Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
1927-02-25 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1927:8, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1927 kl. 10 1. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom.
I eu .inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
164, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville
A) besluta följande ändringar eller tillägg till första stycket av 4 § i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom, nämligen
beträffande mom. 1: att detta utgår och i stället sålunda till innehållet
ingår i sista stycket av 4 §,
eller, om detta ej bifalles, att till momentet göres det tillägg, att tillstånd
i regel ej må medgivas utan att det visas, att de i köpet ingående arrenderade
jordbruken blivit utbrutna på tillfredsställande sätt för att överlåtas
med äganderätt till arrendatorn;
beträffande mom. 2: att detta moments bestämmelse om rätt för bolag att
fortfarande förvärva utskogar, även om särskilda omständigheter ej därtill
föranleda, utgår och i stället sålunda till innehållet ingår i sista stycket
av 4 §.
eller, om detta ej bifalles, förklaras tills vidare ej skola tillämpas i avvaktan
på prövningen av den av riksdagen begärda förköpsrätten i detta
fall för stat och kommun;
beträffande mom. 3: att detta moment utgår och i stället sålunda till
innehållet ingår i sista stycket av 4 §,
eller, om detta ej bifalles, att orden »äger avsevärd betydelse» utbytas
mot orden »uppenbarligen äger synnerlig betydelse»;
beträffande mom. i: att detta moment utgår och i stället sålunda till
innehållet ingår i sista stycket av 4 §,
eller, om detta ej bifalles, att momentet förtydligas till förekommande av
missbruk;
beträffande mom. 5: att detta moment utgår och i stället sålunda till
innehållet ingår i sista stycket av 4 §,
eller, om detta ej bifalles, att momentet förtydligas till förekommande av
missbruk;
B) alternativt i stället hos Kungl. Maj:t begära övervägande av ovan
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 aod. 6 höft. (Nr 8—10.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
ifrågasatta ändringar i samband med prövningen av de framställningar
om tillägg och förändringar i lagen, som begärdes av 1925 års riksdag;
C) i varje fall hos Kungl. Maj :t erinra om sistnämnda år 1925 gjorda
framställningars brådskande beskaffenhet samt anhålla om skyndsamt
förslag.
Lydelsen av
det i motionen
avsedda lagrummet.
Den i motionen avsedda 4 § i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom har följande
lydelse:
Konungen äger giva bolag eller förening tillstånd att förvärva fastighet
av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,
1) att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2) att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avrösningsjord med
impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående
del av hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk tillräcklig
skogstillgång (stödskog) och icke heller vara att hänföra till sådana till
odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende
till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande av
självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande
jordbruk (odlingsområde); dock att i dylikt fall tillstånd icke utan
att särskild anledning därtill föreligger må givas dels om hemmanet undergått
ägostyckning utan iakttagande av vad i 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr
57 s. 1) om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning är för där avsedda
fall stadgat, dels, så vitt angår Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands och Värmlands län samt vissa delar av Gävleborgs
och Kopparbergs län, om till den fastighet, varifrån förvärvet göres, icke
behålles stödskog minst motsvarande vad i 5 § sägs, dels ock, så vitt angår
odlingsområde, om tillräcklig skogstillgång icke erhålles för därmed avsett
nytt jordbruk eller sådant förutvarande jordbruk, med vilket området sammanlägges;
skolande vad enligt bestämmelserna i denna punkt förvärvas
från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring;
3) att fastighetens förvärvande för bolaget eller föreningen såsom innehavare
av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn till
skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild
anledning därtill föreligger må givas, om jordbruket å fastighet, varifrån
förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen
försvagas;
4) att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra
hos bolaget eller föreningen anställda personer bereda bostäder eller att
genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller
5) att med fastighetens förvärvande är avsett att främja bildandet av
egna hem eller mindre jordbruk.
Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag
eller förening böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet
är i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.
Andra lagutskottets utlåtande Nr S. 3
I motionen framställas anmärkningar mot de i paragrafens första stycke
upptagna s. k. lindrigare koncessionsgrunderna. Såsom av den ovan intagna
lagtexten framgår, innehåller lagrummets första stycke i fem punkter
de fall, då Konungen äger giva bolag eller förening tillstånd att förvärva
fastighet av annan beskaffenhet än i lagens 3 § sägs, medan lagrummets
andra stycke stadgar, att, därest eljest i något fall på grund av särskilda
omständigheter bolag eller förening prövas höra medgivas rätt att
förvärva egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs, Konungen äger
giva tillstånd därtill. Motionären har nu i första hand yrkat, att bestämmelserna
om do s. k. lindrigare koncessionsgrunderna måtte utgå ur lagtexten
och följaktligen alla koncessionspliktiga förvärv prövas enligt huvudbestämmelsen
i paragrafens andra stycke. Alternativt har yrkats
vissa ändringar i de olika punkterna. Såsom tredje alternativ har ifrågasatts
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om övervägande av de
ifrågasatta ändringarna i sammanhang med vissa av riksdagen år 1925 begärda
utredningar. Slutligen har motionären hemställt att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t erinra om de Av 1925 gjorda framställningarnas brådskande
beskaffenhet samt anhålla om skyndsamt förslag.
Vid behandlingen inför 1925 års riksdag av lagförslaget angående den
s. k. bolagsförbudslagen framställdes av herr Lindhagen samma anmärkningar,
som nu föreligga till bedömande. Herr Lindhagen riktade den allmänna
anmärkningen mot lagförslaget, att lagens effektivitet skulle i hög
grad äventyras genom dessa lindrigare koncessionsgrunder och yrkade i
följd härav, att dessa bestämmelser måtte utgå ur lagförslaget.
I den då föreliggande propositionen hade föredragande departementschefen
såsom motivering av det särskiljande av olika koncessionsgrunder, som
skett i förslaget, anfört följande:
Av norrlandskommitténs motivering till det i 1906 års lag under 4 § upptagna
stadgandet synes framgå, att man vid lagens stiftande haft klar uppfattning
om vikten av att icke genom det vidsträckta förvärvsförbud, som
infördes, avstänga möjligheten till sådana förvärv, som utan att motverka
lagens speciella syfte kunde i särskilda fall vara ur allmän synpunkt icke
blott oskadliga utan även nyttiga och önskvärda. Uttalandet bär ock, såsom
naturligt är, tydlig prägel av att lagen tillkommit med hänsyn till de
särskilda förhållanden, som voro rådande i Norrland. Den erfarenhet, som
vunnits under tiden för lagens tillämpning, i all synnerhet efter dess utsträckande
till mellersta och södra Sverige, torde numera göra det möjligt
att med större bestämdhet urskilja vissa grupper av fall, i vilka en eftergift
av förvärvsförbudet i allmänhet kan antagas vara välgrundad. I det
hela lärer kunna sägas, att lagen i stigande grad verkat återhållande i
fråga om bolags och föreningars benägenhet att i rent affärssyfte söka göra
jordförvärv. Antalet bifallna ansökningar har nämligen vida överstigit
de avslagna. Bland de bifallna ansökningarna avse många sådana ändamål,
vilkas främjande blivit en allmän angelägenhet, exempelvis beredande
av egna hem eller bostäder och dylikt. Därtill kunna läggas vissa icke
Motionera
innebörd.
Föreliggande
frågors be~
handlitig vid
1925 års
i iksdag.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
lika talrikt förekommande fall, då förvärvet tillkommit för att befordra
ett redan befintligt jordbruks utveckling eller för att främja skogshult^- m. m. I dylika tall synes hava utbildats en praxis, vilken gått ut på att
utan alltför stränga villkor medgiva koncession. Enligt min uppfattning
bör denna praxis erhålla stödet av ett uttryckligt lagbud. Särskild anledning
härtill löreligger, då lagen utsträckes till bygder, vilka med avseende
å naturlörhållanden och jordbrukets förutsättningar förete väsentliga
olikheter med Norrland. Visserligen har det visat sig, att en dylik lagtilllämpning
efter omständigheterna kunnat äga rum även med gällande lag.
Men om en ny lag nu skall utfärdas, lärer på densamma kunna ställas det
anspråk, att den klarare och mera bestämt än den gamla skall taga hänsyn
till förhållanden, vilka faktiskt grundlagt en större frihet vid prövningen.
Av vad nu anförts lärer följa, att jag, i anslutning till åtskilliga uttalanden
från myndigheter och andra, funnit mig böra föreslå, att i lagen skola
införas bestämmelser, vilka innefatta vad man betecknat såsom lindrigare
koncessionsgrunder för vissa närmare angivna fall. Härmed åsyftas tydligen
endast att, jämsides med huvudregeln, framhålla vissa typer av jordförvärv,
vilka i allmänhet kunna antagas vara av den art, att koncession
bör kunna meddelas. En verklig prövning i det särskilda fallet eftergives
icke, men den avses kunna, om de i lagen angivna förutsättningarna äro
förhanden, ske efter mindre sträng måttstock än den, som skall äga rum
efter huvudregeln. Det bör efter min uppfattning icke ifrågakomma att
förlägga denna prövning till lokala myndigheter. För upprätthållande av
en konsekvent praxis torde det vara av vikt, att beslutanderätten även i
dessa fall tillkommer Kungl. Maj:t.
Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna utlåtande med anledning
av detta uttalande bland annat följande:
Beträffande det sakliga innehållet i en koncessionslagstiftning ligger det
givetvis synnerlig vikt uppå, att detta blir sådant, att lagen å ena sidan
fyller sitt avsedda ändamål men å andra sidan ej lägger onödiga hinder i
vägen lör en i bolagsform driven legitim näringsverksamhet. I sådant
syfte har förevarande förslag dels lika med 1906 års lag från koncessionsplikt
undantagit förvärv av vissa områden, vilka efter länsstyrelses prövning
förklaras vara av i 3 § av förslaget angiven beskaffenhet, dels ock,
samtidigt med att förslaget såsom allmän koncessionsregel beträffande
samtliga övriga förvärv uppställt, att tillstånd må meddelas, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, angivit vissa slag av förvärv, beträffande
vilka presumtion för tillstånds erhållande kan anses föreligga. För sistnämnda
fall talas i motiveringen om »lindrigare koncessionsvillkor».
