Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5
1927-05-05 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1927:5, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1927 kl. 5 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i
anledning av väckt motion, 1:125, angående vissa av enskilda
föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningarnas
inordnande under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 125, hava herr Leander m. fl. hemställt, att riksdagen
ville besluta att anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att
de nöjestillställningar, som anordnas av enskilda föreningar eller klubbar,
men som i verkligheten äro av offentlig art, måtte komma att falla under
samma bestämmelser, som gälla för andra liknande offentliga tillställningar.
Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
I andra kammaren har en likalydande motion väckts (11:73). Andra
kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket denna motion hänvisats, har
över motionen inhämtat yttranden från statens biografbyrå, överståthållarämbetet
för polisärenden, som hört polismästaren i Stockholm, poliskammaren
i Göteborg, barnavårdsnämnden i Stockholm, som hört kyrkliga
socialrådet i Stockholm och stiftelsen Unga kvinnors värn, barnavårdsnämnden
i Göteborg samt Arbetarnas Bildningsförbund, och har utskottet, som
fått taga del av dessa yttranden, fogat dem vid detta yttrande som bilagor.
Av den utredning, som förebragts i detta ärende, framgår, enligt utskottets
mening, att beträffande filmen det förhållandet när som helst kan inträffa,
att gällande förordning om censur de facto upphäves genom anlitande
av samma utvägar som i det i motionen omnämnda fallet Potemkin.
Utan att i övrigt ingå på detta speciella fall, anser utskottet dock, att det
exempel, som härigenom givits på hur relativt lätt det är att under nuvarande
förhållanden sätta den samhälleliga filmkontrollen ur spelet, är
värt att uppmärksammas. Man behöver icke överdriva farorna i denna
möjlighet för att anse det orimligt, att samhället utan vidare skulle finna
sig i att gällande lag på detta område faktiskt blir betydelselös. Om och
hur statsmakterna böra reagera inför detta, må bli en fråga, som aktualiseras,
sedan en auktoritativ undersökning blivit verkställd. Att man här rör
sig på ett område, där all möjlig hänsyn måste tagas till de stora värden,
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 12 samt. 2 avd. 3 höft. (Nr 5—6.) 1
Motionen.
Yttranden.
Utskottet.
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
som finnas inneslutna i en föreningsrätt, vilken med fog kan åberopas av
lojala sammanslutningar såsom skydd mot obehörigt övervakande, står utom
all diskussion. Det må emellertid ankomma på den undersökning, som utskottet
förutsätter blir verkställd, att med beaktande av detta söka nå målet.
Vad beträffar de i motionen omnämnda dansklubbarna, är för utskottet
samma resonemang som i det föregående avgörande. Det torde nämligen
vara ovedersägligt, att det florerar ett ganska intensivt nöjesliv, vilket faktiskt
är offentligt, men som genom att skydda sig med en florstunn mask av
klubbverksamhet lyckas undandraga sig den kontroll, vilken lagstiftningen
förutsätter skall gälla alla i realiteten offentliga nöjestillställningar. Även i
detta fall sättes alltså såväl lagens avsikt som bokstav i hög grad ur kraft.
När utskottet i konsekvens med sin i det föregående uttalade mening anser,
att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet av riksdagen bör fästas på detta förhållande,
vill utskottet samtidigt kraftigt betona betydelsen av att det lojala
föreningslivets rättigheter alltjämt värnas.
Då man emellertid, som i det föregående anförts, här rör sig på ett synnerligen
ömtåligt lagstiftningsområde och frågan måste prövas med hänsyn
till många viktiga intressen, kan utskottet icke förorda andra åtgärder
än en utredning, vars resultat i sinom tid må av riksdagen prövas.
Utskottet får alltså, med åberopande av vad ovan anförts, föreslå,
att första kammaren för sin del ville besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta
om utredning och för riksdagen framlägga förslag
rörande de åtgärder, som, utan att kränka de legitima föreningarnas
rätt, kunna vidtagas i syfte att sådana av klubbar
och sammanslutningar anordnade förevisningar och nöjestillställningar,
som i verkligheten äro av offentlig art, må kunna
inordnas under för det offentliga nöjeslivet gällande bestämmelser.
Stockholm den 5 maj 1927.
På utskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Österström, Julin,
Larsén, N. A. Nilsson, östrabo, Sandén, Henrik Andersson, Georg Däld.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
3
Bil. 1.
Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Med anledning av utskottets hemställan till herr statsrådet och chefen för
kungl. ecklesiastikdepartementet den 11 februari 1927 anbefalld att yttra sig
över av herr Pehrsson i Göteborg i andra kammaren väckt motion (n:r 73)
angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjtstillställningars
inordnande under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar,
får statens biografbyrå härmed anföra följande.
Ehuru motionen åsyftar tillställningar av mångahanda slag, lärer det få
anses ligga i sakens natur, att byrån inskränker sig till att yttra sig om
filmförevisningar under sådana omständigheter, som i motionen omförmälas.
Givetvis måste byrån anse det vara ett flagrant missförhållande, att dess
beslut skola kunna kringgås på det sätt, som i mycket stor utsträckning kommit
till synes i fråga om filmen »Pansarkryssaren Potemkin». I Stockholm
torde denna för offentlig förevisning i Sverige förbjudna film ha visats för
5- å 6,000 personer, vilka inskrivit sig såsom medlemmar i föreningen Arbetarekultur,
som arrangerade förevisandet av filmen, och vilka för detta ändamål
erlagt en årsavgift av 50 öre pr person. Vid filmförevisningarna upptogs,
enligt polisarapporten, särskilt entréavgift av 1 krona. I Göteborg, där
en förening med samma namn anordnade förevisningar av samma film, synes
åskådareantalet likaledes ha varit mycket stort. Årsavgiften för medlemskapet
utgjorde där endast 25 öre och gällde vid ifrågavarande tillfällen även
såsom inträdesavgift. Föreningen i Göteborg hade, enligt av Göteborgspolisen
verkställd undersökning, bildats redan innan »Potemkin» uppfördes, men,
heter det i polisrapporten, »sedan det några dagar före tillställningarna härstädes
blivit känt, att föreningen skulle anordna dessa, hade omkring 1,500
personer, huvudsakligast anhöriga och arbetskamrater till förutvarande medlemmar,
anmält sig till och fått inträde i föreningen, vars medlemsantal nu
(den 25 november 1926) uppginge till något över 4,000, som alla vore antecknade
i dess medlemsmatrikel». På ett flertal andra platser i landet ha under
liknande förhållanden förevisningar av Potemkinfilmen anordnats. I regel
synas föreställningarna ha varit annonserade i dagspressen.
