Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

1927-02-25 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1927:7, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

7

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1927 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i

lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 22,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Luterkort hemställt, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till sådan ändrad

lydelse av lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nvttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, att den omständigheten

att nyttjanderättshavaren icke kan visa sig vara ägare till boningshuset

icke må utgöra ovillkorligt hinder för nyttj anderättshavaren att lösa

boningshus och mark.

Beträffande vad av motionären anförts till stöd för ifrågavarande hemställan

får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Alltifrån ensittarlagens tillkomst har såsom villkor för lösningsrätt gällt,

att det å lägenheten uppförda boningshuset äges av nyttjanderättshavaren.

Härutinnan gjordes ingen ändring vid antagandet av nu gällande lagstiftning

i ämnet vid 1925 års riksdag. Vid nämnda riksdag väcktes emellertid två

särskilda motioner, som åsyftade ett avsteg från denna princip.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 252, hemställde nämligen

herr Lindhagen, att lösningsrätt skulle få äga rum även i det fall, att jordägaren

kunde anses hava någon större eller mindre del i huset på grund

av tillsläppt virke eller annat dylikt. Till stöd för detta yrkande anförde

motionären följande:

Det får ej förbises, att i fråga om många lägenheter på skilda ställen i

landet är det oklart vem äganderätten till husen tillkommer. Särskilt är

detta fallet, då, såsom ofta förekommer, lägenhetshavaren byggt husen, men

erhållit virke till desamma i större eller mindre män från jordägarens skog

mot ersättning, som lägges på arrendet. I Arilds fiskeläge förekomma tomter

med hus, som ursprungligen uppförts av lägenhetshavare, men sedan övergått

i jordägarens ägo enligt hans önskan såsom vederlag för erhållet virke

till reparationer av husen eller dylikt. För dessa hus betalas ett litet belopp

såsom tillägg till jordarrendet. Det finns i Arild till och med hus, som

anses ägas till hälften av jordägaren och till hälften av arrendator^ Någon

skillnad i övrigt i traditioner och tillvarelsesätt finnes icke mellan dessa

olika besittningar.

1925 års

riksdag.

391 27

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

På dessa platser är det ett behov, att även nämnda lägenheter komma

under lagen, och det är väl rimligt, att jämväl dessa lägenlietshavare erhålla

någon hjälp. Formuleringen kunde erhålla ungefär följande innehåll:

Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavaren men övergått

till jordägaren för lämnat reparation svirke eller dylikt eller kan på grund

av liknande omständigheter lägenhetshavaren sägas skäligen hava del i huset,

må lösningsrätt till området enligt denna lag ävenledes äga rum. Det åligger

därvid lägenhetshavaren att jämväl ersätta jordägaren för vad denne kan anses

hava påkostat byggnaderna.

Vidare hemställdes av herr Pettersson i Hällbacken in. fl. i eu inom andra

kammaren väckt motion, nr 383, att även nyttjanderättshavare, som ägde mer

än hälften i på lägenheten uppförd bostadsbyggnad, skulle tillförsäkras rätt

att tillösa sig marken och den andel i därå uppförda byggnader, som kunde

tillkomma jordägaren. Till stöd för detta yrkande anfördes följande:

Då det icke är ovanligt, att den s. k. ensittaren eller hans företrädare

erhållit viss byggnadsmateriel av jordägaren till husens uppförande mot

villkor, att jordägaren skulle äga viss andel i byggnaderna, synes det rättvist,

att även sådan ensittare tillerkännes rätt att friköpa lägenheten. I flera

av mig kända fall finnes i arrendekontrakten utsagt, att jordägaren äger

större eller mindre andel i husen för tillsläppt timmer och eventuellt annan

byggnadsmateriel, medan övriga delen tillhör ensittaren för av honom inköpt

materiel och utfört arbete. En annan icke ovanlig företeelse är, att, då jordägaren

bidragit med vissa materialier till husens uppförande, han genom

bestämmelse i arrendekontraktet förbehåller sig, att, då kontraktstiden är

utgången, husen skola mot eller utan erläggande av särskilt vederlag tillfalla

honom eller hans rättsinnehavare.