Beträffande »de lindrigare koncessionsvillkoren» framgår av departementschefens
uttalande, att anordningen med dessa tillkommit i rent praktiskt
syfte. Till sin huvudsakliga del hava de avseende å sådana fall, dä
koncession enligt hittills gällande lagstiftning i regel beviljats. Dessutom
hava under dessa regler hänförts de enligt 1906 års lag koncessionsfria förvärven
av dels mark, som alltsedan lagens ikraftträdande tillhört bolag
eller förening, och dels sådan del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter,
som icke är att hänföra till stödskog eller odlingsområde. Mot
uppställande av dessa s. k. lindrigare koncessionsvillkor har herr Lindhagen
i sin motion T: 283 riktat anmärkningar, gående ut på att därigenom
lagens effektivitet skulle i hög grad äventyras; och har herr Lindhagen, i
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
anslutning till jordkommissionens år 1921 avgivna förslag till lagstiftning
i ämnet, yrkat, att bestämmelserna i nämnda hänseende måtte utgå ur det
föreliggande förslaget och följaktligen alla koncessionspliktiga förvärv
prövas enligt den allmänna, i 4 § andra stycket inrymda regeln.
Enligt utskottets mening giver den i Kungl. Maj :ts förslag skedda utbrytningen
av vissa lindrigare koncessionsvillkor från den allmänna huvudregeln
ej berättigad anledning till anmärkning. Avsikten med ifrågavarande
lagstiftning är ju icke att mer än för tillgodoseendet av dess särskilda
ändamål påkallas försvåra av densamma berörda rättssubjekts åtkomst
av fastigheter. Har nu vid tillämpningen av den hittills gällande
lagstiftningen visat sig, att beträffande vissa, något så när avgränsade
grupper av förvärv koncessionsansökningar i regel beviljats, och befogade
anmärkningar däremot icke kunna framställas, synes det vara ur alla synpunkter
önskligt, att denna praxis vinner uttryck i lagtexten. Att man
därutöver bland fall av lindrigare koncessionsvillkor även upptagit de
förut koncessionsfria förvärven, synes naturligt och lämpligt. Då av departementschefen
i hans ovan återgivna uttalande betonas, att det ingalunda
är meningen att eftersätta en grundlig prövning av varje förekommande
koncessionsfall, lärer det få förutsättas, att tillstånd till förvärv,
som med hänsyn till det med lagen avsedda syfte äro på något sätt ur samhällelig
synpunkt olämpliga, icke skall av Kungl. Maj:t lämnas.
I fråga om de olika punkterna i lagrummets första stycke torde från
ärendets behandling vid 1925 års riksdag följande höra erinras.
Punkt 1.
Enligt stadgande i 7 § av norrländska förbudslagen ägde denna lag icke
tillämpning beträffande fastighet, som vid lagens trädande i kraft tillhörde
bolag eller förening och sedermera alltjämt tilllhört dylik samfällighet.
Motsvarande stadgande återfanns i den för mellersta och södra Sverige
provisoriskt gällande lagen av den 20 maj 1921. I jordkommissionens år
1921 avgivna förslag till lagstiftning i ämnet hade däremot koncessionstvånget
utsträckts till att gälla jämväl förvärv av dylika fastigheter. Såsom
motiv härför hade kommissionen huvudsakligen anfört, att genom en
sådan anordning skulle vinnas dels möjlighet till kontroll över strävanden
till koncentration å en hand av samtliga inom en och samma ort belägna,
i olika bolags händer befintliga jordbruksfastigheter dels oek vissa utsikter
för återgång i bondehand av fastigheter, som kommit ur den jordbrukande
befolkningens ägo. För prövning av koncessionsansökan skulle jämväl
i dylika fall lända till efterrättelse den allmänna regeln, att tillstånd
icke skulle beviljas med mindre särskilda omständigheter därtill föranledde.
Två ledamöter av kommissionen, herrar Jansson i Edsbäcken och Olsson
i Kullenbergstorp, voro på denna punkt såtillvida skiljaktiga, att de väl
ansågo ifrågavarande förvärv böra underkastas kontroll, men att denna
borde inskränka sig till prövning, huruvida från det allmännas sida hin
-
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr <N.
der mötte mot förvärvet. Vore detta ej fallet, borde tillstånd icke kunna
förvägras.
Bland de myndigheter och sammanslutningar, som sedermera yttrat sig
i förevarande lagstiftningsfråga, hade beträffande det sålunda väckta
spörsmålet yppats mycket olika meningar. Å ena sidan hade sålunda framhållits,
att koncessionspliktens utsträckande jämväl till förvärv av angiven
beskaffenhet skulle omöjliggöra rekonstruktion av insolventa bolag
samt härigenom åsamka aktieägare, förläggare och kreditgivare förluster
och sålunda leda till sänkning av bolagsfastigheternas värde såsom hypotek
för intecknings- och obligationslån, att farhågorna för fastigheters anhopning
å ett fåtal storföretags händer måste anses orimliga och överdrivna,
att dylik trustbildning i allt fall horde hämmas genom en lagstiftning
av annat slag och i annat sammanhang, ävensom att någon avsevärd
vinst i fråga om jordens återgång i bondehand ej syntes vara att förvänta
av ett dylikt stadgande, vilket lätteligen kunde kringgås genom att i stället
för fastigheterna inköptes motsvarande värde i aktier och sedermera företoges
bolagsskifte. — Ä andra sidan hade uttalats önskvärdheten av att en
viss kontroll kunde utövas jämväl i fråga om förvärv av ifrågavarande beskaffenhet,
då det kunde tänkas, att fastigheter avyttrades till bolag eller
föreningar, vars lämplighet att förvalta fastigheter med skäl kunde sättas
i fråga eller vore fullständigt oprövad.
I propositionen hade Kungl. Maj:t intagit den ståndpunkten, att ifrågavarande
slags förvärv borde underkastas koncessionsplikt, men att för desamma
borde gälla de lindrigare koncessionsvillkoren. Till stöd för denna
ståndpunkt hade föredragande departementschefen anfört följande:
Beträffande nu berörda spörsmål synes det mig obestridligt, att beaktansvärda
synpunkter blivit framhållna av företrädarna för såväl den ena
som den andra uppfattningen, om det ock vill förefalla, som om frågans
praktiska betydelse blivit i vissa fall ej oväsentligt överskattad.
Med denna lagstiftnings syfte lärer bäst överensstämma, att även jordförvärv
av här ifrågavarande slag bliva underkastade den kontroll från
det allmännas sida, vilken lagen avser att åvägabringa. Därigenom tillvaratages
möjligheten att, om förutsättningar därför finnas, i bondebesittning
återföra jord, som övergått i bolags ägo. Ehuru fastighetens natur
icke rättsligen förändrats, därför att den en gång under tiden för den
oinskränkta förvärvsrätten kommit i bolags hand, hava bolagen likväl med
avseende å dylika fastigheter tillerkänts en i viss mening privilegierad
ställning. Att på detta sätt vissa fastigheter ställdes helt utanför den nya
lagstiftningens inflytande, synes närmast kunna betraktas såsom en anordning,
avsedd att mildra övergången till de regler, genom vilka fastighetsomsättningens
frihet i övrigt begränsades. Norrlandskommitténs uttalande,
att ett dylikt förvärv icke berör den självägande jordbruksbefolkningens
intresse, kan väl medgivas vara riktigt, om denna lagstiftnings
uppgift icke fattas i en vidare bemärkelse än att från en viss bestämd tidpunkt
sätta en gräns för fortsatta jordförvärv från bolagens sida. Men
annorlunda utfaller bedömandet, om man vill tillägga denna lag den nå
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 7
got större betydelsen av ett medel för statsmakten att söka från allmän
synpunkt avväga industriens och det mindre jordbrukets i viss mån motsatta
intressen och därmed även att, när tillfälle gives, lägga till rätta vad
i detta avseende må hava utvecklats i en icke önskvärd riktning. Det kan
då icke vara likgiltigt, om vissa av industriens fastigheter, vilka äro dugliga
till jordbruk, skola kunna för all framtid förbliva i bolags ägo. Den
nuvarande bestämmelsen torde stundom kunna försvåra en återgång, som
eljest kunde synas lämplig och naturlig, exempelvis i fråga om utarrenderade
bolagshemman. Från nu antydda synpunkter kan jag således icke
finna annat än att även i fråga om dessa fall bör gälla den allmänna regeln,
att för giltigheten av bolags eller förenings jordförvärv erfordras vederbörligt
tillstånd.
De skål, vilka anförts för bibehållande av rätten till fritt förvärv i förevarande
fall, hava icke synts mig innefatta tillräcklig anledning att frånträda
den ståndpunkt, jag alltså funnit vara den principiellt riktiga. För
den uttalade farhågan, att ett upphörande av den fria förvärvsrätten i
detta avseende skulle erhålla ett särskilt menligt inflytande på industriens
kreditförhållanden, hava knappast anförts verkligt övertygande
grunder. Vid försvaret för den nuvarande bestämmelsen synes man från
industriens sida hava varit benägen att anse ett upphävande såsom liktydigt
med. att ifrågavarande fastigheter icke vidare skulle kunna förvärvas
av bolag. Det lärer dock näppeligen behöva befaras, att vid den
prövning, isom skall äga rum, tillbörligt beaktande icke kommer att ägnas
sådana omständigheter, vilka kunna göra det önskvärt eller lämpligt, att
fastigheten övergår till annat bolag, överhuvud torde för varje berättigat
ändamål med en fastighetsbandel mellan bolag så mycket hellre kunna
påräknas avseende vid prövningen som i dylika fall icke är fråga om upphörande
av befintliga bondejordbruk.
Med hänsyn till vad nu anförts och till de av jordkommissionen åberopade
skälen har jag ansett ett stadgande i överensstämmelse med 7 § i
1906 års lag icke böra ingå i den nya lagen. Däremot torde nu ifrågavarande
jordförvärv böra upptagas bland de (Särskilt angivna fall, i vilka
Kungl. Maj:t äger meddela koncession. Vid fråga om koncession lärer i
dylikt fall prövningen i stort sett komma att begränsas till en undersökning,
huruvida området utgör gård eller hemman, som förut varit i bondebesittning,
eller odlingsmark, lämpad för anläggning av nytt jordbruk,
eller huruvida i övrigt ur allmän synpunkt hinder kan möta mot koncession.
Lagrådet hemställde i denna del enhälligt, att förevarande stadgande
måtte utgå och i stället i förslaget upptagas en bestämmelse av samma
innebörd som 7 § i 1906 års lag.
Vid den slutliga föredragningen av lagförslaget i statsrådet förklarade
departementschefen, att han icke på grund av vad lagrådet anfört funnit
skäl att frånträda den ståndpunkt, som kommit till uttryck i det remitterade
förslaget.
