Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en allsidig utredning rörande värt lands behov av försvarsanstalter m. TO.
1926-05-11 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1926:127, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en allsidig utredning rörande värt lands behov av försvarsanstalter m. TO.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
1
>r 127.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1926 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en
allsidig utredning rörande värt lands behov av försvarsanstalter
m. TO.
(l:a avel.)
Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. Trygger m. fl. (nr 113) och den andra inom andra kammaren
av herr A. Lindman ni. fl. (nr 93) har hemställts, att riksdagen måtte be
sluta
dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig utredning
rörande vårt lands behov av försvarsanstalter ur strategisk synpunkt
och med hänsyn till olika krigsfall, dels att med hänsyn härtill
beslutet om den under andra perioden avsedda övergången till den nya
härordningen tills vidare icke skall träda i verkställighet,
dels ock att riksdagen må besluta de höjningar av Kungl. Majrts
äskanden under fjärde huvudtiteln, som härav må kunna föranledas.
Motionärerna hava till stöd för sina framställningar anfört följande:
»Vid föregående års riksdag framhöllo vi, att tiden icke var lämplig
för en nedrustning, och reserverade oss därför mot antagandet av den av
första särskilda utskottet förordade försvarsordningen. Vi dela sålunda
icke ansvaret för det beslut om nedrustning, vilket fattades av förra årets
riksdag, och vi hysa alltjämt den uppfattningen, att 1925 års försvarsordning
icke skänker erforderlig trygghet för vår nationella säkerhet.
Nedrustningsbeslutet fattades vid en tidpunkt, då — för att återgiva
hans excellens statsministerns uttalande i Kungl. Majrts proposition nr
50/1925 — ’det i världen alltjämt rådande osäkerhetstillståndet innesluter
även för en nation, som icke är direkt hotad, möjligheten att
bliva indragen i konflikter mellan andra stater’. Den svenska nedrustningen
påskyndades icke dess mindre och utbröts härigenom från sambandet
med de inom Nationernas förbund pågående strävandena att åstadkomma
en av förbundet reglerad allmän nedrustning. Såsom mest anmärkningsvärd
framstår emellertid den omständigheten, att nedrustningsbeslutet
veterligen icke grundades på någon utredning av vårt lands behov
av försvarskrafter.
De händelser, vilka inträffat efter avslutandet av föregående års riksdag,
hava styrkt vår uppfattning, att det utrikespolitiska läget nu icke
berättigar till en nedrustning i vårt land. Den avspänning, som i viss
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. 77 höft. (Nr 127—128.) 1060 26
2
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
mån blivit en följd av det s. k. Locarnoavtalet, har gjort sig gällande
huvudsakligen med avseende på förhållandena i västra Europa. De förhandlingar,
vilka föregingo nämnda avtal, ävensom bestämmelserna i detsamma
visa tydligt, att anledningarna till det alltjämt rådande osäkerhetstillståndet
förnämligast äro att söka i östra Europa. Därtill kommer, att
Sovjet-Ryssland icke deltagit i sagda förhandlingar, än mindre träffat några
avtal, vilka äro ägnade att mildra motsättningarna mellan detta land och
dess europeiska grannstater.
De rustningsbegränsningar, vilka ställts i utsikt i frederna och i förbundsakten
för Nationernas förbund, hava hittills vidtagits endast beträffande
de besegrade staterna. Även under den tid, vilken förflutit efter
Locarnoavtalets avslutande, hava strävandena efter en allmän nedrustning
tagit sig uttryck endast i utfärdandet av inbjudningar till sammanträde
med en kommission sakkunniga, som skall utföra förberedande undersökningar
för anordnandet av en konferens för minskning och begränsning
av rustningarna. Det framhålles dock uttryckligen, att innan en sådan
konferens kan komma till stånd, måste »från den allmänna säkerhetens
synpunkt tillfredsställande förhållanden hava tryggats». Huru dessa förhållanden
gestalta sig i östra Europa framgår därav, att Hyssland ytterligare
befästat sin militära maktställning. Dess armé räknar nu i fredstid
över åtta hundra tusen man och om trupperna för särskilda ändamål
inräknas, i runt tal en million man; dess flotta är stadd i stark utveckling
och torde inom en snar framtid åter nå en styrka jämförlig med den
under världskriget. Ryssland är också i förhållande till sina europeiska
granstater vida starkare nu än före världskriget. I Finland, där en revision
av försvarsväsendet står på dagordningen, avser man enligt uppgifter i
dagspressen att väsentligt öka den nuvarande försvarsorganisationen.
I sitt utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50/1925
angav första särskilda utskottet såsom ett av motiven för den förordade
nedrustningen »en åstundan, att vårt folk skulle i och med sitt ställningstagande
i försvarsfrågan ådagalägga sin vilja att medverka till en internationell
begränsning av rustningarna». Den sålunda ådagalagda viljan har
emellertid, såvitt det kommit till allmän kännedom, icke utövat något inflytande
på frågan om en allmän europeisk rustningsminskning. Tvärtom
hava, såsom ovan berörts, våra närmaste grannländer i öster redan vidtagit
eller avse att vidtaga avsevärda ökningar med avseende på sina rustningar.
