Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnd.

1927-02-18 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1927:3, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1927 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.t angående ändrade bestämmelser i fråga om ersättning

till expropriationsnämnd.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

104, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att

riksdagen ville i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

till ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnder.

Rörande ersättning åt expropriationsnämnd innehålla 66 och 67 §§ i Gällande

lagen om expropriation den 12 maj 1917 följande bestämmelser: metemM

Ordförande och ledamöter i dylik nämnd skola njuta ersättning för upp- ämnet,

skattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring och

beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, om

överenskommelse ej träffas. Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden,

skall ersättning för det arbete, som därav föranledes, ej tillkomma

nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

Den exproprierande är pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest

av expropriationen följande kostnad. Dock äger han, om han utgivit kostnad,

som föranletts av ordförandes eller ledamots utevaro från sammanträde

utan laga förfall, söka kostnaden åter av vederbörande.

Under förarbetena till expropriationslagen har den med motionen avsedda Förarbetena

frågan varit föremål för ingående övervägande; och tillåter sig utskottet att ^otio^cn''1

för frågans belysande lämna en kortfattad redogörelse härför. avsedda be
Enligt

23 § i 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov gällde, att, därest någon, som suttit i expropriationsnämnd,

skulle vilja taga betalning därför, hade han att anmäla det hos

rätten; och skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade emot hans

verkliga kostnad för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas av den,

som begärt expropriationen.

I det förslag till lag om expropriation, som den 15 september 1910 av- betäckande

gavs av en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté, den 15 sepföreslogs,

att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd skulle, utövertember 1910

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 3 höft. (Nr 3—4.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1913 drs

riksdag

resekostnadsersältning efter tredje klassen i gällande resereglemente, erhålla

ordförande 25 kronor och ledamot 15 kronor i ersättning för varje reseeller

förrättningsdag. Därjämte skulle ordföranden njuta gottgörelse för

kallelser, protokollsföring och beslutets avfattande i skrift med belopp, som

skulle bestämmas av rätten, om överenskommelse ej kunde träffas.

I motivema till de sålunda föreslagna bestämmelserna hade kommittén

anfört följande:

Den lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete

erhållit i 23 § av 1866 års förordning synes vara grundad på antagande, att

sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid bar motsatsen

blivit regel, såsom också är naturligt. Det lär även icke så sällan förekomma,

att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare, än som kunde vara nödvändigt,

och detta förhållande torde stundom hava ganska väsentligt bidragit

till expropriationskostnadernas förökande.

Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs

förslag skall själva resekostnaden, då resor föranledas av expropriationen,

ersättas efter tredje klassen i resereglemente!, och skall härutöver ersättning,

innefattande såväl dagtraktamente som skälig gottgörelse för tidsspillan och

arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med

femton kronor för varje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte

böra erhålla gottgörelse för protokollsföring, uppsättande av nämndens

utlåtande och annat dylikt arbete, vars verkställande det kan åligga honom

att besörja. Vid större expropriationer torde ordföranden ofta behöva anställa

sekreterare eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas så,

att kostnaden härför betäckes.

I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen

utarbetade, till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de avkommittén

föreslagna bestämmelserna, då grunderna för ersättningen ansäges

böra bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande av innehåll,

att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara berättigade

till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades,

med rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser

m. m. i enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.

Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av

förslaget inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:

Att, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställda allmängiltiga

grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd

skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska

svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,

varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,

åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett

ärende, vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan

timme. Vid expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda

expropriationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder

med delvis växlande sammansättning.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga undergår

sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

rätten alt bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall

utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, för den händelse

överenskommelse därom ej träffas.

På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet sedermera i propositionen

till 1913 års riksdag den avfattning, som detsamma numera äger; och

framställdes till nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i ämnet

på grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, ej något förslag till ändring

beträffande det ifrågavarande stadgandets innehåll.

I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes

1916 års riksdag — vilket förslag i nu förevarande del upptog enahanda

stadgande som i den föregående propositionen — väcktes inom andra kammaren

tvenne motioner i nu föreliggande spörsmål, den ena nr 245 av ett

trettiotal kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Persson i Björsbyholm,

och den andra nr 250 av herrar Lubeck och von Hofsten.

