Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29

1926-02-16 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1926:29, Konstitutionsutskottets memorial Nr 29

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 4 mai 1926 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning av

de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari

1925 till och med den 10 januari 1926 i statsrådet förda protokoll, nämligen

över

justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1925 till och

med den 8 januari 1926;

justitieärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 31

december 1925;

utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1925 till och

med den 7 januari 1926;

försvarsärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8

januari 1926;

socialärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8

januari 1926;

kommunikationsärenden från och med den 16 januari 1925 till och med

den 8 januari 1926;

finansärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8

januari 1926;

ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den

8 januari 1926;

jordbruksärenden från och med den 14 januari 1925 till och med den 8

januari 1926; samt

handelsärenden från och med den 16 januari 1925 till och med den 8

januari 1926.

Dessutom hava, efter gjorda framställningar, till utskottet överlämnats

dels det över justitiedepartementsärenden i statsrådet den 27 mars 1926

förda protokoll angående Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regentens resa

till Danmark och huru därunder kommer att med riksstyrelsen förhållas;

dels ej mindre utdrag av de över utrikesdepartementsärenden i statsrådet

den 26 februari och den 5 mars 1926 förda protokoll, i vad de angå

Sveriges deltagande genom ombud i Nationernas förbunds råds och förBihang

till riksdagens protokoll 1926. 5 sand. 23 höft. (Xr 29.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

samlings möten i mars 1926, än även de över samma ärenden i statsrådet

den 11 (nr 12) och den 15 (nr 14 och 15) mars 1926 förda protokoll;

dels utdrag av det över utrikesdepartementsärenden i statsrådet den 16

april 1926 förda protokoll, i vad det angår anmälan av skrivelse från

riksdagens konstitutionsutskott;

dels utdrag av det över utrikesdepartementsärenden i statsrådet den 30

april 1926 förda protokoll, i vad det angår anmälan av skrivelse från

konstitutionsutskottet;

dels det över finansärenden i statsrådet den 19 februari 1926 förda protokoll,

i vad det angår bidrag till täckande av kostnaderna för Hans Kungl.

Höghet Kronprinsens och Hennes Kungl. Höghet Kronprinsessans tillämnade

besök i Amerika;

dels ock det över ecklesiastikärenden i statsrådet den 29 januari 1926

förda protokoll, i vad det angår viss ändring av bestämmelserna rörande

resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän vid rikets

universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Slutligen hava från utskottet framställningar gjorts även om överlämnande

av dels det eller de särskilda protokoll, som må hava förts i statsrådet

under tiden från och med den 10 januari 1925 till och med den 10

januari 1926 i ärenden angående Sveriges deltagande genom ombud i

Nationernas förbunds församling och dess råds möten, samt dels det eller

de statsrådsprotokoll, som innevarande år må hava förts angående den i

pressen omförmälda frågan om uteslutande av uppgifter rörande ordnar

ur statskalendern; men har upplysning vunnits, att inga sådana protokoll

föreligga.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse

med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och nu

fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot

av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra,

jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas.

l:o.

Utskottet har under verkställandet av årets granskningsarbete funnit

anledning särskilt rikta sin uppmärksamhet på sättet för beredningen och

handläggningen av regeringsärenden i den mening regeringsformen avser.

Utskottet har därvid iakttagit dels en viss tendens till förskjutning av

ärenden från Kungl. Maj:ts till departementschefernas avgörande, dels

en allt starkare framträdande benägenhet att förvandla offentliga hand
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 3

lingar till icke offentliga och betrakta skriftliga yttranden såsom allenast

privata minnesanteckningar för muntlig framställning, varigenom icke

blott tryckfrihetsförordningens föreskrifter kringgås på ett sätt, som ej

kan av utskottet lämnas oanmärkt, utan också den av grundlagarna

fordrade konstitutionella granskningen materiellt omöjliggöres.

I tre av utskottet särskilt uppmärksammade fall har så ringa avseende

blivit fäst vid grundlagarnas föreskrifter, att utskottet, med allt beaktande

av att en viss lättnad i administrationsformerna kan vara önskvärd, icke

kunnat undgå att finna vederbörande föredragandes tillvägagångssätt

konstitutionellt betänkligt och även ur andra synpunkter olämpligt.

De fall, utskottet funnit anledning här upptaga, äro följande:

a.

[Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 november och

den 18 december 1925.]

Av Kungl. Maj:ts den 18 december 1925 givna proposition till riksdagen,

nr 8, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt och det till denna proposition fogade

utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet den 21 november 1925, framgår, att för beredning

av detta ärende chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin »hos

regeringsrättens ledamöter gjort förfrågan angående de åtgärder, vilka kunna

böra vidtagas i syfte att nå ett snabbare avgörande i regeringsrätten», och

att »regeringsrättens äldste ledamot har meddelat mig (statsrådet Nothin), att

regeringsrätten efter överläggning funnit sig böra anvisa vissa åtgärder,

vilka skulle leda till att ett större antal mål under året kunde föredragas».

I föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet av

den 21 november 1925 angivas också, med åberopande av vad regeringsrättens

ledamöter ansett och ifrågasatt, vissa åtgärder, som i detta avseende

vore att taga i övervägande.

Då hithörande spörsmål röra ett ämne av synnerlig vikt för rättsskipningen

i vårt land och då detta ämne i hög grad tilldragit sig riksdagens

uppmärksamhet, har riksdagens konstitutionsutskott funnit sig böra inhämta

fullständiga upplysningar om allt vad i detta avseende förekommit.

I sådant syfte anhöll konstitutionsutskottet i skrivelse den 8 februari

1926 till statsrådet Karl Schlyter, »att Herr Statsrådet behagade föranstalta om

överlämnande till utskottet av samtliga handlingar till ärendena nr 53 a i

protokollet över justitiedepartementsärenden den 21 november 1925 och nr 88 i

protokollet över samma ärenden den 18 december 1925 angående förslag till lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regerings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

rätt ävensom eventuella ytterligare handlingar berörande propositionen nr 8

till innevarande års riksdag i detta ämne».

Sedermera inkom till utskottet en skrivelse av följande innehåll:

»Till herr ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott.

Med anledning av Eder i skrivelse den 8 februari 1926 framställda begäran

om överlämnande till utskottet av handlingarna till ärendena nr 53 a i protokollet

över justitiedepartementsärenden den 21 november 1925 och nr 88 i

protokollet över samma ärenden den 18 december 1925 angående förslag till

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt har jag härmed äran meddela, att några handlingar till nämnda

ärenden icke finnas.

Däremot har chefen för justitiedepartementet i anledning av sagda skrivelse

uppdragit åt undertecknad att överlämna närslutna akt.

Stockholm den 16 februari 1926.

Enligt uppdrag

E. Lindström

t. f. registrator.»

Den i denna skrivelse omförmälda akten består av en skrivelse från regeringsrådet

Jarl Ernberg till chefen för justitiedepartementet jämte därtill hörande

bilaga. Skrivelsen är av följande lydelse:

»Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

I till undertecknad ställd skrivelse den 19 sistlidne juni har Herr Statsrådet

anhållit att, med anledning av den avsevärda balansen av hos regeringsrätten

anhängiga mål, före den 1 nästkommande oktober få sig meddelade

yttranden från regeringsrättens ledamöter, huruvida särskilda åtgärder ansåges

påkallade för balansens nedbringande, samt i händelse så vore fallet, vilka

åtgärder för ändamålet borde vidtagas utan att ökning skedde av regeringsrättens

arbetskrafter.

Med föranledande härav hava regeringsrättens ledamöter sammanträtt till

överläggning angående de i skrivelsen berörda frågor; och hava därvid

samtliga regeringsråd förenat sig om det å härvid fogade bilaga återgivna

yttrande, vilket jag härmed har äran att till Herr Statsrådet överlämna.

Stockholm den 30 september 1925.

Vördsammast

. Jarl Ernberg.»

Å skrivelsen är gjord en anteckning av följande innehåll:

»Denna handling har av regeringsrådet Ernberg vid personligt besök hos

mig överlämnats, med uttrycklig begäran att handlingen, vilken icke blivit

i regeringsrätten protokollsförd, ej måtte betraktas såsom en ämbetsskrivelse

eller som sådan diarieföras, utan att regeringsrättens ledamöters svar å min

skrivelse den 19 juni 1925 måtte få anses avgivet genom muntligt meddelande

av regeringsrättens ordförande i överensstämmelse med bilagans

innehåll.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 2''J.

5

Vid förfrågan denna dag har regeringsrådet Ernberg medgivit, att handlingen

må tillställas konstitutionsutskottet.

Stockholm den 16 februari 1926.

Torsten Nattlin.»

Den ordning för ärendenas beredande till föredragning hos Konungen i

statsrådet och för behandlingen av nödiga upplysningar, som jämlikt § 10

regeringsformen skola i och för detta ändamål inhämtas från vederbörande

ämbetsverk, vilken här förekommit, är uppenbarligen icke förenlig med

grundlagarnas föreskrifter.

Föredragande departementschefen, som den 19 juni 1925 riktat eu skrivelse

till regeringsrättens äldste ledamot regeringsrådet Jarl Ernberg i syfte att

före den 1 oktober samma år få sig meddelade yttranden från regeringsrättens

ledamöter, huruvida särskilda åtgärder ansåges påkallade för balansens

nedbringande och ett snabbare avgörande i regeringsrätten, åberopar och

stöder sig i sitt anförande till statsrådsprotokollet av den 21 november 1925

på de av sagda ledamöter avgivna yttranden och anför därvid, vad i vissa

delar av dem »ansetts» och »ifrågasatts». Men den handling, varur dessa

upplysningar hämtats och varpå departementschefen sålunda bygger sitt till

Konungen givna råd, har denne funnit sig kunna och böra undanhålla

offentligheten.

Det borde säga sig självt, att, när eu Konungens rådgivare åberopar

utlåtanden av ett ämbetsverk eller en myndighet, dessa utlåtanden också

skola finnas tillgängliga för alla och envar som saken angår. Fullt tydliga

i detta avseende äro också tryckfrihetsförordningens bestämmelser, då det i

dess § 2 4:o sägs, att — med de undantag och villkor i sagda grundlag

stadgas — skola alla högre och lägre rätters och alla högre och lägre

ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev vara offentliga.

Något undantag, vad regeringsrätten och dess ledamöter beträffar, uti

detta hänseende göres ej i tryckfrihetsförordningen. Fastmera är regeringsrätten

liksom högsta domstolen uttryckligen omnämnd i det anförda momentet.

Att, såsom skett, uti justitiedepartementet åsätta den handling, som här

är i fråga, beteckningen »Konfidentiell» medför i nu berört avseende ingen

ändring. Såsom redan 1921 års konstitutionsutskott, uti dess memorial nr

42, i en annan dechargefråga framhållit, föreligger enligt vår rätt ingen

möjlighet att i andra fall än dem som uttryckligen angivas i tryckfrihetsförordningen

»förvandla offentliga handlingar till hemliga eller tilldela dem

det slags mindre grad av sekretess, som torde få anses avsedd med deras

betecknande som ''förtroliga’.»

Lika litet kan en av en domare eller annan ämbetsman framställd begäran,

att ett av denne överlämnat skriftligt yttrande, som uti ett ärende

avgivits från en domstol eller ett ämbetsverk, ej måtte betraktas såsom en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

ämbetsskrivelse eller som sådan diarieföras, upphäva skrivelsens egenskap

av offentlig handling.

Varthän det kunde leda, därest vid sidan av grundlagens bud en behandling

av nu angiven art av de från ämbetsverk och domstolar avgivna yttranden

finge innästla sig, behöver e.i närmare utvecklas.

För att ådagalägga detta är det tillräckligt att, i det fall som nu är före,

återgiva ett brottstycke ur det av regeringsrättens ledamöter avgivna yttrandet,

däri det, efter att dessa ledamöter uttalat sig för regelmässigt användande

vid föredragning i regeringsrätten av promemoriemetoden, vidare

heter:

»Vidare torde möjlighet böra beredas till ett noggrannare urval av föredragande

än som nu understundom kunnat ske. I regel kan det knappast

anses lämpligt, att befattning såsom föredragande i regeringsrätten har karaktär

av en ordinarie sluttjänst. Här liksom beträffande föredragandena i

högsta domstolen torde det vara av stor betydelse att hålla vid liv dessa

tjänstemäns intresse att genom presterande av bästa möjliga arbete vinna

ökade utsikter till befordran. Lämpligast torde vara att förordna föredragande

på begränsad tid mot ett icke oväsentligt arvode såsom tillägg till

deras övriga löneförmåner. Regeringsrätten har därför ock redan tidigare

under hand gjort framställning i sådant syfte.

Genom en dylik anordning skulle förordnanden såsom föredragande i regeringsrätten

med all sannolikhet bliva mera eftersträvade än hittills. Aspiranter

från såväl departementen som dem underlydande verk skulle framkomma

och möjlighet till bättre urval därigenom beredas. Härtill skulle i

än högre grad bidraga, om en väl vitsordad tjänstgöring såsom föredragande

i regeringsrätten kunde meritera till exempelvis expeditionschefsförordnanden.

»

Det lärer ej kunna bestridas, att vid Kungl. Maj:ts och riksdagens behandling

av Kungl. Maj:ts proposition nr 8 av den 18 december 1925 jämväl

dessa från regeringsrätten framförda synpunkter bort få komma till synes,

belysas och bedömas.

De hava i stället av chefen för justitiedepartementet undanhållits offentlighetens

ljus. Vilka synpunkter och vilka hänsyn än må därvidlag hava

varit för föredragande departementschefen bestämmande, finner konstitutionsutskottet

sig pliktigt att framhålla, det grundlagens ofrånkomliga bud bort

framför dem göras gällande.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra hos riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Nothin.

Närvarande: Herrar Engberg *, Strömberg, David Bergström, Thulin, Adolf Dahl, Iieulerskiöld,

X. J. /•’■ Almkvist *, X. J. M. Svensson, Leander, Larsén, Ljunglund, Sävslröm *,

Magnusson i Tumhult, Vennerström, Bäckström, Borg *, K. A. Westman, Hallén, Forssell och

Almquist i Göteborg.

* Kj närvarande vid justeringen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

7

b.

|Protokoll över finansärenden den 11 september 1925.]

Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 bildades i april 1922 med uppgift

att medelst stödkrediter underlätta avvecklingen av de svårigheter på kreditväsendets

område, vilka uppkommit under den ekonomiska depressionen efter

världskriget. Aktiekapitalet utgjorde 5 miljoner kronor och tecknades av

vissa banker, vilka erhöllo rätt att erlägga likvid i räntefria depositionsbevis.

För verksamhetens möjliggörande tillhandahöll staten genom riksgäldskontoret

bolaget en garantifond i obligationer, ouppsägbara från innehavarens

sida samt förskrivna med 5 procent ränta, till nominellt 50

miljoner kronor. Av styrelsens fem ledamöter skulle ordföranden jämte

suppleant utses av Kungl. Maj:t samt två ledamöter med suppleanter av''

bankofullmäktige, respektive riksgäldsfullmäktige. De två återstående ledamöterna

jämte suppleanter skulle utses av aktieägarna.

I februari 1923 (jämför riksdagens skrivelse nr 30) medgavs en höjning

från 55 miljoner kronor intill 110 miljoner kronor såsom det högsta belopp,

vartill kassans förbindelser efter Kungl. Maj:ts medgivande skulle kunna

uppgå. Under de följande åren deltog på grund av särskilda medgivanden

av Kungl. Maj:t i enlighet härmed aktiebolaget Kreditkassan i rekonstruktion

och avveckling av ett flertal penninginstitut.

Den 10 september 1925 hemställde styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan

till Kungl. Maj:t om medgivande för kassan att för rekonstruktion av'' aktiebolaget

Nordiska handelsbanken få öka sina förbindelser intill ett belopp av''

högst 110 miljoner kronor i enlighet med följande skrivelse:

»Till Konungen.

Styrelsen för aktiebolaget kreditkassan av år 1922 får härmed i underdånighet

anföra följande.

Genom skrivelse av den 23 mars 1923 från Kungl. finansdepartementet

har kreditkassan bemyndigats öka kassans förbindelser till högst 69 miljoner

kronor, och har Eders Kungl. Maj:t genom nådig skrivelse av samma dag

uppdragit åt kreditkassan att medverka vid avvecklingen av aktiebolaget

Svenska lantmännens bank och därvid ikläda kassan förbindelser intill ett

belopp av 30 miljoner kronor. Det högsta belopp, vartill kreditkassan för

närvarande är berättigad ikläda sig förbindelser, uppgår alltså till 99 miljoner

kronor. Sammanlagda beloppet av kreditkassans förbindelser utgör

nu omkring 98,500,000 kronor, eller, om härifrån avräknas de omkring

9,500,000 kronor, varmed Stockholms enskilda bank och Skandinaviska kreditaktiebolaget

utfäst sig att medverka vid rekonstruktionerna av'' Smålands

enskilda bank och Wermlands enskilda bank, till omkring 89 miljoner kronor.

Detta belopp torde eventuellt genom överflyttande till andra penningein rättningar

av tidigare av kassan övertagna engagement kunna nedbringas med

10 å 15 miljoner kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Fråga har nu uppkommit om lämnande av kreditkassans stöd vid rekonstruktion

av aktiebolaget Nordiska handelsbanken, och får kreditkassans

styrelse härmed i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville medgiva

kreditkassan rätt att, för den händelse dylik rekonstruktion med kassans

medverkan kommer till stånd, öka kassans förbindelser intill ett belopp av

110 miljoner kronor, eller det högsta belopp, vartill kassans förbindelser

enligt av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen fattade beslut må kunna uppgå.

Stockholm den 10 september 1925.

Underdånigst

För Styrelsen för aktiebolaget kreditkassan av år 1922.

ANDERS ÖRNE.

Viktor Moll. H. S. Tamm.»

Medgivande härom lämnades den 11 september 1925 enligt statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, som beträffande här ifrågavarande

ärende är av följande lydelse:

»Med föranledande av en av styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan av år

1922 i skrivelse den 10 september 1925 gjord framställning medgiver Kungl.

Maj:t, att aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 må för rekonstruktion av

aktiebolaget Nordiska handelsbanken öka sina förbindelser intill ett belopp

av högst etthundratio miljoner kronor.»

Konstitutionsutskottet infordrade den 26 januari 1926 de till detta ärende

hörande handlingarna, men erhöll inga andra handlingar än ovannämnda

skrivelse från aktiebolaget Kreditkassans styrelse av den 10 september 1925.

Ärendets beskaffenhet liksom sagda skrivelses innehåll föranledde utskottet

att av låta följande skrivelse:

»Herr Statsrådet Karl Seidyter.

I skrivelse till Herr Statsrådet den 26 nästlidna januari anhöll jag på

uppdrag av konstitutionsutskottet och å dess vägnar, att Herr Statsrådet behagade

föranstalta om överlämnande till utskottet av fullständiga handlingar

till ärendet nr 22 i protokollet över finansärenden den 11 september 1925

angående tillstånd för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 att ikläda sig

ytterligare förbindelser. Med anledning härav har utskottet allenast bekommit

styrelsens för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 framställning till Konungen

den 10 september 1925. Då emellertid i sagda framställning åberopats förhållanden,

vilka i densamma icke närmare utvecklats, men vilka för utskottets

bedömande av ärendets behandling hos Kungl. Maj:t äro av betydelse, får

jag på uppdrag av utskottet och å dess vägnar anhålla, att utskottet måtte

erhålla alla handlingar och upplysningar, som vid ifrågavarande ärendes

prövning och avgörande varit för Kungl. Maj:t tillgängliga.

Stockholm den 11 februari 1926.»

Då något svar härå ej avhördes, förnyade utskottet sin begäran genom

skrivelse av den 9 mars 1926, ställd även denna, till statsrådet Schlyter.

Den 18 mars inkom från statsrådet Wigforss följande svar å dessa skrivelser:
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial AV 29. 9

»Herr Ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott.

Sedan Herr ordföranden på uppdrag av konstitutionsutskottet och å dess

vägnar anhållit om överlämnande till utskottet av fullständiga handlingar

till ärendet nr 22 i protokollet över flnansärenden den 11 september 1925

angående tillstånd för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 att ikläda sig

ytterligare förbindelser, har till utskottet överlämnats en av styrelsen för

nämnda bolag den 10 september 1925 gjord framställning i ämnet. Sedermera

har Herr ordföranden anhållit, att utskottet måtte erhålla alla handlingar

och upplysningar, som vid ifrågavarande ärendes prövning och avgörande

varit för Kungl. Maj:t tillgängliga. Med anledning härav får jag meddela,

att utöver den skrivelse från bolaget, som redan överlämnats till utskottet,

några handlingar eller eljest i skrift avgivna upplysningar ej varit för Kungl.

AIaj:t tillgängliga vid ärendets prövning.

Stockholm den 15 mars 1920.

Ernst W ig forss.»

Då det av ordalagen i detta svar syntes framgå, att vid ärendets handläggning

begagnande av skriftliga handlingar undvikits, och att de för

avgörandet nödvändiga upplysningarna måst hava på annat sätt lämnats,

infordrade utskottet bestämt besked härom genom följande skrivelse:

»Herr Statsrådet Karl Sclilyter.

