Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av eller inskränkning i värnpliktiges mönstringsoch adressanmälningsskyldighet. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott häivisade motionen nr 9 i andra kammaren av herr Andersson i Ovanmyra m. fl. och motionen nr 28 i samma kammare av herr Bergström i Bäckland.

1927-02-15 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1927:2, Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av eller inskränkning i värnpliktiges mönstringsoch adressanmälningsskyldighet. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott häivisade motionen nr 9 i andra kammaren av herr Andersson i Ovanmyra m. fl. och motionen nr 28 i samma kammare av herr Bergström i Bäckland.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den l(i februari 1927 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av eller

inskränkning i värnpliktiges mönstrings- och adressanmälningsskyldighet.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott

häivisade motionen nr 9 i andra kammaren av herr Andersson

i Ovanmyra m. fl. och motionen nr 28 i samma kammare av herr Bergström

i Bäckland.

I motionen nr 9 har hemställts, att riksdagen ville ingå till Kungl. Maj:t

med en skrivelse med begäran om nödiga lagändringar i syfte att avskaffa

eller väsentligen inskränka de s. k. höstmönstringarna i enlighet med vad i

motionen närmare anförts.

I motionen nr 28 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, under vilka villkor den i värnpliktslagen

stadgade mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten skulle

kunna avskaffas.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionerna.

§ 32 i gällande värnpliktslag av den 12 juni 1925 innehåller i fråga om

värnpliktigs mönstring sskyldighet följande bestämmelser.

1. Varje år skall mönstring, som i denna paragraf omförmäles, hållas med

värnpliktiga, med undantag av dem, som under årets lopp inskrivits eller varit

i tjänstgöring såsom värnpliktiga eller som äro inskrivna å sjömanshus och

inmönstrade till sjöfart.

2. Med värnpliktiga, utom dem, som äro inskrivna å sjömanshus och

tillhöra marinen eller flygvapnet, hålles mönstringen inom varje rullföringsområde.

För sådan mönstring är varje värnpliktig skyldig att i enlighet

med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, till befälet avgiva tillförlitlig

skriftlig uppgift om bostad och yrke, den värnpliktige dock medgivet

att under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid

muntligen avgiva nämnda uppgift.

3. Med värnpliktiga, som äro inskrivna å sjömanshus och tillhöra marinen

eller flygvapnet, hålles mönstringen vid sjömanshus. För sådan mönstring

är varje värnpliktig skyldig att i enlighet med de närmare föreskrifter,

Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman avgiva tillförlitlig skriftlig

uppgift om bostad och sysselsättning, den värnpliktige dock medgivet att

under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid muntligen

avgiva nämnda uppgift.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 2 höft. ( Sr 2.)

Gällande

bestämmelser

om värnpliktsmönstring.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

4. Kallelse till mönstring verkställes genom kungörelse, som skall uppläsas

minst två gånger i kyrkorna och offentligen anslås inom vederbörande

kommuner samt i erforderlig omfattning införas i en eller flera av ortens

tidningar.

I fråga om mönstring innehåller gällande inskrivningsförordning av den

23 december 1925 bland annat följande stadganden:

§ 125.

Mönstring enligt § 32 värnpliktslagen avser att årligen lämna rullföringsbefälet

tillförlitlig uppgift om de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke

m. m. samt om vissa vämpliktsförhållanden i syfte att möjliggöra dels erforderliga

rättelser i stamrulla och inskrivningsböcker, dels en beräkning

av det antal värnpliktiga i olika klasser, som kan komma att inställa sig

vid mobilisering.

§ 126.

1. Mönstring hålles årligen för studenter och likställda under tiden från

och med den 15 till och med den 31 oktober samt för övriga värnpliktiga

under tiden från och med den 1 till och med den 30 november.

2. Med värnpliktiga, som tillhöra rullföringsområde, hålles mönstring i

områdets expedition; dock må inom Stockholms stadsrullföringsområde

mönstringen hållas å erforderligt antal platser.

Med värnpliktiga, som äro inskrivna å sjömanshus och tillhöra marinens

eller flygvapnets beväring, hålles mönstring å sjömanshuset.

3. Skyldiga att fullgöra mönstring äro inskrivna värnpliktiga med undantag

av

dem, som under årets lopp inskrivits, eller varit eller vid tiden för

mönstringen äro i tjänstgöring såsom värnpliktiga;

dem, som äro inskrivna å sjömanshus och vid tiden för mönstringen äro

inmönstrade till sjöfart;

dem, som med vederbörligt tillstånd avflyttat från riket; samt

dem, som tillhöra den nomadiserande lappbefolkningen.

§ 127.

1. Vid mönstring skall värnpliktig uppgiva fullständiga för- och tillnamn,

födelsetid, inskrivningsnummer, årsklass (klass), yrke eller sysselsättning,

kyrkobokföringsort och postadressen därstädes, tillfällig postadress samt det

truppslag vid hären eller den tjänst vid marinen, han är tilldelad.

Till klass B hörande värnpliktig och manskap i reserven skola även lämna

uppgift om det truppförband eller den station, de äro tilldelade. Å sjömanshus

inskriven värnpliktig skall jämväl lämna uppgift om sjömanshusets

namn och hans registernummer därstädes.

Student och likställd samt sjökapten och likställd skola även lämna underrättelse

om sedan nästföregående mönstring avlagda examina, genomgångna

utbildningskurser samt om innehavande befattningar.

2. I mom. 1 nämnda uppgifter skola avgivas muntligen vid personlig

inställelse eller insändas skriftligen å därför avsedd mönstring sanmälan,

som kostnadsfritt tillhandahålles å varje postanstalt mot uppvisande av

inskrivningsbok.

Värnpliktig, som inställer sig personligen, skall medhava inskrivningsbok

samt, därest han är inskriven å sjömanshus, jämväl sjöfartsbok.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Vid insändande av mönstringsanmälan skall inskrivningsbok bifogas av

värnpliktig, som under året med eller utan laga förfall uteblivit från någon

honom åliggande värnpliktstjänstgöring. Inskrivningsbok jämte mönstringsanmälan

inläggas i kuvert, som förses med rullföringsbefälhavarens (sjömanshusombudsmannens)

adress och påskrift »Mönstringsanmälan». Sådan

försändelse befordras kostnadsfritt med posten.

Uppgifter, som icke lämpligen kunna införas å blankett till mönstringsanmälan,

bifogas och insändas i kuvert enligt ovan givna anvisningar.