I den förra motionen framhölls, att vid domstolarnas fastställande av ersättning

åt expropriationsnämnd så olikartad uppfattning gjort sig gällande

om vad som kunde anses vara skälig ersättning för sådant uppdrag, att en

allmän önskan förefunnes om reglerande av dylik ersättning medelst enhetliga

bestämmelser i lag. I anslutning härtill yrkades av motionärerna,

att åt nu förevarande stadgande måtte givas sådan avfattning, att ordförande

och ledamöter i expropriationsnämnd bereddes ersättning med 15 kronor för

dag jiimte gottgörelse för resekostnader samt därutöver ordförande särskild

gottgörelse för kallelser m.m. i enlighet med propositionens innehåll därutinnan.

I den av herrar Lubeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att,

på sätt svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsföreningen i

gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t redan den 28 juni 1910 framhållit, erfarenheten

givit vid handen, att dagarvoden för expropriationsnämnders ledamöter

i regeln beräknades oskäligt högt, nämligen till 50 å 75 kronor förutom

gottgörelse för resor och vivre. Som följd härav hade det visat sig,

att i fråga om elektriska kraftledningar expropriationskostnaden ofta överstege

själva skadeersättningen. Det vore därför önskligt, att i lagen infördes

en sådan begränsning i förevarande hänseende, som upptagits i 1910 års

kommittéförslag; och framställdes av motionärerna förslag därom.

Någon realbehandling av ämnet medhanns emellertid ej vid 1916 års riksdag,

varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under

bedömande.

Påföljande riksdag förelädes lagförslaget i oförändrad form åter riksdagen,

i anledning varav herrar Lubeck och von Hofsten inom andra kammaren i

motion nr 272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.

Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut

återgivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det

kungl. förslaget; och blev denna lagutskottets hemställan utan meningsskiljaktighet

av riksdagens båda kamrar bifallen.

1916 års

riksdag.

1917 års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1924- års Frågan upptogs ånyo i en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren av

riksdag, herrar Osberg och Persson i Björsbyholm väckt motion, nr 188. I denna

gjordes gällande, att det för nedbringande av expropriationskostnaderna,

vilka, i synnerhet då det gällde små förvärv, ofta uppginge till lika stort belopp

som värdet av den exproprierade egendomen, vore lämpligt, att i lag

fastställdes vissa grunder, efter vilka ersättningen till nämndens ordförande

och ledamöter skulle utgå. I sådant avseende kunde lämpligen tänkas ett

dagtraktamente av 30 kronor samt reseersättning efter tredje klassen i gällande

resereglemente, varjämte bestämmelser borde meddelas om ytterligare

ersättning efter vissa grunder till ordföranden i egenskap av sammankallande

och protokollsförare. I anslutning härtill hemställdes om skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan om förslag i ämnet till nästkommande riksdag.

Andra lagutskottet, som hade motionen till förberedande behandling, framhöll

i avgivet utlåtande nr 3, vad ock av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, att de i motionen framförda synpunkterna redan vid expropriationslagens

antagande förelegat till bedömande utan att då vinna beaktande. Den

för bestämmande av ersättning åt expropriationsnämnden gällande ordning,

enligt vilken domstolen hade att, i händelse överenskommelse om ersättningens

storlek ej kunnat emellan vederbörande träffas, meddela bestämmelser

därom, syntes utskottet vara att föredraga framför den av motionärerna

föreslagna ordningen. Utskottet ville därvidlag särskilt erinra om att exproprierande

part, som funne framkomna ersättningsanspråk vara för högt tilltagna,

städse ägde tillfälle att vid domstolen före ärendets avgörande muntligen

eller i ingiven inlaga göra de erinringar emot de fordrade beloppens

storlek, vartill han kunde finna sig äga fog.

Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagen.

