Utlåtande i anledning av väckt motion om återinförande i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra av föreskrifter angående påföljder vid oskäliga hyresanspråk.
1927-03-01 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1927:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om återinförande i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra av föreskrifter angående påföljder vid oskäliga hyresanspråk.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1927 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om återinförande i lagen med
vissa bestämmelser rörande hyra av föreskrifter angående
påföljder vid oskäliga hyresanspråk.
I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 68,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hage hemställt, att riksdagen
för sin del måtte besluta, att i lagen med vissa bestämmelser rörande
hyra den 10 mars 1923 skall — helst dock med uteslutande av andra stycket
i paragrafen — åter införas en § 10 av följande lydelse:
Den, som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller vid
överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller annan betingar
vederlag, av vad slag det vara må, som enligt vad han insett eller bort
inse, är uppenbart oskäligt, straffas med böter fr. o. in. tjugofem t. o. m.
tiotusen kronor eller med fängelse i högst ett år. Såsom uthyrning av lägenhet
skall anses även upplåtande eller överlåtande av delägarerätt i fastighet eller
i bolag eller förening, som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen är
att vinna eller bevara tillgång till lägenhet.
Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där av omständigheterna
framgår, att sådant förfarande, som där beskrives, icke inneburit utnyttjande
av annan persons trångmål med avseende å möjligheten att vinna
eller bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig lägenhet.
Fälles någon till straff för brott, som i denna paragraf sägs, må domstolen,
efter ty skäligt finnes, kunna förpliktiga gärningsmannen att utgiva, helt eller
delvis, värdet av taget eller avtalat vederlag.
Denna lag träder i kraft den---
Motionären bär tillika anhållit, att utskottet måtte utforma de övergångsbestämmelser
m. m., som vid ett bifall till motionen kunde anses behövliga.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
I lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra upptogos, io § i lagen
förutom bestämmelser rörande hyresregleringens avveckling och vissa före- marf
skrifter av mera bestående art såsom om hyras erläggande i vissa fall, om vissa bestämkommunal
bostadsförmedling m. m., i 10 § bestämmelser om påföljder vidwe^''j|r^<Mi''
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 sand. 1 avd. 5 käft. (Nr 13.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
oskäliga hyresanspråk. Detta lagrum, vars innebörd framgår av motionärens
hemställan här ovan, trädde i kraft den 1 oktober 1923 men erhöll giltighet
allenast till och med den 30 september 1926. Giltighetstiden blev ej förlängd,
utan lagrummet upphörde att gälla den 1 sistlidne oktober.
, Motionärens förslag om återinförande i 1923 års lag av berörda 10 § föranav
10 § i leder utskottet att lämna en redogörelse lör tillkomsten av stadgandet ltraga.
1923 ars lag. grund för den proposition, varmed förslag till nämnda lag framlades för
Socialstyrel- 1923 års riksdag, låg ett av socialstyrelsen med skrivelse den 2 december 1922
avgivet förslag, vars 10 §, frånsett en redaktionell skiljaktighet, var av samma
lydelse som 10 § i den sedermera antagna lagen. Till motivering av denna
paragraf anförde styrelsen i skrivelsen bland annat följande:
sen 1922.
I 19 § i hyresstegringslagen stadgas straff för oskäliga hyresanspråk, med
undantag dock för sådana fall, där hyran jämlikt 6 § i samma lag kan göras
till föremål för reglering. Från hyresgästhåll har man nu med stor iver påyrkat,
att bestämmelser av likartat innehåll skulle bibehållas efter hyresstegringslagens
upphävande.
För egen del kan styrelsen ej underlåta att framföra sina betänkligheter
mot en sådan lagstiftning, i all synnerhet mot en lagstiftning av den innebörd,
som en mycket allmän opinion synes påfordra. Man synes nämligen
hysa den uppfattningen, att det skulle låta sig göra att med ockerbestämmelser
effektivt ingripa i hyresprisbildningen och i stort sett förekomma en befarad
allmän hyresstegring. Straffbestämmelser av en sådan innebörd skulle i själva
verket innebära snarare en skärpning än en mildring av liyresstegringslagens
föreskrifter om reglering av hyra.
