kort omfattande register, som
föres för ändamålet, på grund av bristande säkerhet med avseende på
mantalsskrivningen.
Det må även framhållas, att icke oväsentliga skattebelopp säkerligen för
varje år undandragas såväl staten som kommunerna, därigenom att mantalsskrivningen
ej är tillräckligt effektiv.
Att anvisa några särskilda åtgärder för avhjälpande av de påtalade bristerna
är ej för utskottet möjligt och torde ej heller vara behövligt, utan
synes det böra ankomma på den ifrågasatta utredningen att söka utfinna
de lämpligaste vägarna för vinnande av det avsedda syftet.
Utskottet anser alltså i likhet med motionären, att en blivande utredning
av den föreliggande frågan ej bör i förväg bindas genom angivande av
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 7
särskilda direktiv eller gränser, inom vilka den bör hållas. Utskottet vill
dock framhålla, att utredningen givetvis måste komma att omfatta såväl
kyrkobokförings- som mantalsskrivningsförordningen. Vad den förstnämnda
angår, torde det vara av stor vikt, att det tillses, att den omarbetning
av denna, som må bliva nödvändig, samtidigt tager hänsyn till
innehållet i vissa på senare år tillkomna lagar, varvid såsom exempel må
nämnas lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård.
Vad härefter angår den senare delen av det i föreliggande motion gjorda
yrkandet, eller att i samband med den ovan ifrågasatta utredningen måtte
utredas jämväl frågan om införande av personliga identitets- eller medborgarböcker,
ställer sig utskottet liksom föregående år tveksamt i fråga
om möjligheterna att genom dylika böcker ernå en bättre personalbokföring.
Tanken synes dock innebära ett uppslag värt att närmare undersökas
i samband med en eventuell utredning av folkregistreringsfrågan i
dess helhet. Måhända kan därvid visa sig, att de ifrågasatta böckerna,
samtidigt som de utgöra ett led i registreringen, kunna tjäna andra ändamål
och därigenom bliva av större värde.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att andra kammaren
måtte för sin del besluta att riksdagen ville i skrivelse till Kun<d
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa en allsidig utredning
rörande åtgärder i syfte att ernå en effektivare personalbokföring i riket
och i samband därmed av frågan om införande av personliga identitetseller
medborgarböcker.
Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen, och första kammaren,
som delgivits detta beslut, har hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga
utskott, som i anledning härav får anföra följande.
Utskottet har icke känt sig övertygat därom att trängande skäl för det
närvarande påkalla eu riksdagens skrivelse om utredning rörande ändrad
pei sonalbokföring i riket. Den svenska folkbokföringen, som regleras av
kyrkobokförings- och mantalsskrivningsförordningarna, fyller i allmänhet
otvivelaktigt, därest dessa förordningar rätt tillämpas, högt ställda krav
på tillförlitlighet och ordning. Emellertid framföras mot folkbokföringens
effektivitet anmärkningar från huvudsakligast två håll. Dels framhåller
pensionsstyrelsen, att med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvila densamma,
missförhållanden i nu omhandlade fråga förefinnas. Det synes
emellertid utskottet att, därest från pensionsstyrelsens synpunkter, vilka
undandraga,sig eu mera ingående granskning från utskottets sida, allvarligare
brister i folkbokföringen äro tillfinnandes, det lärer ankomma på
detta ämbetsverk att gå i författning därom att ändringsförslag, som tillgodoser
ämbetsverkets krav, underställes Kungl. Maj:ts prövning. Vidare
anmärkes från skatteuppbördshåll, att olägenheter för skatteuppbörden
Andra
kammarens
beslut.
Utskottet.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
vållas genom bristande effektivitet i personalbokföringssystemet. Vad ändring
i systemet från denna synpunkt beträffar, synes denna nära sammanhänga
med de frågor, som för närvarande underkastas granskning av 1924
års uppbördssakkunniga. Efter vad utskottet inhämtat, hava även nämnda
sakkunniga upptagit personalbokföringen till undersökning från de synpunkter
de hava att beakta. Det synes därför utskottet lämpligt att avvakta
resultatet av denna utredning, innan en skrivelse i frågan avlåtes
från riksdagens sida. Den utredning, som i motionen ifrågasättes, skulle
slutligen i och för sig draga avsevärda kostnader, och därest en fullständig
omläggning av nu gällande personalbokföringssystem med anledning av
utredningen möjligen skulle komma till stånd, torde denna omläggning i
sin tur åsamka stat och kommuner betydande utgifter. Med hänsyn härtill
och då utskottet på ovan anförda skäl icke finner anledning för det
närvarande föreligga till en skrivelse om utredning i frågan, får utskottet
hemställa,
att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 29 april 1926.
På utskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Närvarande: herrar Österström, Hooth, Julin, Larsén,* Abrahamsson,* I)ahl, G., och
Nilsson, Alexander.
• Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.