Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa under ngttjanderätt upplåtet område.

1927-02-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1927:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa under ngttjanderätt upplåtet område.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr i.

9

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1927 ki. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen

om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa under

ngttjanderätt upplåtet område.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

178, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Törnkvist i Karls

krona hemställt, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i lagen om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, att bland de två gode män, som skola biträda lantmätare i sådan

förrättning, som i 5 § sägs, skola finnas en representant för jordägarintres

set och en representant för ensittarintresset.

Beträffande vad av motionären anförts till stöd för ifrågavarande hemställan

får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Prövningen av nyttjanderättshavarens lösningsrätt och bestämmandet av

löseskillingen m. m. tillkommer enligt gällande lag lantmätare och två skiftesgodemän.

Jordkommissionen upptog i sitt år 1921 avgivna förslag enahanda bestämmelse

i nu förevarande hänseende.

I sammanhang med avgivandet under 1922 av förslag till lag om statliga

åtgärder för bildande av nya jordbruk inläto sig emellertid tre ledamöter av

kommissionen (herrar Lindhagen, Johansson i Uppmälby och Pettersson i

Hällbacken) på en kritik av ensittarlagens bestämmelser angående förfarandet

vid avlösningen. De framhöllo sålunda i detta hänseende bland annat

följande:

Samtliga frågors avgörande vid en enda förrättning, som ägde rum på platsen

och genom lantmätares närvaro även kunde givas kraft av lantmäteriförrättning,

vore en mycket stor fördel i ensittarlagen. En svag punkt vore däremot

förrättningsmännens kompetens. I ett socialt avgörande läge det mer

än eljest vikt uppå att träffa de rätta personerna. Ensittarlagen byggde dock

ej på ett urval av personer, utan läge tvärtom avgörandet hos självskrivna

personligheter. Det vore lantmätaren i distriktet, som bleve ordförande, och

han tillkallade enligt skiftesstadgans föreskrifter de två närmast boende skiftesgodemännen.

Det bleve således slumpen, som komme att regera vid avgörandet.

Vad då först anginge lantmätarnas skicklighet för ett dylikt uppdrag,

så hade den icke beprövats. Många lantmätare innehade säkerligen

erforderliga egenskaper. Men många klagomål brukade höras över den brist

på socialt intresse, som från lantmätare ofta ådagalades vid lantmäteriför
-

Historik.

Jordkom
missionen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr U.

1925 drs

riksdag.

rättningar, och deras undfallenhet för den mäktige jordägaren. Även mot de

båda skiftesgodemännens kompetens att deltaga i avgörandet av de frågor,

som genom ensittarlagen hänskjutits till förrättningsmännen, kunde mycket

befogade tvivelsmål resas. Dessa representerade i regel jordägareklassen i

trakten och hörde ofta till kategorien godsägare. Man kunde icke begära, att

dessa förrättningsmän skulle vara fallna för att hålla prisen inom måttliga

gränser. Tvärtom läge det instinktivt i deras intresse, att jordprisen i orten

hölles uppe så höga som möjligt och icke minst prisen på avsöndringar från

de stora egendomarna. Enligt vad det blivit upplyst hade sålunda nyligen

vid ensittarlagens tillämpning i närheten av Stockholm särskilt genom skiftesmännens

tillskyndan prisen på tomter, som skulle avsöndras, höjts till

belopp, som av vederhäftiga personer ansåges vara alldeles orimliga. För

övrigt komme det att för alla förrättningsmän, men i all synnerhet för dem,

som hade intresse av höga jordpris i trakten, innebära stor svårighet att enligt

lagens föreskrift bortse fullständigt från de förbättringar å tomt, som skett

genom nyttjanderättshavaren. Därtill fordrades en stark karaktär, vilken vid

värderingstillfällen säkerligen mera sällan finge tillfälle att göra sig gällande.

