Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om återinförande i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra av föreskrifter angående påföljder vid oskäliga hyresanspråk.

1927-03-01 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1927:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om återinförande i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra av föreskrifter angående påföljder vid oskäliga hyresanspråk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1927 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om återinförande i lagen med

vissa bestämmelser rörande hyra av föreskrifter angående

påföljder vid oskäliga hyresanspråk.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 68,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hage hemställt, att riksdagen

för sin del måtte besluta, att i lagen med vissa bestämmelser rörande

hyra den 10 mars 1923 skall — helst dock med uteslutande av andra stycket

i paragrafen — åter införas en § 10 av följande lydelse:

Den, som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller vid

överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller annan betingar

vederlag, av vad slag det vara må, som enligt vad han insett eller bort

inse, är uppenbart oskäligt, straffas med böter fr. o. in. tjugofem t. o. m.

tiotusen kronor eller med fängelse i högst ett år. Såsom uthyrning av lägenhet

skall anses även upplåtande eller överlåtande av delägarerätt i fastighet eller

i bolag eller förening, som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen är

att vinna eller bevara tillgång till lägenhet.

Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där av omständigheterna

framgår, att sådant förfarande, som där beskrives, icke inneburit utnyttjande

av annan persons trångmål med avseende å möjligheten att vinna

eller bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig lägenhet.

Fälles någon till straff för brott, som i denna paragraf sägs, må domstolen,

efter ty skäligt finnes, kunna förpliktiga gärningsmannen att utgiva, helt eller

delvis, värdet av taget eller avtalat vederlag.

Denna lag träder i kraft den---

Motionären bär tillika anhållit, att utskottet måtte utforma de övergångsbestämmelser

m. m., som vid ett bifall till motionen kunde anses behövliga.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

I lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra upptogos, io § i lagen

förutom bestämmelser rörande hyresregleringens avveckling och vissa före- marf

skrifter av mera bestående art såsom om hyras erläggande i vissa fall, om vissa bestämkommunal

bostadsförmedling m. m., i 10 § bestämmelser om påföljder vidwe^''j|r^<Mi''

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 sand. 1 avd. 5 käft. (Nr 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

oskäliga hyresanspråk. Detta lagrum, vars innebörd framgår av motionärens

hemställan här ovan, trädde i kraft den 1 oktober 1923 men erhöll giltighet

allenast till och med den 30 september 1926. Giltighetstiden blev ej förlängd,

utan lagrummet upphörde att gälla den 1 sistlidne oktober.

, Motionärens förslag om återinförande i 1923 års lag av berörda 10 § föranav

10 § i leder utskottet att lämna en redogörelse lör tillkomsten av stadgandet ltraga.

1923 ars lag. grund för den proposition, varmed förslag till nämnda lag framlades för

Socialstyrel- 1923 års riksdag, låg ett av socialstyrelsen med skrivelse den 2 december 1922

avgivet förslag, vars 10 §, frånsett en redaktionell skiljaktighet, var av samma

lydelse som 10 § i den sedermera antagna lagen. Till motivering av denna

paragraf anförde styrelsen i skrivelsen bland annat följande:

sen 1922.

I 19 § i hyresstegringslagen stadgas straff för oskäliga hyresanspråk, med

undantag dock för sådana fall, där hyran jämlikt 6 § i samma lag kan göras

till föremål för reglering. Från hyresgästhåll har man nu med stor iver påyrkat,

att bestämmelser av likartat innehåll skulle bibehållas efter hyresstegringslagens

upphävande.

För egen del kan styrelsen ej underlåta att framföra sina betänkligheter

mot en sådan lagstiftning, i all synnerhet mot en lagstiftning av den innebörd,

som en mycket allmän opinion synes påfordra. Man synes nämligen

hysa den uppfattningen, att det skulle låta sig göra att med ockerbestämmelser

effektivt ingripa i hyresprisbildningen och i stort sett förekomma en befarad

allmän hyresstegring. Straffbestämmelser av en sådan innebörd skulle i själva

verket innebära snarare en skärpning än en mildring av liyresstegringslagens

föreskrifter om reglering av hyra.