Ändamålet med en allmän rustningsminskning är enligt förbundsaktens
uttalande ett bevarande av freden. Vidmakthållandet av den försvarsorganisation,
som kan anses erforderlig för tryggandet av Sveriges nationella
säkerhet, utgör förvisso icke ett hinder för fredens bevarande och betraktas
helt visst icke på något håll såsom ett sådant. Tvärtom kan
Sveriges vanmakt bliva en fara för freden i Östersjöområdet. I detta
sammanhang torde böra framhållas, att konstituerandet av självständiga
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
3
stater inom de från Ryssland frånskilda områdena vid Östersjön ökat konfliktsanledningarna
i nordöstra Europa. Genom vårt medlemskap i Nationernas
förbund hava vi i viss mån frånträtt vår neutralitet och utsättas redan
därigenom i högre grad än förut för faran att bliva indragna i ett krig,
vilket berör Östersjön, frånsett att medlemskapet i sagda förbund kan
medföra förpliktelser, vilka vi icke kunna undandraga oss. Den beslutade
nedrustningen står därför icke i överensstämmelse varken med vårt lands
trygghet eller med vårt medlemskap i Nationernas förbund.
I det föregående har framhållits, att nedrustningsbeslutet icke grundats
på erforderlig utredning av vårt lands behov av försvarskrafter. Försvarsorganisationen
har tvärtom fastställts utan behörig hänsyn till huru organisationen
skall användas för att fylla de med densamma avsedda uppgifterna
eller om dessa uppgifter över huvud taget kunna fyllas med
nämnda organisation. Det synes hava förelegat desto större skäl att företaga
en utredning i berörda hänseenden, som de ansvariga militära myndigheterna,
i den mån de satts i tillfälle att avgiva yttrande om organisationens
lämplighet, med skärpa framhållit, att vårt lands behov av försvarskrafter
icke kan anses tillgodosett med en krigsmakt, organiserad
enligt det då föreliggande och nu i huvudsak antagna förslaget.
Varje organisation måste bestämmas av de uppgifter, vilka tillkomma
densamma. Detta gäller i särskilt hög grad vid fastställaudet av en så
omfattande och för riket betydelsefull organisation som försvarsväsendet.
Dess uppgifter äro — därom synes fullständig enighet råda — att trygga
rikets neutralitet och att, om denna kränkes, utgöra ett värn för landets
självständighet. Behovet av stridskrafter för fyllande av dessa uppgifter
kan fastställas endast efter noggranna undersökningar, vilka utmynna i en
försvarsplan. Förutvarande försvarsorganisationer hava av statsmakterna
antagits på grundval av dylika utredningar. I detta sammanhang må återgivas
ett uttalande av dåvarande statsministern Karl Staaff, när det gällde att
ordna vårt försvarsväsende med hänsyn till de på grund av unionsupplösningen
ändrade förhållandena. I sitt yttrande till statsrådsprotokollen
den 5 januari 1906 anförde herr Staaff bl. a. följande:
För att uj:>pnå största möjliga effektivitet åt landets försvarskrafter
synes det vara erforderligt, att en närmare samverkan anordnas mellan
de båda olika grenarna av försvarsväsendet. Första förutsättningen för
en sådan samverkan är, att en gemensam försvarsplan uppgöres med huvudsyfte
att i stora drag klargöra, vilken verksamhet armén och vilken verksamhet
flottan bör utveckla under olika eventualiteter av fientligt angrepp
mot vårt land, samt vilka anordningar med avseende härpå böra vidtagas
till stärkande under fredens dagar av armén och flottan.’
Den sålunda ifrågasatta försvarsplanen torde böra förslagsvis uppgöras
av chefen för generalstaben och chefen för flottans stab i samråd med
varandra. Sedan detta arbete blivit fullbordat, torde en granskning ur
4
>Statsutskottets utlåtande Nr 127.
finansiell synpunkt av möjligheterna till planens realiserande böra följa,
och lärer då bliva tillfälle att upptaga frågan, huru denna granskning på
det mest fruktbärande sätt bör försiggå.’
''Ett sådant tillvägagående, som jag nu tillåtit mig angiva, skulle enligt
min mening medföra synnerligen stora fördelar. Eu med omsorg förberedd
planmässighet, önskvärd på alla statslivets områden, är särskilt i
fråga om vårt försvar av utomordentligt stor betydelse. Ty för ett litet
och jämförelsevis fattigt land är det oundgängligt att kraftigt genomföra
principen det möjligast effektiva försvar för den därför nedlagda kostnaden.