Det må tilläggas, att i Stockholm i februari i år under snarlika omständigheter
visats en annan längre film, »Dödens vik», vilken alls icke varit föremål
för statens biografbyrås granskning.
Att dylik massförevisning av ogranskad eller för offentligt framförande
förbjuden film icke kan med jämnmod ses av det svenska biograffacket, säger
sig självt. Ett fortsättande på den inslagna vägen ligger, i synnerhet i
händelse anhängiggjorda åtal resultera i friande överrättsdomar, full väl inom
sannolikhetens gränser och skulle då kunna komma att innebära, att just de
av statens biografbyrå förbjudna filmerna skulle, till de lojala biografägarnas
ekonomiska skada, bli de största slagnumren i kampen om publiktillströmningen.
Ej minst i betraktande av de skatteförhållanden, som i motionen påpekas,
är denna möjlighet förtjänt av att noggrant tagas i betraktande.
Om en förening med tusentals medlemmar skall för dessa få utan lagliga
hinder arrangera dylika förevisningar av för offentligheten förbjuden film,
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
synes å ena sidan intet hinder möta för att varje svensk medborgare, som
förfogar över en tjugofemöring — eller varför icke lika väl över en tioöring
eller en femöring — ansluter sig till en dylik förening, och å andra sidan
den av motionären framhållna möjligheten vara fullt rimlig, att dylika föreningar
kunna bildas i uteslutande syfte att förevisa av statens biografbyrå
förbjudna filmer. Att, därest sakerna skulle utveckla sig blott någorlunda
efter dylika riktlinjer, alldeles ohållbara förhållanden skulle inträda, torde
ej behöva närmare utvecklas. Ehuru det är visst, att en publik med vissa
högre omdömes- och bildningskvalifikationer mycket väl kan tåla att se åtskillig
film, som blir för offentliga förevisningar förbjuden, är det å andra
sidan uppenbart, att i fråga om en icke sålunda kvalificerad publik för den
andliga folkhälsan skadliga filmer förbli precis lika skadliga, vare sig de
föreställningar, under vilka de visas, formellt ha karaktär av offentliga eller
enskilda sådana. Det finns — för att anföra blott ett enda exempel — ej
så få omsorgsfullt och med ohygglig realism utarbetade filmer, som i de
ruskigaste detaljer framställa veneriska sjukdomar. En dylik film kan på
goda grunder vara förbjuden för vanliga offentliga föreställningar. Den kan
naturligtvis utan fara för åskådarna uppspelas inför t. ex. Svenska läkaresällskapet
vid en dess sammankomst, men vid en »enskild» föreställning,
anordnad av en efter mera tillfälliga grunder hopsamlad publik på tusentals
personer, skulle den utan minsta tvivel medföra alldeles samma menliga,
nervskakande verkningar, som om den uppfördes offentligen. Detta i
synnerhet, om bland åskådarna befunne sig t. ex. unga flickor. Ty vad hindrar,
att så kunde vara fallet? Eller vad hindrar, att även barn medföras till
förbjudna filmer av det ena eller andra slaget, vilka kunna komma att visas
vid »enskilda» massförevisningar?
Statens biografbyrå måste, med hänsyn till vad ovan anförts, till fullo vitsorda
behovet av åtgärder mot »enskild» massförevisning av förbjudna
filmer.
Då det emellertid gäller att finna rätta formen för lagändring i förevarande
avseende, är det önskligt, att barnet icke må utkastas med badvattnet. Huruvida
eu sådan ändring av § 13 i ordningsstadgan för rikets städer, som
motionären ifrågasätter, i andra avseenden må befinnas påkallad, anser sig
byrån, såsom ovan sagts, icke här ha att bedöma. För sådan eventualitet
skulle ifrågavarande paragraf förmodligen erhålla ett tillägg, vari även filmförevisningar
kunde omnämnas. Men det synes byrån, att i fråga om filmförevisningar
denna väg borde beträdas endast i det fall, att rättelse av missförhållandena
icke på annat sätt anses kunna vinnas, Ty utan tvivel skulle
rätt mycket onödigt besvär kunna vållas såväl enskilda som polismyndigheterna
därigenom, att massor av mestadels harmlösa filmförevisningar vid
legitima föreningars och klubbars sammanträden och samkväm måste på
förhand anmälas för polisen. Enligt byråns åsikt vore det, vad filmförevisningarna
beträffar, vida enklare och mera tilltalande att helt enkelt i biografförordningen
föreskriva, att all film, som visas vid enskilda föreställningar,
vilka bevistas av mer än ett visst fixerat antal personer, måste vara
godkänd av statens biografbyrå. För att en dylik bestämmelse skall bli effektiv,
måste då åskådareantalet sättas ganska lågt, högst till 50 personer. Följande
förslagsformulering göres härmed. I kungl. förordningen den 22 juni
1911 erhåller mom. 1 i § 4 följande utvidgade lydelse:
»Vid föreställning, som avses i § 1, liksom även vid föreställning, som
år att anse såsom enskild, men vid vilken mer än femtio personer äro när
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
5
varande, må ej förevisas bilder, såvida de icke dessförinnan blivit efter verkställd
granskning godkända i den ordning här nedan sägs.»
Härmed skulle i förevarande avseende med all sannolikhet den åsyftade
effekten, åtminstone i allt väsentligt, uppnås, men för ändamålet behövde
endast ett minimum av tvång tillgripas. Det är nämligen att märka, att jämlikt
förordningens § 13 Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens
tillämpning, och att dylik dispens torde kunna, för viss tid eller
tills vidare, komma de föreningar till godo, vilka kunde hava olägenhet av
den ovan föreslagna bestämmelsen, och om vilkas lojala syften tvivel icke
kunde råda. Filmförevisning i sammanhang med föreläsning vid läroanstalt
är i § 13 redan nu undantagen från den allmänna kontrollen.
Då det från något håll, dock icke i här förevarande sammanhang, gjorts
gällande, att rätten att »enskilt» förevisa förbjuden film skulle utgöra ett
behövligt korrektiv gentemot misstag från statens biografbyrås sida vid filmbedömningen,
torde denna rätt få anses tillbörligt tillgodosedd genom möjligheten
att förevisa filmen för femtio omdömesgilla personer åt gången. För
övrigt äger ju den, som får en film förbjuden, klagorätt hos Kungl. Maj:t,
vilket måhända i och för sig får anses vara korrektiv nog mot eventuella
misstag; och vad den i utlandet bosatte filmaffärsman beträffar, som å statens
biografbyrå lät granska »Pansarkryssaren Potemkin», erhöll han efter
förbudet uttryckligen hänvisning till denna redan förut av honom väl kända
besvärsrätt, men förklarade att han icke fann skäl att begagna sig därav.
