Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande åt väghållning sdistrikt av viss rätt till expropriation för allmän vägs underhåll.

1927-02-18 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1927:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande åt väghållning sdistrikt av viss rätt till expropriation för allmän vägs underhåll.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1927 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande åt väghållning

sdistrikt av viss rätt till expropriation för allmän

vägs underhåll.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 8,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Pettersson i Hällbacken hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning

och förslag, på vad sätt och i vad mån väghållningsdistrikt må äga rätt att

för allmän vägs underhåll expropriera erforderliga stenbrott, sand-, grus- eller

pinnmotag jämte behövliga upplagsplatser.

Beträffande vad motionären anfört till stöd för ifrågavarande hemställan

får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Beträffande rätten att å annans mark för väghållningsändamål hämta sand Historik,

stadgades i 25 kap. 12 § byggningabalken, att till landsväg finge sand tagas, 1734 års lag.

där sådant närmast funnes. Någon skyldighet att till jordägaren utgiva ersättning

för tagandet av ifrågavarande väglagningsämne fanns vid ifrågavarande

tidpunkt icke föreskriven.

Den i 1734 års lag stadgade ovillkorliga rättigheten för väghållare till sandtäkt

å annans mark blev sedermera i vissa avseenden inskränkt.

De bestämmelser, som gällde då vägkommittén den 14 december 1880 av- Vägkommitgav

sitt förslag till väglag, voro ifråga om hämtande av väglagningsämnen å fandc^isto

annan mark än kronans allmänningar i huvudsak följande. Sand och grus för och riksdag-,

väglagning skulle företrädesvis tagas å skog och utmark och finge dessa väg- ^v^frägan

lagningsämnen därifrån hämtas utan ersättning. Dessa bestämmelser gällde 1887, 1889

emellertid icke sten. Om sand och grus icke å skog eller utmark funnes att oc^

på lämpligt avstånd tillgå, finge de jämväl tagas å inägor, åkergärden,

ängar och hagar, men, om verklig skada därigenom tillfogades jordägaren,

endast mot skälig ersättning åt honom. Allmän domstol skulle avgöra dithörande

frågor.

I vägkommitténs förslag till väglag upptogs i 40 § en bestämmelse av följande

lydelse:

»Vill någon till vägs underhåll taga sand, grus eller sten å annans ägor, och

kan överenskommelse med jordägare icke träffas, äger häradsrätten, då väghållningsskyldig

därom väcker talan, efter föregången undersökning bestämma,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. -4 käft. (Nr 5.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

huruvida och varest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada

för jordägaren må, emot utsatt skälig ersättning, få avhämtas.»

Enligt kommitténs motivering till berörda paragraf skilde sig de sålunda

föreslagna bestämmelserna från de dittills gällande huvudsakligast därutinnan,

att kommittén utsträckt dels rättigheten att å annans ägor taga väglagningsämnen

jämväl till sten och dels skyldigheten att giva ersättning för väglagningsämnen

även till det fall, att de toges å utmark. Grunden till detta

kommitténs förslag vore i förra hänseendet den, att det ena väglagningsämnet,

efter å olika orter sig företeende förhållanden, kunde vara lika behövligt och

av lika stor betydelse som det andra, och i det senare hänseendet eller för utsträckning

av ersättningsskyldigheten jämväl till det fall, att väglagningsämnena

toges från skog eller utmark, den, att äganderätten till en grustäkt

vore en jorden åtföljande förmån lika väl värd att skyddas som jordägarens

rätt till den odlade marken och på många orter, där efterfrågan på grus vore

stor men tillgången ringa, av vida större värde än till och med mångdubbla

ytmåttet av den bästa åkerjord.