§ 33 mom. 2 och 3 i 1925 års värnpliktslag innehåller i fråga om adressanmälningsskyldigheten

följande bestämmelser:

2. Värnpliktig, med undantag av den, som är inskriven å sjömanshus

och tillhör marinen eller flygvapnet, skall, därest han ej är i tjänstgöring,

hålla vederbörande områdesbefäl underrättat om sin adress.

3. Värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus och tillhör marinen eller

flygvapnet, skall, därest han ej är i tjänstgöring eller inmönstrad till sjöfart,

hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress.

Gällande

bestämmelser

om adressanmälan.

I fråga om adressanmälan stadgas i 1925 års inskrivningsförordning bl. a.

följande:

§ 133.

1. Till rullföringsområde hörande värnpliktig, som icke är i tjänstgöring,

är jämlikt § 33 mom. 2 värnpliktslagen skyldig att meddela befälhavaren

för rullföringsområdet underrättelse om sin postadress, därest lian vistas

under annan adress, än den han uppgivit vid inskrivning eller i § 127

denna förordning omförmäld mönstring. Sådan adressuppgift må meddelas

muntligen å vederbörlig rullföringsexpedition, varvid inskrivningsbok skall

företes, eller skriftligen enligt i inskrivningsboken lämnat formulär. Försändelse,

innehållande adressanmälan, befordras avgiftsfritt med posten.

År sådan värnpliktig inskriven å sjömanshus, må berörda adressanmälan

göras hos sjömanshusombudsman eller, vid avmönstring, hos den, som förrättar

avmönstringen, eller, därest den värnpliktige idkar sjöfart å utländskt

fartyg, på sätt i sådant fall stadgas i § 134 för värnpliktig, tillhörande

sjörullföringsområde.

2. Det åligger sjömanshusombudsman att ofördröjligen insända av i mom.

1 ovan nämnd värnpliktig gjord adressanmälan ävensom adressuppgift för

värnpliktig, som på- eller avmönstrat till sjöfart, till befälhavaren för det

rullföringsområde, den värnpliktige tillhör.

3. ---

4. Värnpliktig, tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen, är befriad

från adressanmälningsskyldighet.

§ 134.

1. Den skyldighet, som jämlikt § 33 mom. 3 värnpliktslagen åligger

värnpliktig, som tillhör sjörullföringsområde, att, därest han ej är i tjänstgöring

eller inmönstrad till sjöfart, hålla sjömanshusombudsmannen underrättad

om sin adress, fullgöres genom anmälan av adress, vid avmönstringen

till den, som förrättar avmönstringen, samt vid övriga tillfällen muntligen

eller skriftligen, enligt i inskrivningsboken lämnat formulär, hos ombudsmannen

för det sjömanshus, den värnpliktige tillhör, eller hos annan sjö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

manshusombudsman. Försändelse

giftsfritt med posten.

Idkar sådan värnpliktig sjöfart ä utländskt fartyg, skall han, för fullgörande

av honom åliggande adressanmälningsskyldighet, till sjömanshusombudsmannen

insända anmälan varje gång hans anställning å utländskt

fartyg börjar och slutar. Sådan anmälningsskyldighet må fullgöras genom

anmälan hos svensk konsul, vilken det åligger att insända densamma till

vederbörande sjömanshusombudsman.

2. I mom. 1 här ovan omförmäld adressanmälan skall av sjömanshusombudsmannen

insändas till sjörullföringsbefälhavären. Avser anmälan

värnpliktig, som icke tillhör sjömanshuset, skall anmälan av sjömanshusombudsmannen

ofördröjligen översändas till ombudsmannen för det sjömanshus,

den värnpliktige tillhör.

3. ---

Straffbestämmelser

för

underlåten

m alstring

och dressan

milan

m. m.

För åsidosättande av värapliktslagens föreskrifter om mönstring och

adressanmälan innehåller nämnda lag vissa straffbestämmelser, vilka innehållas

i § 41 och hava följande lydelse:

»1. Värnpliktig, soro bort fullgöra i § 32 omförmäld mönstring, men

utan" laga förfall uraktlåter detta, böte för varje gång fem kronor.

2. Värnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra vad honom

enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, böte för varje gång fem kronor.»

Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen skola de jämlikt samma lag inflytande

böter under särskild titel redovisas i kronans räkenskaper och ingå

till den för beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfonden. TTr

denna fond beredes understöd åt värnpliktig, som under militärtjänstgöring

ådragit sig sådan skada, att han därigenom blivit i större eller mindre mån

oförmögen att försörja sig med arbete, ävensom i vissa fall åt hans efterlevande,

där skadan förorsakat döden.

Ifrågavarande fond utgjorde vid slutet av budgetåret 1925 1926 omkring

5 miljoner kronor. I bötesmedel hade under budgetåret inleverats omkring

144,000 kronor. I ersättning till i militärtjänst skadad personal hade från

fonden under samma tid utbetalts 830,000 kronor.

Frågan om ändrade bestämmelser beträffande de ärliga mönstringarna

och de värnpliktiges adressanmälningsskyldighet har efter tillkomsten av

1885 års värnpliktslag vid åtskilliga tillfällen varit föremål för framställningar

inom riksdagen.

Enligt 1885 års värnpliktslag gällde, att mönstringsskyldig värnpliktig

skulle personligen inställa sig till mönstring. I den vid 1901 års riksdag

antagna värnplikslagen blev visserligen den personliga mönstringen stadgad

såsom regel men rättighet lämnades jämväl för värnpliktig att i stället avlämna

tillförlitlig uppgift om bostad och yrke. Den i förstnämnda lag

stadgade skyldigheten för värnpliktig att därjämte vid vissa tillfällen avlämna

adressanmälan bibehölls i 1901 års lag i princip oförändrad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2. 5

Redan vid 1902 års riksdag väcktes motion, om att bestämmelsen i § 32

i 1901 års värnpliktslag om mönstringsskyldighet måtte upphöra att gälla.

Lagutskottet avstyrkte motionen och riksdagen biföll lagutskottets hemställan.

Sedan vid 1905 års riksdag ånyo väckts motion om mönstringarnas avskaffande,

beslöt riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri riksdagen

anhöll, det täcktes Kungl. Maj:t taga under omprövning, under vilka villkor

den i §. 32 värnpliktslagen stadgade mönstring skulle kunna upphöra,

och för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i värnpliktslagen,

som därav kunde påkallas.