Stockholm den 9 mars 1927.
GUNNAR BJURMAN.
Gösta Montelin. Marie Louise Gagner. J. Billström.
Bil. 2.
Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt överstathållarämbetet för polisärenden att till
Eder avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion (nr 73)
angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningars
inordnande under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar,
får överståthållarämbetet härmed åberopa innehållet i bifogade av
polismästaren avgivna yttrande.
Stockholm den 10 mars 1927.
CARL HEDERSTIERNA.
Robert Sällberg.
Yttrande
över en i riksdagens andra kammare väckt motion, n:r 73, angående vissa
av enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningars inordnande
under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
I motionen erinras att de författningsbestämmelser, som avse att reglera
det offentliga nöjeslivet, öppet kringgås genom bildande av föreningar eller
klubbar, för vilkas medlemmar anordnas tillställningar, som under sken av
enskild karaktär dock i verkligheten äro offentliga. Tillställningarna undandragas
härigenom polismyndighets uppsikt, förbjudna filmer uppföras och
kommunerna gå förlustiga nöjesskatten.
I Stockholm har sedan någon tid tillbaka förekommit ett stort antal tillställningar,
vilka kunna hänföras till det slag, som åsyftas i motionen. Både
biografförevisningar samt dans- och cirkustillställningar (tjrkesboxning) hava
anordnats under dylika former. Medlemskap i en för sådant ändamål bildad
förening vinnes genom erläggande av en obetydlig avgift och i övrigt utan
andra formaliteter än anmälan av den betalandes namn. Avgiften är icke
något annat än en del av biljettpriset, och föreningen, som praktiskt taget
är tillgänglig för vem som helst, tiar icke något annat ändamål än att möjliggöra
tillställningarnas anordnande för allmänheten utan tillstånd. Allmänheten
har således i verkligheten, ehuru formellt på indirekt väg, fått tillträde
till dessa föreställningar.
Det kan ju synas underligt, att sådant kan få fortgå utan någon påföljd,
men det bar visat sig, att myndigheterna stå maktlösa. I upprepade fall, då
åtal anställts, har detsamma ogillats, enär det icke kunnat visas annat än att
tillställningen anordnats endast för medlemmar av den ifrågavarande föreningen.
Sådant avgörande har förekommit även i högre instans med den
naturliga påföljden, att det illojala tillvägagångssättet fått ökad användning.
De stora lokalerna i Cirkus och Auditorium kunna vara fullsatta med »föreningsmedlemmar»,
som åskåda föreställningarna. Det har visat sig, att sådana
föreningar kunna få tusentals medlemmar, vilkas enda uppgift i denna
egenskap är att lösa biljetter till tillställningarna.
Det är tydligt, att på den sålunda inslagna vägen kunna väntas många
efterföljare, särskilt som den erbjuder stora vinstmöjligheter för arrangörerna.
Den förbjudna frukten är begärlig, och sensationella saker hava alltid
sin publik. I något främmande land lär tillverkning av pornografiska filmer
ha blivit en lönande affär, och det är väl icke uteslutet, att den öppnade
friheten från censur i vårt land kan fresta till införskaffande av även dylika
filmalster. Man kan ju också tänka sig eu förening med den allmänna uppgiften
att möjliggöra förevisning av förbjudna eller ocensurerade filmer av
allehanda slag. Ett sådant företag skulle framgångsrikt kunna konkurrera
med andra biografer icke endast genom sina program utan tack vare friheten
från nöjesskatten även med lägre avgifter.
Det sista försöket här i Stockholm att genom åtal vinna rättelse i nämnda
missförhållande gällde nyligen anordnade filmförevisningar å Auditorium,
tillgängliga för »medlemmar av föreningen Arbetarekultur». Där förevisades
en film med ämne från ryska revolutionen, kallad Potemkin, vars förevisande
vid offentliga föreställningar förbjudits av statens biografbyrå. I november
förra året gåvos tre sådana föreställningar för tillhopa omkring 4,000
åskådare.
En förening med namnet Arbetarekultur lär ha funnits för åtskilliga år
sedan men därefter legat nere. Denna förening eller rättare sagt dess namn
utnyttjades nu för berörda ändamål, och de många nya »medlemmar» den
erhöll i detta sammanhang hade uppenbarligen icke någon annan uppgift
än att vara åskådare vid ifrågavarande förevisningar.
Nyssnämnda åtal blev emellertid av polisdomstolen ogillat med den motive
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
7
ringen, att föreställningarna icke finge anses hava varit offentliga. Att vinna
en avgörande ändring i de anmärkta förhållandena genom åtal är tydligen
icke möjligt. Även om ett dylikt åtal skulle komma att bifallas av hovrätten
eller högsta domstolen, så är det dock tvivelaktigt, om därigenom skulle kunna
erhållas ett prejudikat av erforderlig räckvidd. Utgången i ett visst fall kan
vara beroende av särskilda omständigheter och i ett annat i det väsentliga
liknande fal! komme utslaget kanske att gå i annan riktning.
Det är därför enligt min mening nödvändigt att rättelse åstadkommes genom
lagstiftningen. Vår framskridna kultur kräver till skydd särskilt för
det uppväxande släktet en effektiv kontroll över det offentliga nöjeslivet, och
det är högst angeläget, att gränserna mellan privatlivet och det offentliga
livet i författningarna uppdragas tydligare än som skett genom de nuvarande
uttryckssätten, så att kontrollen får erforderlig och åsyftad omfattning. Jag
är icke beredd att nu närmare uttala mig i frågan, huru författningsändringarna
böra åstadkommas, men det synes vara uppenbart, att en betydande
gränsförskjutning i nämnda hänseende kan genomföras utan något intrång
på sådana sällskap och föreningar eller andra sammanslutningar, som med
skäl kunna göra anspråk på att anses hänförliga till privatlivet.
Stockholm den 7 mars 1927.
G. HÅRLEMAN.
Bil. 3.
Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Med överlämnande av ett tryckt exemplar av en inom andra kammaren
väckt motion, nr 73, angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar
anordnade nöjestillställningars inordnande under gällande bestämmelser för
offentliga tillställningar har Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet i remiss
den 23 februari 1927 anbefallt poliskammaren att över motionen avgiva yttrande
till utskottet.