Det synes styrelsen uppenbart, att en så rigorös lagstiftning helt enkelt

skulle vara ogenomförbar. Vad som kan ifrågasättas är i varje fall endast

bestämmelser, som rikta sig mot hyresanspråk, märkligen överstigande den

allmänna hyresmarknadens. Lagstiftningens uppgift skulle vara att förekomma

dylika anspråk och att, där sådana ändock gjordes gällande under utnyttjande

av annans trångmål, straffälla den skyldige. Men det lärer ej kunna undvikas,

att även bestämmelser av en sådan begränsad tillämplighet råka i viss

konflikt med den naturliga prisbildningens funktioner och uppgifter.

Styrelsen har sig ej bekant, huruvida vissa föreliggande förslag om utsträckta

straffbestämmelser mot ocker på andra det ekonomiska livets områden

kunna förväntas bliva upphöjda till lag. Allmänhetens ställning till frågan om

lagstiftning mot hyresocker har i allt fall säkerligen icke påverkats härav,

utan frågan har framförts såsom ett helt fristående spörsmål. Det synes emellertid

föga tilltalande, att en viss ekonomisk verksamhet skall göras till föremål

för en strafflagstiftning utan att detta sker i samband med en allmän behandling

av frågan om sådan lagstiftning mot ocker på vilket som helst ekonomiskt

verksamhetsområde, där ocker kan tänkas ifrågakomma. Man ställer

därmed utövarna av en viss ekonomisk verksamhet, hyresvärdarna, i en särställning,

som för dessa kan kännas kränkande.

Det bär under hyresstegringslagens giltighet på många håll mellan hyresvärdar

och hyresgäster kommit att råda en stark spänning, som icke bidrager

till ömsesidigt tillmötesgående. Inför man nu ockerbestämmelser, befarar styrelsen,

att hyresgäster på många håll komma att ständigt fora på tungan tal

om att hyresvärden gör sig skyldig till ocker och att hota med åtal, så snart

hyran i hyresgästens ögon synes i minsta mån för hög. Ett dylikt obefogat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutshottets utlåtande Nr 13.

3

åberopande av en strafflagstiftning kommer att verka utmanande och ägnat

att försvåra uppgörelser i godo.

Det saknas icke heller symptom, som visa, att kapitalet är känsligt för en

mera hårdhänt lagstiftning såväl som för en okritiskt dömande opinion och

reagerar däremot på ett sätt, som i längden får en helt annan effekt än den

åsyftade.

Om styrelsen sålunda hyser starka betänkligheter mot en lagstiftning av

ifrågavarande slag, har styrelsen dock ej kunnat undgå att fästa stort avseende

därvid, att de hörda myndigheterna med stor enstämmighet förordat

en sådan. Och för egen del finner styrelsen det icke uteslutet, att den situation,

so_m inträder just vid själva övergången från en reglerad hyresmarknad till en

fri sådan, kan försvara en eljest mindre lämplig exceptionell lagstiftning. Vidare

har styrelsen förutsatt, dels att nu gällande regler skulle modifieras på

ett sätt, som strax skall beröras, och dels att bestämmelserna uttryckligen skulle

göras giltiga allenast under en viss begränsad övergångstid. Inför dessa överväganden

har styrelsen, med framhållande av sina betänkligheter och med

viss tvekan, i 10 § av förslaget infört bestämmelser mot hyresocker.

Den föreslagna paragrafens avfattning ansluter sig i stort sett till 19 § i

hyresstegringslagen. — — — — Paragrafens andra stycke är nytt. Det

synes nämligen numera, då en lättnad på bostadsmarknaden kan förväntas,

böra föreskrivas, att påföljder för oskäliga hyresanspråk icke böra inträda,

med mindre förfarandet inneburit utnyttjande av annans trångmål i vidkommande

hänseende. En hyresgäst kan exempelvis frivilligt bjuda en osedvanligt

hög hyra för att komma i besittning av en ledigbliven butik med gott

affärsläge eller en bostadslägenhet, som för honom äger något speciellt affektionsvärde.

Ocker från hyresvärdens sida behöver då icke anses föreligga.

I enlighet med vad ovan anförts är det enligt styrelsens mening icke möjligt

att göra förevarande bestämmelser effektiva i den bemärkelse, som en

vitt utbredd opinion synes fordra. Man kan ej såsom ocker stämpla varje

hyresanspråk, som i en hyresgästs ögon kan synas för högt drivet.

