Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar.

1926-05-18 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1926:145, Utlåtande i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

1

Nr 145.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mai 1926 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och

förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 gjorda

anmärkningar.

(l:a avd.)

Statsutskottet har i sitt i anledning av ovannämnda revisionsberättelse

avgivna utlåtande nr 60 underställt riksdagens prövning de av revisorerna

gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande,

och har riksdagen numera fattat beslut beträffande detta utlåtande. Under

punkterna 5:o) och 20:o) av berörda utlåtande har emellertid utskottet

anmält, att utskottet framdeles komme att avgiva yttrande i fråga om tvenne

av revisorerna gjorda anmärkningar, vilka här nedan av utskottet nu upptagits

till behandling.

l:o) Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna förehaft frågan

om vissa mellanhavanden mellan arméförvaltningens intendentsdepartement

och Eslövs skofabrik. Efter att hava lämnat en närmare redogörelse för

ärendet hava revisorerna gjort följande uttalande (Del I sid. 28 och 29):

»Revisorerna vilja till en början erinra om att 1925 års riksdag i anledning

av vissa av riksdagen framställda anmärkningar rörande upphandlingen

av skodon för arméns räkning funnit det av arméförvaltningens

intendentsdepartement i nämnda hänseende tillämpade förfaringssättet

vara av anmärkningsvärd beskaffenhet och syntes det riksdagen vara nödvändigt

att åtgärder vidtogos för att, intill dess pågående försök avslutats

och resulterat i utexperimenterandet av ett nytt slag av läder för arméns

marschskodon, vid upphandlingen av dylika skodon för armén endast sådant

slag av läder som tidigare prövats och befunnits för armébruk lämpligt

finge komma till användning.

De sedan ett par år tidigare igångsatta försöken med marschskodon av

s. k. vaxläder pågå allt fortfarande enligt vad revisorerna inhämtat av tillgängliga

rapporter rörande resultaten av försöken. Att för närvarande

draga någon bestämd slutsats av nämnda försök torde visserligen icke vara

möjligt, men av rapporterna synes framgå att mycket betänkliga brister

allt fortfarande vidlåda nämnda försöksskodon, trots att vissa förbättringar

å dem vidtagits.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. S''i höft. CNr 1U5.)

Fissa mellanhavanden

mellan armé*

förvaltningens

intendentsdepartement

och Eslövs

skofabrik.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

Med anledning av vad som här ovan anförts rörande intendentsdepartementets

mellanhavanden med Eslövs skofabriksaktiebolag hava. revisororna

icke kunnat undgå att finna att nämnda bolag blivit i hög grad gynnat

av departementet. Revisorerna måste såsom synnerligen anmärkningsvärt

beteckna den av departementet vidtagna åtgärden att samtidigt med

avslutandet av kontrakt rörande viss skoleverans tillerkänna bolaget förskott

för inköp av materialier för tillverkningen. Då något meddelande

om att förskott vore att påräkna icke angivits i den för upphandlingen av

nämnda skodon utfärdade kungörelsen och vederbörande firmor alltså icke

kunnat taga en dylik omständighet i betraktande vid avgivandet av sina

leveransanbud bar bolaget genom att detsamma tillerkänts förskott med

halva beloppet för leveransen erhållit en otillbörligt förmånlig ställning i

förhållande till övriga anbudsgivare. Det synes revisorerna ingalunda uteslutet,

att därest de konkurrerande firmorna kunnat räkna med ett dylikt

tillmötesgående från intendentsdepartementets sida, deras anbud kommit

att understiga det av Eslövs skofabrik avgivna anbudet å 4,000 par till

13 kronor 93 öre per par. Att märka är nämligen att värdet för Eslövs skofabrik

av det erhållna förskottet torde motsvara ett belopp av omkring

2,200 kronor eller beräknat efter 8,000 par skodon minst 27 öre per par. Eu

annan skofabrik hade avgivit anbud å 4,000 par skodon efter 14 kronor 19

öre per par. Med nyssnämnda tillägg måste emellertid skodonen från Eslövs

skofabrik beräknas draga en kostnad av minst samma belopp.