Därest Kung! Maj:ts proposition nr 142 bleve upphöjd till lag, synes en

ensittare i det först tagna exemplet jämlikt 1 § icke få rätt att friköpa sin

lägenhet, men väl ensittaren i det andra exemplet med stöd av 3 §.

Sådan bestämmelse bör rättvisligen införas i lagen, att jämväl ensittare,

som äger större andel i bostadsbyggnad å det område, han under nyttjanderätt

besitter, kan göra lösningsrätt gällande. Såsom lämplig begränsning

skulle kunna stadgas, att ensittare skall äga mer än hälften i byggnaden för

att lösningsrätt skall inträda.

I sitt i ärendet avgivna yttrande, nr 30, anförde andra lagutskottet rörande

dessa motioner följande:

Utskottet vill i anledning av motionerna framhålla, att ett tillmötesgående

av det i dessa framförda kravet komme att innebära ett avsteg från den

princip, varå förevarande lagstiftning alltifrån början varit byggd, nämligen

att den lösenberättigade skall vara ägare till boningshuset å den mark, som

löses. Ett bifall till motionerna synes utskottet kunna komma i fråga, endast

i händelse dessa uppbäras av ett starkt levande behov. Att så skulle vara

förhållandet, därom känner sig utskottet emellertid ej övertygat. Utskottet

vill härutinnan framhålla, att de förhållanden, som ligga till grund för ifrågavarande

motioner, av herr Lindhagen påtalats redan i hans vid 1921 års

riksdag väckta motion I: 82 (sid. 31 och 39), vilken ligger till grund för jordkommissionens

under år 1921 avgivna lagförslag, och över vilken kommissionen

haft att avgiva yttrande till andra lagutskottet, men att kommissionen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 9

såvitt av dess betänkande och yttrande till utskottet framgår, icke funnit

anledning att ägna dessa förhållanden vidare beaktande än som framgår av

4 § i kommissionens lagförslag, motsvarande 3 § i förslaget till 1925 års

riksdag. Enligt utskottets mening torde ock flertalet av de sannolikt ej så

talrika fall, däri jordägaren för tillsläppt virke eller annat material förbehållit

sig viss andel i boningshuset, i själva verket vara att anse såsom förstuckna

pantavtal, i det att det gjorda förbehållet förfaller, då jordägaren erhåller

gottgörelse för vad han tillsläppt. Något hinder för lösningsrätt torde sålunda,

där detta kan ledas i bevis, icke föreligga. I de fall åter, då jordägaren

måste vara att anse såsom verklig delägare i det å lägenheten befintliga

boningshuset, synes lägenhetsinnehavaren bliva föga hjälpt genom

ett stadgande av den innebörd, som i motionerna föreslagits. Det torde

nämligen näppeligen kunna förebyggas, att jordägaren eller annan, å vilken

han överlåter sin andel i huset, med tillhjälp av de bestämmelser, som gälla

beträffande samfälld egendoms förvaltning, gör nyttjanderättshavarens lösningsrätt

om intet. Vid nu angivna förhållanden har utskottet ej ansett sig

böra förorda bifall till de i motionerna i nu ifrågavarande avseende framställda

yrkandena. Skulle det emellertid visa sig, att ett verkligt behov i

nu förevarande hänseende förefinnes, synes det utskottet böra tagas under

förnyat övervägande, vilka åtgärder därutinnan kunna ifrågakomma för tillgodoseende

av nyttjanderättshavarnas berättigade intressen.

Utskottets hemställan, att motionärernas ifrågavarande yrkanden icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda, blev av riksdagen bifallen.