I själva verket innebar vägkommitténs förslag i ämnet jämväl i vissa andra

avseenden ändring i vad dittills ansetts vara gällande rätt. Under det att enligt

de äldre bestämmelserna jordägaren till sitt fredande från skyldigheten att tåla

ifrågavarande intrång måst ådagalägga något »lagligt och gällande hinder» för

väglagningsämnenas avhämtande, skulle det enligt kommitténs förslag ankomma

på domstolen att — därest frivillig överenskommelse ej träffats -— avgöra

huruvida de väghållningsskyldiga kunde anses berättigade avhämta dylika

ämnen å annans mark. Den ursprungligen ovillkorliga rätten till sådan

avhämtning hade sålunda i förslaget gjorts villkorlig och i varje fall beroende

på domstols prövning. Vidare hade skyldigheten att till jordägaren gälda ersättning,

vilken skyldighet enligt dåvarande bestämmelser avsett allenast gottgörelse

för den skada jordägaren tillskyndats, blivit i kommittéförslaget utsträckt

att gälla jämväl för det fall någon skada icke förelåge. Ersättningen

var följaktligen — på sätt jämväl framgår av en vid kommitténs betänkande

fogad reservation — av kommittén avsedd att utgöra gottgörelse även för det

värde sand-, grus- eller stentaget i och för sig kunde hava för jordägaren.

Vad först angår frågan, huruvida själva rättigheten att å annans mark

hämta väglagningsämnen skulle göras ovillkorlig eller om den i varje fall skulle

bero på domstols prövning, intog Kungl. Maj: t i de till riksdagarna åren 1887

och 1889 i ämnet avlåtna propositioner en från kommittén avvikande ståndpunkt.

Enligt Kungl. Maj: ts förslag skulle, i brist på överenskommelse, domstolen

bestämma, varest väglagningsämnena finge avhämtas. Däremot tillädes

domstolen icke någon befogenhet att pröva, huruvida dylika ämnen finge tagas

eller ej. Hämtandet å annans mark av väglagningsämnen skulle följaktligen i

överensstämmelse med stadgandena i 1734 års lag anses utgöra eu de väghållningsskyldigas

ovillkorliga rättighet. Vid 1891 års riksdag, då väglagstiftningen

på grund av enskilda motioner ånyo upptogs till behandling, blev den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

uppfattning, som i berörda ämne fått sitt uttryck i Kungl. Maj: ts nyssnämnda

förslag, av riksdagen godkänd, och bestämmelse i sådan riktning intogs följaktligen

i den då antagna nya väglagen.

Beträffande därefter frågan, huruvida vid väglagningsämnenas avhämtande

ersättningsskyldighet skulle i varje fall åligga de väghållningsskyldiga

och ersättning följaktligen utgå oavsett den skada, som kunde tillskyndas

jordägaren, blev denna fråga under kommittéförslagets fortsatta behandling

inför Kungl. Maj: t och i riksdagen föremål för olika meningar. Ovannämnda

av Kungl. Maj: t åren 1887 och 1889 framlagda propositioner överensstämde

härutinnan med kommitténs förslag. I fråga härom anmärkte det särskilda

utskott, till vilket Kungl. Maj: ts förslag i ämnet vid 1889 års riksdag hänvisats,

att då hämtande av väglagningsämnen å utmark ditintills fått ske

utan ersättning och sådan avhämtning understundom icke förorsakade någon

skada eller skada blott till så ytterligt ringa belopp, att den knappt kunde i

penningar mätas, det syntes mindre lämpligt att ändock tillerkänna jordägaren

ovillkorlig rätt att alltid erhålla ersättning. Därigenom skulle utan

tvivel väghållningskostnaden i många fall onödigtvis fördyras, och vissheten

att alltid hava rätt till någon ersättning skulle sannolikt göra jordägaren

mindre benägen för en på billiga grunder fotad överenskommelse och sålunda

framkalla rättegång, vars undvikande i dylika fall vore högeligen att önska.

På grund därav föreslog utskottet, att det måtte bero på domstols prövning

både om och till vilket belopp ersättning borde lämnas för väglagningsämnen,

som hämtats å annans mark, då vederbörande ej kunde sig därom i godo

förena.

