Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33

1927-05-20 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1927:33, Andra lagutskottets utlåtande Nr 33

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1927 kl. 3 e.m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 6 § i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 106,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 6 i lagen

om försäkring för olycksfall i arbete:

§ 6.

l) Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall på grund

av försäkringen till honom utgivas så länge sjukdomen varar:

a) (lika med nuvarande lydelse).

b) sjukpenning--------nämligen:

Om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 1,620 kronor, med tre kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,620 kronor men ej till 1,755

kronor, med tre kronor 25 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 1,890

kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,890 kronor men ej till 2,025

kronor, med tre kronor 75 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,160

kronor, med fyra kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,160 kronor men ej till 2,295

kronor, med fyra kronor 25 öre,

om den årliga arbetsförjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,430

kronor, med fyra kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,430 kronor men ej till 2,565

kronor, med fyra kronor 75 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,700

kronor, med fem kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,700 kronor men ej till 2,835

kronor, med fem kronor 25 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 2,970

kronor, med fem kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,970 kronor men ej till 3,105

kronor, med fem kronor och 75 öre samt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 23 höft. (Nr 33.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 3,105 kronor,

med sex kronor.

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav orsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan:
a)

(lika med nuvarande lydelse).

b) (lika med nuvarande lydelse).

Vidare har hemställts, att vederbörande utskott måtte utarbeta de ändringar

i övriga lagparagrafer, som påkallades av ett bifall till förevarande

hemställan.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får

utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.

De yttranden, som i anledning härav inkommit, finnas fogade såsom bilagor

vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till desammas innehåll.

Motionen avser dels ändring av de vid fjolårets riksdag antagna bestämmelserna

om beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång, dels borttagande

av karenstiden.

Vad först angår frågan om ändring av den skala, enligt vilken sjukpenning

utgår, anser sig utskottet, i anslutning till vad myndigheterna härutinnan

anfört, icke kunna förorda motionärernas ifrågavarande förslag.

Vidkommande därefter frågan om karenstidens borttagande vill utskottet

erinra om, att Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till fjolårets riksdag innebar,

jämte förslag om omorganisation av socialförsäkringen, bl. a. att karenstiden

skulle borttagas. Andra särskilda utskottet, som handlade detta ärende,

uttalade i sitt utlåtande nr 1, att frågan om karenstiden syntes nära sammanhänga

med frågan om socialförsäkringens omorganisation. Då utskottet

emellertid icke ansett sig kunna biträda det av Kungl. Maj:t framlagda organisationsförslaget,

ansåg sig utskottet icke berett att med nuvarande

organisation för det dåvarande förorda karenstidens borttagande. Enär

enligt utskottets mening starka skäl hade anförts för ett borttagande

eller en begränsning av karenstiden, syntes en ytterligare utredning i frågan

böra företagas och förslag i ärendet föreläggas 1927 års riksdag. På utskottets

hemställan avläts skrivelse i frågan till Kungl. Maj:t. Med anledning

av berörda riksdagsskrivelse uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsanstalten

att verkställa den begärda utredningen. Den utredning, som riksförsäkringsanstalten

avgav i detta ärende den 29 september 1926, finnes såsom

bilaga C. fogad vid utskottets utlåtande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

3

Redogörelse för frågans nuvarande läge har nyligen lämnats riksdagen

genom det interpellationssvar, som chefen för socialdepartementet den 29

april lämnade i andra kammaren. Med anledning av herr Carlssons i Stockholm

till honom framställda spörsmål, huruvida det kunde förväntas, att

proposition med förslag till borttagande av karenstiden komme att i enlighet

med riksdagens anhållan föreläggas innevarande års riksdag, yttrade

departementschefen, efter att hava redogjort för frågans tidigare behandling,

följande:

Såsom av det anförda framgår, har riksförsäkringsanstalten i viss mån

ställt frågan om karenstidens borttagande i samband med spörsmålet om organisationen

av olycksfallsförsäkringen och sjukkasseväsendet. Denna uppfattning

har än skarpare framhållits av min närmaste företrädare i ämbetet. Vid

anmälan i statsrådet av det förslag till omorganisation av olycksfallsförsäkringen,

som förelädes föregående års riksdag, erinrade han inledningsvis, att

tanken på karenstidens borttagande framförts redan av ålderdomsförsäkringskommittén

och även upptagits i propositionen i olycksfallsförsäkringsfrågan

till 1916 års riksdag. Skälet till att denna tanke icke vid nämnda tillfälle

vann båda kamrarnas bifall, syntes huvudsakligen hava varit den omständigheten,

att man önskade uppskjuta ordnandet av de kortvariga olycksfallens

behandling, till dess sjukförsäkringen först hunnit ordnas. Därtill hade även

kommit, att man ansett, att en centralisering till försäkringsinrättningama avbehandlingen

av de kortvariga skadorna skulle komma att föranleda en utökning

av förvaltningsapparaten.

För egen del framhöll departementschefen i detta sammanhang vidare, att

vad den första synpunkten beträffade, syntes densamma icke längre kunna

åberopas, då införande av en obligatorisk sjukförsäkring icke kunde anses tillhöra

de önskemål, som kunde väntas bliva realiserade inom nära förestående

framtid. I sammanhang därmed finge erinras, att det vore avsett att för riksdagen

skulle framläggas ett förslag till nyorganisation av den statsunderstödda

frivilliga sjukkasseverksamheten, genom vilket förslag det samarbete mellan

olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna, som man år 1916 syntes

hava velat avvakta, i huvudsak kunde genomföras.

Vad anginge de påstådda svårigheterna ur förvaltningssynpunkt, vore det

visserligen riktigt, att med oförändrad organisation au olycksfallsförsäkringen

och av den statsunderstödda sjukförsäkringen dylika svårigheter komme

att uppstå. Genom den ändring i organisationen för den sociala olycksfallsförsäkringen,

som vore avsedd att genomföras, bortfölle emellertid även nämnda

skäl för ett bibehållande av den nuvarande karenstiden. Olycksfallsförsäkringens

centralisering till en enda anstalt tillsammans med den föreslagna

nya ordningen för sjukförsäkringens lokala organisationer möjliggjorde nämligen

en successiv decentralisation av de kortvariga olycksfallens behandling

genom deras överflyttande till sjukkassorna.

Den av min företrädare i ämbetet sålunda uttalade meningen synes hava

delats av föregående års riksdag. I andra särskilda utskottets av riksdagen

godkända utlåtande framhölls nämligen, att frågan om karenstiden nära sammanhängde

med organisationsfrågan. Då utskottet icke ansett sig kunna biträda

det av Kungl. Maj:t framlagda organisationsförslaget, ansåge sig utskottet

icke berett att med nuvarande organisation för närvarande förorda

karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt utskottets mening starka

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

skäl anförts för ett borttagande eller begränsning av karenstiden, syntes en

ytterligare utredning i frågan böra företagas och förslag i ärendet föreläggas

1927 års riksdag.

Frågan om karenstidens borttagande står otvivelaktigt i nära sammanhang

ej blott med spörsmålet om olycksfallsförsäkringens organisation utan även

med frågan om sjukförsäkringens omdaning. Den nu genom riksförsäkringsanstalten

verkställda utredningen har givit ett kraftigt stöd för denna uppfattning.

Vad anstalten anfört rörande svårigheten att med nuvarande organisation

av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen utan betungande

kostnader erhålla en tillfredsställande kontroll beträffande de kortvariga

olycksfallen, är enligt min mening värt synnerligt beaktande. Utan att äga

tillgång till lokala organ, som kunna dels biträda med denna kontroll, dels

ock i övrigt tillhandagå med utbetalning av olycksfallsersättning m. m., lärer

man alltså svårligen kunna tänka sig att upphäva de särskilda bestämmelserna

om karenstid. Genom det förslag i sjukförsäkringsfrågan, som förelagts

årets riksdag, är det visserligen avsett att man skall genom de s. k. distriktssjukkassoma

erhålla organisationer, som skulle kunna användas såsom dylika

lokalorgan. Om sjukförsäkringsförslaget antages innevarande år, kommer det

dock att kräva viss icke obetydlig tid, innan dylika distriktssjukkassor mera

allmänt komma till stånd; jag vill erinra om att nämnda förslag räknar med

en övergångstid av 4 år.

Av det nu anförda framgår, att jag i varje fall icke anser det vara tillrådligt

att, förrän definitivt beslut om sjukförsäkringens omorganisation föreligger,

låta ett borttagande av karenstiden beträffande olycksfallsförsäkringen

tråda i kraft. Vid sådant förhållande har jag ansett starka skäl föreligga

för att avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan spörsmålet

om karenstidens borttagande upptages till legislativ behandling. Så

snart en tillfredsställande anordning av sjukkasseväsendet blivit beslutad,

skall, så vitt på mig beror, frågan om karenstidens avskaffande utan dröjsmål

föreläggas riksdagen. Skulle riksdagen i huvudsak avslå den föreliggande

propositionen om sjukkasseväsendet, synes frågan om karenstiden böra

underkastas ny beredning och prövning.