Med anledning därav får poliskammaren anföra följande:
Den 20 och 21 november samt den 6 och 7 december 1926 iörevisades å
cirkuslokalen Lorensberg i Göteborg filmen »Pansarkryssaren Potemkin»,
vilken film enligt meddelande från föreståndaren för statens biografbyrå
undergått granskning av byrån och därvid förbjudits för offentlig förevisning
i Sverige. En avskrift av de vid föreställningarna tillhandahållna
programmen bifogas. Förevisningarna anordnades av »Föreningen
Arbetarkultur», som enligt företedda stadgar har till ändamål att bland
arbetarna åstadkomma kulturell förströelse dels genom att arrangera föreläsningar,
teater- och musikaftnar och dels genom främjande av amatörteater,
startande av sångkörer och dylikt. Såvitt utrönas kunde, försåldes inga
biljetter till förevisningarna till andra personer än dem, som innehade medlemskort
i föreningen, och tillträde till förevisningarna lämnades endast dem,
som innehade både medlemskort och inträdesbiljett.
Då förevisningarna sålunda vore att anse såsom icke offentliga, ansåg sig
poliskammaren icke kunna ingripa mot deras avhållande eller förordna om
åtal mot anordnama.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Enligt vunnen erfarenhet är filmförevisning förbunden med stor risk i
eldfarehänseende. Det synes därför, att filmförevisning, som genom allmän
tidning, anslag eller annorlunda kungöres, eller vartill inträdeskort försäljes
eller avgift på ett eller annat sätt fordras, begäres eller mottages, och till
vilken en större tillströmning av åskådare sålunda kan förväntas, aldrig
borde få äga rum, utan att polismyndigheten därtill lämnat tillstånd och
kommit i tillfälle att meddela erforderliga ordnings- och säkerhetsföreskrifter.
Därest ett sådant stadgande anses för vittgående, torde dock i säkerhetens
intresse och till undvikande av alt det med biografcensuren avsedda ändamålet
eluderas böra stadgas, att biografbilder, som vid verkställd granskning
ej blivit godkända för offentlig förevisning, ej heller eljest få förevisas
vid föreställning, som genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres,
eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt
fordras, begäres eller mottages. överträdelse torde böra medföra påföljd
enligt §§ 8 och 9 i biografförordningen och skyldighet att erlägga nöjesskatt
enligt kungl. förordningen den 30 maj 1919.
Huruvida, därest ett sådant stadgande utfärdas, risk kan föreligga för att
olämpliga biografbilder, som ej underställts censur, komma att förevisas vid
föreställningar, som ej äro alt anse som offentliga, kan poliskammaren ej
bedöma.
Boxningstävlingar har poliskammaren ansett hänförliga till sådana tillställningar,
som enligt bestämmelsen i § 13 punkt 2 av ordningsstadgan för
rikets städer ej få äga rum offentligt, utan att tillstånd därtill lämnats. En
hela riket omfattande sammanslutning, kallad Svenska boxningsförbundet,
har antagit vissa tävlingsregler för boxning. Poliskammaren har vid flere
tillfällen lämnat här i staden befintliga boxningsklubbar, anslutna till förbundet,
tillstånd att anordna offentliga tävlingar mellan amatörboxare enligt
nämnda regler. Vid dessa tävlingar har ordningen aldrig blivit störd, ej
heller har någon anledning förelegat till ingripande med stöd av bestämmelserna
i punkterna 5 och 6 i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer.
Vid olika tillfällen har förfrågan gjorts hos undertecknad, polismästare,
huruvida ansökan om tillstånd till anordnande av offentlig boxningstävling
mellan professionella boxare komme att bifallas, vilka förfrågningar alltid
nekande besvarats. I ett fall har formlig ansökan om tillstånd till sådan
tillställning ingivits till poliskammaren, vilken ansökan blev av poliskammaren
avslagen. Besvär anfördes ej över poliskammarens beslut.
Tävling mellan professionella boxare har vid ett par tillfällen härstädes
anordnats, därvid tillträde lämnades endast för medlemmarna i en förening.
Poliskammaren har föranletts att vägra anordnandet av offentlig boxningstävling
mellan professionella boxare av den anledning, att olägenheter i ordningshänseende
kunna befaras på grund av den med sådana tillställningar
förbundna reklamen och sensationen. Dessa tillställningar, som hava till
ändamål att förskaffa anordnare och uppträdande så stor inkomst som möjligt
och ofta givas karaktär av revanchematcher mellan boxare, vilka förut
tävlat med varandra, torde vara av ringa idrottsligt intresse, i synnerhet som
det ej torde vara uteslutet att professionella boxare för att få anledning till
anordnande av ytterligare revanchematcher på förhand avtala, huru tävlingen
skall utfalla och därefter rätta sitt uppträdande.
På grund av dessa skäl synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke förbud
borde stadgas mot anordnande av offentlig boxningstävling mellan professionella
boxare. Ett sådant stadgande torde kunna förbindas med föreskrift,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 9
att, därest mellan professionella boxare anordnas icke offentlig tävling, vilken
genom allmän tidning eller annorledes kungöres, eller vartill inträdeskort
försäljas eller avgift på ett eller annat sätt fordras, begäres eller emottages,
anordnare är skyldig erlägga nöjesskatt.
Sedan någon tid tillbaka pågår vid Göteborgs polisverk utredning rörande
de inom staden befintliga föreningar eller klubbar, som anordnat dans. Utredningen
avser, huruvida de olika sammanslutningarna haft styrelse, stadgar,
medlemsförteckning, huru medlem haft att legitimera sig vid danstillställningarna,
huruvida annan än medlem därvid lämnats tillträde, och de
därvid erlagda avgifterna m. in. Om det kan ådagaläggas, att andra än
medlemmar i sammanslutningarna mot ersättning lämnats tillträde till tillställningarna,
kommer åtal att äga rum mot de personer, som kunna anses
ansvariga, för att de utan tillstånd anordnat tillställningarna. Därest anordnarna
bliva fällda till ansvar, kan även nöjesskatt av dem uttagas.