När vid riksdagen år 1891 vägfrågan ånyo upptogs inom riksdagen, framhöll

lagutskottet att, då ett grustag onekligen måste hava något, om ock ringa

värde för ägaren av den mark, där detsamma vore beläget, borde följaktligen

någon ersättning tillkomma denne. På grund härav förordade utskottet en avfattning

av ifrågavarande 33 §, som jämväl i nu förevarande avseende nära

överensstämde med ovan omförmälda kungl. förslag, och blev utskottets hemställan

härutinnan av riksdagen bifallen.

I 1891 års väglag erhöll ifrågavarande 33 § följande lydelse:

»Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll utan ersättning

tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,

och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då

väghållningsskyldig därom instämmer talan, bestämma varest nämnda väglagningsämnen

tjänligast och till minsta skada för jordägaren må avhämtas samt

till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.»

Under förarbetena med den revision av 1891 års lag angående väghållningsbesvärets

utgörandet på landet, som fick sitt uttryck genom lagen den 20 juni

1905, ifrågasattes beträffande 33 §, huruvida icke den där stadgade procedur

med anlitande av häradsrätt för frågans avgörande i brist på överenskom
-

1891 åts

väglag.

1905 års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

melse skulle kunna, såsom både långsam och jämförelsevis dyrbar samt även

eljest mindre lämplig befunnen, utbytas emot ett enklare och mera summariskt

förfarande, exempelvis så, att frågans prövning överlätes åt gode män.

Vid anmälan inför Kungl. Maj: t den 18 december 1903 av upprättat förslag

angående berörda lagrevision anförde vederbörande departementschef angående

det ifrågasatta ändrade förfarande i berörda avseende följande.

»Utan att bestrida, att vissa fördelar skulle kunna genom ett sådant förfarande

vinnas, har jag emellertid icke funnit skäl att nu upptaga något förslag

därom. Frågan om bestämmandet av stället, varest väglagningsämnen tjänligast

och till minsta skada för jordägaren må avhämtas, torde icke lämpa

sig för obligatoriskt, överlåtande åt gode mäns prövning. Att återigen till gode

män hänvisa endast ersättningsfrågan, som väl i de flesta fall bör kunna av

domstol i sammanhang med den förra frågan lättast avgöras, vore att onödigtvis

inveckla förfarandet och betunga parterna med kostnader. I varje fall synes

det ej väl förenligt med vår rättsuppfattning att, vid tvist, förmena parterna

att för dess slitande påkalla domstols prövning; och om alltså gode männens

beslut i dessa frågor skulle få hos domstol klandras, vore med förändringen

föga vunnet. För övrigt står det parterna fritt att, om de därom åsämjas, anlita

skiljemän för såväl den ena som den andra frågan.»

Däremot upptog förslaget beträffande paragrafen i nu avsedda del en ändring,

varigenom behörighet att i här åsyftade frågor väcka talan tillerkändes

jämväl vägstyrelse, även där den icke vore direkt väghållningsskyldig. »Därigenom

kan nämligen», yttrade departementschefen, »vägstyrelsen bliva i tillfälle

att vid ny vägdelning få på förhand ordnad den för vägarnas gradering

viktiga frågan om vilka sand-, grus- eller stentäkter för de olika vägarnes

lagning skola vara att påräkna, ävensom om väglagningsämnenas pris.»

Kungl. Maj:ts förslag till 1905 års riksdag angående ändring i vissa delar

av väglagen avfattades i enlighet härmed.

I motion inom andra kammaren föreslogs i åsyftade del av paragrafen sådan

ändring, att däri omförmälda frågor skulle få avgöras av vederbörande vägsynemän

med rätt för den med deras beslut missnöjde att däremot fullfölja

talan genom stämning till häradsrätten.

Det särskilda utskott, som behandlade vägfrågan, yttrade, att det utan

tvivel skulle vara fördelaktigt, om något enklare och snabbare förfarande för

här avsedda frågor än det nu gällande kunde, utan uppoffrande av nödig

säkerhet för parterna, varda i lagen stadgat, men kunde utskottet icke finna

annat än att den då gällande föreskriften i ämnet vore att föredraga framför

motionärens förslag, vadan utskottet ansåg sig icke kunna förorda bifall till

motionen.