I sin förut nämnda motion hade herr Lindhagen beträffande nu ifrågavarande
punkt särskilt påpekat, att jordkommissionen med stadgandet
främst velat förekomma, att en eller några finanskarteller kunde komma
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
att behärska den myckna bolagsjorden i landet och därigenom bliva eu
fruktansvärd stat i staten. Det vore visserligen sant, att aktiemajoriteter
kunde inköpas, men detta gjorde dock en stor skillnad. Bolagsjordens
spridning på flera juridiska personer utgjorde i sin mån ett hinder för en
omfattande frostbildning med dess faror och möjliggjorde lättare bolagsjords
skäliga återgång i jordbrukets eller det allmännas ägo.
Utskottet anförde beträffande denna punkt följande:
Vid genomförandet av en definitiv, hela landet omfattande koncessionslagstiftning
beträffande bolags och föreningars jordförvärv synas särskilda
skäl böra krävas för att från tillämpningen av en dylik lagstiftning
undantaga vissa förvärv mellan bolag eller föreningar inbördes. Med
nämnda lagstiftnings karaktär och syftemål lärer nämligen, såsom departementschefen
framhållit, bäst överensstämma, att densamma erhåller
giltighet beträffande alla förvärv, vilka icke äro att hänföra under 3 §:s
bestämmelser. Det har nu såsom särskilda skäl mot en dylik anordning
åberopats, att därav skulle följa betydande praktiska olägenheter. Därest
emellertid, på sätt Kung!. Maj:t föreslagit och utskottet vill förorda, förvärv
av ifrågavarande art upptagas bland de under de lindrigare koncesLsionsvillkoren
hänförliga fallen av fastighetsförvärv, torde härigenom
vara sörjt för ett vederbörligt tillgodoseende av affärslivets intressen. I
enlighet med departementschefens uttalande torde nämligen varje i sig behörigt
syftemål med en fastighetshandel mellan bolag eller föreningar så
mycket hellre kunna påräkna beaktande vid prövningen, som i dylika fall
icke är fråga om upphörande av befintliga bondejordbruk. I själva verket
synas olägenheter kunna befaras uppkomma allenast i sådana fall, då en
snabb rekonstruktion av ett företag i bolags- eller föreningsform är av
nöden. Utskottet håller emellertid för visst, att om i dylikt fall påpekande
göres till vederbörande myndigheter angående behovet av ett snabbt avgörande
av koncessionsfrågan, tidsutdräkten med dennas behandling skall
nedbringas till ett minimum. Å andra sidan lärer icke kunna förnekas,
att genomförandet av koneessionstvång skulle öppna vissa möjligheter såväl
för bolagsjords återgång i enskild ägo som för motverkande av en icke
önsklig koncentration av störa fastighetskomplex å ett enda bolags hand.
Måhända skola dessa fördelar komma att framträda mera sporadiskt, men
ingen anledning finnes å andra sidan att underskatta desamma. Utskottet
anser sig sålunda böra tillstyrka bibehållandet av ifrågavarande stadgande
i dess av Kungl. Maj:t föreslagna skick.
Punkt 2.
Donna punkt hade i propositionen föreslagits skola erhålla följande
lydelse:
2. att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avrösningsjord med
impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående
del av hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk nödig
skogstillgång och icke heller vara att hänföra till sådana till odling tjänliga
myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning
och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande av självstän
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 9
daga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande
jordbruk, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild anledning
därtill föreligger må givas, om hemmanet undergått ägostyckning utan
iakttagande av vad i 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 1) om inskränk''
ning i rätten att erhålla ägostyckning är för där avsedda fall stadgat;
skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring.
I fråga om denna punkt hade herr Lindhagen, utöver sitt förut nämnda
yrkånde om borttagande av hela första stycket i 4 §, hemställt, att, därest
detsamma bibehölles, salu- och stödskogsbegreppet, såvitt anginge Norrland,
Dalarna och Värmland, icke måtte försvinna ur lagtexten, samt att
tillägg till denna måtte göras i syfte att undantagande av odlingslägenheter
från förvärvet i tillämpningen kunde förväntas bliva iakttaget och
jiimväl omfatta erforderlig skogsmark.
Utskottet förordade i sitt utlåtande sådan ändring av Kungl. Maj:ts
förslag i förevarande del, att, såvitt anginge tillämplighetsområdet för
1906 års lag, tillstånd till förvärv av här avsedd beskaffenhet icke skulle
få beviljas utan att särskilda skål därtill föranledde, därest förvärvet inkräktade
på vad som enligt nämnda lag vore att hänföra till stödskog.
Degna ändring syntes utskottet lämpligen kunna ske sålunda, att i förevarande
punkt infördes förbehåll därom, att i fråga om de landsdelar,
för vilka 1906 års lag gällde, tillstånd icke skulle få beviljas utan särskilda
skäl, om ej vid den fastighet, varifrån förvärvet skedde, bibehållits
skogsmark till minst den myckenhet, som i närmast följande paragraf
stadgades, och att så i en ny 5 § upptoges de dåvarande stödskogsbestämmelsema
för respektive orter. Vidare både utskottet i syfte att i lagtexten
tydligare utmärka, att vid tillämpningen av förevarande stadgande
skogstillgången även i övrigt icke finge beräknas alltför snävt, ansett sig
böra föreslå, att uttrycket »nödig skogstillgång» utbyttes mot »tillräcklig
skogstillgång». Utskottet ville ock i detta sammanhang särskilt betona,
att sistnämnda uttryck givetvis omfattade även saluskog, där sådan
efter ortens förhållanden ansåges erforderlig för att ett jordbruk skulle
vara ekonomiskt bärkraftigt. I fråga om det i förevarande stadgande
gjorda undantag för odlingslägenheter funne utskottet med anledning av
herr Lindhagens motion sådant tillägg böra göras, att jämväl den skogstillgång,
som erfordrades för det nya jordbruk, vartill odlingslägenheten
avsåges, eller det befintliga jordbruk, varmed lägenheten ansåges lämpligen
kunna sammanslås, bleve tagen i beräkning. För övrigt finge framhållas,
att i fråga om dylika lägenheter hänsyn borde tagas ej blott till de
odlingsmöjligheter, som vid tillfället för förvärvet vore för handen, utan
jämväl till sådana, som inom en något så när överskådlig framtid kunde
förutsättas yppa sig.
Utskottet fann vidare önskligt, att beträffande Värmlands och Kopparbergs
län utredning företoges angående behovet av ändrade bestämmelser
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
i fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad mån det kunde
anses av förhållandena påkallat, att motsvarande föreskrifter utfärdades
jämväl för de delar av Kopparbergs län, som icke folie under tillämpningen
för 1906 års lag; och förordade utskottet avlåtandet av en skrivelse till
Kungl. Maj:t i nu angivna syfte.
Punkt 3.
I denna punkt hade i propositionen upptagits en bestämmelse i syfte att
underlätta sådana, arrondexingar, som kunde anses önskvärda med hänsyn
till jordbrukets utveckling eller skogsvårdens främjande.
Herr Lindhagen hade såsom förut nämnts yrkat borttagandet av hela
första stycket och till stöd för yrkandet beträffande förevarande punkt
hänvisat till ett av honom avgivet särskilt yttrande till jordkommissionens
betänkande år 1921.
XJtskottet yttrade i frågan följande:
Utskottet ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avser att under
vissa förutsättningar under de lindrigare koneessionsvillkoren hänföra
fastighetsförvärv, som skett i syfte att genomföra en med hänsyn till
skogsvårdens främjande särdeles önskvärd arrondering. Däremot lärer
näppeligen vara anledning att här särskilt medtaga arronderingsköp för
jordbrukets utveckling. I de säkerligen fåtaliga fall, då behov i sistnämnda
hänseende kan yppas, torde för detsammas behöriga tillgodoseende
den allmänna koncessionsregeln kunna komma till användning. Utskottet
föreslår sålunda, att orden »jordbrukets utveckling eller» utgå ur
punkten.
Beträffande stadgandets avfattning ii övrigt föreslog utskottet vissa
jämkningar, varefter utskottet anförde följande:
I fråga om stadgandets tillämpning vill utskottet vidare, i nära anslutning
till vad jordkommissionen i sitt betänkande år 1921 samt även föredragande
departementschefen gjort gällande, framhålla, att i första hand
torde böra tillses, huruvida icke arronderingsbehovet kan tillgodoses genom
byten av mark, att såsom arrondering icke bör godkännas förvärv,
vilka avse att åt förvärvaren väsentligen bereda markutvidgning, även
om därigenom skulle vinnas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare form åt
förvärvarens förut innehavda skogsdomäner, samt att såsom förvärv i arronderingssyfte
i allmänhet bör godtagas allenast förvärv av jämförelsevis
mindre områden, som äro belägna inuti eller gränsa intill ett det köpande
bolaget tillhörigt större sammanhängande skogskomplex och finnas äga
avsevärd betydelse för skogsbrukets rationella skötsel å bolagets mark.
Då fråga är om förvärv i arronderingssyfte, som skulle inkräkta å de
fastslagna stödskogsarealerna, synes vid prövningen av dithörande koncessionsansökan
böra påkrävas särskild uppmärksamhet åt, att icke det
skydd, som stödskogsbestämmelserna avse att bereda, genom det ifrågasatta
förvärvet obehörigen kringgås eller åsidosättes.
Därest vid innevarande års riksdag antages densamma förelagd lag om
hulvanförhållande i fråga om fast egendom, torde kunna förutsättas, att
under den närmaste tiden kornme att ingivas en del ansökningar om koncession
å förvärv av fastigheter, som vederbörande bolag innehaft genom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 11
bulvaner. Med hänsyn därtill, att ifrågavarande fastigheter ej sällan torde
befinna sig i sambruk med bolagets övriga fastigheter, åtminstone vad
skogen beträffar, kan antagas, att nu förevarande stadganden understundom
komma att åberopas för bifall till dylika ansökningar. Angeläget
är, att vid prövningen av sådana ansökningar sorgfälligt tillses, att
förefintliga förutsättningar för återupplivande av förut befintliga självständiga
jordbruk icke tillspillogivas.
Punkt 4.
I fråga om det i denna punkt upptagna stadgandet hade herr Lindhagen
i sin vid 1925 års riksdag väckta motion i ämnet anfört följande:
Inom norrlandskommittén sökte bolagens representanter göra gällande,
att bolagen borde få förvärva jordbruk för att å dem nedsätta någon eller
flera arbetare och att de redan förvärvade jordbruken borde få användas
på samma sätt. Detta motsatte sig bestämt kommitténs övriga ledamöter.
