Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnandet av den högre lantbruksundervisningen.
1926-04-16 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1926:44, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnandet av den högre lantbruksundervisningen.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
1
Ur 44.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1926 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion
nr 299, av herr Nilsson i Hörby har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag av sakkunniga
snarast möjligt rörande lämpligaste sättet för ordnande av den högre lantbruksundervisningen.
Beträffande motiveringen för denna framställning får utskottet hänvisa
till motionen.
Vid 1909 års riksdag väcktes i bägge kamrarna motioner, åsyftande utredning
och förslag rörande anordnande av lantbrukshögskoleundervisning vare
sig vid eu fullt fristående läroanstalt eller i samband med en eller flera
närstående undervisningsanstalter. Motionärerna höllo före, att det vore
lämpligast, att en särskild lantbrukshögskola inrättades och förlädes till
Stockholm.
Riksdagen avlät med anledning härav en skrivelse i ämnet den 21 april
1909 (nr 92) och framhöll därvid sakens stora betydelse och fann av närmare
angivna skäl frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande obestridligen
vara aktuell. Detta framginge bland annat även av de framställningar,
som gjorts dels av lantmäteristyrelsen angående anstalter för en
högre lantbruksundervisning för lantmäterielever dels ock av lantbruksstyrelsen
rörande anordnande av en högre avdelning eller fortsättningskurser
vid lantbruksinstituten och vilka framställningar föranlett en då
pågående utredning genom sakkunniga. De sålunda ifrågasatta fortsättningskurserna
syntes emellertid icke kunna uppfylla alla önskningar angående en
högre lantbruksundervisning, som med fog kunde framställas. Utan att
vilja på något sätt uttala sig angående den väg, på vilken frågan borde
lösas, eller göra gällande, att den behövde lösas i hela sin omfattning på en
gång, inskränkte sig riksdagen till att framhålla önskvärdheten av att, då
onekligen flera utvägar syntes möjliga, dessa bleve upptagna till prövning.
Förutom den av lantbruksstyrelsen föreslagna utvidgningen av lantbruksinstituten
och det av motionärerna förordade anordnandet av särskild lantbrukshögskoleundervisning
i Stockholm, eventuellt i samband med andra
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 10 saml. 13 höft. (Nr 44J 1
Historik.
1909 år8
riksdag.
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Inrättande av
fortsättningskurser
vid
lantbruksinstituten.
Kungl. Maj:ts
beslut den 17
februari 1911
angående utredning
om
den högre
lantbruks•
undervisningen.
1911 års
sakkunnigas
betänkande.
högskolor därstädes, ansåge riksdagen en tredje utväg kunna tänkas, nämligen
förläggande av den nya högskoleundervisningen till ett av universiteten
med eller utan samband med närliggande institut.
Den 7 juni 1910 avgav lantbruksstyrelsen förslag beträffande anordnande
vid instituten av fortsättningskurser, vilka syntes böra och kunna snarast
inrättas oberoende av högskolefrågan. För 1911 års riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag angående dylika fortsättningskurser, vilka också kommo till
stånd och sedan dess existerat vid bägge instituten.
Den 17 februari 1911 anmälde dåvarande departementschefen ärendet om
utredning i högskolefrågan. Genom fortsättningskursernas inrättande skulle
enligt hans mening de vägande skäl, som talade för att även i vårt land
tillfälle bereddes till vetenskapligt forskningsarbete på jordbruksområdet,
icke i något hänseende förlora i styrka. Departementschefen hemställde, att
Kungl. Maj:t måtte bemyndiga honom att tillkalla högst fem sakkunniga
personer för att verkställa närmare utredning och uppgöra förslag angående
anordnande i vårt land av tillfälle till vetenskapligt forskningsarbete på
lantbrukets och dess binäringars verksamhetsområden samt en därmed förbunden
lantbruksundervisning högre än den, som då meddelades, och efter
fortsättningskursernas inrättande komme att meddelas vid rikets lantbruksinstitut,
samt framhöll, att vid denna utredning hänsyn borde tagas icke
endast till lämpligaste sättet för denna högre lantbruksundervisnings bedrivande
utan ock till de olika vägar för frågans lösning, som läte tänka sig,
samt de skäl, vilka kunde tala för eller emot anlitandet av den ena eller
den andra av dessa vägar.