Av berörda uttalande framgår sålunda, att departementschefen visserligen

velat avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan spörsmålet

om karenstidens borttagande upptages till legislativ behandling, men

att departementschefen i varje fall ämnar låta frågan underkastas ny beredning

och prövning, även om riksdagen skulle i huvudsak avslå den nu föreliggande

propositionen om sjukkasseväsendet. Vid detta förhållande anser

utskottet anledning icke föreligga för riksdagen att på grund av ifrågavarande

motion vidtaga åtgärd i ärendet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 maj 1927.

På andra lagutskottets vägnar;

K. G. WESTMAN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

o

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Stockenström* Sigfrid Hansson,

greve Spens, Thorberg och Åkerberg;*

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg* Magnusson i Skövde,*

Ödström, Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå och Hedvall.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Bil. A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Den 4 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet att

till utskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion,

nr 106, om ändrad lydelse av 6 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I anledning härav får försäkringsrådet anföra följande.

Motionen avser dels ändring av de vid 1926 års riksdag antagna bestämmelserna

om beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång, dels borttagande

av karenstiden.

Försäkringsrådet tillåter sig beträffande dessa frågor hänvisa till sitt den

8 april 1926 till andra särskilda utskottet avgivna yttrande i anledning av en

inom andra och en inom första kammaren väckt motion, resp. nr 187 och 194.

_ Det är riktigt såsom i motionen framhålles, att de nya bestämmelserna om

sjukpenningens beräkning i vissa fall medföra en minskning av sjukpenningen

mot vad förut gällde. I andra fall medföra de åter en förhöjning. Detta blir

förhållandet med vilket intervallsystem, som än väljes, ehuru naturligen skillnaden

blir mindre ju mindre intervallen göres. Men minskas denna i alltför

stor utsträckning, minskas även det praktiska värdet av intervallsystemet.

Vad beträffar förslaget om höjning av minimigränsen för sjukpenningen

till tre kronor, innebär detta ett frångående av principen att ersättningen, som

utgar i socialförsäkringen, bör sättas i visst förhållande till arbetsförtjänsten

och icke överstiga densamma.

Frågan om karenstiden var föremål för behandling vid 1926 års riksdag,

och torde ej finnas anledning att fatta beslut härom, förrän den av riksdagen

då hos Kungl. Maj:t begärda utredningen om denna fråga blivit slutförd.

I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Enbom,

herrar Geijer, Rörmy, Aae, Almström, Wallenius, Carlsson och Tengdahl.

Stockholm den 11 februari 1927.

På försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Äke Natt och Dag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

7

Bil. B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj:t har den 4 februari 1927 anbefallt Riksförsäkringsanstalten

att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en av herr Spångberg

m. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 106, om ändrad lydelse av 6 §

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I anledning härav får Riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Vad till en början angår motionärernas förslag rörande ändring av den

skala, enligt vilken sjukpenning utgår på grund av bestämmelserna i 6 s av

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, vill Riksförsäkringsanstaltcn

framhålla, att genomförandet av motionärernas förslag

skulle innebära ett avsteg från den hittills tillämpade principen att sjukpenningen

bör stå i relation till den skadades arbetsförtjänst. Om minimibeloppet

av sjukpenningen skulle fixeras till tre kronor för dag, skulle detta

såsom även motionärerna framhålla — i många fall medföra, att den skadade

under sjukdomstiden erhölle högre ersättning, än då han vore i fullt arbete.

Motionärerna hava med sitt förslag icke avsett någon ändring beträffande

beloppen av de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående livräntorna. En

person, vars årsinkomst uppgår till 450 kronor, skulle sålunda vid olycksfall

i arbete under sjukdomstiden erhålla 3 kronor för dag men vid fullständig

arbetsoförmåga (100 procent invaliditet) livränta med 300 kronor för ar eller

endast 82 öre för dag.

Riksförsäkringsanstalten har verkställt en uppskattning av den okmng i

försäkringens prestationskostnader, som ett bifall till motionärernas förslag

skulle medföra. Därvid har framgått, att ökningen i det årliga sjukpenningbeloppet

för tiden från och med 36:e dagen efter olycksfallsdagen torde kunna

uppskattas till omkring 250,000 kronor.

Om de föreslagna grunderna för sjukpenningens beräknande skulle galla

även under den nuvarande karenstiden, skulle eu betydande ökning i kostnaderna

för sjukpenning under denna tid uppkomma. Riksförsäkringsanstalten

har i annat sammanhang uppskattat ökningen i sjukpenningbeloppet under

karenstiden till omkring 1,730,000 kronor, därest de nu gällande grunderna

för beräkning av sjukpenning under karenstiden skulle komma att ersättas

med de från och med 36:e dagen efter olycksfallsdagen gällande. Skulle

motionärernas förslag till sådana grunder komma att tillämpas även föx den

nuvarande karenstiden, skulle ökningen i sjukpenningbeloppet för denna tid

kunna uppskattas till ytterligare omkring 500,000 kronor eller i jämförelse

med nu gällande grunder till omkring 2,230,000 kronor.

Av det anförda torde framgå att motionärernas förslag skulle medföra

konsekvenser, som icke kunna anses rimliga, samt en betydande merbelastning

å arbetsgivarna. Riksförsäkringanstalten far med anledning härav av - styrka motionärernas förslag i denna del. .......

Vad härefter angår frågan om karenstidens borttagande vill Riksförsäknngsanstalten

erinra om att ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om

försäkring för olycksfall i arbete, vilket ligger till grund för nu gällande lag.

icke upptog någon karenstid. Den alltjämt gällande anordningen med en

karenstid av 35 dagar är ett resultat av det sammanjämkningsförslag, som

framlades på grund av riksdagens kamrars skiljaktiga beslut i avseende å vissa

frågor rörande olycksfallsförsäkringens ordnande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Förslag till karenstidens borttagande har efter lagens ikraftträdande tid

efter annan framkommit. Riksförsäkringsanstaltcn har för sin del vid skilda

tillfällen bestämt uttalat sig för ett borttagande eller en begränsning till allenast

några få dagar av karenstiden.

I ett den 28 mars 1924 avgivet utlåtande över en inom riksdagens andra

kammare väckt motion (nr 72) uttalade sig Riksförsäkringsanstalten (bil. 5

till andra lagutskottets utlåtande nr 25, 1924 års riksdag) för att arbetare,

som avsåges i olycksfallsförsäkringslagen, skulle vid sjukdom, som förorsakats

av olycksfall i arbete, jämväl under de 35 första dagarna efter dagen

för olycksfallet, så länge sjukdomen varade, samt beträffande erforderlig

läkarvård och läkemedel även under sistnämnda dag vara försäkrad på sätt

i lagen stadgades angående försäkring för tiden efter de 35 första dagarna.

Beträffande den dagliga sjukpenningens belopp samt sjukpenningens utgående

under de tre första dagarna efter dagen för olycksfallet skulle dock gälla vad

i 37 § föreskreves.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 25, sid. 23) gav sin anslutning till det

framförda önskemålet om åvägabringande av obligatorisk försäkring även för

karenstiden. Särskilt vad anginge de mindre arbetsgivarna och bos dem

anställda arbetare fann utskottet det av erfarenheten bestyrkt, att en dylik

utsträckning av försäkringsplikten vore av behovet i hög grad påkallad.

Frågan sammanhängde emellertid synnerligen nära med spörsmålet om införande

av obligatorisk sjukförsäkring och syntes ej lämpligen kunna lösas

utan att samtidigt större möjlighet bereddes till decentralisation vid handhavandet

av de därav föranledda förvaltningsuppgifterna med därmed följande

större möjligheter till snabbt ingripande och effektiv kontroll.

Under åberopande av vad sålunda av andra lagutskottet anförts anhöll

riksdagen (skrivelse nr 243, 1924), att Kung!. Maj:t måtte vid den fortsatta

behandlingen av i utskottsutlåtandet berörda spörsmål å socialförsäkringens

område, under iakttagande av behovet av enhetlighet i organisationshänseende,

beakta de i ovannämnda motion framförda förslagen i förening med

innehållet i de över motionerna avgivna yttrandena.

