Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående införande av skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen m. m.

1927-03-17 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1927:36, Betänkande, i anledning av väckt motion angående införande av skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen m. m.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

5

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1927 kl 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående

införande av skyldighet för stämpelförsäljare att

anlita postgirorörelsen m. m.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 115, har herr Schlyter hemställt, att riksdagen måtte

dels besluta sådan ändring av 39 § i förordningen den 19 november 1914

angående stämpelavgiften, att därtill lägges ett nytt stycke av denna

lydelse:

»Angående skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen

förordnar Kungl. Maj:t»;

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utfärda

bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med ett inom

finansdepartementet utarbetat förslag till kungörelse;

dels ock hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke den

stämpelförsäljare tillkommande rätt till kredit må kunna inskränkas.

Körande vad motionären anfört till stöd för de föreliggande förslagen

får utskottet hänvisa till motionen.

De bestämmelser, som reglera stämpelförsäljares skyldighet att inleverera

uppburna stämpelmedel, återfinnas i 39 § i förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften. Enligt detta författningsrum åligger det

stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar, att inom åtta dagar

efter varje kvartals slut till generalpoststyrelsen inleverera under kvartalet

influtna stämpelmedel. Stämpelförsäljare, som uppburit betalning

för s. k. dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen samtidigt därmed

stämpelbelagts, är enligt tredje stycket i 39 § stämpelförordningen

skyldig att, så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden, till

generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda må hava influtit. Har stämpelförsäljare

hos generalpoststyrelsen för sin uppbörd ställt av styrelsen

godkänd säkerhet eller oek nedsatt obligationer eller avlämnat försäkringsbrev

i enlighet med därom gällande föreskrifter, äger han enligt 29 § i

nämnda förordning efter rekvisition hos generalpoststyrelsen erhålla stämplar

i räkning inom det belopp, för vilket säkerhet blivit av honom ställd.

Utskottet.

Gällande bestämmelser

angående

stämpel försäljares

redovisningsskyldighet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Justitieombudsmannen

år 1920.

1921 års

riksdag.

I skrivelse den 11 december 1920 till Kungl. Maj:t framhöll justitieombudsmannen

bland annat, att, sedan det blivit föreskrivet, att stämpelmedel,

som uppburits, utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,

skulle så snart lämpligen kunde ske och minst en gång i månaden inlevereras,

syntes ett bibehållande vid sidan därav av bestämmelse om kvartalsleveranser

beträffande stämpelförskottsmedel icke äga fog för sig. Vidare

anförde justitieombudsmannen, att den i 39 § tredje stycket stämpelförordningen

intagna tidsföreskriften syntes böra bliva föremål för någon

jämkning. Föreskriften vore i viss mån obestämd och kunde giva anledning

till olika förfaringssätt. I somliga fall kunde den medgiva en stämpelförsäljare

att behålla stämpelmedel under i det närmaste två månader

efter medlens mottagande, vilket syntes vara för lång tid. Däremot borde

en föreskrift, att stämpelförsäljare, som i räkning mottoge stämplar, ålåge

att inom åtta dagar efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera

under månaden influtna stämpelmedel, kunna anses lämplig och

icke bereda stämpelförsäljarna någon svårighet.

I proposition nr 232 till 1921 års riksdag framlades förslag till bland

annat sådan ändring i 39 § stämpelförordningen, att stämpelförsäljare, som

uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel utan att samtidigt belägga

handlingen med av honom kontant inköpta stämplar, hade att inom

åtta dagar efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera

vad under den tilländalupna månaden influtit.

I enlighet med bevillningsutskottets förslag (bet. nr 44) avslog riksdagen

propositionen i förevarande del. Därvid anförde riksdagen i skrivelse nr

398 bland annat följande.

I likhet med Kungl. Maj:t hade riksdagen ansett, att någon åtgärd erfordrades

för att förebygga onödig tidsutdräkt med inbetalning av stämpelmedel.

