Konstitutionsutskottets memorial Nr 29
1926-02-16 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1926:29, Konstitutionsutskottets memorial Nr 29
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 4 mai 1926 kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning av
de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1925 till och med den 10 januari 1926 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över
justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1925 till och
med den 8 januari 1926;
justitieärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 31
december 1925;
utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1925 till och
med den 7 januari 1926;
försvarsärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8
januari 1926;
socialärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8
januari 1926;
kommunikationsärenden från och med den 16 januari 1925 till och med
den 8 januari 1926;
finansärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8
januari 1926;
ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den
8 januari 1926;
jordbruksärenden från och med den 14 januari 1925 till och med den 8
januari 1926; samt
handelsärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8
januari 1926.
Dessutom hava, efter gjorda framställningar, till utskottet överlämnats
dels det över justitiedepartementsärenden i statsrådet den 27 mars 1926
förda protokoll angående Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regentens resa
till Danmark och huru därunder kommer att med riksstyrelsen förhållas;
dels ej mindre utdrag av de över utrikesdepartementsärenden i statsrådet
den 26 februari och den 5 mars 1926 förda protokoll, i vad de angå
Sveriges deltagande genom ombud i Nationernas förbunds råds och förBihang
till riksdagens protokoll 1926. 5 sand. 23 höft. (Xr 29.)
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
samlings möten i mars 1926, än även de över samma ärenden i statsrådet
den 11 (nr 12) och den 15 (nr 14 och 15) mars 1926 förda protokoll;
dels utdrag av det över utrikesdepartementsärenden i statsrådet den 16
april 1926 förda protokoll, i vad det angår anmälan av skrivelse från
riksdagens konstitutionsutskott;
dels utdrag av det över utrikesdepartementsärenden i statsrådet den 30
april 1926 förda protokoll, i vad det angår anmälan av skrivelse från
konstitutionsutskottet;
dels det över finansärenden i statsrådet den 19 februari 1926 förda protokoll,
i vad det angår bidrag till täckande av kostnaderna för Hans Kungl.
Höghet Kronprinsens och Hennes Kungl. Höghet Kronprinsessans tillämnade
besök i Amerika;
dels ock det över ecklesiastikärenden i statsrådet den 29 januari 1926
förda protokoll, i vad det angår viss ändring av bestämmelserna rörande
resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän vid rikets
universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Slutligen hava från utskottet framställningar gjorts även om överlämnande
av dels det eller de särskilda protokoll, som må hava förts i statsrådet
under tiden från och med den 10 januari 1925 till och med den 10
januari 1926 i ärenden angående Sveriges deltagande genom ombud i
Nationernas förbunds församling och dess råds möten, samt dels det eller
de statsrådsprotokoll, som innevarande år må hava förts angående den i
pressen omförmälda frågan om uteslutande av uppgifter rörande ordnar
ur statskalendern; men har upplysning vunnits, att inga sådana protokoll
föreligga.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och nu
fullbordad,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet
funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra,
jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas.
l:o.
Utskottet har under verkställandet av årets granskningsarbete funnit
anledning särskilt rikta sin uppmärksamhet på sättet för beredningen och
handläggningen av regeringsärenden i den mening regeringsformen avser.
Utskottet har därvid iakttagit dels en viss tendens till förskjutning av
ärenden från Kungl. Maj:ts till departementschefernas avgörande, dels
en allt starkare framträdande benägenhet att förvandla offentliga hand
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 3
lingar till icke offentliga och betrakta skriftliga yttranden såsom allenast
privata minnesanteckningar för muntlig framställning, varigenom icke
blott tryckfrihetsförordningens föreskrifter kringgås på ett sätt, som ej
kan av utskottet lämnas oanmärkt, utan också den av grundlagarna
fordrade konstitutionella granskningen materiellt omöjliggöres.
I tre av utskottet särskilt uppmärksammade fall har så ringa avseende
blivit fäst vid grundlagarnas föreskrifter, att utskottet, med allt beaktande
av att en viss lättnad i administrationsformerna kan vara önskvärd, icke
kunnat undgå att finna vederbörande föredragandes tillvägagångssätt
konstitutionellt betänkligt och även ur andra synpunkter olämpligt.
De fall, utskottet funnit anledning här upptaga, äro följande:
a.
[Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 november och
den 18 december 1925.]
Av Kungl. Maj:ts den 18 december 1925 givna proposition till riksdagen,
nr 8, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt och det till denna proposition fogade
utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 21 november 1925, framgår, att för beredning
av detta ärende chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin »hos
regeringsrättens ledamöter gjort förfrågan angående de åtgärder, vilka kunna
böra vidtagas i syfte att nå ett snabbare avgörande i regeringsrätten», och
att »regeringsrättens äldste ledamot har meddelat mig (statsrådet Nothin), att
regeringsrätten efter överläggning funnit sig böra anvisa vissa åtgärder,
vilka skulle leda till att ett större antal mål under året kunde föredragas».
I föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet av
den 21 november 1925 angivas också, med åberopande av vad regeringsrättens
ledamöter ansett och ifrågasatt, vissa åtgärder, som i detta avseende
vore att taga i övervägande.
Då hithörande spörsmål röra ett ämne av synnerlig vikt för rättsskipningen
i vårt land och då detta ämne i hög grad tilldragit sig riksdagens
uppmärksamhet, har riksdagens konstitutionsutskott funnit sig böra inhämta
fullständiga upplysningar om allt vad i detta avseende förekommit.
I sådant syfte anhöll konstitutionsutskottet i skrivelse den 8 februari
1926 till statsrådet Karl Schlyter, »att Herr Statsrådet behagade föranstalta om
överlämnande till utskottet av samtliga handlingar till ärendena nr 53 a i
protokollet över justitiedepartementsärenden den 21 november 1925 och nr 88 i
protokollet över samma ärenden den 18 december 1925 angående förslag till lag
om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regerings
-
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
rätt ävensom eventuella ytterligare handlingar berörande propositionen nr 8
till innevarande års riksdag i detta ämne».
Sedermera inkom till utskottet en skrivelse av följande innehåll:
»Till herr ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott.
Med anledning av Eder i skrivelse den 8 februari 1926 framställda begäran
om överlämnande till utskottet av handlingarna till ärendena nr 53 a i protokollet
över justitiedepartementsärenden den 21 november 1925 och nr 88 i
protokollet över samma ärenden den 18 december 1925 angående förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt har jag härmed äran meddela, att några handlingar till nämnda
ärenden icke finnas.
Däremot har chefen för justitiedepartementet i anledning av sagda skrivelse
uppdragit åt undertecknad att överlämna närslutna akt.
Stockholm den 16 februari 1926.
Enligt uppdrag
E. Lindström
t. f. registrator.»
Den i denna skrivelse omförmälda akten består av en skrivelse från regeringsrådet
Jarl Ernberg till chefen för justitiedepartementet jämte därtill hörande
bilaga. Skrivelsen är av följande lydelse:
»Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.
I till undertecknad ställd skrivelse den 19 sistlidne juni har Herr Statsrådet
anhållit att, med anledning av den avsevärda balansen av hos regeringsrätten
anhängiga mål, före den 1 nästkommande oktober få sig meddelade
yttranden från regeringsrättens ledamöter, huruvida särskilda åtgärder ansåges
påkallade för balansens nedbringande, samt i händelse så vore fallet, vilka
åtgärder för ändamålet borde vidtagas utan att ökning skedde av regeringsrättens
arbetskrafter.
Med föranledande härav hava regeringsrättens ledamöter sammanträtt till
överläggning angående de i skrivelsen berörda frågor; och hava därvid
samtliga regeringsråd förenat sig om det å härvid fogade bilaga återgivna
yttrande, vilket jag härmed har äran att till Herr Statsrådet överlämna.
Stockholm den 30 september 1925.
Vördsammast
. Jarl Ernberg.»
Å skrivelsen är gjord en anteckning av följande innehåll:
»Denna handling har av regeringsrådet Ernberg vid personligt besök hos
mig överlämnats, med uttrycklig begäran att handlingen, vilken icke blivit
i regeringsrätten protokollsförd, ej måtte betraktas såsom en ämbetsskrivelse
eller som sådan diarieföras, utan att regeringsrättens ledamöters svar å min
skrivelse den 19 juni 1925 måtte få anses avgivet genom muntligt meddelande
av regeringsrättens ordförande i överensstämmelse med bilagans
innehåll.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 2''J.
5
Vid förfrågan denna dag har regeringsrådet Ernberg medgivit, att handlingen
må tillställas konstitutionsutskottet.
Stockholm den 16 februari 1926.
Torsten Nattlin.»
Den ordning för ärendenas beredande till föredragning hos Konungen i
statsrådet och för behandlingen av nödiga upplysningar, som jämlikt § 10
regeringsformen skola i och för detta ändamål inhämtas från vederbörande
ämbetsverk, vilken här förekommit, är uppenbarligen icke förenlig med
grundlagarnas föreskrifter.
Föredragande departementschefen, som den 19 juni 1925 riktat eu skrivelse
till regeringsrättens äldste ledamot regeringsrådet Jarl Ernberg i syfte att
före den 1 oktober samma år få sig meddelade yttranden från regeringsrättens
ledamöter, huruvida särskilda åtgärder ansåges påkallade för balansens
nedbringande och ett snabbare avgörande i regeringsrätten, åberopar och
stöder sig i sitt anförande till statsrådsprotokollet av den 21 november 1925
på de av sagda ledamöter avgivna yttranden och anför därvid, vad i vissa
delar av dem »ansetts» och »ifrågasatts». Men den handling, varur dessa
upplysningar hämtats och varpå departementschefen sålunda bygger sitt till
Konungen givna råd, har denne funnit sig kunna och böra undanhålla
offentligheten.
Det borde säga sig självt, att, när eu Konungens rådgivare åberopar
utlåtanden av ett ämbetsverk eller en myndighet, dessa utlåtanden också
skola finnas tillgängliga för alla och envar som saken angår. Fullt tydliga
i detta avseende äro också tryckfrihetsförordningens bestämmelser, då det i
dess § 2 4:o sägs, att — med de undantag och villkor i sagda grundlag
stadgas — skola alla högre och lägre rätters och alla högre och lägre
ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev vara offentliga.
Något undantag, vad regeringsrätten och dess ledamöter beträffar, uti
detta hänseende göres ej i tryckfrihetsförordningen. Fastmera är regeringsrätten
liksom högsta domstolen uttryckligen omnämnd i det anförda momentet.
Att, såsom skett, uti justitiedepartementet åsätta den handling, som här
är i fråga, beteckningen »Konfidentiell» medför i nu berört avseende ingen
ändring. Såsom redan 1921 års konstitutionsutskott, uti dess memorial nr
42, i en annan dechargefråga framhållit, föreligger enligt vår rätt ingen
möjlighet att i andra fall än dem som uttryckligen angivas i tryckfrihetsförordningen
»förvandla offentliga handlingar till hemliga eller tilldela dem
det slags mindre grad av sekretess, som torde få anses avsedd med deras
betecknande som ''förtroliga’.»
Lika litet kan en av en domare eller annan ämbetsman framställd begäran,
att ett av denne överlämnat skriftligt yttrande, som uti ett ärende
avgivits från en domstol eller ett ämbetsverk, ej måtte betraktas såsom en
6 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
ämbetsskrivelse eller som sådan diarieföras, upphäva skrivelsens egenskap
av offentlig handling.
Varthän det kunde leda, därest vid sidan av grundlagens bud en behandling
av nu angiven art av de från ämbetsverk och domstolar avgivna yttranden
finge innästla sig, behöver e.i närmare utvecklas.
För att ådagalägga detta är det tillräckligt att, i det fall som nu är före,
återgiva ett brottstycke ur det av regeringsrättens ledamöter avgivna yttrandet,
däri det, efter att dessa ledamöter uttalat sig för regelmässigt användande
vid föredragning i regeringsrätten av promemoriemetoden, vidare
heter:
»Vidare torde möjlighet böra beredas till ett noggrannare urval av föredragande
än som nu understundom kunnat ske. I regel kan det knappast
anses lämpligt, att befattning såsom föredragande i regeringsrätten har karaktär
av en ordinarie sluttjänst. Här liksom beträffande föredragandena i
högsta domstolen torde det vara av stor betydelse att hålla vid liv dessa
tjänstemäns intresse att genom presterande av bästa möjliga arbete vinna
ökade utsikter till befordran. Lämpligast torde vara att förordna föredragande
på begränsad tid mot ett icke oväsentligt arvode såsom tillägg till
deras övriga löneförmåner. Regeringsrätten har därför ock redan tidigare
under hand gjort framställning i sådant syfte.
Genom en dylik anordning skulle förordnanden såsom föredragande i regeringsrätten
med all sannolikhet bliva mera eftersträvade än hittills. Aspiranter
från såväl departementen som dem underlydande verk skulle framkomma
och möjlighet till bättre urval därigenom beredas. Härtill skulle i
än högre grad bidraga, om en väl vitsordad tjänstgöring såsom föredragande
i regeringsrätten kunde meritera till exempelvis expeditionschefsförordnanden.
»
Det lärer ej kunna bestridas, att vid Kungl. Maj:ts och riksdagens behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 8 av den 18 december 1925 jämväl
dessa från regeringsrätten framförda synpunkter bort få komma till synes,
belysas och bedömas.
De hava i stället av chefen för justitiedepartementet undanhållits offentlighetens
ljus. Vilka synpunkter och vilka hänsyn än må därvidlag hava
varit för föredragande departementschefen bestämmande, finner konstitutionsutskottet
sig pliktigt att framhålla, det grundlagens ofrånkomliga bud bort
framför dem göras gällande.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Nothin.
Närvarande: Herrar Engberg *, Strömberg, David Bergström, Thulin, Adolf Dahl, Iieulerskiöld,
X. J. /•’■ Almkvist *, X. J. M. Svensson, Leander, Larsén, Ljunglund, Sävslröm *,
Magnusson i Tumhult, Vennerström, Bäckström, Borg *, K. A. Westman, Hallén, Forssell och
Almquist i Göteborg.
* Kj närvarande vid justeringen.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
7
b.
|Protokoll över finansärenden den 11 september 1925.]
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 bildades i april 1922 med uppgift
att medelst stödkrediter underlätta avvecklingen av de svårigheter på kreditväsendets
område, vilka uppkommit under den ekonomiska depressionen efter
världskriget. Aktiekapitalet utgjorde 5 miljoner kronor och tecknades av
vissa banker, vilka erhöllo rätt att erlägga likvid i räntefria depositionsbevis.
För verksamhetens möjliggörande tillhandahöll staten genom riksgäldskontoret
bolaget en garantifond i obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida samt förskrivna med 5 procent ränta, till nominellt 50
miljoner kronor. Av styrelsens fem ledamöter skulle ordföranden jämte
suppleant utses av Kungl. Maj:t samt två ledamöter med suppleanter av''
bankofullmäktige, respektive riksgäldsfullmäktige. De två återstående ledamöterna
jämte suppleanter skulle utses av aktieägarna.
I februari 1923 (jämför riksdagens skrivelse nr 30) medgavs en höjning
från 55 miljoner kronor intill 110 miljoner kronor såsom det högsta belopp,
vartill kassans förbindelser efter Kungl. Maj:ts medgivande skulle kunna
uppgå. Under de följande åren deltog på grund av särskilda medgivanden
av Kungl. Maj:t i enlighet härmed aktiebolaget Kreditkassan i rekonstruktion
och avveckling av ett flertal penninginstitut.
Den 10 september 1925 hemställde styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan
till Kungl. Maj:t om medgivande för kassan att för rekonstruktion av'' aktiebolaget
Nordiska handelsbanken få öka sina förbindelser intill ett belopp av''
högst 110 miljoner kronor i enlighet med följande skrivelse:
»Till Konungen.
Styrelsen för aktiebolaget kreditkassan av år 1922 får härmed i underdånighet
anföra följande.
Genom skrivelse av den 23 mars 1923 från Kungl. finansdepartementet
har kreditkassan bemyndigats öka kassans förbindelser till högst 69 miljoner
kronor, och har Eders Kungl. Maj:t genom nådig skrivelse av samma dag
uppdragit åt kreditkassan att medverka vid avvecklingen av aktiebolaget
Svenska lantmännens bank och därvid ikläda kassan förbindelser intill ett
belopp av 30 miljoner kronor. Det högsta belopp, vartill kreditkassan för
närvarande är berättigad ikläda sig förbindelser, uppgår alltså till 99 miljoner
kronor. Sammanlagda beloppet av kreditkassans förbindelser utgör
nu omkring 98,500,000 kronor, eller, om härifrån avräknas de omkring
9,500,000 kronor, varmed Stockholms enskilda bank och Skandinaviska kreditaktiebolaget
utfäst sig att medverka vid rekonstruktionerna av'' Smålands
enskilda bank och Wermlands enskilda bank, till omkring 89 miljoner kronor.
Detta belopp torde eventuellt genom överflyttande till andra penningein rättningar
av tidigare av kassan övertagna engagement kunna nedbringas med
10 å 15 miljoner kronor.
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Fråga har nu uppkommit om lämnande av kreditkassans stöd vid rekonstruktion
av aktiebolaget Nordiska handelsbanken, och får kreditkassans
styrelse härmed i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville medgiva
kreditkassan rätt att, för den händelse dylik rekonstruktion med kassans
medverkan kommer till stånd, öka kassans förbindelser intill ett belopp av
110 miljoner kronor, eller det högsta belopp, vartill kassans förbindelser
enligt av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen fattade beslut må kunna uppgå.
Stockholm den 10 september 1925.
Underdånigst
För Styrelsen för aktiebolaget kreditkassan av år 1922.
ANDERS ÖRNE.
Viktor Moll. H. S. Tamm.»
Medgivande härom lämnades den 11 september 1925 enligt statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, som beträffande här ifrågavarande
ärende är av följande lydelse:
»Med föranledande av en av styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan av år
1922 i skrivelse den 10 september 1925 gjord framställning medgiver Kungl.
Maj:t, att aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 må för rekonstruktion av
aktiebolaget Nordiska handelsbanken öka sina förbindelser intill ett belopp
av högst etthundratio miljoner kronor.»
Konstitutionsutskottet infordrade den 26 januari 1926 de till detta ärende
hörande handlingarna, men erhöll inga andra handlingar än ovannämnda
skrivelse från aktiebolaget Kreditkassans styrelse av den 10 september 1925.
Ärendets beskaffenhet liksom sagda skrivelses innehåll föranledde utskottet
att av låta följande skrivelse:
»Herr Statsrådet Karl Seidyter.
I skrivelse till Herr Statsrådet den 26 nästlidna januari anhöll jag på
uppdrag av konstitutionsutskottet och å dess vägnar, att Herr Statsrådet behagade
föranstalta om överlämnande till utskottet av fullständiga handlingar
till ärendet nr 22 i protokollet över finansärenden den 11 september 1925
angående tillstånd för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 att ikläda sig
ytterligare förbindelser. Med anledning härav har utskottet allenast bekommit
styrelsens för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 framställning till Konungen
den 10 september 1925. Då emellertid i sagda framställning åberopats förhållanden,
vilka i densamma icke närmare utvecklats, men vilka för utskottets
bedömande av ärendets behandling hos Kungl. Maj:t äro av betydelse, får
jag på uppdrag av utskottet och å dess vägnar anhålla, att utskottet måtte
erhålla alla handlingar och upplysningar, som vid ifrågavarande ärendes
prövning och avgörande varit för Kungl. Maj:t tillgängliga.
Stockholm den 11 februari 1926.»
Då något svar härå ej avhördes, förnyade utskottet sin begäran genom
skrivelse av den 9 mars 1926, ställd även denna, till statsrådet Schlyter.
Den 18 mars inkom från statsrådet Wigforss följande svar å dessa skrivelser:
-
Konstitutionsutskottets memorial AV 29. 9
»Herr Ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott.
Sedan Herr ordföranden på uppdrag av konstitutionsutskottet och å dess
vägnar anhållit om överlämnande till utskottet av fullständiga handlingar
till ärendet nr 22 i protokollet över flnansärenden den 11 september 1925
angående tillstånd för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 att ikläda sig
ytterligare förbindelser, har till utskottet överlämnats en av styrelsen för
nämnda bolag den 10 september 1925 gjord framställning i ämnet. Sedermera
har Herr ordföranden anhållit, att utskottet måtte erhålla alla handlingar
och upplysningar, som vid ifrågavarande ärendes prövning och avgörande
varit för Kungl. Maj:t tillgängliga. Med anledning härav får jag meddela,
att utöver den skrivelse från bolaget, som redan överlämnats till utskottet,
några handlingar eller eljest i skrift avgivna upplysningar ej varit för Kungl.
AIaj:t tillgängliga vid ärendets prövning.
Stockholm den 15 mars 1920.
Ernst W ig forss.»
Då det av ordalagen i detta svar syntes framgå, att vid ärendets handläggning
begagnande av skriftliga handlingar undvikits, och att de för
avgörandet nödvändiga upplysningarna måst hava på annat sätt lämnats,
infordrade utskottet bestämt besked härom genom följande skrivelse:
»Herr Statsrådet Karl Sclilyter.