De sakkunniga, som på grund härav tillkallades, avgåvo betänkande i
april 1913.
Nämnda sakkunniga funno på angivna skäl alternativet att förvandla
instituten till högskolor, vare sig med eller utan bibehållande jämsides därmed
av deras uppgift att utbilda praktiska lantbrukare, icke böra ifrågakomma.
Fortsättnings- eller konsulentkurserna ansågo de vara en tillfällig
anordning, vilken borde bortfalla, när lantbrukshögskoleundervisning inrättades.
Ej heller funno de ändamålsenligt att söka införliva dylik undervisning
med verksamheten vid centralanstalten för jordbruksförsök. De ansågo
därför nödvändigt, att en ny anstalt inrättades för ändamålet. Härvid
upptogo de till skärskådande möjligheten att till en gemensam institution
sammanföra en lantbrukshögskola med andra i viss mån närstående högskolor.
Skäl både för och emot kunde enligt de sakkunnigas mening anföras
beträffande en sådan anordning, dock hade den i utlandet alltmera
befunnits olämplig. För övrigt syntes dem tiden för frågans lösande i dylik
riktning vara i Sverige redan försutten, enär särskilda högskolor, med vilka
kombination varit möjlig, redan organiserats; att efteråt söka inpassa en
lantbrukshögskola i någon av dessa vore olämpligt. Alltså återstode enligt
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
3
de sakkunnigas mening valet mellan en fristående högskola i Stockholm
eller en agronomisk fakultet vid något av universiteten. Då de sakkunniga
funnit det uppenbart, att en fristående lantbrukshögskola i Stockholm skulle
med hänsyn till ekonomien ställa sig mycket ogynnsammare än en universitetsfakultet,
och då de dessutom ansåge, att frågan kunde ur principiell synpunkt
få en fullt lika fördelaktig lösning på det senare sättet, hade de ej
funnit nödigt att i betänkandet intaga en detaljerad utredning angående
det förra av dessa alternativ. Däremot hade de, efter att i valet mellan
Uppsala och Lund hava stannat vid att förorda Uppsala, verkställt en ingående
utredning angående organisation, kostnader m. m. för förläggande
dit av en agronomisk fakultet. Med ett beräknat antal av 150 studerande,
däri inräknade dem, som nu besökte konsulentkurserna vid instituten, föreslogo
de inrättande av 7 professurer jämte docenturer och befattningar så''
som biträdande lärare m. m. Den årliga utgiftsstaten beräknades efter då
gällande penningvärde till 128,800 kronor. Kostnader för byggnader och
uppsättning av inventarier m. m. beräknades till 1,369,000 kronor.
Vid betänkandet var fogad reservation av de sakkunnigas ledamot, professorn
M. Weibull, vilken ansett den högsta lantbruksundervisningens förläggande
till Lunds universitet i visst samband med institutet vid Alnarp
vara den väg, vilken bäst ledde till målet.
Betänkandet innefattar vidare förslag angående lantmäteriundervisningens
förläggande till den agronomiska fakulteten i Uppsala. Härför beräknades
en årskostnad av 39,650 kronor och en engångskostnad av 63,000 kronor. I
reservation uttalade de sakkunnigas ledamot direktören C. Rydberg, att
lantmätarnas utbildning syntes fortfarande böra bedrivas institutmässigt vid
undervisningsanstalt i Stockholm.
I de över betänkandet avgivna utlåtandena av olika myndigheter bar behovet
av en högre lantbruksundervisning allmänt vitsordats, men beträffande
det lämpligaste sättet för frågans lösande hava synnerligen växlande uppfattningar
gjort sig gällande.