Av sålunda anförda skäl hemställde nämnda ledamöter av kommissionen,

att ensittarlagen måtte i organisatoriskt hänseende likställas med det av dem

förordade förslaget till lag om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk (Förslag

I i del IV av jordkommissionens betänkande).

Enligt detta förslag skulle inom varje län finnas en jordkommission. Expropriationsförfarandet

skulle handhavas av en avlösningsnämnd. För bildandet

av sådan nämnd skulle inom varje län för en tid av tre år utses två eller högst

fyra lantmätare inom länet att på anmodan vara ordförande i dylik nämnd.

Dessutom skulle kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utse tre högst

fem personer att vara ledamöter i sådan nämnd. När förrättning erfordrades,

skulle jordkommissionen i länet tillkalla den lantmätare, som bodde närmast

förrättningsstället, varefter denne skulle tillkalla de två närmast boende kommunala

ledamöterna.

Övriga ledamöter av kommissionen (herrar Ehrenborg, Jansson i Edsbäcken,

Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin) hava ej inlåtit sig på denna

fråga. Herrar Ehrenborg och Jansson hava emellertid i sammanhang med

frågan om avlösning av arrendebruk framhållit, att det icke vore lämpligt,

att lantmätaren vid förrättningen biträddes av skiftesgodemän, då dessa

alltför mycket representerade ortsintresset, utan i stället föreslagit, att godemännen

borde utses, en av vardera parten, bland dem, som vore valbara

till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.

I anledning av propositionen till 1925 års riksdag med förslag till ny ensittarlag

väcktes av herr Lindhagen inom första kammaren en motion, nr

252, däri hemställdes bl. a. om sådan ändring i det kungliga förslaget, att

förrättningsmännen måtte utses så, att de icke, såsom då gällde och i propositionen

föreslagits, ensidigt representerade jordägarintresset och således vore

benägna att uppdriva lösenbeloppet. Till stöd härför anförde motionären

följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

11

Lika viktigt som en social jordlags tillkomst är, att tillämpningen lägges i

de råtta händerna. Därtill fordras intresse, medkänsla, oväld och erfarenhet.

Denna sida av lagstiftningen försummas merendels, man kan gärna säga

tqtalt.

I fråga om ensittarlagen är det så ställt, att förrättningsmännen i stort sett

ensidigt representera jordägarintresset. I varje fall ha de ej utsetts på grund

av någon kompetens att tillvarataga lagens sociala innehåll. Lantmätaren är

självskriven, han tillhör den övre världen, och många klagomål bruka höras

över den brist på socialt intresse, som från lantmätare också ådagalägges vid

lantmäteriförrättningar, och över deras undfallenhet för den mäktige jordägaren.

Skiftesgodemännen äro också självskrivna, de utses förnämligast av jordägare

och äro väl själva nästan alltid jordägare. De representera således krasst

jordägareintresset, vilket sålunda av lagen blivit satt att tillvarataga de rotlösa

husägarnas intressen. För åtskillig tid sedan fäste vid ett samtal de högsta

vederbörande inom lantmäteristyrelsen min uppmärksamhet på detta självklara

missförhållande. De anförde såsom exempel några fall från närheten av

Stockholm, där särskilt genom skiftesgodemännens tillskyndan prisen på tomter,

som skulle lösas, bestämts till belopp, som av vederhäftiga personer ansetts

vara alldeles orimliga. Från Skåne och andra orter hava ingått liknande upplysningar.

Skiftesgodemännen äro helt enkelt intresserade i höga jordpris på

orten. (Se jordkommissionen del IV sid. 122 o. f.)

Den som menar allvar med en lagstiftning kan icke stillatigande finna sig

i ett sådant sätt att lagstifta, när dess oefterrättlighet uppenbarats. I jordkommissionens

betänkande har framhållits på mer än ett ställe önskvärdheten

av ett enhetligt förfarande i organisationen av lösen enligt ensittarlagen samt

frilösning av arrendejord och expropriation för bildandet av nya jordbruk.