Vid granskning av statsrådsprotokollen har det i finansdepartementets
protokoll av den 11 september 1925 under nr 22 angivna ärende varit ägnat
att ådraga sig konstitutionsutskottets synnerliga uppmärksamhet. Konstitutionsutskottet,
som utöver en av styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan av
år 1922 ingiven kortfattad framställning av den 10 september 1925 icke fått
några ytterligare handlingar i ärendet till sig överlämnade och som därav
och av ett direkt till utskottet från finansdepartementet insänt meddelande,
daterat Stockholm den 15 mars 1926 och undertecknat Ernst Wigforss, måst
draga den slutsats, att finansdepartementets behandling av och Regeringens den
11 september 1925 fattade beslut i detta ärende till väsentlig del grundats
på i annan än skriftlig ordning erhållna och förebragta uppgifter och upplysningar,
får härmed anhålla, det innehållet av de upplysningar, uppgifter
och redogörelser, vilka vid ifrågavarande ärendes beredning förelegat och
som jämväl vid dess slutliga handläggning inför Kungl. Maj:t i statsrådet
torde hava funnits att tillgå i och för ärendets föredragning, måtte — för
konstitutionsutskottets sakliga bedömande av detta regeringsärende och dess
behandling — genom Herr Statsrådets försorg delgivas utskottet,
Stockholm den 14 april 1926.»
Härpå erhöll utskottet nedanstående svar:
»Till Konstitutionsutskottet.
Med anledning av Eder skrivelse den 14 i denna månad rörande det i
finansdepartementets protokoll av den 11 september 1925 under nr 22 angivna
ärende angående tillstånd för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922
att ikläda sig ytterligare förbindelser, har jag äran härmed översända tvenne
genom finansdepartementets försorg införskaffade promemorior angående upp
-
10 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
gifter och upplysningar, vilka förebragts under ifrågavarande ärendes beredning
men icke tidigare förelegat i skriftlig form. Dessa promemorior äro
avsedda att biläggas akten i målet.
Stockholm den 23 april 1926.
K. Schlyter.»
Såsom bilagor till denna skrivelse voro fogade dels en skriftlig redogörelse
av chefen för bank- och fondinspektionen F. von Krusenstjerna,
daterad i april 1926, för vad han före ärendets avgörande muntligen framlagt
för departementschefen, dels följande skrivelse:
»r. m.
angående Nordiska Handelsbankens rekonstruktion.
Dä fråga i september 1925 inom Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922
uppkommit rörande ifrågasatt rekonstruktion av Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken,
inställde sig Kreditkassans då tjänstgörande ordförande, numera
Generaldirektör A. Orne, samt dess ledamöter, förste deputeranden i Riksbanken
V. Moll och undertecknad, Tamm, på kallelse i statsrådsberedning
för att redogöra för frågan i samband med kassans skrivelse till Konungen
av den 10 september s. å. rörande rätt för Kreditkassan att ikläda
sig förbindelser intill ett belopp av 110 miljoner kronor. Därvid framförde
jag muntligen till regeringen följande angående skälen för Kreditkassans deltagande
i rekonstruktionen, behovet av frågans skyndsamma avgörande,
samt huvuddragen av rekonstruktionsplanen, sådan den i bilagda sammandrag
finnes angiven.
''Frågan om Nordiska Handelsbankens ställning och eu eventuell rekonstruktion
hade under loppet av året (1925) måst dryftas på grund av att undan
för undan en del av bankens större engagemang tillfölje tidsförhållandena
icke längre knnnat på ett tillfredsställande sätt finansieras, utan att fara
förelåge att förräntning icke skulle kunna erhållas. Sedan förhandlingar
länge förts angående överförande av ett av bankens större engagemang till ett
utländskt konsortium, varigenom bankens portfölj kunnat i hög grad lättas,
hade dessa förhandlingar under våren 1925 avbrutits utan att leda till önskat
resultat, varefter frågan om rekonstruktion blivit aktuell. Efter överläggning
med bankinspektören hade flera förslag angående bankens uppgång
i andra större banker dryftats, men hade dessa icke lett till någon påföljd.
Sedan härefter bankens ställning gjorts till föremål för en ingående undersökning
genom tvenne kända framstående finansmän — den ene ledamot i
Kreditkassans styrelse — därvid man kommit till det resultatet att en nedskrivning
av bankens fonder inklusive aktiekapitalet av mellan 40 å 50 miljoner
kronor vore nödvändig, hade saken bragts inför Kreditkassans styrelse. Frågan
har där varit föremål för ingående överläggningar dels med bankinspektören,
dels med representater för andra banker (rörande möjligheten att sälja
vissa Nordiska Handelsbankens kontor m. m.) och hava dessa överläggningar
lett till att styrelsen i princip beslutat deltaga i rekonstruktionen. Detta
beslut är huvudsakligen föranlett av följande motiv:
1. att banken eljes måste omedelbart inställa sina betalningar, vilket kunde
leda till en katastrof;
2. att en sådan skulle medföra betydande förluster utöver redan beräk
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 11
nafle, varigenom massor av insaltare i banken skulle lida skada, ja, kanske
ruineras;
3. att med hänsyn till bankens stora omslutning och dess stora engagemang
inom industri och näringar konsekvenserna av en betalningsinställelse
icke kunde till sitt omfång beräknas;
4. att en inställd finansiering av genom banken stödda företag, även om
de i och för sig vore solventa, skulle föra till sådana svårigheter, att åtskilliga
nu goda och legitima affärer kunde bliva ruinerade;
5. att detta måste leda till avsevärda svårigheter — arbetslöshet m. m. —
för alla, som nu hade sin utkomst i företag, som vore beroende av banken,
samt
6. att allmänhetens uppmärksamhet vore fäst på bankens svårigheter, så
att åtskilliga uppsägningar från insättare redan skett och att fara för »rasning»
på banken vore överhängande.’
Stockholm i april 1926.
tf. S. Tamm.
Vid ifrågavarande tillfälle vitsordade undertecknad de av riksgäldsfullmäktigen
Tamm lämnade uppgifter.
Victor Moll».
Den i denna promemoria åberopade bilagan innehåller följande:
»Sammandrag av P. M. rörande rekonstruktion av Aktiebolaget
Nordiska Handelsbanken.
Rekonstruktionen genomföres på följande sätt:
Det nuvarande Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken går i likvidation och
en ny bank, benämnd Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank, bildas.
Aktiekapitalet i den nya banken uppgår till ............................ kr. 20 milj.
varav aktieägare i Nordiska Handelsbanken, genom överlåtande
av sina aktier i denna bank erhålla................................................ kr. 10 milj.
Resterande ............................................................................................ kr. 10 milj.
nytecknas till pari, till vilken teckning, som garanteras av Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922, nämnda aktieägare hava företrädesrätt.
Ytterligare rörelsekapital anskaffas genom en garanterad teckning av s. k.
förlagsbevis till ett belopp av 10 miljoner kronor.
Den gamla bankens aktiekapital uppgår till ....................... kr. 51.150,000
Reservfonden uppgår till................................................................ » 3,000,000
Från föregående år balanserade vinstmedel tillika med under
1925 intjänt vinst utgör .................................................... c:a » 3.000,000
varjämte på grund av avskrivning å obligationer finnes
disponibelt ett belopp av .................................................... » » 1,000,000
å delcrederefonden kvarstår................................................... » » 1,300,000
Summa kr. 59,450,000.
12 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Följande avskrivningar företagas å den gamla bankens
engagements:
Enligt särskild specifikation................................ kr. 12,335,000
Göteborg skontor et:
I huvudsak avvecklade engagement
...................................... kr.
Smärre krediter ........................ »
Underlydande kontor (ej specificerat)
.................................... »
Malmökontoret :
I huvudsak avvecklade engagement
...................................... »
Smärre krediter ........................ »
Aktieinnehav i A.-B. Thulinverken
(i konkurs) ................ »
2,425,000
500.000
240.000
105.000
250.000
500.000
Stockholmskontoret:
I huvudsak avvecklade engagements
....................................... » 100,000
Smärre krediter ........................ » 400,000
Fastigheter ........................... » 1,500,000 kr. 0,020,000
3 större engagements, ej här
specificerade ............................ » 21,000,000
Diverse engagements i Stockholm
...................................... » 2,000,000
Diverse engagements vid övriga
kontor........................................ » 3,000,000 » 26,000,000 kr. 44,355,000.
Rest kr. 15,095,000
Varav ................................................................................................ kr. 5,095,000
överföras till en delcrederefond och » 10,000,000
bilda halva aktiekapitalet i den nya banken.
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 övertager dessutom följande engagements:
-
Nom. e:a kr. 9,000,000 pref.aktier i Rederi A.-B. Transatlantic till pari
samt
» » » 10,500,000 fordringar hos Forsbacka Järnverks Aktiebolag i
likvidation.
Preliminär överenskommelse har träffats med Aktiebolaget Sydsvenska
Banken, varigenom denna sistnämnda bank från Aktiebolaget Nordiska
Handelsbanken övertager hela dess Skånerörelse, varemot Sydbanken till det
nybildade Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank överlämnar sin rörelse i
Västergötland och i Göteborgs stad.
Aktiebolaget Nordiska Handelsbankens nuvarande rörelse i Stockholm och
Uppland avvecklas.
September 1925.»
Av vad sålunda förekommit finner utskottet vara ådagalagt,
att ifrågavarande ärende hos Kungl. Maj:t anmälts till avgörande utan
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
13
att föredraganden därvid vare sig till protokollet lämnat några som helst
sakupplysningar eller ens någon uppgift, huruvida och i så fall vilka myndigheter
i ärendet avgivit yttrande, ej heller därvid haft några skriftliga
handlingar i detta ords rättsliga mening att tillgå;
att föredraganden däremot låtit vissa personer vid statsrådsberedning
muntligen lämna upplysningar och redogöra för den uppfattning i ärendet,
de haft;
att av dessa upplysningar och redogörelser endast de, i den av herrar
Tamm och Moll underskrivna, ovan angivna handlingen av april 1926, inom
citationstecken ävensom i bilagan anförda uttalanden kunna anses helt återgiva
vad under muntlig föredragning vid ärendets beredning anförts; samt
att bank- och fondinspektionens chefs redogörelse såsom endast återgivande
ur minnet vad av honom i huvudsak anförts icke kan tillmätas värde
såsom urkund vid den konstitutionella granskningen av ärendet.
Utskottet erinrar, att enligt regeringsformen § 10 alla regeringsärenden,
innan de hos Konungen i statsråd föredragas, skola beredas av den föredragande
genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk.
Att dessa upplysningar, som skola avgivas under ämbetsansvar, måste
skriftligen sammanfattas, är en självklar sak och torde aldrig hava bestritts.
Grundlagen förutsätter, för det konstitutionella ansvarets möjliggörande, att
föredragning och beslut protokollföras. När i praxis avvikelse från denna
regel skett såtillvida, att i protokollen endast intages recit av ärendet, föredragandens
hemställan och Kungl. Maj:ts beslut, hava i stället skriftliga
handlingar förefunnits, varigenom upplysning kunnat vinnas åtminstone i
huvudsak rörande vad som förekommit.
I nu omhandlade ärende hade uppenbarligen bort föreligga ett skriftligt
ämbetsutlåtande från bank- och fondinspektionen.
Vad angår de upplysningar, som enligt vad i ärendet framkommit, under
beredningen lämnats av herrar Tamm och Moll, finner utskottet dessa hava
varit av den avgörande betydelse, att desamma ej bort meddelas allenast
muntligt. Med särskild hänsyn till sin skyldighet att verkställa också eu
materiell granskning av regeringsbesluten hade utskottet bort kunna påräkna,
att det vid mottagande av handlingarna i ärendet skulle äga tillgång till
dessa upplysningar i autentisk form.
Då sålunda varken beredningen eller föredragningen av detta, i och för
sig synnerligen viktiga ärende skett på behörigt sätt, har utskottet ansett
nödigt att hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredraganden, t. f. departementschefen, statsrådet Svensson.
Närvarande: Herrar von Geijer, långben/'', Strömberg, David Bergström. Adolf Dahl. Reuterskiöld,
G. W. Hansson, Stendahl, N. J. F. Almkvist *, Leander, Larsén, Sävström *, Magnusson
i Tumhult, Vennerström, Bäckström, Borg*, Forssell, Fast, Svensson i Grönvik och Almquist
i Göteborg.
Ej närvarande vid justeringen.
14
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
c.
Den 22 december 1925 inkom till finansdepartementet eu med åberopat
protokollsutdrag av den 18 samma månad åtföljd skrivelse av följande
innehåll:
»Till Herr Statsrådet och Chefen för kungl. finansdepartementet.
I enlighet med bestämmelserna i den för jourhavande direktören hos
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen utfärdade instruktionen, § (i, får jag
härmed vördsamt för Herr Statsrådet anmäla, att jag icke kunnat biträda
ett av styrelsen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen vid sammanträde den
18 dennes fattat beslut om utbetalande av 20,000 kronor till en i Stockholm
arbetande sammanslutning för smugglingens bekämpande såsom bidrag till
dess verksamhet under år 1926.
Orsaken till denna min uppfattning, som framgår av närslutna protokollsutdrag,
hade jag tillfälle att vid personligt samtal med Herr Statsrådet under
gårdagen närmare utveckla.
Stockholm den 22 december 1925.
Erik Bernström,
jonrhavande direktör. >
Jämlikt den i skrivelsen åberopade instruktionen, § 6, har den av Kungl.
Maj:t för kontroll och tillsyn över Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens rörelse
och förvaltning utsedda jourhavande direktören att, därest i bolagets förvaltning
förekommer något, som kan anses påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
ofördröjligen därom göra anmälan hos chefen för finansdepartementet.
Enligt utskottets mening åligger det chefen för finansdepartementet att,
då jourhavande direktören till honom gör anmälan om något, som i bolagets
förvaltning förekommit av beskaffenhet att anses påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
inför Kungl. Maj.t föredraga en sådan anmälan. Emellertid
har, såsom utskottet inhämtat, ifrågavarande av jourhavande direktören till
chefen för finansdepartementet ingivna skrivelse icke föredragits inför Kungl.
Maj:t i statsrådet. I varje fall synes anledning hava förefunnits att upptaga
detta ärende, innan frågan om förordnande av representanter för
Kungl. Maj:t i bolagets styrelse och revision avgjordes. Den 26 mars innevarande
år hava emellertid de av Kungl. Maj:t utsedda styrelse- och revisionsledamöterna
tilldelats nytt förordnande utan att i samband därmed här
förevarande spörsmål bragts under Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma hade
likväl, oavsett vilken uppfattning som i sakfrågan gjort sig gällande, i varje
fall måst anses vara av den betydelse, att det bort i behörig tid dragas under
Kungl. Maj:ts prövning och därigenom även komma under den granskning^
som å riksdagens vägnar åligger konstitutionsutskottet.
Utskottet, som, då sålunda intet beslut av Kungl. Maj:t i ärendet föreligger,
saknat erforderligt underlag för prövning av själva sakfrågan, anser,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
15
att ärendet icke blivit behörigen handlagt, och har därför funnit sig böra
hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot chefen för
finansdepartementet, statsrådet Wigforss.
Närvarande: Herrar von Gcijer, Engberg*, Strömberg, David Bergström. Adolf Dahl, Beuterskiöld,
August Ljunggren*, G. VP. Hansson, Larsén, Nils Anton Nilsson, A. U''. Johansson.
Sävström*, Bäckström, Borg*, Hallén, Björkman i Norrköping, Karlsson i Vadstena. Forssell,
Svensson i Grönvik och Almquist i Göteborg.
* Ej närvarande vid justeringen.
ho.
År 1925 utkom från tryckeriaktiebolaget Frants tryckeri i Stockholm eu
skrift benämnd »Armén och flottan. Soldatinstruktion. 1925 års upplaga \
Denna skrift innehåller uppmaningar till brott och försök att förleda till
ohörsamhet emot lag och laga myndighet. Till bestyrkande av detta förhållande
må följande brottstycken ur skriften återgivas.
»§ 1. Soldatens uppgift och allmänna skyldigheter.
Skrift, som uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan av plikter mot
fosterlandet eller eljest undergräver krigslydnaden inom den borgerliga armén,
skall soldaten sprida bland sina kamrater. Ävenledes skall han aldrig
anmäla om han fått kännedom om spridandet av sådan skrift. (Sid. 10.)
Vid krigsfara eller under krig måste varje soldat förstå att icke företa
sig något som strider emot det internationella proletariatets intressen, utan
alltid se till att imperialisternas krig förvandlas till arbetarnas krig mot
kapitalistklassen. (Sid. 10.)
§ 2. Soldatens utbildning ni. in.
Främst skall soldaten lära sig:
klassmedvetenhet, propagandaverksamheten däri inbegripen;
fälttjänst, i revolutionär socialistisk mening, för att bli en god soldat i
den proletära armén;
skjutning, ett användande av vapnen i klasskampens tjänst.
Soldaten skall även lära sig att vid varje tillfälle bedriva revolutionär
antimilitär propaganda. Han skall aldrig tappa kontakten med sina klasskamrater
i arbetsblusen, utan alltid kämpa på deras sida.
Soldaten är personligen ansvarig för till honom utlämnade antimilitära
flygblad och broschyrer. De skall spridas.
Soldaten skall lära sig att iakttaga försiktighet och noggrannhet i sitt
revolutionärt antimilitära arbete och icke onödigtvis utsätta sig för förföl
-
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
jelser. Villigt och med noggrant aktgivande pa de föreskrifter som den
antimilitära propagandan kräver skall soldaten fullfölja de uppgifter som
lägges på honom.
Under tiden för sin utbildning (tjänstgöring) är soldaten skyldig utföra
revolutionär propaganda bland soldaterna, även sådant arbete som är belagt
med straff. (Sid. 11.)
§ 4. Förmanskap och lydnad^förhållande.
Inom samma regemente eller motsvarande avdelning är varje krigsman
av befäls tjänstegrad kallad soldatens förman. Förman kallas även den,
som på grund av behöriga föreskrifter över soldaten innehar ständig eller
tillfällig befälsrätt.
Om dessa kommendera soldaterna till handling, som står i strida med arbetarklassens
intressen, skall de icke efterföljas.
Soldaten skall ovillkorligen åtlyda alla de instruktioner, krav och intressen
inom och utom tjänsten, som överensstämmer med den revolutionära
socialismen.
Soldaten skall visa uppmärksamhet, kampvilja och disciplin samt efterkomma
alla föreskrifter när det gäller den revolutionärt antimilitära propagandan
inom krigsmakten. Soldaten skall åtlyda tillsägelse eller anvisning,
som ges honom i det revolutionärt antimilitära arbetet.
Efter fullgjord befallning skall soldaten snarast möjligt meddela det
fullgjorda uppdraget till de som gett honom detta. Befallning skall soldaten
lyda och fullgöra även om han genom densamma skulle ådraga sig
officerarnas hat. Klassdisciplinen står alltid över den militära disciplinen.
(Sid. 12 o. 13.)
Enligt tryckfrilietskommitténs detta år avgivna berättelse har kommittén
under år 1925 prövat och fastställt fjorton anmälningar om indragning
jämlikt §: 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen av ifrågavarande skrift.
Härigenom torde vara bestyrkt, att skriftens spridning nått avsevärd omfattning.
Enligt § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen åligger det chefen för justitiedepartementet
att, då han anser förbrytelser emot denna lag sig yppa —
med undantag som här ej komma i beaktande — »skriften ofördröjligen och
omedelbart till justitiekanslerns laga åtgärd överlämna».
Det torde vara ovedersägligt, att ifrågavarande skrift innefattar förbrytelse
jämlikt § 3 mom. 7 tryckfrihetsförordningen. Förbrytelsens art ocli
omfattning hava varit sådana, att densamma måste anses innefatta fara
för manstuktens upprätthållande inom krigsmanskapet och därigenom
för en av de oundgängliga grundvalarna för försvarsväsendet. Chefen
för justitiedepartementet bär alltså, enligt utskottets mening, haft anledning
att vidtaga åtgärd jämlikt § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen.
Dylik åtgärd har underlåtits.
Utskottet får för den skull hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
17
Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg, Strömberg, David Bergström. Adolf Dahl. G. U\
Hansson, N. S. Norling*, Leander, P. J. Gustafsson, A. H\ Johansson, Sundberg, Såvström,
Magnusson i Tumhult, Vennerström, Gustafson i Kasenberg, Borg *, Jeppsson *, Forssell, Fast
och Svensson i Grönvik.
* Ej närvarande vid justeringen.
3:o.
[Protokoll över socialärenden den 26 september 1925.]
I proposition nr 58 vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag
till lag om polisväsendet i riket. I överensstämmelse med det av riksdagen
i anledning av propositionen fattade beslutet utfärdade Kungl. Maj:t sedermera,
den 6 juni 1925, den nu gällande lagen i ämnet.
Till omförmälda proposition var jämlikt Kungl. Majrts beslut såsom bilaga
fogat ett förslag till polisreglemente för riket. Över detta förslag, som föll
inom området för Konungens administrativa lagstiftningsmakt, yttrade sig
riksdagen i sin skrivelse nr 262 och framställde härvid mot förslaget —
utöver vad som följde av vissa i lagen om polisväsendet vidtagna ändringar
— detaljanmärkningar i vissa punkter.
Den 26 september 1925 beslöt Kungl. Maj:t på föredragning av chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, att utfärda polisreglemente för
riket. De erinringar mot förslaget, som av riksdagen framställts, vunno
härvid beaktande. Emellertid infördes — utan att detta föranletts av frågans
riksdagsbehandling — i reglementet bestämmelser, som icke förefunnos
i det för riksdagen framlagda förslaget. Dessa bestämmelser, som upptagits
i 21 § i det av Kungl. Maj:t utfärdade polisreglementet, äro av följande
lydelse:
»Myndighet, som äger att tillsätta extra befattningshavare vid polisväsendet,
må meddela den som skall ombesörja i 18 § i lagen om p olis
väsendet i riket omförmäld, på enskild bekostnad anordnad bevakning (ordningsvakt)
förordnande att utöva den för bevakningens ombesörjande erforderliga
polisverksamheten. Sådant förordnande skall angiva nämnda verksamhets
art och omfattning ävensom under vems förmanskap ordningsvakten
skall stå. Förordnande som nu sagts må ej meddelas annan än den, som
prövas lämplig att utöva den polisverksamhet varom fråga är ocli må när
som helst återkallas.