Lantbruksakademien har funnit betänkandet icke belysa frågan ur alla
de synpunkter, som kunde anses avgörande, och fördenskull avstyrkt detsamma
samt hemställt om ny fullständig utredning angående samtliga de i
1909 års riksdagsskrivelse omnämnda utvägarna. Reservationer hava avgivits
dels av akademiens dåvarande preses dels ock av 11 andra ledamöter.
Den förstnämnde har ansett, att genom de ettåriga fortsättningskurserna
vid instituten behovet av en grundligare utbildning av lärare vid de högre
lantbruksläroverken och av konsulenter vore tillgodosett och att för den
vetenskapliga forskningen vore i vissa avseenden sörjt genom centralanstalten
men att däremot för utbildning av institutlärare och av föreståndare vid
nämnda centralanstalt ävensom för vetenskapliga studier i allmänhet eu
högskola vore av betydelse. Den borde förläggas till Stockholm. De 11
övriga reservanterna anslöto sig till ett av akademiens förvaltningskommitté
Yttranden
över de sakkunnigas
betänkande.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
framlagt förslag till uttalande, vari upprättandet av en högskola i Stockholm
mera utförligt tillstyrktes och motiverades.
Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
har genom ordförandes utslagsröst biträtt den mening, som uttalades i preses,
reservation mot lantbruksakademiens yttrande, under det att två ledamöter
biträtt det av samma akademis förvaltningskommitté föreslagna yttrandet.
Lärarrådet vid institutet i Ultuna har ansett utredningen i betänkandet
ofullständig och avstyrkt de sakkunnigas förslag.
Styrelsen för samma institut har ansett höjande av lantbruksundervisningen
böra ske på det beståendes grund och utan tvära brytningar, vilka
nödvändigtvis skulle tillintetgöra betydande materiella och ideella värden
och medföra menliga följder för de nuvarande instituten. Dessa borde utvecklas
och samarbete anordnas med universiteten samt den mera specialiserade
lantbruksvetenskapliga utbildningen främjas genom resestipendier till
utlandet. Styrelsen har därför avstyrkt de sakkunnigas förslag.
Lärarrådet vid Alnarv har hållit före, att ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle medföra en försämring av lärår- och konsulentutbildningen
och därmed en tillbakagång av hela vår lägre lantbruksundervisning
och dels icke ställa den lantbruksvetenskapliga forskningen i bättre
läge än den skulle intaga vid en naturlig utveckling vid instituten. Förslaget
avstyrktes därför. Däremot framhölls såsom önskvärt, att en utredning
åstadkom mes angående de förändringar i institutens organisation och
arbetssätt, som möjligen vore behövliga för att instituten skulle på ett tillfredsställande
sätt fylla kraven på vetenskaplig undervisning och forskning.
Reservationer avgåvos av tre lärare, av vilka en tillstyrkte en självständig
högskola, vilken emellertid borde vara förlagd inom Malmöhus län.
Styrelsen för institutet vid Alnarp har framhållit, att i betänkandet saknades
utredning angående möjligheten att utvidga lantbruksinstituten och
ävenså huruvida icke en kombination av studier vid instituten och vid den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen av filosofiska fakulteten vid universiteten
i många fall kunde åvägabringas. Särskilt den sista utvägen borde kunna i Sverige
bereda stora fördelar på grund av institutens läge i närheten av universitetsstäderna
och den borde bliva den billigaste för staten. Fn ny utredning
borde ske, huru instituten borde utvidgas för att bliva i stånd att mottaga
— ej nödvändigt i internat — ett större antal elever än hittills och tillika
lämna sin andel vid den högre lantbruksundervisningen i samband med
högre agronomexamina vid universiteten. Intill en sådan utredning åstadkommits,
avstyrktes de sakkunnigas förslag.
