Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925.

1926-03-12 · 29 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1926:60, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

1

Nr 60.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 192(5 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925.

(l:a avd.).

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk oeli

myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att

följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 3, hava revisorerna redogjort

för de inkomstmedel, som under budgetåret 1924 -1925 stått till förfogande

för Haga lustslott och park, ävensom rörande utgifter bestridda av sagda

medel (Del I sid. 5—7).

I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna vilja till en början erinra om att föredragande departementschefen

enligt det vid propositionen nr 178 till 1916 års riksdag fogade statsrådsprotokollet

meddelat, att riksmarskalksämbetet hos Stockholms stads

myndigheter gjort framställning om beredande av något bidrag från stadens

sida till parkens underhåll från och med år 1917, samt för egen del uttalat,

att för framtiden syntes, med hänsyn till den användning området i allt

större utsträckning erhållit såsom folkpark, Stockholms stad skäligen böra

deltaga med årligt bidrag till dess underhåll. Enligt vad som framgår av

samma riksdags skrivelse nr 215 delade riksdagen den uppfattning departementschefen

sålunda uttalat.

I anledning av ovanberörda hänvändelse till Stockholms stad beslöt staden

lämna ett bidrag till Hagaparkens underhåll och vård av 3,000 kronor, vilket

belopp sedan dess årligen utgått.

Då kronans årliga kostnader för Hagaparken numera betydligt överstiga

30,000 kronor, synes det av Stockholms stad lämnade bidraget, 3,000 kronor,

icke stå i rimlig proportion till de fördelar staden och dess invånare hava

därigenom att parken är upplåten för allmänheten. Det torde jämväl böra

uppmärksammas att, då förenämnda bidrag år 1916 lämnades, kostnaderna.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 38 höft. (Nr 60—615 1

Höga lustslott

och park.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

2 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

för Hagaparkens vård och underhåll samt avlöningen till där anställda

vakter uppgingo till omkring 13,000 kronor årligen, men att de numera

stigit till dubbla beloppet.

Det synes revisorerna vara nödvändigt, att Iran kronans sida det ki’avet

ställes på staden, att densamma bör i allt väsentligt övertaga kronans kostnader

för bevakning och underhåll av Hagaparken.

Vid besöket lade revisorerna märke till att åtskilliga av de under slottsförvaltningens

vård stående byggnaderna i Hagaparken maste undergå genomgripande

reparationer för att icke förfalla. Medel härtill torde, såsom

revisorerna i annat sammanhang framhållit, kunna förväntas bliva disponibla

från Djurgårdskassan.»

Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats

ett från ståthållarämbetet på Ulriksdals och Hägn slott infordrat

yttrande (Del III sid. 4 och 9).

Riksmarskalksämbetet har för sin del instämt i revisorernas uttalande, att

Stockholms skid borde i väsentligt högre grad än för närvarande deltaga i

kostnaderna för underhållet och framför allt bevakningen av den såsom friluftspark

för huvudstadens invånare i allt större användning tagna Hagaparken.

Därigenom kunde av slottskassans medel något större belopp än för

närvarande användas till slottets underhåll, vilket under eu följd av år pa

grund av bristande medel måst till vissa delar eftersättas.

Utskottet vill erinra om att 1925 års riksdag, enligt vad som framgår

av riksdagens skrivelse nr 108, i anslutning till vissa av 1924 års statsrevisorer

framhållna synpunkter, vilka sedermera upptagits i särskilda inom

riksdagen väckta motioner, ansett det önskvärt, att underhandlingai inleddes

med Stockholms stad, i syfte att ernå stadens medverkan till bestridande av

underhållet av kungl. Djurgården i Stockholm. Då staten under en lång

följd av år fått ensam bestrida de med ifrågavarande underhåll förenade

kostnaderna, vilka i allt väsentligt kommit Stockholms stads invånare till

del, därigenom att de ägt till promenadplats utnyttja Djurgärdsområdet.

borde denna fråga icke fa sammankopplas med vissa andra a\ riksdagen i

dess skrivelse nr 107 berörda frågor av ekonomisk art, vilka riksdagen ansett

böra göras till föremål för närmare utredning. Riksdagen anhöll i

anledning härav, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande

av överenskommelse mellan staten och Stockholms stad för erhållande

från stadens sida av ökat bidrag till vägar och parker å Djurgården i Stockholm.

Den mening, som riksdagen sålunda uttalat beträffande ordnandet av det

framtida underhållet av Djurgårdsområdet, synes i lika hög grad kunna

göras gällande beträffande underhållet av Hagaparken. Utskottet har därför

ansett sig böra påyrka, att Stockholms stad, vars innevånare draga nytta

av Hagaparken, i väsentligt högre grad än hittills atager sig att bestrida

de med parkens underhåll och vård förenade kostnaderna. Detta synes

utskottet lämpligast kunna ske i den formen, att Stockholms stad lämnar

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

3

årligt bidrag till Hagaparkens underhåll med belopp, varom överenskommelse

snarast möjligt synes böra träffas mellan staten oeli stadens myndigheter.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande

av överenskommelse mellan staten och Stockholms stad

för erhållande av från stadens sida av väsentligt ökat

bidrag till vård och underhåll av parken vid Haga

lustslott.

2:o) Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 4, hava revisorerna meddelat

eu kortfattad översikt över av riksdagen i fråga om Djurgårdskassan

gjorda uttalanden och vidtagna dispositioner samt lämnat en redogörelse

för kassans förvaltning under år 1924. (Del I sid. 7—15).

I anslutning härtill hava revisorerna anfört, bland annat, att såväl

med hänsyn till vissa av revisorerna förut framhållna omständigheter

som med tanke på att hyresinkomsterna horde kunna avsevärt ökas

och förvaltningskostnaderna nedbringas, man kunde hava grundad anledning

beräkna en väsentlig höjning i de överskottsmedel, som under de

närmaste åren skulle kunna disponeras från Djurgårdskassan. En sådan

ökning vore ock av behovet påkallad, bland annat därför att, enligt vad

revisorerna inhämtat, vid åtskilliga av de kungl. lustslotten behov förelåge

av i vissa fall ganska omfattande reparationsarbeten, som kräva avsevärda

belopp.

Det syntes revisorerna önskvärt, att möjlighet bereddes riksdagen att varje

år på ett mera ingående och allsidigt sätt pröva användningen av Djurgårdskassans

medel och därå uppkommande överskott. Det borde därvid

kunna ifrågasättas, huruvida icke det lämpligaste tillvägagångssättet skulle

vara att i stället för de särskilda riksstatsanslag, som nu anvisades till olika

kungl. lustslott, uppfördes ett gemensamt anslag av reservationsanslags natur

för underhåll och reparation av nämnda slott, varvid särskilda stater

för de olika slotten med därtill hörande kungsgårdar borde fastställas. A

detta anslag syntes dessutom böra till riksmarskalksämbetets disposition

ställas lämpligt årligt belopp för sådana reparationer eller ombyggnader,

som icke vore att hänföra till ordinarie underhall. Genom nu angivna förfarande

vunnes den fördelen, att de årliga överskotten i Djurgårdskassan

kunde tagas i beräkning vid fastställande av det för ifrågavarande ändamål

behövliga riksstatsanslaget. De medel, som av riksdagen behövde anvisas

för samtliga nu nämnda ändamål, skulle vid sådant förhållande kunna

minskas med de årliga överskotten i Djurgårdskassan. I samband med beviljande

av nämnda anslag syntes särskild stat böra fastställas för Djurgårdskassan.

Denna kassas förvaltning skulle härigenom för framtiden

Djurgärdskassan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Utkottets

yttrande.

Tredje huvudtitelns

expensanslay.

komma att underkastas riksdagens prövning ävensom regelbunden granskning

av dess revisorer.

Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats

ett från djurgårdsförvattningen infordrat yttrande. (Del III sid.

4—7 och 10—13).

Riksmarskalksämbetet har härvid, efter att hava lämnat en historisk översikt

rörande Konungens dispositionsrätt över Djurgården, anfört, att ämbetet

icke ansåge påkallat att vidtaga någon ändring i hittills följda bestämmelser

rörande Djurgårdens eller Djurgårdskassans förvaltning. Då därtill komme,

att ämbetet städse, så snart möjlighet därtill yppade sig, till Kungl. Maj:ts

och riksdagens prövning hänsköte uppkomna frågor om disposition för de

kungl. slottens räkning och behov av möjligen tillgängliga överskottsmedel

i Djurgårdskassan, kunde ämbetet för sin del icke instämma i det av statsrevisorerna

uttalade önskemålet, att möjlighet må beredas riksdagen att mera

ingående och allsidigt än för närvarande pröva användningen av Djurgårdskassans

medel och därå uppkommande överskott.

Riksmarskalksämbetet ansåge sig därför icke heller hava anledning närmare

ingå på av statsrevisorerna ifrågasatt ändring rörande det nuvarande

anvisandet av riksstatsanslag för lustslotten in. m. Riksmarskalksämbetet

vore emellertid fortfarande som hittills städse berett att, jämte tillhandahållande

av erforderliga meddelanden och utredningar rörande Djurgårdens

och Djurgårdskassans förvaltning, medverka till att för slottens behov och

räkning toges i anspråk så stora delar av Djurgårdskassans eventuella överskottsmedel,

som vore förenliga med ansvaret för liandhavandet av det riksmarskalksämbetet

i nåder anförtrodda uppdraget med förvaltningen och

vården av den till Konungens disposition ställda Djurgården.

På grund av den användning Djurgårdskassans överskottsmedel under de

senaste åren erhållit, varigenom dessa medel numera i huvudsak tagas i

anspråk för ändamål, som falla under riksdagens prövningsrätt, har utskottet

ansett vad revisorerna anfört vara värt allt beaktande. Utskottet har på

grund härav funnit sig böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande de

i revisorernas uttalande berörda spörsmålen samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må

föranleda.

3:o) Under utrikesdepartementet, § 6, hava revisorerna lämnat en redo•

görelse för utgifterna under budgetåret 1924—1925 å tredje huvudtitelns

anslag till skrivmäterialier, expenser, renskrivning, ved, ljus m. m. (Del. I

sid. 19—21).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 5

Förklaring har avgivits från utrikesdepartementets sida (Del III sid. 14

och 15).

Utskottet vill erinra om att det av revisorerna berörda spörsmålet varit

föremål för behandling av utskottet i dess utlåtande nr 3 punkt 26:o vid

innevarande års riksdag. Därvid framhöll utskottet, bland annat, att en förändring

i fråga om anslagets beräkning borde vidtagas.

Vad utskottet i ärendet anfört har av riksdagen godkänts; varom utskottet

velat här

erinra.

-ko) Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om grunderna för beräkningen av arméns mathållningsanslag

(Del I sid. 22—24).