’
Utredningar av det slag, vilka sålunda ansågos nödvändiga för 20 år
sedan, äro än mera av behovet påkallade efter tillkomsten av flygvapnet.
Därest nedrustningen grundas på den uppfattningen, att något eller
några av de krigsfall, vilka tillförene lagts till grund för försvarsplanen,
numera icke behöva tagas i betraktande, torde en sådan utmönstring —
såsom ock framhölls under förlidet års försvarsdebatt — icke böra företagas
av de militära myndigheterna utan bestämmas av den ansvariga
riksledningen.
Med den minskning av försvarsorganisationens styrka, som måste bliva
en följd av 1925 års försvarsbeslut, kan det visa sig nödvändigt att även
i andra avseenden begränsa krigsmaktens uppgifter i överensstämmelse med
vad som framhållits i chefens för generalstaben skrivelse till ordföranden
i 1924 års riksdags särskilda utskott. Även i detta hänseende bör beslutet
fattas av den ansvariga riksledningen. De problem, till vilka riksledningen
sålunda har att taga ställning, äro av den betydelse och den
omfattning, att desamma kräva en synnerligen grundlig utredning och ett
icke mindre noggrant övervägande under hänsynstagande till olika faktorer.
Resultatet av riksledningens ställningstagande i dessa avseenden blir också
avgörande för vår grad av trygghet.
Av det föregående torde framgå, att omfattande utredningar äro erforderliga,
innan en genomgripande omorganisation av vårt försvarsväsende
genomföres. Andra perioden av övergången till den nya härordningen
omfattar bland annat indragning av ett stort antal truppförband och innebär
sålunda i väsentliga delar ett upprivande av den nuvarande organisationen.
En sådan indragning bör i varje fall icke ske, förrän ovan antydd
utredning och planläggning utförts. I motsatt fall kan det inom kort
visa sig nödvändigt att vidtaga mer eller mindre genomgripande förändringar
i den beslutade organisationen.
En annan omständighet, som i hög grad talar emot genomförandet vid
nu beslutad tidpunkt av andra perioden av övergången till den nya härordningen,
är nödvändigheten att alltjämt vidmakthålla en erforderlig krigsberedskap.
I detta sammanhang torde för frågans belysande böra återgivas
ett uttalande av statsminister Staaff i hans ovan omnämnda yttrande:
''Givet är, att försvarsplanen bör avse en gradvis skeende utveckling av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
o
försvarsmedlen, så ordnad och avpassad, att under varje utvecklingsskede
finnes en verklig krigsberedskap, d. v. s. att de under varje sådant skede
befintliga försvarsmedel och försvarskrafter äro uti fullt krigsberett och
krigsdugligt tillstånd.’ — Dessa synpunkter göra sig självfallet i minst
lika hög grad gällande vid en minskning av försvarsmedlen som vid en
utveckling.
Planläggningen av stridskrafternas användning vid krig omfattar icke
endast fastställandet av vissa allmänna grundsatser för uppträdandet under
olika krigsfall. Den innefattar även detaljerade planer berörande krigsberedskapens
alla områden. De organisatoriska förändringarna medföra behovet
av helt nya krigsorganisationsplaner för högre och lägre truppförband.
Dessutom måste verkställas nya beräkningar och uppgöras nya
planer för stridskrafternas mobilisering samt för deras koncentrering till
olika områden. Innan den nya organisationen genomföres, måste alla de
arbeten, som äro förenade med denna planläggning och därmed sammanhängande
åtgärder i övrigt, vara slutförda såväl inom den högsta krigsledningen
som vid de högre och lägre truppförbanden. Bristfälliga förberedelser
i nämnda hänseenden skulle utan tvivel framkalla eu desorganisation
redan vid början av ett krig, vilken lätt kunde få ödesdigra
följder.
I chefens för generalstaben yttrande i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition
nr 50/1925 framhålles, att de arbeten, vilka bleve erforderliga i
samband med andra övergångsperiodens ikraftträdande, icke kunde beräknas
vara slutförda förrän tidigast under året 1928—1929. Med anledning
därav framhölls nödvändigheten av att uppskjuta andra övergångsperioden
åtminstone till nämnda år. I yttrandet framhålles även, att ett dylikt
svaghetstillstånd icke under några omständigheter får medföra sådana förhållanden,
att hären icke i händelse av krig kan hastigt och noggrant
utföra sin mobilisering och koncentrering. Utskottet ansåg sig med hänsyn
till den föreliggande utredningen icke heller vara i tillfälle att bedöma,
huruvida det kunde befinnas erforderligt eller lämpligt att i fråga om den
personal, som bleve övertalig vid andra övergångsperiodens ikraftträdande,
vidtaga en motsvarande förskjutning, som förordats beträffande den första
övergångsperioden. Detta uttalande kan knappast tydas annorlunda, än
att utskottet varit tveksamt rörande lämpligheten av att genomföra andra
övergångsperioden så tidigt som föreslagits eller under budgetåret 1927 —
1928. Under riksdagsdebatterna förekom icke någon invändning mot utskottets
ovan anförda uttalande. I riksdagens skrivelse återfinnes emellertid
intet uttryck för den sålunda framlagda uppfattningen.
