Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlandsbanans utbyggande från Kristinehamn till Töreboda.

1926-03-12 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1926:56, Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlandsbanans utbyggande från Kristinehamn till Töreboda.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 56.

1

Nr

56.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1926 kl. 12 in.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlandsbanans utbyggande

från Kristinehamn till Töreboda.

(4:e avd.)

Uti en inom andra kammaren av herrar H. Bäcklund och IL Norling

väckt motion, nr 211, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande

behandling, har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t mätte

anhålla om skyndsam utredning angående inlandsbanans utbyggande från

Kristinehamn till Töreboda samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunnat föranleda.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,

får utskottet hänvisa till motionen.

Frågan om en skyndsam utredning angående inlandsbanans utbyggande

från Kristinehamn till lämplig anknytningspunkt vid västra stambanan var

före vid 1922 års riksdag i anledning av en då väckt motion i ämnet.

Såsom av motionärerna nu erinras framhöll i anledning härav andra kammarens

tredje tillfälliga utskott (uti. nr 2), vars hemställan bifölls av kammaren,

hurusom det ur järnvägspolitisk synpunkt vore en synnerligen viktig

angelägenhet, att frågan om inlandsbanans anknytning till det övriga

statsbanenätet i västra Sverige med det snaraste fördes till en lösning. Med

avseende å vad järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande anfört rörande den utredning,

som redan verkställts i ärendet, syntes dock för stödjandet av det

i motionen framställda önskemål ytterligare framställning från riksdagen

icke vara av behovet påkallad.

Frågan om inlandsbanans fortsättning söder om Kristinehamn har också

av järnvägsstyrelsen berörts i ett till riksdagens statsutskott avgivet, den

28 april 1924 dagtecknat yttrande i anledning av vissa motioner, vilka framlagts

i anslutning till en Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av

Skara-Timmersdala järnväg m. m. Ur innehållet av sagda skrivelse må

här återgivas följande:

»Av större betydelse (än frågan om skäligheten av den ifrågasatta köpesumman)

kan synas vara motionärernas erinran, att frågan om inlandsbanans

sydliga sträckning bör vara definitivt avgjord, innan beslut träffas om

försäljning av Skara-Timmersdala järnväg, vilken kan tänkas komma att

efter ombyggnad delvis ingå i en till Falköping eller Herrljunga ledande

inlandsbana. Bärigheten av detta skäl skall nedan prövas.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 36 höft. (fsr 56 Öl.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 56.

Styrelsea vill först erinra, att tanken på inlandsbanans fortsättning söderom

Kristinehamn framförts väsentligen med hänsyn till transitotrahken

mellan inlandsbanan och Göteborg. Enligt gällande samtrafiksregler skall

denna framföras över enskild järnväg, om ej förkortningsbana bygges. Det

är emellertid ingalunda säkert, att detta'' skäl, vilket tillmätts avgörande

vikt — senast av 1922 års riksdags andra kammares tredje tillfälliga utskott

— kommer att bliva bestående.

Med förevarande fråga förhåller det sig på följande sätt. Det från inlandsbanans

station norr om Herrhult — föreningsstation mellan inlandsbanan

och Bergslagsbanan — avsända, till Göteborg gående godset, inledes

för närvarande vid nämnda station å Bergslagsbanan. Vägskillnaden

är emellertid icke stor, i det att vägen över Bergslagsbanan är 304 kilometer

och över statens järnvägar via Laxå 333 kilometer. Frågan om godssamtrafikens

nyordning vid de svenska järnvägarna står på dagordningen,

och torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid sådana ändrade

bestämmelser angående samtrafiksvägarna kunna komma att träffas,

att godset mellan samtliga inlandsbanans stationer och Göteborg kommer att,

om ingen förkortningsbana bygges, få framföras över statens järnvägar via

Laxå. Innan beslut i denna fråga träffats, kan i varje fall ingen slutgiltig

utredning göras angående de ekonomiska förutsättningarna för inlandsbanans

sammanknytning med västra stambanan.»