Statens besparingskommitté föreslog härefter i sitt den 19 februari 1925

avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation förkortning av

karenstiden till 14 dagar efter olycksfallsdagen, under vilken tid arbetsgivaren

själv skulle hava att utgiva vissa i lagen fixerade ersättningar. Vidare föreslogs

ändrade grunder för sjukpenningen från och med 15 :e dagen. I sitt

över betänkandet avgivna utlåtande (bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr

109 år 1926, sid. 42) fann Riksförsäkringsanstalten i likhet med kommittén

en förkortning av karenstiden av sociala skäl synnerligen önskvärd. Bland

såväl arbetsgivare som arbetare torde — framhöll Riksförsäkringsanstalten

vidare — råda allmänt missnöje med de nuvarande bestämmelserna. Riksförsäkringsanstalten

föreslog emellertid, att en karenstid av tre dagar, oberäknat

olycksfallsdagen, skulle införas, under vilken tid sjukpenning ej skulle

utgå.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1926 års riksdag (nr 109, sid. 137) föreslogs

jämte omorganisation av olycksfallsförsäkringen bl. a. att karenstiden

skulle borttagas och att sjukpenningen vid fullständig oförmåga till arbete

även under nämnda tid skulle utgå enligt samma grunder, som föreslogos

skola gälla för sjukdomstiden i övrigt.

Riksdagens andra särskilda utskott (utlåtande nr 1, sid. 16) uttalade, att

frågan om karenstiden syntes nära sammanhänga med frågan om socialför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

9

säkringens omorganisation. Då utskottet emellertid icke ansett sig kunna

biträda det av Kungl. Maj:t framlagda organisationsförslaget, ansåg sig utskottet

icke berett att med nuvarande organisation för det dåvarande förorda

karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt utskottets mening starka

skäl hade anförts för ett borttagande eller en begränsning av karenstiden,

syntes en ytterligare utredning i frågan böra företagas och förslag i ärendet

föreläggas nästa års riksdag.

Riksdagen anförde i ämnet bl. a. följande (skrivelse nr 346, sid. 3): »Riksdagen

vill även framhålla, att den centralisering av olycksfallsförsäkringen

tillsammans med borttagande av karenstiden, som Eders Kungl. Maj ds förslag

avser att åstadkomma, till viss del betingas av den möjlighet till decentralisation

av behandlingen av de kortvariga olycksfallen, som ett genomförande

av den av Eders Kungl. Majd föreslagna sjukkassereformen kunde väntas

komma att medföra. Denna möjlighet till ökat samarbete mellan sjuk- och

olycksfallsförsäkringen har så till vida skjutits på framtiden, som riksdagen

för sin del icke ansett sig kunna bifalla det framlagda förslaget till omorganisation

av den frivilliga sjukförsäkringen. Därest emellertid en blivande

utredning av denna fråga kommer att resultera i ett förordande av det av

riksdagen framlagda förslaget till ordnande av nämnda försäkring, torde

därmed möjlighet hava skapats till ett värdefullt samarbete mellan de båda

försäkringsgrenarna. —.------»

»Vidkommande frågan om den s. k. karenstiden vill riksdagen i anslutning

till vad ovan anförts och under framhållande av önskvärdheten av borttagande

eller begränsning av nämnda karenstid anhålla, att Eders Kungl. Maj:t efter

närmare utredning av berörda spörsmål måtte till nästa års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Genom nådig remiss den 23 juli 1926 anbefalldes Riksförsäkringsanstalten

i anslutning till riksdagens nyssnämnda uttalade att till Kungl. Maj:t inkomma

med utredning dels angående den kostnadsökning, som — under

förutsättning av i huvudsak oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen — ett borttagande av den s. k. karenstiden eller

dess förkortande till 14 dagar, allt i samband med införande av enhetliga

grunder för sjukersättningens bestämmande under hela sjukdomstiden, skulle

medföra å ena sidan för statsverket i form av fördyrad administration och å

andra sidan för arbetsgivarna såväl i form av dylik fördyring som på grund

av ökning av de s. k. prestationskostnaderna, och dels angående möjligheten

av anordnande, under enahanda förutsättningar, av eu effektiv kontroll över

de kortvariga sjukdomsfallen.

Den 29 september 1926 avgav Riksförsäkringsanstalten den begärda utredningen,

vilken i avskrift bifogas härjämte. Med avseende å möjligheten till

en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen anförde Riksförsäkringsanstalten

efter att hava lämnat en redogörelse över på området gällande

förhållanden: »På sätt Riksförsäkringsanstalten även vid olika tillfällen tidigare

framhållit, lära med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen

och av sjukkasseväsendet ytterligare åtgärder icke stå till buds för åstadkommande

utan alltför betungande kostnader av någon i stort sett bättre

kontroll beträffande de kortvariga olycksfallen.

Att emellertid en mer effektiv dylik kontroll är av behovet påkallad, synes

anstalten framgå av vunnen erfarenhet. En sådan kontroll torde bliva så

mycket mer erforderlig i samma mån som dels ersättningarna under den nuvarande

karenstiden höjas, dels vid inträffande sjukdom på grund av olycks
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlutande Nr 33.

fall i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle komma att utgå till sjuk,

vilken tillika är medlem i sjukkassa och som på grund av sålunda fortfarande

bestående dubbelförsäkring skulle erhålla ersättning även från sjukkassan.»

Efter avgivande av sistnämnda utredning har av tillkallade sakkunniga den

15 december 1926 avgivits betänkande angående omorganisation av det frivilliga

sjukkasseväsendet m. in. I sitt över betänkandet den 14 januari 1927

avgivna utlåtande uttalade Riksförsäkringsanstalten bl. a., att även om den

nu föreslagna organisationen av sjukkasseväsendet skulle komma att efter

den beräknade övergångstiden genomföras, bleve dess betydelse för förenkling

och decentralisering av handhavandet av vissa olycksfallsförsäkringens uppgifter

för vederbörande försäkringsinrättnings räkning och på dess ansvar

under olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation ganska ringa.

Av det ovan anförda framgår att såväl 1924 som 1926 års riksdag framhållit,

att frågan om karenstidens borttagande nära sammanhänger med frågan

om socialförsäkringens organisation. Karenstidens borttagande borde lämpligen

ske samtidigt med att större möjlighet bereddes till decentralisation

vid handhavandet av de därav föranledda förvaltningsuppgifterna.

Såsom ovan anförts har Riksförsäkringsanstalten funnit det senast framlagda

förslaget till omorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet icke

erbjuda tillräcklig möjlighet till decentralisering av anstaltens skaderegleringsuppgifter.

Då Riksförsäkringsanstalten — i likhet med riksdagen — finner

angeläget, att frågan om socialförsäkringens organisation — vilken i vad den

avser olycksfallsförsäkringen icke torde vara avförd från dagordningen (jfr

1926 års riksdags skrivelse nr 346 samt generaldirektören och chefens för

Riksförsäkringsanstalten skrivelse till statsrådet och chefen för Kung!. Socialdepartementet

den 14 juli 1926) — i samband med karenstidens borttagande

erhåller sådan lösning, att en decentralisering i tillräcklig omfattning av nyssberörda

uppgifter kan vidtagas och då — enligt vad ovan framgår — frågan

om karenstidens borttagande är föremål för Kungl. Maj:ts övervägande, finner

Riksförsäkringsanstalten, som alltjämt anser karenstidens borttagande högeligen

önskvärt, förevarande motion ej heller i denna del böra bifallas.

Utdrag av Riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid ärendets handläggning

uttalade skiljaktiga meningar, bifogas härjämte.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, byråcheferna

östrand, von Schulzenheim och Odelstiema samt tillfälliga ledamöterna

Löfmark, Sidvall och Källström deltagit.

Stockholm den 9 februari 1927.

J. MAY.

T. östergren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV 33.

11

Bil. C.

Till Konungen angående karenstidens borttagande.

I skrivelse den 5 juni 1926, nr 346, i anledning av bland annat Kungl. Maj:ts

proposition nr 109 med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete

m. in., har riksdagen vidkommande frågan om den s. k. karenstiden i fråga

om olycksfallsförsäkring i anslutning till vad som anförts i berörda skrivelse

och under framhållande av önskvärdheten av borttagande eller begränsning

av nämnda karenstid anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efter närmare utredning

av berörda spörsmål till nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Genom nådigt beslut den 23 juli 1926 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning dels angående den kostnadsökning,

som — under förutsättning av i huvudsak oförändrad organisation

av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen — ett borttagande av den

s. k. karenstiden eller dess förkortande till 14 dagar, allt i samband med införande

av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under hela

sjukdomstiden, skulle medföra å ena sidanrtör statsverket i form av fördyrad

administration och å andra sidan för arbetsgivarna såväl i form av dylik fördyring

som på grund av ökning av de s. k. prestationskostnaderna, och dels

angående möjligheten av anordnande, under enahanda förutsättningar, av en

effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.

Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Beträffande de nuvarande bestämmelserna rörande karenstiden, tillkomsten

av desamma ävensom rörande de olika förslag till förändring av samma bestämmelser,

som framkommit, får riksförsäkringsanstalten hänvisa till den

redogörelse, som intagits i Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1926 års

riksdag (sid. 125 och följande).

