Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

1927-05-16 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1927:8, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1927 kl. 5 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i

anledning av väckt motion, I: 160, om utredning angående

införande av ändamålsenligare taxor och utarbetande

av en plan för en rationell kraftförsäljningspolitik

vid statens kraftverk m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad

motion nr 160 hava herr hunden m. fl. anhållit, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t ville dels anhålla om en skyndsam och opartisk utredning angående

införande av ändamålsenligare taxor och utarbetande av plan för en

rationell kraftförsäljningspolitik vid statens kraftverk, dels ock, i avvaktan på

sådan utredning, anhålla om införandet av en maximaltaxa, som garanterar

statens kraftverk en viss inkomst för den levererade kraften men på samma

gång möjliggör en, särskilt för landsbygden, ekonomisk utvinning av denna

kraft inom olika förbrukningsområden.

Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har fått del av yttranden, som över en likalydande motion i andra

kammaren, nr 255, inhämtats av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott

från vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium, varande dessa yttranden såsom

bilagor fogade vid detta utlåtande.

I motionen göres gällande, att riktlinjerna för en rationell kraftförsäljningspolitik

måste vara: en skälig förräntning av det nedlagda kapitalet och en

ständig, oavlåtlig strävan mot billigare kraftpriser, som möjliggöra en ekonomisk

användning av vattenkraften inom allt vidare områden. I dessa avseenden

anses tydligen vattenfallsstyrelsens krafttaxepolitik icke hava hållit måtten.

Därjämte riktas kritik mot den utredning, som den 5 februari 1925 framlagts

av 1924 års taxekommitté. Vidare uppdragas riktlinjerna för en ny utredning,

som motionärerna anse bör komma till stånd. Slutligen föreslå motionärerna,

att i avvaktan på denna utrednings resultat en maximaltaxa av angiven

art införes.

Vad först angår motionärernas hemställan om ett omedelbart införande av

viss maximaltaxa, som enligt motiveringen skulle införas vid sidan av den av

vattenfallsstyrelsen nu tillämpade krafttaxan med valfrihet för abonnenterna

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 12 samt. 2 avd. 5 höft. (Nr 8.)

Motionen.

Yttranden.

Utskottet.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

mellan dessa taxor, må framhållas, att detta förslag stöder sig på vissa i en

till motionen fogad P. M. utförda beräkningar. Av vattenfallsstyrelsens granskning

av denna P. M. framgår emellertid, att däri framlagda beräkningar icke

äro hållbara. På grundval av en dylik utredning kan utskottet givetvis ej förorda

införandet av en ny taxeform. Motionärernas hemställan i denna del

har även avstyrkts förutom av vattenfallsstyrelsen jämväl av kommerskollegium.

Med avseende på förslaget om utredning angående ändamålsenligare taxor

och plan för en rationell kraftförsäljningspolitik vid statens kraftverk får utskottet

till en början erinra, att hithörande frågor så sent som åren 1924—1925

varit föremål för en ingående utredning av den s. k. taxekommittén. Att

motionärerna det oaktat nu påyrka ny utredning i frågan beror därpå, att

taxekommitténs utredningar enligt motionärernas förmenande icke äro tillfredsställande

och uttömmande. Till stöd för detta påstående åberopas ovannämnda

P. M. med därtill hörande bilagor. Med hänsyn till vad ovan framhållits rörande

denna P. M. kan utskottet emellertid ej tillmäta den vitsord gentemot

taxekommitténs officiellt framlagda betänkande och vattenfallsstyrelsens under

ämbetsmannaansvar avgivna yttrande i frågan.

Nu har visserligen kommerskollegium, som tillstyrkt den ifrågasatta utredningen,

beträffande taxekommitténs betänkande anfört, att en komplettering i

vissa avseenden av det däri framlagda utredningsmaterialet vore önskvärd, vilken

komplettering ansetts lämpligen böra verkställas av vattenfallsstyrelsen.

Dylik komplettering har emellertid, så långt vattenfallsstyrelsen funnit det

möjligt med hänsyn till statens kraftverks ställning som affärsdrivande verk,

numera redan lämnats i de till nämnda styrelses yttrande över den föreliggande

motionen fogade bilagor.