Revisorerna måste likaledes såsom synnerligen anmärkningsvärda beteckna

åtgärderna att såsom särskild sakkunnig vid skodonsfrågans lösande

och såsom biträdande kontrollant över försöksskodonen tillkalla chefen

för den skofabrik, som levererat försöksskodonen och som, såsom av det

anförda framgår, erhållit betydande leveranser av marschskodon för

armén.»

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement (Del

III sid.^16—20), som därvid bland annat anfört, att i nu gällande upphandlingsförordning

av den 16 januari 1920 funnes beträffande förskottsbetalning

ej annan föreskrift lämnad än den i § 41 intagna bestämmelsen, att för förskott

skulle full säkerhet ställas. fHärav framginge enligt departementets

mening oförtydbart, att myndighet hade rätt att utlämna förskott. Någon

skyldighet att i kungörelse om upphandling meddela underrättelse om att förskott

uppå ansökan lämnas förefunnes numera icke i motsats till vad tidigare

varit fallet. Då tillkännagivande av dylikt innehåll lätt kunde föranleda till,

att systemet med förskottsbetalningar skulle taga en onödigt stor och för staten

mindre önskvärd utsträckning, lämnade intendentsdepartementet ej längre

sådana meddelanden i upphandlingskungörelserna. Det syntes emellertid antagligt

att de flesta anbudsgivare ägde kännedom om att förskott å betalningssumman

kunde erhållas, därest fullgod säkerhet ställdes.

Beträffande frågan om den påtalade anordningen rörande besiktning av

vissa försöksskodon har departementet framhållit, att med den ifrågasatta

åtgärden avsetts ingenting annat än en okulär granskning av de 700 paren

vid försöken nerslitna skodonen, och icke någon som helst annan av bolaget

utförd leverans;

att åtgärden icke haft till syfte att på något sätt utgöra en kontroll på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

3

försöksskodonens kontraktsenliga beskaffenhet eller eljest rörande fabrikens

sätt att fullgöra åtagen leverans;

att åtgärden i stället gått ut på en undersökning av de vid försöken nerslitna

skodonen för att vinna en uppfattning om vilketdera av de i dem

använda läderslagen, smorläder och vaxläder, som bäst motstått påfrestningarna,

ävensom] om lämpligheten av de å skodonen utförda detaljanordningarna

å sula och klack.

Departementet har slutligen såsom sammanfattning av sitt yttrande anfört,

att det icke givit Eslövs skofabriksaktiebolag någon framför andra leverantörer

gynnad ställning;

att chefen för sagda bolag icke haft någon som helst befattning med

kontroll eller besiktning i vanlig bemärkelse av vare sig sin egen eller

annan firmas leveranser till armén samt

att Eslövs skofabriksaktiebolags stora leveranser i sin mån bidragit till

att öka den sakkunskap hos dess chef, som varit önskvärd för försökens

lämpliga genomförande.

Utskottet har icke kunnat finna den av arméförvaltningens intendentsdepartement

i ärendet avgivna förklaringen vara fullt tillfredsställande. Särskilt

gent emot vad intendentsdepartementet anfört till försvar för sin åtgärd

att i förevarande fall utlämna förskott på sätt, som skett, torde enligt utskottets

mening åtskilliga invändningar kunna göras. Vad i ärendet förekommit,

har givit utskottet anledning föreslå, att spörsmålet om lämpligheten

av de nu gällande bestämmelserna om utlämnande av förskott vid

leveranser till staten, intagna i kungl. kungörelsen den 16 januari 1920 (nr

10), underkastas en närmare prövning från Kungl. Maj:ts sida. Det synes

nämligen utskottet, som om det förefunnes skäl att göra en bestämd skillnad

mellan förskott i egentlig mening och betalning för partiellt fullgjord leverans.