Till närmare belysning av spörsmålet i vad mån en på dagordningen

stående nyordning av godssamtraliken mellan Sveriges järnvägar kan komma

att medföra, att det tidigare anförda huvudskälet för inlandsbanans utbyggande

söder om Kristinehamn till Töreboda eller annan lämplig plats vid

västra stambanan bortfaller, anser sig utskottet böra återgiva följande från

järnvägsstyrelsen utskottet tillhandakomna redogörelse:

Under år 1882 träffades mellan dåvarande trafikstyrelse för statens järnvägar

och 11 enskilda järnvägsförvaltningar en överenskommelse om tilllämpning

av en samtrafikstaxa för godsförsändelser mellan de till en samtrafiksförening

sammanslutna banorna. Denna samtrafikstaxa med därtill

hörande reglementariska bestämmelser gäller alltjämt i det väsentliga. Vissa

ändringsbestämmelser hava emellertid tillkommit, och föreningen omsluter

nu alla Sveriges järnvägar med undantag av ett fåtal mindre betydande*

sådana.

Det sätt, varpå sarutrafiken ordnats, är säreget för Sverige. Genom samtrafikens

anordnande hava mycket betydande fördelar vunnits såväl för järnvägarna

som för deras trafikanter. I mån som järnvägsnätet utbyggts och

taxorna i egen trafik undergått ändring, hava emellertid de under andra

förhållanden träffade samtrafiksbestämmelserna blivit mindre tidsenliga,

varför yrkanden sedan mer än 20 år tillbaka rests på deras reformering.

1907 års järnvägstaxekommitté, i vars uppdrag även ingick att utarbeta

förslag i sådan riktning, har år 1917 framlagt ett förslag till ny godssamtrafikstaxa,

över vilket förslag järnvägsstyrelsen har att avgiva yttrande.

Vid de utredningar, som i anledning härav verkställts, har framgått,

att svenska järnvägsföreningen, vilken tidigare (år 1919) i princip biträtt

taxekommitténs förslag, numera genom sin styrelse avstyrkt förslagets

genomförande. På grund av tidsförhållandenas ändring framstår även för järnvägssstyrelsen

taxekommitténs förslag såsom numera mindre ändamålsenligt.

Emellertid fortgår inom järnvägsstyrelsen utredningsarbetet angående

samtralikens nyordning, varvid samråd upprätthålles mellan representanter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 56.

o

O

för järnvägsstyrelsen och för svenska järnvägsföreningen. Den nya sarntraflksstadgan

bör enligt styrelsens mening, på sätt järnvägstaxekommittén

föreslagit och svenska järnvägsföreningen tidigare tillstyrkt, fastställas av

Kungl. Maj:t, och synes sådant fastställande böra äga rum i samband med

fastställandet av ny taxa för transporter å statens järnvägar, rörande vilken

fråga järnvägsstyrelsen avgivit förslag i yttrande av den 29 december 1925- Den i hög grad komplicerade samtrafiksfrågan torde alltså genom Kungl.

Maj:ts beslut komma till lösning inom en närmare framtid.

I samband härmed kommer givetvis en revision av transportvägarna i

samtrafik till stånd. De vägar, över vilka godset nu framföres i samtrafik,

äro bestämda i enlighet med de för samtrafiksföreningen gällande bestämmelserna.

I fall då viss part så kräver, tillsättes härvid en skiljenämnd,

som träffar avgörande. Eu sådan av Bergslagernas järnväg tillkallad skiljenämnd

har år 1917, mot järnvägsstyrelsens krav, bestämt, att gods mellan

å ena sidan Herrhult och vissa stationer huvudsakligen norr därom a inlandsbanan

och å andra sidan Göteborg och vissa stationer huvudsakligen söder

därom skall, oberoende av statens inköp av Mora—Vänerns in. fl. järnvägar,

fortfarande framföras å Bergslagernas järnväg mellan Herrhult och Göteborg.

Enligt järnvägsstyrelsens uppfattning är emellertid eu dylik avledning av

trafiken från statens järnvägar ur flere reala synpunkter i hög grad olämplig.

Den första av dessa synpunkter har berörts vid 1922 års riksdag av andra

kammarens tredje tillfälliga utskott, vars yttrande av motionärerna anförts

och vars hemställan bifallits av kammaren. Utskottet fann det i likhet

med motionärerna obestridligt, att, sedan inlandsbanan fått en avsevärd

liingd norrut från Kristinehamn räknat, det vore på tiden att ordna dess

sydligare del på sådant sätt, att resande- och godstrafiken förbehölles statsbanan

hela vägen, och det icke vore en enskild järnväg, som tillfördes fördelarna

av den fortsatta trafiken från inlandsbanan till Göteborg.