Här må nämnas, att kommerskollegium, sedan det tagit del av vattenfallsstyrelsens

yttrande i frågan, i skrivelse till andra kammarens utskott

modifierat sitt uttalande i nu förevarande avseende. I denna skrivelse, varav

utskottet jämväl fått del, har sålunda meddelats, att — därest kommerskollegium

vid avgivande av sitt yttrande över motionen ägt kännedom

om vattenfallsstyrelsens till utskottet lämnade uppgifter — dess uttalande i

tredje stycket å sid. 29 skulle hava erhållit följande avfattning: ”Av taxekommitténs

betänkande synes man ej kunna sluta sig till i vad mån beräkningen

beträffande självkostnaden vid kraftverk och sekundärstationer av kraft till

skilda konsumentkategorier varit föremål för kommitténs granskning och vilka

synpunkter, som därvid anlagts. Kommittén har i allt fall synbarligen funnit,

att det ej kunnat utfinnas någon lämplig form för att i utredningen närmare

framlägga dithörande överväganden. För vattenfallsstyrelsen torde det erbjuda

föga svårighet eller besvär att på tillfredsställande sätt klarlägga dessa

spörsmål och påvisa de skäl, som ligga till grund för den av statens kraftverk

tillämpade taxepolitiken. ’ ’

Taxekommittén förordade för landsbygdsdistributionen den taxeform, rabattaxa,

som vattenfallsstyrelsen numera tillämpar för nämnda distribution.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

3

Den föreslog samtidigt i syfte att nedbringa den s. k. bygdenätsavgiften, vilken

torde vara den avgift, som kännes mest tryckande för abonnenterna, en avskrivning

av statens kraftverks bokförda bygdenätskapital med 4 milj. kronor.

Frågan om dylik avskrivning har emellertid ännu icke på grund av statsfinansiella

skäl kunnat upptagas till prövning. Utskottet finner det för sin del

principiellt oriktigt att så kort tid efter det en statlig utredning av frågan

slutförts och innan däri framlagda förslag blivit slutgiltigt prövade av statsmakterna

framställa krav på en ny utredning i samma ämne.

Vad själva den föreliggande sakfrågan angår torde icke råda någon meningsskiljaktighet

ifråga om betydelsen av väl avvägda taxor å elektrisk kraft för

jordbruket. Statsmakterna hava även vid olika tillfällen givit uttryck för önskvärdheten

av att landsbygdens elektrifiering främjas, vilket ej torde vara möjligt

utan tillämpning av en rationell kraftförsäljningspolitik. Vattenfallsstyrelsen

har också för sin del förklarat, att den delar och städse delat motionärernas

mening, att man med skälig förräntning av styrelsens kapital skall sträva efter

att leverera kraften så billigt som möjligt. Styrelsens taxor för landsbygdsdistributionen

hava jämväl under de senare åren successivt sänkts och fr. o. m.

år 1928 komma, enligt vad som offentliggjorts, ytterligare sänkningar att genomföras.

En bidragande orsak till att så kunnat ske är den, att prisförhöjningar

vidtagits i samband med utlöpandet av äldre leveranskontrakt med lägre

avgifter än som tillämpas för nya kraftleveranser, varigenom en utjämning kunnat

äga rum. Vattenfallsstyrelsen har förklarat, att den alltjämt skall söka

åstadkomma den utjämning, som på dylikt sätt kan åvägabringas.

Nu berörda omständigheter hava varit en kraftigt bidragande orsak till att

utskottet ansett sig böra avstyrka motionen jämväl i vad den avser en förnyad

utredning av här förevarande spörsmål. Utskottet förutsätter därvid, att från

vattenfallsstyrelsens sida intet kommer att underlåtas beträffande ett tillmötesgående

av berättigade krav på ytterligare sänkning av krafttaxorna för landsbygdsdistributionen,

och har utskottet vid sådant förhållande saknat anledning

att ingå på frågan, huruvida den av vattenfallsstyrelsen tidigare tillämpade

kraftförsäljningspolitiken varit den i allo lämpligaste.

Med stöd av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 maj 1927.

På utskottets vägnar:

IVAR ÖSTERSTRÖM.

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Österström, Julin, Larsén,

Henrik Andersson, Östergren, Alexander Nilsson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Reservation

av herrar Henrik Andersson och Alexander Nilsson, vilka ansett, att utskottets

utlåtande bort erhålla följande lydelse:

Utskottet finner, att vissa av motionärernas erinringar rörande taxekommitténs

utredning av vattenfallsstyrelsens självkostnader för landsbygds ■

distributionen äro befogade. De invändningar, som däremot gjorts av

vattenfallsstyrelsen, synas ej övertygande. Så saknas utredning rörande

självkostnaden för den vid kraftverken producerade kraften och denna

kostnads skäliga fördelning på de olika kategorierna förbrukare. Nu

har det meddelats utskottet, att vattenfallsstyrelsen anser, att ett offentliggörande

av kraftverkens verkliga självkostnader vid produktionsorterna och

därav betingade taxor skulle menligt inverka på styrelsens affärsverksamhet.