Det fanns så mycken annan ej odlad och bebyggd jord, som stod till buds
för ändamålet, ''menade kommittén. Detta moment skattar emellertid åt
det förenämnda bolagsintresset. Det är farligt i sin mån och bör således
icke fastställas såsom en regel utan allenast såsom ett undantag.
Utskottet yttrade, att utskottet funnit förevarande stadgande med hänsyn
till de behjärtansvärda ändamål, som detsamma avsåge att tillgodose,
väl försvara sin plats bland fallen av lindrigare koncessionsvillkor. Att
stadgandet icke skulle givas tillämpning exempelvis i sådana fall, då vederbörande
förvärvare själv förut innehade mark, som skäligen kunde utnyttjas
för det avsedda ändamålet, torde kunna tagas för givet. Utskottet
tillstyrkte alltså, att förevarande punkt bibehölles i sin föreslagna
lydelse.
Punkt 5.
Herr Lindhagen hade i sin oftanämnda motion till stöd för yrkandet, att
jämväl denna punkt måtte utgå, anfört:
Detta stadgande avser väl främst inköpandet av gods i södra och mellersta
delarna av riket för styckning. Det är således knappast äventyrligt
ur synpunkten av den ifrågavarande lagstiftningens uppgift. En annan
fråga är emellertid att skydda egnahemsbyggare från spekulativa bolagsföretag,
som taga ut det mesta möjliga av dem. Momentet vädrar ej
någon sådan fara. Egnahemsbildandet borde helst övertagas av det allmänna,
som tager initiativ endast för att hjälpa de hjälpbehövande och ej
kräver ut mer än självkostnaden.
Utskottet yttrade i frågan följande:
Bildandet av egna hem och mindre jordbruk är ju ett i hög grad berättigat
samhällsintresse. I åtskilliga yttranden, som avgivits beträffande
ifrågavarande lagstiftningsfråga, har ock ifrågasatts, att från tillämpningen
av en förbudslagstiftning av nu ifrågavarande slag borde undantagas
sådana bolag eller föreningar, vilka enligt sina stadgar syssla med anskaffande
av bostäder och egnahem m. m. Då nu Kung].. Maj:t föreslagit,
att förvärv, som avse att främja ifrågavarande ändamål, skulle hänföras
Utskottet.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
till fallen av lindrigare koncessionsvillkor, vill utskottet uttala sin fulla
anslutning härtill. Att en noggrann prövning av kvalifikationerna hos
vederbörande bolag eller förening och av den uppgivna styckningens lämplighet
icke därigenom kommer att eftersättas, förutsätter utskottet såsom
visst. Härvidlag torde särskilt de lokala myndigheternas yttranden komma
att bliva för den prövande myndigheten vägledande. Beträffande förvärv,
som avse fastigheter i närheten av stad och därmed likställt samhälle,
torde inhämtande av yttrande jämväl från vederbörliga myndigheter
i staden eller samhället i förekommande fall böra ske.
Utskottets hemställan beträffande ovannämnda punkter bifölls av riksdagen.
På förslag av utskottet anhöll riksdagen därjämte hos Kungl. Maj:t
dels att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående behovet
beträffande Värmlands län och de i 5 § av den av riksdagen antagna lagen
om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
omförmälda delarna av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser i fråga
om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad mån motsvarande
föreskrifter kunna anses önskvärda jämväl för andra delar av sistnämnda
län, än nyss sagts, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda;
dels ock att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida ock
på vad sätt skyldighet må kunna stadgas för bolag och förening, som erhåller
tillstånd till förvärv av fastighet jämlikt andra punkten av första
stycket i 4 § av den riksdagen förelagda lagen om förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom, att till inlösen av staten
och vederbörande kommun hembjuda det sålunda skedda förvärvet, ävensom
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
De synpunkter, som ligga till grund för motionärens yrkanden, hava samtliga
av honom framförts vid 1925 års riksdag. Utskottet har ej funnit anledning
föreligga att nu frångå de uttalanden, som utskottet gjorde vid
nämnda riksdag med anledning av anmärkningar, vilka motionären riktade mot
de s. k. lindrigare koncessionsvillkoren. Såsom utskottet då framhöll hava dessa
konpessionsvillkor till sin huvudsakliga del avseende å sådana fall, då koncession
enligt förut gällande lagstiftning i regel beviljats, varför dessa villkors
utbrytning från den allmänna huvudregeln tillkommit i rent praktiskt
syfte. Därutöver upptogos bland de lindrigare koncessionsvillkoren vissa förut
koncessionsfria förvärv. Dessa bestämmelser i den lag, som antogs år 1925,
torde alltså icke kunna betraktas såsom en mildring av förut gällande rätt. De
farhågor, som motionären hyser ifråga därom, att den nya lagen skulle medföra
gynnsammare förutsättningar för bolags jordförvärv, kan utskottet följaktligen
icke dela.
Av vad utskottet sålunda anfört torde framgå, att utskottet icke kan tillstyrka
bifall till något av de i motionen under A) och B) upptagna särskilda
yrkandena.
13
Andra lagutskottets utlåtande AV 8.
Med anledning av motionärens yrkande under C) i motionen har utskottet
inhämtat följande upplysningar om behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens
ifrågavarande framställningar. Rörande den förstnämnda utredningen
angående vissa stödskogsbestämmelser hava yttranden infordrats från länsstyrelserna
i Värmlands och Kopparbergs län, vardera i vad vederbörande
län angår, därvid länsstyrelserna anmodats att i ärendet höra vederbörande
skogsvårdsstyrelse öch hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd
samt bereda vederbörande kommunalnämnder tillfälle att avgiva
yttrande. Ifråga om den senare utredningen angående ifrågasatt skyldighet
för bolag och förening att i visst fall till inlösen av staten och
vederbörande kommun hembjuda av bolaget eller föreningen förvärvad fastighet
hava yttranden infordrats från domänstyrelsen ävensom samtliga länsstyrelser,
de sistnämnda efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelse
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd samt efter
det tillfälle att avgiva yttrande lämnats vederbörande kommunalnämnder.
Tillika hava styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och Sveriges skogsägareförbund lämnats tillfälle att
avgiva yttrande. Yttranden i ärendena hava inkommit till Kungl. Maj:t,
och ärendena äro nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Då utredningarna sålunda fortskridit så långt, att anledning finnes att motse,
att Kungl. Maj:t inom den närmaste tiden kommer att fatta beslut i
fråga om framläggandet för riksdagen av de förslag, vartill utredningarna
kunna föranleda, har utskottet ej heller funnit det under C) upptagna yrkandet
nu böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att yrkandet under A) i motionen, att punkt 1 av
4 § första stycket i lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom måtte utgå, icke måtte av riksdagen bifallas;
2) att det alternativt framställda yrkandet om visst
tillägg till samma punkt icke måtte av riksdagen bifallas;
3) att yrkandet under A), att punkt 2 av samma stycke
måtte utgå, icke måtte av riksdagen bifallas;
4) att det alternativt framställda yrkandet, att ifrågavarande
punkt tillsvidare icke skall tillämpas, icke måtte
av riksdagen bifallas;
5) att yrkandet under A), att punkt 3 av samma stycke
måtte utgå, icke måtte av riksdagen bifallas;
6) att det alternativt framställda yrkandet om viss
ändring beträffande nämnda punkt icke måtte av riksdagen
bifallas;
7) att yrkandet under A), att punkt 4 av samma stycke
måtte utgå, icke måtte av riksdagen bifallas;
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
8) att det alternativt framställda yrkandet om förtydligande
av samma punkt icke måtte av riksdagen bifallas;
9) att yrkandet under A), att mom. 5 av samma stycke
måtte utgå, icke måtte av riksdagen bifallas;
10) att det alternativt framställda yrkandet om förtydligande
av nämnda punkt icke måtte av riksdagen bifallas;
11) att det som ytterligare alternativ under B) framställda
yrkandet i motionen icke måtte av, riksdagen
bifallas;
12) att yrkandet i motionen under C) icke måtte av
riksdagen bifallas.
Stockholm den 25 februari 1927.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, non Sydow, von Stockenström, Sigfrid
Hansson, greve Spens, Frändén, Lindhagen och Berglund;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Holmström i Stockholm,
Johansson i Sollefteå*, Andersson i Rasjön, Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gans''och Petersson
i Lerbäcksbyn.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
15
Reservationer:
1) av herr Lindhagen, som anfört:
Beträffande punkt 1 (lagens 4 § första stycket mom. 1: bolags rätt att
köpa av bolag).
Denna fråga blev ej diskuterad vid 1925 års riksdag varken i propositionen,
utskottsbetänkandet eller i kamrarna. Jordkommissionens av mig
motionsvis framförda uppfattning blev icke övervägd. De nuvarande tidsförhållandena,
belysta av ropet från Kalix älv, påkalla ännu mer att ett sådant
övervägande omsider kommer till stånd även från statsmakternas sida.
Behövligheten av att frågan uppmärksammas framgår så mycket mer
därav, att utskottet uppenbarligen ej uppfattat ännu, vad frågan rör sig om.
Det erinras blott om att koncession nu måste sökas även för bolags förvärv
från bolag, vilket förut varit koncessionsfritt. Denna nyhet säger utskottet
kan icke betraktas såsom en mildring i förut gällande rätt. Motionärens
farhåga för, att den nya lagen skulle medföra gynnsammare förutsättningar
för bolags jordförvärv, kunde utskottet icke dela.
Därom är det på denna punkt icke alls fråga utan endast därom, huruvida
ej den nya koncessionsrätten är för lindrig och i stället bör skärpas.
Den nu antagna lagtexten ger ingen vägledning, när förvärv skall vägras
eller godkännas. Den lämnar således fritt rum för godtycke och spelrum
eventuellt för olika tillämpning av skilda partier vid regeringsmakten.
Jordkommissionen ville i ett provisoriskt betänkande om förbudslag för
södra och mellersta Sverige göra denna nya koncession lindrig, vilket betyder
att den i regel skall bifallas. Den formulerade dock i lagtexten det
undantag, som borde föranleda avslag. Tillstånd skulle nämligen ej meddelas,
då »med hänsyn till särskilda omständigheter förvärvet prövas ur det
allmännas synpunkt ej böra äga rum». (5 § i förslaget).
I jordkommissionens slutliga betänkande med förslag till lag om rätt att
förvärva fast egendom stadgades åter, att tillstånd i detta fall liksom i övriga
fall »icke må beviljas med mindre särskilda omständigheter därtill
föranleda» (7 § i förslaget).