Utredningen avser även att ådagalägga, hurudan ordningen varit vid tillställningarna
samt beskaffenheten av de använda lokalerna. I de fall. då
mindre god ordning varit rådande, synes detta till stor del hava varit beroende
därpå, att flere personer lämnats tillträde till lokalerna, än dessa
lämpligen borde upplåtas för. I fråga om lokalernas beskaffenhet har i ett
flertal fall visat sig, att dessa varit långt ifrån tillfredsställande. Rapporter
härom hava avlämnats till stadens hälsovårdsnämnd för den åtgärd, som
kunde påkallas med anledning av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan § 8
mom. 6. Vid senaste sammanträdet med hälsovårdsnämnden voro ägarna
till sex fastigheter, inom vilka danslokaler upplåtits, inkallade inför nämnden
och fingo sig förelagt att efter viss tid vid vitespåföljd icke vidare upplåta
ifrågavarande lokaler för danstillställningar, försåvitt icke lokalerna blivit
så anordnade,
att fullt nöjaktig luftväxling kan ske;
att lätt åtkomliga, väl upplysta klosetter och urinoirer i erforderligt antal
stå till förfogande för dem, som besöka lokalen;
att särskilt utrymme finnes för ytterkläders förvarande;
att sanitär olägenhet ej uppstår genom lokalens överfyllnad av människor,
utan att varje person, som lämnas tillträde till lokalen, erhåller minst
5 kubikmeters luftvolym; samt
att sanitär olägenhet ej uppstår genom osnygghet, buller eller på annat sätt.
Därest så skulle visa sig erforderligt, torde hälsovårdsnämnden vidtaga
åtgärder för att få fastställda särskilda föreskrifter för danslokaler med stöd
av § 30 i hälsovårdsstadgan.
Enligt uttalande av ägarna till nämnda fastigheter, inom vilka danslokaler
upplåtits, komma fem av lokalerna icke vidare att för sådant ändamål upplåtas,
och i den sjätte lokalen komma åtgärder att vidtagas i enlighet med
hälsovårdsnämndens föreläggande.
Poliskammaren förväntar sig, att genom den pågående utredningen och
i följd därav vidtagna åtgärder de huvudsakliga olägenheterna av dansklubbarnas
verksamhet skola kunna stävjas, i den mån så kan ske genom ingripande
från ordnings- och hälsovårdsmyndigheternas sida.
Sammanslutningar, som anordna dans, finnas av vitt skild beskaffenhet.
Förutom de vanliga dansklubbama, i vilka i allmänhet endast modern dans
idkas, finnas folkdanslag för övning av landskapsdanser, föreningar för
idkande av äldre dans, samt sammanslutningar, i vilka vissa sammanträden
helt eller delvis ägnas åt dans, såsom idrottssällskap, segelsällskap m. in.
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Dansskolorna bruka vissa veckodagar anordna s. k. fri dans för sina elever,
därvid tillträde lämnas även för deltagarna i föregående kurser.
Det torde vara vanskligt att beträffande s. k. dansklubbar vidtaga sådana
åtgärder, som motionen åsyftar, utan att därigenom ingrepp göres mot sammanslutningar,
som man ej avsett.
Göteborg i poliskammaren den 4 mars 1927.
MARTIN KJELLIN.
/ Erik Palmgren.
Avskrift.
Program
för Föreningen Arbetar-Kulturs Kulturella afton i Cirkus.
Ämnet till Potemkinfilmen är taget ur ett protokoll, funnet i den kejserliga
marinens arkiv och efter hand bearbetat för filmen efter originalfotografier i
Moskvas historiska museum. Konstnärerna, som skapat detta utomordentliga
verk, kalla sig helt anspråkslöst: »Medlemmar av konstnärsteatern i
Moskva och organisationen för proletkult».
Bakgrunden till handlingen i Potemkinfilmen är det revolutionära Rysslands
kamp mot tsarismens despoti. Den egentliga handlingen är byggd på
den historiska händelsen, myteriet på pansarkryssaren Potemkin.
År 1905 gjorde Svarta Havskryssaren »Potemkins» manskap myteri. Direkta
orsaken var den att de tvungos att äta soppa kokt på ruttnande kött
och krälande av maskar. Skeppsläkaren, helt i händerna på befälet, fixerar
genom sin lup de fingerlånga maskarna och förklarar att köttet är alldeles
utmärkt. Manskapet gör total matstrejk, en scen visar den tomma matsalen
och inspektionsofficerns förbittrade ansikte. Alle man på däck, amiralen
vill tala till manskapet. Man glömmer icke lätt det järnhårda paralytiskt
orörliga officersansiktet, när amiralen, en god symbol för det tsaristiska
Rysslands fruktansvärda kalla likgiltighet för mänskliga känslor och annat
bosch, stiger upp för kajuttrappan. Innan han börjar tala, härskar absolut
stillhet. Han talar varken mycket eller länge. »De av er som vilja äta
maten träda tillbaka ur ledet, de övriga stå stilla.» Ett rätt stort antal undfallande
eller gemena figurer, som voro valda med mycket stor omsorg, betyga
sin rojalism, huvudmassan rör varken hand eller fot. Underofficerare
och kejsartrogna kasta ett segel över en pluton och göra allt i ordning till
arkebusering. Måhända är detta det fruktansvärdaste ögonblicket i filmen,
när man ser hur en del av männen under seglet svikta och falla på knä
inför de höjda gevären. Men i samma sekund som kommandot fyr bryter
ett skri fram över matrosen Korolenkos läppar. Han har svingat sig upp
på en kanon och skriker med dånande och ångestfull röst: Bröder skjut icke!
Gevären darra, samma kommando, samma förtvivlade skrik, en sviktande
sekund och vapnen vändas mot officerarna. En vild strid där officerarna
skjutas eller kastas överbord. Korolenko faller. Jublande och i full flaggskrud
anlöper »Potemkin» Odessas redd, hundratals små lätta farkoster
lastade med livsmedel av alla slag flyga dem till mötes, med skeppsslupen
för med sänkt flagg Korolenkos lik i land, och folket i hamnen, tras- och
halvproletärer och en och annan borgare, håller vaka vid hans stoft där det
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 11
ligger under uppspänd segelduk med händerna knäppta kring det tända vaxljuset.
Men med den gryende dagen komma kosackerna, deras tunna linje, som
maskinmässigt höjer och sänker gevären till eld och omladdning, skrider
obevekligt som ödet från terrass till terrass, man ser till slut endast skuggorna
av den marscherande raden och människorna som tumla och stappla om
varandra i panisk och fåfäng flykt. Aldrig kan man glömma den kvinnas
förtvivlade lejoninneanlete, som, när hon ser att flykt är fåfäng, tar sitt barn
i famnen, marscherar upp mot den skridande linjen och ropar om barmhärtighet,
barmhärtighet och faller.