Vidare torde få erinras att enligt lag den 18 juni 1926 (nr 215) angående

ändring av vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen sjukpenningen enligt

6 § i denna lag, d. v. s. för tiden efter karenstiden, skall utgå efter ett intervallsystem

med i lagen angivna sjukpenningbelopp för olika inkomstklasser.

Denna lagändring träder i kraft den 1 januari 1927.

För den utredning, som riksförsäkringsanstalten nu blivit anbefalld att

verkställa, är en av förutsättningarna, att enhetliga grunder för sjukersättningens

bestämmande skola vara gällande under hela sjukdomstiden. Riksförsäkringsanstalten

har därvid utgått från att dessa enhetliga grunder skola

överensstämma med de från och med den 1 januari 1927 för tiden från och

med 36:e dagen efter olycksfallsdagen gällande. Sjukpenning antages skola

tillkomma den skadade enligt dessa grunder från och med dagen efter olycksfallet,

dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter

nyssnämnda dag — oavsett huruvida sjukpenningen skall utgå från försäkringsinrättning

eller från arbetsgivaren direkt.

Beträffande frågan om karenstidens borttagande eller förkortande ur den

obligatoriska försäkringens synpunkt — med andra ord från och med vilken

dag efter olycksfallet sjukpenningen skall börja utgå på grund av den obligatoriska

försäkringen — äro följande två alternativ angivna i förutsättningarna

för utredningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Alt. 1. Karenstiden borttages, d. v. s. sjukpenningen utgår redan från

början på grund av den obligatoriska försäkringen.

Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar, oberäknat olycksfallsdagen,

varvid sjukpenning alltså utgår från försäkringsinrättningen för tiden från

och med den 15:e dagen efter olycksfallsdagen. Under karenstiden skulle

arbetsgivarna hava att utgiva ersättning direkt till den skadade efter samma

grunder som.för tiden därefter. Om vid detta alternativ frivillig försäkring

för karenstiden antages icke få äga rum i riksförsäkringsanstalten eller sådant

ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § av olycksfallsförsäkringslagen,

bör emellertid även ett tredje alternativ tagas i betraktande, nämligen

Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt för arbetsgivaren att

för denna tid teckna försäkring på samma sätt som nu äger rum.

Uppskattning av antalet olycksfall i arbete.

För att kunna meddela de önskade upplysningarna har riksförsäkringsanstalten

sökt att uppskatta antalet olycksfall i arbete under ett år med ledning

av antalet anmälda olycksfall år 1925.

Antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall utgjorde år 1925

i runt tal 67,000.

Vid en uppskattning av antalet under ett år inträffade olycksfall är att

märka, att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsansalten beträffande

i bolagen försäkrade arbetare fullgöres i viss mån ofullständigt. Sålunda

förekom i fråga om olycksfall, som inträffat år 1923, i ej mindre än omkring

4,300 fall att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten icke fullgjorts,

ehuru anmälan om olycksfallet gjorts till det bolag, i vilken den skadade

var försäkrad. Tillägges ett häremot svarande antal, erhålles för 1925

ett antal av omkring 71,000 olycksfall. Dessa fördela sig på olika arbetsgivaregrupper

och försäkringsinrättningar på följande sätt:

Antal olycksfall

Riksförsäkrings-

anstalten

Bolag

Tillsammans

Staten .................

......... 5,000

_

5,000

Övriga större arbetsgivare .

......... 27,700

34,300

62,000

Mindre arbetsgivare .....

......... 2,800

1,200

4,000

Summa 35,500

35,500

71,000

Men icke heller nyssnämnda antal, 71,000, kan antagas fullt motsvara

antalet verkligen inträffade olycksfall i arbete under ett år, något som torde

komma att visa sig, därest karenstiden skulle borttagas.

Visserligen föreligger redan nu anmälningsskyldighet för varje olycksfall,

som medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som kan föranleda

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, vare sig ersättningen

skall utgå från försäkringsinrättning eller från arbetsgivaren direkt,

men det framgår av olycksfallsstatistiken, att lättare olycksfall i många fall

icke anmälas, om ej en tecknad försäkring för karenstiden ger utsikt att erhålla

ersättning från försäkringsinrättningen. Särskilt framträder detta förhållande

i fråga om mindre arbetsgivare. Sålunda framgår exempelvis av tab. F

i »Olycksfall i arbete år 1923» (sid. 13), att antalet invaliditets- och dödsfall

i Drocent av hela antalet anmälda olycksfall, i de fall. då endast obligatorisk

försäkring var gällande, var mer än tre gånger så stort som i de fall, då

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

13

såväl obligatorisk som karensförsäkring gällde. Med ledning av tabellen kan

det antal olycksfall hos mindre arbetsgivare, som icke anmäles, uppskattas

till omkring 4,000, vilket antal så gott som uteslutande kommer på riksförsäkringsanstaltens

andel.

Ett liknande förhållande äger rum även för de större arbetsgivarna. Enligt

vad den i statistiken rörande olycksfall i arbete år 1922 intagna sjuklängds

tabellen giver vid handen, skulle man kunna antaga, att antalet icke anmälda

olycksfall hos större arbetsgivare uppginge till mellan 2,000 och 3,000. Med

hänsyn till det förhållandet, att bland de anmälda olycksfallen finnes ett —

visserligen relativt obetydligt — antal fall, i vilka ersättning icke utgives av

den anledning, att den skadade icke varit arbetare i lagens mening, att olycksfallet

icke inträffat i arbete eller av annan dylik anledning, torde det vara

tillräckligt att här räkna med den lägre siffran, alltså 2,000, varav ungefär

hälften för riksförsäkringsanstalten och hälften för bolagen.

Alt. 1. Därest karenstiden borttages, skulle olycksfallsantalet i runda tal

kunna uppskattas på följande sätt:

Antal olycksfall

Riksförsäkrings-

anstalten

Bolag

Tillsammans

Staten .................

......... 5,000

—

5,000

Övriga större arbetsgivare .

......... 28,500

35,500

64,000

Mindre arbetsgivare .....

......... 6,500

1,500

8,000

Summa 40,000

37,000

77,000

Alt. 2. Om karenstiden förkortas till 14 dagar samt det antagandet göres,

att ingen karensförsäkring skulle förekomma, reduceras antalet ersättningsberättigande

olycksfall enligt ovannämnda sjuklängdstabell till 62,3 % av de

under föregående alternativ upptagna antalen. Olycksfallsantalet skulle sålunda

kunna uppskattas på följande sätt:

Antal olycksfall

Riksförsäkrings-

anstalten

Bolag

Tillsammans

Staten .................

......... 3,000

—

3,000

Övriga större arbetsgivare .

......... 18,000

22,000

40,000

Mindre arbetsgivare .....

......... 4,000

1,000

5.000

Summa 25,000

23,000

48.000

Alt. 3. Skulle karenstiden förkortas till 14 dagar och karensförsäkring

antagas förekomma i ungefär samma omfattning som för närvarande, skulle

förutom de sistnämnda 48,000 olycksfallen ytterligare ett antal sådana föranleda

ersättning från försäkringsinrättningarna. Antalet ersättningsberättigande

olycksfall kan för detta alternativ uppskattas till följande:

Antal olycksfall

Riksförsäkrings-

anstalten

Bolag

Tillsammans

Staten .................

......... 5,000

—

5,000

Övriga större arbetsgivare ..

......... 26,000

34,500

60,500

Mindre arbetsgivare .....

......... 5,000

1,500

6,500

Summa 36,000

36,000

72,000

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

I alternativen 2 och 3 har antagits, att anmälningsskyldighet, i motsats

mot vad som nu är fallet, endast skulle komma att föreligga för ersättningsberättigande

olycksfall.

Prestationskostnadernas ökning vid införande av enhetliga grunder för

sjukersättningens bestämmande.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning från och med 36:e

dagen efter olycksfallsdagen med ett i förhållande till den skadades dagliga

arbetsförtjänst bestämt belopp per sjukdag. Under karenstiden utgår sjukpenning

däremot med ett dagligt belopp, som bestämmes med hänsyn till den

pensionsavgift, som senast påförts den skadade enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Då den dagliga sjukpenningen efter karenstiden enligt nu gällande bestämmelser

i genomsnitt är högre än den dagliga sjukpenningen under karenstiden,

måste ett införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande

under hela sjukdomstiden under den förutsättning därom, som ovan

angivits, leda till en ökning av de sammanlagda kostnaderna för sjukpenning

under den nuvarade karenstiden. För bedömande av denna kostnadsöknings

storlek erfordras kännedom om dels antalet till ersättning berättigande

olycksfall, dels det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning

efter karenstiden och daglig sjukpenning under karenstiden (enligt från

och med den 1 januari 1927 gällande ersättningsbestämmelser) och dels slutligen

den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under

karenstiden enligt nu gällande ersättningsgrunder.

I fråga om antalet olycksfall, som berättiga till ersättning, kan detta, enligt

vad ovan anförts, uppskattas till 72,000, om olycksfallen bland statsanställda

arbetare icke medräknas.