Utskottet finner emellertid ej bärande skäl förebragta för att statens kraftverk

i detta hänseende skulle undandragas den allmänna kontroll, som andra statens

af färsdrivande verk, närmast statens järnvägar, äro underkastade. Det synes

utskottet, att en granskning av dessa självkostnaders storlek och av de grunder,

efter vilka de fördelas, äro av fundamental betydelse för i motionen avhandlade

spörsmåls klarläggande.

Vid en utredning synes böra särskilt skänkas beaktande åt de riktlinjer för

statens medverkan till landsbygdens elektrifiering, som avgåvos i riksdagens

skrivelse nr 302 år 1917 liksom i vattenfallsstyrelsens yttrande, bilagt jordbruksutskottets

utlåtande nr 64 samma år. Av däri gjorda uttalanden torde framgå,

att vid landsbygdselektrifieringens igångsättning 1917 de statliga affärsintressena

skulle underordnas nationalekonomiska och allmänt sociala synpunkter.

När riksdagen i sin förutnämnda skrivelse gick in för att genom statsmakternas

försorg även sådana delar av landsbygden skulle elektrifieras, ”där elektrifieringen

ej kunde förväntas ge ett i statsekonomiskt hänseende gynnsamt resultat”,

så kunde därmed ej rimligtvis avses, att den för elektrifiering relativt

gynnsamt belägna landsbygden skulle utom sina egna stora elektrifieringskostnader

bära jämväl överkostnaden för sådan av nationalekonomiska och sociala

skäl betingad elektrifiering, som i riksdagens skrivelse angives.

Utskottet delar kommerskollegii åsikt, att de taxor och villkor i övrigt, enligt

vilka elektrisk energi kan erhållas från statens kraftverk, för en stor del av

allmänheten har en betydelse fullt jämförlig med den, som taxor och tariffer

för den statliga järnvägs- och postbefordran m. m. kunna tillmätas, och synes

det utskottet vara av en viss betydelse, om den statliga kraftproduktionen och

statens kraftförsäljningspolitik underkastades utredning och granskning såsom

kommcrskollegium förordar.

Utskottet har ej förbisett, att frågan om de av statens kraftverk tillämpade

landsbygdstaxorna varit föremål för en år 1924 igångsatt utredning, men ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 5

skottet anser, att frågan då ej togs npp så från grunden, som varit önskligt,

liksom att av utskottet härovan påpekade utgångspunkter för statens medverkan

till landsbygdselektrifieringen därvid ej blivit tillbörligt beaktade.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen

i anledning av hr Lundells m. fl. förevarande motion ville i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte

skyndsamt låta verkställa utredning angående införande av

ändamålsenliga taxor och utarbetande av plan för en rationell

kraftförsäljningspolitik vid statens kraftverk beträffande

landsbygden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första kammarens andra tillfällig a utskotts utlåtande Nr 8.

Bilaga 1.

Till

Riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott.

Kungl. Maj :t har genom nådig remiss den 4 februari anmodat Vattenfallsstyrelsen

att till Eder avgiva yttrande angående en inom andra kammaren väckt

motion n:r 255 angående taxorna vid statens kraftverk m. m. Till åtlydnad

därav får Vattenfallsstyrelsen överlämna vidlagda av dess kraftverksbyrå uppsatta

yttrande, till vilket Styrelsen får hänvisa, och i vars slutledningar Styrelsen

till alla delar instämmer.

I yttrandet hava i alla väsentliga punkter vederlagts de påståenden och de

beräkningar, som återfinnas i den motionen bilagda P. M., på vilken motionärerna

stött sig. Emellertid äro jämväl flera andra där förekommande detaljuppgifter

felaktiga och beroende på missuppfattning. Styrelsen anser emellertid

dessa senare detaljer vara av mindre betydenhet gentemot de i kraftverksbyråns

yttrande behandlade, och därför kunna de i detta sammanhang lämnas

åsido. I yttrandet hava jämväl de spörsmål i huvudsak besvarats, vilka sammanfattats

i själva motionen.