Om andra övergångsperioden genomföres i enlighet med senaste riksdags
beslut, kommer följden sannolikt att bliva, att den fåtaliga armén vid
denna tidpunkt i större eller mindre omfattning saknar erforderliga planer
för sin mobilisering och koncentrering, vilket, såsom ovan berörts, måste
6
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
1925 års
riksdag.
medföra en i motsvarande grad bristfällig krigsberedskap med därav följande
ytterligare vådor för rikets säkerhet.
Det är fördenskull uppenbart, att genomförandet av andra övergångsperioden
måste uppskjutas.
En följd härav bliver, att inskrivning av värnpliktiga även nästföljande
år måste ske till samtliga nu befintliga truppförband och att linjekontingenten
sålunda måste givas samma storlek som innevarande år. Bestämmelsen
i värnpliktslagen § 53, andra stycket, måste med hänsyn härtill
givas utsträckt giltighetstid. Den sålunda erforderliga ökningen av
linjekontingenten, utöver vad i 1925 års värnpliktslag stadgats, medför
höjda kostnader för de värnpliktigas underhåll in. m. Dessa kostnader
inträda huvudsakligen först under budgetåret 1927 —1928, men medföra
dock en mindre ökning av vissa anslagsposter även för nästkommande
budgetår, utöver vad i statsverkspropositionen äskats.
De ovan anförda synpunkterna gälla huvudsakligen lantförsvaret. Beträffande
sjöförsvaret göra sig emellertid motsvarande synpunkter gällande.
Ehuru redan nu på grund av flottans materiella svaghetstillstånd ett påskyndande
av den beslutade ersättningsbyggnaden vore högeligen påkallad,
synes oss dock i fråga om sistnämnda försvarsgren skäl föreligga att avvakta
resultatet av den pågående utredningen rörande flottplanen och
ersättningsbyggnaderna, innan ytterligare åtgärder kunna ifrågasättas.
Rörande luftförsvarets utveckling inom de gränser, som 1925 års riksdagsbeslut
uppdragit, förutsätta vi icke nu någon ändring.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att det måste vara med
det allmännas intresse överensstämmande, att det övertaliga befälet kan
placeras i nyttiga befattningar. Sker övergången så brådstörtat, som nu
förutsättes, skulle redan hösten 1926 ett antal av omkring 270 officerare,
370 underofficerare och 200 övriga att överföras till övergångsstat. Dessa
torde näppeligen kunna beräknas bliva absorberade på arbetsmarknaden,
innan hösten 1927 ett antal av ytterligare omkring 460 officerare, 520
underofficerare och 800 övriga militära befattningshavare måste lämna sin
tjänst. De med en sådan anordning förenade olägenheterna måste såväl
för det allmänna som för de därav berörda individerna bliva högst betydande.
»
I sitt utlåtande nr 1 anförde första särskilda utskottet vid 1925 års
riksdag, att utskottet anslöte sig till Kungl. Maj:ts förslag i fråga om
övergången till den nya härorganisationen med den jämkning, att den för
första övergångsperioden föreslagna begränsningen av officers- och underofficerskadern
vid de nu bestående truppförbanden genom överföring tvångsvis
till övergångsstat icke skulle vidtagas förrän omedelbart efter repetitionsövningarna
hösten 1926. Härigenom erhölles en för utbildningen
av 1925 års värnpliktsklass önskvärd större befälstillgång än enligt Kungl.
Maj:ts förslag, samtidigt som de förestående indragningarna med större
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
7
omsorg kunde planläggas och utföras. Skulle det därigenom tillgängliga
antalet officerare och underofficerare befinnas icke vara erforderligt, borde
det ankomma på Kungl. Maj:t att genom permittering anpassa det i tjänst
varande befälet efter utbildningsarbetets behov.
Utskottet uttalade vidare, att detsamma med hänsyn till den föreliggande
utredningen då icke vore i tillfälle att bedöma, huruvida det kunde
befinnas erforderligt eller lämpligt att vidtaga eu motsvarande förskjutning
i fråga om den personal, som bleve övertalig vid andra övergångsperiodens
ikraftträdande.
Enligt vad som framgår av 1925 års riksdags skrivelse nr 310 godkände
riksdagen vad utskottet sålunda uttalat.
Med framhållande av att ett år förflutit sedan riksdagens ifrågavarande
skrivelse avläts och möjlighet syntes föreligga att åstadkomma en fullständigare
utredning i berörda hänseende, har utskottet, med stöd av § 46
riksdagsordningen, i skrivelse till vederbörande statsråd den 20 april 1926
anhållit om utverkande av Kungl. Maj:ts befallning till chefen för generalstaben
att skyndsamt verkställa utredning beträffande det i särskilda utskottets
vid 1925 års riksdag sistberörda uttalande berörda spörsmålet.