I fråga om egentliga förskott torde det kunna ifrågasättas, huruvida

icke viss räntegottgörelse borde lämnas av^leverantör, som kommer i åtnjutande

av dylikt förskott. Framför allt synes det önskvärt, att i fråga om

betalnings erläggande så tydliga och klara bestämmelser i leveranskungörelsen

och leveranskontrakten meddelas, att de fall, då dylik fråga måste hänskjutas

till vederbörande myndighets prövning, i möjligaste mån inskränkas.

På grund av vad intendentsdepartementet anfört till stöd för den vidtagna

åtgärden att anlita chefen för ett av de bolag, vilka haft att fullgöra betydande

leveranser av skodon till departementet, för viss undersökning av

dessa skodons användbarhet, har utskottet velat uttala, att utskottet för sin

del finner, att denna åtgärd icke lämpligen bort ifrågakomma.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida

icke en jämkning i de i kungl. kungörelsen den 16

januari 1920 angående upphandling och arbeten för sta
-

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

Av vissa befattningshavare

i statens

tjänst innehavda

sysslor

vid sidan av

statstjänsten.

tens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom

förekommande bestämmelserna rörande förskott och

betalning för leverans må anses erforderlig.

2:o) Under rubriken »Uttalanden angående särskilda statsförvaltningen

berörande frågor», § 137, hava revisorerna meddelat, att de funnit anledning

återupptaga och fullfölja en av riksdagens år 1922 församlade revisorer

igångsatt utredning angående den utsträckning, i vilken befattningshavare

i statens tjänst jämte statstjänsten innehava andra sysslor. Innan

revisorerna överginge att redogöra för den undersökning i ämnet, som av

dem nu utförts, hade de ansett det för frågans bedömande vara av intresse

att lämna en översikt över det väsentliga av vad som härutinnan tidigare

förekommit vid detta spörsmåls dryftande inom riksdagen och eljest. (Del

I sid. 212—227.)

Sedan revisorerna därefter närmare redogjort för av dem verkställda

undersökningar (Del I sid. 227—237), hava de gjort följande uttalande i

frågan:

»Den av revisorerna i förevarande ämne verkställda utredningen ger vid

handen, att statstjänstemännen i mycket stor utsträckning innehava befattningar

och uppdrag eller bedriva annan sysselsättning i förvärvssyfte vid

sidan av statstjänsten. Inemot hälften av de 5,215 befattningshavare, som

undersökningen omfattat, äro försedda med bisysslor. Flertalet av dessa

innehava allenast en sådan syssla. Särskilt inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen

samt även, ehuru i mindre grad, inom statsdepartementen

och de centrala verken är emellertid antalet av dem, som med sin tjänst

förena derå bisysslor, i och för sig avsevärt högt. Påfallande är, att

mångsyssleriet i synnerhet florerar bland befattningshavare på de mera

framskjutna posterna. Man skulle eljest väntat, att förhållandet varit omvänt;

sålunda att tjänstemän, vilka bekläda ansvarsfulla chefsposter, med

hänsyn till statstjänstens krävande beskaffenhet varit förhindrade att mottaga

andra uppdrag, åtminstone i den utsträckning, som för närvarande

synes förekomma. Åtskilliga av de fall, revisorerna iakttagit beträffande

denna kategori av befattningshavare, äro sådana, att de giva grundade

skäl för att här tala om missbruk.

Revisorerna vilja för sin del visst icke förneka, att det även ur det allmännas

synpunkt mången gång kan vara en fördel, om en tjänsteman blir

i tillfälle att sätta sig in i och handlägga frågor utom det förvaltningsområde,

som tillhör hans tjänst, särskilt där det gäller närliggande eller andra

grenar av statsförvaltningen, men från statens sida måste, synes det, under

sådana förhållanden uppställas det oeftergivliga kravet, att icke statstjänsten

eftersattes, och, vad som är lika viktigt, en verksam kontroll härå

måste utövas. Det skall icke bestridas att, såsom tidigare i den offentliga

diskussionen i ämnet framhållits, sådana tjänstemän finnas, vilkas arbetsförmåga

och duglighet sätter dem i stånd att på ett tillfredsställande sätt

fylla sina åligganden i tjänsten, även om de vid sidan av denna ägna sig

åt annan verksamhet.