Det synes styrelsen uppenbart, att en så rigorös lagstiftning helt enkelt
skulle vara ogenomförbar. Vad som kan ifrågasättas är i varje fall endast
bestämmelser, som rikta sig mot hyresanspråk, märkligen överstigande den
allmänna hyresmarknadens. Lagstiftningens uppgift skulle vara att förekomma
dylika anspråk och att, där sådana ändock gjordes gällande under utnyttjande
av annans trångmål, straffälla den skyldige. Men det lärer ej kunna undvikas,
att även bestämmelser av en sådan begränsad tillämplighet råka i viss
konflikt med den naturliga prisbildningens funktioner och uppgifter.
Styrelsen har sig ej bekant, huruvida vissa föreliggande förslag om utsträckta
straffbestämmelser mot ocker på andra det ekonomiska livets områden
kunna förväntas bliva upphöjda till lag. Allmänhetens ställning till frågan om
lagstiftning mot hyresocker har i allt fall säkerligen icke påverkats härav,
utan frågan har framförts såsom ett helt fristående spörsmål. Det synes emellertid
föga tilltalande, att en viss ekonomisk verksamhet skall göras till föremål
för en strafflagstiftning utan att detta sker i samband med en allmän behandling
av frågan om sådan lagstiftning mot ocker på vilket som helst ekonomiskt
verksamhetsområde, där ocker kan tänkas ifrågakomma. Man ställer
därmed utövarna av en viss ekonomisk verksamhet, hyresvärdarna, i en särställning,
som för dessa kan kännas kränkande.
Det bär under hyresstegringslagens giltighet på många håll mellan hyresvärdar
och hyresgäster kommit att råda en stark spänning, som icke bidrager
till ömsesidigt tillmötesgående. Inför man nu ockerbestämmelser, befarar styrelsen,
att hyresgäster på många håll komma att ständigt fora på tungan tal
om att hyresvärden gör sig skyldig till ocker och att hota med åtal, så snart
hyran i hyresgästens ögon synes i minsta mån för hög. Ett dylikt obefogat
Första lagutshottets utlåtande Nr 13.
3
åberopande av en strafflagstiftning kommer att verka utmanande och ägnat
att försvåra uppgörelser i godo.
Det saknas icke heller symptom, som visa, att kapitalet är känsligt för en
mera hårdhänt lagstiftning såväl som för en okritiskt dömande opinion och
reagerar däremot på ett sätt, som i längden får en helt annan effekt än den
åsyftade.
Om styrelsen sålunda hyser starka betänkligheter mot en lagstiftning av
ifrågavarande slag, har styrelsen dock ej kunnat undgå att fästa stort avseende
därvid, att de hörda myndigheterna med stor enstämmighet förordat
en sådan. Och för egen del finner styrelsen det icke uteslutet, att den situation,
so_m inträder just vid själva övergången från en reglerad hyresmarknad till en
fri sådan, kan försvara en eljest mindre lämplig exceptionell lagstiftning. Vidare
har styrelsen förutsatt, dels att nu gällande regler skulle modifieras på
ett sätt, som strax skall beröras, och dels att bestämmelserna uttryckligen skulle
göras giltiga allenast under en viss begränsad övergångstid. Inför dessa överväganden
har styrelsen, med framhållande av sina betänkligheter och med
viss tvekan, i 10 § av förslaget infört bestämmelser mot hyresocker.
Den föreslagna paragrafens avfattning ansluter sig i stort sett till 19 § i
hyresstegringslagen. — — — — Paragrafens andra stycke är nytt. Det
synes nämligen numera, då en lättnad på bostadsmarknaden kan förväntas,
böra föreskrivas, att påföljder för oskäliga hyresanspråk icke böra inträda,
med mindre förfarandet inneburit utnyttjande av annans trångmål i vidkommande
hänseende. En hyresgäst kan exempelvis frivilligt bjuda en osedvanligt
hög hyra för att komma i besittning av en ledigbliven butik med gott
affärsläge eller en bostadslägenhet, som för honom äger något speciellt affektionsvärde.
Ocker från hyresvärdens sida behöver då icke anses föreligga.
I enlighet med vad ovan anförts är det enligt styrelsens mening icke möjligt
att göra förevarande bestämmelser effektiva i den bemärkelse, som en
vitt utbredd opinion synes fordra. Man kan ej såsom ocker stämpla varje
hyresanspråk, som i en hyresgästs ögon kan synas för högt drivet.