Uti den proposition (nr 98), som i fråga om åtskilliga ändringar i värnpliktslagen

av Kungl. Maj:t framlades för 1911 års riksdag, upptogs jämväl

frågan om nedbringandet av kostnaderna för mönstringar med de värnpliktiga,

och föreslogs därvid avskaffande av de dittills förekommande

mönstringsresorna för rullföringsbefälet samt en därav föranledd omredigering

av §32 värnpliktslagen. Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen godkänt.

Två vid 1911 års riksdag ånyo väckta motioner om upphörande av

mönstringsskyldigheten blevo däremot av riksdagen avslagna.

Enligt en den 13 juli 1911 utfärdad lag om ändrad lydelse av vissa delar

av värnpliktslagen skulle de tidigare förekommande mönstringsresorna upphöra

och anmälningar för mönstring mottagas av vederbörande rullföringsbefälhavare

i rullföringsexpeditionerna. I stället för att förut den personliga

inställelsen för mönstring föreskrivits såsom regel, och lämnande, på

uppgivet sätt, av uppgift om bostad och yrke angivits såsom alternativ,

stadgades nu, att värnpliktig skulle vara skyldig att, i enlighet med de

närmare föreskrifter Konungen meddelade, till befälet avgiva tillförlitlig

uppgift om bostad och yrke, honom dock medgivet att under tiden för

mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid muntligen avgiva

nämnda uppgift.

Vid 1912 års riksdag drogs frågan om värnpliktsmönstringens avskaffande

åter under riksdagens prövning. På hemställan av lagutskottet avlät riksdagen

en skrivelse till Kungl. Maj:t, däld riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, i vad mån och på vad sätt den i § 32 värnpliktslagen

stadgade mönstring skulle kunna borttagas och ersättas med av myndighet

lämnade uppgifter, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen

kunde föranledas. Såsom motivering för berörda skrivelse anförde

riksdagen bl. a. följande. Så länge den personliga inställelsen till mönstringen

kvarstod såsom regel, kunde mönstringen anses hava en viss betydelse

för bevarandet av sambandet mellan den värnpliktige och de militära

myndigheterna samt därför böra bibehållas. Genom mönstringsskyldighetens

fullgörande i regel medelst skriftlig anmälan syntes mönstringen emellertid

1902 års

riksdag.

1905 års

riksdag.

1911 års

riksdag.

Lagen den

1s/t 1911 om

ändrad lydelse

av § 32 värn•pliklslagen.

1912 års

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över riksdagens

skrivelse

år 1912.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

hava förlorat all betydelse i nämnda avseende. Uppenbarligen vore det

emellertid för den personliga värnkraftens behöriga tillvaratagande, i händelse

av härens eller flottans försättande på krigsfot och även eljest för

mobilisering, fortfarande av vikt, att behörig kännedom förefunnes om de

värnpliktiga, deras antal m. m. Huruvida dock med gällande bestämmelser

vilka, meddelade som de vore i vitt omfattande olika författningar och

i olika sammanhang, redan ur formell synpunkt lämnade rum för berättigad

anmärkning — detta ändamål verkligen i behörig grad vunnes, syntes icke

utan skäl kunna ifrågasättas. Antalet värnpliktiga, som försummat sin

mönstringsskyldighet, vore nämligen i många delar av landet synnerligen

stort. Det vore även ett överklagat förhållande, att de skriftliga uppgifter,

som av de enskilda värnpliktiga för mönstring avlämnadas, i ganska stor

omfattning ej vore tillförlitliga. Då i allt fall genom mönstringsanmälningarna

kunskap icke vunnes om vilka värnpliktiga, som på grund av

ådragen kroppsskada eller sjukdom blivit otjänstbara, förefunnes redan härutinnan

en ofullständighet, som åtminstone icke avhjälptes genom bibehållande

av mönstringsskyldigheten i dess nuvarande form. På grund härav

och då vid olika tillfällen konstaterad önskan om borttagande av mönstringsskyldigheten

tydde på, att dess betydelse för landets försvarskraft ej

vore så allmänt erkänd, som efter så många års tillämpning kunde vara

att förvänta, borde mer ingående undersökas, om ej den behövliga kännedomen

om de värnpliktigas förhållanden kunde både effektivare och bekvämare

vinnas genom någon myndighets medverkan. I den omständigheten,

att man i fråga om de anmälningar, som vid flyttning eller vistelse utom

rullföringsområde ålåge värnpliktig, kunnat förklara skyldigheten till deras

lämnande fullgjord genom uttagande och avlämnande av flyttningsbetyg

eller annan anmälan hos vederbörande civila myndighet, funne riksdagen

även ett skäl för antagande, att sambandet mellan de enskilda värnpliktiga

och militärbefälet jämväl i det avseende, varom nu vore fråga, skulle kunna

till fördel förmedlas genom samma eller annan civil myndighet.

Över riksdagens nyssnämnda skrivelse inhämtades yttrande från samtliga

arméfördelnings- och likställda chefer samt inskrivnings- och rullföringsbefälhavare

ävensom från överståtliållarämbetet och samtliga Kungl.

Maj:ts befallningshavande, vilka sistnämnda myndigheter före yttrandenas

avgivande hört vederbörande kontraktsprostar och liäradsskrivare

samt manlalsskrivningsförrättare i stad.

Av de sålunda infordrade yttrandena framgår, att 3 arméfördelningschefer,

militärbefälhavaren på Gotland, 10 inskrivnings- och 4 rullföringsbefälhavare

förordade återgång till den personliga mönstringsskyldigheten,

under det att 3 arméfördelningschefer, 12 inskrivnings- och 30 rullföringsbefälhavare

uttalade sig för bibehållande av mönstringsskyldigheten

i huvudsakligen nuvarande former, 2 inskrivnings- och 15 rullföringsbefälhavare

föresloge avskaffande av mönstringsskyldigheten, under

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2. 7

det att 2 rullföringsbefälhavare icke intoge någon bestämd ståndpunkt i

frågan samt 2 inskrivningsbef alka vare hade en något svävande stånd

punkt, i det den ene syntes önska mönstringsskyldighetens bibehållande

och den andre densammas avskaffande. Av de i ärendet hörda civila

myndigheterna förordade 1 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 4 kontraktsprostar

och 3 mantalsskrivningsförrättare (magistrater däribland inräknade)

ett återgående till den personliga mönstringsskyldigheten, 13 Kungl.