Lagrådet anförde vid behandlingen av ifrågavarande lagrum:

Betänkligheter måste yppas mot att, såsom här ifrågasattes, beträffande Lafradet

vussa avtal, hyresavtalen, belägga med straff ett förfarande, som, då det eljest ''

förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är underkastat ansvar. Som

emellertid det föreslagna stadgandet skall gälla allenast en bestämd kortare

tid framåt, därunder det med hänsyn till de mindre normala förhållanden på

hyresmarknaden, som vid hyresregleringens upphörande kunna befaras, i vissa

fall kan bliva gagneligt, anser sig lagrådet icke böra avstyrka förslaget i

denna del.

Även utskottet framhöll betänkligheterna mot en undantagslagstiftning be- Första lagträffande

ocker vid hyresavtal. De säregna förhållandena på bostadsmarknaden

och säiskilt den situation, som kunde tänkas uppkomma vid övergången

till full avtalsfrihet, syntes emellertid kunna motivera vissa bestämmelser angående

s. k. hyresocker.

Såsom motionären erinrat, ingav hyresgästernas riksförbund förra året en Framstfillskrivelse

till Kungl. Maj: t, däri hemställdes om förlängning av giltighetstiden ,li,’Fn av

för ifrågavarande lagrum. Över skrivelsen, som inkom till justitiedepartemen- ZTriksfiirtet

den 16 februari 1926, anbefalldes socialstyrelsen den 19 i samma månadhund och.där
-

att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande.

o v er avgivna

utlåtanden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

I utlåtande den 20 februari 1926 erinrade styrelsen till en början om sina

ovan återgivna uttalanden i skrivelsen den 2 december 1922 angående bestämmelser

mot hyresocker samt anförde därefter:

Socialstyrel- Styrelsen bar ej haft anledning frånträda sin i nämnda skrivelse intagna

sen d. 20 ståndpunkt. Om prolongation av bestämmelserna skall ifrågakomma, bör den

febr. 1926. • ske vj(] sådan tidpunkt, att giltigheten utan avbrott utsträckes föi

ytterligare viss kortare tid. För att icke förhindra sådan prolongation bär styrelsen

ansett sig böra utan uppskov besvara remissen.

Visserligen tror sig styrelsen utan särskild undersökning kunna konstatera,

att bestämmelserna icke tillämpats i nämnvärd utsträckning, vilket emellertid

ej utesluter, att de kunnat utöva viss förebyggande verkan. Å andra sidan bär

styrelsen ej kunnat iakttaga, att bestämmelserna givit anledning till missbruk

i form av obefogat anhängiggörande av åtal. o „

Då viss knapphet särskilt på smålägenheter ännu råder på åtskilliga hall

och sålunda vissa betingelser för utnyttjande av annan persons trångmål med

avseende å möjligheten att vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållande

nödig lägenhet fortfarande torde vara för handen på hyresmarknaden,

anser sig socialstyrelsen ej böra motsätta sig, att åt förevarande stadgande

gives förlängd giltighet, för så vitt denna begränsas till viss kortare tid, förslagsvis

till och med den 30 september 1928.

Socialstyrel- Sedan Kungl. Maj: t den 26 februari 1926 anbefallt socialstyrelsen att, efter

sen d. 12 juli vederbörandes hörande och inhämtande av upplysningar angående hithörande

192°'' förhållanden å skilda orter inom landet, före den 1 juli 1926 inkomma med

utlåtande i ärendet, anförde styrelsen i utlåtande den 13 juli 1926 följande:

Till fullgörande av det givna uppdraget hemställde socialstyrelsen i cirkulärskrivelse

den 15 mars 1926 till länsstyrelserna, att de, efter införskaffande

enligt ett å skrivelsens baksida upprättat formulär av uppgifter från allmänna

åklagare, för så vitt och i den mån deras verksamhetsområde innefattade stad,

köping eller municipalsamhälle, ävensom efter magistraternas hörande, matte

avgiva yttrande i förevarande ämne.

I skrivelser samma dag anmodade socialstyrelsen vidare rättshjälpsanstalterna,

de kommunala b osta ds f ör m e dl i n gs an stal tern a och Sveriges fastighetsägarförbund

att, sistnämnda sammanslutning efter vederbörande lokala föreningars

hörande, inkomma med upplysningar och yttranden i frågan.

Styrelsen får nu, med återställande av remissakten och med överlämnande

av inkomna yttranden, anföra följande.

Yttranden föreligga från 23 länsstyrelser samt från 85 magistrater resp.

stadsstyrelser.