Kungl. Maj: ts förslag rörande nu ifrågavarande del av paragrafen godkändes

av riksdagen.

Genom lag den 20 juni 1905 erhöll 33 § i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet följande ännu gällande lydelse:

»Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll utan

ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Om hämtning av väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner stadgas

särskilt.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll, och

kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då vägbållningsskyldig

eller vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma, varest

nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren må

avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.»

I sitt den 15 december 1916 avgivna betänkande har 1911 års vägkommission

i denna fråga anfört bl. a. följande:

Vid övervägande av frågan om åtgärder för en förbättrad väghållning framställer

sig jämväl den viktiga frågan om de anordningar, som böra vidtagas

för att bereda vederbörande vägbyggare och väghållare tillgång till erforderlig

mängd för ändamålet lämpliga byggnads- och underhållsmaterialier av sand.

grus och sten.

Väglagens bestämmelser avse att tillförsäkra väghållningsskyldig eller vederbörande

vägstyrelse rätt att för vägs underhåll avhämta sand, grus och sten

å annans mark. Några bestämmelser om rätt att för byggande av väg förfoga

över de för ändamålet nödiga, annan tillhöriga byggnadsämnen av dylikt slag

förekomma däremot icke i väglagen. Ej heller finnes i väglagen stadgad någon

rätt för väghållare att tvångsvis förvärva äganderätten till själva fyndigheten

eller till den mark, varå densamma befinner sig. För förvärv av sådan äganderätt

lärer emellertid, åtminstone för det fall att förvärvet avser vägbyggnadsändamål,

vanligt expropriationsförfarande kunna anlitas. I detta samband

torde jämväl böra påpekas, att hittills gällande stadganden rörande expropriation

icke annat än i speciellt angivna undantagsfall medgiva expropriation av

nyttjanderätt till fast egendom. Då nu, på sätt ovan framhållits, väglagens

ifrågavarande bestämmelser icke hänföra sig till vägs byggande, lärer följaktligen,

därest någon önskar att för byggnadsändamål å annans mark tillgodogöra

sig materialier av berörda slag, annan utväg i brist på överenskommelse

icke stå honom till buds än att i den ordning gällande expropriationsförordning

stadgar förvärva äganderätten till den mark, som kan vara i fråga.

Någon möjlighet att för vägs byggande tvångsvis förskaffa sig allenast nyttjanderätt

till ifrågavarande fyndigheter torde således enligt gällande rätt icke

föreligga.

Vidkommande därefter frågan om de lämpligaste anordningarna för tuggande

av vederbörandes rätt att för arbeten avseende underhåll av väg tillgodogöra

sig å annans mark befintliga materialier av sand, grus och sten står

jämväl denna fråga i nära samband med expropriationslagstiftningens revision.

1 förslaget till lag om expropriation upptages bland de i 1 § uppräknade ändamål,

för vilka expropriation må medgivas, jämväl »ändamål, som det enligt

lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att

tillgodose». Om nu i enlighet med kommissionens förslag i väglagen upptages

stadgande, att vägunderhållet skall ankomma på landstings- och primärkommunerna,

skall följaktligen expropriationsrätt kunna erhållas jämväl för tillgodoseende

av bemälda kommuners behov av grus eller dylikt för vägunderhållets

räkning. Genom den utvidgning av expropriationsinstitutet, som med

den ifrågasatta nya lagen åsyftas, skall denna expropriationsrätt kunna omfatta

ej blott förvärv av äganderätt till själva marken utan jämväl avse endast

och allenast rätt till väglagningsämnenas avhämtning.