Maj:ts befallningshavande, överståthållarämbetet, 89 kontraktsprostar och

62 mantalsskrivningsförrättare bibehållande av nämnda skyldighet i huvudsakligen

nuvarande form, 8 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 57

kontraktsprostar och 66 mantalsskrivningsförrättare mönstringsskyldighetens

upphävande, 2 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 14 kontraktsprostar

och 64 mantalsskrivningsförrättare intoge icke någon bestämd

ståndpunkt i frågan. 25 kontraktsprostar och 15 mantalsskrivningsförrättare

hyste en svävande uppfattning i frågan, därav dock 16 av de förra

och 12 av de senare myndigheterna syntes luta åt bibehållande av mönstringsskyldigheten

samt de återstående åt avskaffande av nämnda skyldighet.

De myndigheter, som ansågo, att mönstringsskyldigheten för de värnpliktiga

skulle kunna upphöra, föreslogo i allmänhet, att erforderliga

uppgifter skulle kunna erhållas genom medverkan av präster, mantalsskrivningsförrättare,

polismyndigheten, husvärdar m. fl.

I de av kontraktsprostarna avgivna yttrandena framhölls särskilt, att

pastor icke kunde, utöver vad redan skedde genom s. k. anmälningslistorna,

lämna upplysning om de värnpliktigas vistelseorter och övriga

värnpliktsförhållanden. Kedan nu vore hans möjligheter härutinnan ganska

små. önskvärt vore, i synnerhet om mönstringsskyldigheten avskaffades,

att den värnpliktige även ålades skyldighet att för pastor anmäla

förändrad adress inom församlingen. Pastor kände icke och hade icke

möjlighet att känna de värnpliktigas eventuella otjänstbarhet. Prästerskapet

vore redan nu över hövan betungat av skrivgöromål, som icke

gåve skälig tid över åt utövandet av deras egentliga kall. Skulle pastor

åläggas hålla reda på de värnpliktigas förhållanden, utöver vad nu skedde,

skulle han bliva nödtvungen att ofta resa omkring i de olika orterna och

personligen förskaffa sig upplysningar.

Vissa av de hörda kontraktsprostarna ansågo fullgörandet av pastors

nuvarande skyldigheter med anmälningslista vara tillräckligt för att

göra mönstringarna överflödiga, i synnerhet om de värnpliktiga genom

skärpta straffbestämmelser tillhölies fullgöra sina skyldigheter i anmälningsavseende

och dessa utsträcktes att gälla även ändrad adress inom

samma församling.

Uti de av häradsskrivare och övriga mantalsskrivningsförrättare samt

magistrater avgivna yttrandena framhölls huvudsakligen, att ingen myndighet

vore i bättre tillfälle än prästerskapet att lämna de uppgifter, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

1914 års

senare

riksdag.

1914 års

värnpliktslag.

1917 års

värnpliktskommission.

K Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

skulle erfordras, om mönstringsanmälningama borttoges. Mantalsskriv*

ningsförrättarna borde i allt fall icke åläggas att lämna dylika uppgifter,

enär de upplysningar, dessa kunde lämna rörande de värnpliktiga, måste

helt och hållet grunda sig på de uppgifter, som ifrågavarande tjänstemän

erhölle av prästerskapet. Det vore alltså en onödig omväg att härför

anlita mantalsskrivningsförrättarna.

I det förslag till värnpliktslag, som framlades vid 11)14 års senare

riksdag, hade bestämmelserna om mönstring och adressanmälan upptagits

i oförändrat skick. Efter att hava redogjort för riksdagens skrivelse i

ämnet år 1912 meddelade föredragande departementschefen, att den av

riksdagen begärda ganska omfattande utredningen icke hunnit slutföras.

Han hemställde därför, att i avbidan härpå gällande föreskrifter i ämnet

bibehölles oförändrade.

Någon motion förekom icke i ämnet; och propositionen blev i nu

berörda del av riksdagen bifallen.

I överensstämmelse med riksdagens beslut infördes i vämpliktslagen

den 17 september 1914 i fråga om värnpliktsmönstring och adressanmälan

enahanda bestämmelser, som upptagits i förut gällande vämpliktslag.

Den av riksdagen år 1912 begärda utredningen verkställdes av särskilda

sakkunniga (1917 års värnpliktskommission). Dessa sakkunniga, herrar

friherre E. Marks von Wiirtemberg, Ericsson i Vallsta, Thorsson, Nilsson

i Skottlandshus och Åkerman, anförde i sitt den 27 december 1917 avgiivna

betänkande i föreliggande frågor, bland annat, följande.

Mönstringens egentliga natur och innebörd vore, att man därmed ville

kontrollera inskrivningsböckernas riktighet och stamrullan över de värn*

pliktiga. Fel, som med nödvändighet måste uppstå i denna rulla, avhjälptes

till största delen vid mönstringen. Borttoges denna, skulle rullans tillförlitlighet

försvinna och dess användbarhet vid mobilisering på det betänkligaste

äventyras. Huvudändamålet med mönstringen kunde sägas

vara att årligen en gång lämna rullföringsmyndigheterna tillförlitlig uppgift

om de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om deras övriga

värnpliktsförhållanden (t. ex. tjänstbarhet dels i och för sig, dels ock i

fråga om speciella egenskaper och färdigheter, lämplighet för olika tjänst

o. s. v., beroende på förändrat yrke, mlinskad arbetsförmåga, inträffat

kroppsligt lyte och dylikt), att hålla nämnda myndigheter underkunniga

om, huruvida den värnpliktige själv hade reda på sina värnpliktsförhållanden,

så att rättelse i motsatt fall kunde äga rum, samt att klargöra,

huru många av ett rullföringsområde tillhörande värnpliktiga av olika

klasser kunde beräknas vid mobilisering.

En del av de i ärendet hörda myndigheterna hade förordat ett återinförande

av den personliga mönstringsskyldigheten såsom obligatorisk, eventuellt

med frikallande av en eller annan klass av värnpliktiga från personlig

inställelse. Eu sådan skärpning av mönstringsplikten ansåge kommissionen

icke kunna ifrågakomma, liksom kommissionen å andra sidan icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2. 9

ville tillstyrka ett borttagande av den åt värnpliktig, som sa önskade,,

medgivna rättigheten att iakttaga personlig inställelse vid mönstring. En

genom kommissionens försorg infordrad statistik beträffande utfallet av*

mönstringarna år 1916 utvisade, att de värnpliktiga fortfarande i mycket

stor -utsträckning begagnade sig av mönstring medelst personlig .inställelse.

Kommissionen ansåge denna rättighet så mycket mindre böra

förmenas dem, som mönstring med personlig inställelse givetvis vore den

tur militär synpunkt mest önskvärda formen för mönstring.