För de båda sistnämnda fallen har i förslagen ett försök gjorts att skapa en

nämnd, som kan vara mer självständig och frigjord från det stora jordägareintresset.

Med hänvisning till detta förslag bör redan nu i ensittarlagen införas

en ordning för förrättningsmännens utseende, som sålunda föreslagits

eller eljest kan anses tillfredsställa rimliga fordringar.

I sitt över motionen avgivna yttrande, nr 30, anförde andra lagutskottet

följande:

I anledning av motionen vill utskottet erinra, att enligt ensittarlagen förrättningsmännen

hava en dubbel uppgift. Sålunda tillkommer dem icke blott att

pröva, huruvida lösningsrätt föreligger, och bestämma löseskillingen samt

andra ersättningar, som i samband med inlösningen kunna ifrågakomma,

utan även att verkställa den rent lantmäteritekniska förrättning, vilken, där

området ej undantagsvis redan ntgör eu självständig fastighet, är nödig för

dess avskiljande från stamfastigheten. I sistnämnda hänseende åligger det

dem såväl att kartlägga och beskriva området som enligt förslaget jämväl att

förordna om den jämkning av områdets gränser, som kan erfordras för att

fastställelse å områdets avskiljande skall kunna meddelas. Att dessa uppgifter

kunnat förenas på sätt som skett, innebär givetvis eu avsevärd fördel

för den lösande, då därigenom inlösningen påskyndas och kostnaderna för

densamma nedbringas.

Enligt 19 § i gällande skiftesstadga väljas skiftesgodemännen å allmän

kommunalstämma för en tid av sex år; och äger därvid en var, som inom

kommunen innehar hemman under ägande- eller nyttjanderätt, lika röst. Då

sålunda även arrendatorsklassen är röstberättigad vid valet, torde vad i niotio
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

nen anförts om att skiftesgodemännen ensidigt skulle representera traktens

jordägare, icke äga obetingad giltighet. Såvitt för utskottet är bekant, torde

till skiftesgodemän i allmänhet utses i jordbruksförhållanden insiktsfulla och

beprövade män, vilka merendels torde besitta goda förutsättningar att på ett

objektivt sätt ej blott bedöma, i vad mån en inlösning utan skada eller avsevärd

olägenhet för huvudfastigheten kan äga rum, utan ock verkställa de

med inlösningen förenade värderingarna. Att enstaka missförhållanden av

den art, som i motionen omförmälts, kunna förekomma, torde ligga i sakens

natur och torde sådana näppeligen ens med den mest väl avvägda lagstiftning

kunna förebyggas. Att dylika missförhållanden äro mera allmänt förekommande,

saknar utskottet dock anledning att antaga. Att under sådana

förhållanden nu frångå gällande lag, vilken, såsom utskottet förut framhållit,

besitter givna förtjänster, synes utskottet icke vara att tillråda. På grund

av vad sålunda anförts finner utskottet motionen i nu ifrågavarande del icke

böra vinna riksdagens bifall.

Utskottets hemställan om avslag å motionen i denna del blev av riksdagen

bifallen.

Samma uppfattning, som anförts såsom skäl för yrkandet i förevarande

motion, har, såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, före

antagandet av 1925 års lag framförts såväl av vissa ledamöter av jordkommissionen

som motionsvis i riksdagen. Av andra lagutskottet framhölls i

dess utlåtande i ämnet vid 1925 års riksdag, att det saknades anledning att

antaga, att missförhållanden av den art, som då omförmäldes och även nu

omtalats i den föreliggande motionen, mera allmänt förekomme. Utskottet

har ej heller efter den tiden erhållit kännedom om sådana skäl, som kunna

föranleda utskottet att avvika från sin sålunda uttalade mening.