Rörande storleken av det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning

efter och under karenstiden kunna följande siffror erhållas ur statistiken

över olycksfall i arbete för åren 1920—1923.

Å r

Genomsnittlig daglig sjukpen- ning i kronor

Förhållandet

mellan daglig

sjukpenning efter

och under karens- tiden

under karens- tiden

efter karens- tiden

1920 .............................................

2,3 2

3,84

1,66

1921 .............................................

2,64

3,8 8

1,4 7

1922 .............................................

2,6 0

3,6 7

1,34

1923 .............................................

2,3 8

3,3 8

1,43

En granskning av dessa siffror visar, att förhållandet mellan daglig sjukpenning

efter och under karenstiden varierat icke obetydligt under den tid,

de nuvarande ersättningsbestämmelserna varit gällande. Variationerna hava

huvudsakligen framkallats av lönenivåns förändringar under den ifrågavarande

perioden och närmast föregående år och synas väl överensstämma med

vad man på grund av förskjutningarna i lönenivån kan hava rätt att vänta.

För senare år än 1923 är någon mera fullständig beräkning av ifrågava
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

15

rande relationstal icke för närvarande möjlig att utföra. Under åren 1924

och 1925 har lönenivån sakta stigit. Med hänsyn härtill kan man vänta sig

en mindre stegring i förhållandet mellan daglig sjukpenning efter och under

karenstiden under nämnda år. För en period med konstant lönenivå synes

förhållandet kunna antagas hålla sig omkring 1,45, vilket skulle innebära, att

sjukpenningen efter karenstiden skulle överskjuta karenssjukpenningen med

omkring 45 %.

De vid innevarande års riksdag beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsbestämmelser komma, i den mån de röra sjukpenningens

belopp, att påverka det ifrågavarande förhållandetalet. Dessa ändringar

gälla endast sjukpenningen efter karenstiden, varemot bestämmelserna

rörande karenssjukpenningens storlek icke nu ändrats. Införandet av löneklasser

för sjukpenningens bestämmande efter karenstiden får med hänsyn till

storleken av den för varje löneklass bestämda dagliga sjukpenningen antagas

icke komma att påverka storleken av den genomsnittliga dagliga efterkarenssjukpenningen.

En sådan påverkan kommer däremot att visa sig med anledning

av höjningen av maximum för den årliga arbetsförtjänstens beräknande

från 2,400 till 3,000 kronor. På grund härav har den genomsnittliga

årliga arbetsförtjänsten beräknats komma att ökas med omkring 8.6 % • Den

genom avlöningsmaximums höjning inträdande ökningen i den genomsnittliga

dagliga sjukpenningen efter karenstiden torde kunna beräknas till samma

procenttal. Under denna förutsättning kan förhållandet mellan daglig sjukpenning

efter och under karenstiden på grund av de från och med den 1

januari 1927 ändrade bestämmelserna antagas komma att stiga från 1,45

till 1,575.

Den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under karenstiden

enligt nu gällande ersättningsgrunder kan beräknas som produkten av

den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden och det genomsnittliga

antalet sjukdagar per olycksfall under samma tid. Storleken av den

genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden enligt olycksfallsstatistiken

för åren 1920—1923 framgår av nyss anförda tabell. Under åren

1924 och 1925 kan den genomsnittliga karenssjukpenningen på grund av

löneutvecklingen antagas hava ytterligare minskats något. Vid stickprov, som

verkställts för vissa månader under åren 1924—1926 och som för varje undersökt

månad omfattat ett tusental anmälda olycksfall bland i riksförsäkringsanstalten

försäkrade arbetare, erhöllos följande genomsnittsvärden å karenssjukpenningen.

Om den nuvarande lönenivån antages stabiliserad, skulle den genomsnittliga

karenssjukpenningen möjligen kunna med ledning av det nu anförda

antagas till kronor 2,25 eller 2,30. Det senare talet torde få läggas till grund

för beräkningarna.

För den genomsnittliga sjuktiden under de 35 första dagarna efter olycksfallet

erhållas följande siffror ur olycksfallsstatistiken.

År

Genomsnittlig sjukpenning

per dag under karenstiden

kronor

1924

1925

1926

2,24

2,22

2,28

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Å r

Antal otycksfall

med ersättning

enligt 37 § i

lagen

Motsvarande an- tal sjukdagar

under karens- tiden

Genomsnittlig

sjuktid under

karenstiden

dagar

1918 .................

38,001

702,557

18,5

1919 ....................

37,095

662,496

17,9

1920 .........................

34,729

620,978

17,9

1921 ......................

24,463

456,949

18,7

1922 .......................

29,577

552,151

18,7

1923 .........................

37,868

678,944

17,9

1918-1923 .............

201,793

3,674,075

18,2

Den genomsnittliga sjuktiden under karenstiden torde med ledning av dessa

siffror kunna uppskattas till 18,2 dagar.

ökningen i prestationskostnaderna genom införande av enhetliga grunder

för sjukersättningens bestämmande under hela sjukdomstiden kan med ledning

av det nu anförda uppskattas till i avrundat tal 1,730,000 kronor.

Vid ovanstående kostnadsberäkning hava alla statsanställda arbetare lämnats

ur räkningen, d. v. s. kostnaderna för staten som arbetsgivare hava icke

medräknats. En mycket betydande del av de statsanställda hava ju redan nu

rätt att vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete behålla minst så stor del

av dem tillkommande avlöningsförmåner, som motsvarar sjukersättningen

efter den nuvarande karenstiden.

Hänsyn har icke kunnat tagas till den omständigheten, att även hos vissa

enskilda arbetsgivare anställda vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete

äro tillförsäkrade eller i verkligheten få uppbära större ersättningar än enligt

37 § i olycksfallsförsäkringslagen.

Förvaltningskostnader för arbetsgivarna.

Enligt 16 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall såsom bidrag

till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten till statsverket

erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften,

beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

Vidare är ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § av lagen, skyldigt

att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader.

Bidraget erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt,

som av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av summan

av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 §

omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under

hela sjukdomstiden på sätt som nyss antagits skulle föranleda ökning av arbetsgivarnas

andel i olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader därutinnan,

att tilläggsavgifter och bidrag enligt anförda bestämmelser skulle komma

att ökas i samma mån som de högre prestationskostnaderna tvingade försäkringsinrättningarna

att uttaga högre försäkringsavgifter av arbetsgivarna.

Om därjämte den nuvarande karenstiden borttoges eller förkortades, så

skulle även därigenom en ökning av försäkringsavgifternas sammanlagda

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

17

belopp föranledas, då ju ett stort antal arbetare nu icke äro försäkrade för

karenstiden. Tilläggsavgifternas och bidragens belopp skulle då också komma

att ökas.

Vid denna beräkning måste de ovan angivna olika alternativen betraktas

vart och ett för sig.

Alt. 1. Karenstiden borttages.

Antalet ersättningsberättigande olycksfall kan för detta alternativ, såsom

framgår av de ovan gjorda beräkningarna, uppskattas till 35,000 för riksförsäkringsanstalten

och 37,000 för bolagen, om olycksfall bland statsanställda

icke medräknas. För statens arbetare utgå nämligen inga tilläggsavgifter. De

enligt nuvarande bestämmelser karensförsäkrade olycksfallen kunna för riksförsäkringsanstalten

uppskattas till omkring 23,500 och för bolagen till omkring

33,500. Genom karenstidens borttagande skulle alltså försäkringsinrättningarna

få att ersätta ytterligare ett antal olycksfall, som för riksförsäkringsanstalten

kan uppskattas till omkring 11,500 och för bolagen till omkring

3,500. För beräkning av den ökning i nettopremiebeloppen, som kan antagas

bliva föranledd härav, förutsättes, att såväl den genomsnittliga dagliga sjukpenningen

under karenstiden som läkarvårdskostnaden per sjukdag under

samma tid får antagas till samma belopp för såväl riksförsäkringsanstalten

som bolagen. Läkarvårdskostnaden per sjukdag under karenstiden kan med

hänsyn till olycksfallsstatistikens resultat antagas till i genomsnitt kronor 1,45.

Antages den genomsnittliga sjukpenningen under karenstiden såsom förut

till kronor 2,30 samt den genomsnittliga sjuktiden till 18,2 dagar, kan ökningen

i nettopremiebeloppen uppskattas till 785,000 kronor för riksförsäkringsanstalten

och 239,000 kronor för bolagen.

Fn ytterligare ökning av premiebeloppet skulle föranledas av införandet

av enhetliga grunder för sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden.

Det mot sjukpenningen svarande nettopremiebeloppet skulle med anledning

härav komma att ökas med i runt tal 1,730,000 kronor, varav 840,000

kronor för riksförsäkringsanstalten och 890,000 kronor för bolagen.