Lagrådet anförde vid behandlingen av ifrågavarande lagrum:
Betänkligheter måste yppas mot att, såsom här ifrågasattes, beträffande Lafradet
vussa avtal, hyresavtalen, belägga med straff ett förfarande, som, då det eljest ''
förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är underkastat ansvar. Som
emellertid det föreslagna stadgandet skall gälla allenast en bestämd kortare
tid framåt, därunder det med hänsyn till de mindre normala förhållanden på
hyresmarknaden, som vid hyresregleringens upphörande kunna befaras, i vissa
fall kan bliva gagneligt, anser sig lagrådet icke böra avstyrka förslaget i
denna del.
Även utskottet framhöll betänkligheterna mot en undantagslagstiftning be- Första lagträffande
ocker vid hyresavtal. De säregna förhållandena på bostadsmarknaden
och säiskilt den situation, som kunde tänkas uppkomma vid övergången
till full avtalsfrihet, syntes emellertid kunna motivera vissa bestämmelser angående
s. k. hyresocker.
Såsom motionären erinrat, ingav hyresgästernas riksförbund förra året en Framstfillskrivelse
till Kungl. Maj: t, däri hemställdes om förlängning av giltighetstiden ,li,’Fn av
för ifrågavarande lagrum. Över skrivelsen, som inkom till justitiedepartemen- ZTriksfiirtet
den 16 februari 1926, anbefalldes socialstyrelsen den 19 i samma månadhund och.där
-
att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande.
o v er avgivna
utlåtanden.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
I utlåtande den 20 februari 1926 erinrade styrelsen till en början om sina
ovan återgivna uttalanden i skrivelsen den 2 december 1922 angående bestämmelser
mot hyresocker samt anförde därefter:
Socialstyrel- Styrelsen bar ej haft anledning frånträda sin i nämnda skrivelse intagna
sen d. 20 ståndpunkt. Om prolongation av bestämmelserna skall ifrågakomma, bör den
febr. 1926. • ske vj(] sådan tidpunkt, att giltigheten utan avbrott utsträckes föi
ytterligare viss kortare tid. För att icke förhindra sådan prolongation bär styrelsen
ansett sig böra utan uppskov besvara remissen.
Visserligen tror sig styrelsen utan särskild undersökning kunna konstatera,
att bestämmelserna icke tillämpats i nämnvärd utsträckning, vilket emellertid
ej utesluter, att de kunnat utöva viss förebyggande verkan. Å andra sidan bär
styrelsen ej kunnat iakttaga, att bestämmelserna givit anledning till missbruk
i form av obefogat anhängiggörande av åtal. o „
Då viss knapphet särskilt på smålägenheter ännu råder på åtskilliga hall
och sålunda vissa betingelser för utnyttjande av annan persons trångmål med
avseende å möjligheten att vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållande
nödig lägenhet fortfarande torde vara för handen på hyresmarknaden,
anser sig socialstyrelsen ej böra motsätta sig, att åt förevarande stadgande
gives förlängd giltighet, för så vitt denna begränsas till viss kortare tid, förslagsvis
till och med den 30 september 1928.
Socialstyrel- Sedan Kungl. Maj: t den 26 februari 1926 anbefallt socialstyrelsen att, efter
sen d. 12 juli vederbörandes hörande och inhämtande av upplysningar angående hithörande
192°'' förhållanden å skilda orter inom landet, före den 1 juli 1926 inkomma med
utlåtande i ärendet, anförde styrelsen i utlåtande den 13 juli 1926 följande:
Till fullgörande av det givna uppdraget hemställde socialstyrelsen i cirkulärskrivelse
den 15 mars 1926 till länsstyrelserna, att de, efter införskaffande
enligt ett å skrivelsens baksida upprättat formulär av uppgifter från allmänna
åklagare, för så vitt och i den mån deras verksamhetsområde innefattade stad,
köping eller municipalsamhälle, ävensom efter magistraternas hörande, matte
avgiva yttrande i förevarande ämne.
I skrivelser samma dag anmodade socialstyrelsen vidare rättshjälpsanstalterna,
de kommunala b osta ds f ör m e dl i n gs an stal tern a och Sveriges fastighetsägarförbund
att, sistnämnda sammanslutning efter vederbörande lokala föreningars
hörande, inkomma med upplysningar och yttranden i frågan.
Styrelsen får nu, med återställande av remissakten och med överlämnande
av inkomna yttranden, anföra följande.
Yttranden föreligga från 23 länsstyrelser samt från 85 magistrater resp.
stadsstyrelser.