Att, på sätt Kungl. Maj:ts förslag avsåge, inleverera influtna

stämpelmedel inom åtta dagar efter varje månads slut syntes dock för

många domare bliva alltför betungande. Om riksdagen funnit sig icke

kunna bifalla vad Kungl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, så

hade riksdagen å andra sidan ansett de av justitieombudsmannen påvisade

förhållandena vara av den art, att det vore synnerligen önskvärt att

få erforderliga ändringar införda i författningen. Inom riksdagen hade

därför varit ifrågasatt att söka åstadkomma ytterligare utredning i ärendet

och därvid närmast att bereda de förefintliga sammanslutningarna mellan

dels lantdomare och dels stadsdomare tillfälle att yttra sig. Med hänsyn

till nödvändigheten att så vitt möjligt påskynda arbetet hade denna tanke

emellertid uppgivits; och hade riksdagen stannat vid att lämna Kungl.

Maj:ts förslag i förevarande hänseende utan bifall. Riksdagen förutsatte

emellertid, att Kungl. Maj:t komme att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet

och därvid undersöka de olika utvägar, vilka kunde erbjuda sig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

7

för att avhjälpa här ifrågavarande missförhållanden, samt därefter för

riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Sedermera har i samband med utarbetandet av kungörelsen den 29 januari

1926 angående skyldighet för utmätningsmän m. fl. att anlita postgirorörelsen

inom finansdepartementet verkställts utredning rörande införande

av skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen. Därvid balett

förslag till kungörelse i ämnet upprättats, vilket återfinnes såsom bilaga

I till detta betänkande.

Över sistnämnda förslag hava åtskilliga myndigheter och sammanslutningar

hörts.

Förslaget har i princip förordats av samtliga rikets hovrätter, statskontoret

och generalpoststyrelsen. Överståthållarämbetet och nio länsstyrelser

(i Stockholms, Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,

Väster norr lands, Jämtlands och Norrbottens län) hava avstyrkt detsamma,

medan övriga fjorton länsstyrelser antingen tillstyrkt förslaget

eller icke funnit något att erinra mot detsamma i princip.

Ett stort antal häradshövdingar och rådstuvurätter hava vidare yttrat

sig i ämnet, därvid flertalet av dem uttalat sig mot förslaget. Slutligen

hava styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges

stadsdomare inkommit med avstyrkande utlåtanden.

Såsom sakliga invändningar mot förslaget har i huvudsak anförts dels

att något behov av lagstiftning i ämnet icke förelåge, då nuvarande

föreskrifter rörande leverans av stämpelmedel befunnits ur säkerhetssynpunkt

fullt betryggande samt tillräckligt väl tillgodosåge statens befogade

intresse av redovisning inom skälig tid av uppburna stämpelmedel,

dels att de föreslagna bestämmelserna vore opraktiska och skulle förorsaka

ett mycket betungande arbete framför allt beträffande medel, som uppburits

för enkla beläggningsstämplar och helarksstämplar, samt nödvändiggöra

förandet av fullständig bokföring, dels ock att stämpelförsäljare skulle

berövas den ränteinkomst å stämpelmedlen, som för närvarande tillfölle

dem på grund av den längre redovisningstiden, och att denna konsekvens

måste betraktas såsom en obillighet mot stämpelförsäljarna, då räntegottgörelsen

till stor del åtginge att täcka kostnader särskilt för ställande av

säkerhet för stämpelmedel.

Vidare har framställts den erinran, att stämpelförsäljares redovisningsplikt

vore fastställd i den av riksdagen antagna stämpelförordningen och

att följaktligen skyldighet att anlita postgirorörelsen förutsatte, att ändring

vidtoges i sistnämnda författning.

Mot förslaget hava därjämte riktats flera detaljanmärkningar, främst att

tidsfristen för insättningar tilltagits för snävt samt att det minimibelopp,

som föreskrivits för insättningsskyldighet, vore för lågt.

I dessa hänseenden har Svea hovrätt anfört följande:

Utredning

inom finansdepartementet.