Det ligger dock i sakens natur, att dylika fall icke kunna höra till de

allmänt förekommande utan måste hänföras till undantagsförhållanden. Då

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

o

emellertid, på sätt här blivit klarlagt, tjänstemännen innehava bisysslor i

sådan omfattning, att endast omkring hälften härifrån äro fria, och därtill

många av dem, särskilt på de främsta posterna, med sin tjänst förena ett

flertal andra befattningar och uppdrag, synes vad som vid utredningen sålunda

framkommit giva vid handen, att ovan framhållna krav på statstjänstens

behöriga skötsel icke alltid upprätthållits på sätt som vederbort

och att det följaktligen bruste i den tillsyn och kontroll, som i detta hänseende

bort förekomma.

En annan ytterst viktig sida av föreliggande spörsmål är det allmännas

intresse av att statstjänstemannen i sin gärning såsom sådan handlar fri

och obunden av alla andra motiv än de, som härflyta ur en strävan att

tillgodose det allmännas bästa och giva värjo part sin rätt. Revisorerna

komma härmed in på frågan om de innehavda bisysslornas art. I detta

avseende anse sig revisorerna icke här böra ingå i några detaljer och angiva

särskilda fall, som förekommit dem anmärkningsvärda, ehuru visserligen

dylika fall icke saknats. Revisorerna vilja i stället inskränka sig till

några allmänna omdömen av mera principiell innebörd.

Såsom den föregående redogörelsen utvisar, är det icke ovanligt, att

tjänstemännen innehava uppdrag eller anställning i bolag eller andra sammanslutningar

eller företag av ekonomisk karaktär. Revisorerna hava i

sådant avseende påvisat, att inemot en femtedel av samtliga befattningshavare

inom justitiestaten samt statsdepartementen och de centrala verken

innehava sådana uppdrag eller anställningar. För revisorerna ter det sig såsom

en betänklig sak, att tjänstemän i domares ställning eller eljest med

befattning inom en domstol över huvud stå i dylikt förhållande till privata

företag. En kollision mellan ämbetsplikten och det enskilda intresset är

här tänkbar. Fordringarna på objektivitet och frihet från obehöriga hänsyn

måste ställas särskilt högt, då det gäller personer, vilka hava att utöva

en domares funktioner. Detta har i lagstiftningen kommit till uttryck genom

de stränga villkor, som i förevarande avseende gälla för innehavarna

av justitieråds- och regeringsrådsämbeten. Man synes med rätta kunna

kräva, att innehav av befattningar och uppdrag av nu omhandlade art endast

i undantagsfall skola tillåtas, när det gäller justitiestaten i övrigt.

Jämväl vad övriga verk och myndigheter angå synes det revisorena

vara av vikt att förekomsten av sådana befattningar och uppdrag vid sidan

av statstjänsten, om vilka nyss talats, inskränkes till sådana fall, där särskilda

omständigheter prövas utgöra skäl för deras tillvaro samt under

inga förhållanden tillätes i fall, där det enskilda företagets verksamhet

faller inom området för vederbörande tjänstemäns ämbetsbefattning.

Beträffande landsstaten vilja revisorerna påpeka, att 1922 års revisorers

uttalande angående olämpligheten av att uppdrag i större omfattning lämnades

länsstyrelserna underlydande tjänstemän att vara ordförande och

ledamöter i beskattningsnämnder icke synes hava av vederbörande beaktats.