Såsom villkor för lösningsrätt enligt ensittarlagen har alltifrån lagstiftningens

tillkomst gällt, att nyttjanderättshavaren skall äga det å lägenheten

uppförda boningshuset. Av utskottets ovan anförda utlåtande vid 1925 års

riksdag framgår, att utskottet icke funnit anledning att på grund av då föreliggande

motioner förorda den avvikelse från denna för lagstiftningen grundläggande

princip, som i dem föreslagits. I föreliggande motion framföres

ett längre gående krav, i det där påyrkas utredning om lagändring i syfte att

skapa rätt för nyttjanderättshavare, som icke kan visa sig vara ägare till boningshuset,

att under vissa omständigheter få lösa sig till äganderätt till

boningshus och mark. Av vad i motionen anförts har utskottet ej blivit

övertygat om skäligheten av detta yrkande. Utskottet får fördenskull hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang titt riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 5 höft. (Nr 6—7.) 3»i 27 2

TJtskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

\

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström,

Sigfrid Hansson, greve Spens, Frändén, Berglund och Lut eskort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Magnusson i Skövde,

Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå*, Andersson i Rasjön, Pettersson i Hällbacken

och Gardell i Gans.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Luterkort, som anfört följande:

»Sedan den år 1925 företagna revisionen av den s. k. ensittarlagen åstadkommit

en förbättrad praktisk tillämplighet av samma lag, har det i de

många fall, då lagen måst tillämpas, åtminstone i vissa trakter av landet,

visat sig, att lagen särskilt i ett avseende ännu icke motsvarar, vad man

med densamma avsett, nämligen att skapa möjlighet för den, som i många

år haft ett hem för sig och sin familj beläget å annans mark att kunna

— i den mån olägenhet därigenom icke bereddes jordägaren —- emot

den sistnämndes bestridande bliva ägare till den mark, varå hemmet byggts.

Man har alltid framhållit, att i ensittarlagen markägarens intresse stode

mot husägarens; den första förutsättningen för ensittarlagens tillämpning

vore, att ensittaren vid viss i lagen närmare angiven tid ägde det hus,

vari hans hem var inrymt.

Det har ej heller från min sida någonsin bestritts, att ensittarlagstiftningen,

sådan densamma hittills utformats, byggts på nyssnämnda förutsättning.

Och det är eg heller ett bestridande härav, som ligger till grund för denna

motion, vilken innefattar förslag till förtydligande av ensittarlagen.

Motionen vilar på en vidsträckt erfarenhet, att kravet på att ensittaren

skall äga »stugan» i åtskilliga fall, kanske företrädesvis i de ömmande

ensittarfallen, gör lagen ineffektiv därigenom att man kräver jämväl, att

äganderätten skall styrkas.

Sålunda har enligt min erfarenhet på vissa håll utvecklats den praxis,

att, så fort jordägaren invänder, att ensittaren icke äger stugan, tvister

härom hänvisas till häradsrätten. Ensittaren försättes härigenom i ett läge,

som icke torde hava varit vid ensittarlagens tillkomst förutsatt.

Antagom att en ensittare suttit omkring 40 år på en liten jordlapp

långt borta i en norrlandsskog, och att stugan numera bebos av hans

80-åriga änka, vilken för sina barns skull vill begagna sin i övrigt klara

rätt att lösa enligt ensittarlagen. Jordägaren, som för ett tiotal år sedan

tillhandlat sig hemmanet, bestrider —• utan sakligt skäl — lösningsrätten,

under förklaring att stugan medföljt den mark, vartill han förvärvat äganderätt.

Men lika litet som jordägaren kan i allmänhet ensittaren, i före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 11

varande fall den åttioåriga kvinnan, dokumentariskt styrka, att lion har

äganderätten till stugan.

Kanske har det på sin tid, för t. ex. fyrtio år sedan, tillgått på det

viset, att hennes numera avlidne man, den dåvarande nyttjanderättshavaren,

erhållit jordägarens tillstånd att å skogen taga virke till uppförande

av ett boningshus, och bär nyttjanderättshavaren med sina egna händer

därefter byggt upp sitt lilla anspråkslösa hem. Kanske har emellan jordägaren

och nyttjanderättshavaren avtalats, att den sistnämnde skulle få

betrakta stugan som sin som ersättning för åt jordägaren utfört arbete o. s. v.