I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 23 april 1926 chefen
för generalstaben att verkställa utredning i frågan, huruvida det kunde
befinnas erforderligt eller lämpligt att beträffande den personal vid armén,
som bleve övertalig vid andra övergångsperiodens ikraftträdande, vidtaga
en förskjutning, motsvarande den, som av 1925 års riksdag beslutats
ifråga om den för första övergångsperioden av Kungl. Maj:t föreslagna
begränsningen av officers- och underofficerskadern genom tvångsvis överföring
till övergångsstat. Den 1 maj 1926 har chefen för generalstaben
inkommit med den sålunda infordrade utredningen vilken såsom bilaga är
fogad vid detta utlåtande.
Utskottet kan icke finna skäl föreligga att, sedan 1925 års riksdag
antagit en på omfattande utredningar grundad försvarsorganisation, vars
genomförande redan tagit sin början, riksdagen nu skulle hos Kungl.
Maj:t anhålla om ny allsidig utredning av vårt lands behov av försvarsanstalter.
Utskottet anser sig alltså icke kunna tillstyrka vad motionärerna
i nämnda hänseende hemställt.
Motionärerna hava jämväl yrkat, att med hänsyn till den begärda utredningen
den under andra perioden avsedda övergången till nya härordningen
tillsvidare icke skall träda i verkställighet. Då den nya utredningen
enligt utskottets mening icke bör äga rum, följer härav, att det
med hänsyn till utredningen ifrågasatta uppskovet icke bliver erforderligt.
Emellertid har utskottet, såsom förut anförts, i anledning av det av
1925 års försvarsutskott gjorda uttalandet beträffande andra övergångsperioden
inhämtat yttrande från chefen för generalstaben. I detta yttrande
Chefens
för generalstaben
utlåtande
den 1 maj
1926.
Utskottets
yttrande.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 127,
har gjorts gällande, bland annat, att vissa svårigheter kunna förväntas
uppstå vid genomförandet i enlighet med 1925 års riksdags beslut av
andra övergången under budgetåret 1927 —1928.. Utskottet har i anledning
härav under hand inhämtat, att vederbörande departementschef icke
anser åsyftade svårigheter vara av den art, att den genom statsmakternas
beslut föreskrivna indragningen under budgetåret 1927 —1928 av övertaliga
truppförband behöver uppskjutas. Med hänsyn härtill föranleder
generalstabschefens yttrande från utskottets sida endast det uttalandet j
att, därest ifråga om personalens överföring till övergångsstat under här
avsedda period, ändring i de av riksdagen fastställda grunderna skulle
anses påkallad, utskottet förväntar, att Kungl. Maj;t för 1927 års riksdag
framlägger av omständigheterna motiverade förslag.
Med den ställning, utskottet sålunda intagit till de i motionerna framförda
utrednings- och uppskovskraven, följer, att utskottet icke kan förorda
de begärda höjningarna av vissa anslag under fjärde huvudtiteln.
Utskottet hemställer alltså,
att herrar Tryggers m. fl. och Lindmans, m. fl. före
varande motioner I: 113 och II: 93 icke må. till någon
riksdagens åtgärd föranleda. . ''
Stockholm den 11 maj 1926.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Hvarnzelius, Oscar Olsson, J. L. Widell,
J. Nilsson i Malmö, 0. Bergqvist, E. J. G. Rosén, E. A. Hallin, J. G. H''allen, P.
A. Bergström, G. A. Carlsson i Gävle, C. G. V. Hammarskjöld och Alexander Nilsson;
från andra kammaren: herrar A.. Anderson i Råstock, A'' WiIclund,,S, Bengtsson
i Norup, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson, i Kullenbergstorp, A. A. Törnkvist i
Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i Revinge, 0. Nilsson i Örebro,
B. F:smi Holmgren, E. G. E. Eriksson i Stockholm och K. S. V. Word.
Reservation
av herrar J. L. Widell, O. Bergqvist, E. A. Hallin, C. G. V. Hammar
skjöld, Alex. Nilsson, A. Wiklund, P. M. Olsson i Blädinge, 0. Olsson i,
Kullenbergstorp och B. F:son Holmgren, vilka ansett att utskottets yttrande
och förslag bort hava följande lydelse:
»I anslutning till de av motionärerna anförda synpunkterna anser sig
utskottet böra tillstyrka, att en allsidig utredning verkställes rörande vå-rfc
lands behov av försvarsanstalter. . ■
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
9
Nödvändigheten av det framförda kravet på uppskov med andra perioden
av övergången till den nya härordningen måste utskottet finna ytterligare
bestyrkt av innehållet i chefens för generalstaben ovannämnda yttrande.