1925 års Vid 1925 års riksdag förelåg frågan åter genom en av herr Osberg inom

riksdag, andra kammaren väckt motion, nr 165.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 4, hemställde andra lagutskottet

om avslag å motionen samt anförde till stöd därför följande:

Från olika håll framkomna, å gjorda erfarenheter grundade uttalanden

synas v väl giva stöd för motionärens uppgift, att i åtskilliga f all till ledamöter

av expropriationsnämnd utgått i förhållande till det å saken nedlagda

arbete oskäligt hög ersättning. Vid övervägande av frågan, huruvida den

av motionären föreslagna ordningen skulle giva garantier för med rättvisa

och billighet mera överensstämmande resultat i förevarande avseende, har

emellertid utskottet icke funnit anledning frångå sin i fjolårets utlåtande intagna

ståndpunkt. De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd och särskilt

dess ordförande, växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda

alltid i förhållande till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana

omständigheter synes det utskottet, som om reglerna för ersättningens bestämmande

böra vara sådana, alt de lämna rum för rimlig anpassning allt

efter förhållandena i de särskilda fallen. Härtill gives möjlighet med de

för närvarande i ämnet gällande bestämmelser, en möjlighet, som däremot

skulle försvinna i och med genomförandet av den av motionären föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

D

omläggningen. I motionen har visserligen framkastats tanken på tillitandet av

skilda ersättningstaxor allt efter värdet av den egendom, som med de särskilda

expropriationsförrättningarna avses. Med hänsyn till det redan anförda

torde dock denna utväg få anses föga ändamålsenlig. De av motionären påpekade

missförhållandena torde, såsom utskottet i fjol anmärkte, inom den

nuvarande anordningens ram kunna förebyggas därigenom, att vederbörande

exproprierande part, i den mån anledning därtill gives, inför domstolen före

ärendets slutförande framställer anmärkning mot de begärda ersättningsbeloppens

storlek. Att sålunda framställda anmärkningar av vederbörande

domstol vinna skäligt beaktande, torde med fog kunna förutsättas.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen har riksdagen utskottet,

vid upprepade tillfällen, senast år 1925, avslagit framställda yrkanden om

ändringar i fråga om bestämmelserna rörande ersättning till expropriationsnämnd.

I nu förevarande motion har såsom motivering för samma yrkande icke

åberopats andra omständigheter än de, som av motionären anförts i frågan

vid föregående riksdagar.

Då utskottet ej erhållit kännedom om några nytillkomna omständigheter,

som kunna föranleda riksdagen att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i

ärendet, hemställer utskottet,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd för

anleda.

Stockholm den 18 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström,

Sigfrid Hansson, greve Spens, Frändén, Åkerberg* och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Magnusson i Skövde,

Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Pettersson i

Hällbacken och Gardell i Gans.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar K. G. Westman och Gardell i Gans;

2) av herrar Luterkort och Johansson i Sollefteå, som ansett, att utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlutande Nr .3.

»Utskottet har icke kunnat finna annat än ait det önskemål, för vilket

motionären såväl i förevarande motion som tidigare inom riksdagen gjort

sig till tolk, är värt att beaktas.

Av den i ämnet lämnade historiken fi-amgår fullt tydligt, att uppdraget

att vara ordförande och ledamot i expropriationsnämnd städse betraktats

såsom ett allmänt förtroendeuppdrag.

Enligt 1866 års expropriationsförordning gällde sålunda, att rätten skulle

tillägga den, som suttit i expropriationsnämnd, så mycket som svarade mot

hans verkliga kostnad för förrättningen. Kommittén för utarbetande av ny

expropriationslagstiftning gjorde också det i historiken återgivna uttalandet,

att den lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete

erhållit i 1866 års förordning syntes vara grundad på antagande att sådan

ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Sedan kommittén emellertid

anmärkt att motsatsen blivit regel, såsom också »vore naturligt», yttrade

kommittén, att ersättningen lämpligen torde böra begränsas i lag.

Utskottet hyser den uppfattningen, att genom 1917 års lagstiftning expropriationsnämndsledamötema

kommit att erhålla ställning av kommunala

förtroendemän. Under det att nämligen tidigare paTterna i expropriationsmålet

ägde full valfrihet vid utseende av ledamöter i nämnden, äro de numera

hänvisade att till ledamöter utse visst antal personer, vilka inom varje

län på närmare angivet sätt av landsting, stadsfullmäktige eller K. B. utsetts

och uppförts å särskild förteckning över valbara expropriationsnämndsledamöter.

