Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5

1927-05-05 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1927:5, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1927 kl. 5 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i

anledning av väckt motion, 1:125, angående vissa av enskilda

föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningarnas

inordnande under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 125, hava herr Leander m. fl. hemställt, att riksdagen

ville besluta att anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att

de nöjestillställningar, som anordnas av enskilda föreningar eller klubbar,

men som i verkligheten äro av offentlig art, måtte komma att falla under

samma bestämmelser, som gälla för andra liknande offentliga tillställningar.

Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.

I andra kammaren har en likalydande motion väckts (11:73). Andra

kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket denna motion hänvisats, har

över motionen inhämtat yttranden från statens biografbyrå, överståthållarämbetet

för polisärenden, som hört polismästaren i Stockholm, poliskammaren

i Göteborg, barnavårdsnämnden i Stockholm, som hört kyrkliga

socialrådet i Stockholm och stiftelsen Unga kvinnors värn, barnavårdsnämnden

i Göteborg samt Arbetarnas Bildningsförbund, och har utskottet, som

fått taga del av dessa yttranden, fogat dem vid detta yttrande som bilagor.

Av den utredning, som förebragts i detta ärende, framgår, enligt utskottets

mening, att beträffande filmen det förhållandet när som helst kan inträffa,

att gällande förordning om censur de facto upphäves genom anlitande

av samma utvägar som i det i motionen omnämnda fallet Potemkin.

Utan att i övrigt ingå på detta speciella fall, anser utskottet dock, att det

exempel, som härigenom givits på hur relativt lätt det är att under nuvarande

förhållanden sätta den samhälleliga filmkontrollen ur spelet, är

värt att uppmärksammas. Man behöver icke överdriva farorna i denna

möjlighet för att anse det orimligt, att samhället utan vidare skulle finna

sig i att gällande lag på detta område faktiskt blir betydelselös. Om och

hur statsmakterna böra reagera inför detta, må bli en fråga, som aktualiseras,

sedan en auktoritativ undersökning blivit verkställd. Att man här rör

sig på ett område, där all möjlig hänsyn måste tagas till de stora värden,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 12 samt. 2 avd. 3 höft. (Nr 5—6.) 1

Motionen.

Yttranden.

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

som finnas inneslutna i en föreningsrätt, vilken med fog kan åberopas av

lojala sammanslutningar såsom skydd mot obehörigt övervakande, står utom

all diskussion. Det må emellertid ankomma på den undersökning, som utskottet

förutsätter blir verkställd, att med beaktande av detta söka nå målet.

Vad beträffar de i motionen omnämnda dansklubbarna, är för utskottet

samma resonemang som i det föregående avgörande. Det torde nämligen

vara ovedersägligt, att det florerar ett ganska intensivt nöjesliv, vilket faktiskt

är offentligt, men som genom att skydda sig med en florstunn mask av

klubbverksamhet lyckas undandraga sig den kontroll, vilken lagstiftningen

förutsätter skall gälla alla i realiteten offentliga nöjestillställningar. Även i

detta fall sättes alltså såväl lagens avsikt som bokstav i hög grad ur kraft.

När utskottet i konsekvens med sin i det föregående uttalade mening anser,

att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet av riksdagen bör fästas på detta förhållande,

vill utskottet samtidigt kraftigt betona betydelsen av att det lojala

föreningslivets rättigheter alltjämt värnas.

Då man emellertid, som i det föregående anförts, här rör sig på ett synnerligen

ömtåligt lagstiftningsområde och frågan måste prövas med hänsyn

till många viktiga intressen, kan utskottet icke förorda andra åtgärder

än en utredning, vars resultat i sinom tid må av riksdagen prövas.

Utskottet får alltså, med åberopande av vad ovan anförts, föreslå,

att första kammaren för sin del ville besluta, att i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta

om utredning och för riksdagen framlägga förslag

rörande de åtgärder, som, utan att kränka de legitima föreningarnas

rätt, kunna vidtagas i syfte att sådana av klubbar

och sammanslutningar anordnade förevisningar och nöjestillställningar,

som i verkligheten äro av offentlig art, må kunna

inordnas under för det offentliga nöjeslivet gällande bestämmelser.

Stockholm den 5 maj 1927.

På utskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Österström, Julin,

Larsén, N. A. Nilsson, östrabo, Sandén, Henrik Andersson, Georg Däld.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

3

Bil. 1.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Med anledning av utskottets hemställan till herr statsrådet och chefen för

kungl. ecklesiastikdepartementet den 11 februari 1927 anbefalld att yttra sig

över av herr Pehrsson i Göteborg i andra kammaren väckt motion (n:r 73)

angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjtstillställningars

inordnande under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar,

får statens biografbyrå härmed anföra följande.

Ehuru motionen åsyftar tillställningar av mångahanda slag, lärer det få

anses ligga i sakens natur, att byrån inskränker sig till att yttra sig om

filmförevisningar under sådana omständigheter, som i motionen omförmälas.

Givetvis måste byrån anse det vara ett flagrant missförhållande, att dess

beslut skola kunna kringgås på det sätt, som i mycket stor utsträckning kommit

till synes i fråga om filmen »Pansarkryssaren Potemkin». I Stockholm

torde denna för offentlig förevisning i Sverige förbjudna film ha visats för

5- å 6,000 personer, vilka inskrivit sig såsom medlemmar i föreningen Arbetarekultur,

som arrangerade förevisandet av filmen, och vilka för detta ändamål

erlagt en årsavgift av 50 öre pr person. Vid filmförevisningarna upptogs,

enligt polisarapporten, särskilt entréavgift av 1 krona. I Göteborg, där

en förening med samma namn anordnade förevisningar av samma film, synes

åskådareantalet likaledes ha varit mycket stort. Årsavgiften för medlemskapet

utgjorde där endast 25 öre och gällde vid ifrågavarande tillfällen även

såsom inträdesavgift. Föreningen i Göteborg hade, enligt av Göteborgspolisen

verkställd undersökning, bildats redan innan »Potemkin» uppfördes, men,

heter det i polisrapporten, »sedan det några dagar före tillställningarna härstädes

blivit känt, att föreningen skulle anordna dessa, hade omkring 1,500

personer, huvudsakligast anhöriga och arbetskamrater till förutvarande medlemmar,

anmält sig till och fått inträde i föreningen, vars medlemsantal nu

(den 25 november 1926) uppginge till något över 4,000, som alla vore antecknade

i dess medlemsmatrikel». På ett flertal andra platser i landet ha under

liknande förhållanden förevisningar av Potemkinfilmen anordnats. I regel

synas föreställningarna ha varit annonserade i dagspressen.