Yttranden

över 1926 års

förslag till

kungörelse.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

»Enligt § 1 i förslaget skulle stämpelförsäljare vara skyldig att insätta

stämpelmedel å fjärde söckendagen efter deri dag, då medlen influtit, därest

det influtna uppginge till minst etthundra kronor. Någon åtskillnad

göres icke i förslaget mellan enkla och dubbla beläggningsstämplar, utan

insättningsskyldighet inträder ä den i förslaget angivna tid, oavsett om

medlen influtit för det ena eller andra slaget av stämplar. Enligt hovrättens

mening torde dock de förhållanden, under vilka uppbörden av

medel, som vid underdomstolarna inflyta för enkla beläggningsstämplar,

äger rum, motivera en utsträckning av tiden för dessa medels insättande

å postgirokonto. Ifrågavarande stämpelmedel uppbäras vanligen i samband

med expeditionslösen. Den föreslagna insättningsskyldigheten gör det därför

nödvändigt att före värjo insättning uträkna, huru mycket av de sedan

näst föregående insättning influtna avgifter för expeditioner, som belöper

å stämpelmedel, och huru mycket som utgör lösen. Att utföra detta arbete

så ofta »om var fjärde dag torde, åtminstone när det gäller de större

domsagorna och rådstuvurätterna, bliva onödigtvis betungande för stämpelförsäljaren.

Då de medel, varom här är fråga, uppgå till jämförelsevis

obetydliga belopp, synas icke heller statens intressen trädas för nära,

därest tiden, inom vilken skyldighet att insätta medlen inträder, utsträckes

till fjortonde dagen från den dag, då de influtit.

Hovrätten anser sig alltså ifråga om medel, som influtit för enkla beläggningsstämplar,

böra föreslå, att tiden för insättning bestämmes på

sätt nyss angivits samt att insättningsskyldighet icke måtte inträda, förrän

minst etthundra kronor influtit för stämplar av ifrågavarande slag.

Beträffande medel, »om inflyta för dubbla beläggningsstämplar, anser

hovrätten hinder ej möta att ålägga stämpelförsäljare att å fjärde söckendagen

efter den dag, då dylika medel influtit, insätta desamma å postgirokonto.

Däremot vill hovrätten — med erinran, att medel för dubbla beläggningsstämplar

numera på de flesta håll i stor omfattning erläggas

mellan rättens sammanträden — ifrågasätta, huruvida icke till förebyggande

av onödigt besvär skyldighet att insätta influtna medel av sistnämnda

art bör inträda, först när de uppgå till 300 kronor.»

Justitieombudsmannen

år 1926.

I skrivelse den 20 oktober 1926 till Kungl. Maj:t har justitieombudsmannen

(se justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag

sid. 271 ff.) anfört, att, då ett klart behov av ändrade bestämmelser beträffande

uppbörden och redovisningsskyldigheten av stämpelmedel vore för handen

och då det måste anses såsom ett allvarligt missförhållande, att gällande

föreskrifter, vilka behandlade varken för det allmänna eller de enskilda

betydelselösa frågor av ekonomisk art, långt ifrån allmänt efterlevdes

utan i stället, till följd av ett delvis verklighetsfrämmande och delvis

otydligt innehåll, ansetts kunna skjutas åt sidan till förmån för godtycket

och därav följande ojämnhet i tillämpningen, justitieombudsmannen ansett

sig icke böra underlåta att ånyo bringa dessa frågor under Kungl. Maj:ts

övervägande.

I fortsättningen har justitieombudsmannen anfört bland annat följande:

»Bedan tidigare har det varit på tal att upphäva bestämmelsen om kvartalsleveranser

och införa leverans månadsvis av samtliga influtna stämpelmedel.

Att en dylik reform, såvitt angår dubbla beläggningsstämplar,

har goda skäl för sig synes mig utan vidare klart. Att en stämpelförsäljare

innehar dylika stämplar i räkning torde icke innefatta tillräckligt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

9

skäl, varför lians leveransskyldighet skulle inträda endast kvartalsvis, under

det att sådan skyldighet eljest inträder minst en gång i månaden. En

dylik dubbelhet torde dessutom vara ägnad att försvåra kontrollen och

förvilla begreppen om bestämmelsernas rätta innebörd. Mera tvivelaktigt

kan det däremot synas, huruvida en förkortning av leveranstiden i fråga

om övriga stämpelmedel bör ifrågakomma. Därvidlag torde icke få förbises

de svårigheter, som i stor utsträckning härleda sig av sättet för uppbörden.