Dylika uppdrag äro inom nämnda förvaltningsgren fortfarande synnerligen

vanliga och förekomma ofta till ett flertal hos en och annan

tjänsteman. Revisorerna, som dela 1922 års revisorers uppfattning i denna

del, anse sig hava skäl förvänta, att åtgärder komma att vidtagas till vin

nande av rättelse i berörda förhållanden i överensstämmelse med revisorernas

sålunda tillkännagivna mening. Revisorerna förvänta för övrigt, att

såväl denna fråga som eljest det inom fögderiförvaltningen synnerligen

starkt utbredda mångsyssleriet skall vinna beaktande vid en blivande lönereglering

för dithörande tjänstemannagrupper.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

Utskottets

yttrande.

Det material, som stått revisorerna till förfogande vid granskning av

nu ifrågavarande förhållanden, har givetvis avsevärt förringats i värde,

därigenom att det fått bero av tjänstemännens gottfinnande, huruvida uppgift

skulle meddelas angående »annat förvärvsarbete» eller icke. Oavsett,

huruvida formell skyldighet för tjänstemännen i allmänhet att lämna uppgift

om annat förvärvsarbete föreligger eller ej, vilja revisorerna fästa

uppmärksamheten på, att sådan skyldighet i vissa avseenden måste anses

vara för handen beträffande åtskilliga av de befattningshavare, i fråga om

vilka revisorerna begärt upplysning om annat förvärvsarbete. Revisorerna

tillåta sig erinra om de förut åberopade specialföreskrifterna för yrkesinspektionen,

där tjänstemännen äro underkastade förbud att för egen eller

annans räkning driva vissa företag eller för sådana företag åtaga sig uppdrag

mot ersättning, för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, där förbud gäller

för tjänsteman att åtaga sig byggnadsarbetens utförande på entreprenad,

för byggnadsstyrelsen beträffande åtagande av enskilt arkitektuppdrag,

beträffande kontrollstyrelsen, vars tjänstemän icke få idka rörelse

av visst slag, samt för patent- och registreringsverket i fråga om biträde

åt annan person vid uppfinnings utarbetande eller tillgodogörande. Alla

dessa uppräknade fall äro eller kunna påtagligen vara av beskaffenhet, att

de måste hänföras under begreppet annat förvärvsarbete.

De iakttagelser, revisorerna gjort rörande i denna paragraf behandlade

förhållanden, hava bibragt revisorerna den uppfattningen, att hänsynen

till de allmänt aktuella strävandena till förenklingar och besparingar i

statsförvaltningen och vikten av att statens befattningshavare vid handläggandet

av sina tjänsteåligganden intaga en av obehöriga hänsyn fullt

oberoende ställning påkalla vidtagandet av en ingående och allsidig utredning

beträffande ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd.»

Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av statstjänsten innehava

annan avlönad syssla eller bedriva annan förvärvsverksamhet finner

utskottet i likhet med revisorerna innefatta ett ämne av mycket stor vikt

för det allmänna. Det är, som revisorerna påpeka, väsentligen ur två synpunkter

denna fråga bör betraktas, nämligen dels med hänsyn till statens

intresse av att tjänstemannen i största möjliga utsträckning ägnar sin arbetskraft

åt den uppgift, för vilken staten betalar honom lön, dels ock med

hänsyn till det för rättsordningens upprätthållande betydelsefulla kravet, att

en statens befattningshavare i sin tjänsteutövning icke låter sig ledas av

andra bevekelsegrunder än sådana, som hava avseende å det allmännas bästa.