Då bolagens bidrag enligt 16 § i lagen skola beräknas å bruttopremierna,

d. v. s. nettopremierna med tillägg av bolagens egna förvaltningskostnader

m. m., måste även ökningen i dessa premier beräknas. Fluru stor ökningen i

bolagens bruttopremier skulle bliva, är emellertid svårt att säga. Sannolikt

kommer bruttopremiebeloppet icke att behöva ökas i fullt samma proportion

som nettopremiebeloppet. Enligt 1925 års räkenskaper utgjorde bolagens

förvaltningskostnader i genomsnitt omkring 12 % av bruttopremierna. För

nu ifrågavarande ändamål synes det emellertid vara tillräckligt att räkna med

exempelvis 10 % av nettopremierna.

Ökningen i tilläggsavgifterna och bidragen skulle således under detta alternativ

kunna uppskattas till 118,500 kronor eller i runt tal 120,000 kronor.

Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt för försäkringsinrättningarna

att meddela frivillig försäkring för karenstiden.

Antalet ersättningsberättigande olycksfall är i ovanstående beräkningar

uppskattat till 45,000, om olycksfallen bland statsanställda icke medräknas.

Av dessa beräknas 22,000 komma på riksförsäkringsanstaltens del och 23,000

på bolagens.

Enligt 1922 års sjuklängdstabell för karensförsäkrade utgjorde antalet sjukdagar

under tiden från och med den 15:e till och med den 35:e dagen efter

olycksfallsdagen 81,815 för 10,000 den 4:e dagen efter olycksfallsdagen sjuka.

Av dessa kvarstodo å 15:e dagen 6,226 sjuka, vadan den under ifrågavarande

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 23 höft. (Nr 33.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

period infallande genomsnittliga sjuktiden för de å 15:e dagen sjuka uppgår

till 13,1 dagar.

Då all försäkring för de 14 första dagarna enligt detta alternativ skulle

upphöra, skulle det för försäkringsinrättningarna erforderliga nettopremiebeloppet

på grund härav och med hänsyn till förkortningen i karenstiden

komma att minskas. Minskningen kan för riksförsäkringsanstaltens del uppskattas

till 523,000 kronor och för bolagens del till 1,156,000 kronor.

Emellertid kommer å andra sidan införandet av enhetliga grunder för

sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden att medföra en ökning

av nettopremiebeloppet. För riksförsäkringsanstalten kan denna ökning

beräknas till 381,000 kronor och för bolagen till 398,000 kronor.

Minskningen i de erforderliga nettopremiebeloppen begränsas sålunda till

142,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 758,000 kronor för bolagen.

Enligt detta alternativ skulle alltså en minskning i tilläggsavgifternas och

bidragens belopp uppkomma, vilken minskning kan beräknas till 32,100

kronor eller i runt tal 30,000 kronor.

Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar och frivillig försäkring för den

förkortade karenstiden antages äga rum i ungefär samma omfattning som

för närvarande.

Vid detta alternativs genomförande skulle ett antal av de nu icke karensförsäkrade

olycksfallen med kortare sjuktid än 36 dagar komma att föranleda

utgivande av ersättningar från försäkringsinrättningarna. Med ledning

av de förut för detta alternativ angivna antalen ersättningsberättigande

olycksfall kan detta antal uppskattas till för riksförsäkringsanstalten 7,500

och för bolagen 2,500.

Den erforderliga ökningen i nettopremiebeloppet kan på grund härav beräknas

till 368,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 123,000 kronor

för bolagen.

På grund av de enhetliga grundernas införande skulle emellertid de till

försäkringsinrättningarna inflytande nettopremiebeloppen under detta alternativs

förutsättningar behöva ytterligare ökas med följande belopp: för riksförsäkringsanstalten

696,000 kronor samt för bolagen 850,000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså ökningen i tilläggsavgifter och bidrag vid detta

alternativa genomförande kunna uppskattas till 85,300 kronor eller i runt

tal 85,000 kronor.

Av ovanstående framgår alltså, att arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader skulle enligt alternativ

1 och 3 avsevärt ökas men enligt alternativ 2 något minskas.

De ifrågavarande förändringarna rörande karenstiden m. in. kunna emellertid

väntas komma att inverka på arbetsgivarnas andel i olycksfallsförsäkringens

förvaltningskostnader även därutinnan, att bolagens egna förvaltningskostnader

härav röna inverkan.

Enligt bolagens årsberättelser för 1925 uppgingo deras sammanlagda förvaltningskostnader

nämnda år till omkring 923,000 kronor.

I avsikt att erhålla någon ledning för bedömande av huru stor förändring

i bolagens förvaltningskostnader, som skulle kunna väntas inträda under de

angivna förutsättningarna, har riksförsäkringsanstalten begärt yttranden i

frågan från de olika bolagen. Yttranden hava inkommit från samtliga bolag

utom Olycksfallsförsäkringsbolaget Mercur, Ömsesidigt. Avskrifter av de inkomna

yttrandena bifogas.

Två av bolagen, Enskilda järnvägars ömsesidiga försäkringsförening för

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

19

olycksfall i arbete och Industriföreningen i Norrköping för ömsesidig försäkring,

vilka icke meddela försäkring för den nuvarande karenstiden, hava

angivit den för dem erforderliga ökningen i förvaltningskostnaderna till omkring

17,500 kronor resp. 2,500 kronor, om karenstiden borttages och omkring

11,500 kronor resp. 800 kronor, om karenstiden förkortas till 14 dagar.

Ett av bolagen, Arbetsgivarnes ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag,

anför, att med hänsyn till den stora omfattning karenstidsförsäkringen för

bolagets vidkommande redan tagit, skulle, om enahanda grunder tillämpades

för bestämmande av sjukpenningen under och efter karenstiden, ett borttagande

eller förkortande av karenstiden sakna nämnvärd praktisk betydelse.

Som emellertid enligt nuvarande bestämmelser fastställandet av sjukpenningen

efter karenstiden kräver betydligt mera arbete än som fordras för karenstidssjukpenningens

bestämmande, måste administrationskostnaderna ökas, om

det mera omständliga förfaringssättet tillämpas tidigare och följaktligen i flera

fall. Enligt bolagets åsikt skulle därför ett fullständigt borttagande av karenstiden

medföra en betydlig ökning av arbetet och därmed av administrationskostnaderna.

Bolaget har emellertid icke uppgivit något belopp, vartill ökningen

kunde väntas uppgå. Ett förkortande av karenstiden till 14 dagar

skulle, enligt vad bolaget anför, måhända icke medföra lika stor kostnadsökning.

Om vid förkortad karenstid förbud mot försäkring infördes och försäkringsinrättningarna

därjämte befriades från skyldigheten att kontrollera

arbetsgivarnas utbetalning av karenstidsersättningarna, skulle måhända härigenom

vinnas kompensation för det genom minskning av karenstiden från

35 till 14 dagar ökade arbetet.

Övriga bolag hava i särskilda yttranden lämnat meddelanden av. såvitt

denna fråga angår, i huvudsak överensstämmande innehåll, nämligen att karenstidens

borttagande eller förkortande till 14 dagar icke anses komma att i

någon avsevärd mån inverka på bolagets administrationskostnader. Ett par

av bolagen anse, att snarare någon minskning i administrationskostnaderna

kunde förväntas på grund av större enhetlighet vid ersättningarnas bestämmande.

Såsom härav framgår innehålla bolagens yttranden icke material för någon

fullständig beräkning av den sannolika ökningen i bolagens förvaltningskostnader.

Då det för bedömandet av frågan emellertid kan vara av vikt att äga kännedom

om, i vilken utsträckning de i bolagen lör närvarande försäkrade aibetarna

äro försäkrade jämväl för den nuvarande karenstiden, hava med ledning

av från bolagen lämnade uppgifter samt olycksfallsstatistiken för år

1923 (det senaste år, för vilket densamma föreligger i bearbetat skick) i nedanstående

tabell sammanförts uppgifter i nyssberörda avseende.

De i kol. 4 angivna talen grunda sig på av resp. bolag utförda approximativa

beräkningar.

Om de för år 1923 för de olika bolagen gällande procenttalen karensförsäkrade

fortfarande vore tillämpliga, skulle härav följa, att sammanlagt omkring

372,000 årsarbetare för närvarande vore karensförsäkrade i bolagen.

Emellertid torde numera för flera bolag ett större procenttal än som i kol. 3

angives av de i bolagen försäkrade arbetarna jämväl vara karensförsäkrade.

Sålunda uppgiver Arbetsgivarnes ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag. att

antalet i bolaget karensförsäkrade årsarbetare nu uppgår till omkring 8/

procent av hela antalet i bolaget försäkrade arbetare. Sammanlagt torde antalet

i bolagen karensförsäkrade arbetare nu kunna uppskattas till 75 å 80

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33,

Bolag

1

2

3

4

Antal årsar- betare

1923

Därav karei

absolut

isförsäkrade

i %

Antal årsar- betare

1926

Egid .......................................