I fråga om det andra i värnpliktslagen angivna sättet för fullgörande

av mönstring, eller insändande av mönstringsanmälan, ansåge värnpliktskommissionen,

i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna,

den till stöd för riksdagens uttalande i ämnet liggande uppfattningen —

nämligen att då prästerskapet vore skyldigt att lämna uppgifter om de i

kyrkobokföringsområdet in- och utflyttade samt om dödsfall, detsamma

lätteligen skulle kunna lämna även mönstringsuppgifter bättre och mera

fullsiändiga, än som skedde under nuvarande förhållanden — icke vara

med rätta förhållandet överensstämmande. Den kontrollåtgärd, som läge

uti prästerskapets (rotemännens i Stockholm) månatliga anmälningslistor

till områdesbefälet, vore icke tillfyllest för en effektiv kontroll av starnrullorna

över de värnpliktiga. Skulle förandet av rullorna grundas allenast

på dessa anmälningslistor, komme desamma att bliva i hög grad ofullständiga

och vilseledande. Även om prästerskapet skulle kunna åläggas

att meddela underrättelser rörande de värnplikligas bostad och sysselsättning,

så kunde detta icke vara någon full ersättning för mönstringen,

vilken ju även måste anses vara av betydelse därutinnan, att den värnpliktige

erinrades om sina skyldigheter i värnpliktshänseende. Prästerskapet,

som hade svårt att fylla de uppgifter, som redan nu enligt värnpliktslag

och inskrivningsföror-dning tillkomme detsamma, to ide ännu

mindre kunna motsvara den vittomfattande uppgift, man velat överlämna

åt detsamma. Av endast inskrivningsnumret visste icke pastorsämbetet,

om den värnpliktige vore mönstringsskyldig eller ej, enär den värnpliktige

ej vore mönstringsskyldig de år, under vilka han varit i tjänstgöring.

Slutligen kunde, såsom jämväl flera av de i ärendet hörda myndigheterna

framhållit, påpekas, att prästerskapet (rotemännen), som dock numera

å anmälningslistorna till vederbörande rullföringsmyndigheter jämväl

skulle upptaga anmälda flyttningar inom församlingen eller roten, i

själva verket ofta ej heller kunde lämna nödig uppgift om värnpliktigs

bostad. De värnpliktigas kyrkobokföring sorter borde för detsamma vara

bekanta, men .ingalunda vederbörandes postadresser, som ofta ej framginge

av kyrkobokföringsorterna. Ej heller hade prästerskapet kännedom om

vistelseort och postadress för de talrika värnpliktiga, som vistades utom

kyrkobokföringsorten.

Av övriga myndigheter, som skulle kunna tänkas fullgöra ifrågavarande

uppgiftsplikt i stället för de värnpliktiga, hade i främsta rummet ifrågasatts

mantalsskrivningsförrättarna. Skulle i n it n s t r-i n gss k y 1 d i g h otc n för de

värnpliktiga ersättas med av mantalsskrivningsförrättarna lämnade uppgifter,

måste dessa härröra från mantalslängden. Då nu denna vore upprättad

med ledning av anteckningarna i församlingsboken, insåges ju lätt.

att, utöver alla de skäl, som anförts mot att prästerskapet ålades ifrågavarande

skyldighet, beträffande mantalsskrivningsförrättarna dessutom

tillkomme den omständigheten, som gjorde sistnämnda myndighet i ännu

mindre grad än prästerskapet i stånd att lämna berörda för ett effektivt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

försvar så viktiga uppgifter, att desamma ledde sitt ursprung från prästerskapet

och sålunda vore uppgifter d andra hand.

Det hade även föreslagits, att åliggandet att avgiva ifrågavarande uppgifter

borde överlämnas åt polismyndighet eller kommunala myndigheter.

Dessa myndigheter förde emellertid icke några handlingar, motsvarande

kyrkoböcker eller mantalslängder, och kunde således icke utan att infordra

erforderliga uppgifter från de värnpliktiga själva befordra sådana

till rullföringsmyndigheterna. Detta sätt att lösa frågan skulle således

skapa en ny moris!ringsmytidighet och endast innebära en onödig omväg,

som dessutom säkerligen komma att medföra onödig och vidlyftig skriftväxling

mellan myndigheterna. Ej heller kunde uppgifterna väntas bliva

mera tillförlitliga genom att de lämnades av civil myndighet såsom mellanhand

i stället för direkt till den militära.

Enahanda anmärkning kunde ock göras gällande beträffande varje annan

myndighet, som skulle kunna tänkas förmedla ifrågavarande uppgifter

till rullföringsmyndigheterna.

Det återstode då att utröna, huruvida ej mönstringen skulle kunna ersättas

med på något annat sätt lämnade uppgifter. Därvid hade framkastats

tanken på samarbete härutinnan mellan rullföringsmyndigheterna, å ena,

samt prästerskapet, mantalsskrivningsförrättarna, kronobetjäningen eller

de kommunala myndigheterna, å andra sidan. I sådant avseende hade

föreslagits, att rullföringsbefälhavaren (sjömanshusombudsmannen) skulle

sända en förteckning över do för året mönstringsskyldiga värnpliktiga tillnågon

av dessa myndigheter, vilken därefter skulle återsända förteckningen,

försedd med de värnpliktigas senaste adress. Detta förslag folie dock på

den invändningen, att de värnpliktiga själva och synnerligast sådana,

som vistades utom kyrkobokföringsorten, vore bäst i tillfälle att lämna

uppgifter om sin vistelseort och i många fall vore de enda, som kunde

göra det.

Värnpliktskommiissionen hade icke kunnat finna något sätt för ernående

av ifrågavarande uppgifter rörande de värnpliktiga, som bättre och med

mindre besvär för de värnpliktiga själva än den nuvarande mönstringen

tillgodosåge såväl statens berättigade krav härut innan som den enskildes

intressen. Att märka vore nämligen, att primäruppgifterna under alla

förhållanden måste lämnas av de värnpliktiga själva. Kommissionen ansåge

det därför vara nödvändigt att bibehålla den årliga mönstringen.

Kommissionen ville emellertid, såsom den (under namn av landstormskommittén)

redan uti ett den 14 december 1916 avgivet betänkande anmält,

gå ett steg längre i avseende å mönstringsskyldigheten och föreslå densammas

utsträckande till landstormen. I berörda betänkande hade kommissionen

yttrat, att det icke rått någon som helst tvekan eller meningsskiljaktighet

därutinnan, att för landstormen borde stadgas mönstrlingsoch

adressanmälningsskyldighet lika med den, som ålades värnpliktiga

tillhörande beväriingen, varjämte kommissionen förklarat sig vara av den

åsikten, att man icke borde frånsåga sig fördelen av att för stamrullors och

värnpliktssedlars vederbörliga komplettering erhålla uppgifter direkt från

de värnpliktiga själva.