Den nya lagen upptar också sist nämnda strängare maxim såsom allmän
princip (4 § sista stycket) men undantar därifrån i olikhet med jordkommissionen
bland annat koncession för bolags förvärv från bolag. För dylikt
förvärv skulle gälla s. k. »lindrigare koncessionsvillkor». Detta fick dock
som sagt ej något klart uttryck i lagtexten. Men i motiven till 1925 års
proposition sades ifrån, att förvärv från bolag till bolag »kunde i allmänhet
antagas vara av den art, att koncession bör kunna meddelas» samt hörde till
16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
»grupper av fall, i vilken en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet kan
antagas vara väl grundad».
Denna fundamentala skillnad mot jordkommissionens förslag har naturligtvis
vem som helst rätt att stödja. Men i en så allvarlig fråga bör
riksdagen och allmänheten få veta, på vilka skäl kommissionens förslag av
regeringen förkastades. Förenämnda proposition iakttager som sagt tystnad.
Vederbörande byråchef kunde i lagutskottet ej giva något besked därom
och justitieministern blev under debatten i första kammaren mig svaret
skyldig. Han avstod trots min uppfordran från att inlåta sig på ämnet.
Lagutskottet, liksom propositionen, diskuterade endast frågan om bolags
förvärv från bolag fortfarande borde vara koncessionsfria eller icke. Båda
kommo till det senare resultatet, men icke heller utskottet inlät sig, trots
att motion därom förelåg, på den förenämnda grundväsentliga skillnaden i
formuleringen.
Nu är utskottets enda skäl, att det ej funnit anledning föreligga att
frångå sitt uttalande från 1925, vilket således betyder, att utskottet icke
heller nu vill bryta sin tystnad. Förevarande viktiga fråga är således icke
övervägd år 1925 och dess återupptagande till ett övervägande är, såvitt jag
och den av frågan intresserade befolkningen förstå, särdeles påkallad.
Om den förevarande angelägenhetens innebörd yttrade jordkommissionen
i sitt förenämnda provisoriska betänkande, att även bolags förvärv från bolag
kunna vara ur det allmännas synpunkt skalliga. Särskilt är så förhållandet,
då genom förvärv ett bolag skulle erhålla ett för ortsbefolkningen
övermäktigt inflytande i orten.
I sitt slutliga betänkande om förvärv av fast egendom yttrade åter kommissionen
(Johan Hansson, Åke Ingeström, Carl Jansson i Edsbäcken, C. J.
Johansson i Uppmälby, Carl Lindhagen, Olof Olsson i Kullenbergstorp,
Gustaf Pettersson i Hällbacken och Nils Wohlin) följande:
»Enligt 1906 års lag äger vad i lagen stadgats om inskränkning i bolags
rätt att förvärva eller besitta fast egendom icke tillämpning beträffande
fastighet, som vid lagens trädande ikraft ägdes av bolag eller förening och
sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Kommissionen har ansett, att
ett motsvarande stadgande icke bör upptagas i föreliggande lagförslag. Stadgandet
vilar på den uppfattningen, att handeln med dylika jordbruksfastigheter
saknar betydelse för frågan om bondeklassens bevarande och utveckling
och att det följaktligen är utan betydelse, huruvida den ena eller den
andra juridiska personen äger en dylik fastighet. Kommissionen kan icke
biträda denna uppfattning.
För det första är att märka, att varje prövning av en koncessionsansökan
givetvis måste i någon mån fästa avseende jämväl å koncessionssökandens
kvalifikationer. Med ett stadgande av nu berörda slag undantagas dock bolags
och föreningars förvärv i flera fall från koncessionsplikt. Den kontroll,
som med införandet av allmän koncessionsskyldighet beträffande bolags och
föreningars förvärv av fast egendom avses att vinnas, skulle alltså icke
erhållas i de fall, då den förvärvade fastigheten redan vid lagens ikraftträdande
var och sedermera alltjämt befunnit sig i dylik samfällighets ägo.
Utan någon som helst kontroll från det allmännas sida skulle det alltså
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 17
kunna förekomma en obegränsad koncentration på en hand av samtliga inom
en och samma ort belägna, i olika bolags händer befintliga jordbruksfastigheter.
Dylika koncentrationssträvanden böra enligt kommissionens åsikt
ställas under det allmännas kontroll, så att de icke åsidosätta ortsbefolkningens
berättigade intressen eller på annat sätt inverka menligt i socialt
hänseende. Vidare är att märka, att genom ett stadgande av omförmälda
slag utsikterna för återgång i bondehand av fastigheter, som kommit luden
jordbrukande befolkningens ägo, bliva ytterst ringa.
Det har inom kommissionen ifrågasatts, huruvida det icke i fall av nu
berörd art borde uppställas lindrigare koncessionsvillkor än dem, som annars
i allmänhet skola gälla. Såsom av det föregående framgår hade kommissionen
i sitt under år 1920 avgivna förslag till provisorisk förbudslag för
södra och mellersta Sverige intagit en sådan ståndpunkt. Enligt detta förslag
finge, då fråga vore om förvärv av mark, som vid lagens ikraftträdande
ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet,
tillstånd meddelas, såframt icke förvärvet med hänsyn till särskilda
omständigheter prövades ur det allmännas synpunkt icke böra äga
rum. Såsom skäl för ett dylikt stadgande anfördes, att då genom förvärvet
någon jord icke avhändes bondeklassen, anledning ej förelåge att hindra
förvärvet i annat fall än då detta ur det allmännas synpunkt icke vore
önskvärt t. ex. av den anledning, att det förvärvande bolaget genom förvärvet
skulle erhålla ett övermäktigt inflytande inom orten.
Vid slutligt övervägande av denna fråga har kommissionen funnit sig ej
heller böra förorda ett stadgande av dylik innebörd. Med hänsyn till de
olägenheter, som en vittgående koncentration i bolagshand av lantfastigheter
kan befaras medföra, har kommissionen ansett, att lagstiftningen icke bör
härutinnan på det sätt träda underlättande emellan, att lindrigare koncessionsvillkor
uppställas för fall av dylikt slag. Även vid köp bolag och
föreningar emellan bör alltså gälla, att för koncessions erhållande särskilda
omständigheter höra kunna uppvisas. Det bör tillkomma regeringsmyndigheten
att i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida så kan anses vara
fallet. Härigenom ökas också möjligheterna för bondebefolkningen att återförvärva
jord, som kommit i bolagshand, vilken möjlighet eljest, såsom ovan
framhållits, torde vara utesluten eller i varje fall ytterst ringa, alldenstund
denna befolkning givetvis saknar de ekonomiska resurser, som erfordras fölen
konkurrens med kapitalstarka bolag.»
Jordkommissionen menade, att på denna punkt åtminstone borde tiden
vara mogen att söka i någon mån gå till grunden av tingen. Vår tid
överflyglas av trustväsendet i alla former, och det farligaste av alla förtrustningar
är väl jordens hopande på ett fåtal händer. Det är allmänt
bekant, hurusom trävarubolagen enligt sin natur söka behärska skogsbygderna
och t. o. m. indela dem uti intressesfärer för att bolagen ej skola gå i vägen
för varandra. Vad befolkningen i sådana trakter måste hoppas av sina
representanter är, att de slå vakt om bondens möjlighet att få skäligt betalt
för sitt avsaluvirke, om arrendator^ rätt att ej med sin familj behandlas
som en handelsvara, om de jordlösas rätt att det mesta möjliga jord reserveras
åt dem, om allas krav att ej förlora frihet och egendom genom en
förtrustning av själva jorden. Alla irrgångar, som leda bort från dylika
lojala strävanden, måste enligt min mening avslöjas.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 sand. 2 avd. C> Imf t- (Sr S — 10.) 2
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
Härvid går det således, såvitt jag förstår, alldeles icke an att söka vinna
de konservativa jordintressenas bevågenhet genom dagtingan. Jordkommissionen
ansåg detta vara en särdeles viktig angelägenhet. Särskilt Wohlin
stödde energiskt förslaget om skärpta koncessionsvillkor. Bondeförbundet
har ju också i riksdagen framträtt med framställningar å hela partiets
vägnar om effektivt ingripande mot varje obehörig förtrustning. Inom kommissionen
voro allenast herrar Jansson och Olsson skiljaktiga så tillvida, att
kontrollen borde inskränka sig till prövning, huruvida från det allmännas
sida hinder möter mot förvärvet. Men vad är det allmännas intresse om
ej just uppgiften att slå vakt om befolkningens ovannämnda rättigheter''?
Sedan år 1925 hava erfarenheterna ytterligare bestyrkt behovet av ett
allvarligt ingripande. Det stora sammanstörtandet i Kalix dalgång med
omgivningar belyser situationen. Liknande uppvaknanden äro, befarar man,
att emotse mångenstädes i de norra delarna av riket, om ej statsmakten
ser upp med missförhållandena i tid. Aktiesystemet såsom grundval för ett
herradöme över land och folk är väl en företeelse, som ej bör såsom hitintills
bli föremål för blind förtröstan utan även förtjänar att närmare övervägas
till sin rätta natur. I dessa ämnen har av mig till denna riksdag
gjorts en särskild framställning (motion nr 161), till vilken sålunda ytterligare
hänvisas.
En rätt för aktiesystemet att hopa jordegendomen på en hand bör åtminstone
åtföljas av skyldighet att på landets skogar och i all synnerhet på de
av kronan till jordbruket donerade skogarna införa uthållighet sbruk för att
därmed grunda ett årligt och varaktigt stöd för alla lojala intressen samt
för befolkningens möjligheter att kunna leva. Likaså bör ett förvärv i trustsyfte
ej medgivas utan att det visas, att de i köpet ingående arrendejordbruken
blivit utbrutna på ett tillfredsställande sätt för att med äganderätt
övergå till arrendatorn.
Det är vanskligt att inlåta sig i gissningar, varför den av jordkommissionen
föreslagna strängare koncessionen i anslutning till den gamla lagens
formulering, icke kan få diskuteras av statsmakterna utan måste förbigås
med tystnad, även om den i laga ordning framlägges till övervägande. Det
är väl kanske därför, som denna huvudsak i 4 § första stycket av utskottet
bortskymts genom det oriktiga påståendet, att detta stycke huvudsakligen
rör sig om det, som återfinnes först i 3, 4 och 5 punkterna.