I allmänhet hava myndigheterna konstaterat, att ockerparagrafen, att döma
enbart av den faktiska tillämpningen, knappast kan anses hava haft praktisk
betydelse. Dock göres från vissa håll gällande, att den genom sin tillvaro
torde hava verkat återhållande i en del fall och möjligen även i framtiden
kan bliva till gagn i sådant hänseende. På företrädesvis nu angivna grund
hava sju länsstyrelser och tjugo magistrater tillstyrkt prolongation. Några av
dessa myndigheter hava jämväl hänvisat till ännu bestående bostadsknapphet
och tillstyrkt förlängning för viss tid. En länsstyrelse har tillstyrkt prolongation,
men föreslagit, att bestämmelsens giltighet begränsades till smålägenheter.
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
5
Fyra länsstyrelser och elva magistrater hava konstaterat, att något behov
av prolongation inom deras verksamhetsområden icke föreligger, men hava på
samma gång förklarat sig ej hava något att erinra mot prolongation, för så
vitt behov därav skulle förefinnas på andra håll. I detta sammanhang må nämnas,
att myndigheterna i det stora hela icke uttalat några direkta betänkligheter
mot prolongationen. Man synes sålunda ej befara några skadeverkningar
av stadgandet, något som i några fall även uttryckligen framhållits.
Cirka hälften av länsstyrelserna och magistraterna (resp. 11 och 44) hava
inskränkt sig till att konstatera, att något behov av lagstiftningen icke kunde
förmärkas inom deras område. I dessa liksom i övriga fall hava myndigheterna
merendels motiverat sitt ställningstagande i frågan med hänvisning till läget
på bostadsmarknaden. Man har sålunda icke ställt sig avvisande mot förlängning,
för så vitt bostadsknapphet varit rådande, under det att till stöd för en
motsatt uppfattning framhållits, att bostadsbrist icke längre råder inom orten.
Eu länsstyrelse och fyra magistrater hava avstyrkt prolongation.
Slutligen ha sex magistrater icke närmare uttalat sig i ämnet.
För att bidraga till överskådligheten av det förebragta remissmaterialet har
styrelsen i det följande sökt att statistiskt sammanställa innehållet under några
huvudrubriker.
Prolonga- tion till- styrkes
Intet positivt
behov i orten
men ingen
erinran mot
prolongation
Intet behov
av pro- longation
Prolonga- tion av- styrkes
Intet ytt- rande i
saken
Tillhopa
Länsstyrelser.....
7
4
11
1
23
Magistrater och stads- styrelser ......
20
11
41
4
6
85
Genomgående tror sig socialstyrelsen hos nu hörda myndigheter kunna konstatera,
att man betraktar frågan om lagstiftningens fortbestånd såsom tämligen
likgiltig. Några starkare omdömen i vare sig den ena eller andra riktningen
lämnas ej, och det vill synas, som om de olikheter i uppfattningen om
sakfrågan, som yppat sig, icke vore vidare djupgående.
Vad angår den faktiska tillämpningen av paragrafen må erinras, att den
under länsstyrelsernas medverkan anordnade enqueten begränsats till städer,
köpingar och municipalsamhällen. Det synes knappast troligt, att mål av
ifrågavarande art över huvud taget förekommit på landsbygden. I allt fall
torde det få anses såsom säkert, att antalet eventuella mål varit ringa. Enqueten
avser perioden från den 1 oktober 1923, då bestämmelserna i fråga trädde i
kraft såsom ersättning för den dittills gällande motsvarande ockerbestämmelsen
i 1921 års hyresstegringslag, och fram till utgången av mars 1926. Enqueten
avsåg att omfatta ockermål beträffande alla slags lägenheter, men möjligt
är, att frågeformulärets avfattning kunnat föranleda den missuppfattningen,
att endast ockermål rörande bostadslägenheter skulle redovisas. Man
torde emellertid kunna utgå ifrån, att åklagarna åtminstone skulle hava omnämnt
ockermål beträffande andra lokaler än bostadslägenheter, om sådana
mål förekommit. Såsom nedan omnämnes, redovisas ett mål, avseende hyra
för butikslägenhet. Uppgifter saknas för Östergötlands län.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
Från Södermanlands län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom.
Målet anhängiggjordes vid vederbörande rådhusrätt i oktober 1924. Hyresvärden,
som för en bostadslägenhet om ett ram och kök fordrat en hyra av
600 kronor, dömdes till 25 kronors böter.