Där denna, såsom ofta är fallet, sker i en mångfald småposter och

tillsammans med uppbörd av expeditionslösen, torde det för vederbörande

stämpelförsäljare kunna med hänsyn till de krävande värv, som i allmänhet

åligga dem, bliva oskäligt betungande, om det fordras av dem, att de

skola ägna en oavlåtlig uppmärksamhet åt särskiljandet och inlevererandet

av stämpelmedlen.

För att emellertid erhålla en enhetlig bestämmelse, gällande för samtliga

stämpelmedel — något som säkerligen skulle i hög grad befordra

föreskrifternas efterlevnad och kontrollen däröver — bar det synts mig

värt att tagas i övervägande, huruvida det icke skulle innebära en lämplig

medelväg, om man bestämde, att samtliga stämpelmedel, som influtit

under en månad, skulle snarast möjligt och senast inom utgången av nästpåföljande

månad inlevereras till generalpoststyrelsen. I fråga om andra

stämplar än dubbla beläggningsstämplar synes det mig knappast innebära

någon obillig fordran, att under en månad skall medhinnas att uträkna

vad som under den föregående månaden influtit. Möjligen — och detta

gäller särskilt dubbla beläggningsstämplar — lärer det däremot kunna

komma att ifrågasättas, om icke en bestämmelse av nyssnämnda innehåll

skulle medgiva stämpelförsäljaren att under en onödigt lång tid hava

medlen under sin förvaltning. Skulle detta anses vara fallet, synes därav

väl kunna men måhända icke nödvändigt behöva föranledas ett stadgande

om kortare frist i fråga om skyldighet att inleverera medlen till generalpoststyrelsen.

Enligt vad jag har mig bekant, har inom finansdepartementet

utarbetats ett förslag till kungörelse angående skyldighet för stämpelförsäljare

att anlita postgirorörelsen, i vilket förslag, bland annat, föreskrives

skyldighet för stämpelförsäljare, som avses i 29 § i stämpelförordningen,

att hava särskilt postgirokonto (stämpelpostgirokonto) för insättning

tid efter annan med vissa korta mellanrum av influtna medel för

försålda stämplar, vilka icke av honom inköpts mot kontant betalning, så

ock av medel, som av honom uppburits såsom betalning för dubbel beläggningsstämpel

utan att vederbörande, stämpel underkastade handling samtidigt

därmed stämpelbelagts. Den sålunda ifrågasatta insättningsskyldiglieten

torde, om den anses böra komma till stånd, helt avlägsna varje farhåga

i nyss berörda hänseende. Såsom ett skäl för att icke alltför mycket

förkorta tiden för leveranserna till generalpoststyrelsen må framhållas,

hurusom det icke sällan torde inträffa, att erlagd betalning för dubbla

beläggningsstämplar finnes böra återgå exempelvis till följd av felräkning

eller av den anledningen att en gjord ansökan återtages.»

Beträffande beloppet av de säkerheter, som under år 1926 ställts för

stämpelmedel, hänvisas till eu inom generalpoststyrelsen upprättad tablå,

fogad såsom bilaga II vid detta betänkande.

Gällande föreskrifter rörande skyldighet att inleverera uppburna stämpelmedel

till generalpoststyrelsen medgiva stämpelförsäljare möjlighet att

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 7 sand. 17 höft. (Nr Hö—.in.) 2

■Statist i

Utskotta

yttrand

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

under en ganska avsevärd tid förfoga över medlen. Sålunda kan tiden för

förfoganderätten komma att uppgå, då säkerhet ställts för på kredit inköpta

stämplar, till något mer än ett kvartal och, då betalning mottagits

för dubbel beläggningsstämpel utan att vederbörande handling samtidigt

stämpelbelagts, till i det närmaste två månader. De enligt stämpelförordningen

medgivna tidsfristerna torde i regel hava fullt utnyttjats; och,

enligt vad av justitieombudsmannens ovannämnda framställningar synes

framgå, hava leveranser av stämpelmedel ej sällan ägt rum först efter

det dessa tidsfrister utlöpt.