I allmänhet hava myndigheterna konstaterat, att ockerparagrafen, att döma

enbart av den faktiska tillämpningen, knappast kan anses hava haft praktisk

betydelse. Dock göres från vissa håll gällande, att den genom sin tillvaro

torde hava verkat återhållande i en del fall och möjligen även i framtiden

kan bliva till gagn i sådant hänseende. På företrädesvis nu angivna grund

hava sju länsstyrelser och tjugo magistrater tillstyrkt prolongation. Några av

dessa myndigheter hava jämväl hänvisat till ännu bestående bostadsknapphet

och tillstyrkt förlängning för viss tid. En länsstyrelse har tillstyrkt prolongation,

men föreslagit, att bestämmelsens giltighet begränsades till smålägenheter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

Fyra länsstyrelser och elva magistrater hava konstaterat, att något behov

av prolongation inom deras verksamhetsområden icke föreligger, men hava på

samma gång förklarat sig ej hava något att erinra mot prolongation, för så

vitt behov därav skulle förefinnas på andra håll. I detta sammanhang må nämnas,

att myndigheterna i det stora hela icke uttalat några direkta betänkligheter

mot prolongationen. Man synes sålunda ej befara några skadeverkningar

av stadgandet, något som i några fall även uttryckligen framhållits.

Cirka hälften av länsstyrelserna och magistraterna (resp. 11 och 44) hava

inskränkt sig till att konstatera, att något behov av lagstiftningen icke kunde

förmärkas inom deras område. I dessa liksom i övriga fall hava myndigheterna

merendels motiverat sitt ställningstagande i frågan med hänvisning till läget

på bostadsmarknaden. Man har sålunda icke ställt sig avvisande mot förlängning,

för så vitt bostadsknapphet varit rådande, under det att till stöd för en

motsatt uppfattning framhållits, att bostadsbrist icke längre råder inom orten.

Eu länsstyrelse och fyra magistrater hava avstyrkt prolongation.

Slutligen ha sex magistrater icke närmare uttalat sig i ämnet.

För att bidraga till överskådligheten av det förebragta remissmaterialet har

styrelsen i det följande sökt att statistiskt sammanställa innehållet under några

huvudrubriker.

Prolonga- tion till- styrkes

Intet positivt

behov i orten

men ingen

erinran mot

prolongation

Intet behov

av pro- longation

Prolonga- tion av- styrkes

Intet ytt- rande i

saken

Tillhopa

Länsstyrelser.....

7

4

11

1

23

Magistrater och stads- styrelser ......

20

11

41

4

6

85

Genomgående tror sig socialstyrelsen hos nu hörda myndigheter kunna konstatera,

att man betraktar frågan om lagstiftningens fortbestånd såsom tämligen

likgiltig. Några starkare omdömen i vare sig den ena eller andra riktningen

lämnas ej, och det vill synas, som om de olikheter i uppfattningen om

sakfrågan, som yppat sig, icke vore vidare djupgående.

Vad angår den faktiska tillämpningen av paragrafen må erinras, att den

under länsstyrelsernas medverkan anordnade enqueten begränsats till städer,

köpingar och municipalsamhällen. Det synes knappast troligt, att mål av

ifrågavarande art över huvud taget förekommit på landsbygden. I allt fall

torde det få anses såsom säkert, att antalet eventuella mål varit ringa. Enqueten

avser perioden från den 1 oktober 1923, då bestämmelserna i fråga trädde i

kraft såsom ersättning för den dittills gällande motsvarande ockerbestämmelsen

i 1921 års hyresstegringslag, och fram till utgången av mars 1926. Enqueten

avsåg att omfatta ockermål beträffande alla slags lägenheter, men möjligt

är, att frågeformulärets avfattning kunnat föranleda den missuppfattningen,

att endast ockermål rörande bostadslägenheter skulle redovisas. Man

torde emellertid kunna utgå ifrån, att åklagarna åtminstone skulle hava omnämnt

ockermål beträffande andra lokaler än bostadslägenheter, om sådana

mål förekommit. Såsom nedan omnämnes, redovisas ett mål, avseende hyra

för butikslägenhet. Uppgifter saknas för Östergötlands län.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Från Södermanlands län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom.

Målet anhängiggjordes vid vederbörande rådhusrätt i oktober 1924. Hyresvärden,

som för en bostadslägenhet om ett ram och kök fordrat en hyra av

600 kronor, dömdes till 25 kronors böter.