Vid granskning av statsrådsprotokollen har det i finansdepartementets

protokoll av den 11 september 1925 under nr 22 angivna ärende varit ägnat

att ådraga sig konstitutionsutskottets synnerliga uppmärksamhet. Konstitutionsutskottet,

som utöver en av styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan av

år 1922 ingiven kortfattad framställning av den 10 september 1925 icke fått

några ytterligare handlingar i ärendet till sig överlämnade och som därav

och av ett direkt till utskottet från finansdepartementet insänt meddelande,

daterat Stockholm den 15 mars 1926 och undertecknat Ernst Wigforss, måst

draga den slutsats, att finansdepartementets behandling av och Regeringens den

11 september 1925 fattade beslut i detta ärende till väsentlig del grundats

på i annan än skriftlig ordning erhållna och förebragta uppgifter och upplysningar,

får härmed anhålla, det innehållet av de upplysningar, uppgifter

och redogörelser, vilka vid ifrågavarande ärendes beredning förelegat och

som jämväl vid dess slutliga handläggning inför Kungl. Maj:t i statsrådet

torde hava funnits att tillgå i och för ärendets föredragning, måtte — för

konstitutionsutskottets sakliga bedömande av detta regeringsärende och dess

behandling — genom Herr Statsrådets försorg delgivas utskottet,

Stockholm den 14 april 1926.»

Härpå erhöll utskottet nedanstående svar:

»Till Konstitutionsutskottet.

Med anledning av Eder skrivelse den 14 i denna månad rörande det i

finansdepartementets protokoll av den 11 september 1925 under nr 22 angivna

ärende angående tillstånd för aktiebolaget Kreditkassan av år 1922

att ikläda sig ytterligare förbindelser, har jag äran härmed översända tvenne

genom finansdepartementets försorg införskaffade promemorior angående upp
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

gifter och upplysningar, vilka förebragts under ifrågavarande ärendes beredning

men icke tidigare förelegat i skriftlig form. Dessa promemorior äro

avsedda att biläggas akten i målet.

Stockholm den 23 april 1926.

K. Schlyter.»

Såsom bilagor till denna skrivelse voro fogade dels en skriftlig redogörelse

av chefen för bank- och fondinspektionen F. von Krusenstjerna,

daterad i april 1926, för vad han före ärendets avgörande muntligen framlagt

för departementschefen, dels följande skrivelse:

»r. m.

angående Nordiska Handelsbankens rekonstruktion.

Dä fråga i september 1925 inom Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922

uppkommit rörande ifrågasatt rekonstruktion av Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken,

inställde sig Kreditkassans då tjänstgörande ordförande, numera

Generaldirektör A. Orne, samt dess ledamöter, förste deputeranden i Riksbanken

V. Moll och undertecknad, Tamm, på kallelse i statsrådsberedning

för att redogöra för frågan i samband med kassans skrivelse till Konungen

av den 10 september s. å. rörande rätt för Kreditkassan att ikläda

sig förbindelser intill ett belopp av 110 miljoner kronor. Därvid framförde

jag muntligen till regeringen följande angående skälen för Kreditkassans deltagande

i rekonstruktionen, behovet av frågans skyndsamma avgörande,

samt huvuddragen av rekonstruktionsplanen, sådan den i bilagda sammandrag

finnes angiven.

''Frågan om Nordiska Handelsbankens ställning och eu eventuell rekonstruktion

hade under loppet av året (1925) måst dryftas på grund av att undan

för undan en del av bankens större engagemang tillfölje tidsförhållandena

icke längre knnnat på ett tillfredsställande sätt finansieras, utan att fara

förelåge att förräntning icke skulle kunna erhållas. Sedan förhandlingar

länge förts angående överförande av ett av bankens större engagemang till ett

utländskt konsortium, varigenom bankens portfölj kunnat i hög grad lättas,

hade dessa förhandlingar under våren 1925 avbrutits utan att leda till önskat

resultat, varefter frågan om rekonstruktion blivit aktuell. Efter överläggning

med bankinspektören hade flera förslag angående bankens uppgång

i andra större banker dryftats, men hade dessa icke lett till någon påföljd.

Sedan härefter bankens ställning gjorts till föremål för en ingående undersökning

genom tvenne kända framstående finansmän — den ene ledamot i

Kreditkassans styrelse — därvid man kommit till det resultatet att en nedskrivning

av bankens fonder inklusive aktiekapitalet av mellan 40 å 50 miljoner

kronor vore nödvändig, hade saken bragts inför Kreditkassans styrelse. Frågan

har där varit föremål för ingående överläggningar dels med bankinspektören,

dels med representater för andra banker (rörande möjligheten att sälja

vissa Nordiska Handelsbankens kontor m. m.) och hava dessa överläggningar

lett till att styrelsen i princip beslutat deltaga i rekonstruktionen. Detta

beslut är huvudsakligen föranlett av följande motiv:

1. att banken eljes måste omedelbart inställa sina betalningar, vilket kunde

leda till en katastrof;

2. att en sådan skulle medföra betydande förluster utöver redan beräk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 11

nafle, varigenom massor av insaltare i banken skulle lida skada, ja, kanske

ruineras;

3. att med hänsyn till bankens stora omslutning och dess stora engagemang

inom industri och näringar konsekvenserna av en betalningsinställelse

icke kunde till sitt omfång beräknas;

4. att en inställd finansiering av genom banken stödda företag, även om

de i och för sig vore solventa, skulle föra till sådana svårigheter, att åtskilliga

nu goda och legitima affärer kunde bliva ruinerade;

5. att detta måste leda till avsevärda svårigheter — arbetslöshet m. m. —

för alla, som nu hade sin utkomst i företag, som vore beroende av banken,

samt

6. att allmänhetens uppmärksamhet vore fäst på bankens svårigheter, så

att åtskilliga uppsägningar från insättare redan skett och att fara för »rasning»

på banken vore överhängande.’

Stockholm i april 1926.

tf. S. Tamm.

Vid ifrågavarande tillfälle vitsordade undertecknad de av riksgäldsfullmäktigen

Tamm lämnade uppgifter.

Victor Moll».

Den i denna promemoria åberopade bilagan innehåller följande:

»Sammandrag av P. M. rörande rekonstruktion av Aktiebolaget

Nordiska Handelsbanken.

Rekonstruktionen genomföres på följande sätt:

Det nuvarande Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken går i likvidation och

en ny bank, benämnd Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank, bildas.

Aktiekapitalet i den nya banken uppgår till ............................ kr. 20 milj.

varav aktieägare i Nordiska Handelsbanken, genom överlåtande

av sina aktier i denna bank erhålla................................................ kr. 10 milj.

Resterande ............................................................................................ kr. 10 milj.

nytecknas till pari, till vilken teckning, som garanteras av Aktiebolaget

Kreditkassan av år 1922, nämnda aktieägare hava företrädesrätt.

Ytterligare rörelsekapital anskaffas genom en garanterad teckning av s. k.

förlagsbevis till ett belopp av 10 miljoner kronor.

Den gamla bankens aktiekapital uppgår till ....................... kr. 51.150,000

Reservfonden uppgår till................................................................ » 3,000,000

Från föregående år balanserade vinstmedel tillika med under

1925 intjänt vinst utgör .................................................... c:a » 3.000,000

varjämte på grund av avskrivning å obligationer finnes

disponibelt ett belopp av .................................................... » » 1,000,000

å delcrederefonden kvarstår................................................... » » 1,300,000

Summa kr. 59,450,000.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Följande avskrivningar företagas å den gamla bankens

engagements:

Enligt särskild specifikation................................ kr. 12,335,000

Göteborg skontor et:

I huvudsak avvecklade engagement

...................................... kr.

Smärre krediter ........................ »

Underlydande kontor (ej specificerat)

.................................... »

Malmökontoret :

I huvudsak avvecklade engagement

...................................... »

Smärre krediter ........................ »

Aktieinnehav i A.-B. Thulinverken

(i konkurs) ................ »

2,425,000

500.000

240.000

105.000

250.000

500.000

Stockholmskontoret:

I huvudsak avvecklade engagements

....................................... » 100,000

Smärre krediter ........................ » 400,000

Fastigheter ........................... » 1,500,000 kr. 0,020,000

3 större engagements, ej här

specificerade ............................ » 21,000,000

Diverse engagements i Stockholm

...................................... » 2,000,000

Diverse engagements vid övriga

kontor........................................ » 3,000,000 » 26,000,000 kr. 44,355,000.

Rest kr. 15,095,000

Varav ................................................................................................ kr. 5,095,000

överföras till en delcrederefond och » 10,000,000

bilda halva aktiekapitalet i den nya banken.

Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 övertager dessutom följande engagements:
-

Nom. e:a kr. 9,000,000 pref.aktier i Rederi A.-B. Transatlantic till pari

samt

» » » 10,500,000 fordringar hos Forsbacka Järnverks Aktiebolag i

likvidation.

Preliminär överenskommelse har träffats med Aktiebolaget Sydsvenska

Banken, varigenom denna sistnämnda bank från Aktiebolaget Nordiska

Handelsbanken övertager hela dess Skånerörelse, varemot Sydbanken till det

nybildade Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank överlämnar sin rörelse i

Västergötland och i Göteborgs stad.

Aktiebolaget Nordiska Handelsbankens nuvarande rörelse i Stockholm och

Uppland avvecklas.

September 1925.»

Av vad sålunda förekommit finner utskottet vara ådagalagt,

att ifrågavarande ärende hos Kungl. Maj:t anmälts till avgörande utan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

13

att föredraganden därvid vare sig till protokollet lämnat några som helst

sakupplysningar eller ens någon uppgift, huruvida och i så fall vilka myndigheter

i ärendet avgivit yttrande, ej heller därvid haft några skriftliga

handlingar i detta ords rättsliga mening att tillgå;

att föredraganden däremot låtit vissa personer vid statsrådsberedning

muntligen lämna upplysningar och redogöra för den uppfattning i ärendet,

de haft;

att av dessa upplysningar och redogörelser endast de, i den av herrar

Tamm och Moll underskrivna, ovan angivna handlingen av april 1926, inom

citationstecken ävensom i bilagan anförda uttalanden kunna anses helt återgiva

vad under muntlig föredragning vid ärendets beredning anförts; samt

att bank- och fondinspektionens chefs redogörelse såsom endast återgivande

ur minnet vad av honom i huvudsak anförts icke kan tillmätas värde

såsom urkund vid den konstitutionella granskningen av ärendet.

Utskottet erinrar, att enligt regeringsformen § 10 alla regeringsärenden,

innan de hos Konungen i statsråd föredragas, skola beredas av den föredragande

genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk.

Att dessa upplysningar, som skola avgivas under ämbetsansvar, måste

skriftligen sammanfattas, är en självklar sak och torde aldrig hava bestritts.

Grundlagen förutsätter, för det konstitutionella ansvarets möjliggörande, att

föredragning och beslut protokollföras. När i praxis avvikelse från denna

regel skett såtillvida, att i protokollen endast intages recit av ärendet, föredragandens

hemställan och Kungl. Maj:ts beslut, hava i stället skriftliga

handlingar förefunnits, varigenom upplysning kunnat vinnas åtminstone i

huvudsak rörande vad som förekommit.

I nu omhandlade ärende hade uppenbarligen bort föreligga ett skriftligt

ämbetsutlåtande från bank- och fondinspektionen.

Vad angår de upplysningar, som enligt vad i ärendet framkommit, under

beredningen lämnats av herrar Tamm och Moll, finner utskottet dessa hava

varit av den avgörande betydelse, att desamma ej bort meddelas allenast

muntligt. Med särskild hänsyn till sin skyldighet att verkställa också eu

materiell granskning av regeringsbesluten hade utskottet bort kunna påräkna,

att det vid mottagande av handlingarna i ärendet skulle äga tillgång till

dessa upplysningar i autentisk form.

Då sålunda varken beredningen eller föredragningen av detta, i och för

sig synnerligen viktiga ärende skett på behörigt sätt, har utskottet ansett

nödigt att hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot

föredraganden, t. f. departementschefen, statsrådet Svensson.

Närvarande: Herrar von Geijer, långben/'', Strömberg, David Bergström. Adolf Dahl. Reuterskiöld,

G. W. Hansson, Stendahl, N. J. F. Almkvist *, Leander, Larsén, Sävström *, Magnusson

i Tumhult, Vennerström, Bäckström, Borg*, Forssell, Fast, Svensson i Grönvik och Almquist

i Göteborg.

Ej närvarande vid justeringen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

c.

Den 22 december 1925 inkom till finansdepartementet eu med åberopat

protokollsutdrag av den 18 samma månad åtföljd skrivelse av följande

innehåll:

»Till Herr Statsrådet och Chefen för kungl. finansdepartementet.

I enlighet med bestämmelserna i den för jourhavande direktören hos

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen utfärdade instruktionen, § (i, får jag

härmed vördsamt för Herr Statsrådet anmäla, att jag icke kunnat biträda

ett av styrelsen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen vid sammanträde den

18 dennes fattat beslut om utbetalande av 20,000 kronor till en i Stockholm

arbetande sammanslutning för smugglingens bekämpande såsom bidrag till

dess verksamhet under år 1926.

Orsaken till denna min uppfattning, som framgår av närslutna protokollsutdrag,

hade jag tillfälle att vid personligt samtal med Herr Statsrådet under

gårdagen närmare utveckla.

Stockholm den 22 december 1925.

Erik Bernström,

jonrhavande direktör. >

Jämlikt den i skrivelsen åberopade instruktionen, § 6, har den av Kungl.

Maj:t för kontroll och tillsyn över Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens rörelse

och förvaltning utsedda jourhavande direktören att, därest i bolagets förvaltning

förekommer något, som kan anses påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,

ofördröjligen därom göra anmälan hos chefen för finansdepartementet.

Enligt utskottets mening åligger det chefen för finansdepartementet att,

då jourhavande direktören till honom gör anmälan om något, som i bolagets

förvaltning förekommit av beskaffenhet att anses påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,

inför Kungl. Maj.t föredraga en sådan anmälan. Emellertid

har, såsom utskottet inhämtat, ifrågavarande av jourhavande direktören till

chefen för finansdepartementet ingivna skrivelse icke föredragits inför Kungl.

Maj:t i statsrådet. I varje fall synes anledning hava förefunnits att upptaga

detta ärende, innan frågan om förordnande av representanter för

Kungl. Maj:t i bolagets styrelse och revision avgjordes. Den 26 mars innevarande

år hava emellertid de av Kungl. Maj:t utsedda styrelse- och revisionsledamöterna

tilldelats nytt förordnande utan att i samband därmed här

förevarande spörsmål bragts under Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma hade

likväl, oavsett vilken uppfattning som i sakfrågan gjort sig gällande, i varje

fall måst anses vara av den betydelse, att det bort i behörig tid dragas under

Kungl. Maj:ts prövning och därigenom även komma under den granskning^

som å riksdagens vägnar åligger konstitutionsutskottet.

Utskottet, som, då sålunda intet beslut av Kungl. Maj:t i ärendet föreligger,

saknat erforderligt underlag för prövning av själva sakfrågan, anser,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

15

att ärendet icke blivit behörigen handlagt, och har därför funnit sig böra

hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot chefen för

finansdepartementet, statsrådet Wigforss.

Närvarande: Herrar von Gcijer, Engberg*, Strömberg, David Bergström. Adolf Dahl, Beuterskiöld,

August Ljunggren*, G. VP. Hansson, Larsén, Nils Anton Nilsson, A. U''. Johansson.

Sävström*, Bäckström, Borg*, Hallén, Björkman i Norrköping, Karlsson i Vadstena. Forssell,

Svensson i Grönvik och Almquist i Göteborg.

* Ej närvarande vid justeringen.

ho.

År 1925 utkom från tryckeriaktiebolaget Frants tryckeri i Stockholm eu

skrift benämnd »Armén och flottan. Soldatinstruktion. 1925 års upplaga \

Denna skrift innehåller uppmaningar till brott och försök att förleda till

ohörsamhet emot lag och laga myndighet. Till bestyrkande av detta förhållande

må följande brottstycken ur skriften återgivas.

»§ 1. Soldatens uppgift och allmänna skyldigheter.

Skrift, som uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan av plikter mot

fosterlandet eller eljest undergräver krigslydnaden inom den borgerliga armén,

skall soldaten sprida bland sina kamrater. Ävenledes skall han aldrig

anmäla om han fått kännedom om spridandet av sådan skrift. (Sid. 10.)

Vid krigsfara eller under krig måste varje soldat förstå att icke företa

sig något som strider emot det internationella proletariatets intressen, utan

alltid se till att imperialisternas krig förvandlas till arbetarnas krig mot

kapitalistklassen. (Sid. 10.)

§ 2. Soldatens utbildning ni. in.

Främst skall soldaten lära sig:

klassmedvetenhet, propagandaverksamheten däri inbegripen;

fälttjänst, i revolutionär socialistisk mening, för att bli en god soldat i

den proletära armén;

skjutning, ett användande av vapnen i klasskampens tjänst.

Soldaten skall även lära sig att vid varje tillfälle bedriva revolutionär

antimilitär propaganda. Han skall aldrig tappa kontakten med sina klasskamrater

i arbetsblusen, utan alltid kämpa på deras sida.

Soldaten är personligen ansvarig för till honom utlämnade antimilitära

flygblad och broschyrer. De skall spridas.

Soldaten skall lära sig att iakttaga försiktighet och noggrannhet i sitt

revolutionärt antimilitära arbete och icke onödigtvis utsätta sig för förföl
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

jelser. Villigt och med noggrant aktgivande pa de föreskrifter som den

antimilitära propagandan kräver skall soldaten fullfölja de uppgifter som

lägges på honom.

Under tiden för sin utbildning (tjänstgöring) är soldaten skyldig utföra

revolutionär propaganda bland soldaterna, även sådant arbete som är belagt

med straff. (Sid. 11.)

§ 4. Förmanskap och lydnad^förhållande.

Inom samma regemente eller motsvarande avdelning är varje krigsman

av befäls tjänstegrad kallad soldatens förman. Förman kallas även den,

som på grund av behöriga föreskrifter över soldaten innehar ständig eller

tillfällig befälsrätt.

Om dessa kommendera soldaterna till handling, som står i strida med arbetarklassens

intressen, skall de icke efterföljas.

Soldaten skall ovillkorligen åtlyda alla de instruktioner, krav och intressen

inom och utom tjänsten, som överensstämmer med den revolutionära

socialismen.

Soldaten skall visa uppmärksamhet, kampvilja och disciplin samt efterkomma

alla föreskrifter när det gäller den revolutionärt antimilitära propagandan

inom krigsmakten. Soldaten skall åtlyda tillsägelse eller anvisning,

som ges honom i det revolutionärt antimilitära arbetet.

Efter fullgjord befallning skall soldaten snarast möjligt meddela det

fullgjorda uppdraget till de som gett honom detta. Befallning skall soldaten

lyda och fullgöra även om han genom densamma skulle ådraga sig

officerarnas hat. Klassdisciplinen står alltid över den militära disciplinen.

(Sid. 12 o. 13.)

Enligt tryckfrilietskommitténs detta år avgivna berättelse har kommittén

under år 1925 prövat och fastställt fjorton anmälningar om indragning

jämlikt §: 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen av ifrågavarande skrift.

Härigenom torde vara bestyrkt, att skriftens spridning nått avsevärd omfattning.

Enligt § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen åligger det chefen för justitiedepartementet

att, då han anser förbrytelser emot denna lag sig yppa —

med undantag som här ej komma i beaktande — »skriften ofördröjligen och

omedelbart till justitiekanslerns laga åtgärd överlämna».

Det torde vara ovedersägligt, att ifrågavarande skrift innefattar förbrytelse

jämlikt § 3 mom. 7 tryckfrihetsförordningen. Förbrytelsens art ocli

omfattning hava varit sådana, att densamma måste anses innefatta fara

för manstuktens upprätthållande inom krigsmanskapet och därigenom

för en av de oundgängliga grundvalarna för försvarsväsendet. Chefen

för justitiedepartementet bär alltså, enligt utskottets mening, haft anledning

att vidtaga åtgärd jämlikt § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen.

Dylik åtgärd har underlåtits.

Utskottet får för den skull hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

17

Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg, Strömberg, David Bergström. Adolf Dahl. G. U\

Hansson, N. S. Norling*, Leander, P. J. Gustafsson, A. H\ Johansson, Sundberg, Såvström,

Magnusson i Tumhult, Vennerström, Gustafson i Kasenberg, Borg *, Jeppsson *, Forssell, Fast

och Svensson i Grönvik.

* Ej närvarande vid justeringen.

3:o.

[Protokoll över socialärenden den 26 september 1925.]

I proposition nr 58 vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag

till lag om polisväsendet i riket. I överensstämmelse med det av riksdagen

i anledning av propositionen fattade beslutet utfärdade Kungl. Maj:t sedermera,

den 6 juni 1925, den nu gällande lagen i ämnet.

Till omförmälda proposition var jämlikt Kungl. Majrts beslut såsom bilaga

fogat ett förslag till polisreglemente för riket. Över detta förslag, som föll

inom området för Konungens administrativa lagstiftningsmakt, yttrade sig

riksdagen i sin skrivelse nr 262 och framställde härvid mot förslaget —

utöver vad som följde av vissa i lagen om polisväsendet vidtagna ändringar

— detaljanmärkningar i vissa punkter.

Den 26 september 1925 beslöt Kungl. Maj:t på föredragning av chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, att utfärda polisreglemente för

riket. De erinringar mot förslaget, som av riksdagen framställts, vunno

härvid beaktande. Emellertid infördes — utan att detta föranletts av frågans

riksdagsbehandling — i reglementet bestämmelser, som icke förefunnos

i det för riksdagen framlagda förslaget. Dessa bestämmelser, som upptagits

i 21 § i det av Kungl. Maj:t utfärdade polisreglementet, äro av följande

lydelse:

»Myndighet, som äger att tillsätta extra befattningshavare vid polisväsendet,

må meddela den som skall ombesörja i 18 § i lagen om p olis

väsendet i riket omförmäld, på enskild bekostnad anordnad bevakning (ordningsvakt)

förordnande att utöva den för bevakningens ombesörjande erforderliga

polisverksamheten. Sådant förordnande skall angiva nämnda verksamhets

art och omfattning ävensom under vems förmanskap ordningsvakten

skall stå. Förordnande som nu sagts må ej meddelas annan än den, som

prövas lämplig att utöva den polisverksamhet varom fråga är ocli må när

som helst återkallas.