Det må tilläggas, att i Stockholm i februari i år under snarlika omständigheter

visats en annan längre film, »Dödens vik», vilken alls icke varit föremål

för statens biografbyrås granskning.

Att dylik massförevisning av ogranskad eller för offentligt framförande

förbjuden film icke kan med jämnmod ses av det svenska biograffacket, säger

sig självt. Ett fortsättande på den inslagna vägen ligger, i synnerhet i

händelse anhängiggjorda åtal resultera i friande överrättsdomar, full väl inom

sannolikhetens gränser och skulle då kunna komma att innebära, att just de

av statens biografbyrå förbjudna filmerna skulle, till de lojala biografägarnas

ekonomiska skada, bli de största slagnumren i kampen om publiktillströmningen.

Ej minst i betraktande av de skatteförhållanden, som i motionen påpekas,

är denna möjlighet förtjänt av att noggrant tagas i betraktande.

Om en förening med tusentals medlemmar skall för dessa få utan lagliga

hinder arrangera dylika förevisningar av för offentligheten förbjuden film,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

synes å ena sidan intet hinder möta för att varje svensk medborgare, som

förfogar över en tjugofemöring — eller varför icke lika väl över en tioöring

eller en femöring — ansluter sig till en dylik förening, och å andra sidan

den av motionären framhållna möjligheten vara fullt rimlig, att dylika föreningar

kunna bildas i uteslutande syfte att förevisa av statens biografbyrå

förbjudna filmer. Att, därest sakerna skulle utveckla sig blott någorlunda

efter dylika riktlinjer, alldeles ohållbara förhållanden skulle inträda, torde

ej behöva närmare utvecklas. Ehuru det är visst, att en publik med vissa

högre omdömes- och bildningskvalifikationer mycket väl kan tåla att se åtskillig

film, som blir för offentliga förevisningar förbjuden, är det å andra

sidan uppenbart, att i fråga om en icke sålunda kvalificerad publik för den

andliga folkhälsan skadliga filmer förbli precis lika skadliga, vare sig de

föreställningar, under vilka de visas, formellt ha karaktär av offentliga eller

enskilda sådana. Det finns — för att anföra blott ett enda exempel — ej

så få omsorgsfullt och med ohygglig realism utarbetade filmer, som i de

ruskigaste detaljer framställa veneriska sjukdomar. En dylik film kan på

goda grunder vara förbjuden för vanliga offentliga föreställningar. Den kan

naturligtvis utan fara för åskådarna uppspelas inför t. ex. Svenska läkaresällskapet

vid en dess sammankomst, men vid en »enskild» föreställning,

anordnad av en efter mera tillfälliga grunder hopsamlad publik på tusentals

personer, skulle den utan minsta tvivel medföra alldeles samma menliga,

nervskakande verkningar, som om den uppfördes offentligen. Detta i

synnerhet, om bland åskådarna befunne sig t. ex. unga flickor. Ty vad hindrar,

att så kunde vara fallet? Eller vad hindrar, att även barn medföras till

förbjudna filmer av det ena eller andra slaget, vilka kunna komma att visas

vid »enskilda» massförevisningar?

Statens biografbyrå måste, med hänsyn till vad ovan anförts, till fullo vitsorda

behovet av åtgärder mot »enskild» massförevisning av förbjudna

filmer.

Då det emellertid gäller att finna rätta formen för lagändring i förevarande

avseende, är det önskligt, att barnet icke må utkastas med badvattnet. Huruvida

eu sådan ändring av § 13 i ordningsstadgan för rikets städer, som

motionären ifrågasätter, i andra avseenden må befinnas påkallad, anser sig

byrån, såsom ovan sagts, icke här ha att bedöma. För sådan eventualitet

skulle ifrågavarande paragraf förmodligen erhålla ett tillägg, vari även filmförevisningar

kunde omnämnas. Men det synes byrån, att i fråga om filmförevisningar

denna väg borde beträdas endast i det fall, att rättelse av missförhållandena

icke på annat sätt anses kunna vinnas, Ty utan tvivel skulle

rätt mycket onödigt besvär kunna vållas såväl enskilda som polismyndigheterna

därigenom, att massor av mestadels harmlösa filmförevisningar vid

legitima föreningars och klubbars sammanträden och samkväm måste på

förhand anmälas för polisen. Enligt byråns åsikt vore det, vad filmförevisningarna

beträffar, vida enklare och mera tilltalande att helt enkelt i biografförordningen

föreskriva, att all film, som visas vid enskilda föreställningar,

vilka bevistas av mer än ett visst fixerat antal personer, måste vara

godkänd av statens biografbyrå. För att en dylik bestämmelse skall bli effektiv,

måste då åskådareantalet sättas ganska lågt, högst till 50 personer. Följande

förslagsformulering göres härmed. I kungl. förordningen den 22 juni

1911 erhåller mom. 1 i § 4 följande utvidgade lydelse:

»Vid föreställning, som avses i § 1, liksom även vid föreställning, som

år att anse såsom enskild, men vid vilken mer än femtio personer äro när
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

5

varande, må ej förevisas bilder, såvida de icke dessförinnan blivit efter verkställd

granskning godkända i den ordning här nedan sägs.»

Härmed skulle i förevarande avseende med all sannolikhet den åsyftade

effekten, åtminstone i allt väsentligt, uppnås, men för ändamålet behövde

endast ett minimum av tvång tillgripas. Det är nämligen att märka, att jämlikt

förordningens § 13 Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens

tillämpning, och att dylik dispens torde kunna, för viss tid eller

tills vidare, komma de föreningar till godo, vilka kunde hava olägenhet av

den ovan föreslagna bestämmelsen, och om vilkas lojala syften tvivel icke

kunde råda. Filmförevisning i sammanhang med föreläsning vid läroanstalt

är i § 13 redan nu undantagen från den allmänna kontrollen.

Då det från något håll, dock icke i här förevarande sammanhang, gjorts

gällande, att rätten att »enskilt» förevisa förbjuden film skulle utgöra ett

behövligt korrektiv gentemot misstag från statens biografbyrås sida vid filmbedömningen,

torde denna rätt få anses tillbörligt tillgodosedd genom möjligheten

att förevisa filmen för femtio omdömesgilla personer åt gången. För

övrigt äger ju den, som får en film förbjuden, klagorätt hos Kungl. Maj:t,

vilket måhända i och för sig får anses vara korrektiv nog mot eventuella

misstag; och vad den i utlandet bosatte filmaffärsman beträffar, som å statens

biografbyrå lät granska »Pansarkryssaren Potemkin», erhöll han efter

förbudet uttryckligen hänvisning till denna redan förut av honom väl kända

besvärsrätt, men förklarade att han icke fann skäl att begagna sig därav.