Polismyndighet må icke i annat fall än som omförmäles i första stycket
meddela förordnande avseende att tillförsäkra annan än befattningshavare
vid polisväsendet sådant skydd, som jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen tillkommer
polisman.»
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 5 sand. 23 haft. (Nr 29.) 2
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Utskottet finner innehållet uti 2:dra stycket av 21 § anmärkningsvärt.
Angående de motiv, som föranlett det i detta stycke intagna förbudet
för polismyndighet med avseende å tillförsäkrande av skydd, som jämlikt 10
kap. 5 § strafflagen tillkommer polisman, hava inga upplysningar stått utskottet
till buds vare sig i statsrådsprotokollet eller i till ärendet hörande handlingar.
Dessa sistnämnda handlingar innehålla bland annat till Konungen
lämnade uppgifter från överståthållareämbetet och rikets länsstyrelser å de
fall, då efter 1919 års utgång förordnande meddelats, vari uttryckligen förklarats,
att sådant skydd, som är stadgat i 10 kap. 5 § strafflagen (polismans
skydd) skulle tillkomma någon. Av dessa uppgifter framgår, att polismyndigheterna
i många fall ansett sig befogade att tillförsäkra enskilda personer
polismans skydd, även utan att dessa innehaft polistjänst. Såsom exempel
på sådana fall må nämnas, att skydd, varom nu är fråga, tilldelats omnibuskontrollör,
saluhallsinspektör, hallförman, tillsyningsman vid fattigvårds- och
nykterhetsnämnd, djurskyddsinspektör, inspektör och förmän hos kyrkogårdsnämnd,
schaktmästare hos brostyrelse, av nykterhetsnämnd förordnad hembesökare
och passvisitatorer.
Det sålunda tillämpade förfaringssättet är numera, efter tillkomsten av
2 stycket i 21 § polisreglementet, förbjudet, där ej särskilda bestämmelser
föreligga.
Då av handlingarna i ärendet framgår, att den befogenhet polismyndigheterna
sålunda sedan länge opåtalt utövat varit väl ägnad att gagna det
allmänna, synes det utskottet mindre välbetänkt att på administrativ väg
häva denna befogenhet utan ersättande bestämmelser. Så mycket mera anmärkningsvärt
ter sig förfarandet, då, såvitt handlingarna utvisa, åtgärden
vidtagits, utan att någon av de myndigheter, som kunnat beröras därav,
blivit hörd angående lämpligheten av åtgärden.
På grund av vad sålunda anförts, anser sig utskottet böra göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet
Möller.
Närvarande: Herrar von Geijer, Strömberg, David Bergström, Thulin*, Adolf Dahl, G. W.
Hansson, Leander, P. ./. Gustafsson *, A. VP. Johansson, Sundberg, Såvström, Magnusson i
Tumhult, Gustafson i Kasenberg, Borg *, Karlsson i Vadstena, Jeppsson *, Sjöström *, Forssell,
Fast och Svensson i Grönvik.
* Ej närvarande vid justeringen.
4:o.
[Protokoll över socialärenden den 31 december 1925.]
Den 31 december 1925 entledigade Kungl. Maj:t på därom gjord ansökning
disponenten Elis Walfrid Bosaeus från honom meddelat förordnande att intill
utgången av år 1926 vara arbetsrådets ordförande och chef. Därjämte för
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 19
ordnade Kungl. Maj:t statssekreteraren i socialdepartementet Sigurd Ribbing
att, under samtidigt bestridande av sin statssekreterartjänst, under år 1926
vara arbetsrådets ordförande och chef, med rätt för Ribbing att åtnjuta
nämnda befattning hos arbetsrådet tillkommande arvode. Med avseende å
detta arvode hade Kungl. Maj:t tidigare samma dag föreskrivit, att med
ändring av den för arbetsrådet för budgetåret 1925—1926 fastställda stat,
enligt vilken till ordföranden och chefen utginge lön, tjänstgöringspenningar
och ortstillägg med tillhopa 15,000 kronor för år, nämnda befattningshavare
från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1926 skulle åtnjuta
arvode med för år räknat 4,000 kronor, varå dock dyrtidstillägg icke skulle utgå.
Samtliga dessa beslut fattades på föredragning av chefen för socialdepartementet
statsrådet Möller och i enlighet med dennes hemställan.
Vad härvid gäller förordnandet av statssekreteraren i socialdepartementet
att samtidigt vara ordförande och chef i arbetsrådet, finner utskottet föredragandens
hemställan vara betänklig i första hand ur principiell synpunkt.
Visserligen har arbetsrådet i betydande omfattning tillagts befogenhet att
slutligt avgöra frågor, som ankomma på dess handläggning. Men dels föreskriver
lagen om arbetstidens begränsning, vilken ju väsentligen bestämmer
arbetsrådets verksamhetsområde, att avgöranden i vissa fall skola träffas av
Kungl. Maj:t efter denna myndighets hörande, och dels torde få förutsättas,
att Kungl. Maj:t även i andra hänseenden kan finna lämpligt att inhämta dess
utlåtande. Jämväl åligger det arbetsrådet liksom andra myndigheter att till
Kungl. Maj:t ingiva de förslag till anslagsäskanden och de framställningar
i övrigt, som rådet finner böra göras hos riksdagen. Regelmässigt komma
naturligen dessa av arbetsrådet väckta eller förberedda ärenden att vid Kungl.
Maj:ts handläggning tillhöra socialdepartementets föredragning.
Det synes utskottet uppenbart, att den för dylika fall avsedda handläggningen
i två instanser förutsätter, att dessa bägge instanser äro av varandra
fullt oberoende. Detta kan emellertid icke sägas vara fallet, när en
och samma person i sin egenskap av arbetsrådets ordförande deltager i ärendenas
behandling i rådet och i sin ställning som statssekreterare i socialdepartementet
äger utöva inflytande på deras handläggning hos Kungl. Maj:t.
Därvid förtjänar även uppmärksammas, att i arbetsrådet ordföranden i förhållande
till övriga medlemmar har särskilda befogenheter. Enligt den för
rådet av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordning har ordföranden sig sålunda
ålagt att vidtaga åtgärder för komplettering eller utredning i ärenden, som
äro beroende på rådets prövning, och äger, där han så finner lämpligt, själv
övertaga ärendes beredning och föredragning i rådet. Vid lika röstetal inom
detta har han dessutom utslagsgivande votum. Att ett förslag eller utlåtande
från arbetsrådets sida alltså i betydande mån kan bliva beroende på ordförandens
ställningstagande, gör det nu påtalade förordnandet särskilt anmärkningsvärt
med hänsyn till frågor, som skola föreläggas riksdagen, och
med vilka ordföranden i sin egenskap av statssekreterare sålunda även inom
departementet skall taga direkt befattning. Ett dylikt förhållande förringar
20 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
tydligtvis värdet av den garanti för allsidighet i utredningen, som åsyftas
med den dubbla prövningen i arbetsrådet och departementet,
Utöver denna principiella synpunkt är att beakta, att de bägge ifrågavarande
befattningarna torde vara så krävande, att bådas eller enderas
handhavande lätt kan bliva lidande genom den vidtagna åtgärden. Statssekreterartjänsten
i socialdepartementet lär utan tvivel få räknas till de
mest arbetstyngda inom centralförvaltningen. Och vad angår omfattningen
och vikten av de uppgifter, som åvila ordföranden i arbetsrådet, förtjänar
det uppmärksammas, att dessa, tills nu omförmälda förändringar vidtogos,
ansetts berättiga till avlöningsförmåner, som ställt denna post i paritet med
chefernas i andra centrala verk. Visserligen torde den större stadga i fråga
om arbetstidslagens tillämpning och den erfarenhet med avseende å ärendenas
handläggning, som vunnits under de gångna åren av arbetsrådets tillvaro,
hava minskat dess arbetsbörda. Men ärendenas antal är dock alltjämt
ganska betydligt (år 1925 uppgick det till 1,111 st.) och såsom redan
delvis antytts har det förutsatts, att ordföranden skall taga en ingående befattning
med dessa ärenden. Arbetsordningen för rådet föreskriver ock, att
för ordföranden skall vara bestämd viss daglig för allmänhetens mottagande
tjänlig tid, ej understigande en timme, och samma arbetsordnings stadgande,
att ordföranden skall tillse, att den hos rådet anställda personalen med nit
och noggrannhet fullgör sina åligganden, synes även härutöver kräva hans
närvaro på arbetsrådets tjänsterum. Även om hänsyn tages till den lättnad
i ordförandens arbetsbörda, som numera må hava inträtt, kan utskottet under
dylika förhållanden icke Unna, att denna chefspost nu bort förenas med
statssekreterartjänsten i socialdepartementet.
På grund av det sålunda anförda har utskottet i anledning av berörda
förordnande funnit sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Möller.
Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg, Strömberg, David Bergström, Adolf Däld, G. VP.
Hansson, N. S. Norling*, Leander, V. Gustafsson, A. TV. Johansson, Sundberg, Sävström,
Magnusson i Tu inbil It*, Gustafson i Kasenberg, Borg'', Karlsson i Vadstena, Jeppsson'', Forssell,
Fast och Svensson i Grönvik.
• Ej närvarande vid justeringen.
5:o.
[Protokoll över ecklesiastikärenden den 31 december 1925.]
Två under åren 1924 och 1925 till Konungen ingivna ansökningar angående
rätt att i teologie licentiatexamen medtaga missionshistoria och
missionsteori hava rönt helt olika behandling, vilken omständighet tilldragit
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
21
sig utskottets uppmärksamhet. Innan utskottet lämnar redogörelse för ifrågavarande
ärenden och gången av deras behandling, anser sig utskottet böra erinra
om, att behörighet att avlägga teologie licentiatexamen enligt gällande stadga
tillkommer den som avlagt teologie kandidatexamen, dimissionsexamen eller
teoretisk-teologisk examen. Examensstadgan (§ 14) föreskriver: »Teologie
licentiatexamen, vilken är avsedd att ådagalägga djupare och mera omfattande
kunskaper i vissa av de fakulteten tillhörande vetenskapsgrenar,
avlägges i minst tre av de uti § 3 uppräknade åtta ämnen; skolande bland
dessa ämnen ingå minst ett av följande: gamla testamentets exegetik, nya
testamentets exegetik, kyrkohistoria och dogmatik.» De i § 3 uppräknade
åtta examensämnena äro: 1) teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner,
2) gamla testamentets exegetik, 3) nya testamentets exegetik, 4) kyrkohistoria,
5) symbolik, 6) dogmatik, 7) teologisk etik och 8) praktisk teologi
med kyrkorätt.
Den första av ansökningarna, vilken inkom till ecklesiastikdepartementet
den 1 februari 1924, ingavs av pastorsadjunkten teologie kandidaten E. T.
Folke, som anhöll att jämte ämnena teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner
samt nya testamentets exegetik få i teologie licentiatexamen vid Lunds
universitet som tredje ämne medtaga missionshistoria och missionsteori. Ämnet
skulle enligt ansökan omfatta den kristna expansionen från nyare tidens början
till våra dagar eller med andra ord de katolska och de evangeliska kyrkornas
mission under denna tid. Till stöd för ansökan anfördes, att missionsprofessurer
funnes vid flera utländska universitet, att i Lund en särskild docent funnes
i ämnet och det vore en tidsfråga, då särskilda professurer komine att
inrättas i både Uppsala och Lund, att specialiseringar för licentiatexamen
ofta hade medgivits inom filosofiska fakulteten, att grundlig kännedom
om missionen vore av stort värde för det kyrkliga församlingsarbetet samt
att sökanden under 2 V4 års tid verkat som missionär inom svenska missionen
i Kina.
Denna ansökan tillstyrktes i yttrande den 4 mars 1924 av teologiska
fakulteten i Lund, till vilken ärendet hänvisats. Det framhölls härvid, att
fakulteten hade tagit initiativ till insamling av medel för upprättande av
en professur i missionshistoria för att detta ämne måtte såsom självständigt
bliva inom fakulteten representerat samt att fakulteten på sin tid föreslagit,
att en minskning i antalet ämnen i teologie licentiatexamen under vissa
villkor skulle åvägabringas.
Teologiska fakulteten i Uppsala, till vilken frågan därefter remitterades,
avgav sitt yttrande den 2 maj 1924. I yttrandet, varom beslut fattades
med 3 röster mot 2, uttalades, att fakulteten funne den av sökanden angivna
litteraturen i missionshistoria otillräcklig som kurs i teologie licentiatexamen
och därför på grundvalen av denna kurs icke kunde tillstyrka ansökan
men däremot vore beredd att under förutsättning av en av kanslern fastställd
studieplan i ämnet tillstyrka medtagandet av missionshistoria med
missionsteori som särskilt ämne i teologie licentiatexamen. En medlem av
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
fakulteten, professor Linderholin, som var av avvikande mening, framhöll i
sitt yttrande bland annat, att det vore önskvärt, att, innan ett prejudicerande
avgörande i denna examensfråga träffades, en utredning åvägabragtes rörande
missionsstudiets vetenskapliga planläggning och omfattning och att bestämmelser
utfärdades, som kunde trygga studiets i huvudsak likformiga
gestaltning inom de båda teologiska fakulteterna. I detta yttrande instämde
en annan medlem av fakulteten, professor Wetter, med viss reservation.
I den 26 maj 1924 avgivet yttrande förklarade sig universitetskanslern
instämma i det yttrande, som avgivits av teologiska fakulteten i Uppsala,
Den 17 oktober 1924 beslöt Kungl. Maj:t bifalla den gjorda ansökningen,
under förutsättning att prövningen i missionshistoria och missionsteori förrättades
av kompetent person, vilkens förordnande såsom examinator blivit
av kanslern stadfäst, att denna prövning ägde rum enligt i vederbörlig
ordning fastställda examensfordringar och studieplan, samt att sökanden
bestred alla med prövningen till äventyrs förenade kostnader. I överensstämmelse
med detta beslut utarbetade sedermera de teologiska fakulteterna en
studieplan, som den 31 oktober 1924 fastställdes av Kungl. Maj:t; till examinator
förordnades docenten i missionshistoria vid Lunds universitet Lindeberg.
De villkor, som sålunda uppställts, hade därmed blivit uppfyllda.
Den 4 november 1925 ingav missionären teologie och filosofie kandidaten
P. Sandegren en till Konungen ställd skrivelse, vari han under åberopande
av Kungl. Maj:ts resolution beträffande den av Folke gjorda ansökan anhöll
att, med iakttagande av gällande bestämmelser, få såsom tredje ämne
i teologie licentiatexamen vid Lunds universitet medtaga missionskunskap,
omfattande missionshistoria och missionsteori. Denna ansökan tillstyrktes
enhälligt icke blott av teologiska fakulteten i Lund utan denna gång också
av teologiska fakulteten i Uppsala i yttranden, avgivna den 19 november,
respektive den 15 december 1925, och förordades jämväl av universitetskanslern
i yttrande den 19 december samma år.
Den 31 december 1925 föredrogs ansökningen inför Kungl. Maj:t. På
hemställan av föredragande departementschefen fann Kungl. Maj:t härvid
ej skäl bifalla ansökningen.
Föredragande departementschefens hemställan beträffande den av Sandegren
ingivna ansökningen är enligt utskottets mening ur flera synpunkter
anmärkningsvärd.
Till en början vill utskottet framhålla, att såsom av de föreliggande
handlingarna framgår, de båda refererade dispensärendena äro likartade.
Båda de sökande ha tjänstgjort som missionärer och tydligen härigenom
letts in på det teoretiska studiet av missionsvetenskapen. Båda ha därjämte
med goda vitsord avlagt teologie kandidatexamen. I avseende på vetenskaplig
underbyggnad synes Sandegren, vars ansökan avslagits, stå något
före Folke; den förre har nämligen jämväl avlagt filosofie kandidatexamen
och har därjämte i teologie kandidatexamen erhållit högre betyg än Folke.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
23
De skäl, som kunnat åberopas för bifall till Folkes ansökan, synas därför
i än högre grad ha förelegat beträffande Sandegrens ansökan.
Under sådana förhållanden hade, synes det, beslutet beträffande den först
ingivna dispensansökningen bort, såsom de år 1924 dissentierande medlemmarna
av teologiska fakulteten i Uppsala också förutsatt, anses prejudicerande
vid behandlingen av det senare dispensärendet. Detta har tydligen jämväl
varit uppfattningen hos de myndigheter, som haft att yttra sig beträffande
Sandegrens ansökan; såväl de båda teologiska fakulteterna som universitetskanslern
ha reservationslöst tillstyrkt densamma.
Ur principiell synpunkt synes det olämpligt, att i en fråga som denna
olika grundsatser tillämpas vid skilda tillfällen. Det oSäkerhetstillstånd, som
härigenom uppkommer, är ägnat att medföra svårigheter för studiernas
planmässiga bedrivande inom ett ämnesområde.
På anförda skäl anser sig utskottet böra bos riksdagen göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet
Olsson.
Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg, David Bergström, Thulin*, G. TV. Hansson, Leander,
Larsén, Nils Anton Nilsson*, P. J. Gustafson, A. TV. Johansson, Sundberg, Sävström,
Magnusson i Tumhult*, Vennerström, Gustafson i Kasenberg* Bäckström, Borg*, Pehrsson i
Göteborg*, Halten och Svensson i Grönvik.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm den 14 maj 1926.
På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEIJER.
24
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Reservationer:
A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid punkten l:o i utskottets memorial:
1) beträffande punkten l:o a)
av herrar Engberg, Strömberg, Thulin, Larsén, Sävström, V ennerström,
Borg och Hallén, som anfört:
I § 2 4:o tryckfrihetsförordningen återfinnes den viktiga regeln om allmänna
handlingars tillgänglighet för envar med rätt att utgiva dem i tryck.
Det stadgas där, att alla dylika handlingar utom dem, som i sagda moment
finnas undantagna, genast och utan tidsutdräkt skola emot lösen utlämnas
åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom
för tjänstens försummelse, om sådant av någon publik tjänsteman vägras
eller obehörigen fördröjes. De i 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen avsedda
allmänna handlingarna skola sålunda hållas dem, det äskar, tillgängliga,
men stadgandet innebär icke, att sagda handlingar skola publiceras genom
försorg av de i momentet omnämnda myndigheterna, ämbetsmännen m. fl.
Av utskottets motivering synes framgå, att utskottet givit sistnämnda,
enligt vår mening felaktiga innebörd åt tryckfrihetsförordningens stadganden.
Utskottet låter denna uppfattning komma till synes i olika vändningar; såsom
att departementschefen »funnit sig kunna och böra undanhålla offentligheten»
den handling, som här är i fråga, eller att de av regeringsrätten
framförda synpunkterna hava »av chefen för justitiedepartementet undanhållits
offentlighetens ljus». Utskottet gör gällande att »grundlagens ofrånkomliga
bud» bort göras gällande framför de synpunkter och hänsyn, som
varit för föredragande departementschefen gällande.
Något ofrånkomligt bud finnes icke i grundlagen, att en departementschef
skall genom publikation giva offentlighet åt varje handling, som till honom
inkommer. Det måste i stället anses tillkomma en departementschef att
avgöra, i vilken omfattning han anser publicitet böra givas åt de uppslag
och synpunkter i de handlingar, som till departementet inkommit, eller i de
upplysningar, som lämnats honom. Det finnes ingenstädes föreskrivet någon
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 25
skyldighet för en departementschef att vare sig för allmänheten eller riksdagen
framlägga samtliga de handlingar, som ligga till grund för ett Kungl.
Maj:ts beslut; obestritt är allenast att, om någon önskar taga del av en
sådan handling, som avses i 2 § 4:o första stycket av tryckfrihetsförordningen,
han äger taga del av densamma.
Då handlingen i fråga infordrades av konstitutionsutskottet, överlämnade
chefen för justitiedepartementet densamma till utskottet. Han kan således
icke tillvitas att hava undanhållit handlingen för den, som äskade densamma.
Den omständigheten, att å handlingen fanns med blyerts antecknat ordet
»konfidentiellt», är enligt vår mening utan betydelse för frågans konstitutionella
bedömande.
Vi kunna icke undgå att finna, att konstitutionsutskottet framställt eu
rad av påståenden mot departementschefen utan att äga lagligt stöd för
dessa påståenden. Då utskottet gör gällande, att »den ordning för ärendenas
beredande till föredragning hos Konungen i statsrådet och för behandlingen
av nödiga upplysningar, som jämlikt § 10 regeringsformen skola i och för
detta ändamål inhämtas, från vederbörande ämbetsverk, vilken här förekommit,
är uppenbarligen icke förenlig med grundlagarnas föreskrifter»,
uttalar utskottet en allvarlig beskyllning mot departementschefen utan att
härför hava stöd i vad som faktiskt passerat.
Vi konstatera på grundvalen av utskottets egen redogörelse, att händelseförloppet
i den påtalade saken är följande, nämligen
att departementschefen inhämtat nödiga upplysningar från i-egeringsrättsledamöterna
— att dylika upplysningar skola skriftligt inhämtas finnes
ingenstädes föreskrivet —
att departementschefen i propositionen nr 8 av berörda upplysningar återgivit,
vad han funnit av intresse för sakens behandling att återgiva,
att han visserligen icke till det- utskott, som handlade sagda proposition,
överlämnat de i en av regeringsrättens äldste ledamot överlämnad P. M.
sammanfattade upplysningarna, men att han på begäran av konstitutionsutskottet
ställt till utskottets förfogande sagda P. M.
I denna handläggning av ärendet från departementschefens sida finna vi
intet emot grundlagarnas föreskrifter stridande.
Framhållas må ock, att riksdagen funnit den av departementschefen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 8 med förslag till lag om ändrad lydelse av
5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt förebragta
motiveringen tillfyllestgörande. Ifrågavarande proposition bifölls nämligen
av riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts, hava vi funnit, att utskottet icke bort
göra förevarande anmälan mot statsrådet Nothin.