Polismyndighet må icke i annat fall än som omförmäles i första stycket

meddela förordnande avseende att tillförsäkra annan än befattningshavare

vid polisväsendet sådant skydd, som jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen tillkommer

polisman.»

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 5 sand. 23 haft. (Nr 29.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Utskottet finner innehållet uti 2:dra stycket av 21 § anmärkningsvärt.

Angående de motiv, som föranlett det i detta stycke intagna förbudet

för polismyndighet med avseende å tillförsäkrande av skydd, som jämlikt 10

kap. 5 § strafflagen tillkommer polisman, hava inga upplysningar stått utskottet

till buds vare sig i statsrådsprotokollet eller i till ärendet hörande handlingar.

Dessa sistnämnda handlingar innehålla bland annat till Konungen

lämnade uppgifter från överståthållareämbetet och rikets länsstyrelser å de

fall, då efter 1919 års utgång förordnande meddelats, vari uttryckligen förklarats,

att sådant skydd, som är stadgat i 10 kap. 5 § strafflagen (polismans

skydd) skulle tillkomma någon. Av dessa uppgifter framgår, att polismyndigheterna

i många fall ansett sig befogade att tillförsäkra enskilda personer

polismans skydd, även utan att dessa innehaft polistjänst. Såsom exempel

på sådana fall må nämnas, att skydd, varom nu är fråga, tilldelats omnibuskontrollör,

saluhallsinspektör, hallförman, tillsyningsman vid fattigvårds- och

nykterhetsnämnd, djurskyddsinspektör, inspektör och förmän hos kyrkogårdsnämnd,

schaktmästare hos brostyrelse, av nykterhetsnämnd förordnad hembesökare

och passvisitatorer.

Det sålunda tillämpade förfaringssättet är numera, efter tillkomsten av

2 stycket i 21 § polisreglementet, förbjudet, där ej särskilda bestämmelser

föreligga.

Då av handlingarna i ärendet framgår, att den befogenhet polismyndigheterna

sålunda sedan länge opåtalt utövat varit väl ägnad att gagna det

allmänna, synes det utskottet mindre välbetänkt att på administrativ väg

häva denna befogenhet utan ersättande bestämmelser. Så mycket mera anmärkningsvärt

ter sig förfarandet, då, såvitt handlingarna utvisa, åtgärden

vidtagits, utan att någon av de myndigheter, som kunnat beröras därav,

blivit hörd angående lämpligheten av åtgärden.

På grund av vad sålunda anförts, anser sig utskottet böra göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet

Möller.

Närvarande: Herrar von Geijer, Strömberg, David Bergström, Thulin*, Adolf Dahl, G. W.

Hansson, Leander, P. ./. Gustafsson *, A. VP. Johansson, Sundberg, Såvström, Magnusson i

Tumhult, Gustafson i Kasenberg, Borg *, Karlsson i Vadstena, Jeppsson *, Sjöström *, Forssell,

Fast och Svensson i Grönvik.

* Ej närvarande vid justeringen.

4:o.

[Protokoll över socialärenden den 31 december 1925.]

Den 31 december 1925 entledigade Kungl. Maj:t på därom gjord ansökning

disponenten Elis Walfrid Bosaeus från honom meddelat förordnande att intill

utgången av år 1926 vara arbetsrådets ordförande och chef. Därjämte för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 19

ordnade Kungl. Maj:t statssekreteraren i socialdepartementet Sigurd Ribbing

att, under samtidigt bestridande av sin statssekreterartjänst, under år 1926

vara arbetsrådets ordförande och chef, med rätt för Ribbing att åtnjuta

nämnda befattning hos arbetsrådet tillkommande arvode. Med avseende å

detta arvode hade Kungl. Maj:t tidigare samma dag föreskrivit, att med

ändring av den för arbetsrådet för budgetåret 1925—1926 fastställda stat,

enligt vilken till ordföranden och chefen utginge lön, tjänstgöringspenningar

och ortstillägg med tillhopa 15,000 kronor för år, nämnda befattningshavare

från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1926 skulle åtnjuta

arvode med för år räknat 4,000 kronor, varå dock dyrtidstillägg icke skulle utgå.

Samtliga dessa beslut fattades på föredragning av chefen för socialdepartementet

statsrådet Möller och i enlighet med dennes hemställan.

Vad härvid gäller förordnandet av statssekreteraren i socialdepartementet

att samtidigt vara ordförande och chef i arbetsrådet, finner utskottet föredragandens

hemställan vara betänklig i första hand ur principiell synpunkt.

Visserligen har arbetsrådet i betydande omfattning tillagts befogenhet att

slutligt avgöra frågor, som ankomma på dess handläggning. Men dels föreskriver

lagen om arbetstidens begränsning, vilken ju väsentligen bestämmer

arbetsrådets verksamhetsområde, att avgöranden i vissa fall skola träffas av

Kungl. Maj:t efter denna myndighets hörande, och dels torde få förutsättas,

att Kungl. Maj:t även i andra hänseenden kan finna lämpligt att inhämta dess

utlåtande. Jämväl åligger det arbetsrådet liksom andra myndigheter att till

Kungl. Maj:t ingiva de förslag till anslagsäskanden och de framställningar

i övrigt, som rådet finner böra göras hos riksdagen. Regelmässigt komma

naturligen dessa av arbetsrådet väckta eller förberedda ärenden att vid Kungl.

Maj:ts handläggning tillhöra socialdepartementets föredragning.

Det synes utskottet uppenbart, att den för dylika fall avsedda handläggningen

i två instanser förutsätter, att dessa bägge instanser äro av varandra

fullt oberoende. Detta kan emellertid icke sägas vara fallet, när en

och samma person i sin egenskap av arbetsrådets ordförande deltager i ärendenas

behandling i rådet och i sin ställning som statssekreterare i socialdepartementet

äger utöva inflytande på deras handläggning hos Kungl. Maj:t.

Därvid förtjänar även uppmärksammas, att i arbetsrådet ordföranden i förhållande

till övriga medlemmar har särskilda befogenheter. Enligt den för

rådet av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordning har ordföranden sig sålunda

ålagt att vidtaga åtgärder för komplettering eller utredning i ärenden, som

äro beroende på rådets prövning, och äger, där han så finner lämpligt, själv

övertaga ärendes beredning och föredragning i rådet. Vid lika röstetal inom

detta har han dessutom utslagsgivande votum. Att ett förslag eller utlåtande

från arbetsrådets sida alltså i betydande mån kan bliva beroende på ordförandens

ställningstagande, gör det nu påtalade förordnandet särskilt anmärkningsvärt

med hänsyn till frågor, som skola föreläggas riksdagen, och

med vilka ordföranden i sin egenskap av statssekreterare sålunda även inom

departementet skall taga direkt befattning. Ett dylikt förhållande förringar

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

tydligtvis värdet av den garanti för allsidighet i utredningen, som åsyftas

med den dubbla prövningen i arbetsrådet och departementet,

Utöver denna principiella synpunkt är att beakta, att de bägge ifrågavarande

befattningarna torde vara så krävande, att bådas eller enderas

handhavande lätt kan bliva lidande genom den vidtagna åtgärden. Statssekreterartjänsten

i socialdepartementet lär utan tvivel få räknas till de

mest arbetstyngda inom centralförvaltningen. Och vad angår omfattningen

och vikten av de uppgifter, som åvila ordföranden i arbetsrådet, förtjänar

det uppmärksammas, att dessa, tills nu omförmälda förändringar vidtogos,

ansetts berättiga till avlöningsförmåner, som ställt denna post i paritet med

chefernas i andra centrala verk. Visserligen torde den större stadga i fråga

om arbetstidslagens tillämpning och den erfarenhet med avseende å ärendenas

handläggning, som vunnits under de gångna åren av arbetsrådets tillvaro,

hava minskat dess arbetsbörda. Men ärendenas antal är dock alltjämt

ganska betydligt (år 1925 uppgick det till 1,111 st.) och såsom redan

delvis antytts har det förutsatts, att ordföranden skall taga en ingående befattning

med dessa ärenden. Arbetsordningen för rådet föreskriver ock, att

för ordföranden skall vara bestämd viss daglig för allmänhetens mottagande

tjänlig tid, ej understigande en timme, och samma arbetsordnings stadgande,

att ordföranden skall tillse, att den hos rådet anställda personalen med nit

och noggrannhet fullgör sina åligganden, synes även härutöver kräva hans

närvaro på arbetsrådets tjänsterum. Även om hänsyn tages till den lättnad

i ordförandens arbetsbörda, som numera må hava inträtt, kan utskottet under

dylika förhållanden icke Unna, att denna chefspost nu bort förenas med

statssekreterartjänsten i socialdepartementet.

På grund av det sålunda anförda har utskottet i anledning av berörda

förordnande funnit sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Möller.

Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg, Strömberg, David Bergström, Adolf Däld, G. VP.

Hansson, N. S. Norling*, Leander, V. Gustafsson, A. TV. Johansson, Sundberg, Sävström,

Magnusson i Tu inbil It*, Gustafson i Kasenberg, Borg'', Karlsson i Vadstena, Jeppsson'', Forssell,

Fast och Svensson i Grönvik.

• Ej närvarande vid justeringen.

5:o.

[Protokoll över ecklesiastikärenden den 31 december 1925.]

Två under åren 1924 och 1925 till Konungen ingivna ansökningar angående

rätt att i teologie licentiatexamen medtaga missionshistoria och

missionsteori hava rönt helt olika behandling, vilken omständighet tilldragit

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

21

sig utskottets uppmärksamhet. Innan utskottet lämnar redogörelse för ifrågavarande

ärenden och gången av deras behandling, anser sig utskottet böra erinra

om, att behörighet att avlägga teologie licentiatexamen enligt gällande stadga

tillkommer den som avlagt teologie kandidatexamen, dimissionsexamen eller

teoretisk-teologisk examen. Examensstadgan (§ 14) föreskriver: »Teologie

licentiatexamen, vilken är avsedd att ådagalägga djupare och mera omfattande

kunskaper i vissa av de fakulteten tillhörande vetenskapsgrenar,

avlägges i minst tre av de uti § 3 uppräknade åtta ämnen; skolande bland

dessa ämnen ingå minst ett av följande: gamla testamentets exegetik, nya

testamentets exegetik, kyrkohistoria och dogmatik.» De i § 3 uppräknade

åtta examensämnena äro: 1) teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner,

2) gamla testamentets exegetik, 3) nya testamentets exegetik, 4) kyrkohistoria,

5) symbolik, 6) dogmatik, 7) teologisk etik och 8) praktisk teologi

med kyrkorätt.

Den första av ansökningarna, vilken inkom till ecklesiastikdepartementet

den 1 februari 1924, ingavs av pastorsadjunkten teologie kandidaten E. T.

Folke, som anhöll att jämte ämnena teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner

samt nya testamentets exegetik få i teologie licentiatexamen vid Lunds

universitet som tredje ämne medtaga missionshistoria och missionsteori. Ämnet

skulle enligt ansökan omfatta den kristna expansionen från nyare tidens början

till våra dagar eller med andra ord de katolska och de evangeliska kyrkornas

mission under denna tid. Till stöd för ansökan anfördes, att missionsprofessurer

funnes vid flera utländska universitet, att i Lund en särskild docent funnes

i ämnet och det vore en tidsfråga, då särskilda professurer komine att

inrättas i både Uppsala och Lund, att specialiseringar för licentiatexamen

ofta hade medgivits inom filosofiska fakulteten, att grundlig kännedom

om missionen vore av stort värde för det kyrkliga församlingsarbetet samt

att sökanden under 2 V4 års tid verkat som missionär inom svenska missionen

i Kina.

Denna ansökan tillstyrktes i yttrande den 4 mars 1924 av teologiska

fakulteten i Lund, till vilken ärendet hänvisats. Det framhölls härvid, att

fakulteten hade tagit initiativ till insamling av medel för upprättande av

en professur i missionshistoria för att detta ämne måtte såsom självständigt

bliva inom fakulteten representerat samt att fakulteten på sin tid föreslagit,

att en minskning i antalet ämnen i teologie licentiatexamen under vissa

villkor skulle åvägabringas.

Teologiska fakulteten i Uppsala, till vilken frågan därefter remitterades,

avgav sitt yttrande den 2 maj 1924. I yttrandet, varom beslut fattades

med 3 röster mot 2, uttalades, att fakulteten funne den av sökanden angivna

litteraturen i missionshistoria otillräcklig som kurs i teologie licentiatexamen

och därför på grundvalen av denna kurs icke kunde tillstyrka ansökan

men däremot vore beredd att under förutsättning av en av kanslern fastställd

studieplan i ämnet tillstyrka medtagandet av missionshistoria med

missionsteori som särskilt ämne i teologie licentiatexamen. En medlem av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

fakulteten, professor Linderholin, som var av avvikande mening, framhöll i

sitt yttrande bland annat, att det vore önskvärt, att, innan ett prejudicerande

avgörande i denna examensfråga träffades, en utredning åvägabragtes rörande

missionsstudiets vetenskapliga planläggning och omfattning och att bestämmelser

utfärdades, som kunde trygga studiets i huvudsak likformiga

gestaltning inom de båda teologiska fakulteterna. I detta yttrande instämde

en annan medlem av fakulteten, professor Wetter, med viss reservation.

I den 26 maj 1924 avgivet yttrande förklarade sig universitetskanslern

instämma i det yttrande, som avgivits av teologiska fakulteten i Uppsala,

Den 17 oktober 1924 beslöt Kungl. Maj:t bifalla den gjorda ansökningen,

under förutsättning att prövningen i missionshistoria och missionsteori förrättades

av kompetent person, vilkens förordnande såsom examinator blivit

av kanslern stadfäst, att denna prövning ägde rum enligt i vederbörlig

ordning fastställda examensfordringar och studieplan, samt att sökanden

bestred alla med prövningen till äventyrs förenade kostnader. I överensstämmelse

med detta beslut utarbetade sedermera de teologiska fakulteterna en

studieplan, som den 31 oktober 1924 fastställdes av Kungl. Maj:t; till examinator

förordnades docenten i missionshistoria vid Lunds universitet Lindeberg.

De villkor, som sålunda uppställts, hade därmed blivit uppfyllda.

Den 4 november 1925 ingav missionären teologie och filosofie kandidaten

P. Sandegren en till Konungen ställd skrivelse, vari han under åberopande

av Kungl. Maj:ts resolution beträffande den av Folke gjorda ansökan anhöll

att, med iakttagande av gällande bestämmelser, få såsom tredje ämne

i teologie licentiatexamen vid Lunds universitet medtaga missionskunskap,

omfattande missionshistoria och missionsteori. Denna ansökan tillstyrktes

enhälligt icke blott av teologiska fakulteten i Lund utan denna gång också

av teologiska fakulteten i Uppsala i yttranden, avgivna den 19 november,

respektive den 15 december 1925, och förordades jämväl av universitetskanslern

i yttrande den 19 december samma år.

Den 31 december 1925 föredrogs ansökningen inför Kungl. Maj:t. På

hemställan av föredragande departementschefen fann Kungl. Maj:t härvid

ej skäl bifalla ansökningen.

Föredragande departementschefens hemställan beträffande den av Sandegren

ingivna ansökningen är enligt utskottets mening ur flera synpunkter

anmärkningsvärd.

Till en början vill utskottet framhålla, att såsom av de föreliggande

handlingarna framgår, de båda refererade dispensärendena äro likartade.

Båda de sökande ha tjänstgjort som missionärer och tydligen härigenom

letts in på det teoretiska studiet av missionsvetenskapen. Båda ha därjämte

med goda vitsord avlagt teologie kandidatexamen. I avseende på vetenskaplig

underbyggnad synes Sandegren, vars ansökan avslagits, stå något

före Folke; den förre har nämligen jämväl avlagt filosofie kandidatexamen

och har därjämte i teologie kandidatexamen erhållit högre betyg än Folke.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

23

De skäl, som kunnat åberopas för bifall till Folkes ansökan, synas därför

i än högre grad ha förelegat beträffande Sandegrens ansökan.

Under sådana förhållanden hade, synes det, beslutet beträffande den först

ingivna dispensansökningen bort, såsom de år 1924 dissentierande medlemmarna

av teologiska fakulteten i Uppsala också förutsatt, anses prejudicerande

vid behandlingen av det senare dispensärendet. Detta har tydligen jämväl

varit uppfattningen hos de myndigheter, som haft att yttra sig beträffande

Sandegrens ansökan; såväl de båda teologiska fakulteterna som universitetskanslern

ha reservationslöst tillstyrkt densamma.

Ur principiell synpunkt synes det olämpligt, att i en fråga som denna

olika grundsatser tillämpas vid skilda tillfällen. Det oSäkerhetstillstånd, som

härigenom uppkommer, är ägnat att medföra svårigheter för studiernas

planmässiga bedrivande inom ett ämnesområde.

På anförda skäl anser sig utskottet böra bos riksdagen göra anmälan enligt

§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet

Olsson.

Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg, David Bergström, Thulin*, G. TV. Hansson, Leander,

Larsén, Nils Anton Nilsson*, P. J. Gustafson, A. TV. Johansson, Sundberg, Sävström,

Magnusson i Tumhult*, Vennerström, Gustafson i Kasenberg* Bäckström, Borg*, Pehrsson i

Göteborg*, Halten och Svensson i Grönvik.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 14 maj 1926.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. von GEIJER.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid punkten l:o i utskottets memorial:

1) beträffande punkten l:o a)

av herrar Engberg, Strömberg, Thulin, Larsén, Sävström, V ennerström,

Borg och Hallén, som anfört:

I § 2 4:o tryckfrihetsförordningen återfinnes den viktiga regeln om allmänna

handlingars tillgänglighet för envar med rätt att utgiva dem i tryck.

Det stadgas där, att alla dylika handlingar utom dem, som i sagda moment

finnas undantagna, genast och utan tidsutdräkt skola emot lösen utlämnas

åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom

för tjänstens försummelse, om sådant av någon publik tjänsteman vägras

eller obehörigen fördröjes. De i 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen avsedda

allmänna handlingarna skola sålunda hållas dem, det äskar, tillgängliga,

men stadgandet innebär icke, att sagda handlingar skola publiceras genom

försorg av de i momentet omnämnda myndigheterna, ämbetsmännen m. fl.

Av utskottets motivering synes framgå, att utskottet givit sistnämnda,

enligt vår mening felaktiga innebörd åt tryckfrihetsförordningens stadganden.

Utskottet låter denna uppfattning komma till synes i olika vändningar; såsom

att departementschefen »funnit sig kunna och böra undanhålla offentligheten»

den handling, som här är i fråga, eller att de av regeringsrätten

framförda synpunkterna hava »av chefen för justitiedepartementet undanhållits

offentlighetens ljus». Utskottet gör gällande att »grundlagens ofrånkomliga

bud» bort göras gällande framför de synpunkter och hänsyn, som

varit för föredragande departementschefen gällande.

Något ofrånkomligt bud finnes icke i grundlagen, att en departementschef

skall genom publikation giva offentlighet åt varje handling, som till honom

inkommer. Det måste i stället anses tillkomma en departementschef att

avgöra, i vilken omfattning han anser publicitet böra givas åt de uppslag

och synpunkter i de handlingar, som till departementet inkommit, eller i de

upplysningar, som lämnats honom. Det finnes ingenstädes föreskrivet någon

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 25

skyldighet för en departementschef att vare sig för allmänheten eller riksdagen

framlägga samtliga de handlingar, som ligga till grund för ett Kungl.

Maj:ts beslut; obestritt är allenast att, om någon önskar taga del av en

sådan handling, som avses i 2 § 4:o första stycket av tryckfrihetsförordningen,

han äger taga del av densamma.

Då handlingen i fråga infordrades av konstitutionsutskottet, överlämnade

chefen för justitiedepartementet densamma till utskottet. Han kan således

icke tillvitas att hava undanhållit handlingen för den, som äskade densamma.

Den omständigheten, att å handlingen fanns med blyerts antecknat ordet

»konfidentiellt», är enligt vår mening utan betydelse för frågans konstitutionella

bedömande.

Vi kunna icke undgå att finna, att konstitutionsutskottet framställt eu

rad av påståenden mot departementschefen utan att äga lagligt stöd för

dessa påståenden. Då utskottet gör gällande, att »den ordning för ärendenas

beredande till föredragning hos Konungen i statsrådet och för behandlingen

av nödiga upplysningar, som jämlikt § 10 regeringsformen skola i och för

detta ändamål inhämtas, från vederbörande ämbetsverk, vilken här förekommit,

är uppenbarligen icke förenlig med grundlagarnas föreskrifter»,

uttalar utskottet en allvarlig beskyllning mot departementschefen utan att

härför hava stöd i vad som faktiskt passerat.

Vi konstatera på grundvalen av utskottets egen redogörelse, att händelseförloppet

i den påtalade saken är följande, nämligen

att departementschefen inhämtat nödiga upplysningar från i-egeringsrättsledamöterna

— att dylika upplysningar skola skriftligt inhämtas finnes

ingenstädes föreskrivet —

att departementschefen i propositionen nr 8 av berörda upplysningar återgivit,

vad han funnit av intresse för sakens behandling att återgiva,

att han visserligen icke till det- utskott, som handlade sagda proposition,

överlämnat de i en av regeringsrättens äldste ledamot överlämnad P. M.

sammanfattade upplysningarna, men att han på begäran av konstitutionsutskottet

ställt till utskottets förfogande sagda P. M.

I denna handläggning av ärendet från departementschefens sida finna vi

intet emot grundlagarnas föreskrifter stridande.