Från Malmöhus län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom; hyresvärden,

som för en lägenhet om tre rum och kök fordrat 1,600 kronor (inkl.

värme), dömdes till 300 kronors böter samt att återbetala 300 kronor av beloppet.

Åtalet var emellertid väckt enligt 19 § i 1921 års hyresstegringslag.

För en annan stad inom samma län redovisas två mål, av vilka det ena

nedlades efter ernådd förlikning. I det andra målet hade hyresvärden fordrat

en årshyra av 400 kronor för två rum. Målet ogillades av rådhusrätten i november

1924 och av hovrätten i mars 1925.

För Göteborgs och Bohus län meddelas beträffande en stad, att tre anmälningar

där gjorts rörande förmenta ockerhyror för bostadslägenheter, men att,

efter verkställd polisutredning, åtal ej blivit väckt. Från samma stad meddelas

tillika, att åtal väckts rörande ocker för en butikslägenhet och lett till fällande

dom.

Den verkställda enqueten, vilken torde få anses beröra så gott som samtliga

ifrågavarande ockermål, som över huvud taget torde kunna hava förekommit

i landet, redovisar sålunda allt som allt tvenne mål, vilka lett till fällande

dom. Sammanlagt fyra mål hava anhängiggjorts enligt paragrafen. Därutöver

omnämnas tre anmälningar för förment ocker, vilka ej föranlett åtal. Paragrafen

kan alltså sägas hava kommit till mycket ringa tillämpning.

Bostadsbristen har tvivelsutan varit särskilt kännbar i de större orterna.

Betingelserna för hyresocker torde följaktligen där varit större än annorstädes.

Det synes med hänsyn härtill anmärkningsvärt, att inget åtal redovisats för

huvudstaden eller dess grannkommuner. I yttrandena omnämnes ej ens, att

någon anmälan gjorts rörande ocker.

Av de tillfrågade rättshjälpsanstalterna hava yttranden avgivits av tvenne,

nämligen av anstalterna i Hälsingborg och Örebro. Från den förra meddelas,

att anstalten varken medverkat till anställande av något åtal enligt ockerparagrafen

eller behövt åberopa den för erhållande av frivillig moderation av något

hyreskrav. På grund härav anser anstalten icke föreligga något behov av prolongation.

Ej heller Örebroanstalten har handlagt något ärende rörande hyresocker,

men anser anstalten, att bestämmelserna icke äro obehövliga.

Av bostadsförmedlingsanstalterna hava de i Göteborg, Malmö och Örebro

(drätselkammarens andra avdelning) uttalat sig för prolongation, under det

att anstalterna i Gävle och Eskilstuna ansett sådan obehövlig. Malmöanstalten

förordar, att bestämmelserna begränsas att gälla i fråga om smålägenheter

om högst fyra rum (inkl. kök).

Slutligen har Sveriges fastighetsägarförbund, med biläggande av yttranden

från sina lokalavdelningar, för egen del avstyrkt prolongation av denna enligt

förbundets mening »uppseendeväckande och för fastighetsägarna kränkande

särlagstiftning», synnerligast som av den ringa tillämpningen av lagen tydligt

framgått, att något verkligt behov av densamma icke föreligger.

Sedan styrelsen därefter ur förarbetena till ifrågavarande lag återgivit styrelsens

anförande beträffande 10 § angående hyresocker samt lagrådets vid

denna paragraf avgivna yttrande, fortsatte styrelsen i nu förevarande utlåtande:
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 7

Vad sålunda anfördes vid förarbetena synes i allt väsentligt äga tillämpning

jämväl för närvarande. Lagbestämmelsen måste anses hava motiverats av

exceptionella förhållanden under en viss tidsperiod, kännetecknad av bostadsknapphet

samt av övergången från reglerad till fri hyresmarknad. När bostadsknappheten

försvunnit, bör ockerparagrafen upphöra att gälla. Genom att

giva bestämmelsen temporär giltighet får lagstiftaien anses hava godkänt denna

uppfattning.

I ett avseende får emellertid styrelsen med stöd av vunnen erfarenhet något

modifiera sin år 1922 hävdade uppfattning. Styrelsen befarade, att den spänning,

som då ofta rådde mellan hyresvärdar och hyresgäster, skulle utlösa

sig i ett obefogat åberopande från hyresgästernas sida av ockerbestämmelserna.