Till svar på massakern öppnar »Potemkin» eld mot guvernörspalatset,
gesimser och marmorståt splittras som porslin under kryssarens kanoner,
men redan är den övriga Svartahavseskadem under väg, »Potemkin» måste
ut att möta dem, att undkomma är otänkbart, och för full fart länsa upprorsmännen
mot sitt öde. Musiken illusionerar maskinens stamp, manometern
svänger upp till hundra, kommandot klart till skott är givet och
männen vid kanonerna omfamna varandra hastigt en sista gång. Men under
tiden flaggar från »Potemkins» master i grella färger: »bröder, skjut icke,
förenen er med oss». Och se, den oerhörda spänningen utlöses i en suck av
lättnad, när »Potemkin» bejublad och oskadd gör sin triumffärd mitt igenom
den tsaristiska eskadern för att slutligen efter ensamma men säkert
»stolta» färder på Svarta Havets väldiga spegel, interneras i rumänsk hamn.
Rätt avskrivet betygar:
Göteborg i poliskammaren den 2 mars 1927.
Ex officio:
Erik Palmgren.
Bil. U.
Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
I skrivelse till Stockholms stads barnavårdsnämnd den 11 februari 1927
har utskottet anhållit om barnavårdsnämndens yttrande över en i andra kammaren
av herr Pehrsson i Göteborg väckt motion, nr 73, angående vissa av
enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningars inordnande
under gällande bestämmelser för offentliga nöjestillställningar.
Barnavårdsnämnden får med anledning härav anföra följande.
I motionen anföres, att barnavårdsnämnderna i rikets båda största städer
torde hava erfarenheter av vådan av i motionen omnämnda dansklubbar för
särskilt de unga flickorna.
Barnavårdsnämnden har med anledning härav anmodat tvenne i samarbete
med nämnden stående institutioner på den förebyggande ungdomsvårdens område,
nämligen kyrkliga socialrådet för Stockholm och stiftelsen Unga kvinnors
värn att delgiva nämnden sina erfarenheter angående de förhållanden,
om vilka i motionen är fråga; och får nämnden härmed i bestyrkt avskrift
överlämna av socialrådet och nämnda stiftelses styrelse avgivna yttranden.
Vidare har på nämndens föranstaltande verkställts undersökning vid stadens
folkskolor och fortsättningsskolor för utrönande av huruvida bland lärarpersonalen
och de äldre lärjungarna förekomme kännedom om tillvaron av
dylika dansklubbar ävensom huruvida lärjungar plägade besöka sådana
klubbar.
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Av den sålunda verkställda utredningen ävensom av vad nämnden från annat
tillförlitligt håll inhämtat synes framgå, att enskilda dansklubbar i egentlig
mening icke vunnit större utbredning inom huvudstaden, men väl att av
olika för andra ändamål bildade sammanslutningar anordnas enskilda danstillställningar,
i vissa fall på regelbundna tider och i samma lokaler, att även
ungdom i skolåldern besöker ifrågavarande tillställningar, att särskilt bland
flickorna många varit påfallande unga, att bland ynglingarna en del varit
märkbart påverkade av rusdrycker, samt att de hygieniska förhållandena i
flera lokaler äro otillfredsställande. Avgifterna för inträde eller medlemskap,
»passiv medlem utan rösträtt» såsom det vanligen beter, synes växla mellan
en och två kronor per gång och torde med hänsyn till den merendels störa
frekvensen och de antagligen jämförelsevis låga omkostnaderna i allmänhet
tillföra vederbörande goda inkomster, viket t. ex. för eu förening med dålig
ekonomi givetvis är ägnat att innebära en särskild lockelse att på detta sätt
bereda sig tillgångar.
Barnavårdsnämnderna hava genom den från och med år 1926 gällande
lagen om samhällets barnavård ålagts att taga befattning med vanartad ungdom
upp till 18 års ålder. Att detta ställer särskilt stora krav på dessa myndigheter,
i synnerhet i de större städerna, är uppenbart. Sålunda har barnavårdsnämnden
i Stockholm under år 1926 sett sig nödsakad att för skyddsuppfostran
omhändertaga ett trettiotal flickor i 15-årsåldern och däröver, de
flesta på grund av osedligt levnadssätt. Försöken att tillrättaföra dessa flickor
komma att förorsaka det allmänna betydande utgifter. Av utredningen i dessa
fall synes framgå, att nöjeslivet i dess nuvarande gestaltning innebär eu verklig
fara för särskilt den kvinnliga ungdomen. I åtskilliga av de ifrågavarande fallen
har det varit påfallande, huru blinda och aningslösa flickornas föräldrar
stått inför det, som deras döttrar varit med om. Över huvud torde det kunna
sägas, att den äldre generationen, vilken icke känner den sedliga förslappning,
som faktiskt råder inom vissa kretsaT, är benägen att underskatta de allvarliga
faror, som nu till dags hota unga oerfarna flickor särskilt i de stora städerna.
Ett nog så tydligt vittnesbörd om dessa faror utgör det förhållandet, att åldern
för unga flickors hemfallande åt prostitution är stadd i sjunkande. Samma
tydliga tendens till nedgång företer även åldern å ogifta förstföderskor, med
vilka barnavårdsnämnden genom barnavårdsmannainstitutionen hava att taga
befattning.
Införande av ytterligare kontroll eller meddelande av strängare föreskrifter
beträffande offentliga nöjestillställningar, särskilt offentlig dans (t. ex. bestämmelse
att ungdom under en viss ålder, som ej åtföljes av målsman, icke
må lämnas tillträde till dylik tillställning), lärer emellertid, enligt vad erfarenheten
från andra håll utvisat, med säkerhet komma att medföra ytterligare
utveckling av de myndigheternas (polismyndigheten och barnavårdsnämnden)
uppsikt undandragna slutna och enskilda, men i verkligheten offentliga nöjestillställningama.
Det är därför tydligt, att om man till ungdomens skydd vill
söka att åstadkomma ett höjande av det offentliga nöjeslivet, det först måste
beredas möjlighet att ingripa mot missförhållanden vid sådana »enskilda»
nöjestillställningar, om vilka ovan varit fråga. Det synes icke vara försvarligt
att låta ungdom, stundom med hjälp av äldre personer, vilkas enda intresse
är den rena egennyttan, få anordna vilka nöjestillställningar som helst utan
varje uppsikt från samhällets sida. Barnavårdsnämnden förbiser visserligen
icke, att det verksammaste medlet för motarbetande av dåliga nöjen och
höjande av ungdomens smak och kultur är ett understödjande av bildande
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 13
och förädlande förströelser. Detta är emellertid ett arbete på lång sikt och
här gäller det för övrigt både att det ena göra och det andra icke låta.