Revisorerna hava i ärendet anfört, att anslagen till arméns mathållning

under de senaste fem räkenskapsåren överskridits med mera än 16,000,000

kronor. Det överskridande, som ägt rum för budgetåret 1924-1925 hade

uppgått till omkring 30 procent av det för året anvisade anslagsbeloppet.

Med hänsyn till de osedvanligt omfattande överskridanden, som sålunda

ägt rum beträffande ifrågavarande anslag, hade revisorerna ansett sig böra

underkasta beräkningarna av anslaget eu närmare granskning.

Härvid borde först beaktas, att vid beräkningen av arméns mathållningsanslag

hänsyn icke synts tagen till de avsevärda årliga kostnaderna för

proviant utom förläggningsorterna, vilka utgifter för budgetåret 1924—1925

uppgingo till omkring 500,000 kronor ävensom utspisningskostnader under

vissa övningar och utgifterna för sjukföda. Vidare borde uppmärksammas,

att avsevärda utgifter, som belastade anslaget och bestredos av arméförvaltningens

intendentsdepartement, icke heller ingingo i beräkningarna. Medelportionspriset

per dag syntes för övrigt allenast hava grundats på de direkta

kostnaderna för mathållningen vid truppförbanden, medan däremot tillräcklig

hänsyn icke tagits till kostnaderna för magasinering, annonser, avlöning

till civila arbetare, transport av proviant till konsumtionsorten och diverse

andra kostnader. Enligt den av tekniska revisionen å arméförvaltningens

intendentsdepartement förda statistiken uppgingo utgifterna för sistnämnda

ändamål under budgetåret 1923—1924 till icke mindre än 2.3 öre för tjänstgöringsdag.

För sistnämnda budgetår, det sista för vilket någon statistik a området

finnes tillgänglig, hade antalet tjänstgöringsdagar såsom ovan nämnts, beräknats

till 12,104,167, men enligt vad av statistiken framginge hade berörda

antal i själva verket uppgått till endast 11,674,062. Da emellertid

utgifterna å anslaget för nämnda budgetår utgjort 11,449,673 kronor 51 öre

hade alltså portionskostnaden i verkligheten utgjort 98 öre. Till grund för

beräkningen av riksstatsanslaget hade legat ett portionspris av allenast 80 öre.

Utskottets

yttrande.

Grunderna

för beräkningen

av

arméns mathållning

sanslag

och

fn rageringsa

nsla g.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Tj t skottets

yttrande.

Vissa mellanhavanden

mellan arméförvaltningens

intcndcntsde
-

Den osäkerhet, som vidlådde anslagsberäkningarna, hade uppenbarligen

sin grund dels i att vid uppskattningen av portionskostnaden vissa därå inverkande

utgifter icke medtagits, dels ock beräkningen av antalet tjänstgöringsdagar.

Då det läge stor vikt uppå att vid riksstatsanslagens beräkning vunnes

största möjliga tillförlitlighet, hade revisorerna velat framhålla angelägenheten

av att grunderna för mathållningsanslagets uppskattande underkastades

en fullständig omarbetning för ernående av bättre överensstämmelse mellan

beräknade och verkliga kostnader.

I anledning av revisorernas uttalande, har förklaring avgivits av arméförvaltningens

intendentsdepartement (Del III sid. 16), som bland annat framhållit,

att departementet korume att vid nästavgi vande riksdagsäskande taga

under omprövning, huruvida i grunderna för anslagets beräknande några

ändringar kunna vidtagas för vinnande av det utav revisorerna angivna

syftet.

Revisorerna hava vidare under försvarsdepartementet, § 8, upptagit till

behandling frågan om beräkningsgrunderna för arméns furageringsanslag

(Del I sid. 24 och 25), och hava därvid anfört i huvudsak samma synpunkter

som beträffande mathållningsanslaget.

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement (Del

III sid. 16), som framhållit, att departementet skulle komma att till Kung].

Maj:t göra de framställningar, som befunnes av förhållandena påkallade.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att grunderna

för förevarande anslags beräknande böra underkastas en omarbetning för

ernående av bättre överensstämmelse mellan beräknade och verkliga kostnader.

Det nu tillämpade sättet för anslagens beräkning, vilket resulterat

i att under de senaste fem räkenskapsåren mathållningsanslaget överskridits

med mera än 16,000,000 kronor, och furageringsanslaget med närmare

8,000,000 kronor, innebär enligt utskottets mening en allvarlig fara för

riksstatens stabilitet, och det synes utskottet, som om på grund härav åtgärder

med det snaraste måste vidtagas för åstadkommande av större tillförlitlighet

i beräkningarna. Då emellertid arméförvaltningens intendentsdepartement

förklarat sig skola redan vid avgivandet av sina äskanden,

avsedda att föreläggas 1927 års riksdag, taga denna fråga under övervägande

och det alltså torde kunna förväntas att en förändring inom kort kommer till

stånd, har utskottet allenast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna behandlat frågan

om likvid för vissa av Eslövs skofabriks aktiebolag fullgjorda leveranser

av marschskodon till armén samt om besiktning av för försöksändamål anskaffade

skodon. (Del I sid. 26—29).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 7

Beträffande detta spörsmål kommer utskottet att framdeles under riksdagen

avgiva utlåtande, vilket utskottet velat härigenom för riksdagen

anmäla.

6:o) Under försvarsdepartementet, § 21, liava revisorerna lämnat eu redogörelse

för och meddelat särskilda sammanställningar rörande de kostnader,

som utgått för iordningställande av arméns flygfält vid Hägerstalund å

Järvafältet samt för ordnande av marinens flygstation vid Hägernäs utanför

Stockholm. (Del I sid. 36—38.)

I samband härmed hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Av ovanstående sammanställningar framgår, att staten under de senaste

åren nedlagt betydande kostnader på anordnandet av start- och landningsplatser

för land- och sjöflygplan i huvudstadens närhet. Samtidigt pågår

emellertid, enligt vad revisorerna erfarit, undersökning i fråga om ordnandet

av flygfält och flyghamn för Stockholms stad. Det synes därför önskvärt,

att, innan ytterligare kostnader nedläggas för ordnandet av flygfält och

flyghamn för militärt bruk i Stockholmstrakten, en undersökning verkställes,

huruvida icke dessa frågor kunna lösas genom samarbete mellan staten och

staden. Otvivelaktigt skulle nämligen för båda parterna ett dylikt samarbete

medföra beaktansvärda fördelar framför allt ur ekonomisk synpunkt.

Då inom åtskilliga kommuner spörsmålet om ordnandet av flygplatser för

trafikflygning är aktuellt, hava revisorerna ansett sig höra framhålla angelägenheten

av, att frågan om det militära flygväsendets ordnande icke

bringas till avgörande, utan att möjligheterna till ett samarbete mellan

staten och kommunerna undersökas i de fall, där ett dylikt samarbete kan

tänkas ifrågakomma.»

Med anledning av revisorernas berörda uttalande bär yttrande avgivits

av chefen för flygvapnet (Del III sid. 32), som därvid anfört, att kommunens

medverkan borde begäras vid ordnandet av militära flygplatser, som jämväl

kunde komma kommun till godo vid civil lufttrafik, såsom fallet vore med

flygplatser vid flygkårerna i Uppsala, Västerås och Östersund. Något uppskov

med avgörandet av det militära flygväsendets ordnande vore härför

icke erforderligt och heller icke tillrådligt, då detta ändock krävde avsevärd

tid. Denna medverkan kunde enligt chefens för flygvapnet mening genomföras

under flygvapnets organisation.

Utskottet ansluter sig till den av revisorerna uttalade meningen att möjligheterna

till ett samarbete mellan staten och kommunerna bör undersökas

i de fall, där ett dylikt samarbete kan tänkas ifrågakomma. Då emellertid

utskottet, på grund av vad chefen för flygvapnet uttalat, har anledning förvänta,

att denna fråga upptages till ingående övervägande, har utskottet

allenast ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

/tarfemenf

och Eslövs

sko fabrik.

t issel arbeten

för ordnandet

av det militära

flygväsendet.

I t skottets

//firande.

omförmäla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Grunderna föi

beräkningen

av marinens

förplägnadsanslag.

Utskottets

yttrande.

Debitering av

läkarearvode i

fall, där statsbidrag

utgår

till sjukvårdskostnad.

t

7:o) Under försvarsdepartementet, § 22, hava revisorerna behandlat frågan

om grunderna för beräkningen av marinens förplägnadsanslag (Del I sid. 38).

Revisorerna hava därvid anfört följande:

»I anslutning till de uppgifter, som revisorerna meddelat rörande arméns

mathållningsanslag och grunderna för dess beräkning hava revisorerna ansett

sig böra meddela följande sammanställning i fråga om de å marinens

förplägnadsanslag (anslagen till naturaunderhåll åt personal vid flottan och

kustartilleriet) redovisade kostnaderna under räkenskapsåren 1920, 1921,

1922, 1923/1924 och 1924/1925:

Ai-

Ordinarie för-

budget-

år

slagsanslag

1920 .......................

............. 2,098,436

530,900

1921 .......................

............. 2,098,436

530,900

1922 .......................

............. 2,300,000

1923/1924..............

............ 2,762,500

1924/1925...............

............. 2,748,700

Extra Brist, som täckt s

anslag av kassafonden

— 2,070,564: 9 8

—- 714,561: 9 3

1,868,944: et

514,642: 8 3

1,479,800 59,366:84

331,643: 2 7

416,166: 23

Anslagen hava under nämnda fem år överskridits med närmare 6,000,000

kronor.

För budgetåret 1924—1925 bär till grund för anslagsberäkningen legat

ett portionspris av i land 80 öre och till sjöss 1 krona 50 öre för dag.

Då i stort sett samma missförhållanden i avseende å anslagsberäkningen

och dess överensstämmande med verkliga kostnaden föreligger i fråga om

marinens förplägnadsanslag, som beträffande arméns mathållningsanslag,

hava revisorerna velat här hänvisa till i fråga om sistnämnda anslag gjorda

uttalande.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen. (Del III sid. 33 och 34.)

Utskottet anser i likhet med revisorerna, att en förändring i fråga om

grunderna för beräkningen av marinens förplägnadsanslag bör vidtagas.

Under hänvisning till vad utskottet under punkt 4:o) uttalat beträffande

beräkningsgrunderna för arméns mathållnings- och furageringsanslag, har

utskottet allenast velat, vad i fråga om nu förevarande ärenden förekommit,

för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under socialdepartementet, §, 32, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan om debitering av läkarearvode i fall, där statsbidrag utgår

till sjukvårdskostnad. (Del I sid. 49 — 52.)