Det synes i detta samband böra framhållas, att järnvägar, vilka till sin

natur äro tillförselleder till stambanor, såsom är fallet med inlandsbanan,

icke kunna vid tillämpandet av statens järnvägars låga taxor och relativt

höga löner uppnå egen bärighet. De kunna dock vara även ur järnvägsekonomisk

synpunkt berättigade, med hänsyn till att de tillföra stambanorna

ökad trafik och öka dessas avkastning. Det måste då ur sund järnvägsekonomisk

synpunkt framstå som ett berättigat krav, att trafiken från sådana

tillförselleder också får framföras å egna huvudlinjer och icke överföres till

annan järnvägs huvudlinje, särskilt när som i förevarande fall vägskillnaden

är liten och härtill på grund av de i samtrafik utgående banavgifterna icke

ger utslag i en motsvarande fraktkostnadsskillnad.

Den andra huvudsynpunkten, som från järnvägsstyrelsens håll göres gällande

i denna fråga, är, att vägen över västra stambanan, och detta särskilt

efter dess elektrifiering, erbjuder otvivelaktigt lägre kostnader för verkställande

av transportarbetet än vägen över Herrhult. Den obrutna vägen över

endast statens järnvägar är alltså den nationalekonomiskt fördelaktigare.

Slutligen bör beaktas, att trafikanternas behov av snabbast möjliga transportlägenheter

och lägsta möjliga fraktkostnader kan bäst tillgodoses, därest

transporterna få fullgöras över den från Laxå till Göteborg elektrifierade

statsbanan och utan de komplikationer, som, bland annat vid nedsättningsärendens

behandling, uppstå, när trafiken föres över flere banor.

Med hänsyn till nämnda förhållanden, och med beaktande av att viss avlösning

för från annan järnväg övertagen trafik avses skola utgå, anser man

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 56.

Utskottets

yttrande.

inom järnvägsstyrelsen, såsom redan i 1922 års yttrande angående SkaraTimmersdala

järnväg anförts, att grundade skäl finnas, för att vid samtrafikstaxans

nyordning sådana regler för bestämmande av transportvägar i samtrafik

komma att fastställas, att godset mellan inlandsbanan och Göteborg

m. m. kommer att tillföras västra stambanan, även om icke en förkortningsbana

bygges. Blir så fallet, får man till prövning upptaga frågan, huruvida

ur andra synpunkter än de nu berörda byggandet av en järnväg mellan

Kristinehamn och lämplig punkt vid västra stambanan eventuellt kan vara

motiverad. En sådan bana får emellertid härvid karaktären av sekundäreller

tertiärbana.

Enligt vad järnvägsstyrelsen upplyst, äger förevarande fråga om en fortsatt

utbyggnad söderut av inlandsbanan visst samband med en blivande

nyordning av gällande samtrafiksbestämmelser och den revision av nuvarande

samtrafiksvägar, som i sammanhang härmed torde komma att äga rum. Av

den lämnade redogörelsen framgår ock, att hithörande spörsmål av järnvägsstyrelsen

följes med all uppmärksamhet.

Det torde kunna förväntas, att, i den mån en ytterligare utsträckning

söderut av inlandsbanan kan befinnas böra åstadkommas, järnvägsstyrelsen

icke skall underlåta att verkställa de utredningar och vidtaga de övriga

förberedande åtgärder, som erfordras för en dylik plans genomförande.

Vid sådant förhållande lärer någon särskild framställning av riksdagen i

av motionärerna angivet syfte icke nu påkallas.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att herrar Bäcklunds och Norlings förevarande motion

II: 211, icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 mars 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson, J. L.

Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, Nilsson i Malmö, O. Bergqvisl, E. J. G. Rosén, P. A.

Bergström, J. Jeansson, A. R. Rooth och C. 1. Carlsson i Gävle;

från andra kammaren: herrar K. V. Rydén, A. Wiklund, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M.

Olsson i Blädinge, A. A. Törnkoist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i

Revinge, O. Nilsson i Örebro, J. Olofsson i Digernäs, E. G. E. Eriksson i Stockholm, R. F-son

Holmgren och G. Strindlund.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.