Från Malmöhus län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom; hyresvärden,
som för en lägenhet om tre rum och kök fordrat 1,600 kronor (inkl.
värme), dömdes till 300 kronors böter samt att återbetala 300 kronor av beloppet.
Åtalet var emellertid väckt enligt 19 § i 1921 års hyresstegringslag.
För en annan stad inom samma län redovisas två mål, av vilka det ena
nedlades efter ernådd förlikning. I det andra målet hade hyresvärden fordrat
en årshyra av 400 kronor för två rum. Målet ogillades av rådhusrätten i november
1924 och av hovrätten i mars 1925.
För Göteborgs och Bohus län meddelas beträffande en stad, att tre anmälningar
där gjorts rörande förmenta ockerhyror för bostadslägenheter, men att,
efter verkställd polisutredning, åtal ej blivit väckt. Från samma stad meddelas
tillika, att åtal väckts rörande ocker för en butikslägenhet och lett till fällande
dom.
Den verkställda enqueten, vilken torde få anses beröra så gott som samtliga
ifrågavarande ockermål, som över huvud taget torde kunna hava förekommit
i landet, redovisar sålunda allt som allt tvenne mål, vilka lett till fällande
dom. Sammanlagt fyra mål hava anhängiggjorts enligt paragrafen. Därutöver
omnämnas tre anmälningar för förment ocker, vilka ej föranlett åtal. Paragrafen
kan alltså sägas hava kommit till mycket ringa tillämpning.
Bostadsbristen har tvivelsutan varit särskilt kännbar i de större orterna.
Betingelserna för hyresocker torde följaktligen där varit större än annorstädes.
Det synes med hänsyn härtill anmärkningsvärt, att inget åtal redovisats för
huvudstaden eller dess grannkommuner. I yttrandena omnämnes ej ens, att
någon anmälan gjorts rörande ocker.
Av de tillfrågade rättshjälpsanstalterna hava yttranden avgivits av tvenne,
nämligen av anstalterna i Hälsingborg och Örebro. Från den förra meddelas,
att anstalten varken medverkat till anställande av något åtal enligt ockerparagrafen
eller behövt åberopa den för erhållande av frivillig moderation av något
hyreskrav. På grund härav anser anstalten icke föreligga något behov av prolongation.
Ej heller Örebroanstalten har handlagt något ärende rörande hyresocker,
men anser anstalten, att bestämmelserna icke äro obehövliga.
Av bostadsförmedlingsanstalterna hava de i Göteborg, Malmö och Örebro
(drätselkammarens andra avdelning) uttalat sig för prolongation, under det
att anstalterna i Gävle och Eskilstuna ansett sådan obehövlig. Malmöanstalten
förordar, att bestämmelserna begränsas att gälla i fråga om smålägenheter
om högst fyra rum (inkl. kök).
Slutligen har Sveriges fastighetsägarförbund, med biläggande av yttranden
från sina lokalavdelningar, för egen del avstyrkt prolongation av denna enligt
förbundets mening »uppseendeväckande och för fastighetsägarna kränkande
särlagstiftning», synnerligast som av den ringa tillämpningen av lagen tydligt
framgått, att något verkligt behov av densamma icke föreligger.
Sedan styrelsen därefter ur förarbetena till ifrågavarande lag återgivit styrelsens
anförande beträffande 10 § angående hyresocker samt lagrådets vid
denna paragraf avgivna yttrande, fortsatte styrelsen i nu förevarande utlåtande:
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 7
Vad sålunda anfördes vid förarbetena synes i allt väsentligt äga tillämpning
jämväl för närvarande. Lagbestämmelsen måste anses hava motiverats av
exceptionella förhållanden under en viss tidsperiod, kännetecknad av bostadsknapphet
samt av övergången från reglerad till fri hyresmarknad. När bostadsknappheten
försvunnit, bör ockerparagrafen upphöra att gälla. Genom att
giva bestämmelsen temporär giltighet får lagstiftaien anses hava godkänt denna
uppfattning.
I ett avseende får emellertid styrelsen med stöd av vunnen erfarenhet något
modifiera sin år 1922 hävdade uppfattning. Styrelsen befarade, att den spänning,
som då ofta rådde mellan hyresvärdar och hyresgäster, skulle utlösa
sig i ett obefogat åberopande från hyresgästernas sida av ockerbestämmelserna.