Även lantbruksstyrelsen har fäst uppmärksamheten på att de sakkunnigas
betänkande innefattade utredning endast angående ett av de i riksdagens
skrivelse omnämnda alternativen och att även i denna del utredningen vore
så tillvida ofullständig, som den beaktansvärda frågan angående åstadkommande
av samband i en eller annan form mellan en till universiteten för
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
5
lagd högre lantbruksundervisning och närliggande lantbruksinstitut icke
upptagits till prövning. En sådan lösning syntes dock skola erbjuda icke
obetydliga fördelar såväl för fakultetsundervisningen som för vederbörande
institut. Enligt styrelsens åsikt borde utbildningen av konsulenter och lantbrukslärare
fortfarande kvarbliva vid instituten, varest de praktiska jordbruksintressena
voro förhärskande och den pedagogiska utbildningen lättare
främjades än vid en högskola. Då skulle för högskolan återstå ett så pass
ringa antal studerande, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke dessas krav
på högre utbildning kunde åtminstone tillsvidare tillgodoses på andra vägar.
På grund härav och med hänsyn därjämte till att det syntes skola vålla
svårighet att genast besätta de föreslagna professurerna vid en högskola med
kompetenta innehavare, och att, om dessa togos från instituten eller försöksanstalterna,
samma svårigheter skulle för dessa institutioner uppstå att fylla
tomrummen, har lantbruksstyrelsen ansett lämpligt att tillsvidare stipendier
inrättades för studier vid utländska högre lantbruksundervisningsanstalter.
Härigenom skulle, när riktlinjerna för den högre lantbruksundervisningens
ordnande i Sverige en gång läge klara och tydliga, lösningen av frågan
underlättas. För närvarande avstyrktes de sakkunnigas förslag och styrelsen
hade därför icke haft skäl ingå på en granskning av förslagets detaljer.
Större akademiska konsistoriet i Uppsala har tillstyrkt de sakkunnigas
förslag om den högre lantbruksundervisningens ävensom lantmäteriundervisningens
förläggande till universitetet i Uppsala och allenast framställt
vissa erinringar beträffande organisationen m. m.
Större akademiska konsistoriet i Lund har biträtt förslaget, att ifrågavarande
undervisning skulle bedrivas vid universitetet, men ansett att den
borde förläggas till Lund i enlighet med professor Weibulls reservation vid
sakkunnigbetänkandet.
Universitetskanslern har ansett goda skäl vara förebragta för förslaget
att den högre lantbruksundervisningen skulle meddelas vid en agronomisk
fakultet och förordat dess förläggande till Uppsala.
Lantmäteristyrelsen har gjort gällande, att lantmäteriundervisningen borde
baseras på inlärande av bestämda kurser och icke huvudsakligen på självstudier,
liksom vid universiteten. En särskild undervisning för lantmätare
voro på grund härav och av andra angivna skäl att förorda. Dock kunde
en kombination med lantbrukshögskola tänkas i form av gemensam yttre
gestaltning men ingen tvångsvis ordnad gemensam undervisning. Förläggning
till Uppsala syntes skola medföra olägenheter från lantmäteriets synpunkt.
Man kunde möjligen i Stockholm förena skogsliögskolan, lantbrukshögskolan
och en högskola för lantmäteri och geodesi till en gemensam institution
med tre fakulteter.
Förevarande fråga har även varit föremål för mycken uppmärksamhet i
lantbruksintresserade kretsar. I fackpressen har den ganska livligt debatterats,
utan att dock meningarna kunna anses hava samlat sig om någon viss linje
-
Särskilda
framställ
ningar.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Organisationsändringar
vid
lantbruksinstituten.
Lantbruksstyrelsens
yttrande
över
förevarande
motion.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har i skrivelse den 15 april 1919
hemställt om verkställande av dylik utredning. Sällskapet har därvid med
erinran om de olika vägar, som syntes erbjuda sig för frågans lösning,
yttrat, att vid utredningen borde i lika hög grad beaktas utbildningen av
praktiskt dugliga yrkesmän för det större jordbrukets behov som utbildningen
av teoretiskt skolade och kunniga forskare, undervisare och ämbetsmän,
vadan utredningen borde utmynna i ett förslag, som avsåge att meddela
bästa möjliga undervisning för båda dessa utbildningssyften. Ävenså
syntes utredningen böra omfatta utbildningen av lantbruksingenjörer och
lantmätare samt den högre undervisningen i trädgårdsskötsel för att få utrönt,
huruvida och i vilken mån dessa utbildningsgrenar kunna förenas
med den högre lantbruksundervisningen.