Denna sak är verkligen så viktig just nu, att den mycket väl förtjänar
särskilt betonas och således bibehålla sin framskjutna plats i lagtexten. En
rationell avfattning av hela 4 § är det lönlöst att nu ifrågasätta. Ett diskussionsinlägg
därom fanns fogad vid min konfiskerade motion till 1925 års
utskottsbetänkande. Den bifogas nu i stället här till kännedom (bil. A).
I lagutskottet röstade vid avgörandet sex ledamöter för bifall till mitt
yrkande i denna punkt. Egentligen bör ärendet återremitteras i all synnerhet
i denna punkt för att utskottet må avgiva utlåtande över den genom
motionen väckta frågan, vilket som sagt alldeles underlåtits.
Andra lagutskottets utlåtande Nt 8. 19
Det hemställes sålunda
att riksdagen ville besluta att mom. 1 skall erhålla
följande förändrade lydelse:
1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande
i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt
tillhör dylik samfällighet; dock må sådant tillstånd
givas endast där särskilda omständigheter därtill föranleda.
Beträffande punkt 3 (lagens 4 § första stycket mom. 2: bolags rätt att
förvärva utskog, som ej är att hänföra till stödskog).
Bolags rätt att förvärva utskog, som ej är att hänföra till stödskog, var
enligt gamla lagen konoessionsfritt. Reservanter i norrlandskommittén,
värmlandsundersökningen, andra kammaren år 1922 (104 röster för, 81 mot;
i första kammaren 59 röster mot, 48 för) samt jordkommissionen (enhälligt)
ha ansett, att koncessionsfriheten bör upphöra samt att koncession enligt den
gamla lagens bestämmelser skulle vara sträng d. v. s. medgivas endast
»därest särskilda omständigheter därtill föranleda». Regeringspropositionen
1925 förordade också koncessionstvang, men endast s. k. lindrig koncession.
Lagtexten gav visserligen på denna punkt ingen vägledning, men i motiven
uttalades såsom under punkt 1 nämnts, att koncession i regel borde bifallas.
Riksdagen, som antog en del andra viktiga ändringar, godkände propositionens
förslag i ovanberörda del provisoriskt men ansåg i viss mån strängare
koncessionsvillkor för detta fall höra stadgas. Den begärde nämligen, såsom
andra kammaren åren 1907—1910 beslutat, utredning om skyldighet för
bolag att hembjuda sådant förvärv till inlösen av staten och vederbörande
kommun. Här uppstår således den oegentligheten att, under avvaktan på
denna utredning, förvärv dock kan koncessioneras utan att tillfälle till återförvärv
från det allmännas sida erbjuder sig. Riksdagen undantog ock
odlingsområden med tillbehör.
Enligt jordkommissionens enquéte om den gamla lagens verkningar ha
kommunalnämnderna påyrkat förbud för ytterligare bolagsförvärv. Ytterst
sällan, säger enquéten, finner man något uttalande om att bolagens rätt att
förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till gagn för den
jordbrukande befolkningen. »Så gott som undantagslöst», heter det, »håller
man före, att denna rätt tvärtom varit till skada för bondebefolkningen, ej
endast på den grund, att bolagens vidsträckta jordområden till följd därav
ej sällan fått en ganska avsevärd utökning utan även och främst därför, att
bolagens makt och betydenhet vuxit på bondeklassens bekostnad». Liknande
åsikter, säger enquéten, komma om också i en något mindre bestämd form,
i regel till synes i de från hushållningssällskapen, odlingsråden och lands
-
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
fiskalerna avgivna uttalandena. Ett utdrag av kommissionens enquéte i
denna del bifogas (bil. B).
Även i mom. 2 har liksom beträffande mom. 1 vid den nya lagens
antagande den officiella diskussionen rört sig om, huruvida koncessionsfrihet
bör fortfarande äga rum eller om koncessionstvång skall införas. Man har
även här stannat vid den senare ståndpunkten men ej velat på något sätt
ingå i svar på frågan, varför jordkommissionens förslag om strängare koncessionsvillkor
förkastats och ersatts med en lindrig koncession, som i regel
bör bifallas. Utskottet har även här undanskymt denna sak genom sitt
påstående, att 4 §:s första stycke huvudsakligen avsett sådana fall, då koncession
enligt förut gällande lagstiftning i regel beviljats eller sålunda mom.
3, 4 och 5, ehuru mom. 1 och 2 äro ännu mer huvudsakliga och i varje
fall minst lika huvudsakliga som de övriga momenten.
Frågan är således icke här övervägd vid lagens antagande. Det synes
icke vara möjligt att få ett sådant övervägande till stånd, även om den,
såsom nu åter skett, i laga ordning väckts. Den förestående utredningen
visar emellertid, såvitt jag förstår, att giltiga skäl föreligga, att jordkommissionens
förslag om strängare koncessionsvillkor enligt den gamla lagens
formulering även här är på sin plats.
Jag hemställer därför,
att riksdagen ville besluta, att mom. 2 skall erhålla
exempelvis följande förändrade lydelse:
2. att fastigheten utgör---med vilket området
sammanlägges; och må jämväl i övrigt tillstånd meddelas
allenast på grund av särskilda omständigheter;
skolande---jordavsöndring.
Beträffande punkt 6 (lagens 4 § första stycket mom. 3: bolags rätt att
arrondera sina domäner).
Detta moment avser att giva bolagen en uttrycklig rätt till jordförvärv
för skogsvårdens befrämjande. Detta är en lätt sak för bolagen, vilkas
organisation är inriktad på att köpa och sälja. Motsvarande, minst lika
berättigad arrondering av statsskogar, allmänningar och bondeskogar genom
förvärv från bolag står däremot icke till buds.
Jordkommissionen skattade något åt detta krav ehuru ytterst försiktigt
och tog avstånd från alla utvidgningsplaner. I ett särskilt yttrande varnade
jag för förslagets äventyrligheter. Detta senare menade nog också 1925 års
proposition, ehuru det enligt min uppfattning, såvitt jag förstår, ej blivit
klart uttryckt.
Avsikten med propositionen var emellertid uppenbarligen, vilket också
justitieministern sedan försäkrat, att någon större rätt ej skulle givas bolag
än som för sagda syfte kan anses hava medgivits enligt den gamla lagens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
21
undantagsbestämmelse. En annan sak är om en sådan avsikt kan upprätthållas
med den nya formuleringen. I denna punkt är samhället uppdelat
i intressekretsar och ett så positivt stadgande, som ej längre ikläder sig
undantagets form, är farligt och kan även partipolitiskt utnyttjas emot lagens
underförstådda mening.
Detta visade sig också efter det lagen vunnit laga kraft. Från Västernorrlands
och även Jämtlands län inströmmade ansökningar från bolag att
få förvärva sina bulvanhemman, som de enligt den samtidigt utgivna bulvanlagen
skulle avhända sig. Så gott som alla myndigheter och myndighetspersoner
tillstyrkte ansökningarna samt delade bolagens uppfattning, att eu
ny rätt för de senare tillkommit. Denna händelse förutsågs av mig vid
lagens antagande (se bil. C).
Emellertid har den nuvarande regeringen avslagit omkring 150 sådana
ansökningar men bifallit ungefär 25. Det har sagts mig av föredraganden,
att enligt hans uppfattning de bifallna förvärven varit av den beskaffenhet,
att koncession bort bifallas även enligt den äldre lagen. Man får vara den
senaste regeringen och dess jordbruksminister tacksam för denna beslutsamhet
att ej tillmötesgå förväntningarna.
Det gäller således nu att kunna upprätthålla denna praxis i tillämpningen
av en tydligen mångtydig lag. Om genom motionen lagutskottet ej kunnat
undgå att åtminstone hälft om hälft biträda en sådan tolkning och riksdagen
anser sig kunna åtnöjas därmed, har ändock alltid åtskilligt vunnits.
För min del visar dock tydligen den ovannämnda framstöten från bolagen
och myndigheterna, att den gamla lagen med sin uttryckliga undantagsbestämmelse
var mera betryggande. Därför bör den bibehållas, vilket ju på
en omväg också skulle kunna ske genom en omskrivning av den nya lagen
i enlighet med mitt alternativa yrkande.
Jag hemställer därför,
att riksdagen ville besluta att i mom. 3 orden Ȋger
avsevärd betydelse» utbytas mot orden »uppenbarligen
äger synnerlig betydelse».
Beträffande punkt 7 (lagens 4 § första stycket mom. 4: rätt till bolagsförvärv
för att bereda bostäder och producera livsförnödenheter).
Mot detta moment är i och för sig icke något att erinra. Lagtexten ersätter
dock den äldre lagens undantagsbestämmelser med ett positivt stadgande.
Enahanda fara för dess utnyttjande till lagens kringgående föreligger
därför liksom i mom. 3. Bolagens och den officiella ämbetsmannavärldens
samfällda uppfattning, att den nya lagen här bjudit nya förvärvstillfällen,
åberopar sig ofta även på mom. 4. Ehuru detta anlopp åtminstone väsentligen
avböjts av den frisinnade regeringen, är det dock tydligt av detta
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
anlopp, att den gamla lagen av angivet skäl erbjöd en tryggare omvårdnad
om andemeningen än den nya mångtydiga lagtexten.
Det hemställes därför,
att riksdagen ville besluta att mom. 4 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
4. att med — — — jordbruksprodukter; dock må
sådant tillstånd givas endast där särskilda omständigheter
därtill föranleda.
Beträffande punkt 9 (lagens 4 § första stycket mom. 5: rätt till förvärv
för bildande av egna hem eller mindre jordbruk).
Mot detta moment är i och för sig icke något att erinra. Lagtexten ersätter
dock den äldre lagens undantagsbestämmelser med ett positivt stadgande.
Enahanda fara för dess utnyttjande till lagens kringgående föreligger
därför såsom i mom. 3 och 4. Bolagens och den officiella ämbetsmannavärldens
samfällda uppfattning, att den nya lagen erbjudit nya förvärvstillfällen,
åberopar sig ofta även på mom. 5. Ehuru detta anlopp åtminstone
väsentligt avböjts av den frisinnade regeringen, är dock tydligt icke minst
av detta anlopp, att den gamla lagen av angivet skäl erbjöd en tryggare
omvårdnad om andemeningen än den nya mångtydigare lagtexten.
Norrlandskommitténs majoritet ville bevara åt en självägande bondeklass
åtminstone de gamla bondehemmanens åkerbrukskärna. Till egnahemsbildningar
fingo i regel användas annan mark i det vidsträckta landskapet.
De tre s. k. bolagsreservanterna förfäktade lika ivrigt, att dessa jordbrukskärnor
borde vid behov få användas till egna hem åt bolagens skogsarbetare.