I de angivna yttrandena finnes intet stöd för att dessa farhågor skulle
besannats. Härtill har utan tvivel bidragit en allmän känsla av att läget på
bostadsmarknaden oavlåtligt ljusnat sedan år 1923 och en alltmera utbredd
uppfattning, att ljusningen främjats av den återställda ekonomiska friheten
på området. Man synes inom ganska breda lager hava kommit till insikt om
att den starkt forcerade byggnadsverksamheten och de uppdrivna byggnadskostnaderna
med ty åtföljande höga hyror stå i ett inre samband med varandra.
Man synes föredraga att för priset av ganska höga hyror i nybyggda
hus erhålla rikligare tillgång på bostäder framför den tidigare knappa tillgången
ehuru mot reglerade, lägre hyror. Man torde också allmänt förvänta,
att, i den män balans mellan tillgång och efterfrågan återställes på hyresmarknaden,
de nu på sina håll väl höga hyrorna skola falla och svårigheterna
sannolikt snart skola vara överståndna.
I och med att ockerbestämmelserna över huvud taget ej synas hava blivit
missbrukade, försvinner också en av erinringarna mot deras bevarande. Styrelsen
föreställer sig även, att hyresvärdarna i allmänhet icke i nämnvärd grad
känna sig förorättade av paragrafens tillvaro.
Å andra sidan torde man knappast finna stöd för påståendet, att paragrafen,
direkt eller indirekt, haft någon större betydelse. Och den ringa verkan, den
haft, skulle framdeles med all sannolikhet bliva ännu mindre. Så vitt nu kan
bedömas, toide det i det störa hela vara tämligen likgiltigt, om bestämmelser
av förevarande natur förefinnas eller ej.
Om det låtit sig gorå att förläna paragrafen fortsatt giltighet utan avbrott
under ytterligare viss tid, medan sviter av den stora bostadskrisen ännu kunnat.
förmärkas pa en del hall, skulle styrelsen ej motsatt sig en sådan prolongation.
När emellertid paragrafen enligt en gång fattat beslut träder ur kraft
instundande höst och dylik prolongation sålunda numera är utesluten, synes
det knappast lämpligen kunna ifrågasättas att efter en viss tids förlopp utan
mellankommande nya skäl ånyo uppliva ifrågavarande stadgande.
På nu anförda grunder får socialstyrelsen förorda, att den remitterade framställningen
icke måtte föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.
Enligt vad utskottet inhämtat har den ifrågavarande framställningen ännu
ej varit föremål för Kungl. Maj: ts prövning.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av 10 § i 1923 utskottet.
års lag med vissa bestämmelser rörande hyra yppades starka betänkligheter
mot att straffbelägga ocker vid hyresavtal, då ocker eljest icke som regel vore
underkastat ansvar. Att bestämmelser härom likväl upptogos i lagen synes
8 Första lagutslcottets utlåtande Nr 18.
egentligen haft sin grund däri, att desamma med hänsyn till förhållandena
på bostadsmarknaden under tiden närmast efter övergången från reglerad till
fri hyresmarknad kunde vara av en viss betydelse. I enlighet härmed erhöllo
bestämmelserna giltighet allenast under en kortare övergångstid, till den 1
oktober 1926, då de också, såsom förut nämnts, upphörde att gälla. Motionären
har nu till stöd för sitt yrkande om aterinlörande av nämnda bestämmelser
i främsta rummet pekat på den knapphet a bostäder, särskilt mindre
sådana, som på sina håll ännu skulle vara för handen. Tillgången på smålägenheter
är väl enligt officiella uppgifter i vissa städer knapp eller otillräcklig,
men det torde utan vidare vara klart, att förhallandena a bostadsmarknaden
nu te såg väsentligt förbättrade mot förut. Härtill har i synnerhet
den stegrade byggnadsverksamheten under senare år bidragit. Bostadsproduktionen
i städer med över 10,000 invånare var under år 1925 15 procent större än ar
1924 och 40 procent större än byggnadsverksamheten under år 1913. Med hänsyn
till den avsevärda ökning av tillgången å bostadslä,genheter, som sålunda ägt
rum, torde förhållandena å bostadsmarknaden icke numera kunna anses motivera
eu undantagslagstiftning av föreslagen art. Vad motionären i övrigt anfört
till stöd för sitt yrkande synes ej heller utgöra tillräcklig grund för en
dylik strafflagstiftning. Att märka är, att de hittillsvarande bestämmelserna
i ämnet redan upphört att gälla och att ett återinförande av desamma ej lärer