Med anledning av de bestämmelser, vilka sålunda influtit i förslaget till ny

expropriationslag, bär kommissionen i vad angår hämtning för underhålls
-

Vägkommissionens

be

tänkande den

‘Vis 1916.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Expropriationslagstiftningskommit

téns betänkande

den

ir% 1910.

1917 års

expropriationslag.

ändamål av väglagningsämnen å annan mark än kronans ansett mest praktiskt,

att alla bestämmelser härom utsöndras ur väglagen och frågan i stället regleras

uteslutande genom den ifrågasatta nya expropriationslagstiftningen. Kommissionen

har så mycket hellre ansett sig böra förorda en dylik anordning,

som anmärkningar emot den i 33 § väglagen föreskrivna procedur för bestämmande

av dels stället för väglagningsämnenas avhämtning och dels ersättningen

för desamma med fog torde kunna göras och även vid flera tillfällen

framställts. Härtill kommer det önskvärda i att alla till expropriationsinstitutet

hörande frågor så långt som möjligt ordnas genom en enda lag. Häremot

torde måhända komma att anmärkas, att den nu ifrågasatta anordningen

skulle för vederbörande medföra större omgång och ökade kostnader än den

nuvarande. Även om så verkligen skulle bliva fallet, torde de befarade olägenheterna

icke bliva av mera avskräckande art.

Kommissionen upptog av angivna skäl i sitt förslag till lag angående allmänna

vägar på landet icke några bestämmelser angående rätt att för vägbyggnad

eller vägunderhåll hämta sand, grus och sten å annans mark.

Det av vägkommissionen åberopade betänkandet angående förslag till ny

expropriationslag, vilket avgavs den 15 september 1910, innehöll i 1 § följande

bestämmelser:

»Prövar Konungen nödigt, att fast egendom skall tagas i anspråk för allmänt

gagn, även om ägaren ej samtycker därtill, förordne Konungen, att expropriation

må ske, och vare då ägaren pliktig att, i enlighet med vad här

nedan sägs, avstå egendomen eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt till

densamma. Innehar annan än fast egendoms ägare särskild rätt till egendomen,

vare lag samma om skyldighet för innehavaren att avstå rättigheten eller

underkasta sig inskränkning däri.

Vad nedan stadgas om fast egendom gälla i tillämpliga delar om särskild

rätt till sådan egendom.»

Av kommitténs motiv framgår, att med utrycket särskild rätt till fast egendom

åsyftas alla sakrätter utom äganderätten, däremot icke obligatoriska rättigheter.

Vägkommissionens förslag om ifrågavarande bestämmelsers utsöndrande ur

väglagen och överförande till expropriationslagen blev emellertid icke förverkligat

vid antagande av nu gällande expropriationslagstiftning.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation innehåller i hithörande delar så

lydande bestämmelser:

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,

om Könungen prövar det nödigt:

2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän

trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled, telegrafeller

telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns

främjande;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

4. för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun

eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1., 2., 3., 4. eller

5. angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må

ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är

sagt; och må expropriation enligt Konungens förordnande jämväl äga rum för

upphävande av särskild rätt till område, som är avsatt till nationalpark.

2 §.

Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats, vare

pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konungen i förordnandet om

expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller

servitutsrätt till densamma.

Bestämmelsen i 33 § i väglagen kvarstår alltjämt i sin ovan nämnda lydelse.

Enligt vad utskottet inhämtat i vederbörande statsdepartement har sedan Behandlingen

tillkomsten av gällande expropriationslag allenast ett expropriationsärende av ^os. ^

ifrågavarande slag dragits under Kungl. Majrts prövning. Utskottet vill här* exprop^ianedan

lämna en kortfattad redogörelse för ifrågavarande ärende. tionsärende.

I skrivelse till Kungl. Maj: t den 12 februari 1924 anhöll Svartlösa härads

vägstyrelse om rätt till expropriation av ett ungefär 10,000 kvm. stort område

av lägenheten Malmbrogård nr 1 i Grödinge socken, Stockholms län.

I yttrande över ansökningen bestredo fastighetens ägare bifall till densamma

på vissa angivna skäl.