Ordförande i expropriationsnämnd är numera alltid den, som

av K. B. (överståthållareämbetet) för viss bestämd tid utsetts till ordförande

i dylika nämnder i länet (Stockholm'').

Ur rent principiell synpunkt förmenar alltså utskottet att expropriationsnämndsledamöter

skäligen icke böra kunna kräva eu vidsträcktare rätt till

ersättning för sitt sysslande å expropriationsmålet än den, varmed kommunala

förtroendemän i motsvarande ställning ansetts böra låta sig åtnöjas. De

skäl, som av lagrådet på sin tid anfördes för ett frångående av expropriationslagstiftningskommitterades

ovanberörda förslag, kan utskottet för sin del

icke finna vara av avgörande betydelse.

Vad särskilt angår ledamöterna i expropriationsnämnd (d. v. s. icke ordföranden)

förmenar utskottet, att de av lagrådet framhållna praktiska olägenheterna

av fastställda allmängiltiga grunder för ersättningens bestämmande

icke obetydligt överskattats; och utskottet anser, att erfarenheterna giva stöd

åt detta antagande. I själva verket synes skillnaden i det arbete, som i olika

expropriationsmål åvilar expropriationsnämnds/edaznö/erner (själva markvärderingen),

icke betinga den föreliggande stora olikheten ifråga om utgående

ersättningsbelopp. Vidkommande åter ordförandens arbete lärer icke kunna

förnekas, att detta kan i olika expropriationsmål vara tämligen olikartat och

mer eller mindre betungande. Men häremot synes kunna invändas dels att

ordföranden enligt nu gällande lag än tydligare än ledamöterna få anses

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

/

bekläda ett kommunalt förtroendeuppdrag, för vars utövande högre ersättning

icke synes böra kunna krävas än som härför må anses ur allmänna

synpunkter skälig, dels ock att möjlighet icke saknas att under en blivande

utredning i den av motionären äskade riktning undersöka, huruvida icke,

därest även för ordförande fastställdes viss ersättning, dylik bestämmelse

kunde kompletteras med rätt för ordföranden, att, om särskilda omständigheter

sådant påkallade, få sig tillerkänd ytterligare ersättning.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda i ärendet intagit saknar utskottet

anledning att ingå i någon närmare undersökning rörande beskaffenheten

av den kontroll å utgående expropriationsersättning, som kan ligga i den

domstol enligt 66 § expropriationslagen tillkommande rätt att bestämma

ersättningen, därest överenskommelse ej träffas. Särskilt med avseende å den

bristande rättshjälp, varmed i dessa som i många andra fall mindre bemedlade

sakägare å landsbygden hava att räkna och som medför att mera

sällan direkta och detaljerade anmärkningar föreligga, då rätten företager

expropriation särendet till slutlig prövning, kan utskottet icke anse att rättens

omförmälda befogenhet innefattar tillfyllestgörande kontroll därå, att ersättningarna

till expropriationsnämndsledamöterna icke bliva oskäligen betungande

eller komma att uppgå till belopp, som icke stå i rimligt förhållande

till expropriationsföremålets värde.

Såsom vid ärendets behandling tidigare inom riksdagen från skilda håll

vitsordats samt erfarenheten i övrigt utvisar förekomma emellertid icke

sällan dylika missförhållanden. Det är uppenbart, att dessa komma att framstå

såsom större olägenheter i den mån expropriationsförfarandet vinner

ökad tillämpning och särskilt där detsamma behöver tillgripas för tillgodoseende

av mindre bemedlade eller grupper av mindre bemedlades intressen.

Vitsordat är jämväl, att de allt för höga expropriationskostnaderna i åtskilliga

fall visat sig medföra viss inskränkning i kommunernas handlingsfrihet med

avseende å expropriationsförfarandes tillgripande.

Då utskottet alltså funnit sig böra tillstyrka bifall till den väckta motionen,

vill utskottet emellertid betona, att utskottet förutsätter, att den ifrågasatta

utredningen i ämnet må, med beaktande av de här angivna principiella synpunkter,

bliva förutsättningslös och allsidig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av herr Osbergs motion

II: 104 besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning och förslag till ändrade bestämmelser ifråga om

ersättning till expropriationsnämnder.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.