I de angivna yttrandena finnes intet stöd för att dessa farhågor skulle

besannats. Härtill har utan tvivel bidragit en allmän känsla av att läget på

bostadsmarknaden oavlåtligt ljusnat sedan år 1923 och en alltmera utbredd

uppfattning, att ljusningen främjats av den återställda ekonomiska friheten

på området. Man synes inom ganska breda lager hava kommit till insikt om

att den starkt forcerade byggnadsverksamheten och de uppdrivna byggnadskostnaderna

med ty åtföljande höga hyror stå i ett inre samband med varandra.

Man synes föredraga att för priset av ganska höga hyror i nybyggda

hus erhålla rikligare tillgång på bostäder framför den tidigare knappa tillgången

ehuru mot reglerade, lägre hyror. Man torde också allmänt förvänta,

att, i den män balans mellan tillgång och efterfrågan återställes på hyresmarknaden,

de nu på sina håll väl höga hyrorna skola falla och svårigheterna

sannolikt snart skola vara överståndna.

I och med att ockerbestämmelserna över huvud taget ej synas hava blivit

missbrukade, försvinner också en av erinringarna mot deras bevarande. Styrelsen

föreställer sig även, att hyresvärdarna i allmänhet icke i nämnvärd grad

känna sig förorättade av paragrafens tillvaro.

Å andra sidan torde man knappast finna stöd för påståendet, att paragrafen,

direkt eller indirekt, haft någon större betydelse. Och den ringa verkan, den

haft, skulle framdeles med all sannolikhet bliva ännu mindre. Så vitt nu kan

bedömas, toide det i det störa hela vara tämligen likgiltigt, om bestämmelser

av förevarande natur förefinnas eller ej.

Om det låtit sig gorå att förläna paragrafen fortsatt giltighet utan avbrott

under ytterligare viss tid, medan sviter av den stora bostadskrisen ännu kunnat.

förmärkas pa en del hall, skulle styrelsen ej motsatt sig en sådan prolongation.

När emellertid paragrafen enligt en gång fattat beslut träder ur kraft

instundande höst och dylik prolongation sålunda numera är utesluten, synes

det knappast lämpligen kunna ifrågasättas att efter en viss tids förlopp utan

mellankommande nya skäl ånyo uppliva ifrågavarande stadgande.

På nu anförda grunder får socialstyrelsen förorda, att den remitterade framställningen

icke måtte föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

Enligt vad utskottet inhämtat har den ifrågavarande framställningen ännu

ej varit föremål för Kungl. Maj: ts prövning.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av 10 § i 1923 utskottet.

års lag med vissa bestämmelser rörande hyra yppades starka betänkligheter

mot att straffbelägga ocker vid hyresavtal, då ocker eljest icke som regel vore

underkastat ansvar. Att bestämmelser härom likväl upptogos i lagen synes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutslcottets utlåtande Nr 18.

egentligen haft sin grund däri, att desamma med hänsyn till förhållandena

på bostadsmarknaden under tiden närmast efter övergången från reglerad till

fri hyresmarknad kunde vara av en viss betydelse. I enlighet härmed erhöllo

bestämmelserna giltighet allenast under en kortare övergångstid, till den 1

oktober 1926, då de också, såsom förut nämnts, upphörde att gälla. Motionären

har nu till stöd för sitt yrkande om aterinlörande av nämnda bestämmelser

i främsta rummet pekat på den knapphet a bostäder, särskilt mindre

sådana, som på sina håll ännu skulle vara för handen. Tillgången på smålägenheter

är väl enligt officiella uppgifter i vissa städer knapp eller otillräcklig,

men det torde utan vidare vara klart, att förhallandena a bostadsmarknaden

nu te såg väsentligt förbättrade mot förut. Härtill har i synnerhet

den stegrade byggnadsverksamheten under senare år bidragit. Bostadsproduktionen

i städer med över 10,000 invånare var under år 1925 15 procent större än ar

1924 och 40 procent större än byggnadsverksamheten under år 1913. Med hänsyn

till den avsevärda ökning av tillgången å bostadslä,genheter, som sålunda ägt

rum, torde förhållandena å bostadsmarknaden icke numera kunna anses motivera

eu undantagslagstiftning av föreslagen art. Vad motionären i övrigt anfört

till stöd för sitt yrkande synes ej heller utgöra tillräcklig grund för en

dylik strafflagstiftning. Att märka är, att de hittillsvarande bestämmelserna

i ämnet redan upphört att gälla och att ett återinförande av desamma ej lärer

böra ske utan vägande skäl. Utöver vad redan anförts mot ett bifall till motionen