Framhållas må ock, att riksdagen funnit den av departementschefen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 8 med förslag till lag om ändrad lydelse av

5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt förebragta

motiveringen tillfyllestgörande. Ifrågavarande proposition bifölls nämligen

av riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts, hava vi funnit, att utskottet icke bort

göra förevarande anmälan mot statsrådet Nothin.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

2) beträffande punkten l:o b)

av herrar Engberg, Strömberg, G. TV. Hansson, Larsén, Sävström,

Vennerström, Borg och Fast, som anfört:

Vid denna punkt har utskottet fogat en anmärkning, enligt 107 § regeringsformen,

mot föredraganden, t. f. departementschefen, statsrådet Svensson,

för det han vid beredande av ärendet icke iakttagit i 10 § regeringsformen

givna bestämmelser. Denna paragraf föreskriver, att alla regeringsärenden

skola, innan de hos Konungen i statsråd föredragas, beredas av den föredragande

genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk.

Utskottet förutsätter härvid såsom en självklar sak, att dessa upplysningar

skola skriftligen avgivas.

Huruvida utskottet avsett, att de vid punkt l:o inledningsvis framförda

erinringarna skola äga tillämpning även vid punkt l:o b, torde vara oklart,

då olika närvarandeförteckningar finnas vid de skilda punkterna under l:o.

Vid beredningen av detta ärende har, innan detsamma föredrogs i konselj,

hörts då tjänstgörande ordföranden i Kreditkassan, generaldirektör A. Örne,

ledamöterna av Kreditkassans styrelse, första deputeranden i riksbanken

V. Moll och direktör H. S. Tamm samt chefen för bank- och fondinspektionen,

von Krusenstjerna. Vad dessa herrar anförde vid statsrådsberedningen

har i tvenne till utskottet överlämnade promemorior med deras

namnunderskrifter vitsordats.

10 § i regeringsformen kräver beredning av regeringsärendena men föreskriver

icke, att denna beredning skall ske genom skriftliga upplysningars

inhämtande.

Det kan mycket väl förekomma ärenden, som äro av den brådskande beskaffenhet,

att ett fördröjande med avgörandet, intill dess skriftliga utlåtanden

förelågo, vore att åsidosätta rikets sannskyldiga nytta. De uppgifter,

Kreditkassan har att fylla, äro av det slag, att det erfordras snabba avgöranden,

för så vitt man vill vinna de resultat, för vilkas uppnående Kreditkassan

skapades. Då det i förevarande fall gällde att rekonstruera aktiebolaget

Nordiska Handelsbanken, måste ett snabbt ingripande ske, för så vitt

resultat skulle kunna uppnås.

Kreditkassans organisation ger vid handen, att Kungl. Maj:t och riksdagen

avsett att giva åt kassan en smidig och efter ärendenas grannlaga

natur lämpad organisation.

Kreditkassan har bildats enligt 1910 års lag om aktiebolag. Av styrelsens

sammansättning framgår, att statens intressen vid ärendenas beredning

och handläggning blivit tillgodosedda. Sålunda utses av styrelsens fem

ledamöter en representant för riksgäldsfullmäktige och en för riksbanksfullmäktige,

varjämte ordföranden utses av Kungl. Maj:t,

Vid följande tillfällen har Kungl. Maj:t fattat beslut rörande framställningar

från aktiebolaget Kreditkassan: Den 29 september 1922 beslutades

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

27

rekonstruktion av Smålands Enskilda bank samt den 30 november samma

år av Värmlands Enskilda bank. Den 23 mars 1923 lämnade Kungl. Maj:t

tillstånd för Kreditkassan att intill ett belopp av högst 110,000,000 kronor

ikläda sig förpliktelser för rekonstruktion av kreditanstalter samt att även

genom lån medverka till avlyftande av kreditanstalts engagemang. Samma

dag medgav Kungl. Maj:t rätt för Kreditkassan att utöka sitt engagemang

i Värmlandsbanken intill ett belopp av 32,000,000 kronor. Den 23 mars

1923 lämnades Kreditkassan medgivande att intill högst 30,000,000 kronor

medverka till rekonstruktion av aktiebolaget Svenska lantmännens bank.

De anmärkningar, som riktats mot beredningen av ärendet rörande rekonstruktion

av Nordiska Handelsbanken, kunde med samma fog framställts

mot beredningen av de ärenden, som här uppgivits. Vad som vid beredningen

av vissa regeringsärenden måste anses såsom oeftergivligt, ha vi icke

kunnat finna vara tillämpligt, då det gällt rekonstruktion genom Kreditkassans

medverkan av kreditanstalter, vars ekonomiska ställning tydligen

ej medgivit ringaste uppskov.

Vi dela utskottets uppfattning om, att statsrådsprotokollet bort innehålla

uppgifter om vilka myndigheter eller personer, som vid ärendets beredning

hörts. Vi kunna dock ej finna detta utgöra tillräckliga skäl för eu anmärkning

enligt 107 § regeringsformen, detta så mycket mindre som statsrådsprotokollen

under flera år i regel endast innehållit Kungl. Maj:ts beslut.

3) beträffande punkten l:o b)

av herrar Stendahl, David Bergström, Reuterskiöld, N. J. F. Almkvist,

Ljunglund, Bäckström, K. A. Westman, Björkman i Norrköping och Forssell,

som anfört:

Utöver vad av konstitutionsutskottet under punkt Do b) yttrats däri vi i

allo instämt, hava vi velat anföra följande:

På sätt i utskottets yttrande under punkt Do b) anförts bildades Aktiebolaget

Kreditkassan av år 1922 för att under dåvarande kris träda hjälpande

emellan genom att efter vissa angivna grunder stödja nödlidande

penninginstitut. I första hand skulle insättarnas intressen skyddas och vidare

skulle förhindras, att solventa låntagare genom en för stark kreditåtstramning

skulle komma i betalningssvårigheter och härigenom öka krisen på

penningemarknaden samt då existerande arbetslöshet. Däremot avsågs icke

att på statens bekostnad träda hjälpande emellan till fördel för aktieägare i

svaga bankföretag, utan avsågs, att aktieägarna i dylika själva skulle taga

sin förlust helt och fullt i den mån dylik kunde uppstå. Till yttermera

visso utsädes alldeles bestämt, att några större förluster för staten genom

Kreditkassans verksamhet icke finge uppstå, vilket bland annat tydligt framgår

av dåvarande statsrådet Thorssons uttalande i den kungl. propositionen

nr 149 av år 1922, där uttryckligen säges: »Till slut vill jag betona, att med

hänsyn till de angivna villkoren för kreditgivningen man bör förutsätta, att

annan förlust för statsverket än möjligen någon ränteförlust under ett eller

annat år ej skulle behöva förekomma», något som synnerligen kraftigt vid

ärendets behandling i riksdagen underströks.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Det uppgjorda programmet för Kreditbassans verksamhet tillämpades också,

när Aktiebolaget Lantmännens Bank under Kreditkassans medverkan ombildades

till Aktiebolaget Jordbrukarebanken. Aktieägarne i den gamla Aktiebolaget

Lantmännens Bank måste svara för sin banks engagement med

aktiekapital och fonder. Först sedan likvidationen av banken slutförts,

skulle aktieägarne erhålla eventuellt uppkommande överskott. Uppstode intet

överskott, måste aktieägarna i Lantmännens Bank finna sig i totalförlust.

Vid rekonstruktion av Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken ombildades

denna bank under Kreditkassans medverkan till Aktiebolaget Göteborgs

Handelsbank. Aktieägarna i Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken fingo

utbyta sina aktier i denna bank om tillsammans cirka kr. 50,000,000 mot

aktier i den nybildade Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank om tillsammans

kr. 10,000,000. Dessutom tillfördes den nybildade Göteborgs Handelsbank

från den likviderande Nordiska Handelsbanken en delcrederefond om

kr. 5,095,000.

Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 övertog från den likviderande Nordiska

Handelsbanken:

Nom. c:a kr. 9,000,000.— pref. aktier i Rederi A. B. Transatlantic till

pari samt

» » » 10,500,000.— fordringar hos Forsbacka Järnverks A. B. i

likvidation,

» » » 10,000,000.— garanterad aktieteckning i den nybildade Aktie
bolaget

Göteborgs Handelsbank.

Mot ifrågavarande förfarande är intet att anmärka under förutsättning

att de av Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 övertagna engagementen

icke medföra någon förlust. Uppstår däremot förlust, skulle denna i första

hand hava drabbat aktieägarne i Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken, vilka

vid rekonstruktionen fått tillgodogöra sig icke mindre än kr. 15,095,000.—.

Transatlantics bokslut per den 31 december 1925 visar ett nettöverskott

av e:a kr. 483,000.—. Några avskrivningar på den till c:a kr. 48,000,000.—

upptagna ångbåts- och motorbåtsflottan ha då icke'' ägt rum. Någon utdelning

till vare sig stam- eller preferensaktieägarna kunde icke äga rum.

Det torde vara klart, att varken stam- eller preferensaktier i ett bolag,

visande dylikt resultat, kunna vara värda pari, och att förlustrisk här säkert

föreligger.

Beträffande Forsbacka Järnverks aktiebolag i likvidation torde ingen, som

något känner till förhållandena, vilja påstå, att detta engagement är utan

betydande risk.

Vid rekonstruktion av Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken hava således

på Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 överförts risker, vilka skulle hava

påvilat aktieägarna i den likviderande Nordiska Handelsbanken.

Det borde icke hava varit synnerligen svårt att vid likvidationen av Aktiebolaget

Nordiska Handelsbanken finna en lämplig form för att detta också

skulle hava skett.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

29

På grund av vad ovan anförts hava vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen

bort framställas mot föredraganden, t. f. departementschefen,

statsrådet Svensson.

4) beträffande punkten l:o c)

av herrar Engberg, Strömberg, G. TV. Hansson, Larsén, Sävström,

Borg, Hallén och Karlsson i Vadstena, som anfört:

Den i förevarande punkt av memorialet gjorda anmärkningen grundar

utskottet på den uppfattningen, att vederbörande statsråd varit skyldigt att

inför Kungl. Maj:t föredraga den anmälan, som av jourhavande direktören

i A. B. Vin- och spritcentralen riktats till statsrådet i anledning av bolagets

beslut den 18 december 1925 att tilldela organisationen för smugglingens

bekämpande ett anslag av 20,000 kronor.

Utskottet hävdar alltså, att statsrådet i detta fall ej skall göras ansvarigt

för något beslut, utan för uraktlåtenhet att framkalla ett Kungl. Maj ds beslut

i frågan.* Redan av den omständigheten, att departementschefen icke

hänskjutit frågan till Kungl. Maj:ts prövning, framgår emellertid, att ärendets

föredragning i konselj endast skulle ha resulterat i, att den ifrågavarande

anmälan lagts till handlingarne. Någon ändring i själva sakbeslutet

lärer nog ej heller utskottet ha räknat med som en följd av dess föredragning

inför Kungl. Majd.

Då emellertid utskottet synes mena, att, alldeles oavsett om Kungl. Majd

delat jourhavande direktörens mening i berörda fråga eller ej, departementschefens

uraktlåtenhet att upptaga anmälningen till konseljbehandling är

grundlagsstridig, gör sig utskottet skyldigt till en verklig underlåtenhet

genom att ej hänvisa till i vad mån eller på vilken punkt grundlagens bud

blivit överträdda. Den instruktion, vartill utskottet hänvisat, är en instruktion

för jourhavande direktören i A.-B. Vin- och spritcentralen och icke för

statsrådets och chefen för finansdepartementet. Vederbörande direktör har

visserligen skyldighet att ofördröjligen anmäla, bland annat sådant, som kan

anses påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Men då det icke stadgas, att

dylik anmälan skall ingivas till Kungl. Maj:t utan till statsrådet och chefen

för finansdepartementet, måste häri uppenbart ligga en rättighet för

departementschefen att själv pröva, om anmälan är av sådan art, att den

kan anses böra inför Kungl. Maj:t föredragas. Instruktionens ordalydelse

giver tydligt vid handen, att det icke är jourhavande direktören, som genom

sin blotta anmälan faktiskt avgör, att densamma skall resultera i ett konseljbeslut,

utan att denna prövning är, såsom sig bör, helt lagd i vederbörande

departementschefs hand.

Då således en anmälan från jourhavande direktören icke i och för sig

kan sägas konstituera någon ovillkorlig skyldighet för departementschefen

att föredraga ärendet inför Kungl. Maj:t och då ej heller utskottet kunnat

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

uppvisa, att departementschefens diskretionära prövningsrätt i detta fall på

något sätt strider mot grundlagens hud, ha vi funnit den mot statsrådet

Wigforss gjorda anmälan obefogad.

5) beträffande punkten l:o c)

av herrar Adolf Dahl, Nils Anton Nilsson, Forssell och Almquist i

Göteborg.

Den av utskottet under punkt 1 mom. c mot statsrådet och chefen för finansdepartementet

framställda anmärkningen hava vi biträtt. Därjämte hava

vi ansett, att anmärkning bort göras mot statsrådet Wigforss för det han

underlåtit att vid föredragning inför Konungen tillstyrka åtgärd, genom

vilken ett återupprepande av beslut från styrelsens för aktiebolaget Vin- och

spritcentralen sida av sådan art, som omförmäles i jourhavande direktören

Erik Bernströms skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet

av 22 december 1925, kunde förebyggas.

De i saken föreliggande omständigheterna synas oss vara så väl kända,

att på dem ett omdöme om föredragande departementschefens hållning i sakfrågan

kan grundas.

Enligt vår mening står nämligen styrelsens för aktiebolaget Vin- och

spritcentralen berörda beslut i strid med 12 § 4 mom. i gällande förordningen

angående försäljning av rusdrycker, enär beslutet i fråga ovillkorligen

måste anses innebära en disposition av innebörd att obehörigen föranleda

motsvarande minskning av vinstmedel, som jämlikt anförda lagrum

skola av aktiebolaget Vin- och spritcentralen tillhandahållas statsverket.

Dispositionsrätten över ifrågavarande medel tillkommer riksdagen och icke

styrelsen för aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Beträffande arten av den

åtgärd, genom vilken beslut av omförmält slag borde förekommas, kunna

givetvis olika utvägar tänkas, exempelvis ändring i instruktionen för statens

representanter i bolagets styrelse eller utseende av nya sådana representanter.

Den underlåtenhet, som statsrådet och chefen för finansdepartementet härvidlag

låtit komma sig till last, har enligt vår uppfattning bort föranleda

till anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådet Wigforss.

6) av herr Reuterskiöld, som yrkat, att ytterligare två anmärkningar skulle

i denna punkt till belysning göras och i följande lydelse införas under litt.

d.

[Protokoll över ecklesiastikärenden den 29 januari 1926.]

Genom nådigt brev 7 oktober 1921 till statskontoret fastställdes särskilda

bestämmelser rörande resestipendier åt ordinarie lärare m. fl. vid universiteten

och karolinska medico-kirurgiska institutet. I underdånig skrivelse 12 januari

1926 hemställde kanslersämbetet för rikets universitet om viss ändring av § 6

i dessa bestämmelser, och Kungl. Maj:t förordnade den 29 januari s. å., att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 31

sagda paragraf skulle erhålla viss ändrad lydelse. Expeditionen av detta

beslut skedde, »på nådigste befallning» genom ämbetsskrivelse från t. f. chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Schlyter, till kanslersämbetet för

universiteten, utan att någon kunglig expedition i ärendet utfärdats och utan

att enligt infordrade protokollet någon Kungl. Ma.j:ts befallning meddelats om

detta expeditionssätt.

Utskottet vill i anledning härav till en början erinra, att jämlikt regeringsformens

§ 38 »alla ifrån Konungen utgående expeditioner och befallningar,

utom i kommandomål, skola, för att bliva gällande, vara försedda med

Konungens underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande,

som vare ansvarig, att de instämma med däröver förda protokoll». Detta

stadgande är ovillkorligt och avser dels att för Konungen skapa eu garanti,

att inga befallningar utfärdas eller expeditioner utgå utan att tillfälle beretts för

Konungen själv att, om han så önskar, kontrollera dessa, dels ock att för

allmänhet och underlydande myndigheter skapa en garanti såväl beträffande

befallningens eller expeditionens äkthet — genom Konungens egenhändiga

underskrift — som beträffande dess enlighet med statsrådsprotokollet, d. v. s.

att den tillkommit under konstitutionellt ansvar och för ty skall gälla

— genom kontrasignationen. Finge en expedition utgå utan att dessa former

iakttoges, skulle steget icke bliva långt till den kungliga namnstämpel, som

i frihetstiden brukades och missbrukades.

Emellertid har, såsom utskottet till fullo erkänner, anhopningen av regeringsärenden

medfört ett oavvisligt behov att förminska antalet expeditioner med

egenhändig kunglig underskrift, och ett sådant förminskande bär också kunnat

i viss utsträckning ske utan att grundlagen trätts för nära. Visserligen är

den riktigaste vägen den att genom decentralisation minska antalet regeringsärenden,

men även oberoende härav har ett minskande av sagda expeditioner

kunnat ske på det sätt, att i varje mål utfärdats allenast en huvudexpedition,

varav sedan nödigt antal avskrifter fått utgå, där icke meddelande kunnat

genom ämbets- eller departementsskrivelse utsändas angående fattat beslut,

såsom t. ex. med fullt fog skett i fråga om rent negativa kungliga beslut,

där ingen befallning eller expedition i egentlig mening erfordrats.

Lika litet föreligger, efter utskottets mening, något grundlagshinder för

expedition genom ämbets- eller departementsskrivelse utan någon som helst

kunglig huvudexpedition, när fråga är om infordrande av yttranden och

förslag i ett till departementet inkommet eller utarbetat ärende. Grunden

härtill ligger dels i regeringsformens § 10, dels i det därtill sig anslutande

nådiga cirkuläret av 18 maj 1849. I praxis bruka dylika expeditioner underskrivas

av departementschefen »på nådigste befallning», vilket i och för sig

är överflödigt men å andra sidan kan formellt grundas på den generella

kungliga befallning, som inneslutes i nyss sagda cirkulär av 18 maj 1849.

Samma praxis torde däremot icke äga fog, så vitt fråga är om anhängiggörande

på departementschefs initiativ av nytt ärende hos underordnad

myndighet, utan bör därvid alltid Kungl. Maj:ts beslut erfordras.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Däremot måste utskottet ställa sig ytterst betänksamt inför den praxis,

som sedan några år blivit alltmera allmän, att expedition sker, utan att någon

kunglig huvudexpedition föreligger, genom allenast dylik ämbetsskrivelse i vissa

ärenden, vilka anses vara av mindre vikt. Gränsen har dock hittills betecknats

därav, att alla föreskrifter och stadganden, givna av Kungl. Maj:t, också av

Konungen underskrivas, så snart de skolat publiceras i Svensk författningssamling

eller de avsett penningmedels utanordnande eller disposition. Utskottet

finner redan denna begränsning vara otillfredsställande, i det att principiellt

inga Kungl. Maj:ts befallningar och inga av Kungl. Maj:t fattade beslut

förplikta någon till hörsamhet och åtlydnad, om de ej utfärdats i den form

regeringsformen § 38 stadgat såsom ovillkorlig i alla mål utom kommandomål.

Under alla förhållanden måste emellertid fasthållas, att normerande

föreskrifter, även om de icke införas i författningssamlingen, och likaså

ändringar i föreskrifter, som utfärdats med Konungens underskrift, alltid

och utan inskränkning måste expedieras i den ordning, sagda § 38 har anvisat.

Varje nytt steg till utvidgande av gränserna för expeditioner utan

kunglig underskrift bör beivras och förhindras, så länge grundlagen bibehåller

den lydelse den nu har, även om det må anses lämpligt att till behörig

utredning snarast upptaga frågan om viss ändring av grundlagens

hithörande stadganden.

Efter utskottets uppfattning ger den expedition, som utfärdats beträffande

Kungl. Maj:ts ändringsbeslut av 29 januari 1926 angående § 6 i ovan angivna

bestämmelser, anledning till erinringar, därför att den — även om

den har en del likartade föregångare, ehuru så vitt utskottet känner icke

av alldeles samma beskaffenhet — innebär en utvidgning av området för

otillåtna genvägar i fråga om expeditioner av Kungl. Maj:ts beslut, i det att

de bestämmelser, varom fråga är, dels ursprungligen givits i ett av Konungen

underskrivet brev, vari alltså ej bör kunna vidtagas någon ändring utom att

detta sker i samma ordning som bestämmelserna från början utfärdats, dels

också avse dispositionen av direkta statsmedel eller åtminstone sättet för

deras användning.

Härtill kommer, att en expedition »på nådigste befallning», såsom här

skett, icke alltid utgör bevis om, att även expeditionen verkligen skett på

grund av Konungens personliga befallning, vilket dock uttrycket avser att

angiva. Ett annat exempel härpå är den expedition, som »efter nådigste

förordnande» utfärdats av statsrådet Schlyter såsom t. f. departementschef

angående infordrande av viss utredning rörande av departementschefen väckt

fråga om ordensuppgifterna i statskalendern och som icke heller grundats

på något statsrådsprotokoll. Tvärtom innehåller, såsom ovan antytts, protokollet

i ovan nämnda fall ingenting om en sådan Kungl. Maj:ts befallning,

och grundlagsenligt har ingen sådan befallning —- då här ej är fråga om

kommandomål — kunnat med laga verkan givas utanför konseljen och alltså

ej heller utom protokollet. Utskottet finner därför begagnandet av sagda

uttryck icke vara i nu föreliggande fall rättsligen grundat.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial År 29.

33

På dessa skäl, och då utskottet finner angeläget, att de avvikelser från

en strikt tillämpning av regeringsformens § 38, som i vissa fall ägt och

alltfort synas äga rum, — må vara i väsentlig grad till följd av bristande

aktsamhet hos vederbörande expeditionschefer — icke måtte upprepas och

än mindre genom en allt slappare praxis utvidgas, har utskottet ansett sig

böra göra anmälan enligt regeringsformen § 107 mot t. f. departementschefen,

statsrådet Schlyter.

e.