Emelletid är det uppenbart, att då det gäller att lagstifta på nöjeslivets område
man måste framgå med stor försiktighet för att icke inkräkta på lojala
sammanslutningars och enskildas tillbörliga frihet. I möjligaste mån bör man
också söka undvika att genom själva lagstiftningen skapa situationer, som inbjuda
till försök att kringgå densamma. Svårigheterna för åstadkommande
av en av motionären önskad legal reglering, berörande ett så viktigt område
av de medborgerliga rättigheterna som föreningsfriheten, torde också vara betydande.
Motionärens tanke, att ett visst maximiantal närvarande skulle stadgas
för att en tillställning skulle äga karaktär av enskild torde icke erbjuda
en tillfredsställande lösning. Varje föreskrift om ett visst antal kommer lätt
att verka såsom något godtyckligt. I det större antalet torde ock under vissa
omständigheter med all sannolikhet ligga en viss trygghet mot missförhållanden.
Då mellan de nöjestillställningar, om vilka fråga är, och de offentliga icke
föreligger någon reell utan endast en formell skillnad, och samhället, vars
plikt det är att söka skydda ungdomen, innan dess omdöme nått sådan mognad
och dess karaktär sådan stadga, att den kan taga vara på sig själv, ansett
reglerande bestämmelser nödvändiga för de offentliga nöjestillställningama,
torde konsekvensen kräva, att man tillser, huruvida icke dylika bestämmelser
kunna införas i fråga om de till namnet enskilda men i verkligheten offentliga
nöjestillställningama. Att uppdraga i sakens egen natur grundade gränslinjer
mellan de verkligt enskilda och de blott till namnet enskilda nöjestillställningama
torde ej möta oöverstigliga svårigheter.
På grund av vad sålunda anförts får barnavårdsnämnden, ur de synpunkter
nämnden har att företräda, uttala önskvärdheten av en lagstiftning, som är
ägnad att underlätta barnavårdsnämndernas förebyggande verksamhet, genom
möjliggörande av tillsyn från samhällets sida å ifrågavarande, utan kontroll
av samhällets myndigheter anordnade, av barn och ungdom frekventerade
nöjestillställningar, vilka, enligt vad av det föregående torde framgå, innebära
en påtaglig och allvarlig fara i sedligt avseende för den manliga och
kvinnliga ungdomen icke minst den senare.
Stockholm den 20 april 1927.
På barnavårdsnämndens vägnar:
OSCAR LARSON.
/ Birger Lofning.
Till Stockholms stads barnvårdsnåmnd.
Enär barnavårdsnämnden i skrivelse den 15 febr. anhållit, att styrelsen
för stiftelsen »Unga kvinnors värn» måtte uttala sig i anledning av en inom
riksdagens andra kammare väckt motion med syfte att de danstillställningar
och andra nöjen, vilka anordnas av enskilda föreningar och klubbar men
i verkligheten äro av offentlig natur, måtte komma att falla under samma
bestämmelser, som gälla för liknande offentliga tillställningar, får styrelsen
på grund härav anföra följande:
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Styrelsen har sig visserligen bekant, att åtskilliga klubbar av i motionen
antydd art finnas i Stockholm och att de genom sin verksamhet kringgå de
bestämmelser angående kontroll över offentliga nöjen, som gällande författningar
innehålla. Dock saknar styrelsen en mera ingående kännedom om
i vilken utsträckning dylika klubbar frekventeras av ungdomen och vilken
inverkan de utöva på det sedliga livet. De unga kvinnor, med vilka de i
styrelsens tjänst anställda diakonissorna kommit i beröring, ha nämligen i
allmänhet icke besökt ifrågavarande klubbar utan sökt sin förlustelse på
offentliga nöjeslokaler.
Styrelsen kan emellertid icke underlåta att i detta sammanhang påpeka,
vilken fruktansvärd fara för det sedliga livet den offentliga dansen innebär.
Ett talande vittnesbörd härom innebär den omständighet, att de omkring 150
flickor i åldern 15—17 år, som under förlidet år inför diakonissorna erkänt
att de prisgivit sin dygd, hava samtliga utan undantag satt detta förhållande
i direkt samband med deltagandet i offentlig dans. Den erotiska upphetsning,
som dansen medfört, har av flickorna oförbehållsamt uppgivits såsom
närmaste orsaken till deras fall. Styrelsen har därför ett synnerligen starkt
intryck av, att det sedliga nödläge, som råder bland stora delar av huvudstadens
ungdom, ovillkorligen kräver en skärpt lagstiftning på ifrågavarande
område.
Stockholm den 16 mars 1927.
Enligt uppdrag
Eskil Andrce,
ordf.
Till Stockholms städs barnvårdsnåmnd.
Anmodat avgiva yttrande över den till barnavårdsnämnden remitterade motionen
73 angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar anordnade
nöjestillställningars inordnande under gällande bestämmelser för offentliga
tillställningar får socialrådet härmed anföra följande:
Ehuru socialrådets erfarenhet på det område, som avses i motionen, är i
huvudsak begränsad till den del av nöjeslivet, som representeras av dansklubbarna,
vill rådet dock för sin del livligt instämma i motionens syfte även i
delar, som avse att förhindra förevisning av förbjudna filmer. Rådet vill
t. o. m. sätta i fråga, huruvida icke ett sådant förbud skulle med hänsyn till
den redan förefintliga möjligheten att erhålla Kungl. Maj:ts dispens från
bestämmelserna i § 4 av gällande biografförordning kunna göras absolut, så
att efter skärpning i övrigt av nyssnämnda bestämmelser de av biografcensuren
förbjudna filmerna icke utan sådan dispens som nämnts finge förevisas
vare sig offentligt eller privat.
Beträffande dansklubbarna vill rådet efter av pålitliga personer företagen
undersökning framhålla, att publiken, som frekventerar deras tillställningar,
i allmänhet är mycket ung. I åtminstone vissa av dem utgöres majoriteten
bland flickorna av 13—14-åringar och bland pojkarna av 17—20-åringar.
Tonen är ofta rå, och icke sällan synes den manliga ungdomen vara berörd
av spritdrycker. Till klubbarnas nöjestillställningar säljas inträdes- och medlemskort.