Av detta yttrande synes framgå, att efter den nya härordningen avpassade
mobiliserings- och koncentrationsplaner ej kunna bliva färdiga förrän mot
slutet av år 1928. Under sådana förhållanden komma, därest övergången
sker i enlighet med den godkända planen, de erforderliga förutsättningarna
att saknas för en mobilisering och koncentrering av armén, i händelse en
sådan skulle påkallas under år 1928. Därtill komma de betydande olägenheterna
för personalen, som en övergång redan vid slutet av år 1927
måste medföra, ävensom den rubbning å arbetsmarknaden för förvaltningspersonal
av olika slag m. fl. som åtgärden jämväl kommer att föranleda.
Utskottet anser sig därför böra tillstyrka ett uppskov med andra övergångsperioden.
Vad angår utgifterna under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1926—1927
påverkas desamma endast i så obetydlig omfattning av förevarande förslag,
att utskottet icke ansett sig behöva i anledning härav föreslå några
höjningar av huvudtitelns anslag.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må i anledning av herrar Tryggers m. fl.
och Lindmans m. fl. förevarande motioner I: 113 och II: 93
besluta,
a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
utredning rörande vårt lands behov av försvarskrafter ur
strategisk synpunkt och med hänsyn till olika krigsfall;
b) att 1925 års riksdags beslut om den under andra
perioden avsedda övergången till den nya härordningen
tillsvidare icke skall träda i verkställighet.»
Bilaga.
Till ordföranden i riksdagens statsutskott.
Sedan till vederbörande statsrådsledamot från ordföranden i riksdagens
statsutskott inkommit en den 20 april 1926 dagtecknad skrivelse, vari anföres
följande:
»I sitt utlåtande nr 1 anförde första särskilda utskottet vid 1925 års riksdag,
att utskottet anslöte sig till Kungl. Maj:ts förslag ifråga om övergången
till den nya härorganisationen med den jämkning, att den för första övergångsperioden
föreslagna begränsningen av officers- och underofficerskadern
vid de nu bestående truppförbanden genom överföring tvångsvis till övergångsstat
icke skulle vidtagas förrän omedelbart efter repetitionsövningarna
hösten 1926. Härigenom erhölles en för utbildningen av 1925 års värnpliktsklass
önskvärd större befälstillgång än enligt Kungl. Maj:ts förslag,
samtidigt som de förestående indragningarna med större omsorg kunde plan
-
10
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
läggas och utföras. Skulle det därigenom tillgängliga antalet officerare och
underofficerare befinnas icke vara erforderligt, borde det ankomma på Kungl.
Maj:t att genom permittering anpassa det i tjänst varande befälet efter utbildningsarbetets
behov.
Utskottet uttalade vidare, att detsamma med hänsyn till den föreliggande
utredningen då icke vore i tillfälle att bedöma, huruvida det kunde befinnas
erforderligt eller lämpligt att vidtaga en motsvarande förskjutning i fråga
om den personal, som bleve övertalig vid andra övergångsperiodens ikraftträdande.
Enligt vad som framgår av 1925 års riksdags skrivelse nr 310 har riksdagen
godkänt, vad utskottet sålunda uttalat.
Då nu ett år förflutit, sedan riksdagens ifrågavarande skrivelse avläts,
och möjlighet synes föreligga att åstadkomma en fullständigare utredning i
berörda hänseende, får jag, i egenskap av ordförande i riksdagens statsutskott,
med stöd av 46 § riksdagsordningen härigenom anhålla, att Herr Statsrådet
behagade utverka Kungl. Maj.ds befallning till chefen för generalstaben
att skyndsamt verkställa utredning beträffande det i särskilda utskottets
sistnämnda uttalande berörda spörsmål och därmed före den 3 nästkommande
maj till utskottet inkomma.»
bär Kungl. maj:t den 23 sistlidna april i nåder anbefallt chefen för generalstaben
att verkställa och före den 3 maj 1926 till riksdagens statsutskott
inkomma med utredning i frågan, huruvida det kan befinnas erforderligt eller
lämpligt att beträffande den personal vid armén, som blir övertalig vid andra
övergångsperiodens ikraftträdande, vidtaga en förskjutning, motsvarande den,
som av 1925 års riksdag beslutats ifråga om den för första övergångsperioden
av Kungl. Maj:t föreslagna begränsningen av officers- och underofficerskadern
genom tvångsvis överföring till övergångsstat.
I anledning härav får jag härmed äran avgiva den av Kungl. Maj:t anbefallda
utredningen
Nästlidet års riksdag beslöt, att övergången till nya härordningen skall,
enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar, genomföras i tvenne
omgångar på i huvudsak följande sätt:
1) Under budgetåret 1925—1926 sker en allmän kaderminskning och begränsning
i övrigt av de bestående truppförbanden till huvudsaklig överensstämmelse
med den beslutade nya truppförbandsorganisationen, dock att
begränsningen av officers- och underofficerskadern icke vidtages förrän
omedelbart efter repetitionsövningarna 1926.