Det artar sig till att dessa reservanter numera få större medhåll
än fordom.
En annan form för kringgående är det i motionen omförmälda LjusneVoxna
bostadsaktiebolags inköp av tre byar från Ljusne-Voxna bolag.
Genom denna operation har man med länsstyrelsens medgivande förvandlat
dessa byars jordbruk till »bostadslägenheter» och därigenom undgått både
tillbörlig skogstilldelning och norrländsk arrendelag.
Om genom motionen riksdagen måste föranledas att mer eller mindre
stödja den nuvarande regeringens förenämnda uppfattning, är ju alltid
något vunnet för att denna praxis skall få fortsätta. Säkert är det dock
ingalunda och därför hemställes,
att riksdagen ville besluta, att mom. 5 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
4. att med — — — mindre jordbruk; dock må
sådant tillstånd givas endast där särskilda omständigheter
därtill föranleda.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 23
Beträffande punkt 12 (1925 års riksdagsskrivelse om eventuellt ändrade
bestämmelser för Värmlands och Kopparbergs län samt om skyldighet för
bolag att hembjuda stat och kommun koncessionerat förvärv av utskog, som
ej faller under stödskog).
Utskottet påstår, att efter det infordrade yttranden inkommit ärendena nu
bero på Kungl. Maj:ts prövning samt att anledning finnes att emotse KunglMaj:ts
beslut inom den närmaste tiden. Därför avstyrkes motionens hemställan,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t erinra om nämnda framställningars
brådskande beskaffenhet samt anhålla om skyndsamt förslag.
För min del har jag antagit, att då ingenting avhörts på två år, skäl
förelåg att påminna om saken och i all synnerhet beträffande hembudsskyldigheten,
som blev verkningslös för alla koncessioner, beviljade under
väntetiden. I anledning av utskottets påstående har jag vänt mig till vederbörande
i departementet och där fått en annan upplysning. Yttranden hade
enligt lag infordrats från vederbörande ämbetsverk, som skolat inkomma
med dem innan 1925 års slut. Dessa yttranden hade, såsom plägar ske i
sociala jordfrågor, gått i avstyrkande riktning men delvis även varit stridiga.
Ärendet hade sedan någon gång i början på år 1926 föredragits i statsrådsberedningen,
varvid med anledning av yttrandenas innehåll beslutats att
tillsvidare låta ärendet vila.
Något hade sedan icke åtgjorts åt detsamma under år 1926, och även för
närvarande förelåg ingen ansats till att återupptaga detsamma. Det föreföll
mig av denna upplysning sannolikt, att, såsom vi ju bruka inom mångahanda
områden, vederbörande sökt undvika obehaget av ett officiellt avslag
genom att låta frågan do sotdöden.
Det må i detta sammanhang erinras, att i Norge har genom en sedan
länge stadgad hembudsskyldighet och med stöd av lån ur stora allmänna
fonder lantkommuner till stor fördel på detta sätt förvärvat skogsmarker
till bildande av sockenallmänningar. Det synes ock vara på sin plats, att
kronan beredes tillfälle att återförvärva i lämpliga fall den skog, som kronan
skänkt till jordbruket utan att ändamålet vunnits.
Det hemställes således,
att motionens yrkande i denna punkt måtte av riksdagen
bifallas;
2) av herr Pettersson i Hällbacken.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
Bil. A
till C. Lindhagens reservation.
Diskussionsutkast till lydelse av 4 §, fogat vid €. Lindhagens konfiskerade
reservation till lagutskottets utlåtande nr 33 är 1925.
»4 §.
Konungen äger giva bolag eller ekonomisk förening tillstånd att förvärva
fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs. Sådant tillstånd må ej beviljas,
med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, dock med iakttagande
tillika av följande uttryckliga föreskrifter.
1) Av hemmans avrösningsjord med impediment får ej avskiljas mer, än
att återstående del av hemmanet behåller fullt tillräcklig husbehovsskog
samt, där sådant med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter för upprätthållande av ett bärkraftigt jordbruk påkallas,
jämväl för ändamålet fullt tillräcklig saluskog. I de fem norrländska
länen samt Kopparbergs och Värmlands län må ej i något fall berörda
skogstilldelningar understiga vad som minst skolat vid hemmanet
bibehållas såsom stödskog enligt 3 § i lagen den 4 maj 1906 med tilläggsförfattningar.
2) Från förvärv, som i 1 mom. omförmäles, skall jämväl undantagas sådana
till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenlieter, som i anseende
till läge, omfattning och jordens beskaffenhet nu eller inom en överskådlig
framtid anses ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk
eller, om detta ej kan ske, lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande
jordbruk. Till odlingslägenlieter, som lämpa sig för självständiga
jordbruk, skall ock bibehållas skogstilldelning i den omfattning, ovan i
mom. 1 för särskilda fall sägs. Sålunda undantagen lägenhet äger rätt till
nödig utfartsväg över den förvärvade marken.
3) Såsom särskild omständighet, vilken kan föranleda tillstånd till förvärv,
må anses, att förvärv av viss mindre skogslott kan antagas för bolaget
eller föreningen såsom innehavare av angränsande fastighet uppenbarligen
äga avsevärd betydelse för skogsvårdens främjande (arrondering),
dock att även i dylikt fall stadgandena ovan i mom. 1 beträffande skogstilldelning
skola iakttagas.
Tillstånd må ej medgivas, när ändamålet till fördel jämväl för den fastighet,
från vilken förvärvet skall äga rum, eller utan skada för densamma
kan ske genom ägoutbyte. Kan skogslotten med lika eller bättre skäl
främja skogsvården å någon angränsande allmän eller enskild, annan än
bolag och ekonomisk förening tillhörig skogsmark genom eventuell framtida
sammanslagning av desamma i skogsvårdshänseende, må tillstånd ej
heller medgivas, med mindre synnerliga omständigheter därtill föranleda.
4) Förvärv av fastighet, som vid tiden för denna lags trädande i kraft
ägdes av bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört
dylik samfällighet, må ej fastställas, därest ej tillika styrkes, att å fastigheten
befintligt arrendejordbruk blivit till arrendator eller, med dennes
begivande, till medlem av hans familj försålt genom kontrakt under förbehåll
av Konungens godkännande av detsamma. Den Konungen sålunda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 25
förbehållna prövningsrätt skall avse såväl inägornas tillräckliga omfattning
och tilldelning av skog, på sätt i mom. 1 sägs, som prissättningen. Är
det för arrendatorn ej överkomligt att övertaga den saluskog, som i visst
fall med hänsyn till ortsförhållandena behöver tilläggas fastigheten, skall
kontraktet innehålla förbehåll om rätt för kommunen eller staten att övertaga
saluskogsområdet.
Ej må i köpeskillingen ingå ersättning för de odlingar eller andra jordförbättringar,
som av arrendator och hans hustru eller av deras förfäder
eller eljest av föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å sagda
arrendator eller hans hustru, veterligen eller uppenbarligen verkställts, utöver
vad enligt avtal ålegat dem och för vilka veterligen jordägaren ej
lämnat gottgörelse.
Undantag från ovan stadgade förbehåll för godkännande av förvärv må
dock äga rum, när särskilda omständigheter därtill föranleda och tillika
kan antagas, att arrendatorn genom äganderättens övergång ej kommer i
ett sämre läge.
Tillstånd må i fall, som nu sägs, ej heller lämnas, därest förvärvet kan
befaras skola i sin mån öka olägenheterna av trustbildning i orten eller i
riket med därav följande makt över prissättningen på andras skogsprodukter
och annat övermäktigt inflytande till skada för ortsbefolkningen eller
viss del av densamma eller för utnyttjande av det allmännas skogsegendom
eller eljest.
5) Avser fastighetens förvärvande att åt arbetare eller andra hos bolaget
eller föreningen anställda personer bereda bostad, må tillstånd meddelas
endast under förutsättning, att förvärvaren ej själv redan besitter område,
som kan skäligen utnyttjas för ändamålet.
6) Avser förvärvet att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers,
som i mom. 5 sägs, behov av livsförnödenheter, må tillstånd meddelas
endast under förutsättning, att bolaget eller föreningen ej är i tillfälle
att skäligen tillgodose behovet genom uppodling av egna odlingsmarker
samt detta ej heller kan antagas kunna skäligen fyllas av den jordbrukande
befolkningen i trakten eller genom försändelser från andra orter. Ej
må för ändamålet självständigt bondejordbruk förvärvas, där ej synnerliga
omständigheter tala därför.
7) Avser förvärvet att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk
i andra fall, än i 5 och 6, mom. sägs, må tillstånd givas endast under
förutsättning, att bolaget eller föreningen kan antagas äga förutsättningar
att verkställa exploateringen på ett tillfredsställande sätt samt ej genom
oskäliga priser fördyra anläggningarna för de slutliga jordbesittarna.
Övervägande bör även äga rum, i vad mån tilläventyrs genom ett storjordbruks
utnyttjande på detta sätt kan äventyras erforderlig produktion av
livsmedel för den icke jordbrukande befolkningen.
År fastigheten belägen i stad, må tillstånd ej mot stadens avstyrkande
beviljas, med mindre synnerliga omständigheter anses tala därför. Ligger
fastigheten utanför stads administrativa gränser men inom dess intressesfär
på sådant sätt, att staden genom eventuell inkorporering eller eljest
kan befaras kunna vänta avsevärt men genom eu otillfredsställande exploatering,
skall staden höras över ansökningen.»
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
Bil. B
till C. Lindhagens reservation.
Utdrag ur jordkommissionens enquete.
Bolagens rätt att förvärva viss skogsmark från bondhemmanen.
Den i frågeformuläret framställda frågan, huruvida bolagens rätt att
förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till gagn för den
jordbrukande befolkningen, har av uppgiftslämnarna i allmänhet omfattats
med särdeles stort intresse, och svaren på frågan äro på den grund
ofta synnerligen ingående och utförliga. Uppgiftslämnarna hava nämligen
vid behandlingen av förevarande spörsmål ingått på frågan om bolagens
jordförvärv i allmänhet, d. v. s. även de före förbudslagen skedda,
och om dessa jordförvärvs betydelse för den jordbrukande befolkningen.
Av uppgiftslämnamas ställning till denna vittomfattande fråga synes
sedan vara beroende deras svar på frågan, huruvida bolagens rätt att förvärva
hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till gagn för den
jordbrukande befolkningen.