Stockholm den 9 mars 1927.

GUNNAR BJURMAN.

Gösta Montelin. Marie Louise Gagner. J. Billström.

Bil. 2.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt överstathållarämbetet för polisärenden att till

Eder avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion (nr 73)

angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningars

inordnande under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar,

får överståthållarämbetet härmed åberopa innehållet i bifogade av

polismästaren avgivna yttrande.

Stockholm den 10 mars 1927.

CARL HEDERSTIERNA.

Robert Sällberg.

Yttrande

över en i riksdagens andra kammare väckt motion, n:r 73, angående vissa

av enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningars inordnande

under gällande bestämmelser för offentliga tillställningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

I motionen erinras att de författningsbestämmelser, som avse att reglera

det offentliga nöjeslivet, öppet kringgås genom bildande av föreningar eller

klubbar, för vilkas medlemmar anordnas tillställningar, som under sken av

enskild karaktär dock i verkligheten äro offentliga. Tillställningarna undandragas

härigenom polismyndighets uppsikt, förbjudna filmer uppföras och

kommunerna gå förlustiga nöjesskatten.

I Stockholm har sedan någon tid tillbaka förekommit ett stort antal tillställningar,

vilka kunna hänföras till det slag, som åsyftas i motionen. Både

biografförevisningar samt dans- och cirkustillställningar (tjrkesboxning) hava

anordnats under dylika former. Medlemskap i en för sådant ändamål bildad

förening vinnes genom erläggande av en obetydlig avgift och i övrigt utan

andra formaliteter än anmälan av den betalandes namn. Avgiften är icke

något annat än en del av biljettpriset, och föreningen, som praktiskt taget

är tillgänglig för vem som helst, tiar icke något annat ändamål än att möjliggöra

tillställningarnas anordnande för allmänheten utan tillstånd. Allmänheten

har således i verkligheten, ehuru formellt på indirekt väg, fått tillträde

till dessa föreställningar.

Det kan ju synas underligt, att sådant kan få fortgå utan någon påföljd,

men det bar visat sig, att myndigheterna stå maktlösa. I upprepade fall, då

åtal anställts, har detsamma ogillats, enär det icke kunnat visas annat än att

tillställningen anordnats endast för medlemmar av den ifrågavarande föreningen.

Sådant avgörande har förekommit även i högre instans med den

naturliga påföljden, att det illojala tillvägagångssättet fått ökad användning.

De stora lokalerna i Cirkus och Auditorium kunna vara fullsatta med »föreningsmedlemmar»,

som åskåda föreställningarna. Det har visat sig, att sådana

föreningar kunna få tusentals medlemmar, vilkas enda uppgift i denna

egenskap är att lösa biljetter till tillställningarna.

Det är tydligt, att på den sålunda inslagna vägen kunna väntas många

efterföljare, särskilt som den erbjuder stora vinstmöjligheter för arrangörerna.

Den förbjudna frukten är begärlig, och sensationella saker hava alltid

sin publik. I något främmande land lär tillverkning av pornografiska filmer

ha blivit en lönande affär, och det är väl icke uteslutet, att den öppnade

friheten från censur i vårt land kan fresta till införskaffande av även dylika

filmalster. Man kan ju också tänka sig eu förening med den allmänna uppgiften

att möjliggöra förevisning av förbjudna eller ocensurerade filmer av

allehanda slag. Ett sådant företag skulle framgångsrikt kunna konkurrera

med andra biografer icke endast genom sina program utan tack vare friheten

från nöjesskatten även med lägre avgifter.

Det sista försöket här i Stockholm att genom åtal vinna rättelse i nämnda

missförhållande gällde nyligen anordnade filmförevisningar å Auditorium,

tillgängliga för »medlemmar av föreningen Arbetarekultur». Där förevisades

en film med ämne från ryska revolutionen, kallad Potemkin, vars förevisande

vid offentliga föreställningar förbjudits av statens biografbyrå. I november

förra året gåvos tre sådana föreställningar för tillhopa omkring 4,000

åskådare.

En förening med namnet Arbetarekultur lär ha funnits för åtskilliga år

sedan men därefter legat nere. Denna förening eller rättare sagt dess namn

utnyttjades nu för berörda ändamål, och de många nya »medlemmar» den

erhöll i detta sammanhang hade uppenbarligen icke någon annan uppgift

än att vara åskådare vid ifrågavarande förevisningar.

Nyssnämnda åtal blev emellertid av polisdomstolen ogillat med den motive
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

7

ringen, att föreställningarna icke finge anses hava varit offentliga. Att vinna

en avgörande ändring i de anmärkta förhållandena genom åtal är tydligen

icke möjligt. Även om ett dylikt åtal skulle komma att bifallas av hovrätten

eller högsta domstolen, så är det dock tvivelaktigt, om därigenom skulle kunna

erhållas ett prejudikat av erforderlig räckvidd. Utgången i ett visst fall kan

vara beroende av särskilda omständigheter och i ett annat i det väsentliga

liknande fal! komme utslaget kanske att gå i annan riktning.

Det är därför enligt min mening nödvändigt att rättelse åstadkommes genom

lagstiftningen. Vår framskridna kultur kräver till skydd särskilt för

det uppväxande släktet en effektiv kontroll över det offentliga nöjeslivet, och

det är högst angeläget, att gränserna mellan privatlivet och det offentliga

livet i författningarna uppdragas tydligare än som skett genom de nuvarande

uttryckssätten, så att kontrollen får erforderlig och åsyftad omfattning. Jag

är icke beredd att nu närmare uttala mig i frågan, huru författningsändringarna

böra åstadkommas, men det synes vara uppenbart, att en betydande

gränsförskjutning i nämnda hänseende kan genomföras utan något intrång

på sådana sällskap och föreningar eller andra sammanslutningar, som med

skäl kunna göra anspråk på att anses hänförliga till privatlivet.

Stockholm den 7 mars 1927.

G. HÅRLEMAN.

Bil. 3.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Med överlämnande av ett tryckt exemplar av en inom andra kammaren

väckt motion, nr 73, angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar

anordnade nöjestillställningars inordnande under gällande bestämmelser för

offentliga tillställningar har Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet i remiss

den 23 februari 1927 anbefallt poliskammaren att över motionen avgiva yttrande

till utskottet.