2) Under budgetåret 1927—1928 verkställes indragning av övertaliga truppförband.
Angående den tidpunkt, vid vilken indragningen av övertaliga truppförband
skall verkställas, bestämmes i 1925 års riksdags skrivelse nr 310 endast,
att den skall äga rum under budgetåret 1927—1928. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 50 angives emellertid, att indragningen av övertaliga truppförband
bör äga rum omedelbart efter repetitionsövningarna hösten 1927.
Därest beträffande den personal vid armén, som blir övertalig vid andra
övergångsperiodens ikraftträdande, en förskjutning vidtages, motsvarande
den som av 1925 års riksdag beslutats ifråga om den för första övergångsperioden
av Kungl. Maj:t föreslagna begränsningen av officers- och underofficerskadern
genom tvångsvis överföring till övergångsstat, innebär detta,
att nämnda personal bibeliålles å aktiv stat intill tiden omedelbart efter
repetitionsövningarna hösten 1928.
För att kunna bedöma förhållandena i samband med andra övergångsperioden
är det erforderligt att taga hänsyn till värnpliktskontingentens uttagning
och fördelning. Vid 1925 års inskrivning tillämpades 1914 års värn
-
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
11
pliktslag. Samtliga vapenföra värnpliktiga uttogos följaktligen till vapentjänst.
Innevarande års inskrivningsförrättningar hava ägt rum enligt 1925
års värnpliktslag. De vapenföra värnpliktiga uppdelas därför i till linjetjänst
uttagna och till ersättningsreserven uttagna. Den årskontingent värnpliktiga,
som uttages till linjetjänst, har jämlikt värnpliktslagens 53 § beräknats så
stor, att samtliga nu bestående truppförband i regel erhålla i härordningen
angivet antal värnpliktiga. Från och med 1927 träder däremot värnpliktslagens
24 § i kraft, vilket innebär, att till linjetjänst uttages endast ett antal
värnpliktiga beräknat för de truppförband, vilka skola bibehållas enligt 1925
års härordning.
Därest övergången verkställes i full överensstämmelse med 1925 års riksdags
beslut, synes den böra i huvudsak utföras enligt följande grunder.
Den nya värnpliktsområdesindelningen bör träda i kraft den 1 januari
1927 — beträffande val av ledamöter och suppleanter i inskrivningsnämnder
och i inskrivningsrevisioner från och med den 1 september 1926.
Utbildningsarbetet vid »övertaliga truppförband» bör fortsättas till och
med repetitionsevningarna hösten 1927. Till samma tidpunkt böra de »övertaliga
truppförbanden» bibehållas såsom mobiliseringsenheter. Indragningen
av »övertaliga truppförband» kan, om den utföres i denna ordning, anses
äga rum vid sagda tid, emedan deras uppgifter såväl under fred som i händelse
av krig då upphöra. Av praktiska skäl torde indragningen böra äga
rum först något senare, förslagsvis den 1 januari 1928.
I propositionen till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets ordnande
framliålles beträffande övergången till den nya härordningen, att den föreslagna
nya härordningen i många avseenden innebiir stora förändringar,
varför övergången till densamma i flera fall torde bliva förenad med avsevärda
svårigheter. Särskilt gällde detta den föreslagna indragningen av
vissa infanteriregementen med därav följande omläggning av inskrivningsoch
värnpliktsväsendet m. m. Med hänsyn härtill måste eu alldeles särskild
uppmärksamhet ägnas åt frågan, huru denna övergång skall på lämpligaste
sätt ordnas. En indragning av truppförband komplicerade redan i och för
sig övergångsspörsmålet, därigenom att eu del av personalen vid de indragna
truppförbanden, för tillgodoseendet av såväl statsintresset som erforderlig
billighet gentemot denna personal, måste fördelas på de kvarvarande förbanden,
ett arbete, som torde komma att bliva både tidsödande och besvärligt.
Men även om detta arbete skulle kunna genomföras på jämförelsevis
kort tid, bleve det icke möjligt att i full omfattning genomföra övergången
inom den tid, som tidigare hållits för sannolik. Organisationen av
hela inskrivningsväsendet och landstormen sammanhänger nämligen med
infanteriregementena. En indragning av dylika förband i den omfattning,
som föreslagits, komme sålunda att medföra eu genomgripande omgestaltning
av landets indelning i inskrivnings- och rullföringsområden med vad
därtill liörer samt eu omläggning av den nuvarande landstormsorganisationen.
Men härtill komme ytterligare en omständighet, som krävde allvarligt beaktande,
nämligen kravet på att såväl under övergångsperioden som vid
tidpunkten för den nya organisationens ikraftträdande hava ett ordnat mobiliseringsväsende.