[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 30 april 1926.]

I skrivelse den 14 april 1926 anhöll utskottet hos den av Kungi. Maj:t

enligt R. O. § 46 förordnade statsrådsledamoten om överlämnande till

utskottet »av dels samtliga statsrådsprotokoll rörande Sveriges deltagande

genom ombud i nationernas förbunds råds och församlings möten i mars

1926, dels den korrespondens och de övriga handlingar — såsom skriftväxling

mellan regeringen och ombuden samt rapporter från Sveriges

beskickningscliefer i utlandet — som må hava inverkat på hans excellens

utrikesministerns och Kungl. Maj:ts ställningstagande till den därvid förekommande

frågan om förbundsrådets reorganisation». Denna uppräkningsform

för framställningen valdes av utskottet, därför att utskottet redan då

käft erfarenhet av de svårigheter, varmed utskottets begäran om handlingars

överlämnande i vissa fall mötts.

Härpå avgavs genom kabinettssekreteraren 21 april 1926 svar, varigenom

överlämnades dels å bifogad förteckning angivna statsrådsprotokoll i original

eller utdrag — samtliga utan karaktär av särskilda protokoll enligt R. F.

§ 9 — dels två dossierer handlingar enligt särskild förteckning, vilkas

överlämnande »Kungl. Maj:t medgivit» dock »under erinran om den

synnerliga vikten av att däri förekommande meddelanden av förtrolig art

icke komma till utomståendes kännedom», en erinran vars framställande

alltid brukat av vederbörande departementschef vid överlämnandet av utrikeshandlingar

tillstyrkas, men som visserligen icke därför blir mera konstitutionellt

riktig.

Utskottet erhöll samtidigt utdrag av statsrådsprotokollet för 16 april 1926,

varav bl. a. framgick, att ministern för utrikes ärenden, i anledning av

utskottets begäran, hemställt, »att Kungl. Maj:t ville medgiva att till utskottet

måtte överlämnas de handlingar, vilka angivas å en såsom bilaga

till detta protokoll fogad förteckning, dock under erinran etc.».

Då utskottet fann denna avfattning av Kungl. Maj:ts medgivande innebära

viss oklarhet, hemställde utskottet i skrivelse 27 april 1926 »om upplysning,

huruvida härigenom samtliga i ovannämnda skrivelse begärda handlingar

tillställts utskottet, och, därest så ej skulle vara fallet, anhålla, att

utskottet måtte utbekomma jämväl hittills ej överlämnade handlingar i förevarande

ämne».

Bihang till riksdagens protokoll 1928. ö samt. 23 höft. f\r 29.J 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Till svar härå avsändes 30 april 1926 utdrag av ett statsrådsprotokoll,

vari bland annat återgives följande anförande av ministern för utrikes ärendena

vid föredragningen av utskottets förnyade begäran: »Med anledning

av denna anhållan har Kung!. Maj:t genom beslut den 16 innevarande april

på min hemställan medgivit att till utskottet finge överlämnas vissa handlingar,

som funnes angivna å en statsrådsprotokollet för nämnda dag bifogad

förteckning. I ny skrivelse den 27 april har konstitutionsutskottet anhållit

om upplysning---ämne. Då Kung!. Majrts ovannämnda beslut inne
fattar

en prövning av spörsmålet, vilka handlingar uti ifrågavarande ärende

böra till utskottet överlämnas i anledning av dess skrivelse den 14 april,

hemställer jag, att utskottets nu förevarande skrivelse icke måtte föranleda

annan åtgärd än att till utskottet överlämnas utdrag av detta protokoll.»

Då utskottet, utan uttalad meningsskiljaktighet, fann detta svar innebära,

dels att andra handlingar än de till utskottet överlämnade måste finnas,

vilka de nu än kunde vara, dels att utskottet icke kunde utfå dem, övergick

utskottet till prövning av de, efter de överlämnade handlingarnas

granskning, framställda anmärkningsyrkandena, vilka utskottsmajoriteten

avslog. När utskottet därefter hade att behandla ett likaledes väckt anmärkningsyrkande

i anledning av protokollsutdraget av 30 april, fann utskottsmajoriteten,

då sakfrågan redan var avgjord, icke skäl att göra eu ifrågasatt

tredje framställning till konstaterande, huruvida föredraganden verkligen

avsett att tillstyrka förvägrande för utskottet att utfå alla det protokollsförda

ärendet rörande handlingar, ehuru en till synes enstämmig mening inom utskottet

rådde, att ett sådant förvägrande i och för sig icke kunde av utskottet lämnas

opåtalt. Efter min mening hade emellertid en förnyad framställning måst

innebära, att utskottet förutsatt antingen att föredraganden icke fattat utskottets

mening och önskan att utfå samtliga det anförda protokollsärendet

angående handlingar, eller att han obetänkt tillstyrkt deras förvägrande;

det senare får över huvud taget icke förutsättas, det förra kan icke förutsättas,

då en konungens rådgivare i varje fall måste antagas äga det upplysta förstånd,

att han varken kunnat eller velat tolka utskottets hemställan annorlunda

än såsom utskottet uppenbarligen menat, nämligen att få samtliga

för ärendets bedömande nödiga handlingar till sig överlämnade. Under

sådana förhållanden har jag ansett, att utskottet bort utan att påfordra ytterligare

beslut göra anmärkning mot föredraganden enligt R. F. § 107 på

den grund, att han, emot hittills tillämpad och av honom själv under 1925

års dechargedebatt erkänd praxis, tillstyrkt vägran att utlämna handlingar

till ett behörigen protokollfört regeringsärende.

Den fråga, varom 1925 tvist rådde, och vid vars avgörande på sätt,

utskottet då krävde, utskottet för sin del fortfarande torde fasthålla och

bör fasthålla, var en helt annan, nämligen den, huruvida handlingar

kunde infordras i ett utrikesärende, som icke varit i statsråd behandlat.

I den reservation som mot utskottets beslut i sagda ärende 1925 avgavs av

herr von Geijer in. fl., erkändes också utan förbehåll detta, då däri yttrades

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

35

(bet. nr 21 sid. 13), bland annat att »utskottets på 105 § i R F. grundade

rätt att infordra handlingar måste anses begränsad av dessas sammanhang

med statsrådsprotokoll, antingen såsom formliga bilagor eller såsom nödiga

komplement för uppfattningen av i protokollet upptaget ärende». Utskottet

1925 var sålunda enhälligt i detta hänseende och något frånvikande från

denna ståndpunkt har icke heller nu skett, då utskottets avslag å anmärkningsyrkandet

torde vara grundat på uppfattningen, att utskottet bort göra

en förnyad framställning, innan yrkandet upptagits till avgörande, men av

ovan anförda skäl ansett en sådan framställning vid den tidpunkt, då förslaget

därom framkom, icke lämplig.

II.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

1) av herrar Engberg, Strömberg, G. W. Hansson, N. S. Norling, Sävström,

Vennerström, Borg och Fast, vilka anfört:

Redan i utskottets åberopande av § 107 regeringsformen ligger ett erkännande

av att statsrådet och chefen för justitiedepartementet icke brutit mot

gällande lag. Ty hade ett dylikt brott förelegat, skulle utskottet nödgats

tillämpa § 106 regeringsformen. Utskottet förutsätter alltså, att justitieministern

i förevarande fall icke haft grundlagsenlig skyldighet att åtala,

men väl fullgiltig anledning att efter diskretionär prövning av fallet anställa

åtal. Samtliga justitieministrar synas också ha varit av den meningen,

att de i dylika fall ha en diskretionär prövningsrätt och icke någon obligatorisk

åtalsskyldi gliet. I de fall, där ett statsråd utövar diskretionär prövningsrätt,

gäller enligt sakens natur, att han måste före sitt slutliga ställningstagande

överväga och beakta alla de synpunkter, som kunna vara av

betydelse. Den omständigheten, att corpus delicti i förevarande fall anses

innehålla brottsliga uttalanden, är därvidlag i och för sig icke tillräcklig

för att motivera anställande av åtal. I den diskretionära prövningen måste

nämligen ingå ett nödigt hänsynstagande till jämväl andra faktorer. Anser

man en skrift brottslig och anställer åtal för att näpsa den brottslige, men

juryn t. ex. fäller en frikännande dom, så är det uppenbart, att man på

sätt och vis kan komma ur askan i elden. Ty i och genom den frikännande

domen liksom rättfärdigas det som man förutsatt såsom självklart brottsligt.

Det bidrar till att ge ett slags moralisk kraft åt den propaganda, man genom

åtalets anställande velat brännmärka. I den mån en justitieminister känner

tvekan beträffande framgången för ett dylikt åtal, har han därför skäl att

allvarligt ifrågasätta tillrådligheten i att överhuvud anställa åtalet.

Men icke blott om åtalet skulle förmodas kunna resultera i ett frikän
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

nande, utan även om det med visshet skulle anses medföra fällande dom,

kunde i vissa situationer goda skäl finnas för ifrågasättande av dess tillrådlighet.

En dylik situation kan sägas föreligga, därest det är att förutse,

att själva åtalsåtgärdens psykologiska effekt blir eu onödig oeh skadlig

reklam för det okynne, som gjort sig straffbart. Lika lätt som det teoretiskt

månde vara att uppställa satsen, att, varhelst staffbarhet i lagens mening

synes uppenbar, där skall också åtal anställas, lika vanskligt är det i praktiken

att bringa en sådan sats till tillämpning. Och erfarenhetens vittnesbörd

torde ge vid handen, att denna vansklighet icke vållas av lagens beskaffenhet

utan helt enkelt av det faktum, att livet och verkligheten motivera

överväganden av och hänsyn till en råd faktorer, inför vilka den rätlinjiga

tillämpningen av den ovannämnda satsen kommer till korta. Det

måste ytterst bli en omdömesfråga, huru man lämpligen bör förfara. I förevarande

fall t. ex. är det notoriskt, att reklamen för det påtalade tryckalstret

icke beståtts av dess upphovsmän, utan av den tidningspress, som gjort

affär och sensation av detsamma. Anställande av åtal skulle utan minsta

tvivel till denna oförtjänta reklam ha fogat ett lika oförtjänt martyrskap

för den litterära skola, ur vilken skriften härrör. Då härtill kommer, att

skriftens såsom brottsliga betraktade meningar icke ta sikte på något, som

har aktualitet utan på något obestämt framtida, något som tydligen ingår i

den bolsjevikiska sektens lära om de yttersta tingen, vill det synas som om

förstärkt anledning förefunnits för justitieministern att icke tillgripa större

våld än nöden kräver.

I sitt svar på en i andra kammaren framställd interpellation har justitieministern

den 20 mars 1926 uttryckligen förklarat, att de huvudsynpunkter,

ur vilka han övervägt tillrådligheten av ett åtal, varit hänsynen till statens

väl eller eljest allmänt intresse. Det torde näppeligen kunna bestridas, att

för eu diskretionär prövning av tillrådligheten i åtals anställande i förevarande

fall dessa huvudsynpunkter måste bli de vägledande. Redan möjligheten

av att juryn skulle avkunna en frikännande dom borde motivera frågan,

om statens väl eller eljest allmänt intresse skulle vara betjänta med en dylik

eventualitet. Likväl måste framhållas, att även en sådan risk får tagas,

därest skriften ifråga anställer en påtaglig skadegörelse, t. ex. i detta fall

påtagligt skadar anda och manstukt inom försvarsväsendet. En nödvändig

förutsättning för slik skadegörelse är emellertid, att skriften verkligen fått

någon nämnvärd spridning bland dem, till vilka den vänder sig. Enligt

vad justitieministern i ovannämnda interpellationssvar meddelade, torde broschyren

ha blivit indragen vid truppförband, där man sökt utdela den. Vid

sådant förhållande lärer väl alltså en av de primära förutsättningarna för

skriftens skadegörelse ha varit mycket liten. Det torde då också kunna slutas,

att skriften i endast mycket ringa omfattning kunnat tjäna det med densamma

avsedda syftet. Ett bevis för att denna slutsats är riktig synes föreligga

i de meddelanden, som i ovannämnda interpellationsdebatt gjordes av

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Av dessa meddelanden fram
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 2‘J.

37

gick, att arméfördelningseheferna i gemen vitsorda de värnpliktigas villighet

och intresse. Enligt den till försvarsministerns förfogande stående sist lämnade

rapporten från kustflottan (för februari) hade bland en besättning på

1,802 man förekommit eu enda bestraffning (vaktarrest). Man har sålunda

enligt reservanternas mening rätt att fälla omdömet, att den påtalade skriften

varken kunnat åstadkomma eller faktiskt åstadkommit sådan skadegörelse,

som motiverat allvarlig farhåga för statens väl eller eljest allmänt intresse.

Reservanterna anse sig även böra med några ord beröra lämpligheten även

anmälan sådan som konstitutionsutskottets mot justitieministern beträffande

handläggningen av ett ärende, som utskottet självt erkänner falla under

statsrådets diskretionära prövning. I en dylik anmälan saknas objektiv måttstock

för omdömet. Utskottet har icke ens till basis för sin anmälan någon

fast norm för bedömandet av skriftens brottslighet. I avsaknad av domstols

utslag är utskottet redan på denna grundläggande punkt hänvisat till

sin egen subjektiva uppfattning. Justitieministern har icke tillåtit sig att

uttala något omdöme om skriftens brottslighet. Utskottet åter dekreterar,

att skriften är brottslig. Utskottet låter med andx-a ord sitt subjektiva omdöme

om skriftens brottsliga karaktär gälla som redan avkunnad fällande

dom av allmän domstol. Ett dylikt tillvägagångssätt är icke förtroendeingivande.

För utskottet existera icke de hänsyn, som justitieministern nödgats taga,

då han övervägt tillrådligheten av åtalsvägens beträdande. Den fällande

jurydomen förutsättes som självklar. Ty utan denna förutsättning skulle

naturligtvis utskottet icke kunna fota sin anmälan mot justitieministern på

tesen, att skriften är brottslig. Det förutsättes vidare, att åtalets uteblivande

äventyrat lagens helgd och försvarsväsendets effektivitet. Ty medan justitieministern

i detta stycke nödgats utifrån synpunkterna om statens väl och

allmänt intresse sakligt väga mot varandra nackdelarna av åtals uteblivande

och nackdelarna av åtals anställande, har utskottet ansett sig befriat från

denna möda. Korteligen: medan justitieministerns diskretionära prövning

av åtalsfrågan verkligen varit ett vägande och övervägande av olika hänsyns

vikt och betydelse — något för vilket han utförligt redogjort såväl i

första kammarens remissdebatt som i interpellationssvaret i andra kammaren

— har konstitutionsutskottet löst sin diskretionära prövningsuppgift rörande

åtalsfrågan på det enkla sättet, att utskottet, efter att ha satt sig i allmän

domstols ställe och ha dekreterat skriftens brottslighet, förklarat åtalets uteblivande

ha äventyrat lagens helgd och försvarsväsendets intressen.

Enligt reservanternas oförgripliga mening bör för övrigt ifråga om åtal

på hithörande områden icke lämnas ur räkningen det för ett kultursamhälle

livsviktiga intresset, att, så långt intet nämnvärt ohägn för allmänt väl

därav vållas, rätten att i tal och skrift fritt uttala sin uppfattning respekteras.

Tryckfrihetsåtalens svärd är understundom tveeggat och bör därför hanteras

med varsamhet och omsikt. Som god regel skulle reservanterna vilja angiva,

att i den justitieministern åvilande vården om tryckfriheten det praktiska

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

och sunda, statens väl och eljest allmänt intresse lugnt och lidelsefritt övervägande,

förnuftets omdöme om tillrådligheten i åtals anställande tillerkännes

företräde framför slavisk underkastelse under abstrakta och därför

ofta verklighetsfrämmande teorier om plikten till åtals anställande, närhelst

och varhelst något straffbart anses föreligga. Även om reservanterna kunna

förstå, att uttalanden av det slag, som innehållas i här omskrivna broschyr,

måste te sig högst utmanande och att det vid eu ytlig betraktelse kan ligga

nära till hands att icke blott anse straffbarhet föreligga utan även påkalla

åtal, så måste de likvisst med bestämdhet hävda, att vid ett kritiskt vägande

av skälen för och mot lämpligheten av åtals anställande de senare falla med

ojämförligt större tyngd i vågskålen.

På grund av vad sålunda anförts måste reservanterna finna, att konstitutionsutskottets

beslut att i denna punkt mot statsrådet Notion göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen icke är sakligt grundat.

2) av herr Leander.

in.

Vid punkten 3:o i utskottets memorial:

av herrar Strömberg, Thulin, G. W. Hansson, Sävström, Borg, Karlsson

i Vadstena, Sjöström. och Fast, som anfört:

Utskottet har i denna punkt gjort anmärkning enligt 107 § regeringsformen

mot föredragande departementschefen statsrådet Möller, för det han

tillstyrkt Kungl. Maj:t besluta, att vid utfärdandet av polisreglemente för

riket införa eu helt ny paragraf (21 §), utan att riksdagen eller vederbörande

myndigheter blivit däröver hörda.

Denna polisreglementets 21 § är av följande lydelse:

»Myndighet, som äger att tillsätta extra befattningshavare vid polisväsendet,

må meddela den som skall ombesörja i 18 § i lagen om polisväsendet

i riket omförmäld, på enskild bekostnad anordnad bevakning (ordningsmakt)

förordnande att utöva den för bevakningens ombesörjande erforderliga polisverksamheten.

Sådant förordnande skall angiva nämnda verksamhets ait

och omfattning ävensom under vems förmansskap ordningsvakten skall stå.

Förordnande som nu sagt må ej meddelas annan än den, som prövas lämplig

att utöva den polisverksamhet varom fråga är och ma när som helst återkallas.

Polismyndighet må icke i annat fall än som omförmäles i första stycket

meddela förordnande avseende att tillförsäkra annan än befattningshavare

vid polisväsendet sådant skydd, som jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen tillkommer

polisman.»

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

39

Utskottet gör ingen anmärkning mot första delen av ovan omförmälda

paragraf, utan riktar anmärkningen mot tillkomsten av sista stycket, vilket

utskottet ansett vara av beskaffenhet, att Kungl. Maj:t ej bort, åtminstone ej

utan riksdagens hörande, införa dylika bestämmelser, vilka åstadkomma

ändring i den rättstillämpning, som på ifrågavarande område blivit genom

praxis lagfäst.

Utskottet anser vidare, att denna paragraf i sin nuvarande avfattning icke

ger möjlighet till skänkande av det skydd, som 10 kap. 5 § i strafflagen

avser (polismans skydd), för sådana personer, vilka för sin tjänsteutövning

därav äro i behov, men vilka icke inneha sådant ämbete, tjänst, förordnande

eller uppdrag, som strafflagen förutsätter.

Utskottet har icke kunnat bestrida, att polisreglementet är av beskaffenhet

att helt falla under Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt. I kungl.

propositionen nr 58 till 1925 års riksdag framhålles, att polisreglementet är

av beskaffenhet, att det skall av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdas.

Mot detta uttalande hade riksdagen intet att erinra, men uttalade

vissa önskemål i övrigt rörande innehållet av polisreglementet, vilka önskemål

samtliga blivit av Kungl. Maj:t beaktade. Polisreglementet har sålunda

ej tillkommit i strid mot någon av riksdagen uttalad önskan.

\ ad som förekommit är, att Kungl. Maj:t vid polisreglementets utarbetande

funnit behövligt införal vissa reglerande bestämmelser, vilkas behövlighet

såväl de sakkunniga som Kungl. Maj:t tidigare tydligen förbisett. Att detta

varit fallet framgår av innehållet i första stycket av 21 §, vilket avser att

reglera vad i 18 § i polislagen sägs. Sista stycket av 21 § i polisreglementet

står i intimt samband med första stycket av samma paragraf och ändrar

icke dess lagtillämpning, men utgör en klarläggande tolkning av dess innehåll,

vilket ansetts påkallat till följd av de missbruk, som på ifrågavarande

område förekommit.

Då det här är fråga om en i administrativ ordning utfärdad förordning,

torde det ankomma på Kungl. Maj:ts egen prövning, i vad mån myndigheternas

hörande över författningsförslaget varit påkallat. Den 13 augusti

1925 infordrade t. f. chefen för socialdepartementet statsrådet Larsson länsstyrelsernas

samt överståthållarämbetets yttrande, om och i vilken utsträckning

dessa efter 1919 års utgång meddelat förordnanden, varvid lämnats

sådant skydd, som är stadgat i 10 kap. 5 § strafflagen (»polismans skydd»).

Desslikes anmodades länsstyrelserna att inom sina respektive län infordra

liknande uppgifter från samtliga magistrater i städerna. Det rikhaltiga material,

som sålunda införskaffades, måste anses vara fullt tillräckligt för att

belysa behovet av reglerande bestämmelser på ifrågavarande område.

Utskottet medgiver självt, att lämnandet av polismans skydd åt personer,

vilka ej förordnats som polis eller ordningsmän och vilka ej inrymmas i

10 kap. 5 § strafflagen, saknar laglig grund. Den rättspraxis, varom utskottet

talar, synes varit av växlande art och utgör bevis för varthän det kan leda,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

när myndigheterna lämna medgivanden, vilka sakna stöd av gällande lag.

Att, såsom hittills i vissa fall skett, polismans skydd gives åt personer, vilka

icke fylla en polismans uppgifter, måste anses i hög grad betänkligt samt vara

ägnat att undergräva aktningen och respekten för ordningsmakten. Bestämmelserna

i polisreglementet åstadkomma givetvis ingen ändring av vad som

i lag eller administrativa förordningar stadgats, lika litet som innehållet i en

administrativ författning kan åstadkomma ändring i strafflagen eller i dess

tillämpning.