Men i intetdera fallet finns något * papper», och ej heller står någon

annan »bevisning» den gamla till buds.

Vid häradsrätten står man i detta läge givetvis inför den vanliga frågan,

vem som har »bevisbördan»; och det är ingalunda visst, att icke, åtminstone

i ett stort antal fall, domstolen skall anse sig nödsakad ålägga

den hjälplösa åttioåringen denna »börda» med resultat, i korthet sagt, att

hon, sedan det av häradsrätten förklarats att hon ej kunnat visa eller styrka

sin äganderätt till stugan, går miste sin i övrigt ur såväl rätts- som

billighetshänsyn uppenbara rätt att få lösa marken, varå hennes hem är

uppfört.

Den som något närmare satt sig in i ensittarlagstiftningen skall snart

nog finna, att varken motiver eller själva lagtexten på minsta sätt giva

anledning till ett förfarande, som på nu angivet sätt synes mig direkt

strida emot själva den innersta grundtanken i hela denna lagstiftning — att

hjälpa den svagare parten, ensittaren, i det syfte, för vilket lagen tillkommit.

Det borde vara uppenbart, att lagen velat lämna minsta möjliga utrymme

för avgöranden på formella grunder (bristande bevisning etc.) men däremot

i vidsträcktaste mån möjligheter till avgörande på billighets- och sannolikhetsskäl.

Om det alltså må förefalla förrättningsmännen sannolikt, att

under en lång nyttjanderättsperiod (t. ex. 20, 30, 40 till 50 år) ensittaren

kunnat göra stugan till sitt hem under sådana förhållanden, att han skäligen

bör kunna betraktas såsom ägare av stugan, då bör också ensittaren

tillerkännas lösningsrätt av förrättningsmännen, alltså utan den risk för ett

formellare bedömande och den tidsutdräkt jämte andra olägenheter, som

ett ordinärt domstolsförfarande otvivelaktigt kan komma att medföra.

Med min motion har jag avsett, att riksdagen skulle påkalla regeringens

uppmärksamhet å denna för ensittarlagens fortsatta tillämpning så viktiga

synpunkt samt förslag från regeringens sida till erforderligt förtydligande

i här angivet ändamål.

Utskottet har emellertid, ehuru jag i utskottet utförligen klarlagt innebörden

av min föreliggande framställning, underlåtit att, åtminstone klart

och koncist, yttra sig härom. Utskottet har fäst sig allenast vid den

omständigheten, att, därest prövningen av frågan om äganderätten till huset

komme att äga rum på sätt otvivelaktigt förutsatts vid ifrågavarande lag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

stiftnings tillkomst, d. v. s. mera på billighets- än strängt formellt bärande

skäl, detta skulle medföra, att lösningsrätt kunde medgivas i ett något

större antal fall än med den av mig påtalade praxis.

Det är en sådan utveckling av rättstillämpningen å området, som utskottet

ej vill vara med om, men som jag icke kan underlåta att finna,

att den borde vara högeligen önskvärd för alla dem, som vilja en verkligt

effektiv tillämpning av ensittarlagen. Utskottets utlåtande synes mig särskilt

anmärkningsvärt därutinnan, att utskottet, sedan motionen, som vilar

på en vidsträckt erfarenhet, blivit väckt, ansett sig icke böra med ett

enda ord understryka önskvärdheten åtminstone av att lagen i fortsättningen

icke bleve över hövan formalistiskt tillämpad. Ett uttalande i

sådan riktning skulle säkerligen hava hälsats med största tillfredsställelse

av de många ensittare, som nu med en viss ängslan emotse prövning av

deras med hänsyn till ensittarlagens grunder befogade anspråk;»

2) av herr P''ettersson i Hällbacken.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.