Efter att hava redogjort för de i ärendet gällande bestämmelserna i kungl.

kungörelsen den 8 november 1918 (nr 843) och den genom kungörelse samma

dag fastställda taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för

enskild sjukvård m. m. hava revisorerna, närmast med anledning av en

inom riksräkenskapsverket i ärendet framställd anmärkning, gjort följande

uttalande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 9

»Vad till eu början angår själva sakfrågan finna revisorerna, på grund

av de åberopade bestämmelserna i ifrågavarande taxa, jämförda med de för

riksdagen framlagda motiven för desamma, sådana dessa kommit till uttryck

i ovanberörda departementschefs uttalande, det vara uppenbart, att i fall,

där statsbidrag till läkararvode enligt ovannämnda kungörelse den 8 november

1918, nr 843, åtnjutes, endast det lägsta i berörda taxa stadgade arvode

skall utgå. Då chefen för riksräkenskapsverket icke desto mindre i sin

tolkning av nu ifrågavarande bestämmelser givit uttryck åt en annan häremot

stridande mening, synes det revisorerna nödigt, att en sådan omredigering

av vederbörande författningsbestämmelser vidtages, att för framtiden

varje möjlighet till tvekan eller missförstånd rörande deras innebörd

undanröjes.

Med anledning av vad chefen för riksräkenskapsverket anfört därom, att

ifrågavarande anmärkningar syntes hava kunnat tillbakavisas med stöd av

§ 21 av instruktionen för verket, kunna revisorerna icke underlåta att fästa

uppmärksamheten å de betänkliga konsekvenser en dylik tolkning av instruktionen

skulle kunna komma att medföra med hänsyn till effektiviteten av

ifrågavarande myndighets granskningsverksamliet. Enligt revisorernas mening

råder icke något tvivel om att det i förevarande fall gällt en fråga av

principiell innebörd och av en i längden relativt avsevärd ekonomisk räckvidd.

Sakens utredning och beivrande kunde i detta fall ej väntas förorsaka

nämnvärt arbete.»

Förklaring har avgivits av medicinalsstyrelsen (Del III sid. 59), som anfört,

att styrelsen funne det lämpligt att nämnda kungörelse nr 843/1918

fullständigades med ett uttryckligt stadgande om att vid beräkning av statsbidraget

det i gällande läkartaxa i varje särskilt fall lägst stadgade arvodet

skulle läggas till grund för sagda bidrag.

Då utskottet, med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört, torde kunna

utgå från att styrelsen gör framställning om erforderlig författningsändring,

har utskottet, som delar revisorernas i detta ärende uttalade uppfattning,

icke ansett särskild åtgärd från riksdagens sida behöva i detta fall påkallas.

Utskottet har därför endast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

9:o) Under socialdepartementet, §. 35, hava revisorerna redogjort för en

aV dem verkställd undersökning i fråga om arvoden till kommissionärer vid

statsdepartement m. fl. ämbetsverk. (Del I sid. 53—56.)

Revisorerna hava i samband därmed gjort följande uttalande:

»Den av revisorerna nu företagna undersökningen ger vid handen, att

kommissionärsverksamheten har en betydande omfattning och att även om

man endast ser till de arvoden, som debiterats i enlighet med kommissionärskungörelsen,

avsevärda belopp inflyta i form av dylika arvoden. Påtagligt

är, att från allmänhetens sida ett behov föreligger att inom olika statliga

institutioner äga tillgång till befattningshavare, till vilkas åligganden hör

att tillhandagå rättssökande i de avseenden, som omtalas i nämnda kungörelse.

Emellertid torde det såsom regel förhålla sig så, att det arbete, kommissio
-

Utskottets

yttrande.

Kommission

ärsar radon.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Utskottets

yttrande.

Löneförmåner

under tjänstledighet

för

visst uppdrag.

nären, vilken vanligen är i ämbetsverket anställd tjänsteman, liar att såsom

kommissionär utföra, helt eller till övervägande delen förrättas under arbetstiden

å tjänsterummet. Vid sådant förhållande synes det kunna sättas L

fråga, om icke en sådan omläggning av kommissionärsskapet borde äga rum,

att kommissionärsfunktionerna inom vederbörande verk pålades någon eller

några befattningshavare inom verket såsom en del av deras ordinarie tjänsteåligganden.

Dessa befattningshavare skulle följaktligen hava att biträda

allmänheten på sätt kommissionärerna för närvarande författningsenligt

hava att göra, men utan att härför utöver vanliga löneförmåner uppbära

någon gottgörelse av parterna. I stället borde fastställas vissa efter ärendenas

beskaffenhet anpassade avgifter, vilka eventuellt i form av stämpelavgifter

skulle ingå till statsverket. Detta skulle på sådant sätt kunna tillgodogöras

en icke obetydlig inkomst.

Det synes revisorerna önskvärt, att vid den pågående utredningen av

frågan om omarbetning av kommissionärskungörelsen nu ifrågasatta anordning

jämväl kommer under närmare omprövning.»

Såsom revisorerna framhållit, uttalade 1925 års riksdag såsom sin mening,

att det måste anses önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer

hos statsmyndigheter omarbetades med hänsyn till numera inträdda

förhållanden, ävensom att föreskrifterna gåves ett i så måtto utsträckt tilllämplighetsområde,

att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall,

där allmänheten hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär

i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens

verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Kungl. Maj:t måtte

snarast möjligt föranstalta om en omarbetning i av riksdagen angiven riktning

av berörda föreskrifter.

I samband med den utredning, som sålunda av riksdagen begärts, synas

de av revisorerna anförda synpunkterna i fråga om anställande av och ersättning

till kommissionärer böra komma under omprövning. Det synes

nämligen utskottet, som om starka skäl kunde anföras för en omläggning

av liommissionärsinstitutionen på sätt revisorerna ifrågasatt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte i samband med den av

1925 års riksdag begärda omarbetningen av föreskrifterna

i kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande

av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbets

verk m. 11. myndigheter jämväl taga under övervägande de

av riksdagens revisorer i ovan berörda uttalande anförda

synpunkterna.

10:o) Under kommunikationsdepartementet, § 36, hava revisorerna anfört

följande, (del I sid. 57 och 58):

»Vid granskning i riksräkenskapsverket av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

räkenskaper för budgetåret 1923 1924 anmärkte vederbörande revisor

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 11

till återbetalning ett belopp av 774 kronor 20 öre, utgörande till byrådirektören

G. C. A. Lindencrona utbetalad full avlöning med dyrtidstillägg för

tiden den 1—21 februari 1924, varunder Lindencrona åtnjutit tjänstledighet

för resa till Paris och Cliamonix för Sveriges olympiska kommittés rakning.

I avgiven förklaring den 1 maj 1925 anförde dåvarande överdirektören i

styrelsen Wijnbladh samt byrådirektören Lindencrona, vilka undertecknat

anordningarna, bland annat följande. De hade varit av den uppfattningen,

att det uppdrag, som föranlett tjänstledigheten, på grund av sin art varit av

offentlig natur. Uppdraget hade avsett att vid olympiska spelen i Cliamonix

representera Sverige och lämnats Lindencrona av Sveriges olympiska kommitté.

Den olympiska kommittén bestode av 10 ledamöter, utsedda av de

båda officiella idrottsorganisationerna under ordförandeskap av H. K. H. Kronprinsen.

De medel, som stode till denna kommittés förfogande, härflöte från

lotterier, beviljade av Kungl. Maj:t för Sveriges deltagande i olympiader.

Kommitténs räkenskaper vore underkastade revision av två av Kungl. Maj:t

utsedda revisorer.

I sina påminnelser hemställde revisorn om anmärkningens fastställande,

då Lindencronas tjänstledighet icke avsåge sådant fall, där enligt gällande

avlöningsbestämmelser avlöning bort utgå. I detta yrkande instämde vederbörande

byråchef.

Efter föredragning av ärendet den 15 maj 1925 inför chefen för riksräkenskapsverket

yttrade denne till protokollet: ’Då det Lindencrona meddelade

uppdraget att representera Sverige vid ifrågakomna tillfälle måste

med hänsyn till förhandenvarande förhållanden betraktas såsom utfört för

statens räkning, ehuru detsamma icke direkt meddelats av statlig myndighet

i hittills vanlig inskränkt bemärkelse, men likväl av en fullt officiell

organisation, som i berörda hänseende otvivelaktigt representerar svenska

nationen, och den för fullgörandet av samma uppdrag erforderliga ledigheten

förty bör hänföras till under A. i 3 § av nådiga kungörelsen den 3!

december 1921 med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 22

juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,

tillhörande den civila statsförvaltningen, omnämnd ledighet, finner jag anmärkningen

icke böra godkännas.’ Mot riksräkenskapsverkets berörda beslut

anmälde föredragande förste revisorn avvikande mening, men beslutet bär

icke överklagats.

Revisorerna finna uppenbart, att ifrågavarande uppdrag icke kan hänföras

till uppdrag för statens räkning samt att gällande avlöningsbestämmelser

icke giva något som helst stöd för att, såsom i förevarande fall skett, låta

vederbörande befattningshavare åtnjuta oavkortade löneförmåner. På grund

härav och särskilt med hänsyn till de konsekvenser den av generaldirektören

hävdade tolkningen av berörda bestämmelser kan komma att medföra, hava

revisorerna ansett sig höra för riksdagen omförmäla, vad sålunda förekommit.

»

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (del III,

sid. 67), som meddelat att Lindencrona under berörda ledighet fått vidkännas

ett avdrag å sin lön med 8 kronor 50 öre om dagen samt tillika framhållit,

att riksräkenskapsverkets utslag i anmärkningsmålet icke vore för styrelsen

prejudicerande.

I likhet med revisorerna måste utskottet finna det uppenbart, att det

Lindencrona av Sveriges olympiska kommitté meddelade uppdraget att repre
-

l t s kottet.-

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Bro- och väganläggning

vid Vaxholm.

tentera Sverige vid olympiska spelen i Chamonix under inga omständigheter

kan betraktas såsom ett uppdrag för statens räkning. Utskottet kan

alltså icke dela den uppfattning, som chefen för riksräkenskapsverket uttalat

vid föredragning den 15 maj 1925 av den inom verket gjorda anmärkningen

i fråga om Lindencronas avlöning under tjänstledighet för fullgörande av

nämnda uppdrag. Den av föredragande förste revisorn inom riksräkenskapsverket

reservationsvis angivna ståndpunkten, att Lindencrona bort under

sin tjänstledighet avstå hela avlöningen, måste enligt utskottets mening vara

den riktiga. Med hänsyn till de konsekvenser, som skulle bliva en följd av

ett fortsatt tillämpande av den tolkning av gällande avlöningsförfattningar,

som chefens för riksräkenskapsverket berörda beslut innefattar, liar utskottet

icke kunnat underlåta att i detta fall giva sin ståndpunkt tillkänna.