Vi stödjas i denna vår uppfattning även av det uttalande, som justitieombudsmannen

gjort i sin till 1926 års riksdag avgivna ämbetsberättelse.

Under den s. k. kalmarkonflikten beslutade magistraten i Kalmar på hemställan

från föreningen Samhällshjälpen att förläna polismans skydd åt icke

mindre än 39 namngivna personer, vilka som arbetsvilliga skulle anställas

för att biträda vid skötseln av gasverket. Mot detta magistratens beslut

begärdes i en av herr A. Berggren i Kalmar inlämnad klagoskrift justitieombudsmannens

ingripande. Efter sedan yttranden inkommit från såväl

länsstyrelsen i Kalmar län som från magistraten i Kalmar, avlät justitieombudsmannen

till sistnämnda myndighet följande ämbetsskrivelse:

»Enligt 6 § 1 mom. i kungl. instruktionen den 12 april 1918 för landshövdingarna

i rikets län m. fl. är länsstyrelsen länets högsta polismyndighet.

I sådan egenskap tillkommer det enligt samma stadgande länsstyrelsen att

hava ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt övervaka, att

allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthållas och att, i

händelse något däremot stridande förekommer, erforderliga åtgärder vidtagas.

Enligt sedvana tillkommer ledningen av polisväsendet i stad, där magistrat

finnes men polismästarbeiättning ej inrättats, magistraten. En erinran

om magistratens haudhavande av polisväsendet har gjorts i 53 § av kungl.

förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. Jämlikt 48 §

i samma förordning tillsätter magistraten de vid stadens förvaltning anställda

tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar eller reglementen

stadga annorlunda.

En närmare reglering av magistraternas befogenheter och åligganden med

avseende å stadens polisväsende har i många fall givits i särskilda reglementen

eller instruktioner. Enligt ett av K. B. i Kalmar län den 14 september

1874 fastställt reglemente för polisen i Kalmar tillkommer sålunda

K. B. högsta inseendet över stadens hela polisväsende, under det att den

administrativa och disciplinära styrelsen därav tillhör magistraten.

På grund av den befattning med polisväsendet, som sålunda utövas av

länsstyrelser och magistrater, har det varit vanligt, att dessa myndigheter,

där behov därav ansetts vara för handen, utfärdat förordnanden, enligt vilka

personer, ehuru icke anställda vid polisväsendet, tillagts polismans befogenhet

och skydd. Regelmässigt torde sådana förordnanden hava tilldelats per
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 41

soner, som inom visst område med avseende å ordningens upprätthållande,

förhindrandet av förbrytelser eller eljest skolat utöva verksamhet av polistjänsts

natur. Då polismans skydd förklarats tillkomma den förordnade,

torde därmed avsetts det straffskydd gentemot misshandel, smädelse och

missfirmlig gärning, som enligt 10 kap. 5 § strafflagen åtnjutes av tjänstemän

m. fl.

Enligt de av magistraten under kommunalarbetarkonflikten i Kalmar den

4, den 6, den 8 och den 10 augusti 1925 meddelade beslut, om vilka här

är fråga, har magistraten förordnat, att 39 namngivna personer, vilka genom

förmedling av föreningen Samhällshjälp utsetts att tillsvidare biträda, en

del vid skötseln av gasverket och de övriga vid renhållningen och andra

kommunala arbeten, som vore oundgängligen erforderliga för att samhällets

funktioner skulle kunna behörigen fullgöras, i sin omförmälda tjänstgöring

skulle åtnjuta polismans skydd och befogenhet.

De sålunda meddelade förordnandena förefalla i flera avseenden anmärkningsvärda.

Polismans befogenhet synes enligt sakens natur ej höra tilldelas

annan än den, som har att utöva en verksamhet, vilken kan hänföras

under någon av de samhällsuppgifter, som polisväsendet har till ändamål

att bestrida. Och det är tydligen av vikt, att i förordnandet så noga, som

omständigheterna medgiva, angivas arten och omfattningen av den polisverksamhet,

som den förordnade skall utöva.

Dessa anspråk uppfylla ej de av magistraten i förevarande fall utfärdade

förordnandena. Den verksamhet, som under alla förhållanden företrädesvis

skolat utövas av de förordnade personerna, nämligen gasverks- och renhållningsarbete

med mera sådant, synes ju omöjligen kunna hänföras till polistjänst

liksom nämnda verksamhet icke heller eljest torde vara av beskaffenhet

att medföra straffskydd enligt 10 kap. 5 § strafflagen. Ett förordnande

av innebörd, att den, som utför sådant arbete, därvid skall äga polismans

befogenhet, kan uppenbarligen ej göra arbetet till en polisfunktion. Fattade

efter ordalydelsen, synas därför förordnandena om polismans befogenhet i

förevarande fall vara utan mening.

Därest avsikten till äventyrs varit att åt de förordnade uppdraga att

vid förefallande behov upprätthålla ordning på arbetsplatsen, hava förordnandena

obestridligen avsett en polisverksamhet, som i och för sig

torde vara av beskaffenhet att kunna motivera ett tilldelande av polismans

befogenhet. Ett sådant uppdrag hade likväl då bort tydligt angivas

och avgränsas i förordnandena, för att dessa ej måtte föranleda ovisshet

om de befogenheter, som tilldelats de iorordnade.

Kent sakligt måste emellertid lämpligheten av förordnanden sådana

som de ifrågavarande sättas i fråga. Det åligger magistrat att sörja för

ordningens upprätthållande i staden. Väl måste medgivas, att det för

fullgörandet av denna skyldighet karl, då den tillgängliga polisstyrkan ej

är tillfyllest, tänkas vara erforderligt, att magistraten förordnar utanför

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

densamma stående personer att med polismans befogenhet biträda vid

ordningens upprätthållande. På grund av förhållandena vid en arbetskonflikt

synes det mig likväl med hänsyn till önskvärdheten av samtliga

polisfunktionärers fullständiga opartiskhet böra, såvitt möjligt, undvikas

att härtill förordna de arbetsvilliga. I förevarande fall synes dessutom

av handlingarna framgå, att förordnandena i främsta rummet föranletts

knappast av ett föreliggande behov att i sådan utsträckning som skett

utöka polisstyrkan utan snarare därav, att föreningen Samhällshjälp förklarat

sig förutsätta en sådan anordning som den vidtagna vid dess tillhandahållande

av arbetskraft. I enlighet härmed synas förordnanden

hava givits samtliga genom nämnda förening anställda arbetsvilliga och

efter allt att döma utan föregående prövning av vars och ens personliga

förutsättningar för uppdrag av detta slag. Ett sådant förfarande måste

under alla omständigheter anses mindre lämpligt.

Av nyss anförda och andra omständigheter vill det emellertid synas,

som om syftet med ifrågavarande förordnanden egentligen icke varit, att

de förordnade skulle utöva andra funktioner än dem, som ålegat dem såsom

kommunala arbetare i vanlig mening. Förordnandena synas hava utfärdats

huvudsakligen för att tillförsäkra de arbetsvilliga i deras arbete

polismans skydd i mening av straffskydd enligt 10 kap. 5 § strafflagen.

Frågan om vem som åtnjuter sådant straffskydd är avgjord genom

nämnda lagrum. Med ledning därav har domstol att vid åtal för brott

pröva, huruvida den, mot vilken brottet förövats, är att hänföra till någon

av de kategorier, som avses i lagrummet, eller icke. Det tillkommer uppenbarligen

icke myndighet att vid sidan av nämnda lagbud tillförsäkra

någon dylikt straffskydd. Vad myndighet i sådant avseende föreskriver

är icke bindande för domstol. En förklaring från myndighets sida att

någon tillägges polismans skydd lärer därför, i den mån vederbörande

icke alls äger utöva polismans verksamhet, icke hava någon laglig verkan.

I den mån åter någon genom förordnande tillagts polismans funktioner,

synes ett tillägg i förordnandet att den förordnade skall äga polismans

skydd icke hava annan betydelse än att utgöra en erinran om att

straffibudet i 10 kap. 5 § strafflagen omfattar förgripelser mot personer i

den ifrågavarande ställningen. En dylik erinran om förhandenvaro av

polismans skydd kan tydligen icke anses vara på sin plats, med mindre

sådant skydd verkligen enligt lag tillkommer den ifrågavarande personen

till följd av den verksamhet, han är satt att utöva.

Efter det ifrågavarande förordnanden av magistraten utfärdats — anförde

jag vidare — hade Kungl. Maj:t den 26 september 1925 utfärdat polisreglemente

för riket, vilken författning, såvitt stad anginge, trädde i kraft

den 1 januari 1926. Då vissa stadganden i detta reglemente syntes ägnade

att tjäna till belysning av frågan om riktigt förfarande även tidigare vid

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

43

meddelande av förordnande om polismans befogenhet och skydd, både jag

velat i förevarande sammanhang erinra om desamma.

Enligt 18 § i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket skulle polisbevakning

kunna anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid viss

tillställning eller eljest i särskilt fall. Enligt 21 § i det nyss omförmälda

polisreglementet kunde myndighet, som ägde att tillsätta extra befattningshavare

vid polisväsendet, meddela vederbörande förordnande att utöva den

för sådan bevaknings ombesörjande erforderliga polisverksamheten. Dylikt

förordnande skulle angiva nämnda verksamhets art och omfattning ävensom

under vems förmanskap den förordnade ordningsvakten skulle stå. Förordnande

finge ej meddelas annan än den, som prövades lämplig att utöva

den polisverksamhet, varom fråga vore, och kunde när som helst återkallas.

Polismyndighet finge, enligt samma paragraf, icke i annat fall än nu sagts

meddela förordnande, avseende att tillförsäkra annan än befattningshavare

vid polisväsendet sådant skydd, som jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen tillkomme

polisman.

Med hänsyn till att vid tiden för de nu ifrågavarande förordnandenas

meddelande vägledande bestämmelser saknats, och då praxis i ämnet syntes

hava varit ganska växlande, ansåg jag mig kunna låta bero vid att delgiva

magistraten ovan angivna synpunkter på frågan.»

Av det anförda framgår, att vad utskottet vill vinna ej kan näs genom

ändringar av polisreglementet, såvida ej därförinnan strafflagens bestämmelser

omarbetats. De hittills vunna erfarenheterna torde dock ej motivera

sådana lagändringar.

Vi ha icke funnit skäl föreligga för den anmärkning enligt 107 § regeringsformen,

som utskottet företagit mot föredragande departementschefen

statsrådet Möller.

IT.

Vid punkten 4:0 i utskottets memorial:

av herrar Engberg, Strömberg, G. W. Hansson, N. S. Norling, Sävström,

Borg, Karlsson i Vadstena och Fast, som anfört:

I detta ärende finner utskottet det principiellt anmärkningsvärt, att statssekreteraren

i socialdepartementet förordnats att, under samtidigt bestridande

av sin statssekreteraretjänst, vara ordförande och chef för arbetsrådet. Sammanförandet

av två så krävande uppdrag till eu och samma person, är

enligt utskottets mening oriktigt ur synpunkten, att de ärenden, som beröra

arbetsrådets uppgifter, vid föredragning hos Kungl. Maj:t härigenom icke

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

anses bli föremal för den allsidiga beredning, som åsyftas med den dubbla

prövningen i arbetsrådet och departementet.

Åven om dessa synpunkter kunna tillmätas ett visst värde, synes det

dock, som om föredragande departementschefen kunnat anföra starka sakliga

skäl för sin ståndpunkt.

Den lindring i arbetsrådets arbetsbörda, som faktiskt inträtt sedan arbetstidslagarna

under en följd av år varit i tillämpning, är, såsom utskottet

också medgiver, betydande. Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr

73 till årets riksdag, har socialstyrelsen föreslagit att, som en följd av arbetsrådets

minskade arbetsbörda, rådet i sin nuvarande organisation borde helt

försvinna och dess uppgifter övertagas av socialstyrelsen. Att under sådana

förhållanden fasthålla vid att arbetsrådets ordförande skulle bibehålla sin

förutvarande ställning med avlöningsförmåner, jämställda med chefernas för

de centrala verken, synes icke vara i överensstämmelse med strävan att begränsa

statens utgifter. Departementschefen synes således i denna del haft

mycket goda skäl för sin hemställan.

Vad åter beträffar den omständigheten, att statssekreteraren i socialdepartementet

erhållit uppdraget att tillika vara ordförande i arbetsrådet, torde det

förhållande, att statssekreterare Ribbing tidigare innehaft sistnämnda uppdrag

— och därvid vunnit full förtrogenhet med arbetsrådets uppgifter —

utgöra ett praktiskt och tungt vägande skäl för anordningen i fråga.

Vi ha således ej funnit tillräckliga skäl föreligga för att i denna punkt

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen.

V.

Vid punkten 5:o i utskottets memorial:

av herrar Engberg, Thulin, G. W. Hansson, Sävström, Vennerström,

Borg och Hallén, som anfört:

Vi kunna icke ansluta oss till utskottets uppfattning, att de båda dispensärendena

äro i allo likartade. En jämförelse mellan sökandenas ansökningshandlingar

visar tvärtom, att avsevärda skiljaktigheter föreligga.

Folke anhöll att få i teologie licentiatexamen medtaga ämnet missionshistoria

och missionsteori i en viss av honom uppgiven ämneskombination, nämligen

tillsammans med teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner

samt nya testamentets exegetik. Sandegren anhöll blott att få som tredje

ämne medtaga missionshistoria och missionsteori utan att uppgiva vilka

andra ämnen han tänkte att medtaga i sin examen. Det förhållandet, att

den första sökanden erhållit tillstånd att medtaga missionshistoria och missionsteori

i en viss såsom tillfredsställande befunnen ämneskombination, kan

icke grundlägga någon rätt för den senare sökanden att få medtaga samma

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

45

ämne i vilken som helst ämneskombination han behagar välja. Vidare

framgår av ansökningshandlingarna, att Folke uppgivit sig ha tjänstgjort

som missionär i Kina över två år, och att han med vittnesintyg från

»Kommittén för svenska missionen i Kina» styrkt denna sin uppgift. Sandegren

har däremot icke i sin ansökan lämnat någon uppgift och icke heller

bifogat något vittnesintyg om längden eller arten av sin missionärsverksamhet.

Slutligen lämna de båda sökandenas betygsavskrifter intet stöd för

den uppfattningen, att Sandegren skulle å det kunskapsområde, dispensansökningarna

gälla, vara likställd med eller, såsom utskottet förmenar,

överlägsen Folke. I ämnet kyrkohistoria i teologie kandidatsexamen är Sandegren

underlägsen Folke, han har blott »icke utan berömd godkänd» mot

dennes »med berömd godkänd». Då nu dispensansökan i båda fallen gällt

en utbrytning av missionshistorien ur det mera omfattande ämnet kyrkohistoria,

kan utskottet icke ha sakligt fog för sitt påstående, att sökanden

med det lägre betyget i kyrkohistorien är »i högre grad» förtjänt av dispens

än sökanden med det högre betyget i samma ämne.

Vid teologiska fakultetens i Uppsala behandling av Folkes dispensansökan

1924 rådde tvekan om lämpligheten av att utbryta missionshistorien ur

kyrkohistorien. Professor Linderholm, med vilken professor Vetter i viss

mån instämde, reste allvarliga principiella invändningar mot en dylik utbrytning.

Han yttrade bland annat: »Då tyngdpunkten av det vetenskapliga

missionsstudiet vid ett svenskt universitet, som ju icke är något missionsinstitut,

torde få anses ligga på missionshistorien, och icke på missionsteorien,

vill fakulteten erinra därom, att missionens historia utgör en — för övrigt jämförelsevis

begränsad — de! av kyrkohistorien i dess helhet och att den

kristna missionens historia blott i sitt sammanhang med kyrkans allmänna

utveckling kan på ett fullt tillfredsställande sätt studeras och bearbetas. Det

är därför, vetenskapligt sett, ganska vanskligt att alldeles lösgöra missionshistorien

från kyrkohistorien och göra den till en med denna jämbördig

disciplin i teologie licentiatexamen. Då vidare fordringarna i de olika licentiatämnena

torde böra vara någorlunda lika avvägda, kan det icke heller från

denna synpunkt vara riktigt att en begränsad del av ett större examensämne

utan vidare brytes ut och får samma examensvärde som ämnet i dess

helhet.»

Den omständigheten, att vissa universitetsprofessorer eller universitetsmyndigheter

förmodat ett dispensbeslut vara prejudicerande, gör det dock

icke till ett prejudikat med kraft att binda statsrådens fria prövningsrätt

från fall till fall. För den händelse att en viss dispenspraxis utgestaltats

under en längre tid med ett flertal likartade fall kunde skäl flnnas för utskottets

tal om prejudikat. Men det kan icke anses rimligt, att ett föregående

statsråds beslut i ett enda fall skall omedelbart upphöjas till lag och

tillmätas förmågan att ovillkorligen bestämma alla efterföljande statsråds

handlingssätt. Det kan tänkas, att ett dispensbeslut tillkommit efter stor

tvekan och vacklan hos vederbörande statsråd, att det varit sakligt svagt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

motiverat eller att det rent av i sina konsekvenser visat sig olyckligt. Att

under sådana förhållanden ge ett dylikt första dispensbeslut karaktären av

prejudikat kan icke vara klokt eller gagneligt.

På dessa grunder ha vi ansett, att anmärkning mot statsrådet Olov Olsson

icke bort i denna punkt förekomma.

Reservationsvis framställda aninärkni11 dyrkanden.

vi.

[Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 20 februari och 15 mars 1926.J

av herrar Reutersköld, Stendahl, Ljunglund, Björkman i Norrköping

och Forssell, vilka anfört:

I statsråd den 26 februari 1926 utsågos ocli förordnades till Sveriges ombud

vid förestående extra mars-mötet med Nationernas förbund hans excellens

utrikesministern — tillika ombud i förbundsrådet — samt herrar ledamoten

av riksdagens andra kammare förutvarande statsrådet, advokaten

J. E. Löfgren och kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, envoyén

A. E. M. Sjöborg med envoyén i Bern E. Hennings till suppleant. De

för delegaterna och rådsombudet fastställda instruktionerna innehöllo bland

annat, att dessa borde verka för Tysklands inträde i förbundet; beträffande

rådets sammansättning borde ombuden verka för att Tyskland vid inträde

i Nationernas förbund erhölle ständig plats i rådet. »Andra eventuellt

framkommande förslag om ändring i rådets sammansättning må icke av

ombuden biträdas», hette det ordagrant i såväl församlingsdelegaternas

som rådsombudets instruktion. Hans excellens utrikesministern erhöll för

sina uppdrags fullgörande tjänstledighet från chefskapet för utrikesdepartementet,

vilket under hans bortovaro hans excellens statsministern förordnades

att förestå.

En mycket vidsträckt offentlighet gavs åt de ombuden meddelade väsentliga

föreskrifterna och åt motiveringen för dessa av hans excellens utrikesministern

själv vid första kammarens sammanträde ilen 5 mars. Kammaren

fick veta, att utrikesdepartementet hade förberett ärendet genom sonderingar

hos främmande makters regeringar, vilka enligt handlingarna inletts

redan i januari. Hans excellens upplyste bland annat, att sedan tyska

regeringen under hösten 1924 vänt sig till samtliga rådsstater med en förfrågan

rörande dei’as ställning till Tysklands inträde i rådet såsom permanent

ledamot, så hade alla de i rådet företrädda staterna förklarat sig

beredda att medverka till att Tyskland vid sitt inträde i förbundet erhölle

permanent säte i rådet. Beklagligtvis var detta meddelande — i motsats

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 47

till vad hans excellens själv trodde — icke alldeles riktigt. I själva verket

hade Brasilien givit åt sin deklaration en sådan form, att ett icke-medverkande

till Tysklands inväljande från Brasiliens sida möjliggjordes.

Utan tvivel hade hans excellens utrikesministern bort förskaffa sig direkt

kännedom om den brasilianska deklarationen samt underkasta denna en noggrannare

prövning än som skett före uttalandet i första kammaren den 5

mars. Hade icke samtliga rådsmakterna klart förbundit sig att rösta för

den tyska rådsplatsen i enlighet med de riktlinjer, som angivits i svenska

regeringens svar till tyska regeringen den 17 februari 1925 samt rådets skrivelse

till tyska regeringen den 14 mars 1925, så måste en på förhand given

deklaration från Sveriges sida om bestämd vägran att medgiva någon som

helst annan förändring i rådet än den nämnda betraktas som ändamålslös.

Principfast ståndaktighet i och för sig förde icke Sverige närmare målet,

Tysklands inval, därest någon rådsmakt, som ej avgivit fullt klar förbindelse,

skulle med sitt veto kunna förhindra detta. Och lika litet kunde

svenskt avfall från den deklarerade principen vrida vetovapnet ur händerna

på eu makt, som ansåge sig vara fri att begagna det, medan däremot ett

dylikt avfall givetvis komme att bliva betraktat såsom komprometterande

för Sverige. Om för övrigt utrikesministern före eller under Genévemötet

haft anledning befara, att ett möjligen tänkbart uppskovsyrkande, framställt

av någon Locamomakt, skulle framkalla ett återtagande av Tysklands

ansökan, hade det förefunnits så mycket större skäl att i förväg förvissa

sig om Brasiliens ställning, som Brasilien icke tillhörde Locarnomakterna.

Det skall kanske invändas, att det icke var så lätt att misstänka eller

genomskåda, att Brasilien i sitt svar till Tyskland 1924 gjort en viss reservation

med avseende på sin definitiva röstning. Men i själva verket måste

en sådan misstanke ligga synnerligen nära till hands, alldenstund Brasilien

under månaderna före extra förbundsmötet framställt förnyade krav för egen

del på permanent säte i rådet, vilket enligt handlingarna varit hans excellens

utrikesministern synnerligen väl bekant, och även av honom erkänts i hans

anförande i första kammaren den 5 mars. Pliktmässig försiktighet borde

under sådana omständigheter hava påkallat eu särskild undersökning av

honom rörande den frågan, huruvida Brasilien hade några rättsliga möjligheter

att giva oemotståndligt eftertryck åt sitt krav, innan hans excellens

gick att inför hela världen giva en deklaration, som var ägnad att ådraga

sig starkaste uppmärksamhet på olika håll och som — efter vad sonderingarna

enligt handlingarna otvetydigt givit vid handen — skulle föranleda

stora svårigheter för och starka påtryckningar på Sveriges delegater.