Med anledning därav får poliskammaren anföra följande:

Den 20 och 21 november samt den 6 och 7 december 1926 iörevisades å

cirkuslokalen Lorensberg i Göteborg filmen »Pansarkryssaren Potemkin»,

vilken film enligt meddelande från föreståndaren för statens biografbyrå

undergått granskning av byrån och därvid förbjudits för offentlig förevisning

i Sverige. En avskrift av de vid föreställningarna tillhandahållna

programmen bifogas. Förevisningarna anordnades av »Föreningen

Arbetarkultur», som enligt företedda stadgar har till ändamål att bland

arbetarna åstadkomma kulturell förströelse dels genom att arrangera föreläsningar,

teater- och musikaftnar och dels genom främjande av amatörteater,

startande av sångkörer och dylikt. Såvitt utrönas kunde, försåldes inga

biljetter till förevisningarna till andra personer än dem, som innehade medlemskort

i föreningen, och tillträde till förevisningarna lämnades endast dem,

som innehade både medlemskort och inträdesbiljett.

Då förevisningarna sålunda vore att anse såsom icke offentliga, ansåg sig

poliskammaren icke kunna ingripa mot deras avhållande eller förordna om

åtal mot anordnama.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Enligt vunnen erfarenhet är filmförevisning förbunden med stor risk i

eldfarehänseende. Det synes därför, att filmförevisning, som genom allmän

tidning, anslag eller annorlunda kungöres, eller vartill inträdeskort försäljes

eller avgift på ett eller annat sätt fordras, begäres eller mottages, och till

vilken en större tillströmning av åskådare sålunda kan förväntas, aldrig

borde få äga rum, utan att polismyndigheten därtill lämnat tillstånd och

kommit i tillfälle att meddela erforderliga ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Därest ett sådant stadgande anses för vittgående, torde dock i säkerhetens

intresse och till undvikande av alt det med biografcensuren avsedda ändamålet

eluderas böra stadgas, att biografbilder, som vid verkställd granskning

ej blivit godkända för offentlig förevisning, ej heller eljest få förevisas

vid föreställning, som genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres,

eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt

fordras, begäres eller mottages. överträdelse torde böra medföra påföljd

enligt §§ 8 och 9 i biografförordningen och skyldighet att erlägga nöjesskatt

enligt kungl. förordningen den 30 maj 1919.

Huruvida, därest ett sådant stadgande utfärdas, risk kan föreligga för att

olämpliga biografbilder, som ej underställts censur, komma att förevisas vid

föreställningar, som ej äro alt anse som offentliga, kan poliskammaren ej

bedöma.

Boxningstävlingar har poliskammaren ansett hänförliga till sådana tillställningar,

som enligt bestämmelsen i § 13 punkt 2 av ordningsstadgan för

rikets städer ej få äga rum offentligt, utan att tillstånd därtill lämnats. En

hela riket omfattande sammanslutning, kallad Svenska boxningsförbundet,

har antagit vissa tävlingsregler för boxning. Poliskammaren har vid flere

tillfällen lämnat här i staden befintliga boxningsklubbar, anslutna till förbundet,

tillstånd att anordna offentliga tävlingar mellan amatörboxare enligt

nämnda regler. Vid dessa tävlingar har ordningen aldrig blivit störd, ej

heller har någon anledning förelegat till ingripande med stöd av bestämmelserna

i punkterna 5 och 6 i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer.

Vid olika tillfällen har förfrågan gjorts hos undertecknad, polismästare,

huruvida ansökan om tillstånd till anordnande av offentlig boxningstävling

mellan professionella boxare komme att bifallas, vilka förfrågningar alltid

nekande besvarats. I ett fall har formlig ansökan om tillstånd till sådan

tillställning ingivits till poliskammaren, vilken ansökan blev av poliskammaren

avslagen. Besvär anfördes ej över poliskammarens beslut.

Tävling mellan professionella boxare har vid ett par tillfällen härstädes

anordnats, därvid tillträde lämnades endast för medlemmarna i en förening.

Poliskammaren har föranletts att vägra anordnandet av offentlig boxningstävling

mellan professionella boxare av den anledning, att olägenheter i ordningshänseende

kunna befaras på grund av den med sådana tillställningar

förbundna reklamen och sensationen. Dessa tillställningar, som hava till

ändamål att förskaffa anordnare och uppträdande så stor inkomst som möjligt

och ofta givas karaktär av revanchematcher mellan boxare, vilka förut

tävlat med varandra, torde vara av ringa idrottsligt intresse, i synnerhet som

det ej torde vara uteslutet att professionella boxare för att få anledning till

anordnande av ytterligare revanchematcher på förhand avtala, huru tävlingen

skall utfalla och därefter rätta sitt uppträdande.

På grund av dessa skäl synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke förbud

borde stadgas mot anordnande av offentlig boxningstävling mellan professionella

boxare. Ett sådant stadgande torde kunna förbindas med föreskrift,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 9

att, därest mellan professionella boxare anordnas icke offentlig tävling, vilken

genom allmän tidning eller annorledes kungöres, eller vartill inträdeskort

försäljas eller avgift på ett eller annat sätt fordras, begäres eller emottages,

anordnare är skyldig erlägga nöjesskatt.

Sedan någon tid tillbaka pågår vid Göteborgs polisverk utredning rörande

de inom staden befintliga föreningar eller klubbar, som anordnat dans. Utredningen

avser, huruvida de olika sammanslutningarna haft styrelse, stadgar,

medlemsförteckning, huru medlem haft att legitimera sig vid danstillställningarna,

huruvida annan än medlem därvid lämnats tillträde, och de

därvid erlagda avgifterna m. in. Om det kan ådagaläggas, att andra än

medlemmar i sammanslutningarna mot ersättning lämnats tillträde till tillställningarna,

kommer åtal att äga rum mot de personer, som kunna anses

ansvariga, för att de utan tillstånd anordnat tillställningarna. Därest anordnarna

bliva fällda till ansvar, kan även nöjesskatt av dem uttagas.