Vattenfallsstyrelsen vill i detta sammanhang ännu en gång betona, att hithörande

frågor så sent som åren 1924—25 varit föremål för en ingående utredning

av den s. k. taxekommittén, vilken bland sina ledamöter räknade personer

med verklig sakkunskap på området. Vid sådant förhållande måste Vattenfallsstyrelsen,

som allt fortfarande kommer att så vitt möjligt tillgodose lantbrukets

intresse av att erhålla elektrisk energi till skäligt pris, finna det fullständigt

överflödigt att nu begära en ytterligare utredning i ärendet.

Vattenfallsstyrelsen måste dessutom på det bestämdaste avstyrka motionärernas

förslag att utan vidare införa en annan taxa än den, som Styrelsen tillämpar,

och vars uppställning taxekommittén jämväl funnit ändamålsenligast.

I detta ärendes handläggning hava Styrelsens samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 12 mars 1927.

F. V. Hansen.

W. Borgquist.

Bilaga 2.

Tjänstememorial.

Angående motion nr 255 till riksdagens andra kammare rörande taxorna vid

statens kraftverk m. m.

Behovet av låga kraftpris.

Inledningsvis må nämnas, att Vattenfallsstyrelsen delar och städse delat motionärens

mening om, att man med skälig förräntning av Vattenfallsstyrelsens

kapital skall sträva efter att leverera kraften så billigt som möjligt. Vad lands
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

7

bygden beträffar, har Vattenfallsstyrelsen också trots penningvärdets fall och

trots att därigenom en väsentlig reell inkomstminskning uppstått, vid tillämpning

av den sedan år 1915 använda 10 och 25 öres avgiften beslutat successivt

ökade rabatter under åren 1922, 1923, 1926, 1927 och 192S. Medan priset på

landsbygdskraften år 1921 utgjorde i genomsnitt c:a 13,7 öre, beräknas det för

år 1928 bliva 9,4 öre per kilowattimme med tendens att i genomsnitt ytterligare

sjunka; allt vid Vattenfallsstyrelsens tertiär stationer.

Kraftanvändningen inom Vattenfallsstyrelsens distributionsområden.

I motionen framhålles i ordalag, som mycket nära överensstämma med d:r

Ekströms i hans artikel i Stockholmstidningen av den 7 januari i år, huru telefonväsendet

i Stockholm utvecklades på grund av den av Cedergren affärsmässigt

tillämpade principen att nedbringa telefonabonnemangspriset till gränsen

av företagets bärighet, och hurusom han därigenom arbetade in telefonen

på alla håll, vilket inom utlandet väckt stor beundran.

Måhända vore det här på sin plats att nämna, att även Vattenfallsstyrelsens

verksamhet blivit gynnsamt bedömt i utlandet. Så som jämförelsen med Cedergrens

telefonverksamhet framställts, inbjuder den emellertid till den slutsatsen,

att Vattenfallsstyrelsen underlåtit att arbeta in den elektriska kraften inom sina

distributionsområden. Huru förhåller det sig då därmed?

Nedan har tabellariskt angivits dels befolkningsmängden inom Vattenfallsstyrelsens,

Sydsvenska kraftaktiebolagets, Stockholms samt övriga områden inom

Sverige, dels den mängd elektrisk energi,

som år

1925 konsumerats i dessa om-

råden.

Antalet

Energi-

Energikvantitet

Område

invånare

xi V ull L1 tv t

miljoner

kilowattim.

per person

miljoner

i kilowattimmar

c:a

c:a

c:a

Vattenfallsstyrelsens..........................

. 1,76

1,095

625

Sydsvenskas ...................................

. 1.15

350

300

Stockholm ......................................

0,45

150

330

Övriga Sverige ...............................

. 2,65

1,200

450

Även om denna sammanställning endast ger approximativa siffror, utvisar

den dock, att den specifika konsumtionen av elektrisk kraft inom Styrelsens områden

är betydligt högre än i övriga delar av landet. Vattenfallsstyrelsen är

den kraftleverantör, som i största utsträckning bidragit till åstadkommande

av elektrokemisk och elektrotermisk industri i landet. Ja, säges det kanske,

det må vara riktigt, att Vattenfallsstyrelsen åstadkommit denna stora energikonsumtion,

men beror densamma icke på vissa speciella förutsättningar, såsom

just denna elektrokemiska industri o. d.1 Undersöker man förbrukningen för

vanliga industriella och borgerliga behov, så blir väl den specifika förbrukningen

mindre ?