Att klubbarna äro befriade från varje slag av offentlig kontroll
medför enligt rådets mening uppenbara och stora sedliga vådor för den ungdom,
som i allt större antal dragés till klubbarna. Detta bestyrkes också av
de flickor, som blivit föremål för rådets räddningsarbete, och vilka i stor
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 15
utsträckning bekänna, att vad som först dragit dem in i de prostituerades
liv och gjort frestelserna för dem övermäktiga var dansen inom vissa klubbar.
På grund av vad sålunda anförts får socialrådet uttala önskvärd heten av
att barnavårdsnämnden på det livligaste instämmer i motionens syfte.
Stockholm den 15 mars 1927.
J. Lindskog.
Bil. 5.
Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Till Göteborgs barnavårdsnämnd bar för yttrande remitterats en av herr
Pehrsson i Göteborg väckt motion angående vissa av enskilda föreningar
eller klubbar anordnade nöjestillställningars inordnande under gällande bestämmelser
för offentliga tillställningar, och får barnavårdsnämnden i anledning
härav anföra följande:
Den ifrågavarande motionen tar sikte på två slags nöjestillställningar, som
på olika grunder av motionären anses böra bliva föremål för de av honom
föreslagna åtgärder, nämligen dels av föreningar eller klubbar anordnade
biografföreställningar, dels dansklubbar. Beträffande den förstnämnda kategorien
torde Göteborgs barnavårdsnämnd sakna anledning att uttala sig, då
den i detta hänseende icke äger någon erfarenhet att åberopa. Nämndens
yttrande torde väl också hava avsett huvudsakligen den andra kategorien,
nämligen dansklubbama, då motionären just vid talet om dessa säger: »barnavårdsnämnderna
i rikets båda större städer torde ha erfarenheter av vådan
av dessa klubbar för särskilt de unga flickorna».
Göteborgs barnavårdsnämnd, som i sin nuvarande gestaltning fungerat
endast något över ett år, kan givetvis icke till grund för sitt yttrande lägga
en rikare erfarenhet. Härför skulle krävas både en längre tids erfarenhet
och framför allt en mer ingående kännedom om de olika förhållanden,
under vilka vår ungdom uppväxer, än som det varit möjligt för nämnden
att på denna korta tid ernå. Men så mycket anser sig dock nämnden kunna
säga, att dessa dansklubbar, vilka stå utan all kontroll, innebära för ungdomen
och kanske särskilt den kvinnliga störa fara, då både frestelserna
och tillfällena till osedligt liv här måste anses vara synnerligen stora. Bristen
på offentlig kontroll skulle måhända icke vara så farlig, om kontrollen från
föräldrars och målsmäns sida gent emot barnen vore mera effektiv. Men
då även denna till stor del saknas, blir helt naturligt resultatet synnerligen
dåligt och nämndens erfarenhet är nog sådan, att nämnden för sin del måste
instämma i kravet på, att någonting göres för att här skydda de unga.
På vilket sätt detta bör ske, därom anser sig nämnden sakna både befogenhet
och anledning att yttra sig, men vill dock för sin del instämma i vad
motionären i slutet av sin motion yttrar, att denna fråga är grannlaga och
att det gäller att utfinna vägar, som, utan att inkräkta på lojala sammanslutningars
och enskildas tillbörliga frihet, leda till ett rättande av de missförhållanden,
som nämnden anser förefinnas.
Göteborg den 8 april 1927.
På barnavårdsnämndens vägnar:
KARL AHLBERG,
ordförande.
16
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Bil. 6.
Till andra kammarens andra tillfälliga utskott.
Över herr Pehrssons i Göteborg motion, nr 73, får Arbetarnas Bildningsförbund,
som beretts tillfälle taga de! av motionens innehåll och syfte samt
att däröver till utskottet avgiva yttrande, anföra följande.
Med stöd av den erfarenhet, som inom vårt förbunds verksamhet och dess
föreningsliv förvärvats, har Arbetarnas Bildningsförbunds centralledning vid
övervägande av de konsekvenser, vartill en skärpt poliskontroll av föreningslivet
eller en begränsning av föreningsrätten skulle kunna leda, icke kunnat
undgå att i fråga om sådan lagstiftnings inverkan på det fria folkbildningsarbetet
hysa allvarliga betänkligheter om och tvivel på gagneligheten och
nödvändigheten av den ifrågasatta utredningen och därpå grundad eventuell
lagstiftning. Det uti motionen påtalade kringgåendet av gällande bestämmelser
om nöjesskatt och polisuppsikt torde antingen vara av så tillfällig art,
att en skärpt lagstiftning med anledning härav icke är påkallad eller av sådan
beskaffenhet, att endast ett ytterst kraftigt ingripande i föreningsrätten och
de enskilda samkvämens ordnande skulle kunna hindra missbruk. Men sådan
lagstiftning skulle göra föreningsrätten illusorisk och ställa enskilda sällskaps
sammankomster, även fullt legitima sådana, under olidligt tryck.
Vad särskilt frågan om nöjesskatten beträffar, så ligger den ju på ett annat
plan. Här möter en skattelagstiftningsfråga, som de kommunala myndigheterna
i första hand bestämma över. Både huruvida skatten må upptagas
och vilka »tillställningar», som skola befrias. Ett betydande antal kommuner
upptaga som bekant ingen nöjesskatt. Om nu, såsom motionären påpekar,
nöjesskatteförordningens bestämmelser kringgås endast i uppenbart syfte
att undgå nöjesskatt, så torde de kommunala organen kunna påtala sådant
och vinna rättelse även med den lagstiftning, som vi nu ha. Först när denna
väg visat sig ej vara framkomlig, synes ett förtydligande eller tillägg till nöjesskatteförordningen
vara av behovet påkallat. Men härför kräves nog ej
någon särskild utredningsapparat.
I fråga om de förekommande enskilda danstillställningarna anser man för
övrigt på sina håll det vara ett verksammare medel mot sådant, som icke tål
offentligheten, att låta dem vara skattefria, såsom ju redan är fallet med den
offentliga dansen på våra restauranter. Genom en sådan åtgärd skulle, menar
man, de flesta enskilda danssällskapen försvinna och dansen komma fram i
offentlighetens ljus. Men anses sådan skattebefrielse vara till gagn, kan den
genomföras av de kommunala organen med stöd av nu gällande nöjes
skattelag.
Stockholm den 8 mars 1927.
Arbetarnas Bildningsförbunds verkställande utskott
RICKARD SANDLER
ordförande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.