Utredningen avser även att ådagalägga, hurudan ordningen varit vid tillställningarna

samt beskaffenheten av de använda lokalerna. I de fall. då

mindre god ordning varit rådande, synes detta till stor del hava varit beroende

därpå, att flere personer lämnats tillträde till lokalerna, än dessa

lämpligen borde upplåtas för. I fråga om lokalernas beskaffenhet har i ett

flertal fall visat sig, att dessa varit långt ifrån tillfredsställande. Rapporter

härom hava avlämnats till stadens hälsovårdsnämnd för den åtgärd, som

kunde påkallas med anledning av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan § 8

mom. 6. Vid senaste sammanträdet med hälsovårdsnämnden voro ägarna

till sex fastigheter, inom vilka danslokaler upplåtits, inkallade inför nämnden

och fingo sig förelagt att efter viss tid vid vitespåföljd icke vidare upplåta

ifrågavarande lokaler för danstillställningar, försåvitt icke lokalerna blivit

så anordnade,

att fullt nöjaktig luftväxling kan ske;

att lätt åtkomliga, väl upplysta klosetter och urinoirer i erforderligt antal

stå till förfogande för dem, som besöka lokalen;

att särskilt utrymme finnes för ytterkläders förvarande;

att sanitär olägenhet ej uppstår genom lokalens överfyllnad av människor,

utan att varje person, som lämnas tillträde till lokalen, erhåller minst

5 kubikmeters luftvolym; samt

att sanitär olägenhet ej uppstår genom osnygghet, buller eller på annat sätt.

Därest så skulle visa sig erforderligt, torde hälsovårdsnämnden vidtaga

åtgärder för att få fastställda särskilda föreskrifter för danslokaler med stöd

av § 30 i hälsovårdsstadgan.

Enligt uttalande av ägarna till nämnda fastigheter, inom vilka danslokaler

upplåtits, komma fem av lokalerna icke vidare att för sådant ändamål upplåtas,

och i den sjätte lokalen komma åtgärder att vidtagas i enlighet med

hälsovårdsnämndens föreläggande.

Poliskammaren förväntar sig, att genom den pågående utredningen och

i följd därav vidtagna åtgärder de huvudsakliga olägenheterna av dansklubbarnas

verksamhet skola kunna stävjas, i den mån så kan ske genom ingripande

från ordnings- och hälsovårdsmyndigheternas sida.

Sammanslutningar, som anordna dans, finnas av vitt skild beskaffenhet.

Förutom de vanliga dansklubbama, i vilka i allmänhet endast modern dans

idkas, finnas folkdanslag för övning av landskapsdanser, föreningar för

idkande av äldre dans, samt sammanslutningar, i vilka vissa sammanträden

helt eller delvis ägnas åt dans, såsom idrottssällskap, segelsällskap m. in.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Dansskolorna bruka vissa veckodagar anordna s. k. fri dans för sina elever,

därvid tillträde lämnas även för deltagarna i föregående kurser.

Det torde vara vanskligt att beträffande s. k. dansklubbar vidtaga sådana

åtgärder, som motionen åsyftar, utan att därigenom ingrepp göres mot sammanslutningar,

som man ej avsett.

Göteborg i poliskammaren den 4 mars 1927.

MARTIN KJELLIN.

/ Erik Palmgren.

Avskrift.

Program

för Föreningen Arbetar-Kulturs Kulturella afton i Cirkus.

Ämnet till Potemkinfilmen är taget ur ett protokoll, funnet i den kejserliga

marinens arkiv och efter hand bearbetat för filmen efter originalfotografier i

Moskvas historiska museum. Konstnärerna, som skapat detta utomordentliga

verk, kalla sig helt anspråkslöst: »Medlemmar av konstnärsteatern i

Moskva och organisationen för proletkult».

Bakgrunden till handlingen i Potemkinfilmen är det revolutionära Rysslands

kamp mot tsarismens despoti. Den egentliga handlingen är byggd på

den historiska händelsen, myteriet på pansarkryssaren Potemkin.

År 1905 gjorde Svarta Havskryssaren »Potemkins» manskap myteri. Direkta

orsaken var den att de tvungos att äta soppa kokt på ruttnande kött

och krälande av maskar. Skeppsläkaren, helt i händerna på befälet, fixerar

genom sin lup de fingerlånga maskarna och förklarar att köttet är alldeles

utmärkt. Manskapet gör total matstrejk, en scen visar den tomma matsalen

och inspektionsofficerns förbittrade ansikte. Alle man på däck, amiralen

vill tala till manskapet. Man glömmer icke lätt det järnhårda paralytiskt

orörliga officersansiktet, när amiralen, en god symbol för det tsaristiska

Rysslands fruktansvärda kalla likgiltighet för mänskliga känslor och annat

bosch, stiger upp för kajuttrappan. Innan han börjar tala, härskar absolut

stillhet. Han talar varken mycket eller länge. »De av er som vilja äta

maten träda tillbaka ur ledet, de övriga stå stilla.» Ett rätt stort antal undfallande

eller gemena figurer, som voro valda med mycket stor omsorg, betyga

sin rojalism, huvudmassan rör varken hand eller fot. Underofficerare

och kejsartrogna kasta ett segel över en pluton och göra allt i ordning till

arkebusering. Måhända är detta det fruktansvärdaste ögonblicket i filmen,

när man ser hur en del av männen under seglet svikta och falla på knä

inför de höjda gevären. Men i samma sekund som kommandot fyr bryter

ett skri fram över matrosen Korolenkos läppar. Han har svingat sig upp

på en kanon och skriker med dånande och ångestfull röst: Bröder skjut icke!

Gevären darra, samma kommando, samma förtvivlade skrik, en sviktande

sekund och vapnen vändas mot officerarna. En vild strid där officerarna

skjutas eller kastas överbord. Korolenko faller. Jublande och i full flaggskrud

anlöper »Potemkin» Odessas redd, hundratals små lätta farkoster

lastade med livsmedel av alla slag flyga dem till mötes, med skeppsslupen

för med sänkt flagg Korolenkos lik i land, och folket i hamnen, tras- och

halvproletärer och en och annan borgare, håller vaka vid hans stoft där det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 11

ligger under uppspänd segelduk med händerna knäppta kring det tända vaxljuset.

Men med den gryende dagen komma kosackerna, deras tunna linje, som

maskinmässigt höjer och sänker gevären till eld och omladdning, skrider

obevekligt som ödet från terrass till terrass, man ser till slut endast skuggorna

av den marscherande raden och människorna som tumla och stappla om

varandra i panisk och fåfäng flykt. Aldrig kan man glömma den kvinnas

förtvivlade lejoninneanlete, som, när hon ser att flykt är fåfäng, tar sitt barn

i famnen, marscherar upp mot den skridande linjen och ropar om barmhärtighet,

barmhärtighet och faller.