Uppenbarligen har staten liksom i viss män även den skattskyldige ett

berättigat intresse av, att erlagda stämpelmedel utan dröjsmål inflyta i

statskassan. Nu gällande redovisningsbestämmelser medgiva otvivelaktigt

stämpelförsäljare möjlighet att under en onödigt lång tid hava medlen under

sin förvaltning. Närmast till hands kunde då synas ligga att på sätt i propositionen

nr 232 till 1921 års riksdag samt av justitieombudsmannen föreslagits

förkorta leveranstiden. Då det emellertid icke kan ifrågasättas, att

stämpelförsäljare omedelbart skulle till statsverket inleverera uppburna

stämpelmedel, utan en relativt avsevärd tidsfrist för redovisning av stämpelmedel

städse torde bliva nödvändig, lärer man icke på denna väg nå

det åsyftade målet i önskvärd utsträckning.

Ålägges åter, såsom i motionen föreslagits, stämpelförsäljare skyldighet

att å postgirokonto insätta uppburna stämpelmedel i huvudsaklig överensstämmelse

med det inom finansdepartmentet utarbetade förslaget, skulle de

mest påtagliga, av det nuvarande redovisningssystemet framkallade olägenheterna

helt avlägsnas. Stämpelförsäljaren bleve nämligen skyldig att hålla

de uppburna stämpelmedlen åtskilda från sina enskilda tillgångar och avkastningen

av skattemedlen komme att tillfalla icke honom utan, såsom ur

principiell synpunkt måste anses riktigt, det allmänna. Då stämpelförsäljaren

enligt förslaget komme att hava fri dragningsrätt å postgirokontot,

uppstår icke någon nämnvärd olägenhet till följd av att erlagd betalning

för dubbla beläggningsstämplar finnes höra återgå på grund av felräkning

eller av den anledningen att en gjord ansökan återtages.

Ehuru utskottet icke ansett sig böra närmare ingå på detaljbestämmelserna

i förslaget till kungörelse, vill utskottet likväl framhålla vilden av

att föreskrifterna icke göras mera betungande för stämpelförsäljarna än

som för vinnande av det åsyftade målet befinnes nödvändigt. Särskild uppmärksamhet

torde sålunda höra fästas vid de förslag till modifikationer,

som framställts i det av Svea hovrätt avgivna utlåtandet och vilka icke på

något sätt torde rubba grunderna i kungörelseförslaget.

Med hänsyn till det nära sammanhang föreskrifter om skyldighet att

anlita postgirorörelsen måste anses hava med de i stämpelförordningen

intagna redovisnings bestämmelserna, har utskottet funnit lämpligt att i

förordningen införes ett stadgande av det innehåll motionären föreslagit.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 11

Även. om skyldighet stadgas för .stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen,

kvarstår dock behovet av enhetliga redovisningsbestämmelser samt

av en mera effektiv kontroll över dessas efterlevande än för närvarande

kan äga rum. Vid den utredning, som kan komma att verkställas i anledning

av justitieombudsmannens förslag i dessa ämnen, synes jämväl

ett annat spörsmål böra tagas under omprövning. Såsom motionären framhållit,

torde den stämpelförsäljare medgivna rätten att mot ställande av

säkerhet erhålla stämplar i räkning hava utnyttjas i högre grad än som

påkallats av behovet, vilket företrädesvis förefinnes beträffande enkla beläggningsstämplar

och helarksstämplar. Ehuru det är sannolikt, att, i den

män stämpelförsäljares möjlighet att tillgodonjuta ränta å uppburna stämpelmedel

upphör, rätten till kredit icke kommer att begagnas i så stor omfattning

som för närvarande, synes det dock lämpligt, att såsom motionären

föreslagit denna rätt begränsas. Möjligen skulle en dylik begränsning

kunna ske på det sätt, att befogenhet tillerkändes generalpoststyrelsen

att medgiva stämpelförsäljare rätt att, utan ställande av säkerhet, på

kredit uttaga stämpelpapper till visst av generalpoststyrelsen fastställt,

efter olika stämpelförsäljares behov avpassat belopp. I vad mån härutöver

kan erfordras begränsning av rätten till kredit mot ställande av säkerhet

torde kunna bedömas först efter en ytterligare utredning av denna

fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av herr Schlyters

förevarande motion 1:115,

1) för sin del besluta,

a) att 39 § i förordningen den 19 november 1914

angående stämpelavgiften skall i nedan angiven del

erhålla följande ändrade lydelse:

39 §.

Stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar

---granskning.

Angående .skyldighet för stämpelförsäljare att anlita

postgirorörelsen förordnar Kungl. Maj:t.

b) att den ändrade bestämmelsen skall träda i kraft

den 1 juli 1927; samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, dels att

Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser rörande

stämpelförsäljares skyldighet att anlita postgirorörelsen

i huvudsaklig överensstämmelse med det inom

finansdepartementet utarbetade förslaget till kungö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

relse i ämnet, dels ock att Kungl. Maj: t måtte verkställa

utredning, huruvida icke den istämpelförsäljare

tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning må

kunna inskränkas.

Stockholm den 17 mars 1927.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Wohlin, Wigforss, Bjömsson, Schlyter,

Jönsson i Boa, Johansson i Arkösnnd, Olsson i Golvvasta, Björklund, Wahlmark,

Johansson i Hornsberg, I.ithander, Ericson i Oberga, Israel Holmgren,

Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm, Ljunggren, Johansson i Krogstorp, Werner

och Fjeliman.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

13

Bilaga. I.

Förslag

till

kungörelse angående skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Stämpelförsäljare, som avses i 29 § i förordningen den 19 november 1914

angående stämpelavgiften, är pliktig att hava särskilt postgirokonto (stämpelpostgirokonto)

för insättning av influtna medel för försålda stämplar,

vilka icke av honom inköpts mot kontant betalning, så ock av medel, som

av honom uppburits såsom betalning för dubbel beläggningsstämpel utan

att vederbörande, stämpel underkastade handling, samtidigt därmed stämpelbelagts.

Insättningen skall ske senast fjärde söckendagen efter den dag, då medlen

influtit. Insättningsskyldighet äger dock icke rum förrän minst etthundra

kronor kunna insättas.

2 §.

Inleverering av stämpelmedel, varom i 39 § i förordningen angående

stämpelavgiften finnes stadgat, skall ske över postgiro.

3 §.

Stämpelförsäljare vare befriad från skyldighet att för postgirokonto, som

avses i denna kungörelse, inbetala grundbelopp; och skola avgifter för inbetalningar

till och utbetalningar från dylikt konto, vilka verkställas av

kontoinnehavaren, förskotteras av generalpoststyrelsen och gottgöras styrelsen

av statskontoret i samma ordning, som gäller beträffande dylika

avgifter för vissa statsmyndigheter.

4 §.

Å medel, innestående å postgirokonto som i denna kungörelse avses, skall

ränta icke gottgöras kontoinnehavaren.

5 §.

Belopp, vilket såsom betalning för stämpel tillgodoförts stämpelförsäljare

genom insättning å dennes postgirokonto, skall anses såsom till stämpelförsäljaren

erlagt först då postgirokontorets meddelande om tillgodoförandet

kommit honom tillhanda.

Denna kungörelse träder i kraft den 1926.

Jfr Svensk författningssamling

1924: 378. K. F. den 11 juli 1924 ang. postgirorörelse, med ändring 1926: 108.

» 537. K. K. den 19 dec. 1924 ang. utgörandet av grundbelopp och avgifter i post
girorörelsen

för statsmyndigheter m. fl.

1926: 40. K. K. den 29 jan. 1926 ang. skyldighet för utmätningsman med flera att anlita

postgirorörelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 7 samt. 17 höft. (Nr 35—36.)

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Bilaga It.

Beloppet »t stämpelförsäljares säkerheter utgjorde under år 1926

till och med

därutöver t. o. m.

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

1.000 kronor

5.000 »

10,000 »

15.000 »

20.000 »

25.000 »

30.000 »

40.000 »

50.000 »

60.000 »

100,000 »

125.000 »

200.000 »

250.000 »

300.000 »

............. 30 st.

............. 139 »

............. 92 »

............. 32 »

............. 19 »

............. 13 »

............. 13 »

............. 12 »

........... 3 »

............. 6 »

............. 4 »

.............. 1 »

.............. 1 »

.............. 2 »

.............. 1 »

Summa 368 st.

Stockholm, Isaac Mareng’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:116 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående införande av skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen m. m. s. 8 i texten