Vad sålunda förekommit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

11 :o) Under kommunikationsdepartementet, § 37, hava revisorerna meddelat,

att de besett broanläggningen över Pålsundet mellan Vaxön och Bogesundslandet

(del I sid. 58—Öl).

Revisorerna hava i ärendet anfört följande:

»I en den 15 maj 1925 dagtecknad framställning har Vaxholms stads

drätselkammare hos Kungl. Maj:t hemställt att för anläggning av bro över

Pålsundet mellan Vaxön och Bogesundslandet jämte väg från stadsplanegränsen

till brons norra landfäste snarast möjligt komma i åtnjutande av

statsbidrag av de medel, som för ifrågavarande slags arbeten kunde vara

tillgängliga.

Vidare har Danderyds skeppslags vägstyrelse i en den 17 juli 1925 dagtecknad

ansökning anhållit att komma i åtnjutande av statsbidrag för förbättring

av vägen från Bogesunds allé till Pålsundet jämte anläggning av

tillfartsväg till Pålsundsbron.

I sitt den 1 oktober 1925 avgivna förslag till fördelning av reservationsanslaget

för budgetåret 1925—1926 å 3 miljoner kronor för anläggning av

nya samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda

vägar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat anslag till rikets olika

län å tillhopa 2,960,600 kronor. Bland dessa anslag upptages ett belopp å

42,000 kronor till påbörjande av det arbete, för vilket statsbidrag begärts av

Danderyds skeppslags vägstyrelse och för vilket arbete beräknats en kostnad

av 149,000 kronor, men däremot icke något anslag till Vaxholms stad.

Emellertid har styrelsen i sitt förslag anmält, att styrelsen beträffande användningen

av återstående belopp, 39,400 kronor, avsåge att framdeles inkomma

med framställning. Av sistnämnda belopp vore 20,000 kronor avsedda

för Stockholms län. Enligt vad som från styrelsen meddelats revisorerna,

torde berörda stimma å 20,000 kronor hava reserverats såsom ett första

bidrag för bron över Pålsundet med tillfartsväg inom Vaxholms stad.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka, efter

vilka grunder ifrågavarande riksdagsanslag varit avsett att disponeras.

Såvitt revisorerna kunnat utröna, kvarstå dessa grunder i huvudsak oförändrade,

alltsedan riksens ständer vid 1840—1841 årens riksdag första

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

13

gången anvisade medel ''till anläggning av nya eller förbättring och omläggning

av backiga och mindre göda vägar’.

Vid 1847—1848 års riksdag väcktes emellertid i borgarståndet eu motion

av Jacob Westin, vari uttalades farhågor för eu alltför sträng och inskränkt

tydning av ordet vägar kunde hindra medlens användande på ställen, där

arbeten av samma art vore lika nödvändiga och för rörelsen nyttiga som

på de ställen, där de dittills företagits. Motionären framhöll, att derå städer

inom sitt s. k. staket inneslöte jord och vägar, vilka i själva verket vore

land och landsvägar, men fått namn av gator, vilka det vore naturligt och

billigt att städerna underhölle, lika väl som landet underhölle landsvägarna.

Däremot vore det icke naturligt och billigt, att städerna förgäves begärde

att av bemälda anslag undfå något understöd till förbättring av de verkliga

landsvägssträckor, de måste underhålla. Även landsbygdens invånare maste.

ansåg motionären, vara mera intresserade för förbättringen av ett sådant

vägstycke inom en ort, där trafiken vore livlig och dit de förde sina produkter,

än av ett längre bort från trafikens medelpunkt beläget. Motionären

föreslog därför, att riksens ständer måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att

anslagets användande icke måtte strängt inskränkas till vägar, som hettes

tillhöra landet, utan även kunna, då Kungl. Maj:t så nödigt och lämpligt

prövade, lämna bidrag till omläggning eller sänkning av backar inom städers

staket, helst i fall dessa befunnes på sådana ställen, att vägen endast oegentligen

kunde kallas stadsgata, ehuru de kommit att ligga inom en tull.

Riksens ständer avslogo emellertid motionen.

Den i motionen förekommande upplysningen om den tolkning av bestämmelserna,

som dittills tillämpats, har föranlett revisorerna att med ledning

av i riksarkivet förvarade handlingar undersöka sådana före år 1847 fattade

beslut angående begärda statsbidrag av anslaget ifråga, som beröra stad.

Revisorerna anse sig böra redogöra för två dylika av Kungl. Maj:t fattade

beslut.

i Uti skrivelse den 5 december 1845 anhöll magistraten och borgerskapet i

Torshälla om statsbidrag för sänkning av den för den allmänna trafiken

besvärliga, inom stadens område belägna s. k. Hallspånga backe, under framhållande

tillika, att det vore av största vikt att arbetsförtjänst så vitt möjligt

bereddes obemedlade personer i den av missväxt lidande orten.

Sedan framställningen blivit av Konungens befallningskavande i Södermanlands

län samt styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader tillstyrkt,

beviljade Kungl. Maj:t den 11 februari 1846 för berörda vägsänlcnings

utförande ett statsbidrag av 675 riksdaler banko, att utgå av de utav rikets

ständer till anläggning av nya samt till omläggning av backiga och mindre

goda vägar anvisade medel.

Uti skrivelse den 13 mars 1846 hemställde överståthållarämbetet om statsbidrag

av 4,150 riksdaler banko till understöd för tillämnad sänkning av

den särdeles branta s. k. Karthago backe, belägen å Hantverkaregatan inom

Kungsholms församling i Stockholm, varvid skulle vinnas dels lättnad i

trafiken för stadens invånare och för inkommande lantbor, dels en nyttig

arbetsförtjänst åt stadens behövande personer. Uti häröver den 21 mars

1846 avgivet utlåtande anförde styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader,

bland annat, att, enär rikets ständer i underdånig skrivelse den 15

maj 1845 yttrat, det den fond, varifrån anslaget vore begärt, vore avsedd

för anläggning av nya eller förbättring av backiga och mindre goda vägar,

styrelsen ansåg sig, då gators omläggning eller sänkning inom städers områden

icke syntes böra hänföras till arbeten för förbättring av landets all
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

manna vägar, icke kunna tillstyrka bifall till framställningen; helst som

dessutom ett ganska äventyrligt prejudikat måhända skulle komma att därigenom

uppstå, då Stockholms stad hade flera gator av ungefär samma

beskaffenhet som Hantverkaregatan och varest avgrävningar för sänkning

av backar ävenledes vore av behovet påkallade.

Med avseende ä vad styrelsen sålunda anfört, förklarade Kuugl. Maj:t

den 12 juni 1846, att något anslag för ifrågavarande arbete icke kunde

beviljas från den för väglorbättringar till Kungl. Maj:ts disposition ställda

fond.

Revisorerna anse för sin del tveksamt och förtjänt att närmare utredas,

huruvida medel av det alltjämt utgående anslaget för anläggning av nya

samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar

kunna avses även för städer till väg- och broanläggningar inom stadsområden.

Att de anslag, som för ändamålet kunna beviljas, äro behövliga

å landsbygden, torde framgå därav, att enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i samband med avgivande av förslag till fördelning av innevarande

budgetårs anslag å 3,000,000 kronor uppgivit, den 4 januari 1925 hos styrelsen

innelegat ansökningar om statsbidrag till utförande av vägföretag för

en beräknad byggnadskostnad av 54,333,610 kronor, av vilket belopp enligt

nu tillämpade grunder för statsbidrags beviljande i runt tal 36,200,000 kronor

folie på staten.

Vad nu ifrågavarande väg- och broföretag beträffar hava revisorerna icke

kunnat undgå att uppmärksamma följande. Vaxholms stads ansökan om

statsbidrag avgavs såsom nämnts den 15 maj 1925 och Danderyds skeppslags

vägstyrelses ansökan den 17 juli 1925. Ehuru ansökningarna så sent

inkommit, har anslag för det ena av de ifrågasatta företagen uppförts i vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens den 1 oktober avgivna förslag till fördelning

av löpande årets anslag och för det andra företaget har ett belopp reserverats,

trots det att hos styrelsen den 1 januari 1925 innelågo ansökningar

om statsanslag till ett omkring 12 gånger större belopp än det som för

budgetåret anvisats.»

Mot revisorernas uttalande har reservation anförts av herr J. Nilsson

i Malmö.

Förklaring i ärendet har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

(del III sid. 67—69) som därvid anfört följande:

»Genom laga kraftvunnet utslag den 27 maj 1925 bär länsstyrelsen i

Stockholms län förpliktat de väghållningsskyldiga i Danderyds skeppslags

väghållningsdistrikt att omlägga och förbättra vägen från Bogesunds allé

till Pålsundet samt att anlägga tillfartsväg till Pålsundsbron under förutsättning

bland annat, att den ifrågasatta bron över Pålsundet byggdes,

ävensom att statsbidrag beviljades med V, av kostnaden för vägarbetena,

marklösen oberäknat.

Vidare har Eders Kungl. Maj:t, efter därom av drätselkammaren i Vaxholms

stad gjord framställning, den 26 juni 1925 förklarat, att, därest

hinder eljest ej mötte för utförande av anläggning av eu fast bro över

Pålsundet mellan Vaxön och fastlandet vid Bogesund jämte tillfartsväg till

brons norra landfäste, den omständigheten, att arbetet med företaget redan

nu påbörjades, icke skulle betaga Vaxholms stad möjlighet att framdeles

komma i åtnjutande av det statsbidrag, som kunde till företaget utgå, med

skyldighet likväl för vederbörande att underkasta sig de villkor beträffande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

15

arbetsplan, ledning av och kontroll å arbetet m. in., som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kunde komma att uppställa.

Sedermera har länsstyrelsen i Stockholms län i skrivelse till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen den 15 juli 1925 bland annat förordat nu ifrågavarande

väg- och broföretag till erhållande av statsbidrag av de medel, som

av riksdagen för budgetåret 1925—1926 anvisats för anläggning av nya

samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda

vägar. Länsstyrelsen har därvid uppenbarligen ansett, att berörda vägoch

broföretag vore av den vikt och betydelse för den allmänna samfärdseln,

att detsamma före andra väg- och broföretag inom länet, för vilkas utförande

ansökningar om statsbidrag tidigare ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vore förtjänt av att redan nu tillgodoses med statsbidrag.

I anledning härav liar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt den 1

oktober 1925 avgivna underdåniga förslag till fördelning av 1925—1926 års

vägbyggnadsmedel dels förordat ett belopp av 42,000 kronor till påbörjande

av arbetet med omläggning och förbättring av vägen från Bogesunds allé

till Pålsundet jämte anläggning av tillfartsväg till Pålsundsbron inom

Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt, dels ock reserverat ett belopp av

20,000 kronor, vilket i enlighet med länsstyrelsens ovannämnda skrivelse

har avsetts för påbörjande av arbetet med förenämnda bro över Pålsundet

med tillfartsväg å Vaxön. Dessa underdåniga förslag hava av Eders Kung!.