Yttranden inhämtades jämväl från länsstyrelsen i Stockholms län, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt justitiekanslersämbetet.

Länsstyrelsen anförde i ärendet följande. I Svartlösa härads väghållningsdistrikt

vore från och med den 1 januari 1924 samtliga allmänna vägar övertagna

till underhåll medelst vägkassan. Ansökningen avsåge att tillgodose behov

av väglagningsämne, som vägstyrelsen hade att fylla för fullgörande av

den vägstyrelsen sålunda påvilande väghållningsskyldighet. Enligt 1 § lagen

den 12 maj 1917 om expropriation kunde visserligen fastighet tagas i anspråk

genom expropriation för anläggning av allmän väg, men där nämndes icke

något, som häntydde på, att förhållandet skulle vara detsamma, då det gällde

anskaffande av väglagningsämne. Detta torde hava sin förklaring däri, att

hämtande av väglagningsämne från en fastighet endast innebure utnyttjande

av en å fastigheten befintlig naturprodukt, vilket kunde ske utan att äganderätten

till fastigheten rubbades. Däremot lämnades i 33 § lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet anvisning rörande tillvägagångssättet

för det fall, att väghållare önskade å annans mark taga väglagningsämne

och överenskommelse icke kunde träffas med jordägaren. I sådant fall hade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr B.

väghållaren att instämma sin talan till häradsrätten i orten; och hade häradsrätten

att bestämma varest väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada

för jordägaren finge avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skulle

utgivas. Länsstyrelsen ansåge följaktligen att expropriation för det i ansökningen

avsedda ändamål icke kunde beviljas och att ansökningen icke borde

i vidare mån till prövning upptagas. Skulle emellertid ansökningen upptagas

till saklig prövning ville länsstyrelsen, under hänvisning till bl. a. vad jordägarna

anfört och åberopat, hemställa att ansökningen icke måtte bifallas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde, under hänvisning till vad länsstyrelsen

erinrat med avseende på sättet för talans förande i här ifrågavarande

angelägenhet, att ärendet icke måtte föranleda någon Kungl. Maj: ts åtgärd.

Justitiekanslersämbetet avgav följande utlåtande:

»Redan under förra hälften av 1800-talet hade lagstiftningen kommit att

intaga den ståndpunkten, att, medan fråga om upplåtelse av mark till väg

avgjordes i administrativ ordning, så tillhörde det domstol att avgöra fråga,

huru behovet av väglagningsämnen skulle lämpligast tillgodoses. Angående

grunden till detta olika behandlingssätt torde vara svårt att numera yttra

sig; men uteslutet är icke att den åtminstone delvis är att söka däri, att frågan

om väglagningsämnen ofta kan invalvera en tvist mellan olika jordägare

inbördes.

Den uppdragna olikheten bibehölls även i fortsättningen. 1866 års expropriationsförordning

gjorde i detta stycke ingen ändring; ej heller 1891 års

väglag. I det betänkande, som ligger till grund för sist nämnda lag och dess

§ 33, utsädes tvärtom tydligt, att frågor om tillgodoseende av behovet av väglagningsämnen

skulle alltfort tillhöra domstols avgörande.

Det återstår då att pröva, huruvida den hävdvunna ordningen blivit ändrad

genom nya expropriationslagen av år 1917.

Härvid faller genast i ögonen, att medan 1845 och 1866 års expropriationsförordning

medgåvo expropriation av jord för att begagnas till allmän väg,

så medger 1917 års lag i 1 § 2) expropriation för allmän väg, varjämte såväl

1 § 4) och 1 § 6) som 2 § äro så allmänt hållna, att de väl i och för sig

synas medgiva expropriation för erhållande av väglagningsämnen. Ja, den

kommitté, vars förslag legat till grund för 1917 års lag, angav uttryckligen,

att kommittén såsom möjligt objekt för expropriation tänkte sig alla de rättigheter,

som omförmälas i 1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

och bland dessa återfinnes rättighet att taga grus m. m.