Till svar på massakern öppnar »Potemkin» eld mot guvernörspalatset,

gesimser och marmorståt splittras som porslin under kryssarens kanoner,

men redan är den övriga Svartahavseskadem under väg, »Potemkin» måste

ut att möta dem, att undkomma är otänkbart, och för full fart länsa upprorsmännen

mot sitt öde. Musiken illusionerar maskinens stamp, manometern

svänger upp till hundra, kommandot klart till skott är givet och

männen vid kanonerna omfamna varandra hastigt en sista gång. Men under

tiden flaggar från »Potemkins» master i grella färger: »bröder, skjut icke,

förenen er med oss». Och se, den oerhörda spänningen utlöses i en suck av

lättnad, när »Potemkin» bejublad och oskadd gör sin triumffärd mitt igenom

den tsaristiska eskadern för att slutligen efter ensamma men säkert

»stolta» färder på Svarta Havets väldiga spegel, interneras i rumänsk hamn.

Rätt avskrivet betygar:

Göteborg i poliskammaren den 2 mars 1927.

Ex officio:

Erik Palmgren.

Bil. U.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

I skrivelse till Stockholms stads barnavårdsnämnd den 11 februari 1927

har utskottet anhållit om barnavårdsnämndens yttrande över en i andra kammaren

av herr Pehrsson i Göteborg väckt motion, nr 73, angående vissa av

enskilda föreningar eller klubbar anordnade nöjestillställningars inordnande

under gällande bestämmelser för offentliga nöjestillställningar.

Barnavårdsnämnden får med anledning härav anföra följande.

I motionen anföres, att barnavårdsnämnderna i rikets båda största städer

torde hava erfarenheter av vådan av i motionen omnämnda dansklubbar för

särskilt de unga flickorna.

Barnavårdsnämnden har med anledning härav anmodat tvenne i samarbete

med nämnden stående institutioner på den förebyggande ungdomsvårdens område,

nämligen kyrkliga socialrådet för Stockholm och stiftelsen Unga kvinnors

värn att delgiva nämnden sina erfarenheter angående de förhållanden,

om vilka i motionen är fråga; och får nämnden härmed i bestyrkt avskrift

överlämna av socialrådet och nämnda stiftelses styrelse avgivna yttranden.

Vidare har på nämndens föranstaltande verkställts undersökning vid stadens

folkskolor och fortsättningsskolor för utrönande av huruvida bland lärarpersonalen

och de äldre lärjungarna förekomme kännedom om tillvaron av

dylika dansklubbar ävensom huruvida lärjungar plägade besöka sådana

klubbar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Av den sålunda verkställda utredningen ävensom av vad nämnden från annat

tillförlitligt håll inhämtat synes framgå, att enskilda dansklubbar i egentlig

mening icke vunnit större utbredning inom huvudstaden, men väl att av

olika för andra ändamål bildade sammanslutningar anordnas enskilda danstillställningar,

i vissa fall på regelbundna tider och i samma lokaler, att även

ungdom i skolåldern besöker ifrågavarande tillställningar, att särskilt bland

flickorna många varit påfallande unga, att bland ynglingarna en del varit

märkbart påverkade av rusdrycker, samt att de hygieniska förhållandena i

flera lokaler äro otillfredsställande. Avgifterna för inträde eller medlemskap,

»passiv medlem utan rösträtt» såsom det vanligen beter, synes växla mellan

en och två kronor per gång och torde med hänsyn till den merendels störa

frekvensen och de antagligen jämförelsevis låga omkostnaderna i allmänhet

tillföra vederbörande goda inkomster, viket t. ex. för eu förening med dålig

ekonomi givetvis är ägnat att innebära en särskild lockelse att på detta sätt

bereda sig tillgångar.

Barnavårdsnämnderna hava genom den från och med år 1926 gällande

lagen om samhällets barnavård ålagts att taga befattning med vanartad ungdom

upp till 18 års ålder. Att detta ställer särskilt stora krav på dessa myndigheter,

i synnerhet i de större städerna, är uppenbart. Sålunda har barnavårdsnämnden

i Stockholm under år 1926 sett sig nödsakad att för skyddsuppfostran

omhändertaga ett trettiotal flickor i 15-årsåldern och däröver, de

flesta på grund av osedligt levnadssätt. Försöken att tillrättaföra dessa flickor

komma att förorsaka det allmänna betydande utgifter. Av utredningen i dessa

fall synes framgå, att nöjeslivet i dess nuvarande gestaltning innebär eu verklig

fara för särskilt den kvinnliga ungdomen. I åtskilliga av de ifrågavarande fallen

har det varit påfallande, huru blinda och aningslösa flickornas föräldrar

stått inför det, som deras döttrar varit med om. Över huvud torde det kunna

sägas, att den äldre generationen, vilken icke känner den sedliga förslappning,

som faktiskt råder inom vissa kretsaT, är benägen att underskatta de allvarliga

faror, som nu till dags hota unga oerfarna flickor särskilt i de stora städerna.

Ett nog så tydligt vittnesbörd om dessa faror utgör det förhållandet, att åldern

för unga flickors hemfallande åt prostitution är stadd i sjunkande. Samma

tydliga tendens till nedgång företer även åldern å ogifta förstföderskor, med

vilka barnavårdsnämnden genom barnavårdsmannainstitutionen hava att taga

befattning.

Införande av ytterligare kontroll eller meddelande av strängare föreskrifter

beträffande offentliga nöjestillställningar, särskilt offentlig dans (t. ex. bestämmelse

att ungdom under en viss ålder, som ej åtföljes av målsman, icke

må lämnas tillträde till dylik tillställning), lärer emellertid, enligt vad erfarenheten

från andra håll utvisat, med säkerhet komma att medföra ytterligare

utveckling av de myndigheternas (polismyndigheten och barnavårdsnämnden)

uppsikt undandragna slutna och enskilda, men i verkligheten offentliga nöjestillställningama.

Det är därför tydligt, att om man till ungdomens skydd vill

söka att åstadkomma ett höjande av det offentliga nöjeslivet, det först måste

beredas möjlighet att ingripa mot missförhållanden vid sådana »enskilda»

nöjestillställningar, om vilka ovan varit fråga. Det synes icke vara försvarligt

att låta ungdom, stundom med hjälp av äldre personer, vilkas enda intresse

är den rena egennyttan, få anordna vilka nöjestillställningar som helst utan

varje uppsikt från samhällets sida. Barnavårdsnämnden förbiser visserligen

icke, att det verksammaste medlet för motarbetande av dåliga nöjen och

höjande av ungdomens smak och kultur är ett understödjande av bildande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 13

och förädlande förströelser. Detta är emellertid ett arbete på lång sikt och

här gäller det för övrigt både att det ena göra och det andra icke låta.