Maj:t bifallits.

Angående arbetsföretagets förordande till statsanslag i (ten ordning,

som sålunda blivit av Eders Kungl. Maj.t slutligt fastställd, har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen icke ansett sig haft vägande skäl till frångående

av länsstyrelsens förslag.

Beträffande revisorernas uttalande i samma ärende angående frågan,

huruvida medel av det alltjämt utgående anslaget för anläggning av nya

samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar

kunna avses även för städer till väg- och hroanläggningar inom stadsområden,

får styrelsen såsom sin uppfattning meddela, att den omständigheten,

att ett företag är beläget inom stadsområde icke lärer utgöra något principiellt

hinder för tilldelande av statsbidrag. 1 enlighet härmed har Eders

Kungl. Maj:t genom nådiga brev den 15 april 1904, den 3 november 1905,

den 8 mars 1907, den 21 maj 1910, den 30 december 1910, den 25 november

1921 och den 23 oktober 1925 beviljat statsbidrag till följande inom stadsområden

belägna företag, nämligen:

Utgrävning av den s. k. Jakobsbergsbacken å allmänna landsvägen mellan

Ystad och Störa Herrestad inom staden Ystads område, Malmöhus län.

(Kungl. Maj:ts beslut den 15 april 1904.)

Anläggning av väg mellan Bomhus i Valbo socken och Gävle stad, Gävleborgs

län. (Kungl. Maj:ts beslut den 3 november 1905.)

Omläggning av den inom Uddevalla stads område fallande delen av vägen

mellan Uddevalla och Åsens gästgivaregård, Göteborgs och Bohus län.

(Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars 1907.)

Anläggning av den inom Umeå stads område fallande delen av väg från

Mickelsträsk till Umeå, Västerbottens län. (Kungl. Maj:ts beslut den 21

maj 1910.)

Omläggning av landsvägen mellan Eskilstuna och Strängnäs vid Rolighetsbacken

å Eskilstuna stads område, Södermanlands län. (Kungl. Maj:ts beslut

den 30 december 1910.)

Omläggning av den inom Nyköpings stads icke planlagda område belägna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

delen av Stenbrovägen, Södermanlands län. (Kung]. Maj ds beslut den 25

november 1921.)

Anläggning av väg från Piteå stad till Ankarskatan inom Piteå stads

icke planlagda område, Norrbottens län. (Kungl. Majds beslut den 23 oktober

1925.)

Såsom av denna förteckning framgår, hava statsbidrag ur väg- och brofonderna

endast i undantagsfall lämnats till stadskommunala företag. I

skrivelse den 14 juni 1924 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid avstyrkande

av visst statsbidrag till städerna Jönköping och Huskvarna uttalat

följande: »Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser sig även i detta sammanhang

böra fästa uppmärksamheten vid, att det nu ifrågavarande företaget

är beläget inom Jönköpings och Huskvarna stadsområden. Ehuru denna

omständighet icke lärer utgöra något principiellt hinder för tilldelande av

statsbidrag, anser sig styrelsen dock böra erinra därom, att så i regel ej

hittills skett samt att de ovan berörda, med hänsyn till behovet otillräckliga

anslagsmedlen ansetts höra i första hand användas för broföretag på landsbygdens

allmänna vägnät. Ehuru skäl lära kunna anföras för utvidgande

av brofondens ändamål, så synes dock under nuvarande förhållanden och

med de ytterligt skärpta krav, som motortrafiken ställer på det allmänna

vägnätets talrika broar, en dylik utvidgning ej nu kunna förordas.» 1 enlighet

med denna uppfattning har styrelsen endast, då synnerliga skäl

därtill förelegat, tillstyrkt statsbidrag till stadskommun. För Vaxholms

del har stadens från landkommunikation i övrigt helt avskurna läge samt

intressegemenskapen i frågan med Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt

varit av avgörande betydelse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ställningstagande.»

utskottet* Utskottet, som måste finna det tvivelaktigt, om, på sätt i förevarande fall

yttrande. s].e^ i,i(jrag fr^n allmänna väganslaget må utgå till stadskommun, har ansett

vad i detta ärende förekommit vara av den betydelse, att utskottet velat

detsamma för riksdagen

omförmäla.

Ersättning till

tulltjänsteman

för skada, som

åsamkats

honom i

tjänsteutövning.

12:o) Under finansdepartementet, § 51, hava revisorerna redogjort för ett

fall, då en tulltjänsteman under tjänsteutövning tillskyndats skada, och den

gottgörelse, som i anledning härav tillerkänts honom av tullverket (Del I

sid. 70—72).

Revisorerna hava till denna redogörelse anknutit följande uttalande:

»Revisorerna hava genom den redogörelse, de här ovan lämnat för ifrågavarande

ärende, velat fästa uppmärksamheten på att de nu i ämnet gällande

författningsbestämmelserna icke synas lämna tulltjänstemännen det rättsskydd,

som enligt revisorernas mening borde tillkomma dem med hänsyn

till den många gånger farliga bevakningstjänst, de ha att utföra. Visserligen

har nu ifrågavarande tulltjänsteman av billighetsskäl tillerkänts en

viss ersättning ur anslaget till hemliga utgifter, men då skada, som här är

fråga, icke torde kunna hänföras till olycksfall i tjänsten, lärer tulltjänsteman

likväl icke vara berättigad att av tullverket erhålla ersättning för dylik

skada. Revisorerna vilja särskilt framhålla den betydelse i kampen mot

smugglingen det enligt revisorernas mening måste hava, att de med bevak
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

17

ningen sysselsatta känna sig tryggade mot den skada i ekonomiskt ock andra

hänseenden, som genom överfall i tjänsteutövning kan drabba dem. Revisorerna

ifrågasätta därför sådan ändring av nu gällande författningsbestämmelser,

att tullverket i första hand blir ersättningsskyldigt till vederbörande

tjänsteman för skada, som ovan sagts.»

Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 76), som ej

haft något att erinra mot revisorernas förslag, men framhållit, att motsvarande

önskemål torde göra sig gällande även å andra förvaltningsområden.

I likhet med revisorerna finner utskottet av omständigheterna påkallat, att utskottets

sådan ändring vidtages i vederbörande avlöningsbestämmelser, att därav yttrandeotvetydigt

framgår, att sjukdom på grund av skada, som genom förbrytelse

tillskyndas befattningshavare vid tullverket under tjänsteutövning, skall

anses som olycksfall i tjänsten. Visserligen måste en dylik föreskrift äga

särskild betydelse för tjänstemän vid tullverket, men då liknande fall torde

kunna inträffa även inom andra grenar av förvaltningen, anser utskottet,

att en blivande bestämmelse i ämnet bör omfatta samtliga befattningshavare

i statens tjänst.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa sådan omarbetning

av gällande bestämmelser om ersättning åt befattningshavare

i statens tjänst vid olycksfall i tjänsten,

att därunder må innefattas jämväl sådana fall, då dylik

befattningshavare genom förbrytelse åsamkas skada

under tjänsteutövning, samt för riksdagen framlägga

förslag i berörda hänseende.

13:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 59, hava revisorerna upptagit till Domkapitlens

behandling frågan om medelsförvaltningen hos domkapitlen (Del I sid. 77 "wdelsför
och

78). valtning
Revisorerna

hava anfört följande:

»Revisorerna hava uppmärksammat, att domkapitlen i sina till riksräkenskapsverket

avlämnade räkenskaper icke upptagit till redovisning vissa av

domkapitlen förvaltade fonder och kassor samt att dessa medel enligt uppgift

endast underkastas granskning av revisorer, utsedda av domkapitlen

själva eller i vissa fall av stiftens prästerskap.

För att närmare utröna arten av dylika fondmedel hava uppgifter härom

införskaffats från fyra domkapitel, nämligen från domkapitlen i Uppsala,

Växjö, Göteborg och Luleå. Därvid har inhämtats, att de fonder, vilka av

nämnda domkapitel i redovisningshänseende behandlats på sätt ovan sagts,

huvudsakligen tillkommit genom donationer, frivilliga sammanskott av

prästerskapet eller genom kapitalisering av vissa försäljnings- och räntemedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 38 höft. (Nr 60-61.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

18 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Fondernas antal uppgå för ifrågavarande fyra domkapitel till ett sjuttiotal

med en sammanlagd kapitalbehållning å omkring 1,600,000 kronor. Avkastningen

av desamma disponeras huvudsakligen för understöd till präster

och prästänkor inom stiften, för stipendier till teologie studerande samt för

vissa kyrkliga och sociala ändamål. Beträffande domkapitlet i Luleå har

särskilt uppmärksammats, att bland de av denna myndighet i förevarande

sammanhang uppgivna fonderna, upptagits medel, vilka redovisats under

titeln ''Domkapitlens enskilda understödsfond'' och disponeras för avlöning

till domkapitlets extra befattningshavare utöver av riksdagen för ändamålet

anvisade anslagsmedel.

I fråga om sättet för granskningen av fondernas förvaltning har, såvitt

kunnat utrönas, endast beträflande tva av dem i donationsbestämmelserna

uttryckligen angivits, att desamma skola granskas av särskilda revisorer.

Enligt revisorernas mening måste det anses principiellt oriktigt, att medel

till så avsevärda belopp, som här ovan angivits, av offentlig myndighet förvaltas,

utan att berörda förvaltning underkastas den granskning och kontroll,

som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters

medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Givet är, att den revision, som,

på sätt i de flesta av förevarande fall synes förekomma, verkställes av

granskningsmän, vilka utses av den förvaltande myndigheten själv, icke kan

giva tillräcklig trygghet i fråga om granskningens effektivitet och tillförlitlighet.

På grund av den korta tid, som stått riksdagens revisorer till

buds, har det icke varit möjligt att framlägga utredning rörande motsvarande

förhållanden vid andra domkapitel än de ovan nämnda. Revisorerna

hava emellertid inhämtat, att jämväl vid dessa domkapitel medel

av liknande natur finnas, vilka hittills plägat undantagas från riksräkenskapsverkets

granskning. Det synes revisorerna önskvärt, att åtgärder vidtagas

för att samtliga här avsedda kassor och fonder må bliva, i likhet

med andra av domkapitlen omhänderhavda medel, underkastade vederbörlig

räkenskapsgranskning.

Ovanberörda av Luleå domkapitel vidtagna åtgärd, att av fondmedel till

vissa tjänstemän utbetala ersättning utöver den av Kungl. Maj:t i stat fastställda,

giver enligt revisorernas mening ytterligare stöd för önskvärdheten

av en mera verksam kontroll över domkapitlens förvaltning.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga domkapitel och Stockholms stads

konsistorium (Del III sid. 82—123).