Vid behandling av frågan om lämpligheten av att bibehålla mönstringsskyldigheten

för de värnpliktiga hade värnplliktskommissionen emellertid

överlagt, huruvida icke för vinnande likafullt av de utav riksdagen angivna

syftemål den nuvarande formen för mönstring skulle kunna undergå

förbättring i något eller några avseenden. Så ansåge kommissionen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

det vara synnerligen lämpligt att genomföra elt av år 1916 inom lantförs\ai

sdepartementet tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning

rörande förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna m. m.

framställt förslag, att till den nuvarande blanketten för inönstningsanmälan

skulle fogas ett nytt formulär i form av ett med mönstringsanmälan

sammanhängande tjänstebrevkort, ställt till den värnpliktige, som insänt

mönstringsanmälan utan att inskrivningsbok bifogats, och å vilket vederbörande

rullförings- (sjörullförings-) befälhavare meddelade, dels för

värnpliktig, som skulle hänföras till annan Idass, vilken årsklass han tillhörde,

dels ock för Övriga värnpliktiga, att mönstringen fullgjorts visst

år. I full analogi med vad förhållandet vore beträffande värnpliktig, som

bikt loge personlig inställelse till mönstring eller i övrigt vid mönstring

ingåve inskrivningsbok till vederbörande mönstringsmyndigliet, nämligen

att sådan värnpliktig uti sin inskrivningsbok erhölle medelst av mönstringsbefäJets

namnteckning eller stämpel bestyrkt bevis, att han visst

år fullgjort sin mönstringsskyldighet, både ovannämnda sakkunniga sålunda

föreslagit införandet av kvitto från rullföringsbefälet å fullgjord

mönstring jämväl för värnpliktig, som insänt skriftlig mönstringsanmälan,

utan att inskrivningsbok bifogats.

Såsom ett ytterligare medel att vinna bättre resultat av mönstringarna

borde truppbefälet åläggas att i högre grad, än vad för närvarande redan

vore fallet, under de värnpliktigas första tjänstgöring noggrant undervisa

dem om deras skyldigheter med avseende å mönstring samt vid repetiitionsövning

göra ytterligare påminnelser härom. Denna undervisning borde

ske i förening med övningar, som skulle bestå uti ifyllande av anmälningsblanketter.

Otvivelaktigt innebure flera av ovan angivna förslag ökat arbete för

rullföringsmyndigheterna, men med hänsyn till att därigenom mönstringen

för de värnpliktiga verkligen skulle kunna fylla sitt ändamål, borde alla

betänkligheter att något utvidga arbetsbördan för nämnda myndigheter

få Vika. För att rullföringsmyndigheterna emellertid icke i allt för hög

grad skulle betungas vid utfärdande av de föreslagna kvittona å gjorda

mönstringsanmälningar, borde föreskrift lämnas därom, att värnpliktig

skulle å kvittoblanketten ifylla sitt namn och inskrlivningsnummer samt

sin postadress.

I detta sammanhang ville vämpliktskommissionen dock framhålla, att

själva organisationen av de myndigheters expeditioner, vilka nu handhade

rullföring och redovisning av de värnpliktiga, nämligen rullföringsexpeditioner

och landstormsområdesbefälhavares expeditioner, vore bristfällig.

Icke minst i samband med det ordnande av do värnpliktigas mönstringsoch

anmälningsplikt, kommissionen föresloge, syntes emellertid en omorganisation

av dessa myndigheters arbetskrafter vara påkallad. Kommissionen

förutsatte, att frågan härom inom en nära framtid bleve föremål

för utredning.

Vämpliktskommissionen hade ansett ett av 1916 års sakkunniga angående

rullföringstekniken väckt förslag, att värnpliktig skulle åläggas

att omedelbart anmäla förändring av postadress, vara att föredraga framför

ett borttagande av hela anmälningsförfarandet enligt § 33 mom. 2 a;

värn pliktslagen. Ifrågavarande lagrum borde därför undergå erforderlig

ändring. I sammanhang härmed borde för landstormsmän stadgas adressanmälningsskyldighet

lika med den, som ålades till beväringen hörande

värnpliktiga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra layutskottets utlåtande Nr 2.

1918 års

riksdag.

Vid framläggande för 1918 års riksdag av förslag till vissa ändringar i

värnpliktslagen yttrade föredragande departementschefen i föreliggande

frågor följande:

Såsom värnpliktskommissionen framhållit, är huvudändamålet med

mönstringen att lämna vederbörande rullföringsmyndigheter tillförlitliga

uppgifter rörande de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om

deras värnpliktsförhållanden i övrigt. Dylika uppgifters lämnande utgör

en nödvändig förutsättning för att mobiliseringsverket skall kunna på

ett tillfredsställande sätt fungera. Mönstringsinstitutionen utgör således

ett för krigsberedskapens vidmakthållande nödvändigt led uti en välordnad

härorganisation.

Av den utav värnpliktskommissionen i ärendet verkställda utredningen

torde tydligt framgå, att något annat sätt för erhållande av de med mönstringen

avsedda uppgifter, som bättre och med mindre besvär för de värnpliktiga

själva än det nuvarande mönstringsförfarandet tillgodoser såväl

statens berättigade krav härutinnan som den enskildes intresse, icke står

till buds. Vid sådant förhållande torde, i enlighet med vad värnpliktskommissionen

föreslagit, någon ändring i det nu föreskrivna tillvägagångssättet

för mönstringsuppgifternas införskaffande icke böra vidtagas.

Erfarenheterna från såväl 1914 års landstormsmobilisering som de därefter

årligen anordnade lagstadgade landstormsövningarna hava till fullo

ådagalagt nödvändigheten av, att den för beväringen hittills stadgade

mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten utsträckes jämväl till landstormen.

Frånvaron av varje sådan skyldighet för landstormen medför, att

vederbörande landstormsrullor äro i hög grad ofullständiga och otiilförlitliga.