Ehuru utskottet alltså ej finner anledning föreligga att antaga, att skiftesgodemännen

ej skulle iakttaga den opartiskhet, som ålägges dem av deras

edsvurna ställning, vill utskottet likväl erinra därom, att besvär över förrättningen

kan anföras hos vederbörande ägodelningsrätt. Enligt den jorddelningslag,

som beslöts vid förra årets riksdag, består som bekant sådan

domstol förutom av ägodelningsdomaren av tre ägodelningsnämndemän,

som väljas av valmän, vilka utses å allmän kommunalstämma av de i kommunens

angelägenheter röstberättigade, som där äga eller innehava jordbruksfastighet.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

13

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow* von Stockenström*

Sigfrid Hansson, greve Spens, Frändén* och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Magnusson i Skövde,

Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Pettersson i

Hällbacken och Gardell i Gans.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

l) av herrar Luterkort och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

»Enligt utskottets uppfattning synes den vid olika tillfällen inom riksdagen

framförda åsikten, att sammansättningen av det kollegium (lantmätare

och gode män), som har att i första hand pröva flertalet av frågor vid inlösningsförfarande

enligt den s. k. ensittarelagen, lämnade rum för befogade

anmärkningar.

Utan att vilja tala om bristande opartiskhet eller dylikt måste utskottet

såsom förut hävdats finna, att förrättningsmännen i stort sett ensidigt representera

jordägareintressen. Erfarenheten synes icke heller jäva berörda förhållande,

och särskilt torde ett stort antal fall lätteligen kunna påvisas, vari

på grund av skiftesgodemännens inflytande prisen på markområden, som

skulle lösas, bestämts till alltför höga belopp. Exempel saknas ej heller

därpå, att godemännen, med överröstande av lantmätaren, vägrat ^lösningsrätt,

där sådan uppenbarligen kunnat enligt gällande lag krävas, i vilka fall

annan orsak till godemännens ställningstagande svårligen kunna utletas än

den, som följer av en ensidig uppfattning angående ensittarelagens berättigande

och innebörd.

Utskottet anser sig böra erinra därom att jordkommissionen på sätt i

historiken härovan anmärkts föreslagit åtgärd till undanröjande av nu ifrågakomna

missförhållande.

Att anmärkas förtjänar tillika, att andra lagutskottet i sitt utlåtande i

ämnet vid 1925 års riksdag (nr 30) icke vedervågat någon starkare invändning

emot påståendet, att skiftesgodemännen ensidigt skulle representera

jordägarna, än att detsamma icke ägde »obetingad giltighet». Utskottet saknade

»anledning antaga» att dylika missförhållanden vore mera allmänt

förekommande.

Utskottet anser för sin del att så obestämda och oklara invändningar emot

en föreslagen lagstiftningsåtgärd icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Däremot kan det givetvis icke förnekas, att det kan visa sig vara förenat

med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt avlägsna den påtalade bristen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

i gällande ensittarelagstiftning. Dylika svårigheter synas likväl icke vara

större än att desamma må efter i saken verkställd utredning kunna framstå

såsom överkomliga. Såsom tänkbar utväg må exempelvis framhållas, att

låta godemännen utses, en av vardera sakägaren, eller att i förrättningen

finge deltaga något allmänt ombud. En annan utväg, varigenom motionens

syfte möjligen kunde främjas, vore om det bestämdes, att förrättningsmännens

beslut antingen i sin helhet eller ifråga allenast om värderingen skulle

underställas ägodelningsrättens prövning, i vilket fall ensittaren, efter stadgad

kallelse till ägodelningsrätten, alltid bleve i tillfälle att där framställa sina

erinringar emot förrättningsmännens utslag.

Utskottet vill sålunda tillstyrka en utredning i motionens syfte; och får

utskottet därför hemställa,

att riksdagen med anledning av herr Tömkvists motion

II: 178 måtte besluta att i skrivelse till Kung!. Maj:t hemställa

om utredning, huruvida och på vad sätt sådan ändring i lagen

den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, som av

motionären åsyftats, må kunna genomföras samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

»

2) av herrar Magnusson i Kalmar och Pettersson i Hällbacken.

CENTRALTRYCKERIET. STOCKHOLM 1927

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.