Bland uttalandena från de uppgiftslämnare, vilka torde giva uttryck åt
de åsikter och stämningar, som förefinnas hos den norrländska bondbefolkningen,
nämligen uttalandena från kommunalnämnderna, torde man
knappast finna något, som ej med uttryck av oförbehållsamt erkännande
omnämner den lagstiftning för den självägande, norrländska bondeklassens
bevarande, som tom till stånd i och med förbudslagen. Såsom i det
föregående erinrats, äro nämnda, allmogebefolkningen representerande
uppgiftslämnare också synnerligen obenägna att tillstyrka någon som
helst jämkning i denna lags bestämmelser av fruktan att bolagens möjligheter
till nya jordförvärv skulle vidgas i den grad, att lagens ändamål
bleve äventyrat. Bolagens under årtionden pågående omfattande jordförvärv
upphörde först med den norrländska förbudslagens ikraftträdande
och betraktas av dessa uppgiftslämnare såsom synnerligen ödesdigra för
den norrländska bondbefolkningens ekonomiska och sociala oberoende och
såsom orsak till undergången av en stor del av den norrländska bondeklassen.
Av denna uppgiftslämnamas syn på bolagens jordförvärv följer, att
man i deras utsagor ytterst sällan finner något uttalande om att bolagens
rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till gagn
för iden jordbrukandc befolkningen. Så gott som undantagslöst håller man
före, att denna rätt tvärtom varit till skada för bondbefolkningen ej endast
på den grund, att bolagens vidsträckta jordområden till följd därav
ej sällan fått en ganska avsevärd utökning, utan även och främst därför,
att bolagens makt och betydenhet vuxit på bondeklassens bekostnad.
Liknande åsikter komma, om också i en något mindre bestämd form, i
regel till synes i de från hushållningssällskapen, odlingsråden och landsfiskalerna
avgivna uttalandena. Man medgiver visserligen, att möjligheten
för bönderna att kunna försälja en viss del av hemmanens skogsmark
till de störa trävarubolagen, som i regel vårda skogarna bättre än
bönderna, varit av betydelse för en förbättrad skogsvård, i all synnerhet
som skogens försäljning i annat fall säkerligen skett till enskilda trä
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 27
varuhandlare eller mindre sågverksägare, i vilkas händer skogen i de flesta
fall omedelbart skulle skövlats. Bönderna hava också därigenom, att bolagen
kunnat vid sidan av de enskilda spekulanterna uppträda som spekulanter
å ifrågavarande skogar, ernått en högre köpeskilling än om endast
enskilda spekulanter uppträtt såsom köpare. Vidare finnas i de inre.
mera undangömda delarna av landet områden, där knappast andra än trävarubolagen
äro köpare av skog. När därför försäljning av skogsmark
från ett bondhemman i sådan trakt av en eller annan anledning varit nödvändig,
har det varit till fördel för säljaren, att ett bolag kunnat uppträda
såsom spekulant. Numera känna också bönderna bättre till värdet av sin
skog, så att något bortslumpande av skogsmarken för en obetydlighet icke
torde förekomma.
Finnas sålunda vissa omständigheter, som tala för bolagens rätt att förvärva
hemmanens skogsmark utöver stödskogen, måste dock denna rätt ur
andra synpunkter anse® vara till skada för den jordbrukande befolkningen.
För det norrländska jordbruket är det i regel ett oeftergivligt behov att
äga skog i så stor utsträckning, att den kan giva bonden möjlighet att genom
försäljning av skogsprodukter trygga sin bärgning, i den mån denna
ej kan vinnas enbart genom jordbrukets avkastning. Med jordbruksbefolkningens
tillväxt och den till följd därav allt längre gående jorddelningen
blir den nu som tillräcklig ansedda stödskogen i en framtid otillräcklig.
Den från bondhemmanen till bolagen försålda skogen skulle i viss
utsträckning kunnat fylla behovet av stödskog. Därtill kommer, att i den
till bolagen från bondhemmanen försålda skogsmarken ofta ingått mark,
som lämpat sig för odling, vilket måste anses synnerligen beklagligt, då
därigenom möjligheten för bondhemmanens framtida utveckling i avsevärd
mån begränsats. Skall den i förbudslagens 3 § bolagen medgivna
rätten att förvärva viss av bondhemmanens mark kvarstå, är det därför
av nöden, att bestämmelserna om vad som bör förstås med »odlingsområde»
skärpas, så att för nyodling lämpad mark jämte nödigt skogsanslag
för å denna mark upptaget jordbruk, ej frånhändes bondbefolkningen och
övergår i bolags ägo.
Som ett skäl för bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver
stödsbogen har framhållits, att det för bönderna ej skulle vara nyttigt
att äga, alltför störa skogsområden. Bönderna skulle nämligen, om
de hava rikliga tillgångar av skog, ägna mycket litet intresse åt jordbruket,
vilket således skulle försummas, samtidigt som bönderna skulle
röna mindre god inverkan av det rikliga penningflödet från skogsförsäljningarna.
Häremot framhålles det från åtskilliga håll, att, om det för
närvarande funnes sådana, fall, då bönderna till följd av god skogstillgång
tillbakasätta jordbruket, skulle dock förhållandena härutinnan snart nog
utjämnas på grund av den starka folkökningen, som för de nuvarande
böndernas avkomlingar skulle omöjliggöra att uteslutande lita till inkomsterna
från skogsförsäljningarna.
Förslag till disposition av den skogsmark A bondhemmanen, som finnes
utöver stödsskogsbehovet.
Vid besvarandet av frågan, vilken disposition av ifrågavarande skogsmark
uppgiftslämnarna skulle vilja förorda i stället för den nuvarande,
framläggas flera olika förslag. Gemensamt för flertalet av dem, som anse,
att bolagen ej vidare böra hava rätt att förvärva hemmanens skogsmark
Bolagens rätt
till »arronderingar»
.
28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
utöver stödskogen, synes vara, att ej heller enskilda, till den jordbruksidkande
befolkningen icke hörande personer, skogsspekulanter och smärre
sågverksägare, böra hava möjlighet att köpa dylik skogsmark. Denna hör
förbehållas den jordbruksidkande befolkningen, därmed, givande jordbruksnäringen
stöd och möjlighet till utveckling genom nyodlingar.
Emellertid framhålles från många håll, att det lämpligaste vore, att
bönderna ej själva förvaltade dessa, åtminstone i närvarande stund för
jordbruket icke direkt behövliga skogsmarker, utan att dessa sammanfördes
till under allmän uppsikt stående domäner, varifrån bönderna skulle
i vederbörlig mån tillföras avkastningen. Ett dylikt sammanförande av
dessa marker exempelvis till soekenallmänningar skulle, säges det, vara
till stor vinst för skogsskötsel^ som då skulle bliva mera rationell än den
vård, som för närvarande ägnas dessa skogsmarker. För bondbefolkningen
skulle härigenom uppstå ett oförytterlig! kapital till tryggande av
dess ekonomiska välstånd, i stället för att dessa vidsträckta skogsarealer
med nuvarande fria dispositionsrätt över dem ofta löpa fara att på grund
av oförstånd eller bristande ekonomisk insikt gå ur bondbefolkningens
händer. En och annan röst Ilöjes även för att staten skulle förvalta ifrågavarande
områden av bondskogarna.
Åtskilliga uppgiftslämnaxe framkasta vid behandlingen av förevarande
ämne även den tanken, att det borde undersökas, huruvida ej vissa till
bolag försålda skogsområden kunde för bönderna återvinnas genom en reduktion
av ett eller annat slag i de fall, då bondhemmanen för en alltför
ringa köpeskilling avhänts skog till sådan omfattning, att ej ens tillräckligt
med husbehovsskog finnes kvar å hemmanen. Dessa fall skulle huvudsakligast
härröra från en några årtionden tillhaka i tiden liggande
period i den norrländska fastighetshandeln.
Bil. C
till Lindhagens reservation.
Utdrag ur C. Lindhagens konfiskerade reservation till lagutskottets utlåtande
nr 33 är 1925.
Ett särskilt kapitel är frågan om rätt för bolag till »arrondering». Detta
är egentligen en uppfinning av herr Wohlin, vilkens insats i detta avseende
under debatten i lagutskottet upplystes ha mottagits med mycket
blandade känslor inom hans parti. Hitintills har vad som kunnat vara
befogat häri haft en tillräcklig utväg i »de särskilda omständigheterna»,
som kunnat föranleda koncession. Förslaget har nu i stället på denna
punkt skapat en särskild »magna charta» för bolagen, som redan väckt
ganska vittgående förhoppningar. Denna rätt är även enligt utskottets
förslag så fristående utbruten ur systemet, att stödskogsbestämmelser och
dylikt få vika för densamma. Här skall i stället såsom garanti gälla allenast
en allmän sats, som tillämpas efter administrativt gottfinnande, nämligen,
att jordbruket ej får bringas att upphöra eller försvagas eller, såsom
propositionen och reservanter önska det, »märkligen» försvagas, vilken
väl ej gör någon avsevärd skillnad. Ja, om »särskild anledning därtill
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 29
förefinnes», må dock jordbruket gärna märkligen försvagas och till och
med upphöra för bolagens arronderingssyften! Eu så orimlig formulering
bör väl ej få kvarstå och allra minst kan man väl här säga, att det återgiver
allenast hitintillsvarande praxis. Herrar Johansson i Kälkebo och
Tjällgren böra ej vara allt för säkra på att de tryggat fred över landet
i sina hemorter genom bibehållandet allenast av speciella stödskogsbestämmelser.
Denna högtidligen lagfästade och vidgade rätt för bolag till arrende - ringar har även givit upphov till förhoppningar om bulvanlagens kringgående
genom möjlighet för bolagen att erhålla koncession å sina bulvanköp.
Även lagutskottet förutsätter en sådan möjlighet, vilket bäst bevisar,
att stadgandet innefattar en vidgad förvärvsrätt för bolagen. Utskottet
vinkar till och med litet smått med en sådan möjlighet. Vid behandlingen
av frågan om en sex månaders frist i 1 § av bulvanlagen, vilken
frist jag av andra skäl anser påkallad, anförde utskottets ordförande,
att han förordade fristen även för att bereda vederbörande bolag tillfälle
att söka dylik koncession. Det bär försports, att på bolags sida farhågorna
för bulvanlagen minskats genom förevarande bestämmelse. Det rapporterades
i lagutskottet, att Västemorrlands läns hushållningssällskap nyligen
tillstyrkt koncession för ett bolag å en fastighet, som bolaget innehaft genom
bulvan. Med andra ord ett stort spektakel är här lätt under uppsegling.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.