Såväl med hänsyn till angelägenheten av att vid inträffande mobilisering

kunna för militära ändamål fullt tillgodogöra sig den till landstormen

hörande personalen som ur synpunkten av de lagstadgade iandstormsövningarnas

behöriga fullgörande torde det vara oundgängligen erforderligt,

att vederbörande militärmyndigheter erhålla i möjligaste mån

tillförlitliga uppgifter även om landstormsmännens vistelseort, adress,

yrke och värnpliktsförhållanden. Jag finner mig därför böra biträda

värnpliktskommissionens förslag, att mönstringsskyldigheten utsträckes

att omfatta jämväl till landstormen hörande värnpliktiga. Värnpliktiga,

vilka vid den nya lagbestämmelsens ikraftträdande redan blivit överförda

till landstormen, torde dock fortfarande böra vara befriade från mönstringsskyldighet.

Av enahanda skäl. som anförts i fråga om mönstringsskyldigheten, böra

landstormsmännen även beträffande adressanmälningsskyldighet likställas

med värnpliktiga, tillhörande beväringen. Härav betingade ändringar i

vämpliktslagen torde därför böra vidtagas.

I anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hemställdes i en

inom andra kammaren väckt motion, att i propositionen måtte göras, bland

annat, den ändringen, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten

icke måtte utsträckas till landstormsmännen.

Lagutskottet fann Kungl. Maj:ts förslag vara ägnat att i görligaste

mfln undanröja de brister, som vidlådde då gällande värnpliktslag. Vidkommande

det motionsvis framförda yrkandet, att den för beväringen dittills

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

13

stadgade mönstrings- och anmälningsskyldigheten icke måtte utsträckas

till landstormen, fann utskottet motionen i denna del icke förtjäna av

seende.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan andra kammaren

avslog mönstringsskyldighetens utsträckande till landstormen. Efter sammanjämkning

godkände även andra kammaren utskottets förslag i denna del.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion om upphävande

av mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten för landstormsmän.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande, däri utskottet anförde

följande. Utskottet funne den för landstormsmän stadgade mönstrings-

och adressanmälningsskyldigheten vara av väsentlig betydelse ior

uppnående av den fullständighet och tillförlitlighet i landstormsrullorna.

som torde vara erforderlig såväl vid inträffande mobilisering som för de

lagstadgade landstormsövningarnas behöriga fullgörande. Utskottet ansåge

jämväl, att det skäligen ringa besvär, som behörigt fullgörande av

ovannämnda skyldighet numera enligt de i 1914 års värnpliktslag givna

bestämmelser kunde anses innebära, icke borde föranleda upphävande även

för landstormsinstitutionens vederbörliga utnyttjande så betydelsefull

skyldighet.

Motionen avslogs härefter av riksdagen.

I det förslag till ny värnpliktslag, som förelädes 1924 års riksdag, hade

bestämmelserna om mönstring upptagits i huvudsakligen oförändrat skick.

I fråga om adressanmälningarna föreslogos vissa ändringar.

Särskilda utskottet föreslog sådan ändring i propositionen, att mönstrings-

och adressanmälningsskyldigheten skulle avskaffas för sådana värnpliktiga,

som frikallats från värnpliktens fullgörande under fredstid. Den

praktiska nyttan därav syntes nämligen utskottet icke stå i rimligt förhållande

till de olägenheter, mönstrings- och adressanmälningarna, särskilt

i betraktande av den stora omfattning, nämnda värnpliktskategori

komme att erhålla, skulle vålla enskilda och myndigheter.

Propositionen om ny värnpliktslag blev emellertid, som bekant, avslagen.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i propositionen om ny värnpliktslag

samma förslag i fråga om värnpliktsmönstringen och adressanmälningsskyldigheten,

som förelegat vid föregående års riksdag. I propositionen

anfördes följande.

Enligt det av 1924 års försvarsutskott avgivna förslaget skulle mönstringsskyldigheten

avskaffas för sådana värnpliktiga, som frikallats från

värnpliktens fullgörande under fredstid. Då det emellertid bör förutsättas,

att en inkallelse av dylika värnpliktiga kan ifrågakomma vid krigsfara

eller under krig, har mönstringsskyldigheten för dessa värnpliktiga bibe
-

1920 års

riksdag.

1924 års

riksdag.

1925 års

riksdag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

hållits i det nu föreliggande förslaget,

anmälningsskyldigheten bibehållits.

Av samma skäl har jämväl adress
-

inom andra kammaren väcktes en motion, däri föreslogs, bland annat,

sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten

icke måtte omfatta värnpliktiga tillhörande landstormen.

Under åberopande av vad departementschefen anfört i denna fråga i

den ovan nämnda propositionen till 1918 års riksdag fann sig särskilda

utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionen. I övrigt anförde utskottet

följande. Utskottet hade kommit till den uppfattningen, att då

den värnpliktige ansetts kunna befrias från mönstringsskyldighet det år,

varunder han varit i tjänstgöring, sådan befrielse utan större olägenhet

skulle kunna medgivas jämväl beträffande det år, under vilket den värnpliktige

undergått inskrivning. I berörda syfte föreslog utskottet viss

ändring i § 32. För övrigt hade utskottet icke något att erinra mot den

avfattning, förevarande paragraf erhållit i Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen godkände den av utskottet föreslagna lagändringen.

Bibehållandet av mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten för värnpliktiga

har, såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, ansetts

vara ur mobiliseringssynpunkt synnerligen viktigt. Den kontroll i fråga om

i stamrullan förekommande uppgifter om den enskilde värnpliktiges namn,

årsklass, yrke, adress, truppslag, truppförband, avlagd examen, genomgången

utbildningskurs och innehavande befattning, som mönstringsuppgiften möjliggör,

har stor betydelse, ej minst för den specialutbildade personalens krigsplacering

å de på förhand i detalj utarbetade mobiliseringsplanerna.

Vidare möjliggör mönstringen beräkning vid de särskilda truppförbanden

av det antal värnpliktiga av olika årsklasser, som kan väntas komma att

inställa sig vid mobilisering. På tillförlitliga uppgifter i detta avseende

måste givetvis krigsorganisationens omfattning grundas.

Genom mönstringsanmälan kontrolleras även, huruvida de värnpliktiga

<iga kännedom om den årsklass de tillhöra. Denna kontroll är av stor betydelse,

då den värnpliktiges årsklass-siffra icke alltid överensstämmer med

det i inskrivningsnumret upptagna inskrivnings- (överförings-) året. Störa

kategorier värnpliktiga inkallas ju till såväl freds- som krigstjänstgöring

ärsklassvis genom allmänna kungörelser, varav följer att en noggrann

kännedom hos vederbörande om hans årsklass måste vara en nödvändig förutsättning

för att inställelsen till tjänstgöring skall kunna ske med erforderlig

snabbhet.