Hushållningssällskapens ombud hava likaledes genom skrivelse den 30
september 1924 gjort framställning om förnyad allsidig utredning i ämnet.
Sedan Kungl. Maj:t den 24 maj 1918 på framställningar av de bägge
nuvarande lantbruksinstitutens styrelser bemyndigat dessa att utse ombud
för överläggning angående en allsidig revision av institutens stadgar, ha institutens
styrelser i skrivelser den 23 maj, respektive 30 september 1919 framlagt
förslag till vissa organisationsändringar vid instituten, bland annat
innebärande anställandet av ökade lärarkrafter. De teoretiska inträdesfordringarna
till agronomkursen borde höjas och närmare motsvara studentexamenskompetens.
De praktiska förkunskaperna borde noggrannare kontrolleras.
Beträffande konsulentkursen hava även vissa ändringar föreslagits,
varjämte med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal elever, som hittills
genomgått denna kurs, framhållits, att för vissa befattningar i lantbrukets
tjänst borde krävas att hava genomgått denna kurs, så att detta verkligen
skulle för eleverna innebära en påtaglig förmån. Nämnda omorganisationsförslag
hava sedermera överlämnats till lantbruksstyrelsen för yttrande.
Utskottet har i vederbörlig ordning infordrat lantbruksstyrelsens yttrande
över förevarande motion. Styrelsen har anfört i huvudsak följande:
»Frågan angående ordnandet av den högre lantbruksundervisningen har
under de senare decennierna stått på dagordningen och varit föremål för
åtskillig uppmärksamhet, som bland annat tagit sig uttryck i tillsättandet
av en kommitté, som år 1913 efter slutförandet av sitt uppdrag i avgivet
betänkande föreslog frågans lösning genom upprättande av en agronomisk
fakultet vid universitetet i Uppsala.
Det sålunda framförda förslaget möttes icke med sådant allmänt gillande,
att dess omedelbara förverkligande kunde ifrågasättas. Dels förutsatte det
betydande ekonomiska uppoffringar från det allmännas sida och dels syntes
grunden för detsamma i så måtto något osäker, som någon fast beräkning
angående det stadigvarande behovet av högskolemässigt utbildade agronomiska
krafter icke förelåg. När så världskrigets verkningar gjorde sig gällande
även i vårt land, var det helt naturligt, att den slutgiltiga lösningen
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
7
av förevarande fråga blev ställd på framtiden. Under den tid som förflutit
efter världskrigets avslutande, torde på grund av de statsfinansiella
svårigheterna ringa utsikt hava förefunnits att med framgång framföra
krav på de ekonomiska uppoffringar, som alltid måste vara förbundna med
en tidsenlig omorganisation av ifrågavarande undervisning.
Genom de av styrelsen för lantbruksinstitutet vid Ultuna samt av styrelsen
för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp år 191!) framställda^ förslag
till nya stadgar för instituten ävensom till vissa organisatoriska detaljförändringar
aktualiserades åter frågan om den högre lantbruksundervisningens
ordnande, åtminstone för lantbruksinstitutens vidkommande. Det
syntes emellertid önskvärt, för att icke säga nödvändigt, att söka klargöra
lantbruksinstitutens uppgift och eventuella inordnande i den högre lantbruksundervisningen,
innan nämnda förslag till nya stadgar för instituten slutgiltigt
prövades.
Av detta skäl och med hänsyn jämväl till Kungl. Maj:ts ställningstagande
mot anlitande — annat än i undantagsfall — av kommittéer eller särskilda
sakkunniga för verkställande av utredning i förekommande frågor, bär
lantbruksstyrelsen sökt att med egna krafter åstadkomma erforderlig utredning
i denna fråga, såvitt den anginge lantbruksinstituten, ett arbete, som
tog sin början år 1923. Vissa, delvis ganska omfattande förarbeten äro
också utförda. Måhända bör här också erinras därom, att Kungl. Maj:t
såsom ett led i detta utredningsarbete berett lantbruksstyrelsens chef och
byråchefen för styrelsens lantbruksbyrå tillfälle att under — låt vara
kortvariga — besök på respektive platser studera den högre lantbruksundervisningens
organisation och nuvarande ställning i såväl Danmark
som Norge.