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
2) beträffande punkten l:o b)
av herrar Engberg, Strömberg, G. TV. Hansson, Larsén, Sävström,
Vennerström, Borg och Fast, som anfört:
Vid denna punkt har utskottet fogat en anmärkning, enligt 107 § regeringsformen,
mot föredraganden, t. f. departementschefen, statsrådet Svensson,
för det han vid beredande av ärendet icke iakttagit i 10 § regeringsformen
givna bestämmelser. Denna paragraf föreskriver, att alla regeringsärenden
skola, innan de hos Konungen i statsråd föredragas, beredas av den föredragande
genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk.
Utskottet förutsätter härvid såsom en självklar sak, att dessa upplysningar
skola skriftligen avgivas.
Huruvida utskottet avsett, att de vid punkt l:o inledningsvis framförda
erinringarna skola äga tillämpning även vid punkt l:o b, torde vara oklart,
då olika närvarandeförteckningar finnas vid de skilda punkterna under l:o.
Vid beredningen av detta ärende har, innan detsamma föredrogs i konselj,
hörts då tjänstgörande ordföranden i Kreditkassan, generaldirektör A. Örne,
ledamöterna av Kreditkassans styrelse, första deputeranden i riksbanken
V. Moll och direktör H. S. Tamm samt chefen för bank- och fondinspektionen,
von Krusenstjerna. Vad dessa herrar anförde vid statsrådsberedningen
har i tvenne till utskottet överlämnade promemorior med deras
namnunderskrifter vitsordats.
10 § i regeringsformen kräver beredning av regeringsärendena men föreskriver
icke, att denna beredning skall ske genom skriftliga upplysningars
inhämtande.
Det kan mycket väl förekomma ärenden, som äro av den brådskande beskaffenhet,
att ett fördröjande med avgörandet, intill dess skriftliga utlåtanden
förelågo, vore att åsidosätta rikets sannskyldiga nytta. De uppgifter,
Kreditkassan har att fylla, äro av det slag, att det erfordras snabba avgöranden,
för så vitt man vill vinna de resultat, för vilkas uppnående Kreditkassan
skapades. Då det i förevarande fall gällde att rekonstruera aktiebolaget
Nordiska Handelsbanken, måste ett snabbt ingripande ske, för så vitt
resultat skulle kunna uppnås.
Kreditkassans organisation ger vid handen, att Kungl. Maj:t och riksdagen
avsett att giva åt kassan en smidig och efter ärendenas grannlaga
natur lämpad organisation.
Kreditkassan har bildats enligt 1910 års lag om aktiebolag. Av styrelsens
sammansättning framgår, att statens intressen vid ärendenas beredning
och handläggning blivit tillgodosedda. Sålunda utses av styrelsens fem
ledamöter en representant för riksgäldsfullmäktige och en för riksbanksfullmäktige,
varjämte ordföranden utses av Kungl. Maj:t,
Vid följande tillfällen har Kungl. Maj:t fattat beslut rörande framställningar
från aktiebolaget Kreditkassan: Den 29 september 1922 beslutades
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
27
rekonstruktion av Smålands Enskilda bank samt den 30 november samma
år av Värmlands Enskilda bank. Den 23 mars 1923 lämnade Kungl. Maj:t
tillstånd för Kreditkassan att intill ett belopp av högst 110,000,000 kronor
ikläda sig förpliktelser för rekonstruktion av kreditanstalter samt att även
genom lån medverka till avlyftande av kreditanstalts engagemang. Samma
dag medgav Kungl. Maj:t rätt för Kreditkassan att utöka sitt engagemang
i Värmlandsbanken intill ett belopp av 32,000,000 kronor. Den 23 mars
1923 lämnades Kreditkassan medgivande att intill högst 30,000,000 kronor
medverka till rekonstruktion av aktiebolaget Svenska lantmännens bank.
De anmärkningar, som riktats mot beredningen av ärendet rörande rekonstruktion
av Nordiska Handelsbanken, kunde med samma fog framställts
mot beredningen av de ärenden, som här uppgivits. Vad som vid beredningen
av vissa regeringsärenden måste anses såsom oeftergivligt, ha vi icke
kunnat finna vara tillämpligt, då det gällt rekonstruktion genom Kreditkassans
medverkan av kreditanstalter, vars ekonomiska ställning tydligen
ej medgivit ringaste uppskov.
Vi dela utskottets uppfattning om, att statsrådsprotokollet bort innehålla
uppgifter om vilka myndigheter eller personer, som vid ärendets beredning
hörts. Vi kunna dock ej finna detta utgöra tillräckliga skäl för eu anmärkning
enligt 107 § regeringsformen, detta så mycket mindre som statsrådsprotokollen
under flera år i regel endast innehållit Kungl. Maj:ts beslut.
3) beträffande punkten l:o b)
av herrar Stendahl, David Bergström, Reuterskiöld, N. J. F. Almkvist,
Ljunglund, Bäckström, K. A. Westman, Björkman i Norrköping och Forssell,
som anfört:
Utöver vad av konstitutionsutskottet under punkt Do b) yttrats däri vi i
allo instämt, hava vi velat anföra följande:
På sätt i utskottets yttrande under punkt Do b) anförts bildades Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922 för att under dåvarande kris träda hjälpande
emellan genom att efter vissa angivna grunder stödja nödlidande
penninginstitut. I första hand skulle insättarnas intressen skyddas och vidare
skulle förhindras, att solventa låntagare genom en för stark kreditåtstramning
skulle komma i betalningssvårigheter och härigenom öka krisen på
penningemarknaden samt då existerande arbetslöshet. Däremot avsågs icke
att på statens bekostnad träda hjälpande emellan till fördel för aktieägare i
svaga bankföretag, utan avsågs, att aktieägarna i dylika själva skulle taga
sin förlust helt och fullt i den mån dylik kunde uppstå. Till yttermera
visso utsädes alldeles bestämt, att några större förluster för staten genom
Kreditkassans verksamhet icke finge uppstå, vilket bland annat tydligt framgår
av dåvarande statsrådet Thorssons uttalande i den kungl. propositionen
nr 149 av år 1922, där uttryckligen säges: »Till slut vill jag betona, att med
hänsyn till de angivna villkoren för kreditgivningen man bör förutsätta, att
annan förlust för statsverket än möjligen någon ränteförlust under ett eller
annat år ej skulle behöva förekomma», något som synnerligen kraftigt vid
ärendets behandling i riksdagen underströks.
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Det uppgjorda programmet för Kreditbassans verksamhet tillämpades också,
när Aktiebolaget Lantmännens Bank under Kreditkassans medverkan ombildades
till Aktiebolaget Jordbrukarebanken. Aktieägarne i den gamla Aktiebolaget
Lantmännens Bank måste svara för sin banks engagement med
aktiekapital och fonder. Först sedan likvidationen av banken slutförts,
skulle aktieägarne erhålla eventuellt uppkommande överskott. Uppstode intet
överskott, måste aktieägarna i Lantmännens Bank finna sig i totalförlust.
Vid rekonstruktion av Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken ombildades
denna bank under Kreditkassans medverkan till Aktiebolaget Göteborgs
Handelsbank. Aktieägarna i Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken fingo
utbyta sina aktier i denna bank om tillsammans cirka kr. 50,000,000 mot
aktier i den nybildade Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank om tillsammans
kr. 10,000,000. Dessutom tillfördes den nybildade Göteborgs Handelsbank
från den likviderande Nordiska Handelsbanken en delcrederefond om
kr. 5,095,000.
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 övertog från den likviderande Nordiska
Handelsbanken:
Nom. c:a kr. 9,000,000.— pref. aktier i Rederi A. B. Transatlantic till
pari samt
» » » 10,500,000.— fordringar hos Forsbacka Järnverks A. B. i
likvidation,
» » » 10,000,000.— garanterad aktieteckning i den nybildade Aktie
bolaget
Göteborgs Handelsbank.
Mot ifrågavarande förfarande är intet att anmärka under förutsättning
att de av Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 övertagna engagementen
icke medföra någon förlust. Uppstår däremot förlust, skulle denna i första
hand hava drabbat aktieägarne i Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken, vilka
vid rekonstruktionen fått tillgodogöra sig icke mindre än kr. 15,095,000.—.
Transatlantics bokslut per den 31 december 1925 visar ett nettöverskott
av e:a kr. 483,000.—. Några avskrivningar på den till c:a kr. 48,000,000.—
upptagna ångbåts- och motorbåtsflottan ha då icke'' ägt rum. Någon utdelning
till vare sig stam- eller preferensaktieägarna kunde icke äga rum.
Det torde vara klart, att varken stam- eller preferensaktier i ett bolag,
visande dylikt resultat, kunna vara värda pari, och att förlustrisk här säkert
föreligger.
Beträffande Forsbacka Järnverks aktiebolag i likvidation torde ingen, som
något känner till förhållandena, vilja påstå, att detta engagement är utan
betydande risk.
Vid rekonstruktion av Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken hava således
på Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 överförts risker, vilka skulle hava
påvilat aktieägarna i den likviderande Nordiska Handelsbanken.
Det borde icke hava varit synnerligen svårt att vid likvidationen av Aktiebolaget
Nordiska Handelsbanken finna en lämplig form för att detta också
skulle hava skett.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
29
På grund av vad ovan anförts hava vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen
bort framställas mot föredraganden, t. f. departementschefen,
statsrådet Svensson.
4) beträffande punkten l:o c)
av herrar Engberg, Strömberg, G. TV. Hansson, Larsén, Sävström,
Borg, Hallén och Karlsson i Vadstena, som anfört:
Den i förevarande punkt av memorialet gjorda anmärkningen grundar
utskottet på den uppfattningen, att vederbörande statsråd varit skyldigt att
inför Kungl. Maj:t föredraga den anmälan, som av jourhavande direktören
i A. B. Vin- och spritcentralen riktats till statsrådet i anledning av bolagets
beslut den 18 december 1925 att tilldela organisationen för smugglingens
bekämpande ett anslag av 20,000 kronor.
Utskottet hävdar alltså, att statsrådet i detta fall ej skall göras ansvarigt
för något beslut, utan för uraktlåtenhet att framkalla ett Kungl. Maj ds beslut
i frågan.* Redan av den omständigheten, att departementschefen icke
hänskjutit frågan till Kungl. Maj:ts prövning, framgår emellertid, att ärendets
föredragning i konselj endast skulle ha resulterat i, att den ifrågavarande
anmälan lagts till handlingarne. Någon ändring i själva sakbeslutet
lärer nog ej heller utskottet ha räknat med som en följd av dess föredragning
inför Kungl. Majd.
Då emellertid utskottet synes mena, att, alldeles oavsett om Kungl. Majd
delat jourhavande direktörens mening i berörda fråga eller ej, departementschefens
uraktlåtenhet att upptaga anmälningen till konseljbehandling är
grundlagsstridig, gör sig utskottet skyldigt till en verklig underlåtenhet
genom att ej hänvisa till i vad mån eller på vilken punkt grundlagens bud
blivit överträdda. Den instruktion, vartill utskottet hänvisat, är en instruktion
för jourhavande direktören i A.-B. Vin- och spritcentralen och icke för
statsrådets och chefen för finansdepartementet. Vederbörande direktör har
visserligen skyldighet att ofördröjligen anmäla, bland annat sådant, som kan
anses påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Men då det icke stadgas, att
dylik anmälan skall ingivas till Kungl. Maj:t utan till statsrådet och chefen
för finansdepartementet, måste häri uppenbart ligga en rättighet för
departementschefen att själv pröva, om anmälan är av sådan art, att den
kan anses böra inför Kungl. Maj:t föredragas. Instruktionens ordalydelse
giver tydligt vid handen, att det icke är jourhavande direktören, som genom
sin blotta anmälan faktiskt avgör, att densamma skall resultera i ett konseljbeslut,
utan att denna prövning är, såsom sig bör, helt lagd i vederbörande
departementschefs hand.
Då således en anmälan från jourhavande direktören icke i och för sig
kan sägas konstituera någon ovillkorlig skyldighet för departementschefen
att föredraga ärendet inför Kungl. Maj:t och då ej heller utskottet kunnat
30
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
uppvisa, att departementschefens diskretionära prövningsrätt i detta fall på
något sätt strider mot grundlagens hud, ha vi funnit den mot statsrådet
Wigforss gjorda anmälan obefogad.
5) beträffande punkten l:o c)
av herrar Adolf Dahl, Nils Anton Nilsson, Forssell och Almquist i
Göteborg.
Den av utskottet under punkt 1 mom. c mot statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställda anmärkningen hava vi biträtt. Därjämte hava
vi ansett, att anmärkning bort göras mot statsrådet Wigforss för det han
underlåtit att vid föredragning inför Konungen tillstyrka åtgärd, genom
vilken ett återupprepande av beslut från styrelsens för aktiebolaget Vin- och
spritcentralen sida av sådan art, som omförmäles i jourhavande direktören
Erik Bernströms skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet
av 22 december 1925, kunde förebyggas.
De i saken föreliggande omständigheterna synas oss vara så väl kända,
att på dem ett omdöme om föredragande departementschefens hållning i sakfrågan
kan grundas.
Enligt vår mening står nämligen styrelsens för aktiebolaget Vin- och
spritcentralen berörda beslut i strid med 12 § 4 mom. i gällande förordningen
angående försäljning av rusdrycker, enär beslutet i fråga ovillkorligen
måste anses innebära en disposition av innebörd att obehörigen föranleda
motsvarande minskning av vinstmedel, som jämlikt anförda lagrum
skola av aktiebolaget Vin- och spritcentralen tillhandahållas statsverket.
Dispositionsrätten över ifrågavarande medel tillkommer riksdagen och icke
styrelsen för aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Beträffande arten av den
åtgärd, genom vilken beslut av omförmält slag borde förekommas, kunna
givetvis olika utvägar tänkas, exempelvis ändring i instruktionen för statens
representanter i bolagets styrelse eller utseende av nya sådana representanter.
Den underlåtenhet, som statsrådet och chefen för finansdepartementet härvidlag
låtit komma sig till last, har enligt vår uppfattning bort föranleda
till anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådet Wigforss.
6) av herr Reuterskiöld, som yrkat, att ytterligare två anmärkningar skulle
i denna punkt till belysning göras och i följande lydelse införas under litt.
d.
[Protokoll över ecklesiastikärenden den 29 januari 1926.]
Genom nådigt brev 7 oktober 1921 till statskontoret fastställdes särskilda
bestämmelser rörande resestipendier åt ordinarie lärare m. fl. vid universiteten
och karolinska medico-kirurgiska institutet. I underdånig skrivelse 12 januari
1926 hemställde kanslersämbetet för rikets universitet om viss ändring av § 6
i dessa bestämmelser, och Kungl. Maj:t förordnade den 29 januari s. å., att
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 31
sagda paragraf skulle erhålla viss ändrad lydelse. Expeditionen av detta
beslut skedde, »på nådigste befallning» genom ämbetsskrivelse från t. f. chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Schlyter, till kanslersämbetet för
universiteten, utan att någon kunglig expedition i ärendet utfärdats och utan
att enligt infordrade protokollet någon Kungl. Ma.j:ts befallning meddelats om
detta expeditionssätt.
Utskottet vill i anledning härav till en början erinra, att jämlikt regeringsformens
§ 38 »alla ifrån Konungen utgående expeditioner och befallningar,
utom i kommandomål, skola, för att bliva gällande, vara försedda med
Konungens underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande,
som vare ansvarig, att de instämma med däröver förda protokoll». Detta
stadgande är ovillkorligt och avser dels att för Konungen skapa eu garanti,
att inga befallningar utfärdas eller expeditioner utgå utan att tillfälle beretts för
Konungen själv att, om han så önskar, kontrollera dessa, dels ock att för
allmänhet och underlydande myndigheter skapa en garanti såväl beträffande
befallningens eller expeditionens äkthet — genom Konungens egenhändiga
underskrift — som beträffande dess enlighet med statsrådsprotokollet, d. v. s.
att den tillkommit under konstitutionellt ansvar och för ty skall gälla
— genom kontrasignationen. Finge en expedition utgå utan att dessa former
iakttoges, skulle steget icke bliva långt till den kungliga namnstämpel, som
i frihetstiden brukades och missbrukades.
Emellertid har, såsom utskottet till fullo erkänner, anhopningen av regeringsärenden
medfört ett oavvisligt behov att förminska antalet expeditioner med
egenhändig kunglig underskrift, och ett sådant förminskande bär också kunnat
i viss utsträckning ske utan att grundlagen trätts för nära. Visserligen är
den riktigaste vägen den att genom decentralisation minska antalet regeringsärenden,
men även oberoende härav har ett minskande av sagda expeditioner
kunnat ske på det sätt, att i varje mål utfärdats allenast en huvudexpedition,
varav sedan nödigt antal avskrifter fått utgå, där icke meddelande kunnat
genom ämbets- eller departementsskrivelse utsändas angående fattat beslut,
såsom t. ex. med fullt fog skett i fråga om rent negativa kungliga beslut,
där ingen befallning eller expedition i egentlig mening erfordrats.
Lika litet föreligger, efter utskottets mening, något grundlagshinder för
expedition genom ämbets- eller departementsskrivelse utan någon som helst
kunglig huvudexpedition, när fråga är om infordrande av yttranden och
förslag i ett till departementet inkommet eller utarbetat ärende. Grunden
härtill ligger dels i regeringsformens § 10, dels i det därtill sig anslutande
nådiga cirkuläret av 18 maj 1849. I praxis bruka dylika expeditioner underskrivas
av departementschefen »på nådigste befallning», vilket i och för sig
är överflödigt men å andra sidan kan formellt grundas på den generella
kungliga befallning, som inneslutes i nyss sagda cirkulär av 18 maj 1849.
Samma praxis torde däremot icke äga fog, så vitt fråga är om anhängiggörande
på departementschefs initiativ av nytt ärende hos underordnad
myndighet, utan bör därvid alltid Kungl. Maj:ts beslut erfordras.
32 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Däremot måste utskottet ställa sig ytterst betänksamt inför den praxis,
som sedan några år blivit alltmera allmän, att expedition sker, utan att någon
kunglig huvudexpedition föreligger, genom allenast dylik ämbetsskrivelse i vissa
ärenden, vilka anses vara av mindre vikt. Gränsen har dock hittills betecknats
därav, att alla föreskrifter och stadganden, givna av Kungl. Maj:t, också av
Konungen underskrivas, så snart de skolat publiceras i Svensk författningssamling
eller de avsett penningmedels utanordnande eller disposition. Utskottet
finner redan denna begränsning vara otillfredsställande, i det att principiellt
inga Kungl. Maj:ts befallningar och inga av Kungl. Maj:t fattade beslut
förplikta någon till hörsamhet och åtlydnad, om de ej utfärdats i den form
regeringsformen § 38 stadgat såsom ovillkorlig i alla mål utom kommandomål.
Under alla förhållanden måste emellertid fasthållas, att normerande
föreskrifter, även om de icke införas i författningssamlingen, och likaså
ändringar i föreskrifter, som utfärdats med Konungens underskrift, alltid
och utan inskränkning måste expedieras i den ordning, sagda § 38 har anvisat.
Varje nytt steg till utvidgande av gränserna för expeditioner utan
kunglig underskrift bör beivras och förhindras, så länge grundlagen bibehåller
den lydelse den nu har, även om det må anses lämpligt att till behörig
utredning snarast upptaga frågan om viss ändring av grundlagens
hithörande stadganden.
Efter utskottets uppfattning ger den expedition, som utfärdats beträffande
Kungl. Maj:ts ändringsbeslut av 29 januari 1926 angående § 6 i ovan angivna
bestämmelser, anledning till erinringar, därför att den — även om
den har en del likartade föregångare, ehuru så vitt utskottet känner icke
av alldeles samma beskaffenhet — innebär en utvidgning av området för
otillåtna genvägar i fråga om expeditioner av Kungl. Maj:ts beslut, i det att
de bestämmelser, varom fråga är, dels ursprungligen givits i ett av Konungen
underskrivet brev, vari alltså ej bör kunna vidtagas någon ändring utom att
detta sker i samma ordning som bestämmelserna från början utfärdats, dels
också avse dispositionen av direkta statsmedel eller åtminstone sättet för
deras användning.
Härtill kommer, att en expedition »på nådigste befallning», såsom här
skett, icke alltid utgör bevis om, att även expeditionen verkligen skett på
grund av Konungens personliga befallning, vilket dock uttrycket avser att
angiva. Ett annat exempel härpå är den expedition, som »efter nådigste
förordnande» utfärdats av statsrådet Schlyter såsom t. f. departementschef
angående infordrande av viss utredning rörande av departementschefen väckt
fråga om ordensuppgifterna i statskalendern och som icke heller grundats
på något statsrådsprotokoll. Tvärtom innehåller, såsom ovan antytts, protokollet
i ovan nämnda fall ingenting om en sådan Kungl. Maj:ts befallning,
och grundlagsenligt har ingen sådan befallning —- då här ej är fråga om
kommandomål — kunnat med laga verkan givas utanför konseljen och alltså
ej heller utom protokollet. Utskottet finner därför begagnandet av sagda
uttryck icke vara i nu föreliggande fall rättsligen grundat.
Konstitutionsutskottets memorial År 29.
33
På dessa skäl, och då utskottet finner angeläget, att de avvikelser från
en strikt tillämpning av regeringsformens § 38, som i vissa fall ägt och
alltfort synas äga rum, — må vara i väsentlig grad till följd av bristande
aktsamhet hos vederbörande expeditionschefer — icke måtte upprepas och
än mindre genom en allt slappare praxis utvidgas, har utskottet ansett sig
böra göra anmälan enligt regeringsformen § 107 mot t. f. departementschefen,
statsrådet Schlyter.
e.