Å andra sidan har dock varken år 1917 eller sedermera ändrats den i 33 §

väglagen uttryckligen fastslagna bestämmelsen, att domstol skall pröva frågor

om tillgodoseende av behov av väglagningsämnen. Och vid sådant förhållande

synes icke vara riktigt att frångå denna ordning blott därför, att 1917 års

lag medger en ganska vidsträckt tolkning i fråga om de ändamål, för vilka

expropriation får av Eders Kungl. Maj: t medgivas.

Skulle emellertid någon tvekan härvidlag återstå, tillåter sig justitiekanslersämbetet

framhålla, att 1917 års lag icke medger expropriation för

något som helst ändamål, med mindre denna väg prövas nödig för ändamålets

vinnande (se § 1). Och expropriation kan väl näppeligen anses nödig, där

annan gällande lag medger ändamålets vinnande på en helt annan väg.

Åtminstone icke förr än sist nämnda väg visats vara icke framkomlig.

Men icke ens något påstående därom föreligger i remitterade ärendet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. 9

Justitiekanslersämbetet anser därför remitterade framställningen böra lämnas

utan bifall.»

Kungl. Maj: t meddelade den 7 november 1924 följande beslut i ärendet:

Med hänsyn till stadgandet i 33 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, sådant detsamma lydde enligt lagen

den 20 juni 1905, funne Kungl. Maj: t ansökningen icke föranleda någon

Kungl. Maj: ts åtgärd.

I motionen göres gällande, att 1917 års lag om expropriation icke skulle C (skot tet.

medgiva möjlighet att för upptagande av grustag eller för upplagsplats o. d.

tvångsvis taga i anspråk enskild tillhörig fastighet, om detta prövas nödigt

för redan anlagd vägs behov.

Vid en dylik tolkning synes emellertid motionären ej till fullo hava uppskattat

den vidsträckta rätt att för allmänt behov taga fastighet i anspråk,

som nu gällande expropriationslag medgiver enligt 1 § 4 och 6 mom. jämförda

med 2 §.

Stadgandet i 33 § i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet,

vilken bestämmelse gällde redan vid tillkomsten av 1917 års expropriationslag,

synes i detta sammanhang vara av betydelse endast i så måtto, att i de

fall, då den där anvisade anordningen prövas vara tillfyllest för vinnande

av sådant allmänt ändamål, varom här är fråga, det icke blir nödigt att tillgripa

expropriationsförfarande och expropriation till följd härav ej kan

äga rum.

Utskottet finner därför icke anledning att tillstyrka den av motionären begärda

utredningen och får alltså hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström,

Sigfrid Hansson, greve Spens, Berglund, Sundberg* och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Gästrum* Johanson i

Hallagården, Ros, Johansson i Sollefteå, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken.

*,Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 4 hälft. (Nr 5.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Reservation

av herrar Luterkort, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka

ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Då det för utskottet gällt att taga ståndpunkt till förevarande motion, har

utskottet haft att överväga dels frågan, huruvida för närvarande i praktiken

inom olika delar av landet svårigheter yppats för enskilda eller myndigheter,

vilka bära ansvaret för allmänna vägars underhåll, att för skäliga kostnader

anskaffa för vägunderhållet erforderligt material ävensom upplagsplatser,

dels ock spörsmålet om och på vad sätt gällande lagstiftning öppnar möjlighet

för väghållarna att i fall, då uppgörelse ej kan träffas, tvångsvis förvärva

— med ägande- eller nyttjanderätt -— väglagningsmaterial och upplagsplatser.