På grund av den stora arbetsbörda - till mycket stor del av natur att
icke tåla uppskov — som påvilat lantbruksstyrelsen, har det emellertid icke
varit möjligt att med anlitande uteslutande av styrelsens egna arbetskrafter
slutföra den påbörjade utredningen. Det var meningen att söka forcera
arbetet under sistlidna sommar, eventuellt efter inhämtat bemyndigande att
inom styrelsen tillkalla särskilda sakkunniga. På grund av förhållanden,
varöver styrelsen icke kunnat råda, har det emellertid hittills icke varit
möjligt att genomföra denna avsikt.
Frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande tränger emellertid
till sin lösning. Även om det knappast med fog torde kunna sägas,
att ifrågavarande undervisning sådan den för närvarande bedrives vid våra
lantbruksinstitut, är på väg att »försempas», lärer det dock icke kunna
bestridas, att den är i hög grad i behov av en omorganisation. Det lärer
icke heller kunna förnekas, att den högre lantbruksundervisningen i
vårt land i åtskilliga delar står efter motsvarande undervisning i grannländerna.
Olika förslag ifråga om sättet för en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen
hava under årens lopp framkommit. Även om vissa
av dessa av olika skäl — i första rummet kanske ekonomiska — utan vidare
kunna lämnas ur räkningen, återstå dock åtskilliga, vilka lära böra underkastas
en mera ingående prövning. Uteslutet är givetvis icke heller, att
den slutliga lösning av förevarande fråga, som kan befinnas möjlig och
lämplig, ligger vid sidan av redan framförda förslag. Fn utredning i ämnet
synes alltså av förhållandena i hög grad påkallad och har detta behov även
av lantbruksstyrelsen uppmärksammats. Ett sådant utredningsarbete synes
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Utskottet.
kunna företagas under flera olika former, beträffande vilka lantbruks styrelsen
icke finner anledning att här närmare uttala sig.
Av större vikt synes vara, att för utredningen redan från början lämnas
vissa riktlinjer. Med avseende härå tillåter lantbruksstyrelsen sig att framhålla
följande.
Utredningen bör till en början inriktas på ett konstaterande av, huru
stort det normala behovet kan antagas vara av personer med högre agronomisk
utbildning av mer eller mindre fördjupad vetenskaplig karaktär.
Därest utredningen i denna del möjligen giver vid handen, att behovet av
och anslutningen till en agronomisk högskolebildning av verkligt vetenskaplig
läggning icke äro eller anses bliva tillräckligt stora för att motivera en
högskola av denna typ, synes böra utredas, huru för det jämförelsevis
ringa antal studerande, som kunna antagas önska åtnjuta verklig vetenskaplig
utbildning i vissa discipliner, må kunna beredas tillfälle till en
bekväm och naturlig övergång från den högre lantbruksundervisningsanstalt,
som kan komma att inrättas, till universitetet eller annan högskola,
där undervisning meddelas uti ifrågavarande disciplin.
Utredningen synes vidare böra avse ett noggrant klarläggande av frågan,
huruvida och i vad mån redan befintliga institutioner och byggnader kunna
tagas i anspråk för ändamålet. Skulle denna del av utredningen giva vid
handen, att nuvarande lantbruksinstitut — ettdera eller båda — icke synas
böra komma i fråga såsom underlag för den blivande högre agronomiska
undervisningen, synes jämväl böra utredas, vilken uppgift efter omorganisationen
skall anses tillkomma vederbörande institut, ävensom den förändring
i dess organisation, som i så fall lärer bliva påkallad.»
