Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av verklig
1926-02-09 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1926:4, Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av verklig
Dokumentets text
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4-
Utskottets
yttrande.
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1926 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
införande av verklig (decisiv) folkomröstning.
I en i första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 37, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville hos regeringen begära
ett snart övervägande av införande i någon form av verklig (decisiv)
folkomröstning i vårt land samt framläggande för riksdagen av det förslag om
tillägg till grundlagarna, vartill förhållandena kunna föranleda».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
I sin skrivelse nr 343 anhöll 1920 års riksdag hos Kungl. Maj:t om en allsidig
utredning rörande folkomröstningsinstitutets verkningar i främmande
länder och huruvida, i vilken utsträckning samt under vilka former och betingelser
institutet måtte kunna införas i vår författning. Med anledning härav
tillsatte Kungl. Maj:t samma år en kommitté med uppdrag att verkställa det
begärda utredningsarbetet. Denna kommitté avgav den 8 februari 1921
betänkande med förslag om införande av grundlagsbestämmelser om konsultativ
folkomröstning; detta förslag framfördes motionsvis vid 1921 års riksdag,
antogs av båda kamrarna och genomfördes definitivt vid 1922 års
riksdag. Följande år, den 28 februari 1923, avlämnade kommittén ett andra
betänkande, omfattande frågan om decisiv (avgörande) folkomröstning. I
detta betänkande kom kommittén till slutsatsen, »att nuvarande förhållanden
i vårt land icke giva tillräckliga skäl för att framlägga förslag om införande
av ett decisivt folkomröstningsinstitut i Sveriges författning.» Som skäl för
denna sin uppfattning framhöll kommittén bl. a., att tanken på ett decisivt
folkomröstningsinstitut icke ägde någon större aktualitet. De framförda reformkraven
hade enligt kommitténs mening icke fått det fäste i den allmänna
opinionen, som borde utgöra en förutsättning för en positiv lösning.
Utskottet, som anser, att de av folkomröstningskommittén år 1923 angivna
skäl mot att upptaga frågan om införande av decisiv folkomröstning till positiv
lösning fortfarande äga giltighet, hemställer,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 9 februari 1926.
På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEIJER.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4-
3
Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg,* David Bergström, Ådolf Dahl, Beuterslciöld,
G. Wi Hansson, Stendahl, N, J. F, Almkvist, Eeander, Larsén, S dvs ironi,
Magnusson i Tumhult, Vennerström, Gustafson i Kasenberg, Bäckström, Hallen,
Andersson i Igelboda, Forssell och Svensson i Grönvik.*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Engberg, som anfört:
Den konsultativa folkomröstningen utgör ett led i ett statsmakternas utredningsarbete.
Den är en form för inhämtande av de upplysningar beträffande
opinionsläget inom nationen, vilka för vissa ömtåliga frågors vidkommande
äro behövliga för att bedöma både huruvida och i vad mån en ifrågasatt lagstiftning
har nödigt underlag i folkmeningen. I den konsultativa folkomröstningen
delegera därför statsmakterna ingenting av sin befogenhet tillbaka till
folket. De endast skaffa sig bättre vägledning för utövandet av de befogenheter,
som i enlighet med det representativa systemets hela idé äro till dem
genom folket i val och genom författningens uppbyggnad delegerade. Helt
annorlunda beträffande den decisiva folkomröstningen. I denna är det icke
längre fråga om inhämtande av upplysningar till vägledning för statsmakternas
omdöme, icke om ett led alltså i ett pågående utredningsarbete i syfte att
skapa största möjliga klarhet över det underlag i folkmeningen ett reformkrav
faktiskt kan påräkna. Den decisiva folkomröstningen är ett led i själva beslutsproceduren.
Statsmakterna delegera tillbaka till folket sin rätt att fatta
det avgörande beslutet i en fråga. Därmed genombrytes det representativa
systemets egen princip. Medan ett konsultativt referendum såsom ett led i ett
statsmakternas utredningsarbete kunnat harmoniskt inpassas i vår författning,
måste däremot ett decisivt referendum betraktas som ett högst betänkligt avsteg
från det svenska statsskickets idé. Vid sådant förhållande har jag ansett
det vara av vikt, att konstitutionsutskottet i sitt ställningstagande till kravet
på decisiv folkomröstning i första rummet tar sikte på sakens principiella sida
och följaktligen i sin avslagsmotivering betonar, att ett decisivt referendum må
av riksdagen avvisas icke blott med hänsyn till kravets bristande aktualitet,
utan även och framför allt med hänsyn till dess egenskap av att stå i klar motsättning
till grundtanken i vårt statsskick. Inom utskottet har jag därför yrkat,
att utskottets utlåtande måtte få följande lydelse:
Vid det förhållandet, att kravet på ett inskrivande i vår författning av decisiv
folkomröstning står i bestämd och klar motsättning till vårt statsskicks
grundläggande principer och att kravet i fråga dessutom saknar varje som
helst aktualitet, får utskottet hemställa,
att förevarande motion måtte av riksdagen avslås.
2) av herr V enner ström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.