För en snabb inkallelse genom personlig order till såväl freds- som krigstjänstgöring

är den noggranna kännedom om de värnpliktigas adresser, som

mönstring och adressanmälan möjliggör, av stor betydelse. Dylika order måste

användas vid inkallelse av personal med specialutbildning och därav föranledd

specialanvändning under tjänstgöring. Detta inkallelsesätt lämnar

s. 15 Kontrollera mot PDF

.Andra lagutskottets utlåtande AV 2.

15

också möjlighet att vid mobilisering begränsa inkallelsen till vissa kategorier

värnpliktiga ävensom att t. ex. före ett krigsutbrott hemlighålla viss inkallelse.

Nödvändigheten för rullföringsbefälet att känna de värnpliktigas

adresser gäller ej minst de årsklasser, som tillhöra landstormen.|

I alldeles särskild grad torde såväl mönstring som adressanmälning vara

erforderliga under de närmaste åren på grund av den i samband med truppförbandsindragningarna

stående ändrade militäradministrativa indelningen.

Såsom av den ovan lämnade utredningen framgår, har av sakkunniga

verkställts undersökning, huruvida möjlighet förelåge att ersätta mönstringen

med på annat sätt lämnade uppgifter. Utredningen har emellertid givit vid

handen, att de ifrågasatta utvägarna skulle bliva mindre effektiva, för det

allmänna dyrbarare och för de värnpliktiga själva icke mindre betungande.

Primäruppgifterna måste nämligen alltid lämnas av de värnpliktiga själva,

då, såsom ovan nämnts, mönstringen ingalunda enbart avser att hålla rullföringsbefälet

underrättat om de värnpliktigas adresser utan jämväl innebär

lämnandet av åtskilliga andra för rullföringen minst lika betydelsefulla

uppgifter. Sådana anvisningar om någon hittills obeaktad utväg, att do

böra föranleda igångsättandet av en ny utredning, ha ej lämnats i de föreliggande

motionerna.

Den skyldighet, som enligt värnpliktslagen och inskrivningsförordningen

i berörda hänseenden åligger de värnpliktiga, torde för övrigt icke innebära

så avsevärt besvär för den enskilde medborgaren, att dess avskaffande eller

inskränkande enbart av denna anledning kan vara erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström, Sigfrid

Hansson*, greve Spens, Frändén*, Berglund och Åkerberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Magnusson i Skövde*,

Ödström*, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm* och Johansson i Sollefteå.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Reservation

av herrar Hage och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

»Utskottet har först konstaterat, att det i motionerna framförda yrkandet

vid flera tillfällen, nämligen åren 1902, 1905, 1911, 1912, 1918, 1920 och

1925, helt eller delvis gjorts till föremål för riksdagsmotioner samt att riksdagen

för sin del tvenne gånger uttalat sig för utredning i frågan. Under

den utredning, som med anledning härav igångsatts, hava bl. a. 8 länsstyrelser,

57 kontraktsprostar och 66 mantalsskrivningsförrättare uttalat sig för

att den årliga mönstringen borde bortfalla och att man lämpligen kunde

tänka sig andra anordningar för att uppnå samma effekt som med det nuvarande

systemet.

Utskottet vill i det sammanhanget giva uttryck åt den meningen, att

nämnda system är allt för omständligt, då man använder tre olika anordningar

för att hålla reda på de värnpliktiga, nämligen dels den årliga höstmönstringen,

dels de värnpliktigas adressanmälningar vid flyttning eller tillfällig

vistelse utom hemorten och dels slutligen pastorsämbetenas uppgifter

om värnpliktigas ut- och inflyttning ur församling m. m. Just nu, då man

inom all statsverksamhet söker efter möjlighet att förenkla statsorganisationen

och nedbringa administrationskostnaderna, kan man ha anledning

ifrågasätta, om det verkligen skall vara nödvändigt att inom detta område

dragas med ett så vidlyftigt mångskriveri, som måste bli en följd av ovannämnda

bestämmelser. Härvidlag kan då först ifrågasättas, om ej adressanmälningsskyldigheten

skulle kunna borttagas, isynnerhet som de bestämmelser,

som gälla i nämnda hänseende, i mänga fall endast bli bestämmelser

på papperet. Likaså kan ifrågasättas, om det verkligen skall vara nödvändigt,

att en person, för vilken inga nya förhållanden inträffat, varje år skall

insända mönstringsanmälan. Det borde åtminstone kunna göras till föremål

för undersökning, om ej det årliga mönstringsförfarandet kunde ordnas

så, att mönstringsanmälningar endast behövde insändas av de värnpliktiga,

som hade att anmäla förändrad adress, yrkesställning eller dylikt. Skulle

en på detta sätt ordnad mönstring ej anses fullt tillfredsställande, kunde

man vid en eventuell utredning även upptaga till granskning den frågan,

om ej nämnda mönstring även kunde förbindas — som i en av motionerna

föreslagits — med en höstmönstring, omfattande alla värnpliktiga, men återkommande

med vissa — exempelvis tre eller fem — års mellanrum. Utredningen

kunde ju få omfatta även andra uppslag till frågans ordnande,

vilka under den föregående undersökningen av spörsmålet framförts eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

17

som eventuellt i övrigt framkomma — upplysningsvis kan meddelas att inom

utskottet har under debatten vid frågans behandling diskuterats en del uppslag,

exempelvis om ej mönstringen kunde ske i samband med mantalsskrivningen.

Utskottet har alltså den meningen, att man icke bör böja sig inför resultatet

av de utredningar, som hittills gjorts i frågan, utan att man bör med

anledning av de föreliggande motionerna påyrka en undersökning av hela

spörsmålet, som bl. a. kan åskådliggöra, om ej den ökade korrekthet, som

otvivelaktigt erhålles med det nuvarande allt för omständliga kontrollsystemet,

köpes för ett allt för dyrt pris, då naturligtvis tillvaron av ett så omständligt

system måste inverka i utgiftsökande riktning för statsverket och

det allmänna.

Under hänvisning till denna motivering far utskottet alltså med anledning

av de väckta motionerna nr 9 och 28 i andra kammaren föreslå,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Jlaj:t

hemställa, att Kungl. Maj: t måtte låta utreda under

vilka villkor den i värnpliktslagen stadgade mönstringsocli

adressanmälningsskyldigheten skulle kunna avskaffas

eller väsentligen inskränkas.»

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 2 höft. (Sr 2.)

1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.