Emelletid är det uppenbart, att då det gäller att lagstifta på nöjeslivets område

man måste framgå med stor försiktighet för att icke inkräkta på lojala

sammanslutningars och enskildas tillbörliga frihet. I möjligaste mån bör man

också söka undvika att genom själva lagstiftningen skapa situationer, som inbjuda

till försök att kringgå densamma. Svårigheterna för åstadkommande

av en av motionären önskad legal reglering, berörande ett så viktigt område

av de medborgerliga rättigheterna som föreningsfriheten, torde också vara betydande.

Motionärens tanke, att ett visst maximiantal närvarande skulle stadgas

för att en tillställning skulle äga karaktär av enskild torde icke erbjuda

en tillfredsställande lösning. Varje föreskrift om ett visst antal kommer lätt

att verka såsom något godtyckligt. I det större antalet torde ock under vissa

omständigheter med all sannolikhet ligga en viss trygghet mot missförhållanden.

Då mellan de nöjestillställningar, om vilka fråga är, och de offentliga icke

föreligger någon reell utan endast en formell skillnad, och samhället, vars

plikt det är att söka skydda ungdomen, innan dess omdöme nått sådan mognad

och dess karaktär sådan stadga, att den kan taga vara på sig själv, ansett

reglerande bestämmelser nödvändiga för de offentliga nöjestillställningama,

torde konsekvensen kräva, att man tillser, huruvida icke dylika bestämmelser

kunna införas i fråga om de till namnet enskilda men i verkligheten offentliga

nöjestillställningama. Att uppdraga i sakens egen natur grundade gränslinjer

mellan de verkligt enskilda och de blott till namnet enskilda nöjestillställningama

torde ej möta oöverstigliga svårigheter.

På grund av vad sålunda anförts får barnavårdsnämnden, ur de synpunkter

nämnden har att företräda, uttala önskvärdheten av en lagstiftning, som är

ägnad att underlätta barnavårdsnämndernas förebyggande verksamhet, genom

möjliggörande av tillsyn från samhällets sida å ifrågavarande, utan kontroll

av samhällets myndigheter anordnade, av barn och ungdom frekventerade

nöjestillställningar, vilka, enligt vad av det föregående torde framgå, innebära

en påtaglig och allvarlig fara i sedligt avseende för den manliga och

kvinnliga ungdomen icke minst den senare.

Stockholm den 20 april 1927.

På barnavårdsnämndens vägnar:

OSCAR LARSON.

/ Birger Lofning.

Till Stockholms stads barnvårdsnåmnd.

Enär barnavårdsnämnden i skrivelse den 15 febr. anhållit, att styrelsen

för stiftelsen »Unga kvinnors värn» måtte uttala sig i anledning av en inom

riksdagens andra kammare väckt motion med syfte att de danstillställningar

och andra nöjen, vilka anordnas av enskilda föreningar och klubbar men

i verkligheten äro av offentlig natur, måtte komma att falla under samma

bestämmelser, som gälla för liknande offentliga tillställningar, får styrelsen

på grund härav anföra följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Styrelsen har sig visserligen bekant, att åtskilliga klubbar av i motionen

antydd art finnas i Stockholm och att de genom sin verksamhet kringgå de

bestämmelser angående kontroll över offentliga nöjen, som gällande författningar

innehålla. Dock saknar styrelsen en mera ingående kännedom om

i vilken utsträckning dylika klubbar frekventeras av ungdomen och vilken

inverkan de utöva på det sedliga livet. De unga kvinnor, med vilka de i

styrelsens tjänst anställda diakonissorna kommit i beröring, ha nämligen i

allmänhet icke besökt ifrågavarande klubbar utan sökt sin förlustelse på

offentliga nöjeslokaler.

Styrelsen kan emellertid icke underlåta att i detta sammanhang påpeka,

vilken fruktansvärd fara för det sedliga livet den offentliga dansen innebär.

Ett talande vittnesbörd härom innebär den omständighet, att de omkring 150

flickor i åldern 15—17 år, som under förlidet år inför diakonissorna erkänt

att de prisgivit sin dygd, hava samtliga utan undantag satt detta förhållande

i direkt samband med deltagandet i offentlig dans. Den erotiska upphetsning,

som dansen medfört, har av flickorna oförbehållsamt uppgivits såsom

närmaste orsaken till deras fall. Styrelsen har därför ett synnerligen starkt

intryck av, att det sedliga nödläge, som råder bland stora delar av huvudstadens

ungdom, ovillkorligen kräver en skärpt lagstiftning på ifrågavarande

område.

Stockholm den 16 mars 1927.

Enligt uppdrag

Eskil Andrce,

ordf.

Till Stockholms städs barnvårdsnåmnd.

Anmodat avgiva yttrande över den till barnavårdsnämnden remitterade motionen

73 angående vissa av enskilda föreningar eller klubbar anordnade

nöjestillställningars inordnande under gällande bestämmelser för offentliga

tillställningar får socialrådet härmed anföra följande:

Ehuru socialrådets erfarenhet på det område, som avses i motionen, är i

huvudsak begränsad till den del av nöjeslivet, som representeras av dansklubbarna,

vill rådet dock för sin del livligt instämma i motionens syfte även i

delar, som avse att förhindra förevisning av förbjudna filmer. Rådet vill

t. o. m. sätta i fråga, huruvida icke ett sådant förbud skulle med hänsyn till

den redan förefintliga möjligheten att erhålla Kungl. Maj:ts dispens från

bestämmelserna i § 4 av gällande biografförordning kunna göras absolut, så

att efter skärpning i övrigt av nyssnämnda bestämmelser de av biografcensuren

förbjudna filmerna icke utan sådan dispens som nämnts finge förevisas

vare sig offentligt eller privat.

Beträffande dansklubbarna vill rådet efter av pålitliga personer företagen

undersökning framhålla, att publiken, som frekventerar deras tillställningar,

i allmänhet är mycket ung. I åtminstone vissa av dem utgöres majoriteten

bland flickorna av 13—14-åringar och bland pojkarna av 17—20-åringar.

Tonen är ofta rå, och icke sällan synes den manliga ungdomen vara berörd

av spritdrycker. Till klubbarnas nöjestillställningar säljas inträdes- och medlemskort.