böra ske utan vägande skäl. Utöver vad redan anförts mot ett bifall till motionen
må ytterligare framhållas, att det synes med fog kunna ifrågasättas,
huruvida dessa bestämmelser skulle bliva av någon större betydelse för stävjande
eller förekommande av hyresocker i de fall, där betingelserna för sådant
förfarande ännu kunna vara för handen. Av den utredning, som åvägabragts
i anledning av den förutnämnda framställningen av hyresgästernas riksförbund,
framgår nämligen, att 10 § i 1923 års lag kommit till mycket linga
användning och att överhuvudtaget fragan om detta stadgandes fortbestånd
i allmänhet betraktats med likgiltighet. Då motionären i syfte att öka möjligheten
att ingripa mot oskäliga hyresanspråk föreslår, att andra stycket av
paragrafen skall utgå, vill utskottet erinra om sitt yttrande i utlåtande nr 25
vid 1924 års riksdag i anledning av ett då motionsvis framställt yrkande av
samma innebörd. Utskottet framhöll sålunda, att den i nämnda stycke givna
bestämmelsen vore den centrala i ockerbegreppet. Ocker kunde ej lätteligen
anses straffbart, om det ej innebure ett utnyttjande av annans trångmål, och
betänkligheterna mot straffbestämmelser i förevarande hänseende måste givetvis
väga ännu tyngre, om straffbestämmelsernas räckvidd utsträcktes.
Slutligen får utskottet erinra om att spörsmålet angående möjligheten att
ingripa mot i vinningssyfte framställda oskäliga hyresanspråk upptagits till
behandling vid den igångsatta allmänna revisionen av hyreslagstiftningen, för
vilken utskottet vid flera föregående riksdagar, senast år 1925 i utlåtande
nr 8, uttalat sig.
9
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 1 mars 1927.
0
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Klefbeck, Borell,* Edw. Larson,
O. Dahl och Per Gustafsson;
från andra kammaren: herrar af Ekenstam, Lindley, Jansson i Edsbäcken,* Johanson
i Huskvarna, Carlson i Mölndal, Sjögren,* fru Östlund* samt herr Persson i
Trången.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Klefbeck och fru Östlund, vilka anfört:
Vid 1925 års riksdag förelåg till behandling en av herr Samuelsson in. fl. i
andra kammaren väckt motion angående omarbetning av gällande hyreslagstiftning.
Första lagutskottet, som hade att avgiva utlåtande med anledning av
motionen, anförde:
»Utskottet delar motionärens uppfattning om behovet av en snar och omfattande
revision av gällande hyreslagstiftning. Denna fråga tarvar emellertid
uppenbarligen för sin lösning en grundlig undersökning av hithörande förhållanden
och en omsorgsfull avvägning av alla olika intressen. Såsom av det
anförda (utskottets föregående redogörelse) framgår, har Kungl. Maj: t redan
föranstaltat om en sådan utredning, vilken också för närvarande pågår. Grundad
anledning synes sålunda finnas att antaga, att frågan om en social hyreslagstiftning
kommer ått föreläggas riksdagen, så snart förhållandena det medgiva.
»
Behovet av en reformerad hyreslagstiftning synes oss fortfarande trängande,
varför vi vilja understryka 1925 års lagutskotts uttalade förhoppning
om att förslag i ämnet snarast måtte föreläggas riksdagen. Men till dess
så kan ske, synes det oss önskvärt, att nu gällande lag med vissa bestäm
Bihang
till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 5 höft. (Nr 13.)
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
IQ Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
melser rörande hyra den 10 mars 1923 kompletteras med att i densamma
återinföres den bestämmelse, som fanns upptagen i dess förutvarande 10 §.
Visserligen har utredningen givit vid lianden, att paragrafen kommit till
blott ringa användning. Men å andra sidan äro vi övertygade om att paragrafen
övat icke ringa förebyggande verkan. Och då, särskilt i de större
städerna, knapphet på mindre lägenheter ännu råder, och då sålunda vissa
betingelser för utnyttjande1*av annan persons trångmål förefinnas, ha vi. inom
utskottet yrkat, att utskottet bort tillstyrka riksdagen att för sin del besluta,
att i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra den 10
mars 1923 skall återinföras dess förutvarande 10 §.
Stockholm 1027. Kungl. Hovboktryckeriot Iduna Tryckeri-A.-B,
275909
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.