En slutlig lösning av den sedan årtionden aktuella frågan om ordnandet
av den högre lantbruksundervisningen måste otvivelaktigt anses vara i
hög grad påkallad. Sedan länge är vårt land på detta område i ett sämre
läge än grannländerna. Följderna av denna efterhlivenhet framträda
med åren alltmera, bland annat genom växande svårigheter att besätta
lärarplatserna vid lantbruksinstituten och andra befattningar, för
vilkas bestridande på tillfredsställande sätt mera vetenskapliga kvalifikationer
äro behövliga. Om alltså behovet av en förbättrad dylik undervisning
är allmänt insett och erkänt, gå meningarna starkt i sär, såväl beträffande
omfattningen av detta behov som i fråga om det sätt, på vilket
det bör tillgodoses. Såsom från liera håll framhållits är den i ämnet
hittills verkställda utredningen — vilken för övrigt numera måste anses
vara tämligen föråldrad — i dessa avseenden på åtskilliga viktiga
punkter ofullständig.
Sålunda torde den grundläggande frågan om den ifrågasatta verksamhetens
uppgifter icke vara tillräckligt noggrant klarlagd. I detta avseende
synes vara av stor betydelse att få fastslaget, vilka kompetensfordringar
man anser böra ställas på lärare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna,
jordbrukskonsulenter m. fl. liknande tjänstemän. Därest högskoleutbildning
anses erforderlig för dessa tjänstemän, skulle högskoleundervisningen
komma att begagnas av ett relativt stort antal studerande,
under det att i annat fall sagda antal sannolikt bleve mera begränsat.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44. 9
Likaledes torde frågan, huruvida högskoleundervisning kunde beredas
yrkesmän vid det praktiska jordbruket, vara förtjänt av beaktande.
Vad angår sättet för anordnande av högskoleundervisningen så synes
detta kunna bliva i hög grad beroende av vilket resultat man kommer
till beträffande behovets omfattning. Även om undervisning skulle böra
beräknas för ett så stort antal studerande, som lantbrukshögskolesakkunniga
på sin tid antagit, synes man vid den verkställda utredningen icke hava
tillräckligt beaktat och undersökt de olika möjligheter, som härutinnan
erbjuda sig. På sätt lantbruksstyrelsen framhållit synes det icke heller
vara uteslutet, att den lösning av förevarande fråga, som kan befinnas
lämplig och möjlig, ligger vid sidan av redan framförda förslag.
Det torde därför vara nödvändigt, att en förnyad allsidig utredning — som
lämnar möjlighet till fullständig jämförelse mellan de olika tänkbara utvägarna
icke minst med hänsyn till deras ekonomiska konsekvenser och
praktiska genomförbarhet — kommer att äga rum. I detta sammanhang
torde även böra framhållas vikten av en noggrann undersökning av
den synnerligen komplicerade frågan om sättet för övergången från nuvarande
förhållanden till en lantbruksundervisning av ifrågavarande art.
I detta avseende torde böra uppmärksammas vad lantbruksstyrelsen anfört
rörande betydelsen av studiestipendier för utbildningen av högre kvalificerade
lärarkrafter.
Tydligt är, att hur än frågan om högskoleundervisningen löses, den icke
kan undgå att utöva inverkan på lantbruksinstitutens organisation. Förut
omförmälda ärende angående ändringar i institutens stadgar m. m., vilket
även i och för sig tränger till lösning, torde därför böra beaktas vid
utredningen.
På sålunda anförda skäl har utskottet ansett sig böra i huvudsak tillstyrka
motionen och hemställer alltså,
att riksdagen i anledning av förevarande motion II: 299
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om allsidig
utredning samt förslag snarast möjligt rörande lämp~
ligaste sättet för ordnande av den högre lantbruks*
undervisningen.
Stockholm den 16 april 1926.
På jordbruksutskottets vägnar:
O. NILSSON.
Bihang till riksdaaens protokoll 1926. 10 samt. 13 höft. (Nr U.)
2
10 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvax''it:
från första kammaren; herrar Nilsson i Kabbarp, Sederholm, Ingeström och Andersson
i Arbrå samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Tanga, Olsson i Broberg, Pettersson i Bjälbo,
Carlström, Uddenberg i Karlskoga, Vahlstedt och Månsson i Erlandsro.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1926:182 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den högre lantbruksundervisningen. a1 i texten