Vidkommande den första frågan anser sig utskottet kunna på grund av inom

utskottet vunnen upplysning och vad härom eljest kunnat av utskottet inhämtas

vitsorda, att, såsom motionären gjort gällande, det icke så sällan visat sig,

att hinder möter för väghållningsbesvärets utgörande därutinnan, att godvillig

uppgörelse icke kan träffas med jordägare om inköp av grus eller annat väglagningsämne

och att till följd härav väghållarna få vidkännas drygare kostnader

för fullgörandet av sina ifrågavarande skyldigheter än som eljest skäligen

borde vara av omständigheterna betingade. Att ett sådant förhållande

jämväl kan komma att mer eller mindre menligt inverka på sättet för vägunderhållningens

fullgörande och sålunda även på vägväsendets i landet beskaffenhet

i allmänhet, anser utskottet ligga i öppen dag.

Vidkommande det andra av ovannämnda båda spörsmål är det för utskottet

givetvis svårt att lämna ett uttömmande och till riktigheten opåtalbart svar.

Utav den utredning utskottet härovan lämnat för tillkomsten och innebörden

av gällande lagstiftning om väghållarna tillkommande rätt att, emot jordägares

bestridande, komma i åtnjutande av väglagningsämne synes en fullt bestämd

slutsats icke kunna dragas ifråga om 1917 års expropriationslags tilllämplighet

i förevarande hänseende.

Särskilt torde emellertid härutinnan höra uppmärksammas det i samma utredning

ofta berörda förhållande, att 33 § i gällande lag om väghållningsbesvärets

utgörande på landet otvivelaktigt lämnar en anvisning rörande tillvägagångssättet

för det fall, att väghållare önskar å annans mark taga väglagningsämne

och överenskommelse icke kunnat träffas med jordägaren. Ifråga

om nämnda förhållanden har, såsom utredningen utvisar, justitiekanslersämbetet

t. o. in. ansett, att detsamma medförde, att expropriation för sådant ändamål,

som berördes i 33 § 3 stycket väglagen, lagligen icke kunde ifrågakomma,

enär en väsentlig förutsättning för varje expropriation, nämligen att den prö
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

11

vades vara nödig för ändamålets vinnande, icke vore tillfinnandes, så länge

nämnda stadgande i väglagen ännu ägde gällande kraft.

Men även om man icke tillgriper en fullt så sträng lagtolkning som justitiekanslersämbetet,

synes, såsom av myndigheternas (länsstyrelsen i Stockholms

län och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen) utlåtanden uti det av utskottet refererade

expropriationsärendet framgår, icke ringa oklarhet kvarstå beträffande

expropriationslagens tillämplighet uti ifrågavarande fall.

Anmärkas bör i detta sammanhang måhända även, att, såsom utskottet i

historiken framhållit, vägkommissionens på sin tid väckta förslag om utsöndrande

ur väglagen av alla bestämmelser angående hämtning för underhållsändamål

å annans mark än kronans och desammas överförande till expropriationslagen

icke förverkligades vid antagande av nu gällande expropriationslagstiftning.

Vid nu angivna förhållanden har utskottet ansett det i förevarande motion

framställda utredningsyritande vara av beskaffenhet att böra av riksdagen

understödjas.

Frågan om åstadkommande av ett ur alla synpunkter rationellt vägunderhåll

hör till de allmänna spörsmål, vilka för allt bredare lager av landets befolkning

erhållit vital betydelse. Särskilt har detta blivit förhållandet efter det

utvecklingen påskyndats i en länge önskad riktning, nämligen mot vägdistriktens

övertagande av jämväl det förut de enskilda väghållarna åvilande vägunderhållet.

Det synes utskottet uppenbart, att, i den män väghållningsbesväret i vidare

mån än hittills varit fallet får prägeln av kommunal och statlig angelägenhet,

full klarhet vinnes om innebörden av de rättsliga bestämmelser, vilka redan

kunna tillämpas vid väghållningsbesvärets fullgörande, samt angående de

ändringar eller förbättringar därutinnan, vilka må anses påkallade av den på

området fortskridande utvecklingen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning

och förslag på vad sätt och i vad mån väghållningsdistrikt. må

äga rätt att för allmän vägs underhåll förvärva erforderliga

stenbrott, sand-, grus- eller pinnmotag jämte behövliga upplagsplatser.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.