Att klubbarna äro befriade från varje slag av offentlig kontroll

medför enligt rådets mening uppenbara och stora sedliga vådor för den ungdom,

som i allt större antal dragés till klubbarna. Detta bestyrkes också av

de flickor, som blivit föremål för rådets räddningsarbete, och vilka i stor

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 15

utsträckning bekänna, att vad som först dragit dem in i de prostituerades

liv och gjort frestelserna för dem övermäktiga var dansen inom vissa klubbar.

På grund av vad sålunda anförts får socialrådet uttala önskvärd heten av

att barnavårdsnämnden på det livligaste instämmer i motionens syfte.

Stockholm den 15 mars 1927.

J. Lindskog.

Bil. 5.

Till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Till Göteborgs barnavårdsnämnd bar för yttrande remitterats en av herr

Pehrsson i Göteborg väckt motion angående vissa av enskilda föreningar

eller klubbar anordnade nöjestillställningars inordnande under gällande bestämmelser

för offentliga tillställningar, och får barnavårdsnämnden i anledning

härav anföra följande:

Den ifrågavarande motionen tar sikte på två slags nöjestillställningar, som

på olika grunder av motionären anses böra bliva föremål för de av honom

föreslagna åtgärder, nämligen dels av föreningar eller klubbar anordnade

biografföreställningar, dels dansklubbar. Beträffande den förstnämnda kategorien

torde Göteborgs barnavårdsnämnd sakna anledning att uttala sig, då

den i detta hänseende icke äger någon erfarenhet att åberopa. Nämndens

yttrande torde väl också hava avsett huvudsakligen den andra kategorien,

nämligen dansklubbama, då motionären just vid talet om dessa säger: »barnavårdsnämnderna

i rikets båda större städer torde ha erfarenheter av vådan

av dessa klubbar för särskilt de unga flickorna».

Göteborgs barnavårdsnämnd, som i sin nuvarande gestaltning fungerat

endast något över ett år, kan givetvis icke till grund för sitt yttrande lägga

en rikare erfarenhet. Härför skulle krävas både en längre tids erfarenhet

och framför allt en mer ingående kännedom om de olika förhållanden,

under vilka vår ungdom uppväxer, än som det varit möjligt för nämnden

att på denna korta tid ernå. Men så mycket anser sig dock nämnden kunna

säga, att dessa dansklubbar, vilka stå utan all kontroll, innebära för ungdomen

och kanske särskilt den kvinnliga störa fara, då både frestelserna

och tillfällena till osedligt liv här måste anses vara synnerligen stora. Bristen

på offentlig kontroll skulle måhända icke vara så farlig, om kontrollen från

föräldrars och målsmäns sida gent emot barnen vore mera effektiv. Men

då även denna till stor del saknas, blir helt naturligt resultatet synnerligen

dåligt och nämndens erfarenhet är nog sådan, att nämnden för sin del måste

instämma i kravet på, att någonting göres för att här skydda de unga.

På vilket sätt detta bör ske, därom anser sig nämnden sakna både befogenhet

och anledning att yttra sig, men vill dock för sin del instämma i vad

motionären i slutet av sin motion yttrar, att denna fråga är grannlaga och

att det gäller att utfinna vägar, som, utan att inkräkta på lojala sammanslutningars

och enskildas tillbörliga frihet, leda till ett rättande av de missförhållanden,

som nämnden anser förefinnas.

Göteborg den 8 april 1927.

På barnavårdsnämndens vägnar:

KARL AHLBERG,

ordförande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Bil. 6.

Till andra kammarens andra tillfälliga utskott.

Över herr Pehrssons i Göteborg motion, nr 73, får Arbetarnas Bildningsförbund,

som beretts tillfälle taga de! av motionens innehåll och syfte samt

att däröver till utskottet avgiva yttrande, anföra följande.

Med stöd av den erfarenhet, som inom vårt förbunds verksamhet och dess

föreningsliv förvärvats, har Arbetarnas Bildningsförbunds centralledning vid

övervägande av de konsekvenser, vartill en skärpt poliskontroll av föreningslivet

eller en begränsning av föreningsrätten skulle kunna leda, icke kunnat

undgå att i fråga om sådan lagstiftnings inverkan på det fria folkbildningsarbetet

hysa allvarliga betänkligheter om och tvivel på gagneligheten och

nödvändigheten av den ifrågasatta utredningen och därpå grundad eventuell

lagstiftning. Det uti motionen påtalade kringgåendet av gällande bestämmelser

om nöjesskatt och polisuppsikt torde antingen vara av så tillfällig art,

att en skärpt lagstiftning med anledning härav icke är påkallad eller av sådan

beskaffenhet, att endast ett ytterst kraftigt ingripande i föreningsrätten och

de enskilda samkvämens ordnande skulle kunna hindra missbruk. Men sådan

lagstiftning skulle göra föreningsrätten illusorisk och ställa enskilda sällskaps

sammankomster, även fullt legitima sådana, under olidligt tryck.

Vad särskilt frågan om nöjesskatten beträffar, så ligger den ju på ett annat

plan. Här möter en skattelagstiftningsfråga, som de kommunala myndigheterna

i första hand bestämma över. Både huruvida skatten må upptagas

och vilka »tillställningar», som skola befrias. Ett betydande antal kommuner

upptaga som bekant ingen nöjesskatt. Om nu, såsom motionären påpekar,

nöjesskatteförordningens bestämmelser kringgås endast i uppenbart syfte

att undgå nöjesskatt, så torde de kommunala organen kunna påtala sådant

och vinna rättelse även med den lagstiftning, som vi nu ha. Först när denna

väg visat sig ej vara framkomlig, synes ett förtydligande eller tillägg till nöjesskatteförordningen

vara av behovet påkallat. Men härför kräves nog ej

någon särskild utredningsapparat.

I fråga om de förekommande enskilda danstillställningarna anser man för

övrigt på sina håll det vara ett verksammare medel mot sådant, som icke tål

offentligheten, att låta dem vara skattefria, såsom ju redan är fallet med den

offentliga dansen på våra restauranter. Genom en sådan åtgärd skulle, menar

man, de flesta enskilda danssällskapen försvinna och dansen komma fram i

offentlighetens ljus. Men anses sådan skattebefrielse vara till gagn, kan den

genomföras av de kommunala organen med stöd av nu gällande nöjes

skattelag.

Stockholm den 8 mars 1927.

Arbetarnas Bildningsförbunds verkställande utskott

RICKARD SANDLER

ordförande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.