Spörsmålet om statstjänstemännens bisysslor har ock, enligt vad den av

revisionen lämnade historiska översikten giver vid handen, vid upprepade

tillfällen tilldragit sig mycken uppmärksamhet från statsmakternas sida. Det

bör emellertid framhållas, att man därvid huvudsakligen diskuterat frågan

rent principiellt utan att till stöd och ledning för sitt omdöme äga tillgång

till en nöjaktig utredning av huru de faktiska förhållandena gestalta sig i

förevarande avseende. Härutinnan hava revisorerna, med utgångspunkt från

den av 1922 års revisorer verkställda undersökningen, tagit ett viktigt initiativ,

i det att de införskaffat ett ganska omfattande statistiskt material till

frågans belysande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

7

Vad som vid denna revisorernas utredning framkommit, pekar jämväl

enligt utskottets mening hän på att åtminstone på vissa områden av statsförvaltningen

innehavet av bisysslor nått en sådan utbredning, att missförhållanden

kunna sägas föreligga. Framförallt synes utredningens resultat i

fråga om den utsträckning, i vilken befattningshavare äro i olika egenskaper

knutna till enskilda företag ägnad att väcka betänkligheter. Vad

revisorerna i nämnda hänseende särskilt framhållit i fråga om tjänstemän i

domares ställning, måste utskottet finna värt beaktande.

Det är emellertid uppenbart — och revisorerna själva hava icke underlåtit

att påpeka detta — att en utredning, utförd på den korta tid, som för

denna speciella fråga stått revisorerna till buds, icke kan vara uttömmande.

Dels har från utredningen av praktiska skäl måst uteslutas befattningshavare

av lägre tjänstegrad och dels hava av liknande orsaker vissa förvaltningsområden

icke alls blivit föremål för undersökning. Vidare har det

givetvis icke varit möjligt för revisorerna att närmare sovra det inkomna

materialet, som jämväl därutinnan är ofullständigt, att vederbörande tjänstemän

ansetts icke hava skyldighet att lämna uppgifter om enskilt förvärvsarbete.

överhuvudtaget är det av revisorerna upptagna spörsmålet av en så

invecklad och ömtålig natur, att ett ingående och allsidigt inträngande i

detsamma är förbundet med stora svårigheter och förutsätter gynnsammare

arbetsförhållanden än dem, under vilka revisorerna haft att genomföra sin

undersökning.

Om utskottet av dessa skäl icke anser sig kunna nu taga ställning till de

olika frågor av principiell innebörd, som äro förknippade med spörsmålet om

statstjänstemännens rätt att vid sidan av statstjänsten bedriva annat förvärvsarbete,

måste utskottet å andra sidan av samma skäl dela revisorernas

uppfattning om önskvärdheten av att detta spörsmål göres till föremål för

ytterligare utredning. En sådan utredning bör omfatta statsförvaltningen i dess

helhet samt innefatta ett fullständigt klarläggande av de av revisorerna berörda

samt andra praktiska och principiella frågor, som därmed stå i sammanhang.

Lämpligheten av att utvidga gällande förbud mot innehav av vissa

bisysslor, åvägabringande av effektiv kontroll å föreskrifternas efterlevnad,

tjänstemännens uppgiftsplikt rörande innehavda bisysslor äro några exempel

på de frågor, som vid en allsidig utredning böra komma under omprövning.

En utredning av detta slag bör uppenbarligen utföras genom Kungl. Maj:ts

försorg och utredningens resultat samt eventuella förslag i anledning härav

sedermera underställas riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en allsidig utredning

angående den utsträckning, i vilken statstjänste
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 145.

män vid sidan av statstjänsten innehava andra sysslor

eller yrkesmässigt bedriva annat förvärvsarbete, ävensom

angående de frågor, som härmed äga samband, samt för

riksdagen framlägga berörda utredning och det förslag,

vartill densamma må föranleda.

Stockholm den 18 maj 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten, J.

L. Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, E. J. G. Rosén, J.

G. Walles, J. Jeansson och G. Kobb;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, P. M. Olsson i

Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. A. Törnkvist i Karlskrona, E- Kristensson i Göteborg,

J. Jönsson i Revinge, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, E. G. E. Eriksson i

Stockholm och K. S. 1’. Ward.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1926:293 Skrivelse till Konungen i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hö s. 1 i texten