må ytterligare framhållas, att det synes med fog kunna ifrågasättas,

huruvida dessa bestämmelser skulle bliva av någon större betydelse för stävjande

eller förekommande av hyresocker i de fall, där betingelserna för sådant

förfarande ännu kunna vara för handen. Av den utredning, som åvägabragts

i anledning av den förutnämnda framställningen av hyresgästernas riksförbund,

framgår nämligen, att 10 § i 1923 års lag kommit till mycket linga

användning och att överhuvudtaget fragan om detta stadgandes fortbestånd

i allmänhet betraktats med likgiltighet. Då motionären i syfte att öka möjligheten

att ingripa mot oskäliga hyresanspråk föreslår, att andra stycket av

paragrafen skall utgå, vill utskottet erinra om sitt yttrande i utlåtande nr 25

vid 1924 års riksdag i anledning av ett då motionsvis framställt yrkande av

samma innebörd. Utskottet framhöll sålunda, att den i nämnda stycke givna

bestämmelsen vore den centrala i ockerbegreppet. Ocker kunde ej lätteligen

anses straffbart, om det ej innebure ett utnyttjande av annans trångmål, och

betänkligheterna mot straffbestämmelser i förevarande hänseende måste givetvis

väga ännu tyngre, om straffbestämmelsernas räckvidd utsträcktes.

Slutligen får utskottet erinra om att spörsmålet angående möjligheten att

ingripa mot i vinningssyfte framställda oskäliga hyresanspråk upptagits till

behandling vid den igångsatta allmänna revisionen av hyreslagstiftningen, för

vilken utskottet vid flera föregående riksdagar, senast år 1925 i utlåtande

nr 8, uttalat sig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 1 mars 1927.

0

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Klefbeck, Borell,* Edw. Larson,

O. Dahl och Per Gustafsson;

från andra kammaren: herrar af Ekenstam, Lindley, Jansson i Edsbäcken,* Johanson

i Huskvarna, Carlson i Mölndal, Sjögren,* fru Östlund* samt herr Persson i

Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Klefbeck och fru Östlund, vilka anfört:

Vid 1925 års riksdag förelåg till behandling en av herr Samuelsson in. fl. i

andra kammaren väckt motion angående omarbetning av gällande hyreslagstiftning.

Första lagutskottet, som hade att avgiva utlåtande med anledning av

motionen, anförde:

»Utskottet delar motionärens uppfattning om behovet av en snar och omfattande

revision av gällande hyreslagstiftning. Denna fråga tarvar emellertid

uppenbarligen för sin lösning en grundlig undersökning av hithörande förhållanden

och en omsorgsfull avvägning av alla olika intressen. Såsom av det

anförda (utskottets föregående redogörelse) framgår, har Kungl. Maj: t redan

föranstaltat om en sådan utredning, vilken också för närvarande pågår. Grundad

anledning synes sålunda finnas att antaga, att frågan om en social hyreslagstiftning

kommer ått föreläggas riksdagen, så snart förhållandena det medgiva.

»

Behovet av en reformerad hyreslagstiftning synes oss fortfarande trängande,

varför vi vilja understryka 1925 års lagutskotts uttalade förhoppning

om att förslag i ämnet snarast måtte föreläggas riksdagen. Men till dess

så kan ske, synes det oss önskvärt, att nu gällande lag med vissa bestäm
Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 5 höft. (Nr 13.)

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

IQ Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

melser rörande hyra den 10 mars 1923 kompletteras med att i densamma

återinföres den bestämmelse, som fanns upptagen i dess förutvarande 10 §.

Visserligen har utredningen givit vid lianden, att paragrafen kommit till

blott ringa användning. Men å andra sidan äro vi övertygade om att paragrafen

övat icke ringa förebyggande verkan. Och då, särskilt i de större

städerna, knapphet på mindre lägenheter ännu råder, och då sålunda vissa

betingelser för utnyttjande1*av annan persons trångmål förefinnas, ha vi. inom

utskottet yrkat, att utskottet bort tillstyrka riksdagen att för sin del besluta,

att i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra den 10

mars 1923 skall återinföras dess förutvarande 10 §.

Stockholm 1027. Kungl. Hovboktryckeriot Iduna Tryckeri-A.-B,

275909

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.