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det måste

anses principiellt oriktigt, att medel till avsevärda belopp av offentlig

myndighet förvaltas utan att berörda förvaltning underkastas den glanskning

och kontroll, som eljest utövas med avseende å allmänna verks och

myndigheters medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Enligt utskottets

mening måste det därför anses påkallat, att en förändring i de nuvarande

förhållandena beträffande domkapitlens medelsförvaltning vidtages i avsikt

att samma kontroll må erhållas över denna förvaltning som över annan

förvaltning av allmän natur. Givetvis bör den kontroll, som sålunda torde

böra anordnas, icke omfatta av domkapitlen förvaltade fondmedel av enskild

natur eller sådana donationsmedel, rörande vilka bestämmelser lamnats

om särskild revision och kontroll a förvaltningen. Den omständigheten, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

19

vissa medel blivit för särskilda ändamål donerade, torde däremot icke utgöra

något skäl för att desamma skola undandragas berörda kontroll. Utskottet

anser följaktligen, att särskilda föreskrifter böra i nu ifrågavarande hänseende

utfärdas av Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning

rörande anordnandet av kontroll över domkapitlens ovan

berörda medelsförvaltning samt utfärda de föreskrifter

i berörda hänseende, som må kunna anses erforderliga.

14:o) Under handelsdepartementet, § 81, hava revisorerna redogjort för en

av lotsstyrelsen beslutad upphandling av nya möbler för styrelsens sessionssal,

varvid styrelsen på tillstyrkan av arkitekten hos byggnadsstyrelsen C.

O. Hallström vid granskning av de inkomna anbuden förkastat det lägsta

av Tranås möbelfabriks aktiebolag avgivna å 2,720 kronor samt, sedan viss

jämkning efter underhandlingar åstadkommits i det av den näst lägsta anbudsgivaren,

aktiebolaget Nordiska kompaniet, avgivna, till utförande antagit

detta, som upptog ett belopp av 4,050 kronor. (Del I sid. 114—116).

Revisorerna hava framhållit, att det väckt deras uppmärksamhet, att lotsstyrelsen

icke funnit anledning att inleda närmare underhandlingar med

den lägsta anbudsgivaren, på sätt som skett i fråga om den firma, till vilken

leveransen sedermera överlämnats. Ett sådant förfarande skulle enligt revisorernas

mening stått i bättre överensstämmelse med innebörden av gällande

upphandlingsföreskrifter. Lotsstyrelsens tillvägagångssätt i förevarande fall

syntes revisorerna vittna om bristande uppfattning om vad som i affärsmässiga

uppgörelser är tillbörligt och jämväl innebära ett eftersättande av

statsverkets intressen.

Förklaring har avgivits av lotsstyrelsen (Del III sid. 264 och 265), som

därvid gjort gällande, att de av styrelsen vidtagna åtgärderna varit av beskaffenhet

att på bästa sätt tillgodose statsverkets intresse.

Under handelsdepartementet, § 82, hava revisorerna dessutom redogjort

för en inom riksräkenskapsverket framställd anmärkning i fråga om av

lotsstyrelsen utbetald ersättning till den vid anskaffandet av nya möbler

för lotsstyrelsens sessionsrum och generallotsdirektörens tjänsterum anlitade

arkitekten C. O. Hallström ävensom för den förklaring, som styrelsen i anledning

av anmärkningen avgivit (Del I sid. 116—119).

Efter att hava omförm ält, att ersättningen utgjort 1,881 kronor jämte resekostnadsersättning

ävensom att riksräkenskapsverket icke fattat slutligt beslut

på grund av den gjorda anmärkningen, hava revisorerna anfört följande:

Anskaffande

av nya möbler

för lotsstyrelsens

sessionssal

m. fn.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

»Utan att ingå på frågan om lotsstyrelsens befogenhet att i detta fall

anlita särskild sakkunnig för ordnande av ifrågavarande möbelanskaffning

vilja revisorerna såsom sin mening framhålla, att det arvode, som av

Hallström begärts och blivit honom tillerkänt, måste anses mycket högt.

Genom att arvode tillmätts med hänsyn till det belopp, möblerna kostat

att anskaffa, synes arkitekten icke hava haft intresse av att hålla anskaffningskostnaderna

nere. Revisorerna hava också i föregående paragraf gjort

anmärkning på lotsstyrelsens förfarande att i fråga om möbelleveransen till

sessionsrummet utesluta den lägsta anbudsgivaren. Lotsstyrelsens beslut i

denna fråga har, såsom av revisorernas uttalande i nämnda sammanhang

framgår, fattats på tillstyrkan av arkitekten Hallström.

På sätt av nyssnämnda paragraf framgår, har Hallström såsom ett av

skälen för uteslutande av det lägsta anbudet åberopat, att kostnaderna för

resor i och för utförande av vederbörlig kontroll i viss mån förminskade

fördelen av det billiga anbudet. Revisorerna Unna det egendomligt, att

Hallström icke under sådana förhållanden, då han tillstyrkt antagandet av

det av aktiebolaget Nordiska kompaniet avgivna högre anbudet påpekat, att

även detta anbuds antagande skulle medföra resekostnader för kontroll av

tillverkningen.

Vad sålunda förekommit, hava revisorerna funnit vara av en så anmärkningsvärd

beskaffenhet, att det borde bringas till riksdagens kännedom.»

Förklaring i ärendet har avgivits av lotsstyrelsen (Del III sid. 265—

267), som därvid bland annat åberopat en av Hallström avgiven promemoria

av följande lydelse:

»I avvaktan på, att den särskilda taxa för möbelritningar, vilken är under

utarbetande genom Svenska slöjdföreningen, skall utkomma, har den

praxis utbildats bland utövande möbelarkitekter, att vid beräkning av arvode

för möbelritningar Svenska teknologföreningens arkitekttaxa, klass

V, tillämpas. Denna klass innefattar: ''Inre och yttre dekorativa arbeten.

Rumsinredningar samt inre och yttre detaljer vid redan uppförda byggnader

eller vid byggnadsföretag, för vilket arkitekten åtnjuter arvode,

men vilka icke tillhöra den klass, enligt vilken arvodet i övrigt beräknats,

eller vilka icke ingått i första arbetsplanen utan tillkommit på byggherrens

anmodan under arbetets gång’. Den stipulerar för arbeten av en kostnad

upp till 4,000 kronor ett arvode av 25 procent och upp till 6,000 kronor

av 22.7 procent. Arvodet för arbeten, vilkas kostnad ligger mellan dessa

gränser, beräknas så, alt den högre procentsatsen tillämpas då kostnaden

ligger under medelproportionalen, och den lägre då kostnaden ligger över.

Med denna beräkningsgrund ställer sig arvodet för ifrågavarande möbler

sålunda:

Möbel för sessionsrummet, arbetskostnad.....

arvode 25x4,920

100

D:o d:o gen. dir:s rum, arbetskostnad

arvode 25x3,379

100“

kr. 4,920: —

» 1,230: —

» 3,379: —

» 845: —

Från den sammanlagda arvodessumman har jag dragit 10 procent, ett

avdrag, som visserligen saknar hemul i gällande praxis vid beställningar

av ifrågavarande slag, men som jag ansåg mig kunna och böra gorå på

grund av att mitt arbete väsentligt underlättats genom vederbörandes inom

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

21

lotsstyrelsen klara och konsekventa uppfattning om vad som åsyftades

med denna möbelanskaffning för lokaler inom ett av den svenska arkitekturhistoriens

värdefullaste minnesmärken, nämligen ett gediget tekniskt

utförande och en i möjligaste mån schablonfri formgivning och detta till

ett pris, som enligt vad all erfarenhet visar, endast kan erhållas genom

fri konkurrens mellan olika anbudsgivare.»

För egen del har lotsstyrelsen, på grund av den uppfattning styrelsen

bildat sig om arten och omfattningen av det arbete, Hallström nedlagt å

ifrågavarande möbelanskaffningar, funnit den av Hallström begärda ersättningen

skälig. I anslutning till innehållet i omförmälda förklaring

framhåller styrelsen, att, därest anskaffning av möbler av ifrågavarande

kvalitet skett utan anlitande från styrelsens sida av arkitekt, i priset å möblerna

skulle hava inberäknats ersättning åt utav vederbörande firma i

dylikt fall anlitad arkitekt ävensom att priset i sådant fall ej kunnat,

såsom skett, bestämmas genom konkurrens. För sin del vore styrelsen

övertygad om att, därest möbler av motsvarande slag anskaffats, utan att

arkitekt av styrelsen anlitats, kostnaderna för möblerna skulle ställt sig

högre än som nu blivit fallet.

Beträffande den av revisorerna påtalade posten å 117 kronor 30 öre, utgörande

ersättning till Hallström för företagna resor i och för kontroll

vid möblernas utförande, finge lotsstyrelsen framhålla, att i nämnda belopp

ingår ersättning för två resor till Nyköping och en resa till Hedemora, å

vilka orter det var för styrelsen vid anbudsprövningarna bekant, att

ifrågavarande möbler skulle tillverkas. Därest det utav Tranås möbelfabriksaktiebolag

avgivna anbudet å möbler för sessionssalen antagits,

skulle nämnda belopp kommit att ställa sig betydligt högre.

Slutligen finge lotsstyrelsen erinra, att riksdagens i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 23 maj 1923 nr 192, gjorda framställning angående vidtagande

av sådana åtgärder, som kunde bidraga till nedbringande av arkitektarvodena

vid statens byggnadsföretag, av Kungl. Maj:t överlämnats till sakkunniga,

vilka, enligt vad lotsstyrelsen inhämtat, inom den närmaste

tiden ämnade avgiva betänkande i ämnet, däri jämväl frågan om ersättning

till möbelarkitekter komme att beröras.

De av lotsstyrelsen beträffande förevarande frågor avgivna förklaringarna

har utskottet icke funnit tillfredsställande. Den omständigheten att lotsstyrelsen

på tillstyrkan av arkitekten Hallström vid prövningen av de

inkomna anbuden å ny möbel i sessionssalen förkastat det lägsta anbudet,

men sedermera låtit Hallström uppbära ersättning beräknad med hänsyn

till storleken av det sedermera antagna högre anbudet, måste utskottet beteckna

såsom anmärkningsvärd.

Den inom riksräkenskapsverket gjorda anmärkning rörande det arkitekten

Hallström av lotsstyrelsen tillerkända arvodet har enligt vad utskottet

under hand inhämtat, ännu icke varit föremål för slutlig prövning.

Utskottets

yttrande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Kommissionärer»

hos

patent- och

registreringsverket.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig böra för riksdagen
omförmäla.