Frågan om Brasiliens blivande hållning fick det svenska utrikesdepartementet

ytterligare anledning att taga under övervägande omedelbart efter

excellensen Undéns avresa till Geneve, då Brasilien, efter föregående förfrågningar

om Sveriges ställning till dess anspråk, den 7 mars genom sin

minister meddelade excellensen Sandler bl. a., att Brasilien fritoge sig från

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29,

ansvaret för alla ledsamma följder av Sveriges vägran att vid det stundande

extra mötet samtycka till Brasiliens krav. Så vitt handlingarna utvisa har

excellensen Sandler, som den 9 mars besvarade sist nämnda meddelande, icke

underrättat excellensen Undén om denna skriftväxling trots dess uppenbarligen

störa\ betydelse för kännedomen om och uppfattningen av Brasiliens avsikter.

Lika litet synes det meddelande, som den 11 mars inkom från svenska

ministern i Brasilien med bekräftelse om Brasiliens verkliga mening, hava

meddelats till Benevedelegaterna.

Det är knappast antagligt, att den allmänna opinionen skulle med så förtroendefull

beredvillighet hava givit utrikesministerns ståndpunktstagande

å landets vägnar sitt stöd, om man anat den betänkliga bristfulllieten i

ärendets beredning. Ännu mindre skulle så blivit fallet, om anledning

funnits betvivla hans excellens utrikesministerns förmåga över huvud taget

att såsom delegat motstå de påtryckningar, vilka han i viss mån genom sin

hållning själv frammanade. Det är allmänt bekant — och bekräftas jämväl

till fullo av de aktstycken, varav konstitutionsutskottet blivit i tillfälle

taga del — att det extra förbundsmötet, som officiellt började den 8 mars i

Geneve, till en början allenast var en serie av hemliga sammanträden och

personliga underhandlingar. Dessa hemliga sammanträden, vilka den svenska

utrikesministern, att döma av hans tidigare uttalanden, måste hava funnit

föga tilltalande, medförde inga allvarligare påtryckningar på honom själv

under de tre första dagarna. Men därefter inträdde en vändning. Eu betydande

stormaktspolitiker, som tidigare ej varit i tillfälle att göra sitt inflytande

helt gällande, trädde i energisk aktion. Sveriges ombud, som klart

tillkännagivit sin rättsståndpunkt, fick röna allt starkare yttringar av ett

mäktigt motstånd. Brasiliens representant, som dock förklarade, att han

hade bestämda order att rösta mot förverkligandet av det extra mötets

ändamål, därest ej hans nations anspråk godkändes, lovade endast att förfråga

sig om möjligheten av ändring i instruktionen, ehuru utan att, som

det vill synas, tillika lova att förorda en sådan. Sveriges representant,

som däremot hade fullt klart uppdrag att rösta för mötets väsentliga syften,

blev nu ett mål för ivriga påverkningar, enär han hade order att motstå

förslag, som ej stämde överens med den stora och betydelsefulla huvudavsikten

med förbundsmötet. Detta kunde knappast varit honom oväntat

efter de tidigare! undersökningar lian själv låtit anställa, och dock synes

det hava varit tillräckligt för att snart hos honom framkalla försök att

undgå att behöva uthärda angrepp på en principiellt intagen, i sig själv

oantastlig ståndpunkt. Den femte mötesdagen började det bliva bekant, att

Sveriges främste delegat, dess utrikesminister, diskuterade ett nedläggande

av Sveriges rådsmandat.

Även om hans excellens utrikesministern ansåg sig kunna inleda eu

sådan diskussion utan att binda Sveriges handlingsfrihet, så syntes den utländska

pressopinionen vara av annan mening. I handlingarna omnämnes

ett telegram, som den 12 mars sänts från Geneve till den politiskt bety
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 49

dande franska tidningen Le Matin samt på morgonen den 13 mars vidarebefordrades

genom den officiösa Agence Havas till hela världspressen. Det

uppgavs däri, att excellensen Undén hade »inför den enträgna vädjan av

vänner bland de ledande personerna inom Andra internationalen förklarat

sig beredd att nedlägga sin röst och till och med gått så långt, att han

erbjudit sig avstå Sveriges tillfälliga rådsplats åt Polen. Denna handling

av uppgivelse hade återgivit honom allmän sympati» etc.

Regeringen i Stockholm hade emellertid redan den 13 mars på middagen

avfärdat ett telegram, vari den lät Sveriges delegater veta, att den icke vore

sinnad ändra den dem givna instruktionen — eller med andra ord avböjde

tanken att låta Sveriges mandat i rådet nedläggas, en ståndpunkt som

regeringen vidhöll ännu så sent som natten till måndagen den 15 mars.

Föreskriften hörsammades icke. Den svenska Genévedelegationen underhandlade

både den 13 och 14 mars om isolerat avstående till annan makt

av Sveriges rådsmandat, varöver denna delegation icke hade någon som

helst rätt att förfoga. Att en sådan hållning kunde fullföljas betyder även

en skärpning av ansvaret för den fungerande chefen för utrikesdepartementet

i Stockholm excellensen Sandler, som underlät att trots de oroande

rapporterna från Geneve vidtaga effektiva mått och steg till instruktionens

åtlydande. Huruvida regeringen delgivit utrikesnämnden dessa rapporter

och för densamma framlagt frågan om instruktionens komplettering t. ex.

genom en föreskrift att, i anledning av underrättelserna från Brasilien,

Sveriges delegater skulle avstå från alla vidare förhandlingar, till dess

rådet erhållit slutligt besked från Brasilien, därom giva de för utskottet

tillgängliga handlingarna ingen upplysning.

Utskottet har, för den skull, sökt att genom framställning till Kungl.

Maj:t erhålla rätt att taga del av utrikesnämndens protokoll för vinnande

av upplysning i saken, men naturligtvis icke för granskning av dessa protokoll,

vilka ej i likhet med statsrådsprotokollen falla under utskottets gransk - ningsrätt. Men då denna framställning av Kungl. Maj:t avslagits, har

möjlighet saknats att i antydda avseende erhålla full klarhet.

Emellertid är av handlingarna tydligt, att tillförordnade departementschefen

i förhållande till delegaterna inskränkt sig till att framhålla regeringens

obenägenhet mot ändring av Sveriges i instruktionen bestämda hållning

(telegram 12 och 14 mars). Den 14 mars avlät tillförordnade departementschefen

ytterligare en telegrafisk förfrågan, vilken grund funnes för

uppgifter i tidningarna rörande andra staters tillbakaträdande; det vill synas,

som hade därmed det egentliga uppslaget till förslaget om Sveriges utträde

jämte en annan makt givits, i det att excellensen Undéns såväl tidigare

rapporter som svar å sagda förfrågan icke givit någon antydan, att delegationen

varit på något sätt inriktad på detta förslags förverkligande, snarare

tvärtom.

Läget tillspetsades under söndagen den 14 mars, då excellensen Undén i

ett telegram, som framkom den 15 på morgonen förklarade sig ej kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 5 sand. 23 håft. (Sr 29.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

taga på sitt ansvar någon annan politik än den att låta Sverige avstå sin

rådsplats eller låta annan makt få tillfällig sådan, och anhöll om bemyndigande

härtill. Tidigt på måndagsmorgonen meddelades i nytt telegram, att

Sveriges utträde skulle ske tillsammans med annan makt och att Sverige

icke hade annan väg att välja. Innan detta telegram framkommit hade

regeringen natten mellan 14 och 15 efter två sammanträden under

söndagen vägrat ny instruktion och förklarat sig ärna avstyrka sådan vid

utrikesnämndens sammanträde på måndagen den 15 mars. Något som

helst svar i anledning av detta regeringens telegram finnes icke i handlingarna,

och ej heller något regeringens svar på anförda telegrammen från

Geneve söndag afton och natten till måndag förrän den 15, efter utrikesnämndens

sammanträde, då ny instruktion gavs. Samtidigt med sist nämnda

telegram avläts från Geneve till regeringen telegrafiskt meddelande dels om

Brasiliens fortsatta motstånd, dels därom, att Sveriges ombud i rådet under

måndagen förklarat sig hava begärt ny instruktion och förordat Sveriges

utträde ur rådet. Redan före det officiella beslutet om ändrade direktiv för

Sveriges delegation, hade alltså ett föregripande skett i rådsmötet i Geneve

den 15 mars på förmiddagen av delegaten excellensen Undén. »Då regeringen

på måndagen fattade beslut om kompletterande instruktioner, förelåg

ingen sådan situation, att frågan om Sveriges isolerade avgång hade aktuell

betydelse», förklarade hans excellens utrikesministern den 24 mars i svenska

riksdagen. Han synes anse, att därmed var hans uppträdande i rådet med

den ändrade planen för Sveriges demission innan nya direktiv kommit från

Stockholm, rättfärdigat. Själv hade han låtit regeringen i Stockholm telegrafiskt

veta, vilken politik han kunde taga på sitt ansvar eller icke.

Men det konstitutionella ansvaret kunde den i Geneve sysselsatte svenske

utrikesministern rättsligen icke taga på sig, utan detta måste stanna på den

interimistiske företrädaren i utrikesdepartementet i Stockholm excellensen

Sandler.

Konstitutionsutskottet borde emellertid efter vår mening icke ha kunnat

undgå att finna, att när Sveriges ombud vid folkförbundets och dess råds

möten är Sveriges utrikesminister, vissa betydande konstitutionella olägenheter

uppstå, som icke kunna lämnas obeaktade. Å ena sidan gör utrikesministern

— med fog — anspråk på att i denna egenskap vara ombud med

i viss mån friare händer än andra delegater; å den andra kan han såsom

tjänstledig icke formellt uppbära det konstitutionella ansvaret. Det vore

måhända för framtiden lämpligare och tillika med utrikesministerns särskilda

ställning allt sedan 1809 såsom verklig minister fullt förenligt, att

endast partiell ledighet beviljades, så att allenast handläggningen av löpande

departementsärenden och föredragningen inför Kungl. Maj:t överlätes till

t. f. departementschef, men ledningen och ansvaret för beredningen och handläggningen

av ärendena vid mötet kvarstannade hos utrikesministern.

Under nuvarande förhållanden finna vi att utskottet på grund av vad

ovan anförts bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 51

1) hans excellens ministern för utrikesärendena för att han trots de bestämda

anledningar, som enligt handlingarna förelegat, underlåtit att, innan

han uttalade sig på sätt ovan nämnts den 5 mars i första kammaren, söka

förskaffa regeringen full visshet om Brasiliens ställning till frågan om

Tysklands inväljande på permanent plats i Nationernas förbunds råd; och

mot

2) hans excellens statsministern i egenskap avj t. f. chef för utrikesdepartementet,

därför att denne, som trots sitt vidhållande av den svenska

ståndpunkten och sin önskan att delegationen skulle följa sin instruktion,

dock underlät såväl att hålla delegationen underrättad om de meddelanden,

som inlöpte till Stockholm från andra orter än Geneve, som att ålägga den

det taktiska förfarande, som för detta ändamål kunde varit mest lämpligt,

nämligen att helt avvisa alla uppslag om ändringar i Sveriges ståndpunkt,

innan full visshet vunnits om Brasiliens ställningstagande till Tysklands

inträde i folkförbundet.

VII.

[Protokoll över kommunikationsärenden den 22 maj 1925.]

av herr David Bergström, som anfört:

Genom beslut den 31 mars 1924 hade länsstyrelsen i Kalmar län under

vissa villkor meddelat Georg Wennergren, Kalmar, tillstånd att tills vidare

idka regelbunden yrkesmässig automobiltrafik för personbefordran (linjetrafik)

å allmänna vägen från Kalmar över Hagby till Ekenäs. över berörda beslut

hade Kalmar—Torsås järnvägsaktiebolag anfört besvär, under yrkande

att Kungl. Maj:t måtte återkalla det Wennergren givna tillståndet. Till

följd av särskilda remisser avgåvos utlåtanden i målet av länsstyrelsen den

15 oktober 1924, efter vederbörandes hörande, samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den 27 februari 1925. Härefter ingåvos särskilda skrifter till

Kungl. Maj:t från Wennergren och klagandebolaget.

Kungl. Maj:t fann icke skäl göra ändring i länsstyrelsens beslut.

Detta är allt vad statsrådsprotokollet innehåller i detta ärende. De till

ärendet hörande handlingarna utvisa emellertid, att detsamma rymmer åtskilligt,

som förtjänar beaktande.

I detta ärende upprullas nämligen hela den viktiga frågan, huruvida icke

frågorna om tillstånd att i konkurrens med en järnväg driva omnibustrafik

å vägsträckor, som löpa alldeles utmed eller intill järnvägen, borde göras

till föremål för en noggrannare prövning och ett mera ingående bedömande

än på åtskilliga håll torde varit fallet i vårt land.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, framhåller i sitt utlåtande, att den av

Wennergren trafikerade vägen går på sträckan Kalmar—Vassmolösa (18 km.)

jämlöpande med Kalmar—Torsås järnväg och på sträckan Vassmolösa—

Ekenäs (11 km.) på ett medelavstånd av knappt 3 km., samt att järnvägs
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

aktiebolaget samtidigt med Wennergren ansökt om tillstånd att bedriva

linjetrafik å sträckan Vassmolösa—Ekenäs.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fortsätter härefter som följer:

»Otvivelaktigt skulle föreliggande trafikfråga kunna fullt tillfredsställande

lösas på det sätt, som järnvägsaktiebolaget föreslagit, eller att automobiltrafik

ordnas från Ekenäs till Vassmolösa av Kalmar—Torsås järnväg, som

därifrån befordrar passagerarna vidare på järnväg till Kalmar. Genom en

sådan anordning får man ett naturligt samarbete mellan de två olika trafikmedlen.

Skulle däremot omnibuslinjen fortsätta längs järnvägen till Kalmar,

uppstode i stället en konkurrens med den för orten i övrigt oumbärliga

järnvägen, som kunde bliva för denna ödesdiger. När ett järnvägsbolag,

som driver en tillräckligt omfattande persontrafik, förklarar sig berett

att medelst automobiltrafik självt tillgodose ett trafikbehov, som finnes inom

orter å ömse sidor om järnvägen fram till stationer vid denna, och

järnvägsbolaget för sagda automobiltrafik ställer sig till efterrättelse av

vederbörande länsstyrelse lämnade föreskrifter och fastställda taxor, torde en

sådan anordning med hänsyn till alla av trafiken berörda parters intressen

vara att föredraga framför självständiga, konkurrerande, med järnvägen mer

eller mindre parallella omnibuslinjer av en stundom tvivelaktig ekonomisk

bärighet.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening har en sådan kombinerad

trafikanordning, som den nu angivna, genom vilken en befintlig järnväg

får utgöra stamlinjen i ett kommunikationssystem, till vilken sedan på lämpligt

sätt automobillinjer från sidorna ansluta sig i samtrafik med järnvägen,

många fördelar, särskilt om järnvägsbolaget självt, med erkännande

av omnibustrafikens nytta, söker att på ett tillfredsställande sätt ombesörja

densamma. Statens järnvägars omnibuslinjer i Bohuslän lämna ett gott

exempel på en sådan av en järnväg ordnad automobiltrafik, som är ägnad

att tillföra järnvägen trafik och att tjäna såsom fortsättning av järnvägen

ut i bygderna kring denna.

När en järnväg på detta sätt verkligen vill tillgodose kommunikationsbehovet

inom en ort, bör detta därför icke förvägras densamma. Redan

medgiven annan linjetrafik med automobil inom samma trafikområde bör då

ej heller få utgöra hinder för järnvägen att för sin del anordna trafik av

nu angivet slag, och detta allra minst, om den av järnvägsbolaget ifrågasatta

linjetrafiken skulle genom tätare turer och ökad säkerhet för trafiken

under olika årstider bliva avsevärt bättre än den nuvarande. Ehuru några

tidtabeller för omnibustrafiken icke i handlingarna finnas, varken för den

beviljade automobillinjen eller för järnvägsaktiebolagets ifrågasatta linje,

bör dock bemärkas, att mellan Vassmolösa och Kalmar för närvarande gå

5 tåg dagligen i vardera riktningen.

I enlighet med ovan anförda betraktelsesätt finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för sin del, att Kalmar—Torsås järnvägsaktiebolag i första

hand bör erhålla trafiktillstånd i och för utövande av linjetrafik till stationer

vid järnvägen, d. v. s. i förevarande fall från Ekenäs till Vassmolösa.

Därmed torde trafikbehovet öster om järnvägen från Ekenäs och norrut

kunna anses fyllt ända upp till Kalmar, varför en självständig, å denna

''sträcka med järnvägen jämlöpande automobillinje torde vara för trafiken obehövlig.

I enlighet härmed synes det nu överklagade beslutet böra undanröjas

och järnvägsaktiebolagets besvär i fråga om det av bolaget sökta tillståndet

till linjetrafik mellan Ekenäs och Vassmolösa bifallas.»

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29. 53

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde på grund av det anförda,

att länsstyrelsens genom resolution den 31 mars 1924 meddelade tillstånd

för omnibusägaren Georg Wennergren till linjetrafik mellan Ekenäs och Kalmar

måtte upphävas.

Att den nya motorförordningens tillkomst och den därav följande indragningen

från och med den 1 april 1924 av alla förut meddelade tillstånd att

idka s. k. linjetrafik skulle medföra en del slitningar, säger sig självt.

Att omnibusägare, som redan någon tid haft tillåtelse att driva dylik trafik

på en viss sträcka och erhållit goda vitsord härför, skulle känna det hårt

att ej få detta tillstånd förnyat, är helt naturligt. Men i detta såväl som i

andra fall får man ju ej göra de ömmande omständigheterna till bestämningsgrund

i första hand.

Både ur järnvägarnas och allmänhetens synpunkt måste det anses av vikt

att icke främja en omnibustrafik, som är ägnad att äta ut den lokala järnvägstrafiken.

Att åtskilliga av våra järnvägar icke hava någon lysande ekonomisk ställning

är ett faktum, varmed de myndigheter, som hava med dessa angelägenheter

att skaffa, och främst bland dessa chefen för kommunikationsdepartementet,

tydligen böra ha att räkna.

Då såvitt av statsrådsprotokollet framgår föredragande departementschefen,

statsrådet Larsson, icke synes ha ägnat det föreliggande ärendet den uppmärksamhet

det förtjänat, har jag med hänsyn till de konsekvenser, vartill

det skulle kunna leda, om man fortsätter med att tillstädja omnibustrafik

i direkt konkurrens med järnvägarna, yrkat, att utskottet måtte enligt § 107

regeringsformen om vad nu förelupit göra anmälan.

Till.

[Protokoll över kommunikationsärenden den 29 maj 1925.)

av herrar Stendahl, David Bergström, Dahl, Reuterskiöld, Leander,

A. W. Johansson, Pehrsson i Göteborg, Forssell och Svensson i Grönvik,

som anfört:

I underdånig skrivelse den 14 april 1925 anhöll Svenska Stenkols Aktiebolaget

Spetsbergen, att Kungl. Maj:t »måtte bemyndiga Järnvägsstyrelsen

att upprätta kontrakt med bolaget om leverans börjande i oktober 1925 av

80,000 ton stenkol, samt att såsom förskott för denna leverans den 1 nästkommande

juli till bolaget utbetala ett belopp av 960,000 kronor».

Bolaget uppgav sina självkostnader för kolen i upplag vid Svea-gruvan

till kr. 11: so per ton, uti vilken summa inbegripits även allmänna omkostnader

och räntor men inga avskrivningar.

Kungl. järnvägsstyrelsen, som häröver hördes, yttrade bland annat:

»Då emellertid, enligt vad ovan framhållits, priset å stenkol under år 1926

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

kan bliva så lågt, att de av bolaget under brytningstiden till statens järnvägars

upplag levererade kolen kunna, om styrelsen skulle bliva nödsakad

att själv ombesörja deras liemforslande från Spetsbergen, komma att stå i

högre pris än de rätteligen borde betinga, synes till ett bifall till bolagets

framställning böra knytas det villkoret, att därest det under våren eller försommaren

1926 skulle visa sig, att nu angivna pris skulle vara för högt i

förhållande till priset å engelska kol, bolaget skall vara pliktigt att till

statens järnvägars upplag å Spetsbergen utan ersättning leverera ytterligare

den kvantitet kol, som kan befinnas erforderlig för att täcka den för statens

järnvägar eventuellt uppstående merkostnaden.

Styrelsen får alltså förmäla sig icke hava någon erinran mot det begärda

bemyndigandet att för styrelsen med bolaget sluta kontrakt om leverans

under år 1925—1926 av 80,000 ton stenkol, levererade till statens järnvägars

förenämnda upplag, till ett pris av 12: — kr. per ton samt att betalning för

samma kol må, under nyssnämnda villkor, i förskott ske den 1 nästkommande

juli».

Enligt avräkning mellan Kungl. järnvägsstyrelsen och Svenska Stenkols

Aktiebolaget Spetsbergen å 74,609 ton stenkol, vilka skeppats under år 1925

och varå ett förskott av kr. 15: — per ton givits, uppstod en förlust för statens

järnvägar å kr. 347,711: 8 8. Härav framgår att värdet å under år 1925

skeppade cirka 75,000 ton fritt i upplag på Spetsbergen uppgått till kr. 10: 3 7

per ton.