17,188

7,547

43,9

17,000

Lantbrukarne...........................

63,524

47,385

74,6

65,000

Enskilda Järnvägar..................

25,169

—

—

25,000

Målarmästarne .....................

2,814

2,814

100,0

—

Byggmästarne...........................

2,418

2,418

100,0

3,000

A. 0. O...............................

154,553

125,513

81,2

170,000

Land och Sjö .....................

93,144

84,754

91,0

110,000

Mercur.................................

55,682

43,849

78,7

58,000

Textil........................

9,786

5,220

53,3

10,000

Bokindustri..........................

7,379

7,242

98,1

8,000

Industriföreningen ................

23,873

—

—

20,000

Sleipner ..............................

3,739

3,194

85,4

19,000

Samtliga bolag........................

459,269

329,936

71,8

505,000

procent av bolagens hela årsarbetareantal. Antalet icke karensförsäkrade årsarbetare

i bolagen skulle således kunna uppskattas till 20 å 25 procent avsammanlagda

antalet i bolagen försäkrade årsarbetare eller 100,000 å 125,000.

Riksförsäkringsanstaltens administrationskostnader.

Beträffande den inverkan de ifrågasatta förändringarna skulle medföra i

avseende på riksförsäkringsanstaltens av statsverket bestridda administrationskostnader

blir denna givetvis olika under de särkilda ovanberörda alternativen.

Alt. 1. Karenstiden borttages.

I avseende å skaderegleringsarbetct skulle viss ökning uppstå. Av de år

1925 anmälda olycksfallen voro enligt verkställd uppskattning omkring 7,000

sådana, för vilka försäkring ej gällt för karenstiden. För att reglera dessa

olycksfall samt de — utöver antalet år 1925 anmälda olycksfall — tillkommande

omkring 4,500 olycksfallen under karenstiden torde, därest nu gällande

grunder med pensionsavgiften såsom grund för ersättningens bestämmande

bibehölles, behovet av ökad personal enligt uppgift av chefen för riksförsäkringsanstaltens

första skaderegleringsbyrå kunna uppskattas till omkring 3

manliga e. o. kontorsskrivare och omkring 4—5 kvinnliga e. o. skrivbiträden.

Beräknas sjukersättningen efter arbetsförtjänsten även under den nuvarande

karenstiden, kommer detta att medföra, att antalet lönebestämningar,

som för närvarande beräknas uppgå till omkring 7,000, kommer att ökas

till omkring 35,000. En stor del av dessa olycksfall, för vilka karensförsäkring

för närvarande gäller, hänför sig emellertid till i industrier och hantverk fast

anställd personal, för vilken lönebestämningen som regel är jämförelsevis

enkel. Den ökning i personalbehovet utöver den nyss angivna ökningen, som

uppstår till följd av att lönebestämning måste äga rum för samtliga olycksfall,

torde kunna uppskattas till 1 förste amanuens, 1 andre amanuens och 1 e. o!

kontorsskrivare (14:e graden) samt någon mindre ökning i arbetet för den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

21

kvinnliga personalen. Den sammanlagda ökningen för skaderegleringsarbetet

skulle alltså bliva omkring 6 manliga och 5 kvinnliga befattningshavare.

Å andra sidan skulle minskning uppstå i de egentliga försäkringsgöromålen

därigenom, att dels arbetet med behandling av ansökningarna om karensförsäkring

och därmed sammanhängande korrespondens och registerföring bortfaller,

dels arbetet med premiedebiteringar förenklas. Däremot skulle arbetet

med registrering av skador och andra därmed sammanhängande göromål något

ökas. Minskningen i personalbehovet skulle enligt uppgift av chefen å försäkringsbyrån

uppgå till 1 andre amanuens och omkring 7 kvinnliga e. o.

skrivbiträden.

Nettoökningen i avlöningarna skulle enligt ovanstående kunna beräknas

till omkring 16,000 kronor. Till detta belopp skulle komma dyrtidstillägg

med förslagsvis 18 procent eller omkring 3,000 kronor.

Kostnaden för hyra och kontorskostnader in. m. skulle kunna antagas

komma att ökas med c:a 2,500 kronor.

Vad beträffar kostnaden för riksförsäkringsanstaltens ortsombud utgå ombudsarvodena

i allmänhet dels med visst belopp för varje hos riksförsäkringsanstalten

registrerad arbetsgivare, dels med visst för olika fall växlande belopp

för varje godkänt olycksfall, som drabbat i riksförsäkringsanstalten försäkrad

ej statsanställd arbetare. Summan av dessa senare arvoden utgjorde år 1925

c:a 132,500 kronor. Med beräknande av 30,500 olycksfall år 1925 skulle

arvodet per olycksfall samma år i genomsnitt hava utgjort kronor 4: 34. Då

antalet olycksfall enligt förevarande alternativ beräknats komma att ökas

med 4,500, skulle kostnadsökningen för ombudsarvoden bliva i runt tal

19,500 kronor.

Man skulle sålunda kunna antaga, att, om karenstiden borttages, kostnaderna

sammanlagt skulle komma att ökas på följande sätt:

Avlöningar och dyrtidstillägg.....

Hyra och kontorskostnader m. in

Ombudskostnader .............

, .. c:a kronor 19,000: —

. . » » 2,500: —

» » 19,500: —

Summa kronor 41,000: —

Den för detta alternativ uppskattade förut omnämnda ökningen i tilläggsavgifter

och bidrag uppgår till omkring 120,000 kronor och överväger alltså

den beräknade ökningen av statsverkets utgifter för riksförsäkringsanstalten.

Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt till karensförsäkring.

Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall skulle bortfalla.

Enligt detta alternativ skulle''riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

något minskas.

Vad beträffar skaderegleringsarbetet skulle visserligen, om sjukersättningen

beräknas efter arbetsförtjänsten från och med 15:e dagen efter olycksfallsdagen,

antalet lönebestämningar komma att ökas från 7,000 till omkring

22,000. Å andra sidan skulle antalet anmälda olycksfall minskas från nuvarande

omkring 30,500 till omkring 22,000. Med hänsyn till dessa båda

faktorer torde den med skaderegleringsarbetet sysselsatta personalen kunna

minskas med omkring 2 manliga e. o. kontorsskrivare och 3 kvinnliga e. o.

skrivbiträden.

De egentliga försäkringsgöromålen skulle i avsevärd grad minskas genom

karensförsäkringens bortfallande och förenkling i arbetet med registrering av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

skador m. m. Minskningen av personalen å försäkringsbyrån skulle kunna

antagas till 1 andre amanuens och omkring It kvinnliga e. o. skrivbiträden.

För det statistiska arbetet beräknas personalbehovet komma att minskas

med ett kvinnligt e. o. skrivbiträde.

Pa grund av ovanstående torde avlöningskostnaderna för anstaltens personal

kunna beräknas nedgå med c:a 39,000 kronor jämte dyrtidstillägg efter

18 procent med c:a 7,000 kronor.

Kostnaden för byra, kontorskostnader m. m. torde komma att minskas med

c:a 6,000 kronor.

Beträffande ombudskostnaderna torde dessa, under antagande att antalet

olycksfall minskas med 8,500, kunna beräknas nedgå med c:a 37,000 kronor.

Sammanlagda utgiftsminskningen skulle alltså kunna antagas till

avlöningar och dyrtidstillägg.................. c:a kronor 46,000: —

hyra, kontorskostnader m. in................. » » 6,000:_

ombudskostnader .......................... » » 37,000:_

Summa kronor 89,000: —

Å andra sidan skulle, såsom förut nämnts, en minskning i tilläggsavgifternas

och bidragens belopp uppkomma med c:a 30,000 kronor.

Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt till karensförsäkring.

Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall borttages.

Vad beträffar skaderegleringsarbetet skulle antalet lönebestämningar komma

att ökas från nuvarande omkring 7,000 till omkring 31,000. Personalen

skulle under detta alternativ med hänsyn tagen till ökningen i arbetet på

grund av dels antalet anmälda olycksfall och dels det ökade antalet lönebestämningar

behöva ökas med 1 förste amanuens, 2 andre amanuenser och 1

e. o. kontorsskrivare samt 2 kvinnliga e. o. skrivbiträden.

Försäkringsgöromålen skulle enligt detta alternativ något ökas. Ett kvinnligt

skrivbiträde anses ytterligare behöva anställas.

Den sammanlagda ökningen av personalkostnaderna antages till omkring

22.000 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg med omkring 4,000 kronor.

Hyra och kontorskostnaderna m. in. torde ökas med c:a 3,500 kronor.

Ombudskostnaderna beräknas, med en ökning av antalet olycksfall av c:a

500, komma att stiga med omkring 2,200 kronor.