En ingående undersökning av nu berörda förhållanden hava
givit vid handen, att ett ordnat genomförande av övergången till den föreslagna
organisationen icke kunde äga rum redan hösten och vintern 1926—
1927, utan att det bleve nödvändigt att framskjuta organisationens ikraftträdande
till omedelbart efter repetitionsövningarna hösten 1927
12
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
I yttrande den 14 februari 1925 angående förslag till organisation av lantförsvaret
och förslag till värnpliktslag gjorde chefen för generalstaben gällande,
att de arbeten, vilka voro erforderliga för mobiliseringsverket, d. v. s. för
härens mobilisering och koncentrering, vore av den stora omfattning, att de
icke kunde beräknas färdiga förrän tidigast under året 1928—1929.
Vad först angår indragningen av personal, torde något hinder icke förefinnas
att planlägga och utföra densamma med erforderlig omsorg vid den i
härordningsbeslutet förutsatta tidpunkten. Det synes emellertid uppenbart, att
de officerare och underofficerare, vilka vid andra övergångsperiodens ikraftträdande
bliva övertaliga, under denna förutsättning i allmänhet icke under
tiden närmast efter överföringen kunna förskaffa sig lämplig civil anställning
eller sysselsättning, emedan överföringen till övergångsstat äger rum
redan ett år efter överföringen i samband med första övergångsperioden.
Svårigheterna i detta avseende måste bliva så mycket större, som nämnda
officerare och underofficerare, enligt vad nedan visas, under tiden närmast
efter överföringen sannolikt komma att i stor utsträckning behöva tagas i
anspråk för viss militär tjänstgöring. Ett uppskjutande åtminstone till
hösten 1928 av tidpunkten för överföringen till övergångsstat av nämnda
personal måste därför betecknas såsom lämplig redan med hänsyn till erforderlig
billighet gentemot densamma. Men härför talar även en annan
synpunkt. Det kan nämligen betecknas såsom ett statsintresse, att flertalet
av de till övergångsstat tvångsvis överförda inom rimlig tid kunna erhålla
en ordnad civil verksamhet.
Beträffande åter planläggningen och genomförandet av övergången till
den nya härordningen giver en nu verkställd beräkning vid handen att för
arméfördelningsstaber och truppförband ävensom för vissa civila myndigheter,
särskilt järnvägsmyndigheterna, vid tiden för repetitionsövningarna
hösten 1927 torde komma att återstå omfattande arbeten för ifrågavarande
ändamål, vilka arbeten åtminstone på vissa händer kunna fullbordas först
vid slutet av år 1928.
Om den personal vid armén, vilken blir övertalig vid andra övergångsperiodens
ikraftträdande, får kvarstå på aktiv stat till omedelbart efter 1928
års repetitionsövningar, blir det möjligt att intill denna tid i huvudsak bibehålla
nuvarande mobiliseringsplaner för de övertaliga truppförbanden, och
i sammanhang härmed även för armén i dess helhet. Härigenom erliålles
tid att utarbeta de nya organisations- och mobiliseringsplanerna och därmed
sammanhängande handlingar innan nämnda planer behöva träda i kraft.
Med hänsyn härtill måste det anses erforderligt att vidtaga den ifrågasatta
förskjutningen beträffande den personal vid armén, som blir övertalig vid
andra övergångsperiodens ikraftträdande.
I sammanhang härmed är det emellertid synnerligen önskvärt, att utbildningsarbetet
vid de »övertaliga truppförbanden» fortsättes intill samma tid.
Det är nämligen av särskild vikt, att mobiliseringen direkt anknytes till
fredsutbildningen, så att inkallelsen till tjänstgöring i fred och vid krig
kan utföras enligt samma grunder. Härför fordras emellertid, att den årskontingent,
som år 1927 uttages till linjetjänst, i huvudsak fördelas efter
de grunder, vilka tillämpas innevarande år.
Det är givet, att nämnda arbeten för ordnandet av mobiliseringsväsende,
särskilt om de skola utföras på kort tid, komma att inom staber och truppförband
taga betydande arbetskrafter i anspråk. Det är likaledes tydligt,
att detta förhållande kommer att inverka menligt på utbildningarbetet, diirest
icke särskilda åtgärder vidtagas. De aktiva kadrerna hava nämligen av kostnadsskäl
begränsats till det för förvaltningen och utbildningen i fred oundgängligen
nödvändiga. Till förvaltningen i här avsedd mening kunna arbeten
Statsutskottets utlåtande Nr 127.
13
med nämnda mobiliseringsplaner ocli krigsförberedelser icke räknas. För
detta ändamål torde därför, därest övergången genomföres i bestämd ordning,
komma att anlitas ett stort antal av de officerare och underofficerare,
vilka överförts på övergångsstat. För att minska härmed förenade olägenheter
för personalen, synes det billigt, att för nämnda personal, den tid
under vilken de äga uppbära innehavda löneförmåner i motsvarande grad
förlängas.
Stockholm den 1 maj 1926.
C. Cr. Hammarskjöld.
Chef för generalstaben.
H. Kellgren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.