15:o) Under handelsdepartementet, § 83, hava revisorerna upptagit till

behandling frågan om ersättningen till kommissionären hos patent- och

registreringsverket (Del I sid. 119 och 120.) Revisorerna, som ansett sig

böra taga del av de utav ifrågavarande kommissionär förda diarierna,

hade funnit, att han förutom ersättning enligt de i gällande kommissionärskungörelse

angivna grunderna tillgodofört sig särskild ersättning för

granskning och bevakning av handlingar med belopp varierande alltefter

uppdragens omfattning mellan 5 och 100 kronor. Sistnämnda del av hans

verksamhet sammanhängde otvivelaktigt med vederbörandes ställning såsom

kommissionär i patent- och registreringsverket och inkomsten härav

tillfölle honom i denna egenskap. Revisorerna hade gjort en approximativ

beräkning av berörda inkomst, vilken uppginge för exempelvis mars månad

1925 till minst 3,250 kronor. För helt år syntes inkomsten kunna uppskattas

till åtminstone 40,000 kronor. Lades härtill det av kommissionären

själv uppgivna, enligt de i kommissionärskungörelsen angivna grunderna

utgående ersättningsbeloppet, efter avdrag för vissa omkostnader eller

9,375 kronor, syntes det sammanlagda arvodesbelopp, som tillfölle kommissionären

i patent- och registreringsverket, kunna beräknas uppgå till

omkring 50,000 kronor årligen.

Granskningen av kommissionärens diarier hade givit revisorerna den

bestämda uppfattningen, att de ersättningsbelopp, som av honom debiterats,

i åtskilliga hänseenden måste anses oskäligt höga. Det förefölle

revisorerna anmärkningsvärt, att patent- och registreringsverket, vilket

icke kunde anses hava saknat kännedom om de av kommissionären tilllämpade

grunderna för arvodesdebiteringarna, icke vidtagit några åtgärder

för rättande av ifrågavarande missförhållanden.

I övrigt hade revisorerna hänvisat till det av dem gjorda allmänna uttalandet

angående kommissionärsinstitutionen.

Förklaring i ärendet har avgivits av patent- och registreringsverket, som

därvid tillika överlämnat ett från kommissionären inkommet yttrande i

ärendet (Del III sid. 267—320). Ämbetsverket har därvid gjort gällande,

att kommissionärens arbete med granskning av bolagshandlingar folie helt

och hållet utom kommissionärskapet och alltså vore fullständigt privat.

Med anledning av revisorernas uttalande, att det förefölle revisorerna anmärkningsvärt,

att patent- och registreringsverket, vilket icke kunde anses

hava saknat kännedom om de av kommissionären tillämpade grunderna

för arvodesdebiteringarna, icke vidtagit några åtgärder för rättande av

ifrågavarande missförhållanden, meddelade patent- och registreringsverket,

att enligt ämbetsverkets mening de grunder, efter vilka Åstrand beräknat

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

23

arvode för arbetet med granskning av handlingar, voro mycket moderata

och att några missförhållanden ej förelegat.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att patentoch

registreringsverket bort vidtaga åtgärder för rättande av ifrågavarande

missförhållanden. Det måste ävenledes enligt utskottets mening anses

mindre lämpligt, att kommissionärskapet inom ämbetsverket så anordnats,

att en befattningshavare tillförsäkras så avsevärda inkomster, som det i

förevarande fall är fråga om, medan verket samtidigt genom t. ex. nedsättning

av arbetstiden nödgats beröva andra befattningshavare vid verket

tidigare åtnjuten ersättning.

Då emellertid 1925 års riksdag begärt en omarbetning av kommissionärskungörelsen

och då utskottet vidare under punkt 9:o) här ovan jämväl ifrågasatt

en förändring i fråga om anställandet av kommissionärer, har utskottet

icke ansett sig böra påkalla särskild åtgärd i nu förevarande fall.

Utskottet har därför allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

16:o) Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 118, hava

revisorerna (Del I sid. 159) anfört, att de vid granskning av vattenfallsstyrelsens

räkenskaper funnit, att avlöningen till samtliga befattningshavare

inom styrelsen för december 1924 utbetalts i två omgångar, en gång omkring

mitten av månaden och en gång vid dess slut. Då gällande avlöningsreglemente

föreskriver, att utbetalning av avlöning skall ske månadsvis i efterskott,

hade revisorerna funnit vattenfallsstyrelsens ifrågavarande förfarande

anmärkningsvärt.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 352 och 353),

som bland annat framhållit, att den i avlöningsreglementet ingående bestämmelsen,

att utbetalning av avlöning sker månadsvis, enligt vattenfallsstyrelsens

uppfattning hade den innebörden, att tjänstemännen icke ägde vare sig

skyldighet att åtnöjas med längre tidsmellanrum mellan löneutbetalningarna

än en månad eller rättighet att påfordra tätare utbetalningar av avlöningen.

Däremot syntes det styrelsen, att nämnda ordningsföreskrift icke rimligtvis

kunde utgöra hinder för vederbörande verksstyrelse att i särskilda fall, när

den funne förhållandena så påkalla, låta utbetala månadslönen i olika repriser,

dock med iakttagande av att varje utbetalning skedde i efterskott, Den

motsatta uppfattning, åt vilken riksdagens revisorer syntes vilja giva uttryck,

innebure enligt vattenfallsstyrelsens åsikt en alltför snäv bokstavstolkning,

för vilken det ej gåves tillräckliga motiv, och som kunde medföra

praktiska olägenheter.

Utskottet kan icke dela den av vattenfallsstyrelsen uttalade uppfattningen,

att icke avlöningsreglementet för kommunikatiousverken skulle lägga hinder

Utskottets

yttrande.

Utbetalning

av avlöningsmedel

inom

vattenfallsstyrelsen.

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

i vägen för vederbörande verksstyrelse att i särskilda fall, när den finner

förhållandena så påkalla, låta utbetala månadslönen i olika repriser. Enligt

utskottets mening har vattenfallsstyrelsen icke varit berättigad att verkställa

den av revisorerna anmärkta utbetalningen av månadslönen för december

1924 i tvenne omgångar, och synes det utskottet, som om utbetalningar av

nu ifrågavarande slag icke för framtiden böra få ifrågakomma. Då utskottet

emellertid förväntar, att, därest så skulle ske, riksräkenskapsverket vid

tager erforderliga åtgärder, har utskottet icke ansett nödvändigt, att för

närvarande påkalla särskild åtgärd från riksdagens sida, utan har utskottet

allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Ersättning 17:o) Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 119, hava

''expeditions-6 revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, att till en förste expeditionsvakt

vakt inom inom vattenfallsstyrelsen utöver lönen utgått ersättning med 125 kronor i

styrelsen Sfor månaden för övervakande av städningsarbete i vissa av vattenfallsstyrelsens

visst arbete, lokaler ävensom för utförande av passningstjänst. (Del I sid. 159 och 160).

Revisorerna hava i anledning härav anfört, att de utan att ingå på ett

bedömande av sättet för beräkning av den extra ersättning eller överhuvudtaget

behörigheten av den gjorda utbetalningen, som sålunda ansetts böra

tillkomma nämnda tjänsteman, ehuru jämväl härutinnan anledning till

erinringar syntes föreligga, ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke tjänstgöringen

för vaktpersonalen borde så kunna ordnas, att fullgörandet av de

åligganden, varom här vore fråga, kunde ingå i de ordinarie göromålen för

någon av de 13 förste expeditionsvakter, expeditionsvakter och kontorsvakter,

som funnes anställda i vattenfallsstyrelsen.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 353 och 354),

som därvid, bland annat, framhållit, att ersättningen för göromålen, vilken

för övrigt redan från och med den 1 juli 1925 nedsatts till 90 kronor för

månad, fastställts med hänsyn till den tid utöver fastställd arbetstid, som

uppskattningsvis beräknats åtgå för desamma, samt till den övertidsersättning,

som befattningshavaren i fråga skulle äga att uppbära, därest hans

extra arbete rubricerades såsom övertidsarbete, vilket det ju faktiskt vore.

Beslutet om ersättningen grundade sig emellertid på bestämmelserna i 40 §

av gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken, jämförd med

kommunikationsverkens lönekommittés motivering till denna paragraf.

Att en omläggning av tjänstgöringstiden för någon av styrelsens vaktpersonal,

så att hans arbete komme att utföras huvudsakligen på morgnar

och eftermiddagar, skulle vara ur ekonomisk synpunkt fördelaktig, kunde

styrelsen ej finna. Då denna personal vore fullt sysselsatt under den ordinarie

arbetstiden, skulle eu sådan åtgärd endast medföra, att en ökning av

den konstanta personalstyrkan måste göras för utförande av den befattningshavares

göromål, som avdelades till övervakande av städningen och skötande

av passningstjänsten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

25

Utskottet kan för sin del icke finna, att den ersättning, vilken av revisorerna

här ovan berörts, kan anses hava utbetalts i överensstämmelse med

40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet, och

vill utskottet, gentemot vad vattenfallsstyrelsen i sin förklaring anfört, framhålla,

att det i förevarande fall icke är fråga om utförandet av städningsarbete

utan om tillsyn inom ämbetsverkets lokaler.

Emellertid framgår av vattenfallsstyrelsens förklaring, att 40 § i kommunikationsverkens

avlöningsreglemente tillämpas i viss mån olika emot vad

som är fallet med den likalydande 31 § i det för allmänna civilförvaltningen

gällande avlöningsreglementet. Detta måste givetvis medföra en betänklig

osäkerhet vid handhavandet av författningsbestämmelserna. På grund härav

har utskottet ansett det vara önskvärt, att tillämpningsföreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t för vinnande av en enhetlig författningstillämpning

å berörda område.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta utfärda föreskrifter i syfte

att 40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet

och 31 § av det för allmänna civilförvaltningen

gällande avlöningsreglementet komma att

tillämpas efter ensartade grunder.

18:o) Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 121, hava

revisorerna (Del I sid. 160) meddelat, att för utredningen rörande Vänerns

reglering utbetalts till statens lantbruksingenjör dels arvode vid hemarbete

med 45 kronor per dag, dels dagtraktamente med 16 kronor vid resor jämte

45 kronor om dagen för studium av handlingar eller överläggning med annan

person, tillsammans 61 kronor per dag. Till häradsdomare m. fl., som deltagit

i jordvärdering, hade utgått dels 13 kronor i dagtraktamente, dels ock

20 kronor i dagarvode, tillsammans 33 kronor.