Sammanlagda kostnadsökningen skulle alltså bliva

avlöningar och dyrtidstillägg.................. c:a kronor 26,000: —

hyra och kontorskostnader in. in............... » » 3,500: —

ombudskostnader .......................... » » 2,200: -—

Summa kronor 31,700: —

eller i runt tal 32,000 kronor.

Å andra sidan skulle tilläggsavgifter och bidrag komma att stiga med c:a

85.000 kronor.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten för sin del framhålla, åt!

det enligt anstaltens mening synes olämpligt ordna denna fråga på sätt under

alternativ 2 och 3 angives. Beträffande särskilt alternativ 2 vill riksförsäkringsanstalten

erinra om att då lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

olycksfall i arbete trädde i kraft år 1903, hade riksförsäkringsanstalten icke

rätt att bevilja försäkring för den då till 60 dagar bestämda karenstiden. Det

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

23

visade sig emellertid, med hänsyn till arbetsgivarnas därom uttalade önskningar,

nödvändigt att medgiva sådan rätt, vilket skedde redan genom eu lag den

3 juni 1904. Även enligt nu gällande lag hava arbetsgivarna i mycket stor

utsträckning visat sig uppskatta möjligheten att taga försäkring för den nuvarande

karenstiden. Sålunda äro enligt olycksfallsstatistiken av samtliga

arbetare hos större arbetsgivare 59,8 procent försäkrade för karenstiden. Av

de i riksförsäkringsanstalten försäkrade äro 48,7 procent och av de i bolagen

försäkrade 71,5 procent karensförsäkrade. Sannolikt hava dessa procenttal

på senaste tiden förskjutits uppåt.

Det torde få påpekas, att även försäkringsrådets arbetsbörda torde komma

att röna inverkan av en ökning av antalet ersättningsberättigande olycksfall i

samband med karenstidens borttagande eller förkortning.

Möjlighet till en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.

Den erforderliga kontrollen i avseende å sjukdom, som orsakats av olycksfall,

utövas i allmänhet i första hand genom läkarna och i förekommande

fall genom arbetsgivarna. Dessutom har riksförsäkringsanstalten för vissa

fall sökt utöva kontroll dels genom sjukkassor, vilka antagits till riksförsäkringsanstaltens

ombud, dels i fråga om Stockholm och Göteborg genom av

anstalten anställda sjukbesökare i förening med anordnande av utbetalning

av ersättningar vid personligt besök hos respektive riksförsäkringsanstalten

eller ombudskontoret i Göteborg.

Anstalten har träffat avtal med 22 sjukkassor om viss medverkan vid handhavande

av skaderegleringen, i vad den avser sjukpenning samt läkarvård och

läkarintyg, varjämte anstaltens ombud i Göteborg beträffande olycksfall, som

drabba i riksförsäkringsanstalten försäkrade dåvarande arbetare, bär liknande

uppgift som eljest tillkommer nämnda sjukkassor. I dessa fall sker

den sålunda avsedda skaderegleringen med tillämpning av ungefär samma

system beträffande mellanhavandet mellan anstalten och kassan, som mellan

anstalten och vederbörande större arbetsgivare tillämpas, när fråga är om

arbetare hos dylika arbetsgivare, vilka åtagit sig att själva förskottera sjukpenning,

läkarintyg och läkarvård. Anstalten bestämmer, om olycksfall i arbete

skall anses föreligga samt, därest sjukdomstillståndet vararöver karenstiden,

det belopp, vartill arbetsförtjänsten skall beräknas. I många fall måste

anstalten även bestämma sjukhjälpens belopp och den tid, för vilken den

skall utgå. Redovisning angående sjukkassans utbetalningar lämnas varje

månad, varvid samtliga verifikationer, de skadades kvitton å bekommen sjukhjälp

samt läkarintyg, läkarvårdsräkningar m. in. granskas av riksförsäkringsanstalten.

I fråga om två sjukkassor samt anstaltens ombud i Göteborg

bär anstalten ansett sig kunna medgiva viss större frihet beträffande deras

ifrågavarande arbete för anstaltens räkning än som ansetts kunna lämnas

övriga sjukkassor.

Nyss nämnda anordning för samverkan med sjukkassor har i stort sett

visat sig lämplig. Den nuvarande splittringen av sjukkasseväsendet medför

dock, att någon samverkan mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna

i någon större omfattning icke är möjlig. Det är också givet, att endast vissa

sjukkassor på samma sätt lämpa sig för det ifrågavarande samarbetet.

1 de fall, där större arbetsgivare vilja åtaga sig att förskottera vissa ersättningar

till de skadade, kan arbetsgivaren ofta härigenom hava en särskild

anledning att utöva starkare kontroll beträffande den skadade än eljest. För

främjande av dylik förskottering har anstalten tidigare avgivit förslag, var
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

till anstalten får hänvisa. (Anstaltens utlåtande den 8 april 1926 till riksdagens

andra särskilda utskott.)

På sätt riksförsäkringsanstalten även vid olika tillfällen tidigare framhållit,

lära med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och av sjukkasseväsendet

ytterligare åtgärder icke stå till buds för åstadkommande utan

alltför betungande kostnader av någon i stort sett bättre kontroll beträffande

de kortvariga olycksfallen.

Att emellertid en mer effektiv dylik kontroll är av behovet påkallad, synes

anstalten framgå av vunnen erfarenhet. En sådan kontroll torde bliva så

mycket mer erforderlig i samma mån som dels ersättningarna under den nuvarande

karenstiden höjas, dels vid inträffande sjukdom på grund av olycksfall

i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle komma att utgå till sjuk,

vilken tillika är medlem i sjukkassa och som på grund av sålunda fortfarande

bestående dubbelförsäkring skulle erhålla ersättning även från sjukkassan.

Riksförsäkringsanstalten har även hos de enskilda bolag, vilka driva försäkring

enligt olycksfallsförsäkringslagen, anhållit om yttrande angående

möjligheten att utöva effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.

I de svar, som i anledning härav avgivits och till vilka riksförsäkringsanstalten

får hänvisa, har särskilt framhållits att den effektivaste kontrollen, under

hänsynstagande till den behandlande läkarens utlåtande, vinnes genom

samarbete mellan vederbörande försäkringsinrättning och den skadades

arbetsgivare.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna

von Schulzenheim och Odelstierna. Ärendet har föredragits av undertecknad

Östrand, i vad angår kostnaden för skadeersättningarna och förvaltningskostnaderna

för arbetsgivarna samt därmed sammanhängande frågor,

och i övrigt av undertecknad Eisen.

Stockholm den 29 september 1926.

Underdånigst

J. MAY.

Albert Eisen.

David östrand.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

H. Jakobson.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 33.

25

Bil. D.

Avskrift av Riksförsäkringsanstaltens protokoll den 9 februari 1927.

Närvarande:

Herr generaldirektören May, byråchefen östrand, byråchefen von Schnlzcnheim,

byråchefen Odelsticrna, ledamoten Löfmark, ledamoten Sidvall,

ledamoten Källström, tjf. byråchefen östergren.

§ 1.

Tjf. byråchefen Östergren föredrog Kungl. Maj:ts skrivelse den 4 innevarande

februari, varigenom Riksförsäkringsanstalten, på därom av Riksdagens

andra lagutskott gjord anhållan, anbefallts att avgiva och till nämnda utskott

överlämna yttrande över en inom Riksdagens andra kammare väckt motion,

n:r 106, om ändrad lydelse av 6 § i lagen om försäkring för olycksfall i

arbete; och beslöts underdånigt utlåtande av den lydelse registraturet utvisar.

Ledamoten Sidvall, med vilken ledamoten Löfmark instämde, anmälde

skiljaktig mening i vad Riksförsäkringsanstaltens utlåtande rörde förslaget

om karenstidens borttagande samt hemställde, att Riksförsäkringsanstalten i

denna del måtte göra det uttalandet, att anstalten under åberopande av de

skäl, som anförts i det av anstalten den 28 mars 1924 till andra lagutskottet

avgivna utlåtande över den av herrar Th. Gardell och Karlström väckta motionen,

fortfarande ansåge karenstidens borttagande på sätt anstalten i sitt nyssnämnda

utlåtande föreslagit, vore att föredraga framför den nuvarande ordningen,

men att anstalten dock vid det förhållandet att andra lösningar av

karenstidsfrågan kunde tänkas och riksdagen år 1926 i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t efter närmare utredning av berörda spörsmål

måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda,

ansåge med lagändring angående karenstiden borde anstå till dess Kungl.

Maj:ts förslag förelåge.

Byråchefen von Schulzenheim hänvisade till sitt i andra lagutskottets utlåtande

n:r 25 1924, sid. 18—20 intagna yttrande den 28 mars 1924 samt vad

i anslutning därtill anförts i Kungl. Maj:ts proposition till 1926 års riksdag

n:r 117, sid. 103—109.

Vid protokollet:

R. von der Bärg.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

H. Jakobson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.