[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 30 april 1926.]
I skrivelse den 14 april 1926 anhöll utskottet hos den av Kungi. Maj:t
enligt R. O. § 46 förordnade statsrådsledamoten om överlämnande till
utskottet »av dels samtliga statsrådsprotokoll rörande Sveriges deltagande
genom ombud i nationernas förbunds råds och församlings möten i mars
1926, dels den korrespondens och de övriga handlingar — såsom skriftväxling
mellan regeringen och ombuden samt rapporter från Sveriges
beskickningscliefer i utlandet — som må hava inverkat på hans excellens
utrikesministerns och Kungl. Maj:ts ställningstagande till den därvid förekommande
frågan om förbundsrådets reorganisation». Denna uppräkningsform
för framställningen valdes av utskottet, därför att utskottet redan då
käft erfarenhet av de svårigheter, varmed utskottets begäran om handlingars
överlämnande i vissa fall mötts.
Härpå avgavs genom kabinettssekreteraren 21 april 1926 svar, varigenom
överlämnades dels å bifogad förteckning angivna statsrådsprotokoll i original
eller utdrag — samtliga utan karaktär av särskilda protokoll enligt R. F.
§ 9 — dels två dossierer handlingar enligt särskild förteckning, vilkas
överlämnande »Kungl. Maj:t medgivit» dock »under erinran om den
synnerliga vikten av att däri förekommande meddelanden av förtrolig art
icke komma till utomståendes kännedom», en erinran vars framställande
alltid brukat av vederbörande departementschef vid överlämnandet av utrikeshandlingar
tillstyrkas, men som visserligen icke därför blir mera konstitutionellt
riktig.
Utskottet erhöll samtidigt utdrag av statsrådsprotokollet för 16 april 1926,
varav bl. a. framgick, att ministern för utrikes ärenden, i anledning av
utskottets begäran, hemställt, »att Kungl. Maj:t ville medgiva att till utskottet
måtte överlämnas de handlingar, vilka angivas å en såsom bilaga
till detta protokoll fogad förteckning, dock under erinran etc.».
Då utskottet fann denna avfattning av Kungl. Maj:ts medgivande innebära
viss oklarhet, hemställde utskottet i skrivelse 27 april 1926 »om upplysning,
huruvida härigenom samtliga i ovannämnda skrivelse begärda handlingar
tillställts utskottet, och, därest så ej skulle vara fallet, anhålla, att
utskottet måtte utbekomma jämväl hittills ej överlämnade handlingar i förevarande
ämne».
Bihang till riksdagens protokoll 1928. ö samt. 23 höft. f\r 29.J 3
34
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Till svar härå avsändes 30 april 1926 utdrag av ett statsrådsprotokoll,
vari bland annat återgives följande anförande av ministern för utrikes ärendena
vid föredragningen av utskottets förnyade begäran: »Med anledning
av denna anhållan har Kung!. Maj:t genom beslut den 16 innevarande april
på min hemställan medgivit att till utskottet finge överlämnas vissa handlingar,
som funnes angivna å en statsrådsprotokollet för nämnda dag bifogad
förteckning. I ny skrivelse den 27 april har konstitutionsutskottet anhållit
om upplysning---ämne. Då Kung!. Majrts ovannämnda beslut inne
fattar
en prövning av spörsmålet, vilka handlingar uti ifrågavarande ärende
böra till utskottet överlämnas i anledning av dess skrivelse den 14 april,
hemställer jag, att utskottets nu förevarande skrivelse icke måtte föranleda
annan åtgärd än att till utskottet överlämnas utdrag av detta protokoll.»
Då utskottet, utan uttalad meningsskiljaktighet, fann detta svar innebära,
dels att andra handlingar än de till utskottet överlämnade måste finnas,
vilka de nu än kunde vara, dels att utskottet icke kunde utfå dem, övergick
utskottet till prövning av de, efter de överlämnade handlingarnas
granskning, framställda anmärkningsyrkandena, vilka utskottsmajoriteten
avslog. När utskottet därefter hade att behandla ett likaledes väckt anmärkningsyrkande
i anledning av protokollsutdraget av 30 april, fann utskottsmajoriteten,
då sakfrågan redan var avgjord, icke skäl att göra eu ifrågasatt
tredje framställning till konstaterande, huruvida föredraganden verkligen
avsett att tillstyrka förvägrande för utskottet att utfå alla det protokollsförda
ärendet rörande handlingar, ehuru en till synes enstämmig mening inom utskottet
rådde, att ett sådant förvägrande i och för sig icke kunde av utskottet lämnas
opåtalt. Efter min mening hade emellertid en förnyad framställning måst
innebära, att utskottet förutsatt antingen att föredraganden icke fattat utskottets
mening och önskan att utfå samtliga det anförda protokollsärendet
angående handlingar, eller att han obetänkt tillstyrkt deras förvägrande;
det senare får över huvud taget icke förutsättas, det förra kan icke förutsättas,
då en konungens rådgivare i varje fall måste antagas äga det upplysta förstånd,
att han varken kunnat eller velat tolka utskottets hemställan annorlunda
än såsom utskottet uppenbarligen menat, nämligen att få samtliga
för ärendets bedömande nödiga handlingar till sig överlämnade. Under
sådana förhållanden har jag ansett, att utskottet bort utan att påfordra ytterligare
beslut göra anmärkning mot föredraganden enligt R. F. § 107 på
den grund, att han, emot hittills tillämpad och av honom själv under 1925
års dechargedebatt erkänd praxis, tillstyrkt vägran att utlämna handlingar
till ett behörigen protokollfört regeringsärende.
Den fråga, varom 1925 tvist rådde, och vid vars avgörande på sätt,
utskottet då krävde, utskottet för sin del fortfarande torde fasthålla och
bör fasthålla, var en helt annan, nämligen den, huruvida handlingar
kunde infordras i ett utrikesärende, som icke varit i statsråd behandlat.
I den reservation som mot utskottets beslut i sagda ärende 1925 avgavs av
herr von Geijer in. fl., erkändes också utan förbehåll detta, då däri yttrades
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
35
(bet. nr 21 sid. 13), bland annat att »utskottets på 105 § i R F. grundade
rätt att infordra handlingar måste anses begränsad av dessas sammanhang
med statsrådsprotokoll, antingen såsom formliga bilagor eller såsom nödiga
komplement för uppfattningen av i protokollet upptaget ärende». Utskottet
1925 var sålunda enhälligt i detta hänseende och något frånvikande från
denna ståndpunkt har icke heller nu skett, då utskottets avslag å anmärkningsyrkandet
torde vara grundat på uppfattningen, att utskottet bort göra
en förnyad framställning, innan yrkandet upptagits till avgörande, men av
ovan anförda skäl ansett en sådan framställning vid den tidpunkt, då förslaget
därom framkom, icke lämplig.
II.
Vid punkten 2:o i utskottets memorial:
1) av herrar Engberg, Strömberg, G. W. Hansson, N. S. Norling, Sävström,
Vennerström, Borg och Fast, vilka anfört:
Redan i utskottets åberopande av § 107 regeringsformen ligger ett erkännande
av att statsrådet och chefen för justitiedepartementet icke brutit mot
gällande lag. Ty hade ett dylikt brott förelegat, skulle utskottet nödgats
tillämpa § 106 regeringsformen. Utskottet förutsätter alltså, att justitieministern
i förevarande fall icke haft grundlagsenlig skyldighet att åtala,
men väl fullgiltig anledning att efter diskretionär prövning av fallet anställa
åtal. Samtliga justitieministrar synas också ha varit av den meningen,
att de i dylika fall ha en diskretionär prövningsrätt och icke någon obligatorisk
åtalsskyldi gliet. I de fall, där ett statsråd utövar diskretionär prövningsrätt,
gäller enligt sakens natur, att han måste före sitt slutliga ställningstagande
överväga och beakta alla de synpunkter, som kunna vara av
betydelse. Den omständigheten, att corpus delicti i förevarande fall anses
innehålla brottsliga uttalanden, är därvidlag i och för sig icke tillräcklig
för att motivera anställande av åtal. I den diskretionära prövningen måste
nämligen ingå ett nödigt hänsynstagande till jämväl andra faktorer. Anser
man en skrift brottslig och anställer åtal för att näpsa den brottslige, men
juryn t. ex. fäller en frikännande dom, så är det uppenbart, att man på
sätt och vis kan komma ur askan i elden. Ty i och genom den frikännande
domen liksom rättfärdigas det som man förutsatt såsom självklart brottsligt.
Det bidrar till att ge ett slags moralisk kraft åt den propaganda, man genom
åtalets anställande velat brännmärka. I den mån en justitieminister känner
tvekan beträffande framgången för ett dylikt åtal, har han därför skäl att
allvarligt ifrågasätta tillrådligheten i att överhuvud anställa åtalet.
Men icke blott om åtalet skulle förmodas kunna resultera i ett frikän
-
36 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
nande, utan även om det med visshet skulle anses medföra fällande dom,
kunde i vissa situationer goda skäl finnas för ifrågasättande av dess tillrådlighet.
En dylik situation kan sägas föreligga, därest det är att förutse,
att själva åtalsåtgärdens psykologiska effekt blir eu onödig oeh skadlig
reklam för det okynne, som gjort sig straffbart. Lika lätt som det teoretiskt
månde vara att uppställa satsen, att, varhelst staffbarhet i lagens mening
synes uppenbar, där skall också åtal anställas, lika vanskligt är det i praktiken
att bringa en sådan sats till tillämpning. Och erfarenhetens vittnesbörd
torde ge vid handen, att denna vansklighet icke vållas av lagens beskaffenhet
utan helt enkelt av det faktum, att livet och verkligheten motivera
överväganden av och hänsyn till en råd faktorer, inför vilka den rätlinjiga
tillämpningen av den ovannämnda satsen kommer till korta. Det
måste ytterst bli en omdömesfråga, huru man lämpligen bör förfara. I förevarande
fall t. ex. är det notoriskt, att reklamen för det påtalade tryckalstret
icke beståtts av dess upphovsmän, utan av den tidningspress, som gjort
affär och sensation av detsamma. Anställande av åtal skulle utan minsta
tvivel till denna oförtjänta reklam ha fogat ett lika oförtjänt martyrskap
för den litterära skola, ur vilken skriften härrör. Då härtill kommer, att
skriftens såsom brottsliga betraktade meningar icke ta sikte på något, som
har aktualitet utan på något obestämt framtida, något som tydligen ingår i
den bolsjevikiska sektens lära om de yttersta tingen, vill det synas som om
förstärkt anledning förefunnits för justitieministern att icke tillgripa större
våld än nöden kräver.
I sitt svar på en i andra kammaren framställd interpellation har justitieministern
den 20 mars 1926 uttryckligen förklarat, att de huvudsynpunkter,
ur vilka han övervägt tillrådligheten av ett åtal, varit hänsynen till statens
väl eller eljest allmänt intresse. Det torde näppeligen kunna bestridas, att
för eu diskretionär prövning av tillrådligheten i åtals anställande i förevarande
fall dessa huvudsynpunkter måste bli de vägledande. Redan möjligheten
av att juryn skulle avkunna en frikännande dom borde motivera frågan,
om statens väl eller eljest allmänt intresse skulle vara betjänta med en dylik
eventualitet. Likväl måste framhållas, att även en sådan risk får tagas,
därest skriften ifråga anställer en påtaglig skadegörelse, t. ex. i detta fall
påtagligt skadar anda och manstukt inom försvarsväsendet. En nödvändig
förutsättning för slik skadegörelse är emellertid, att skriften verkligen fått
någon nämnvärd spridning bland dem, till vilka den vänder sig. Enligt
vad justitieministern i ovannämnda interpellationssvar meddelade, torde broschyren
ha blivit indragen vid truppförband, där man sökt utdela den. Vid
sådant förhållande lärer väl alltså en av de primära förutsättningarna för
skriftens skadegörelse ha varit mycket liten. Det torde då också kunna slutas,
att skriften i endast mycket ringa omfattning kunnat tjäna det med densamma
avsedda syftet. Ett bevis för att denna slutsats är riktig synes föreligga
i de meddelanden, som i ovannämnda interpellationsdebatt gjordes av
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Av dessa meddelanden fram
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 2‘J.
37
gick, att arméfördelningseheferna i gemen vitsorda de värnpliktigas villighet
och intresse. Enligt den till försvarsministerns förfogande stående sist lämnade
rapporten från kustflottan (för februari) hade bland en besättning på
1,802 man förekommit eu enda bestraffning (vaktarrest). Man har sålunda
enligt reservanternas mening rätt att fälla omdömet, att den påtalade skriften
varken kunnat åstadkomma eller faktiskt åstadkommit sådan skadegörelse,
som motiverat allvarlig farhåga för statens väl eller eljest allmänt intresse.
Reservanterna anse sig även böra med några ord beröra lämpligheten även
anmälan sådan som konstitutionsutskottets mot justitieministern beträffande
handläggningen av ett ärende, som utskottet självt erkänner falla under
statsrådets diskretionära prövning. I en dylik anmälan saknas objektiv måttstock
för omdömet. Utskottet har icke ens till basis för sin anmälan någon
fast norm för bedömandet av skriftens brottslighet. I avsaknad av domstols
utslag är utskottet redan på denna grundläggande punkt hänvisat till
sin egen subjektiva uppfattning. Justitieministern har icke tillåtit sig att
uttala något omdöme om skriftens brottslighet. Utskottet åter dekreterar,
att skriften är brottslig. Utskottet låter med andx-a ord sitt subjektiva omdöme
om skriftens brottsliga karaktär gälla som redan avkunnad fällande
dom av allmän domstol. Ett dylikt tillvägagångssätt är icke förtroendeingivande.
För utskottet existera icke de hänsyn, som justitieministern nödgats taga,
då han övervägt tillrådligheten av åtalsvägens beträdande. Den fällande
jurydomen förutsättes som självklar. Ty utan denna förutsättning skulle
naturligtvis utskottet icke kunna fota sin anmälan mot justitieministern på
tesen, att skriften är brottslig. Det förutsättes vidare, att åtalets uteblivande
äventyrat lagens helgd och försvarsväsendets effektivitet. Ty medan justitieministern
i detta stycke nödgats utifrån synpunkterna om statens väl och
allmänt intresse sakligt väga mot varandra nackdelarna av åtals uteblivande
och nackdelarna av åtals anställande, har utskottet ansett sig befriat från
denna möda. Korteligen: medan justitieministerns diskretionära prövning
av åtalsfrågan verkligen varit ett vägande och övervägande av olika hänsyns
vikt och betydelse — något för vilket han utförligt redogjort såväl i
första kammarens remissdebatt som i interpellationssvaret i andra kammaren
— har konstitutionsutskottet löst sin diskretionära prövningsuppgift rörande
åtalsfrågan på det enkla sättet, att utskottet, efter att ha satt sig i allmän
domstols ställe och ha dekreterat skriftens brottslighet, förklarat åtalets uteblivande
ha äventyrat lagens helgd och försvarsväsendets intressen.
Enligt reservanternas oförgripliga mening bör för övrigt ifråga om åtal
på hithörande områden icke lämnas ur räkningen det för ett kultursamhälle
livsviktiga intresset, att, så långt intet nämnvärt ohägn för allmänt väl
därav vållas, rätten att i tal och skrift fritt uttala sin uppfattning respekteras.
Tryckfrihetsåtalens svärd är understundom tveeggat och bör därför hanteras
med varsamhet och omsikt. Som god regel skulle reservanterna vilja angiva,
att i den justitieministern åvilande vården om tryckfriheten det praktiska
38 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
och sunda, statens väl och eljest allmänt intresse lugnt och lidelsefritt övervägande,
förnuftets omdöme om tillrådligheten i åtals anställande tillerkännes
företräde framför slavisk underkastelse under abstrakta och därför
ofta verklighetsfrämmande teorier om plikten till åtals anställande, närhelst
och varhelst något straffbart anses föreligga. Även om reservanterna kunna
förstå, att uttalanden av det slag, som innehållas i här omskrivna broschyr,
måste te sig högst utmanande och att det vid eu ytlig betraktelse kan ligga
nära till hands att icke blott anse straffbarhet föreligga utan även påkalla
åtal, så måste de likvisst med bestämdhet hävda, att vid ett kritiskt vägande
av skälen för och mot lämpligheten av åtals anställande de senare falla med
ojämförligt större tyngd i vågskålen.
På grund av vad sålunda anförts måste reservanterna finna, att konstitutionsutskottets
beslut att i denna punkt mot statsrådet Notion göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen icke är sakligt grundat.
2) av herr Leander.
in.
Vid punkten 3:o i utskottets memorial:
av herrar Strömberg, Thulin, G. W. Hansson, Sävström, Borg, Karlsson
i Vadstena, Sjöström. och Fast, som anfört:
Utskottet har i denna punkt gjort anmärkning enligt 107 § regeringsformen
mot föredragande departementschefen statsrådet Möller, för det han
tillstyrkt Kungl. Maj:t besluta, att vid utfärdandet av polisreglemente för
riket införa eu helt ny paragraf (21 §), utan att riksdagen eller vederbörande
myndigheter blivit däröver hörda.
Denna polisreglementets 21 § är av följande lydelse:
»Myndighet, som äger att tillsätta extra befattningshavare vid polisväsendet,
må meddela den som skall ombesörja i 18 § i lagen om polisväsendet
i riket omförmäld, på enskild bekostnad anordnad bevakning (ordningsmakt)
förordnande att utöva den för bevakningens ombesörjande erforderliga polisverksamheten.
Sådant förordnande skall angiva nämnda verksamhets ait
och omfattning ävensom under vems förmansskap ordningsvakten skall stå.
Förordnande som nu sagt må ej meddelas annan än den, som prövas lämplig
att utöva den polisverksamhet varom fråga är och ma när som helst återkallas.
Polismyndighet må icke i annat fall än som omförmäles i första stycket
meddela förordnande avseende att tillförsäkra annan än befattningshavare
vid polisväsendet sådant skydd, som jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen tillkommer
polisman.»
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
39
Utskottet gör ingen anmärkning mot första delen av ovan omförmälda
paragraf, utan riktar anmärkningen mot tillkomsten av sista stycket, vilket
utskottet ansett vara av beskaffenhet, att Kungl. Maj:t ej bort, åtminstone ej
utan riksdagens hörande, införa dylika bestämmelser, vilka åstadkomma
ändring i den rättstillämpning, som på ifrågavarande område blivit genom
praxis lagfäst.
Utskottet anser vidare, att denna paragraf i sin nuvarande avfattning icke
ger möjlighet till skänkande av det skydd, som 10 kap. 5 § i strafflagen
avser (polismans skydd), för sådana personer, vilka för sin tjänsteutövning
därav äro i behov, men vilka icke inneha sådant ämbete, tjänst, förordnande
eller uppdrag, som strafflagen förutsätter.
Utskottet har icke kunnat bestrida, att polisreglementet är av beskaffenhet
att helt falla under Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt. I kungl.
propositionen nr 58 till 1925 års riksdag framhålles, att polisreglementet är
av beskaffenhet, att det skall av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdas.
Mot detta uttalande hade riksdagen intet att erinra, men uttalade
vissa önskemål i övrigt rörande innehållet av polisreglementet, vilka önskemål
samtliga blivit av Kungl. Maj:t beaktade. Polisreglementet har sålunda
ej tillkommit i strid mot någon av riksdagen uttalad önskan.
\ ad som förekommit är, att Kungl. Maj:t vid polisreglementets utarbetande
funnit behövligt införal vissa reglerande bestämmelser, vilkas behövlighet
såväl de sakkunniga som Kungl. Maj:t tidigare tydligen förbisett. Att detta
varit fallet framgår av innehållet i första stycket av 21 §, vilket avser att
reglera vad i 18 § i polislagen sägs. Sista stycket av 21 § i polisreglementet
står i intimt samband med första stycket av samma paragraf och ändrar
icke dess lagtillämpning, men utgör en klarläggande tolkning av dess innehåll,
vilket ansetts påkallat till följd av de missbruk, som på ifrågavarande
område förekommit.
Då det här är fråga om en i administrativ ordning utfärdad förordning,
torde det ankomma på Kungl. Maj:ts egen prövning, i vad mån myndigheternas
hörande över författningsförslaget varit påkallat. Den 13 augusti
1925 infordrade t. f. chefen för socialdepartementet statsrådet Larsson länsstyrelsernas
samt överståthållarämbetets yttrande, om och i vilken utsträckning
dessa efter 1919 års utgång meddelat förordnanden, varvid lämnats
sådant skydd, som är stadgat i 10 kap. 5 § strafflagen (»polismans skydd»).
Desslikes anmodades länsstyrelserna att inom sina respektive län infordra
liknande uppgifter från samtliga magistrater i städerna. Det rikhaltiga material,
som sålunda införskaffades, måste anses vara fullt tillräckligt för att
belysa behovet av reglerande bestämmelser på ifrågavarande område.
Utskottet medgiver självt, att lämnandet av polismans skydd åt personer,
vilka ej förordnats som polis eller ordningsmän och vilka ej inrymmas i
10 kap. 5 § strafflagen, saknar laglig grund. Den rättspraxis, varom utskottet
talar, synes varit av växlande art och utgör bevis för varthän det kan leda,
40 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
när myndigheterna lämna medgivanden, vilka sakna stöd av gällande lag.
Att, såsom hittills i vissa fall skett, polismans skydd gives åt personer, vilka
icke fylla en polismans uppgifter, måste anses i hög grad betänkligt samt vara
ägnat att undergräva aktningen och respekten för ordningsmakten. Bestämmelserna
i polisreglementet åstadkomma givetvis ingen ändring av vad som
i lag eller administrativa förordningar stadgats, lika litet som innehållet i en
administrativ författning kan åstadkomma ändring i strafflagen eller i dess
tillämpning.