Då dagarvodet till kommittéledamöter utginge med högst 18 kronor samt

vid resor i och för studier för fullgörande av sådant uppdrag med 6 kronor

utöver det i gällande resereglemente bestämda dagtraktamentet, som under

ifrågavarande tid för högsta klassen utgjort 21 kronor, syntes det revisorerna,

som om de ersättningar, som i nu omtalade fall tillerkänts vederbörande,

måste betecknas såsom anmärkningsvärt höga.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 354 och 355)

som anfört följande:

»Beträffande avlöningsförmånerna för lantbruksingenjören bestämdes

dessa från och med den 1 augusti 1922 till 45 kronor per förrättningsdag inklusive

dyrtidstillägg. Vid fastställande av dessa avlöningsförmåner gjordes

jämförelse med vattenrättsingenjörernas av Kungl. Maj:t fastställda

löner, enär dessa befattningshavare ansågos hava med ifrågavarande förrättningsman

likvärdigt arbete.

Utskottets

yttrande.

Vissa av

vattenfallsstyrelsen

uU

betalda ersättningar

i

samband med

utredningen

för Vänerns

reglering.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Utskottets

yttrande.

Bränslekom
missionens
avveckling.

Vattenrättsingenjörernas löner utgå enligt följande grunder:

Årslön (ersättningen enligt uppgift för i medeltal cirka 75

dagar på stationeringsorten) ............................................... kronor 5,000: —

Dagarvode vid förrättningar utom stationeringsorten och

för officiella sammanträden (enligt uppgift i medeltal

cirka 45 dagar per år) 25 kronor per dag eller per år

45 x 25=.......................:........................................................... » 1,125: —

kronor 6,125: —

Härtill komma dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för oreglerade

verk. Med 120 tjänstgörings- och förrättningsdagar blir ersättningen exklusive

dyrtidstillägg 50 kronor 10 öre per dag. itesekostnads- och traktamentsersättning

utgicK till vattenrättsingenjörer enligt Hl klass i resereglementet.

I förhållande till vattenrättsingenjörernas löneförmåner kan icke med

fog sägas, att lantbruksingenjörens varit för högt tilltagna, enär de förras

dagersättning inklusive under året utgående dyrtidstillägg överstiger den

senares med cirka 50 procent,

I fråga om ersättningarna till häradsdomare m. fl. må framhållas, att

dessa personer såsom »gode män» biträtt vid den av lantbruksingenjören

verkställda jordvärderingen kring Vänern och utmed Göta älvs stränder

nedanför Lilla Edet. Med hänsyn till nödvändigheten av att för ifrågavarande

värderingsarbete erhålla i möjligaste mån vederhäftiga och med

de här ofta komplicerade förhållandena förtrogna personer, och då arbetet

i allmänhet varit i hög grad krävande, har för detsamma ansetts skäligt

betala en ersättning av mellan 15—20 kronor per dag.

Traktamentsersättning vid resor har utgått till såväl lantbruksingenjören

som gode männen enligt motsvarande grunder som för statens befattningshavare

och bör icke sammanblandas med arvodet för nämnda personers

arbete.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att de överenskomna dagarvodena

för förrättningar, det här gäller, näppeligen kunna jämföras

med de arvoden, som utgå för ledamotskap i kommittéer.»

I likhet med revisorerna har utskottet icke kunnat undgå att finna att

de ersättningar, som utbetalts av vattenfallsstyrelsen, måste betecknas såsom

anmärkningsvärt höga. Vattenfallsstyrelsen har visserligen till stöd för utbetalningen

av ersättningen till lantbruksingenjören anfört, att ersättningen

avvägts i jämförelse med den gottgörelse som tillkommer vattenrättsingenjör,

men utskottet kan för sin del icke finna, att den sålunda gjorda jämförelsen

är hållbar, särskilt med hänsyn till att det här gäller utförandet av ett större

under längre tid pågående arbete. Utskottet har emellertid allenast ansett

sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

19:o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 127, hava revisorerna

lämnat en redogörelse för det av domänstyrelsen bedrivna, ännu icke

avslutade arbetet med bränslekommissionens avveckling. (Del I sid. 167

—172).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 27

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande uttalanden:

»Av förestående redogörelse synes revisorerna framgå, att det sätt, varpå

domänstyrelsen handhaft arbetet med bränslekommissionens avveckling lämnar

rum för mycket allvarliga erinringar såväl mot verkets ledning som mot

den befattningshavare inom verket, på vilken det närmast ankommit att

behandla hithörande frågor. Sedan domänstyrelsen erhållit uppdrag att

fullfölja avvecklingsarbetet, har styrelsen visserligen fastställt vissa regler

för den formella handläggningen av förevarande ärenden. Dessa regler hava

emellertid sedermera helt åsidosatts och nämnda befattningshavare har fått

fullt självständigt träffa avgöranden och vidtaga åtgärder med för statsverket

vittgående ekonomiska konsekvenser. Någon kontroll eller tillsyn å

de av denne tjänsteman verkställda dispositionerna synes från verkets ledning

icke hava utövats. Nämnde tjänstemans förfarande vid avvecklingsarbetets

bedrivande synes revisorerna vittna om att förekommande frågor

icke ägnats den ingående och noggranna prövning, som med hänsyn till

ärendenas betydelsefulla innebörd varit påkallad. Genom hans åtgöranden

har statsverket fått vidkännas högst avsevärda utgifter på grund av

fordringsanspråk, vilkas berättigande bort framstå såsom tvivelaktiga. Alldeles

särskilt framträder den bristande omtanken i de fall där betalning

skett för övermål, en fråga, som torde få anses vara av så stor principiell

innebörd och betydande ekonomisk räckvidd, att densamma under alla förhållanden

bort bliva föremål för judiciell prövning. I det hela synes i förevarande

förvaltningsangelägenhet statsverkets intressen icke hava behörigen

tillvaratagits.

Väl torde det vara att förvänta, att hädanefter, och sedan den av chefen

för domänstyrelsen beslutade utredningen verkställts, en mera omsorgsfull

handläggning skall komma återstående ärenden rörande bränslekommissionens

avveckling till del. Vad emellertid tidigare härutinnan förekommit anse

revisorerna vara av sådan anmärkningsvärd beskaffenhet, att vederbörandes

ovan påpekade åtgärder icke borde lämnas obeivrade. Revisorerna hava för

den skull velat desamma för riksdagen omförmäla.»

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del III sid. 356—368), som

därvid bland annat anfört att, med hänsyn därtill att kameralbyråchefens

åtgärder beträffande avvecklingsarbetet för närvarande vore föremål för

undersökning dels av advokatfiskalen i Svea hovrätt, dels av riksräkenskapsverket,

styrelsen ansåge sig sakna anledning att ingå på närmare detaljer

angående berörda förhållanden.

Styrelsen ville framhålla, att sedan styrelsen i september månad 1925 fått

särskild anledning närmare undersöka det sätt, varpå avvecklingsarbetet

handhafts, hade styrelsen icke lämnat någon möda ospard att söka bringa

reda i förhållandena. Ännu återstode mycket arbete, innan fullt ljus vore

kastat över vad som tidigare förekommit. I det fortsatta avvecklingsarbetet

kommer styrelsen att tillämpa de principer, som angivits i en av

advokaten T. Forssner och t. f. revisionssekreteraren H. Waller angivet

uttalande av 25 november 1925 och i en förklaringen bifogad cirkulärskrivelse

till jägmästarna, daterad 25 november 1925, och tillse, att ärendena

rörande bränslekommissionens avveckling såväl reellt som formellt finge en

opaginerad Kontrollera mot PDF

28 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

riktig och omsorgsfull behandling, detta oberoende av om avvecklingsarbetet

därigenom komme att draga långt ut på tiden.

utskottets I likhet med revisorerna måste utskottet finna, att] vad i detta ärende

yttran e. förekommit är av sådan anmärkningsvärd beskaffenhet, att vederbörandes

därutinnan vidtagna åtgärder icke böra lämnas obeivrade. Domänstyrelsen

bar emellertid numera igångsatt en omfattande utredning i ärendet och

av styrelsens förklaring framgår vidare, att ämbetsverket kommer att

vidtaga de åtgärder, som äro erforderliga för vinnande av rättelse i de påpekade

missförhållandena. Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig

kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

fattningsha- 20:o) Under rubriken »Uttalanden angående särskilda statsförvaltningen

vare i statens berörande frågor», § 137, hava revisorerna meddelat, att de funnit anledning

havda sysslor återupptaga och fullfölja en av riksdagens år 1922 församlade revisorer igångvtd

sidan av satt utredning angående den utsträckning, i vilken befattningshavare i statens

^ tjänst jämte statstjänsten innehava andra sysslor. Innan revisorerna överginge

att redogöra för den undersökning i ämnet, som av dem nu utförts,

hade de ansett det för frågans bedömande vara av intresse att lämna en

översikt över det väsentliga av vad som härutinnan tidigare förekommit vid

detta spörsmåls dryftande inom riksdagen och eljest. (Del I sid. 212—227).

Sedan revisorerna därefter närmare redogjort för av dem verkställda undersökningar

(Del I sid. 227—237) hava de gjort ett uttalande i frågan och

därvid ifrågasatt eu utredning av spörsmålet (Del I sid. 237—240).

Beträffande denna fråga kommer utskottet att framdeles under riksdagen

avgiva utlåtande, vilket utskottet velat härigenom för riksdagen

anmäla.

Övriga an- 21:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

märkningar. funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av

vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,

oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd

bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat

för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 12 mars 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

29

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson, J. L.

Widell, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, E. J. G. Rosén, J. G. Walles, J. Jeansson, A. R.

Rooth, C. A. Carlsson i Gävle och Alexander Nilsson;

från andra kammaren: herrar K. V. Rydén, S. Bengtsson i Norup, L. J. CarlssonFrosterud,

P- M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å. Törnkvist i Karlskrona,

E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i Revinge, O- Nilsson i Örebro, B. F:son

Holmgren, S. Persson i Fritorp och E. G■ E. Eriksson i Stockholm;

med undantag därav, att i behandlingen av punkterna 1 — 15 deltagit herr P. A. Bergström

i st. f. herr Walles,

i behandlingen av punkterna 12—21 deltagit herr A. Danielsson i st. f. herr Bengtsson i

Norup samt

i behandlingen av punkterna 16—21 deltagit herr P. C. Jonsson i sb f. herr CarlssonFrosterud.

Reservationer:

vid punkt 11 (bro- och väganläggning vid Vaxholm) av herrar J. Nilsson

i Malmö och A. Å. Törnkvist i Karlskrona, vilka ansett, att punkten icke

bort i utlåtandet intagas;

vid punkt 12 (ersättning till tulltjänsteman för skada, som åsamkats

honom i tjänsteutövning) av herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad,

K. V. Rydén, L. J. Carlsson-Frosterud, E. Kristensson i Göteborg och

O. Nilsson i Örebro, vilka ansett, att utskottet av principiella skäl icke

bort göra förevarande hemställan.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.