Enligt det kontrakt till överenskommelse, som gäller mellan svenska staten

och bolaget, återfinnas i § 8 följande bestämmelser:

»Svenska staten skall äga företrädesrätt till inköp av intill hälften av

det nya bolagets till skeppning avsedda stenkol. Önskar staten begagna

denna sin företrädesrätt, skall tillsägelse därom ske före den 1 oktober

året innan det, under vilket kolen skola levereras.

Kolen levereras på av staten anvisad plats, dock ej sjöledes räknat

längre avlägsen från Spetsbergen än Göteborg, och skall köpeskillingen,

så vida ej annorlunda överenskommes, sålunda beräknas, att kostnaden

för varje ton om 1016 kilogram å förbrukningsplasten blir densamma som

kostnaden för andra med kolen från bolagets fyndigheter å Spetsbergen

jämvärdiga utländska stenkol, som till statens järnvägar till samma förbrukningsort

över dennas närmaste importhamn levereras under den tidsperiod,

som bolagets leveranser omfatta, eller tiden juni—oktober.

Allteftersom kolen för statens räkning uppläggas i lager å Spetsbergen

erlägger staten förskott å köpeskillingen med skäligt belopp. Överenskommelse

om förskottets storlek träffas, då staten tillsäger om inköp.

Enas ej parterna om förskottets belopp, bestämmes detta av Kungl. Maj:t.»

Efter gemensam beredning inom kommunikations- och handelsdepartementet

anbefallde Kungl. Maj:t den 29 maj 1925 på föredragning av

chefen för kommunikationsdepartementet Kungl. järnvägsstyrelsen, »att

under av styrelsen angivet villkor med svenska stenkolsaktiebolaget

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

55

Spetsbergen träffa överenskommelse om leverans under åren 1925 och 1926

av 80,000 ton stenkol, att levereras till statens järnvägars upplag å Spetsbergen

till ett pris av 12 kronor per ton, samt att för ifrågavarande

leverans den 1 juli 1925 i förskott utgiva betalning».

Av ovanstående framgår att Kungl. Maj:t

dels med åsidosättande av den i ovanberörda, under riksdagens medverkan

tillkomna avtal stadgade förutsättning för utbetalning av förskott

förordnat om utbetalning av dylikt förskott å kr. 960,000: —, vilket alltså,

därest beslutets tillämpning ej till följd av inträffade omständigheter inställts,

skolat utbetalas utan någon säkerhet för staten,

dels ock att beräkningen av sagda förskott verkställts sålunda, att förskottet

kommit att överstiga de köpta kolens hela värde.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett, att konstitutionsutskottet

bort gorå anmälan enligt § 107 regeringsformen mot

föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, ävensom chefen för

handelsdepartementet, statsrådet Svensson.

IX.

[Protokoll över kommunikationsäreuden den 29 maj 1925 och

handelsärenden den 7 augusti 1925.]

av herrar Stendahl, David Bergström, Reuterskiöld, Leander, A. W.

Johansson, Pehr sson i Göteborg, Forssell och Svensson i Grönvik, som

anfört:

I den underdåniga skrivelse av den 14 april 1925, i vilken Svenska

Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen anhöll om ett förskott av 12 kronor

per ton för 80,000 ton stenkol, eller 960,000 kronor, att utbetalas den 1

juli 1925, återfinnes följande:

»Styrelsen tillåter sig meddela, att borgensmännen för bolagets enskilda

lån förklarat, att, i den händelse såsom villkor för lämnande av ett förskott

å kommande leveranser till Statens Järnvägar skulle uppställas, att

amorteringen av det enskilda lånet skulle framskjutas, de vore villiga,

att under förutsättning av att bolaget såsom förskott för under oktober

1925 börjande leverans av 80,000 ton stenkol till statens järnvägar den 1

juli 1925 erhåller ett belopp av 960,000 kronor, motsvarande sålunda

ett förskott av 12 kronor per ton, medgiva, att det enskilda banklånet

skall för tiden den 1 juli 1925—30 juni 1926 utgöra 1,200,000 kronor i

stället för det i förbindelsen av den 18 juni 1923 angivna beloppet av

1,050,000 kronor.»

Efter gemensam beredning inom kommunikations- och handelsdepartementet

beviljades den 29 maj 1925 det begärda förskottet, men ansågs

icke nödigt att taga de privata förlagsmännens erbjudande av en förlängd

kredit i anspråk.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Den 13 juni 1925 lämnade ordföranden i Svenska Stenkols Aktiebolaget

Spetsbergens styrelse, överdirektören I. Virgin, under hand till handelsministern

meddelande om att en eldsvåda utbrutit i en av bolagets gruvor,

den^s. k. Svea-gruvan, den 12 därförutgångna maj och då ännu påginge,

men att förhoppning förefunnes, att elden inom kort skulle vara dämpad.

Eldsvådan skulle emellertid komma att föranleda minskad skeppning av

kol under sommaren, försämring av resultatet av bolagets rörelse och en

minskning av rörelsekapitalet. Det ytterligare prisfall, som inträffat å

kolmarknaden, skulle även komma att ytterligare försämra bolagets

ställning.

Handelsministern anmodade i anledning härav överdirektör Virgin att

lämna alla upplysningar angående den sålunda inträffade situationen

till de sakkunniga, som av handelsministern jämlikt Kungl. Maj.-ts bemyndigande

tillkallats för att verkställa utredning i fråga om statens

Spetsbergs-intressen. I samband härmed framhöll statsrådet, att det bemyndigande,

som genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj 1925 lämnats

järnvägsstyrelsen att den 1 juli 1925 lämna bolaget förskottslikvid för

kol, med hänsyn till de inträffade förhållandena givetvis icke kunde tagas

i anspråk.

Någon utbetalning av förenämnda förskott har icke heller ägt rum.

I en den 1 augusti 1925 dagtecknad, den 3 i samma månad till handelsdepartementet

inkommen skrift, gjorde bolaget därefter — jämte anmälan

att brytningen vid bolagets gruvor på grund av branden måst nedläggas

och att bolagets inkomster till följd därav upphört — framställning om ett

lån från staten av 200,000 kronor, att användas till täckande av utgifter

för eldsläckning m. m. Kunde ansökan icke beviljas skulle bolaget vara

tvunget att omedelbart träda i likvidation.

Såsom tidigare anförts var Svenska Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen från

privata förlagsgivare tillförsäkrad en kredit av 1,200,000 kronor, varav

150,000 kronor skulle hava återbetalts den 1 juli 1925. Bolaget utnyttjade

icke hela den dem tillförsäkrade krediten å 1,200,000 kronor, varigenom de

enskilda förlagsgivarna kommo i tillfälle att under åberopande av bestämmelserna

om avbetalning med 150,000 kronor den 1 juli 1925 hindra kreditens

utnyttjande efter sistnämnda dag utöver 1,050,000 kronor.

I tillförordnad regering beslöts den 7 augusti 1925 bevilja

»Svenska Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen ett lån, att återbetalas tillfullo

senast den 1 juni 1926 och löpa med 6 procent ränta för år räknat,

till belopp av 200,000 kronor, dock på villkor, att jämväl från enskilt håll

lämnas bolaget ett å samma tid och med samma ränta som det nu medgivna

statslånet löpande lån å etthundrafem tiotusen kronor.»

Därjämte föreskrevs

»att ifrågavarande statslån och enskilda lån skola jämsides i inbördes

förhållande fyra till tre anlitas och sedermera, till såväl kapital som ränta,

likvideras,

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

57

att lånebeloppen för detta ändamål skola insättas å en särskild bankräkning,

som innehaves gemensamt av de utav staten utsedda ledamöterna

i bolagets styrelse, och av dem i mån av behov utbetalas till bolaget med

iakttagande av de närmare föreskrifter, som må meddelas av chefen för

handelsdepartementet,

att vad å denna räkning vid lånetidens utgång innestår då skall omedelbart

överlämnas till långivarna enligt ovan angivna fördelning, samt

att lånen ej användas till annat än betalning av arbetslöner och bestri■

dande av andra utgifter, som äro nödvändiga för släckande av gruvbranden,

vårdande i övrigt av bolagets egendom, så att den ej förfares eller minskar

i värde, utlastning av utav bolaget brutna, å Spetsbergen lagrade kol

samt bevakande av bolagets rätt, eller som eljest prövas oundgängligen

nödvändiga för bolagets fortsatta verksamhet».

I Kungl. Maj:ts proposition nr 195 av detta år angående Svenska

Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen läses sid 45:

»För den händelse bolaget skulle komma att försättas i konkurs, är det

av betydelse att erinra därom, att någon inteckning j bolagets tillgångar

på Spetsbergen ännu icke kunnat sökas eller meddelas, men att genom

överenskommelse vid beviljande sommaren 1925 av lånen å tillhopa 350,000

kronor långivarna erhållit förmånsrätt för dessa belopp framför flertalet

övriga fordringar».

Uppgiften bestyrkes icke av statsrådsprotokollet av den 7 augusti 1925,

men torde dock få anses vara riktig.

Genom att Kungl. Maj:t den 29 maj 1925 vid beviljande av förskott till

Svenska Stenkols Aktiebolaget Spetsbergen underlåtit att föreskriva, att

det av de privata förlagsgivarna gjorda erbjudandet om betalningsanstånd

från den 1 juli 1925 till den 30 juni 1926 av 150,000 kronor skulle utgöra

villkor för beviljande av det begärda förskottet, möjliggjordes för

de privata förlagsgivarna att den 31 juli 1925, i trots av att vid denna

tidpunkt en förödande eldsvåda utbrutit i bolagets gruvor å Spetsbergen,

vilken eldsvåda satte bolagets existens i verklig fara, få detta belopp, kr.

150,000:— (oprioriterad fordran), till sig utbetalt.

Den 7 augusti samma år föreskrev Kungl. Maj:t bland annat såsom villkor

för ett statslån å 200,000 kronor, att de privata förlagsgivarna samtidigt

skulle tillhandahålla bolaget ett lån å 150,000 kronor, men tillerkändes förlagsgivarna

för detta lån viss prioriterad ställning, och hava således genom

dessa beslut de privata förlagsgivarna, till statens nackdel, tillåtits överföra

150,000 kronor av sin fordran från oprioriterad till prioriterad ställning.

På grund av vad som ovan anförts hava vi ansett, att utskottet till riksdagen

bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot departementscheferna,

statsråden Larsson och Svensson, för deras rådslag den 29 maj

1925 samt mot medlemmarna av den tillförordnade regeringen, statsråden

Nothin, Linders, Larsson och Wigforss, för deras rådslag den 7 augusti

samma år.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. .i sand. 23 höft. (Sr 29.)

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

X.

[Protokoll över jordbruksärenden den 17 juli 1925.)

av herrar von Geijer, Adolf Dahl, Nils Anton Nilsson, P. J. Gustafsson,

Magnusson i Tumhult, Gustafson i Kasenberg, Forssell och Svensson i

Grönvik, vilka anfört:

I skrivelse den 4 juni 1924 begärde riksdagen med anledning av väckt

motion förnyad utredning rörande möjligheterna för beredande av ökat skydd

mot skadegörelse å ungskog samt framläggande för riksdagen av det förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning.

I det utlåtande, som jordbruksutskottet hade avgivit i ärendet och vari

utredningen tillstyrkts, uttalades bland annat — efter det att ett i Stockholm

tillämpat förfarande, innefattande tillståndsbevis från vederbörande

skogsägare vid handel med julgranar omförmälts — följande: »Ett genomförande

av denna metod för nu förevarande fall synes utskottet dock knappast

kunna innebära en lycklig lösning, icke minst med hänsyn till svårigheterna

att finna praktiskt utförbara och effektiva bestämmelser i gällande

hänseende.» Vidare erinrade utskottet, att det åsyftade skyddet möjligen

skulle kunna befrämjas genom att den ifrågavarande åverkan bleve

lagd under allmänt åtal.

Över riksdagens framställning infordrades yttrande från domänstyrelsen,

som i utlåtande den 22 december 1924 avstyrkte särskild lagstiftning och

uttalade att den reglering i städerna av handeln med skott och kvistar av

träd, vilken kunde finnas erforderlig till befrämjande av ifrågavarande syfte,

borde ankomma på polismyndighetens fria prövning.

Med överlämnande av domänstyrelsens utlåtande infordrades därefter länsstyrelsernas

och skogsvårdsstyrelsernas yttranden. Åtta länsstyrelser och

nio skogsvårdsstyrelser uttalade anslutning till domänstyrelsens ståndpunkt,

varemot sexton länsstyrelser och fjorton skogsvårdsstyrelser tillstyrkte, vissa

styrelser såväl utsträckning av åklagarens åtalsplikt som lagfästande av ett

tillståndsförfarande, andra styrelser ettdera av dessa alternativ. Från åtskilliga

länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser vitsordades i synnerligt positiv

form, att frågan gällde ett betydande såväl privat- som nationalekonomiskt

intresse, och att de påtalade övergreppen nått en omfattning, som påkallade

lagstiftningsåtgärd.

Vid föredragning den 17 juli 1925 inför tillförordnad regering har Kungl.

Maj:t »med hänsyn till vad i ärendet förekommit», funnit riksdagens skrivelse

ej föranleda vidare åtgärd.

Den avvägning av synpunkter som skett, då Kungl. Maj:t funnit riksdagens

uttalade önskan och de starkt motiverade kraven från ett flertal

länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser höra träda tillbaka för domänstyrelsens

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

59

och ett mindretal länsstyrelsers och skogsvårdsstyrelsers uppfattning, hava

vi ej kunnat finna vara väl grundad.

Den centrala myndigheten för statens skogsförvaltning kan ej antagas äga

sådan kännedom om de ifrågavarande missförhållandena som de lokala myndigheterna

och dessa senares uttalanden hava enligt vår mening, bort företrädesvis

tillvinna sig beaktande. Anmärkas må ock att jämväl domänstyrelsen

— såsom i ärendet är upplyst — i tidigare yttrande — den 20

november 1913 — tillstyrkt lagfästande av tillståndsförfarande vid handel

med toppar av tall och gran.

Yi hava ansett att behandlingen av förevarande ärende bort föranleda

konstitutionsutskottet att jämlikt § 107 regeringsformen göra anmälan emot

ledamöterna i den tillförordnade regeringen statsråden Nothin, Linders,

Schlyter och Möller.

XI.

[Protokoll över jordbruksärenden den 11 september 1925.]

av herrar David Bergström, N. J. F. Almkvist och Leander, vilka anfört:

Sedan Aktiebolaget Gustafsbergs fabriksintressenter, skeppsredaren Erik

Brodin m. fl. hos österbygdens vattendomstol anhängiggjort ansökan om

inrättande av en allmän farled genom Ålstäket i Gustafsbergs socken, Stockholms

län, hemställde vattendomstolen, jämlikt 5 kap. 3 § vattenlagen, i

skrivelse den 27 september 1922, frågan om detta företag till Kungl. Maj:ts

prövning, därvid tillika överlämnande, jämte övriga till ärendet hörande

handlingar, en av vattenrättsdomaren avgiven särskild framställning rörande

koncessionsvillkor för företaget.

Samtidigt erinrade vattendomstolen att ifrågavarande ärende tidigare anhängiggjorts

hos länsstyrelsen i Stockholms län, men att denna ansökan,

som av länsstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning, blivit, innan något

beslut i ärendet förelåg, av sökanden återkallad.

Vid ärendets föredragning inför Konungen i statsrådet den 11 september

1925 förelågo jämlikt protokollet dels utlåtanden den 13 juni 1919 av länsstyrelsen

i Stockholms län, den 21 oktober 1919 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

den 6 december 1919 av kanalkommissionen, den 25 februari

1920 av chefen för kustartilleriet, den 29 april 1920 av chefen för marinstaben

och den 15 maj 1920 av chefen för generalstaben, samtliga dessa

utlåtanden avgivna med anledning av den tidigare ansökan i ärendet, dels

också utlåtande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av den 29 december

1923 och förnyat utlåtande av vattenrättsdomaren den 17 januari 1925.

Kungl. Maj:t fann gott att i detta ärende, vilket varit föremål för gemensam

beredning med försvars- och kommunikationsdepartementet, jämlikt

5 kap. 3 § vattenlagen dels förklara hinder mot ifrågavarande företag med

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

den huvudsakliga planläggning, som enligt vattendomstolens framställning

av sökandena tillämnats, icke möta, dels ock för företaget föreskriva vissa

villkor.

Dessa villkor, angivna i 17 olika punkter, överensstämma med det i vattenrättsdomarens

förnyade utlåtande av den 17 januari 1925 uppgjorda förslag,

dock att i punkt 3, på grund av ett icke diariefört och icke i statsrådsprotokollet

omnämnt s. k. underhandsyttrande, infordrat från militär myndighet,

vidtagits en ändring, ävensom att i punkt 13 skett ett förtydligande.

Bland de för företaget föreskrivna villkoren märkas särskilt de två, som

stå främst i nummerföljden och vilka lyda som följer:

1) att till underlättande av kanalens framtida utvidgning åt kanalområdet

skall givas en bredd av omkring 100 meter; ankommande på vattendomstolen

att meddela närmare bestämmelser angående gränserna för kanalområdet

;

2) att den svängbro, varå den allmänna vägen från Värmdö kyrka till

Gustavsberg skall framdragas över kanalen, skall erhålla sådan konstruktion,

att utan ändring eller ombyggnad genom densamma kunna framföras

fartyg med ett djupgående av intill 5.5 meter.

Frågan om upptagande av ännu en för djupgående fartyg trafikabel inloppsled

söderifrån till Stockholm är av gammalt datum. En tid koncentrerade

sig intresset huvudsakligen på upprensning och fördjupning av

Baggensstäket. Sedermera uppstod frågan om upptagande av en ny farled

medelst anläggning av en kanal geifom Moranedet, i närheten av Baggensstäket.

Vid den tidpunkt, då planen på upptagande av en ny, för större fartyg

trafikabel farled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården

senast var allvarligt å bane, fann sig riksdagen böra i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 10 maj 1907 uttala önskvärdheten av att icke någon, för större

fartyg trafikabel, ny farled mellan Baggensfjärden och den inre Stockholmsskärgården

må utan riksdagens hörande vinna Kungl. Maj:ts koncession.

Såsom av 1907 års skrivelse framgår, fann riksdagen det vara av synnerlig

vikt att äga tillfälle att deltaga i prövningen av de militära och

statsfinansiella synpunkter, som i detta sammanhang kunde bliva att taga

i betraktande.

Erfarenheten har också lärt, att på det militära området och enkannerligen

på befästningarnas efterkraven kunna bliva både många och betydande. Och

då riksdagen så uttryckligt begärt att bliva hörd i fråga om en farled,

genom Baggensstäket eller Moranedet, synes redan detta bort utgöra tillräcklig

anledning att jämväl underställa den koncession, som nu beviljats,

riksdagens prövning.

Då så ej skett, hava vi yrkat att konstitutionsutskottet skulle jämlikt

§ 107 regeringsformen för riksdagen anmäla förhållandet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

61

XII.

[Protokoll över jordbruksärenden den 11 december 1925.]

av herrar Adolf Dahl, Nils Anton Nilsson, Jeppsson och Svensson i

Grön vik, vilka anfört:

Genom beslut den 11 december 1925 har Kungl. Makt efter ansökan, medgivit

enskild jakträttsinnehavare rätt att utan hinder av fridlysningsbestämmelser

samt föreskrifter i §§ 4 och 13 i gällande jaktstadga under tiden 1

januari—15 februari 1926 å sitt jaktområde infånga samt inom riket transportera

intill 200 levande harar.

Ansökningen hade avstyrkts av vederbörande jägmästare samt tillstyrkts

av överjägmästaren och kungl. domänstyrelsen.

I skrivelse den 27 maj 1925 hade riksdagen i anledning av väckta motioner

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som efter verkställd

utredning kunde finnas erforderliga till förekommande av skadegörelser

förorsakade av hare.

I berörda skrivelse anföres bl. a.: »De åtgärder, som av motionärerna föreslagits,

gå ut på förhindrande av den tyske harens spridning genom förbud

att importera, transportera, försälja och utplantera dylika harar. Även riksdagen

håller före, att de åtgärder som må vara möjliga och erforderliga för

begränsande av ifrågavarande skadegörelser snarast böra vidtagas. Riks

dagen anser sig emellertid icke kunna på sätt motionärerna föreslagit, taga

bestämd ståndpunkt i fråga om arten av sådana åtgärder, utan vill göra en

mera allmänt hållen framställning i ämnet».

I de motioner som föranlett riksdagens beslut hade lämnats utredning angående

de skador, som under vintern 1923—1924 av harar vållats å fruktträdgårdar

i skilda delar av landet, utvisande att skadegörelsen föranlett

mycket betydande ekonomisk förlust och att densamma huvudsakligen skett

genom s. k. tyska harar.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse har ej föranlett annan Kungl. Maj:ts

åtgärd än att densamma, jämlikt beslut den 12 juni 1925, överlämnats till

den person som har sig anförtrott utredning angående vissa ändringar i

gällande jaktstadga.

Efter det att riksdagen uttalat den meningen, att åtgärder för begränsning

av skadegörelser genom tyska haren snarast böra vidtagas samt därvid påpekat

bl. a. utvägen av förbud emot transport och utplantering av dylika

harar, torde ett fortsättande av Kungl. Maj:ts tidigare medverkan till dylik

utplantering ej skäligen ha bort äga rum, innan närmare utredning i det

av riksdagen väckta spörsmålet förelegat.

ii

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 5 samt. 23 höft. (\’r 29.)

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

Med anledning av vad sålunda förekommit ha vi ansett anmälan jämlikt

■§, 107 regeringsformen böra göras emot den vid handläggningen av ifrågavarande

ansökan föredragande ledamoten av statsrådet t. f. chefen för jordbruksdepartementet

statsrådet Levinson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.