Vi stödjas i denna vår uppfattning även av det uttalande, som justitieombudsmannen
gjort i sin till 1926 års riksdag avgivna ämbetsberättelse.
Under den s. k. kalmarkonflikten beslutade magistraten i Kalmar på hemställan
från föreningen Samhällshjälpen att förläna polismans skydd åt icke
mindre än 39 namngivna personer, vilka som arbetsvilliga skulle anställas
för att biträda vid skötseln av gasverket. Mot detta magistratens beslut
begärdes i en av herr A. Berggren i Kalmar inlämnad klagoskrift justitieombudsmannens
ingripande. Efter sedan yttranden inkommit från såväl
länsstyrelsen i Kalmar län som från magistraten i Kalmar, avlät justitieombudsmannen
till sistnämnda myndighet följande ämbetsskrivelse:
»Enligt 6 § 1 mom. i kungl. instruktionen den 12 april 1918 för landshövdingarna
i rikets län m. fl. är länsstyrelsen länets högsta polismyndighet.
I sådan egenskap tillkommer det enligt samma stadgande länsstyrelsen att
hava ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt övervaka, att
allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthållas och att, i
händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder vidtagas.
Enligt sedvana tillkommer ledningen av polisväsendet i stad, där magistrat
finnes men polismästarbeiättning ej inrättats, magistraten. En erinran
om magistratens haudhavande av polisväsendet har gjorts i 53 § av kungl.
förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. Jämlikt 48 §
i samma förordning tillsätter magistraten de vid stadens förvaltning anställda
tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar eller reglementen
stadga annorlunda.
En närmare reglering av magistraternas befogenheter och åligganden med
avseende å stadens polisväsende har i många fall givits i särskilda reglementen
eller instruktioner. Enligt ett av K. B. i Kalmar län den 14 september
1874 fastställt reglemente för polisen i Kalmar tillkommer sålunda
K. B. högsta inseendet över stadens hela polisväsende, under det att den
administrativa och disciplinära styrelsen därav tillhör magistraten.
På grund av den befattning med polisväsendet, som sålunda utövas av
länsstyrelser och magistrater, har det varit vanligt, att dessa myndigheter,
där behov därav ansetts vara för handen, utfärdat förordnanden, enligt vilka
personer, ehuru icke anställda vid polisväsendet, tillagts polismans befogenhet
och skydd. Regelmässigt torde sådana förordnanden hava tilldelats per
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 41
soner, som inom visst område med avseende å ordningens upprätthållande,
förhindrandet av förbrytelser eller eljest skolat utöva verksamhet av polistjänsts
natur. Då polismans skydd förklarats tillkomma den förordnade,
torde därmed avsetts det straffskydd gentemot misshandel, smädelse och
missfirmlig gärning, som enligt 10 kap. 5 § strafflagen åtnjutes av tjänstemän
m. fl.
Enligt de av magistraten under kommunalarbetarkonflikten i Kalmar den
4, den 6, den 8 och den 10 augusti 1925 meddelade beslut, om vilka här
är fråga, har magistraten förordnat, att 39 namngivna personer, vilka genom
förmedling av föreningen Samhällshjälp utsetts att tillsvidare biträda, en
del vid skötseln av gasverket och de övriga vid renhållningen och andra
kommunala arbeten, som vore oundgängligen erforderliga för att samhällets
funktioner skulle kunna behörigen fullgöras, i sin omförmälda tjänstgöring
skulle åtnjuta polismans skydd och befogenhet.
De sålunda meddelade förordnandena förefalla i flera avseenden anmärkningsvärda.
Polismans befogenhet synes enligt sakens natur ej höra tilldelas
annan än den, som har att utöva en verksamhet, vilken kan hänföras
under någon av de samhällsuppgifter, som polisväsendet har till ändamål
att bestrida. Och det är tydligen av vikt, att i förordnandet så noga, som
omständigheterna medgiva, angivas arten och omfattningen av den polisverksamhet,
som den förordnade skall utöva.
Dessa anspråk uppfylla ej de av magistraten i förevarande fall utfärdade
förordnandena. Den verksamhet, som under alla förhållanden företrädesvis
skolat utövas av de förordnade personerna, nämligen gasverks- och renhållningsarbete
med mera sådant, synes ju omöjligen kunna hänföras till polistjänst
liksom nämnda verksamhet icke heller eljest torde vara av beskaffenhet
att medföra straffskydd enligt 10 kap. 5 § strafflagen. Ett förordnande
av innebörd, att den, som utför sådant arbete, därvid skall äga polismans
befogenhet, kan uppenbarligen ej göra arbetet till en polisfunktion. Fattade
efter ordalydelsen, synas därför förordnandena om polismans befogenhet i
förevarande fall vara utan mening.
Därest avsikten till äventyrs varit att åt de förordnade uppdraga att
vid förefallande behov upprätthålla ordning på arbetsplatsen, hava förordnandena
obestridligen avsett en polisverksamhet, som i och för sig
torde vara av beskaffenhet att kunna motivera ett tilldelande av polismans
befogenhet. Ett sådant uppdrag hade likväl då bort tydligt angivas
och avgränsas i förordnandena, för att dessa ej måtte föranleda ovisshet
om de befogenheter, som tilldelats de iorordnade.
Kent sakligt måste emellertid lämpligheten av förordnanden sådana
som de ifrågavarande sättas i fråga. Det åligger magistrat att sörja för
ordningens upprätthållande i staden. Väl måste medgivas, att det för
fullgörandet av denna skyldighet karl, då den tillgängliga polisstyrkan ej
är tillfyllest, tänkas vara erforderligt, att magistraten förordnar utanför
42 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
densamma stående personer att med polismans befogenhet biträda vid
ordningens upprätthållande. På grund av förhållandena vid en arbetskonflikt
synes det mig likväl med hänsyn till önskvärdheten av samtliga
polisfunktionärers fullständiga opartiskhet böra, såvitt möjligt, undvikas
att härtill förordna de arbetsvilliga. I förevarande fall synes dessutom
av handlingarna framgå, att förordnandena i främsta rummet föranletts
knappast av ett föreliggande behov att i sådan utsträckning som skett
utöka polisstyrkan utan snarare därav, att föreningen Samhällshjälp förklarat
sig förutsätta en sådan anordning som den vidtagna vid dess tillhandahållande
av arbetskraft. I enlighet härmed synas förordnanden
hava givits samtliga genom nämnda förening anställda arbetsvilliga och
efter allt att döma utan föregående prövning av vars och ens personliga
förutsättningar för uppdrag av detta slag. Ett sådant förfarande måste
under alla omständigheter anses mindre lämpligt.
Av nyss anförda och andra omständigheter vill det emellertid synas,
som om syftet med ifrågavarande förordnanden egentligen icke varit, att
de förordnade skulle utöva andra funktioner än dem, som ålegat dem såsom
kommunala arbetare i vanlig mening. Förordnandena synas hava utfärdats
huvudsakligen för att tillförsäkra de arbetsvilliga i deras arbete
polismans skydd i mening av straffskydd enligt 10 kap. 5 § strafflagen.
Frågan om vem som åtnjuter sådant straffskydd är avgjord genom
nämnda lagrum. Med ledning därav har domstol att vid åtal för brott
pröva, huruvida den, mot vilken brottet förövats, är att hänföra till någon
av de kategorier, som avses i lagrummet, eller icke. Det tillkommer uppenbarligen
icke myndighet att vid sidan av nämnda lagbud tillförsäkra
någon dylikt straffskydd. Vad myndighet i sådant avseende föreskriver
är icke bindande för domstol. En förklaring från myndighets sida att
någon tillägges polismans skydd lärer därför, i den mån vederbörande
icke alls äger utöva polismans verksamhet, icke hava någon laglig verkan.
I den mån åter någon genom förordnande tillagts polismans funktioner,
synes ett tillägg i förordnandet att den förordnade skall äga polismans
skydd icke hava annan betydelse än att utgöra en erinran om att
straffibudet i 10 kap. 5 § strafflagen omfattar förgripelser mot personer i
den ifrågavarande ställningen. En dylik erinran om förhandenvaro av
polismans skydd kan tydligen icke anses vara på sin plats, med mindre
sådant skydd verkligen enligt lag tillkommer den ifrågavarande personen
till följd av den verksamhet, han är satt att utöva.
Efter det ifrågavarande förordnanden av magistraten utfärdats — anförde
jag vidare — hade Kungl. Maj:t den 26 september 1925 utfärdat polisreglemente
för riket, vilken författning, såvitt stad anginge, trädde i kraft
den 1 januari 1926. Då vissa stadganden i detta reglemente syntes ägnade
att tjäna till belysning av frågan om riktigt förfarande även tidigare vid
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
43
meddelande av förordnande om polismans befogenhet och skydd, både jag
velat i förevarande sammanhang erinra om desamma.
Enligt 18 § i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket skulle polisbevakning
kunna anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid viss
tillställning eller eljest i särskilt fall. Enligt 21 § i det nyss omförmälda
polisreglementet kunde myndighet, som ägde att tillsätta extra befattningshavare
vid polisväsendet, meddela vederbörande förordnande att utöva den
för sådan bevaknings ombesörjande erforderliga polisverksamheten. Dylikt
förordnande skulle angiva nämnda verksamhets art och omfattning ävensom
under vems förmanskap den förordnade ordningsvakten skulle stå. Förordnande
finge ej meddelas annan än den, som prövades lämplig att utöva
den polisverksamhet, varom fråga vore, och kunde när som helst återkallas.
Polismyndighet finge, enligt samma paragraf, icke i annat fall än nu sagts
meddela förordnande, avseende att tillförsäkra annan än befattningshavare
vid polisväsendet sådant skydd, som jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen tillkomme
polisman.
Med hänsyn till att vid tiden för de nu ifrågavarande förordnandenas
meddelande vägledande bestämmelser saknats, och då praxis i ämnet syntes
hava varit ganska växlande, ansåg jag mig kunna låta bero vid att delgiva
magistraten ovan angivna synpunkter på frågan.»
Av det anförda framgår, att vad utskottet vill vinna ej kan näs genom
ändringar av polisreglementet, såvida ej därförinnan strafflagens bestämmelser
omarbetats. De hittills vunna erfarenheterna torde dock ej motivera
sådana lagändringar.
Vi ha icke funnit skäl föreligga för den anmärkning enligt 107 § regeringsformen,
som utskottet företagit mot föredragande departementschefen
statsrådet Möller.
IT.
Vid punkten 4:0 i utskottets memorial:
av herrar Engberg, Strömberg, G. W. Hansson, N. S. Norling, Sävström,
Borg, Karlsson i Vadstena och Fast, som anfört:
I detta ärende finner utskottet det principiellt anmärkningsvärt, att statssekreteraren
i socialdepartementet förordnats att, under samtidigt bestridande
av sin statssekreteraretjänst, vara ordförande och chef för arbetsrådet. Sammanförandet
av två så krävande uppdrag till eu och samma person, är
enligt utskottets mening oriktigt ur synpunkten, att de ärenden, som beröra
arbetsrådets uppgifter, vid föredragning hos Kungl. Maj:t härigenom icke
44
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
anses bli föremal för den allsidiga beredning, som åsyftas med den dubbla
prövningen i arbetsrådet och departementet.
Åven om dessa synpunkter kunna tillmätas ett visst värde, synes det
dock, som om föredragande departementschefen kunnat anföra starka sakliga
skäl för sin ståndpunkt.
Den lindring i arbetsrådets arbetsbörda, som faktiskt inträtt sedan arbetstidslagarna
under en följd av år varit i tillämpning, är, såsom utskottet
också medgiver, betydande. Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr
73 till årets riksdag, har socialstyrelsen föreslagit att, som en följd av arbetsrådets
minskade arbetsbörda, rådet i sin nuvarande organisation borde helt
försvinna och dess uppgifter övertagas av socialstyrelsen. Att under sådana
förhållanden fasthålla vid att arbetsrådets ordförande skulle bibehålla sin
förutvarande ställning med avlöningsförmåner, jämställda med chefernas för
de centrala verken, synes icke vara i överensstämmelse med strävan att begränsa
statens utgifter. Departementschefen synes således i denna del haft
mycket goda skäl för sin hemställan.
Vad åter beträffar den omständigheten, att statssekreteraren i socialdepartementet
erhållit uppdraget att tillika vara ordförande i arbetsrådet, torde det
förhållande, att statssekreterare Ribbing tidigare innehaft sistnämnda uppdrag
— och därvid vunnit full förtrogenhet med arbetsrådets uppgifter —
utgöra ett praktiskt och tungt vägande skäl för anordningen i fråga.
Vi ha således ej funnit tillräckliga skäl föreligga för att i denna punkt
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen.
V.
Vid punkten 5:o i utskottets memorial:
av herrar Engberg, Thulin, G. W. Hansson, Sävström, Vennerström,
Borg och Hallén, som anfört:
Vi kunna icke ansluta oss till utskottets uppfattning, att de båda dispensärendena
äro i allo likartade. En jämförelse mellan sökandenas ansökningshandlingar
visar tvärtom, att avsevärda skiljaktigheter föreligga.
Folke anhöll att få i teologie licentiatexamen medtaga ämnet missionshistoria
och missionsteori i en viss av honom uppgiven ämneskombination, nämligen
tillsammans med teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner
samt nya testamentets exegetik. Sandegren anhöll blott att få som tredje
ämne medtaga missionshistoria och missionsteori utan att uppgiva vilka
andra ämnen han tänkte att medtaga i sin examen. Det förhållandet, att
den första sökanden erhållit tillstånd att medtaga missionshistoria och missionsteori
i en viss såsom tillfredsställande befunnen ämneskombination, kan
icke grundlägga någon rätt för den senare sökanden att få medtaga samma
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
45
ämne i vilken som helst ämneskombination han behagar välja. Vidare
framgår av ansökningshandlingarna, att Folke uppgivit sig ha tjänstgjort
som missionär i Kina över två år, och att han med vittnesintyg från
»Kommittén för svenska missionen i Kina» styrkt denna sin uppgift. Sandegren
har däremot icke i sin ansökan lämnat någon uppgift och icke heller
bifogat något vittnesintyg om längden eller arten av sin missionärsverksamhet.
Slutligen lämna de båda sökandenas betygsavskrifter intet stöd för
den uppfattningen, att Sandegren skulle å det kunskapsområde, dispensansökningarna
gälla, vara likställd med eller, såsom utskottet förmenar,
överlägsen Folke. I ämnet kyrkohistoria i teologie kandidatsexamen är Sandegren
underlägsen Folke, han har blott »icke utan berömd godkänd» mot
dennes »med berömd godkänd». Då nu dispensansökan i båda fallen gällt
en utbrytning av missionshistorien ur det mera omfattande ämnet kyrkohistoria,
kan utskottet icke ha sakligt fog för sitt påstående, att sökanden
med det lägre betyget i kyrkohistorien är »i högre grad» förtjänt av dispens
än sökanden med det högre betyget i samma ämne.
Vid teologiska fakultetens i Uppsala behandling av Folkes dispensansökan
1924 rådde tvekan om lämpligheten av att utbryta missionshistorien ur
kyrkohistorien. Professor Linderholm, med vilken professor Vetter i viss
mån instämde, reste allvarliga principiella invändningar mot en dylik utbrytning.
Han yttrade bland annat: »Då tyngdpunkten av det vetenskapliga
missionsstudiet vid ett svenskt universitet, som ju icke är något missionsinstitut,
torde få anses ligga på missionshistorien, och icke på missionsteorien,
vill fakulteten erinra därom, att missionens historia utgör en — för övrigt jämförelsevis
begränsad — de! av kyrkohistorien i dess helhet och att den
kristna missionens historia blott i sitt sammanhang med kyrkans allmänna
utveckling kan på ett fullt tillfredsställande sätt studeras och bearbetas. Det
är därför, vetenskapligt sett, ganska vanskligt att alldeles lösgöra missionshistorien
från kyrkohistorien och göra den till en med denna jämbördig
disciplin i teologie licentiatexamen. Då vidare fordringarna i de olika licentiatämnena
torde böra vara någorlunda lika avvägda, kan det icke heller från
denna synpunkt vara riktigt att en begränsad del av ett större examensämne
utan vidare brytes ut och får samma examensvärde som ämnet i dess
helhet.»
Den omständigheten, att vissa universitetsprofessorer eller universitetsmyndigheter
förmodat ett dispensbeslut vara prejudicerande, gör det dock
icke till ett prejudikat med kraft att binda statsrådens fria prövningsrätt
från fall till fall. För den händelse att en viss dispenspraxis utgestaltats
under en längre tid med ett flertal likartade fall kunde skäl flnnas för utskottets
tal om prejudikat. Men det kan icke anses rimligt, att ett föregående
statsråds beslut i ett enda fall skall omedelbart upphöjas till lag och
tillmätas förmågan att ovillkorligen bestämma alla efterföljande statsråds
handlingssätt. Det kan tänkas, att ett dispensbeslut tillkommit efter stor
tvekan och vacklan hos vederbörande statsråd, att det varit sakligt svagt
46
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
motiverat eller att det rent av i sina konsekvenser visat sig olyckligt. Att
under sådana förhållanden ge ett dylikt första dispensbeslut karaktären av
prejudikat kan icke vara klokt eller gagneligt.
På dessa grunder ha vi ansett, att anmärkning mot statsrådet Olov Olsson
icke bort i denna punkt förekomma.
Reservationsvis framställda aninärkni11 dyrkanden.
vi.
[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 20 februari och 15 mars 1926.J
av herrar Reutersköld, Stendahl, Ljunglund, Björkman i Norrköping
och Forssell, vilka anfört:
I statsråd den 26 februari 1926 utsågos ocli förordnades till Sveriges ombud
vid förestående extra mars-mötet med Nationernas förbund hans excellens
utrikesministern — tillika ombud i förbundsrådet — samt herrar ledamoten
av riksdagens andra kammare förutvarande statsrådet, advokaten
J. E. Löfgren och kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, envoyén
A. E. M. Sjöborg med envoyén i Bern E. Hennings till suppleant. De
för delegaterna och rådsombudet fastställda instruktionerna innehöllo bland
annat, att dessa borde verka för Tysklands inträde i förbundet; beträffande
rådets sammansättning borde ombuden verka för att Tyskland vid inträde
i Nationernas förbund erhölle ständig plats i rådet. »Andra eventuellt
framkommande förslag om ändring i rådets sammansättning må icke av
ombuden biträdas», hette det ordagrant i såväl församlingsdelegaternas
som rådsombudets instruktion. Hans excellens utrikesministern erhöll för
sina uppdrags fullgörande tjänstledighet från chefskapet för utrikesdepartementet,
vilket under hans bortovaro hans excellens statsministern förordnades
att förestå.
En mycket vidsträckt offentlighet gavs åt de ombuden meddelade väsentliga
föreskrifterna och åt motiveringen för dessa av hans excellens utrikesministern
själv vid första kammarens sammanträde ilen 5 mars. Kammaren
fick veta, att utrikesdepartementet hade förberett ärendet genom sonderingar
hos främmande makters regeringar, vilka enligt handlingarna inletts
redan i januari. Hans excellens upplyste bland annat, att sedan tyska
regeringen under hösten 1924 vänt sig till samtliga rådsstater med en förfrågan
rörande dei’as ställning till Tysklands inträde i rådet såsom permanent
ledamot, så hade alla de i rådet företrädda staterna förklarat sig
beredda att medverka till att Tyskland vid sitt inträde i förbundet erhölle
permanent säte i rådet. Beklagligtvis var detta meddelande — i motsats
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 47
till vad hans excellens själv trodde — icke alldeles riktigt. I själva verket
hade Brasilien givit åt sin deklaration en sådan form, att ett icke-medverkande
till Tysklands inväljande från Brasiliens sida möjliggjordes.
Utan tvivel hade hans excellens utrikesministern bort förskaffa sig direkt
kännedom om den brasilianska deklarationen samt underkasta denna en noggrannare
prövning än som skett före uttalandet i första kammaren den 5
mars. Hade icke samtliga rådsmakterna klart förbundit sig att rösta för
den tyska rådsplatsen i enlighet med de riktlinjer, som angivits i svenska
regeringens svar till tyska regeringen den 17 februari 1925 samt rådets skrivelse
till tyska regeringen den 14 mars 1925, så måste en på förhand given
deklaration från Sveriges sida om bestämd vägran att medgiva någon som
helst annan förändring i rådet än den nämnda betraktas som ändamålslös.
Principfast ståndaktighet i och för sig förde icke Sverige närmare målet,
Tysklands inval, därest någon rådsmakt, som ej avgivit fullt klar förbindelse,
skulle med sitt veto kunna förhindra detta. Och lika litet kunde
svenskt avfall från den deklarerade principen vrida vetovapnet ur händerna
på eu makt, som ansåge sig vara fri att begagna det, medan däremot ett
dylikt avfall givetvis komme att bliva betraktat såsom komprometterande
för Sverige. Om för övrigt utrikesministern före eller under Genévemötet
haft anledning befara, att ett möjligen tänkbart uppskovsyrkande, framställt
av någon Locamomakt, skulle framkalla ett återtagande av Tysklands
ansökan, hade det förefunnits så mycket större skäl att i förväg förvissa
sig om Brasiliens ställning, som Brasilien icke tillhörde Locarnomakterna.
Det skall kanske invändas, att det icke var så lätt att misstänka eller
genomskåda, att Brasilien i sitt svar till Tyskland 1924 gjort en viss reservation
med avseende på sin definitiva röstning. Men i själva verket måste
en sådan misstanke ligga synnerligen nära till hands, alldenstund Brasilien
under månaderna före extra förbundsmötet framställt förnyade krav för egen
del på permanent säte i rådet, vilket enligt handlingarna varit hans excellens
utrikesministern synnerligen väl bekant, och även av honom erkänts i hans
anförande i första kammaren den 5 mars. Pliktmässig försiktighet borde
under sådana omständigheter hava påkallat eu särskild undersökning av
honom rörande den frågan, huruvida Brasilien hade några rättsliga möjligheter
att giva oemotståndligt eftertryck åt sitt krav, innan hans excellens
gick att inför hela världen giva en deklaration, som var ägnad att ådraga
sig starkaste uppmärksamhet på olika håll och som — efter vad sonderingarna
enligt handlingarna otvetydigt givit vid handen — skulle föranleda
stora svårigheter för och starka påtryckningar på Sveriges delegater.
Frågan om Brasiliens blivande hållning fick det svenska utrikesdepartementet
ytterligare anledning att taga under övervägande omedelbart efter
excellensen Undéns avresa till Geneve, då Brasilien, efter föregående förfrågningar
om Sveriges ställning till dess anspråk, den 7 mars genom sin
minister meddelade excellensen Sandler bl. a., att Brasilien fritoge sig från
48 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29,
ansvaret för alla ledsamma följder av Sveriges vägran att vid det stundande
extra mötet samtycka till Brasiliens krav. Så vitt handlingarna utvisa har
excellensen Sandler, som den 9 mars besvarade sist nämnda meddelande, icke
underrättat excellensen Undén om denna skriftväxling trots dess uppenbarligen
störa\ betydelse för kännedomen om och uppfattningen av Brasiliens avsikter.
Lika litet synes det meddelande, som den 11 mars inkom från svenska
ministern i Brasilien med bekräftelse om Brasiliens verkliga mening, hava
meddelats till Benevedelegaterna.
Det är knappast antagligt, att den allmänna opinionen skulle med så förtroendefull
beredvillighet hava givit utrikesministerns ståndpunktstagande
å landets vägnar sitt stöd, om man anat den betänkliga bristfulllieten i
ärendets beredning. Ännu mindre skulle så blivit fallet, om anledning
funnits betvivla hans excellens utrikesministerns förmåga över huvud taget
att såsom delegat motstå de påtryckningar, vilka han i viss mån genom sin
hållning själv frammanade. Det är allmänt bekant — och bekräftas jämväl
till fullo av de aktstycken, varav konstitutionsutskottet blivit i tillfälle
taga del — att det extra förbundsmötet, som officiellt började den 8 mars i
Geneve, till en början allenast var en serie av hemliga sammanträden och
personliga underhandlingar. Dessa hemliga sammanträden, vilka den svenska
utrikesministern, att döma av hans tidigare uttalanden, måste hava funnit
föga tilltalande, medförde inga allvarligare påtryckningar på honom själv
under de tre första dagarna. Men därefter inträdde en vändning. Eu betydande
stormaktspolitiker, som tidigare ej varit i tillfälle att göra sitt inflytande
helt gällande, trädde i energisk aktion. Sveriges ombud, som klart
tillkännagivit sin rättsståndpunkt, fick röna allt starkare yttringar av ett
mäktigt motstånd. Brasiliens representant, som dock förklarade, att han
hade bestämda order att rösta mot förverkligandet av det extra mötets
ändamål, därest ej hans nations anspråk godkändes, lovade endast att förfråga
sig om möjligheten av ändring i instruktionen, ehuru utan att, som
det vill synas, tillika lova att förorda en sådan. Sveriges representant,
som däremot hade fullt klart uppdrag att rösta för mötets väsentliga syften,
blev nu ett mål för ivriga påverkningar, enär han hade order att motstå
förslag, som ej stämde överens med den stora och betydelsefulla huvudavsikten
med förbundsmötet. Detta kunde knappast varit honom oväntat
efter de tidigare! undersökningar lian själv låtit anställa, och dock synes
det hava varit tillräckligt för att snart hos honom framkalla försök att
undgå att behöva uthärda angrepp på en principiellt intagen, i sig själv
oantastlig ståndpunkt. Den femte mötesdagen började det bliva bekant, att
Sveriges främste delegat, dess utrikesminister, diskuterade ett nedläggande
av Sveriges rådsmandat.
Även om hans excellens utrikesministern ansåg sig kunna inleda eu
sådan diskussion utan att binda Sveriges handlingsfrihet, så syntes den utländska
pressopinionen vara av annan mening. I handlingarna omnämnes
ett telegram, som den 12 mars sänts från Geneve till den politiskt bety
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 49
dande franska tidningen Le Matin samt på morgonen den 13 mars vidarebefordrades
genom den officiösa Agence Havas till hela världspressen. Det
uppgavs däri, att excellensen Undén hade »inför den enträgna vädjan av
vänner bland de ledande personerna inom Andra internationalen förklarat
sig beredd att nedlägga sin röst och till och med gått så långt, att han
erbjudit sig avstå Sveriges tillfälliga rådsplats åt Polen. Denna handling
av uppgivelse hade återgivit honom allmän sympati» etc.
Regeringen i Stockholm hade emellertid redan den 13 mars på middagen
avfärdat ett telegram, vari den lät Sveriges delegater veta, att den icke vore
sinnad ändra den dem givna instruktionen — eller med andra ord avböjde
tanken att låta Sveriges mandat i rådet nedläggas, en ståndpunkt som
regeringen vidhöll ännu så sent som natten till måndagen den 15 mars.
Föreskriften hörsammades icke. Den svenska Genévedelegationen underhandlade
både den 13 och 14 mars om isolerat avstående till annan makt
av Sveriges rådsmandat, varöver denna delegation icke hade någon som
helst rätt att förfoga. Att en sådan hållning kunde fullföljas betyder även
en skärpning av ansvaret för den fungerande chefen för utrikesdepartementet
i Stockholm excellensen Sandler, som underlät att trots de oroande
rapporterna från Geneve vidtaga effektiva mått och steg till instruktionens
åtlydande. Huruvida regeringen delgivit utrikesnämnden dessa rapporter
och för densamma framlagt frågan om instruktionens komplettering t. ex.
genom en föreskrift att, i anledning av underrättelserna från Brasilien,
Sveriges delegater skulle avstå från alla vidare förhandlingar, till dess
rådet erhållit slutligt besked från Brasilien, därom giva de för utskottet
tillgängliga handlingarna ingen upplysning.
Utskottet har, för den skull, sökt att genom framställning till Kungl.
Maj:t erhålla rätt att taga del av utrikesnämndens protokoll för vinnande
av upplysning i saken, men naturligtvis icke för granskning av dessa protokoll,
vilka ej i likhet med statsrådsprotokollen falla under utskottets gransk - ningsrätt. Men då denna framställning av Kungl. Maj:t avslagits, har
möjlighet saknats att i antydda avseende erhålla full klarhet.
Emellertid är av handlingarna tydligt, att tillförordnade departementschefen
i förhållande till delegaterna inskränkt sig till att framhålla regeringens
obenägenhet mot ändring av Sveriges i instruktionen bestämda hållning
(telegram 12 och 14 mars). Den 14 mars avlät tillförordnade departementschefen
ytterligare en telegrafisk förfrågan, vilken grund funnes för
uppgifter i tidningarna rörande andra staters tillbakaträdande; det vill synas,
som hade därmed det egentliga uppslaget till förslaget om Sveriges utträde
jämte en annan makt givits, i det att excellensen Undéns såväl tidigare
rapporter som svar å sagda förfrågan icke givit någon antydan, att delegationen
varit på något sätt inriktad på detta förslags förverkligande, snarare
tvärtom.
Läget tillspetsades under söndagen den 14 mars, då excellensen Undén i
ett telegram, som framkom den 15 på morgonen förklarade sig ej kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 5 sand. 23 håft. (Sr 29.) 4
50 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
taga på sitt ansvar någon annan politik än den att låta Sverige avstå sin
rådsplats eller låta annan makt få tillfällig sådan, och anhöll om bemyndigande
härtill. Tidigt på måndagsmorgonen meddelades i nytt telegram, att
Sveriges utträde skulle ske tillsammans med annan makt och att Sverige
icke hade annan väg att välja. Innan detta telegram framkommit hade
regeringen natten mellan 14 och 15 efter två sammanträden under
söndagen vägrat ny instruktion och förklarat sig ärna avstyrka sådan vid
utrikesnämndens sammanträde på måndagen den 15 mars. Något som
helst svar i anledning av detta regeringens telegram finnes icke i handlingarna,
och ej heller något regeringens svar på anförda telegrammen från
Geneve söndag afton och natten till måndag förrän den 15, efter utrikesnämndens
sammanträde, då ny instruktion gavs. Samtidigt med sist nämnda
telegram avläts från Geneve till regeringen telegrafiskt meddelande dels om
Brasiliens fortsatta motstånd, dels därom, att Sveriges ombud i rådet under
måndagen förklarat sig hava begärt ny instruktion och förordat Sveriges
utträde ur rådet. Redan före det officiella beslutet om ändrade direktiv för
Sveriges delegation, hade alltså ett föregripande skett i rådsmötet i Geneve
den 15 mars på förmiddagen av delegaten excellensen Undén. »Då regeringen
på måndagen fattade beslut om kompletterande instruktioner, förelåg
ingen sådan situation, att frågan om Sveriges isolerade avgång hade aktuell
betydelse», förklarade hans excellens utrikesministern den 24 mars i svenska
riksdagen. Han synes anse, att därmed var hans uppträdande i rådet med
den ändrade planen för Sveriges demission innan nya direktiv kommit från
Stockholm, rättfärdigat. Själv hade han låtit regeringen i Stockholm telegrafiskt
veta, vilken politik han kunde taga på sitt ansvar eller icke.
Men det konstitutionella ansvaret kunde den i Geneve sysselsatte svenske
utrikesministern rättsligen icke taga på sig, utan detta måste stanna på den
interimistiske företrädaren i utrikesdepartementet i Stockholm excellensen
Sandler.
Konstitutionsutskottet borde emellertid efter vår mening icke ha kunnat
undgå att finna, att när Sveriges ombud vid folkförbundets och dess råds
möten är Sveriges utrikesminister, vissa betydande konstitutionella olägenheter
uppstå, som icke kunna lämnas obeaktade. Å ena sidan gör utrikesministern
— med fog — anspråk på att i denna egenskap vara ombud med
i viss mån friare händer än andra delegater; å den andra kan han såsom
tjänstledig icke formellt uppbära det konstitutionella ansvaret. Det vore
måhända för framtiden lämpligare och tillika med utrikesministerns särskilda
ställning allt sedan 1809 såsom verklig minister fullt förenligt, att
endast partiell ledighet beviljades, så att allenast handläggningen av löpande
departementsärenden och föredragningen inför Kungl. Maj:t överlätes till
t. f. departementschef, men ledningen och ansvaret för beredningen och handläggningen
av ärendena vid mötet kvarstannade hos utrikesministern.
Under nuvarande förhållanden finna vi att utskottet på grund av vad
ovan anförts bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 51
1) hans excellens ministern för utrikesärendena för att han trots de bestämda
anledningar, som enligt handlingarna förelegat, underlåtit att, innan
han uttalade sig på sätt ovan nämnts den 5 mars i första kammaren, söka
förskaffa regeringen full visshet om Brasiliens ställning till frågan om
Tysklands inväljande på permanent plats i Nationernas förbunds råd; och
mot
2) hans excellens statsministern i egenskap avj t. f. chef för utrikesdepartementet,
därför att denne, som trots sitt vidhållande av den svenska
ståndpunkten och sin önskan att delegationen skulle följa sin instruktion,
dock underlät såväl att hålla delegationen underrättad om de meddelanden,
som inlöpte till Stockholm från andra orter än Geneve, som att ålägga den
det taktiska förfarande, som för detta ändamål kunde varit mest lämpligt,
nämligen att helt avvisa alla uppslag om ändringar i Sveriges ståndpunkt,
innan full visshet vunnits om Brasiliens ställningstagande till Tysklands
inträde i folkförbundet.
VII.
[Protokoll över kommunikationsärenden den 22 maj 1925.]
av herr David Bergström, som anfört:
Genom beslut den 31 mars 1924 hade länsstyrelsen i Kalmar län under
vissa villkor meddelat Georg Wennergren, Kalmar, tillstånd att tills vidare
idka regelbunden yrkesmässig automobiltrafik för personbefordran (linjetrafik)
å allmänna vägen från Kalmar över Hagby till Ekenäs. över berörda beslut
hade Kalmar—Torsås järnvägsaktiebolag anfört besvär, under yrkande
att Kungl. Maj:t måtte återkalla det Wennergren givna tillståndet. Till
följd av särskilda remisser avgåvos utlåtanden i målet av länsstyrelsen den
15 oktober 1924, efter vederbörandes hörande, samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 27 februari 1925. Härefter ingåvos särskilda skrifter till
Kungl. Maj:t från Wennergren och klagandebolaget.
Kungl. Maj:t fann icke skäl göra ändring i länsstyrelsens beslut.
Detta är allt vad statsrådsprotokollet innehåller i detta ärende. De till
ärendet hörande handlingarna utvisa emellertid, att detsamma rymmer åtskilligt,
som förtjänar beaktande.
I detta ärende upprullas nämligen hela den viktiga frågan, huruvida icke
frågorna om tillstånd att i konkurrens med en järnväg driva omnibustrafik
å vägsträckor, som löpa alldeles utmed eller intill järnvägen, borde göras
till föremål för en noggrannare prövning och ett mera ingående bedömande
än på åtskilliga håll torde varit fallet i vårt land.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, framhåller i sitt utlåtande, att den av
Wennergren trafikerade vägen går på sträckan Kalmar—Vassmolösa (18 km.)
jämlöpande med Kalmar—Torsås järnväg och på sträckan Vassmolösa—
Ekenäs (11 km.) på ett medelavstånd av knappt 3 km., samt att järnvägs
-
52
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
aktiebolaget samtidigt med Wennergren ansökt om tillstånd att bedriva
linjetrafik å sträckan Vassmolösa—Ekenäs.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fortsätter härefter som följer:
»Otvivelaktigt skulle föreliggande trafikfråga kunna fullt tillfredsställande
lösas på det sätt, som järnvägsaktiebolaget föreslagit, eller att automobiltrafik
ordnas från Ekenäs till Vassmolösa av Kalmar—Torsås järnväg, som
därifrån befordrar passagerarna vidare på järnväg till Kalmar. Genom en
sådan anordning får man ett naturligt samarbete mellan de två olika trafikmedlen.
Skulle däremot omnibuslinjen fortsätta längs järnvägen till Kalmar,
uppstode i stället en konkurrens med den för orten i övrigt oumbärliga
järnvägen, som kunde bliva för denna ödesdiger. När ett järnvägsbolag,
som driver en tillräckligt omfattande persontrafik, förklarar sig berett
att medelst automobiltrafik självt tillgodose ett trafikbehov, som finnes inom
orter å ömse sidor om järnvägen fram till stationer vid denna, och
järnvägsbolaget för sagda automobiltrafik ställer sig till efterrättelse av
vederbörande länsstyrelse lämnade föreskrifter och fastställda taxor, torde en
sådan anordning med hänsyn till alla av trafiken berörda parters intressen
vara att föredraga framför självständiga, konkurrerande, med järnvägen mer
eller mindre parallella omnibuslinjer av en stundom tvivelaktig ekonomisk
bärighet.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening har en sådan kombinerad
trafikanordning, som den nu angivna, genom vilken en befintlig järnväg
får utgöra stamlinjen i ett kommunikationssystem, till vilken sedan på lämpligt
sätt automobillinjer från sidorna ansluta sig i samtrafik med järnvägen,
många fördelar, särskilt om järnvägsbolaget självt, med erkännande
av omnibustrafikens nytta, söker att på ett tillfredsställande sätt ombesörja
densamma. Statens järnvägars omnibuslinjer i Bohuslän lämna ett gott
exempel på en sådan av en järnväg ordnad automobiltrafik, som är ägnad
att tillföra järnvägen trafik och att tjäna såsom fortsättning av järnvägen
ut i bygderna kring denna.
När en järnväg på detta sätt verkligen vill tillgodose kommunikationsbehovet
inom en ort, bör detta därför icke förvägras densamma. Redan
medgiven annan linjetrafik med automobil inom samma trafikområde bör då
ej heller få utgöra hinder för järnvägen att för sin del anordna trafik av
nu angivet slag, och detta allra minst, om den av järnvägsbolaget ifrågasatta
linjetrafiken skulle genom tätare turer och ökad säkerhet för trafiken
under olika årstider bliva avsevärt bättre än den nuvarande. Ehuru några
tidtabeller för omnibustrafiken icke i handlingarna finnas, varken för den
beviljade automobillinjen eller för järnvägsaktiebolagets ifrågasatta linje,
bör dock bemärkas, att mellan Vassmolösa och Kalmar för närvarande gå
5 tåg dagligen i vardera riktningen.
I enlighet med ovan anförda betraktelsesätt finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del, att Kalmar—Torsås järnvägsaktiebolag i första
hand bör erhålla trafiktillstånd i och för utövande av linjetrafik till stationer
vid järnvägen, d. v. s. i förevarande fall från Ekenäs till Vassmolösa.
Därmed torde trafikbehovet öster om järnvägen från Ekenäs och norrut
kunna anses fyllt ända upp till Kalmar, varför en självständig, å denna
''sträcka med järnvägen jämlöpande automobillinje torde vara för trafiken obehövlig.
I enlighet härmed synes det nu överklagade beslutet böra undanröjas
och järnvägsaktiebolagets besvär i fråga om det av bolaget sökta tillståndet
till linjetrafik mellan Ekenäs och Vassmolösa bifallas.»
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 53
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde på grund av det anförda,
att länsstyrelsens genom resolution den 31 mars 1924 meddelade tillstånd
för omnibusägaren Georg Wennergren till linjetrafik mellan Ekenäs och Kalmar
måtte upphävas.
Att den nya motorförordningens tillkomst och den därav följande indragningen
från och med den 1 april 1924 av alla förut meddelade tillstånd att
idka s. k. linjetrafik skulle medföra en del slitningar, säger sig självt.
Att omnibusägare, som redan någon tid haft tillåtelse att driva dylik trafik
på en viss sträcka och erhållit goda vitsord härför, skulle känna det hårt
att ej få detta tillstånd förnyat, är helt naturligt. Men i detta såväl som i
andra fall får man ju ej göra de ömmande omständigheterna till bestämningsgrund
i första hand.
Både ur järnvägarnas och allmänhetens synpunkt måste det anses av vikt
att icke främja en omnibustrafik, som är ägnad att äta ut den lokala järnvägstrafiken.
Att åtskilliga av våra järnvägar icke hava någon lysande ekonomisk ställning
är ett faktum, varmed de myndigheter, som hava med dessa angelägenheter
att skaffa, och främst bland dessa chefen för kommunikationsdepartementet,
tydligen böra ha att räkna.
Då såvitt av statsrådsprotokollet framgår föredragande departementschefen,
statsrådet Larsson, icke synes ha ägnat det föreliggande ärendet den uppmärksamhet
det förtjänat, har jag med hänsyn till de konsekvenser, vartill
det skulle kunna leda, om man fortsätter med att tillstädja omnibustrafik
i direkt konkurrens med järnvägarna, yrkat, att utskottet måtte enligt § 107
regeringsformen om vad nu förelupit göra anmälan.
Till.
[Protokoll över kommunikationsärenden den 29 maj 1925.)
av herrar Stendahl, David Bergström, Dahl, Reuterskiöld, Leander,
A. W. Johansson, Pehrsson i Göteborg, Forssell och Svensson i Grönvik,
som anfört:
I underdånig skrivelse den 14 april 1925 anhöll Svenska Stenkols Aktiebolaget
Spetsbergen, att Kungl. Maj:t »måtte bemyndiga Järnvägsstyrelsen
att upprätta kontrakt med bolaget om leverans börjande i oktober 1925 av
80,000 ton stenkol, samt att såsom förskott för denna leverans den 1 nästkommande
juli till bolaget utbetala ett belopp av 960,000 kronor».
Bolaget uppgav sina självkostnader för kolen i upplag vid Svea-gruvan
till kr. 11: so per ton, uti vilken summa inbegripits även allmänna omkostnader
och räntor men inga avskrivningar.
Kungl. järnvägsstyrelsen, som häröver hördes, yttrade bland annat:
»Då emellertid, enligt vad ovan framhållits, priset å stenkol under år 1926
54 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
kan bliva så lågt, att de av bolaget under brytningstiden till statens järnvägars
upplag levererade kolen kunna, om styrelsen skulle bliva nödsakad
att själv ombesörja deras liemforslande från Spetsbergen, komma att stå i
högre pris än de rätteligen borde betinga, synes till ett bifall till bolagets
framställning böra knytas det villkoret, att därest det under våren eller försommaren
1926 skulle visa sig, att nu angivna pris skulle vara för högt i
förhållande till priset å engelska kol, bolaget skall vara pliktigt att till
statens järnvägars upplag å Spetsbergen utan ersättning leverera ytterligare
den kvantitet kol, som kan befinnas erforderlig för att täcka den för statens
järnvägar eventuellt uppstående merkostnaden.
Styrelsen får alltså förmäla sig icke hava någon erinran mot det begärda
bemyndigandet att för styrelsen med bolaget sluta kontrakt om leverans
under år 1925—1926 av 80,000 ton stenkol, levererade till statens järnvägars
förenämnda upplag, till ett pris av 12: — kr. per ton samt att betalning för
samma kol må, under nyssnämnda villkor, i förskott ske den 1 nästkommande
juli».
Enligt avräkning mellan Kungl. järnvägsstyrelsen och Svenska Stenkols
Aktiebolaget Spetsbergen å 74,609 ton stenkol, vilka skeppats under år 1925
och varå ett förskott av kr. 15: — per ton givits, uppstod en förlust för statens
järnvägar å kr. 347,711: 8 8. Härav framgår att värdet å under år 1925
skeppade cirka 75,000 ton fritt i upplag på Spetsbergen uppgått till kr. 10: 3 7
per ton.
Enligt det kontrakt till överenskommelse, som gäller mellan svenska staten
och bolaget, återfinnas i § 8 följande bestämmelser:
»Svenska staten skall äga företrädesrätt till inköp av intill hälften av
det nya bolagets till skeppning avsedda stenkol. Önskar staten begagna
denna sin företrädesrätt, skall tillsägelse därom ske före den 1 oktober
året innan det, under vilket kolen skola levereras.
Kolen levereras på av staten anvisad plats, dock ej sjöledes räknat
längre avlägsen från Spetsbergen än Göteborg, och skall köpeskillingen,
så vida ej annorlunda överenskommes, sålunda beräknas, att kostnaden
för varje ton om 1016 kilogram å förbrukningsplasten blir densamma som
kostnaden för andra med kolen från bolagets fyndigheter å Spetsbergen
jämvärdiga utländska stenkol, som till statens järnvägar till samma förbrukningsort
över dennas närmaste importhamn levereras under den tidsperiod,
som bolagets leveranser omfatta, eller tiden juni—oktober.
Allteftersom kolen för statens räkning uppläggas i lager å Spetsbergen
erlägger staten förskott å köpeskillingen med skäligt belopp. Överenskommelse
om förskottets storlek träffas, då staten tillsäger om inköp.
Enas ej parterna om förskottets belopp, bestämmes detta av Kungl. Maj:t.»
Efter gemensam beredning inom kommunikations- och handelsdepartementet
anbefallde Kungl. Maj:t den 29 maj 1925 på föredragning av
chefen för kommunikationsdepartementet Kungl. järnvägsstyrelsen, »att
under av styrelsen angivet villkor med svenska stenkolsaktiebolaget
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
55
Spetsbergen träffa överenskommelse om leverans under åren 1925 och 1926
av 80,000 ton stenkol, att levereras till statens järnvägars upplag å Spetsbergen
till ett pris av 12 kronor per ton, samt att för ifrågavarande
leverans den 1 juli 1925 i förskott utgiva betalning».
Av ovanstående framgår att Kungl. Maj:t
dels med åsidosättande av den i ovanberörda, under riksdagens medverkan
tillkomna avtal stadgade förutsättning för utbetalning av förskott
förordnat om utbetalning av dylikt förskott å kr. 960,000: —, vilket alltså,
därest beslutets tillämpning ej till följd av inträffade omständigheter inställts,
skolat utbetalas utan någon säkerhet för staten,
dels ock att beräkningen av sagda förskott verkställts sålunda, att förskottet
kommit att överstiga de köpta kolens hela värde.
Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett, att konstitutionsutskottet
bort gorå anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, ävensom chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Svensson.
IX.
[Protokoll över kommunikationsäreuden den 29 maj 1925 och
handelsärenden den 7 augusti 1925.]
av herrar Stendahl, David Bergström, Reuterskiöld, Leander, A. W.
Johansson, Pehr sson i Göteborg, Forssell och Svensson i Grönvik, som
anfört:
I den underdåniga skrivelse av den 14 april 1925, i vilken Svenska
Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen anhöll om ett förskott av 12 kronor
per ton för 80,000 ton stenkol, eller 960,000 kronor, att utbetalas den 1
juli 1925, återfinnes följande:
»Styrelsen tillåter sig meddela, att borgensmännen för bolagets enskilda
lån förklarat, att, i den händelse såsom villkor för lämnande av ett förskott
å kommande leveranser till Statens Järnvägar skulle uppställas, att
amorteringen av det enskilda lånet skulle framskjutas, de vore villiga,
att under förutsättning av att bolaget såsom förskott för under oktober
1925 börjande leverans av 80,000 ton stenkol till statens järnvägar den 1
juli 1925 erhåller ett belopp av 960,000 kronor, motsvarande sålunda
ett förskott av 12 kronor per ton, medgiva, att det enskilda banklånet
skall för tiden den 1 juli 1925—30 juni 1926 utgöra 1,200,000 kronor i
stället för det i förbindelsen av den 18 juni 1923 angivna beloppet av
1,050,000 kronor.»
Efter gemensam beredning inom kommunikations- och handelsdepartementet
beviljades den 29 maj 1925 det begärda förskottet, men ansågs
icke nödigt att taga de privata förlagsmännens erbjudande av en förlängd
kredit i anspråk.
56
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Den 13 juni 1925 lämnade ordföranden i Svenska Stenkols Aktiebolaget
Spetsbergens styrelse, överdirektören I. Virgin, under hand till handelsministern
meddelande om att en eldsvåda utbrutit i en av bolagets gruvor,
den^s. k. Svea-gruvan, den 12 därförutgångna maj och då ännu påginge,
men att förhoppning förefunnes, att elden inom kort skulle vara dämpad.
Eldsvådan skulle emellertid komma att föranleda minskad skeppning av
kol under sommaren, försämring av resultatet av bolagets rörelse och en
minskning av rörelsekapitalet. Det ytterligare prisfall, som inträffat å
kolmarknaden, skulle även komma att ytterligare försämra bolagets
ställning.
Handelsministern anmodade i anledning härav överdirektör Virgin att
lämna alla upplysningar angående den sålunda inträffade situationen
till de sakkunniga, som av handelsministern jämlikt Kungl. Maj.-ts bemyndigande
tillkallats för att verkställa utredning i fråga om statens
Spetsbergs-intressen. I samband härmed framhöll statsrådet, att det bemyndigande,
som genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj 1925 lämnats
järnvägsstyrelsen att den 1 juli 1925 lämna bolaget förskottslikvid för
kol, med hänsyn till de inträffade förhållandena givetvis icke kunde tagas
i anspråk.
Någon utbetalning av förenämnda förskott har icke heller ägt rum.
I en den 1 augusti 1925 dagtecknad, den 3 i samma månad till handelsdepartementet
inkommen skrift, gjorde bolaget därefter — jämte anmälan
att brytningen vid bolagets gruvor på grund av branden måst nedläggas
och att bolagets inkomster till följd därav upphört — framställning om ett
lån från staten av 200,000 kronor, att användas till täckande av utgifter
för eldsläckning m. m. Kunde ansökan icke beviljas skulle bolaget vara
tvunget att omedelbart träda i likvidation.
Såsom tidigare anförts var Svenska Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen från
privata förlagsgivare tillförsäkrad en kredit av 1,200,000 kronor, varav
150,000 kronor skulle hava återbetalts den 1 juli 1925. Bolaget utnyttjade
icke hela den dem tillförsäkrade krediten å 1,200,000 kronor, varigenom de
enskilda förlagsgivarna kommo i tillfälle att under åberopande av bestämmelserna
om avbetalning med 150,000 kronor den 1 juli 1925 hindra kreditens
utnyttjande efter sistnämnda dag utöver 1,050,000 kronor.
I tillförordnad regering beslöts den 7 augusti 1925 bevilja
»Svenska Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen ett lån, att återbetalas tillfullo
senast den 1 juni 1926 och löpa med 6 procent ränta för år räknat,
till belopp av 200,000 kronor, dock på villkor, att jämväl från enskilt håll
lämnas bolaget ett å samma tid och med samma ränta som det nu medgivna
statslånet löpande lån å etthundrafem tiotusen kronor.»
Därjämte föreskrevs
»att ifrågavarande statslån och enskilda lån skola jämsides i inbördes
förhållande fyra till tre anlitas och sedermera, till såväl kapital som ränta,
likvideras,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
57
att lånebeloppen för detta ändamål skola insättas å en särskild bankräkning,
som innehaves gemensamt av de utav staten utsedda ledamöterna
i bolagets styrelse, och av dem i mån av behov utbetalas till bolaget med
iakttagande av de närmare föreskrifter, som må meddelas av chefen för
handelsdepartementet,
att vad å denna räkning vid lånetidens utgång innestår då skall omedelbart
överlämnas till långivarna enligt ovan angivna fördelning, samt
att lånen ej användas till annat än betalning av arbetslöner och bestri■
dande av andra utgifter, som äro nödvändiga för släckande av gruvbranden,
vårdande i övrigt av bolagets egendom, så att den ej förfares eller minskar
i värde, utlastning av utav bolaget brutna, å Spetsbergen lagrade kol
samt bevakande av bolagets rätt, eller som eljest prövas oundgängligen
nödvändiga för bolagets fortsatta verksamhet».
I Kungl. Maj:ts proposition nr 195 av detta år angående Svenska
Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen läses sid 45:
»För den händelse bolaget skulle komma att försättas i konkurs, är det
av betydelse att erinra därom, att någon inteckning j bolagets tillgångar
på Spetsbergen ännu icke kunnat sökas eller meddelas, men att genom
överenskommelse vid beviljande sommaren 1925 av lånen å tillhopa 350,000
kronor långivarna erhållit förmånsrätt för dessa belopp framför flertalet
övriga fordringar».
Uppgiften bestyrkes icke av statsrådsprotokollet av den 7 augusti 1925,
men torde dock få anses vara riktig.
Genom att Kungl. Maj:t den 29 maj 1925 vid beviljande av förskott till
Svenska Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen underlåtit att föreskriva, att
det av de privata förlagsgivarna gjorda erbjudandet om betalningsanstånd
från den 1 juli 1925 till den 30 juni 1926 av 150,000 kronor skulle utgöra
villkor för beviljande av det begärda förskottet, möjliggjordes för
de privata förlagsgivarna att den 31 juli 1925, i trots av att vid denna
tidpunkt en förödande eldsvåda utbrutit i bolagets gruvor å Spetsbergen,
vilken eldsvåda satte bolagets existens i verklig fara, få detta belopp, kr.
150,000:— (oprioriterad fordran), till sig utbetalt.
Den 7 augusti samma år föreskrev Kungl. Maj:t bland annat såsom villkor
för ett statslån å 200,000 kronor, att de privata förlagsgivarna samtidigt
skulle tillhandahålla bolaget ett lån å 150,000 kronor, men tillerkändes förlagsgivarna
för detta lån viss prioriterad ställning, och hava således genom
dessa beslut de privata förlagsgivarna, till statens nackdel, tillåtits överföra
150,000 kronor av sin fordran från oprioriterad till prioriterad ställning.
På grund av vad som ovan anförts hava vi ansett, att utskottet till riksdagen
bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot departementscheferna,
statsråden Larsson och Svensson, för deras rådslag den 29 maj
1925 samt mot medlemmarna av den tillförordnade regeringen, statsråden
Nothin, Linders, Larsson och Wigforss, för deras rådslag den 7 augusti
samma år.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. .i sand. 23 höft. (Sr 29.)
58
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
X.
[Protokoll över jordbruksärenden den 17 juli 1925.)
av herrar von Geijer, Adolf Dahl, Nils Anton Nilsson, P. J. Gustafsson,
Magnusson i Tumhult, Gustafson i Kasenberg, Forssell och Svensson i
Grönvik, vilka anfört:
I skrivelse den 4 juni 1924 begärde riksdagen med anledning av väckt
motion förnyad utredning rörande möjligheterna för beredande av ökat skydd
mot skadegörelse å ungskog samt framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.
I det utlåtande, som jordbruksutskottet hade avgivit i ärendet och vari
utredningen tillstyrkts, uttalades bland annat — efter det att ett i Stockholm
tillämpat förfarande, innefattande tillståndsbevis från vederbörande
skogsägare vid handel med julgranar omförmälts — följande: »Ett genomförande
av denna metod för nu förevarande fall synes utskottet dock knappast
kunna innebära en lycklig lösning, icke minst med hänsyn till svårigheterna
att finna praktiskt utförbara och effektiva bestämmelser i gällande
hänseende.» Vidare erinrade utskottet, att det åsyftade skyddet möjligen
skulle kunna befrämjas genom att den ifrågavarande åverkan bleve
lagd under allmänt åtal.
Över riksdagens framställning infordrades yttrande från domänstyrelsen,
som i utlåtande den 22 december 1924 avstyrkte särskild lagstiftning och
uttalade att den reglering i städerna av handeln med skott och kvistar av
träd, vilken kunde finnas erforderlig till befrämjande av ifrågavarande syfte,
borde ankomma på polismyndighetens fria prövning.
Med överlämnande av domänstyrelsens utlåtande infordrades därefter länsstyrelsernas
och skogsvårdsstyrelsernas yttranden. Åtta länsstyrelser och
nio skogsvårdsstyrelser uttalade anslutning till domänstyrelsens ståndpunkt,
varemot sexton länsstyrelser och fjorton skogsvårdsstyrelser tillstyrkte, vissa
styrelser såväl utsträckning av åklagarens åtalsplikt som lagfästande av ett
tillståndsförfarande, andra styrelser ettdera av dessa alternativ. Från åtskilliga
länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser vitsordades i synnerligt positiv
form, att frågan gällde ett betydande såväl privat- som nationalekonomiskt
intresse, och att de påtalade övergreppen nått en omfattning, som påkallade
lagstiftningsåtgärd.
Vid föredragning den 17 juli 1925 inför tillförordnad regering har Kungl.
Maj:t »med hänsyn till vad i ärendet förekommit», funnit riksdagens skrivelse
ej föranleda vidare åtgärd.
Den avvägning av synpunkter som skett, då Kungl. Maj:t funnit riksdagens
uttalade önskan och de starkt motiverade kraven från ett flertal
länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser höra träda tillbaka för domänstyrelsens
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
59
och ett mindretal länsstyrelsers och skogsvårdsstyrelsers uppfattning, hava
vi ej kunnat finna vara väl grundad.
Den centrala myndigheten för statens skogsförvaltning kan ej antagas äga
sådan kännedom om de ifrågavarande missförhållandena som de lokala myndigheterna
och dessa senares uttalanden hava enligt vår mening, bort företrädesvis
tillvinna sig beaktande. Anmärkas må ock att jämväl domänstyrelsen
— såsom i ärendet är upplyst — i tidigare yttrande — den 20
november 1913 — tillstyrkt lagfästande av tillståndsförfarande vid handel
med toppar av tall och gran.
Yi hava ansett att behandlingen av förevarande ärende bort föranleda
konstitutionsutskottet att jämlikt § 107 regeringsformen göra anmälan emot
ledamöterna i den tillförordnade regeringen statsråden Nothin, Linders,
Schlyter och Möller.
XI.
[Protokoll över jordbruksärenden den 11 september 1925.]
av herrar David Bergström, N. J. F. Almkvist och Leander, vilka anfört:
Sedan Aktiebolaget Gustafsbergs fabriksintressenter, skeppsredaren Erik
Brodin m. fl. hos österbygdens vattendomstol anhängiggjort ansökan om
inrättande av en allmän farled genom Ålstäket i Gustafsbergs socken, Stockholms
län, hemställde vattendomstolen, jämlikt 5 kap. 3 § vattenlagen, i
skrivelse den 27 september 1922, frågan om detta företag till Kungl. Maj:ts
prövning, därvid tillika överlämnande, jämte övriga till ärendet hörande
handlingar, en av vattenrättsdomaren avgiven särskild framställning rörande
koncessionsvillkor för företaget.
Samtidigt erinrade vattendomstolen att ifrågavarande ärende tidigare anhängiggjorts
hos länsstyrelsen i Stockholms län, men att denna ansökan,
som av länsstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning, blivit, innan något
beslut i ärendet förelåg, av sökanden återkallad.
Vid ärendets föredragning inför Konungen i statsrådet den 11 september
1925 förelågo jämlikt protokollet dels utlåtanden den 13 juni 1919 av länsstyrelsen
i Stockholms län, den 21 oktober 1919 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
den 6 december 1919 av kanalkommissionen, den 25 februari
1920 av chefen för kustartilleriet, den 29 april 1920 av chefen för marinstaben
och den 15 maj 1920 av chefen för generalstaben, samtliga dessa
utlåtanden avgivna med anledning av den tidigare ansökan i ärendet, dels
också utlåtande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av den 29 december
1923 och förnyat utlåtande av vattenrättsdomaren den 17 januari 1925.
Kungl. Maj:t fann gott att i detta ärende, vilket varit föremål för gemensam
beredning med försvars- och kommunikationsdepartementet, jämlikt
5 kap. 3 § vattenlagen dels förklara hinder mot ifrågavarande företag med
60 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
den huvudsakliga planläggning, som enligt vattendomstolens framställning
av sökandena tillämnats, icke möta, dels ock för företaget föreskriva vissa
villkor.
Dessa villkor, angivna i 17 olika punkter, överensstämma med det i vattenrättsdomarens
förnyade utlåtande av den 17 januari 1925 uppgjorda förslag,
dock att i punkt 3, på grund av ett icke diariefört och icke i statsrådsprotokollet
omnämnt s. k. underhandsyttrande, infordrat från militär myndighet,
vidtagits en ändring, ävensom att i punkt 13 skett ett förtydligande.
Bland de för företaget föreskrivna villkoren märkas särskilt de två, som
stå främst i nummerföljden och vilka lyda som följer:
1) att till underlättande av kanalens framtida utvidgning åt kanalområdet
skall givas en bredd av omkring 100 meter; ankommande på vattendomstolen
att meddela närmare bestämmelser angående gränserna för kanalområdet
;
2) att den svängbro, varå den allmänna vägen från Värmdö kyrka till
Gustavsberg skall framdragas över kanalen, skall erhålla sådan konstruktion,
att utan ändring eller ombyggnad genom densamma kunna framföras
fartyg med ett djupgående av intill 5.5 meter.
Frågan om upptagande av ännu en för djupgående fartyg trafikabel inloppsled
söderifrån till Stockholm är av gammalt datum. En tid koncentrerade
sig intresset huvudsakligen på upprensning och fördjupning av
Baggensstäket. Sedermera uppstod frågan om upptagande av en ny farled
medelst anläggning av en kanal geifom Moranedet, i närheten av Baggensstäket.
Vid den tidpunkt, då planen på upptagande av en ny, för större fartyg
trafikabel farled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården
senast var allvarligt å bane, fann sig riksdagen böra i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 10 maj 1907 uttala önskvärdheten av att icke någon, för större
fartyg trafikabel, ny farled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården
må utan riksdagens hörande vinna Kungl. Maj:ts koncession.
Såsom av 1907 års skrivelse framgår, fann riksdagen det vara av synnerlig
vikt att äga tillfälle att deltaga i prövningen av de militära och
statsfinansiella synpunkter, som i detta sammanhang kunde bliva att taga
i betraktande.
Erfarenheten har också lärt, att på det militära området och enkannerligen
på befästningarnas efterkraven kunna bliva både många och betydande. Och
då riksdagen så uttryckligt begärt att bliva hörd i fråga om en farled,
genom Baggensstäket eller Moranedet, synes redan detta bort utgöra tillräcklig
anledning att jämväl underställa den koncession, som nu beviljats,
riksdagens prövning.
Då så ej skett, hava vi yrkat att konstitutionsutskottet skulle jämlikt
§ 107 regeringsformen för riksdagen anmäla förhållandet.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
61
XII.
[Protokoll över jordbruksärenden den 11 december 1925.]
av herrar Adolf Dahl, Nils Anton Nilsson, Jeppsson och Svensson i
Grön vik, vilka anfört:
Genom beslut den 11 december 1925 har Kungl. Makt efter ansökan, medgivit
enskild jakträttsinnehavare rätt att utan hinder av fridlysningsbestämmelser
samt föreskrifter i §§ 4 och 13 i gällande jaktstadga under tiden 1
januari—15 februari 1926 å sitt jaktområde infånga samt inom riket transportera
intill 200 levande harar.
Ansökningen hade avstyrkts av vederbörande jägmästare samt tillstyrkts
av överjägmästaren och kungl. domänstyrelsen.
I skrivelse den 27 maj 1925 hade riksdagen i anledning av väckta motioner
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som efter verkställd
utredning kunde finnas erforderliga till förekommande av skadegörelser
förorsakade av hare.
I berörda skrivelse anföres bl. a.: »De åtgärder, som av motionärerna föreslagits,
gå ut på förhindrande av den tyske harens spridning genom förbud
att importera, transportera, försälja och utplantera dylika harar. Även riksdagen
håller före, att de åtgärder som må vara möjliga och erforderliga för
begränsande av ifrågavarande skadegörelser snarast böra vidtagas. Riks
dagen anser sig emellertid icke kunna på sätt motionärerna föreslagit, taga
bestämd ståndpunkt i fråga om arten av sådana åtgärder, utan vill göra en
mera allmänt hållen framställning i ämnet».
I de motioner som föranlett riksdagens beslut hade lämnats utredning angående
de skador, som under vintern 1923—1924 av harar vållats å fruktträdgårdar
i skilda delar av landet, utvisande att skadegörelsen föranlett
mycket betydande ekonomisk förlust och att densamma huvudsakligen skett
genom s. k. tyska harar.
Riksdagens ifrågavarande skrivelse har ej föranlett annan Kungl. Maj:ts
åtgärd än att densamma, jämlikt beslut den 12 juni 1925, överlämnats till
den person som har sig anförtrott utredning angående vissa ändringar i
gällande jaktstadga.
Efter det att riksdagen uttalat den meningen, att åtgärder för begränsning
av skadegörelser genom tyska haren snarast böra vidtagas samt därvid påpekat
bl. a. utvägen av förbud emot transport och utplantering av dylika
harar, torde ett fortsättande av Kungl. Maj:ts tidigare medverkan till dylik
utplantering ej skäligen ha bort äga rum, innan närmare utredning i det
av riksdagen väckta spörsmålet förelegat.
ii
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 5 samt. 23 höft. (\’r 29.)
62
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
Med anledning av vad sålunda förekommit ha vi ansett anmälan jämlikt
■§, 107 regeringsformen böra göras emot den vid handläggningen av ifrågavarande
ansökan föredragande ledamoten av statsrådet t. f. chefen för jordbruksdepartementet
statsrådet Levinson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.