Nu är det naturligtvis icke riktigt att föra ett sådant resonemang, ty varje

landsdel har sina särskilda förutsättningar, och gör man undantag för speciella

industrier inom en landsdel, så bör man göra det även för annan. Icke förty

framställes emellertid nedan en jämförelse mellan å ena sidan Vattenfallsstyrelsens

områden i mellersta Sverige med frånräknande av Vattenfallsstyrelsens

kraftproduktion för elektrokemisk och elektrotermisk industri och för elektriska

ångpannor samt å andra sidan Sydsvenskas område och Stockholm.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Resultatet blir då följande.

Område

Antalet

Energikvantitet

D:o per

invånare

i miljoner

invånare

i miljoner

kilowattimmar

kWh

Vattenfallsstyrelsens i mellersta Sverige..

.... 1,65

660

400

Sydsvenskas ......................................

.... 1,15

350

300

Stockholm........................................

150

330

Sålunda blir även under dessa snävare förutsättningar den specifika förbrukningen

inom Vattenfallsstyrelsens område väsentligt större än t. ex. inom Sydsvenskas

och Stockholms områden.

Låt oss emellertid gå vidare och efterforska, i vad mån det kan spåras någon

efterblivenhet beträffande den borgerliga förbrukningen. För städerna finns

det en mycket fullständig statistik rörande den saken. Resultatet blir enligt

Svenska Elektrieitetsverksföreningens statistik för år 1925 följande:

Område

Centralblockets städer

Sydsvenskas städer ...

Stockholm ...............

Här intager Stockholm en särställning på grund av sin storstadskaraktär.

Men ”Vattenfallsstyrelsens städer” komma närmast därefter.

Men jordbruket då? Det måtte väl ifråga om energikonsumtion vara efter

inom Vattenfallsstyrelsens område, att döma av allt som skrivits därom! — Statistiken

visar emellertid ett annat resultat. Av den odlade arealen var enligt

taxekommitténs betänkande (sid. 8) år 1922 53 % elektrifierade inom Vattenfallsstyrelsens

områden och 35 % inom Sydsvenskas område. Jordbruket konsumerade

år 1923 enligt samma källa (sid. 17) netto (excl. förluster):

inom Vattenfallsstyrelsens område ...................... 30,5 kWh/hektar

inom Sydsvenskas område.............................. 28,1 „

Därefter har förbrukningen stigit så att den år 1926 uppgick till 38 kWh/hektar

inom Vattenfallsstyrelsens område. Förmodligen har väl konsumtionen stigit

i ungefär samma grad inom Sydsvenskas område.

Hur kan man då i den motionen bilagda promemorian komma till de för landsbygden

i Skåne så gynnsamma förbrukningssiffror. Jo, anledningen är, att

”landsbygden” inom Hemsjöområdet faktiskt till c:a 77,5 % består av stationssamhällen

av stadsliknande art och till ungefär 22,5 % av jordbruksbygd

(procenttalen avseende energiförbrukningen, se taxekommitténs betänkande sid.

17). Med Vattenfallsstyrelsens landsbygdsdistribution avses däremot en grupp

förbrukare, som till 14,4 % består av slutna samhällen och till 85,6 % av jordbruk.

Varpå beror då denna skillnad? Jo därpå att jordbruket inom Hemsjöområdet

elektrifierats endast i samband med annan elektrifiering, t. ex. av samhällen,

industrier o. dyl., vilkas anslutande varit det primära. Jordbruket har

medtagits endast, då det legat väl till i närheten av de ledningar, som för övriga

ändamål framdragits (se taxekommitténs betänkande sid. 17). Inom Vattenfallsstyrelsens

område däremot har jordbrukets elektrifiering (enligt riksdagens

Medelförbrukning

enligt belysningstaxa

pr invånare

65

Öl

80

kWh

Medelförbrukning

enligt krafttaxa för

borgerliga behov

per invånare

33 kWh

19 »

38 >

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 9

direktiv år 1917) ofta ensamt föranlett vittutgrenade ledningsnät, och dessa

hava utdragits över hela landskapet, utan att man först avvaktat, att samhällen

och industrier skulle anmäla sig som abonnenter. Skillnaden beror naturligtvis

också på, att det inom Skåne är mera gott om stora och välmående stationssamhällen

än inom mellersta Sverige, vilket i allmänhet är förhållandet inom tätbefolkade

distrikt och varit så, även innan någon elektrifiering fanns.

Dr Ekström brukar anföra, att om tillräckligt låga taxor användas, så skulle

det även inom mellersta Sveriges landsbygd uppblomstra småindustri och hantverk

såsom i Skåne. Härtill må svaras, att priset på kraften i mellersta Sveriges

stationssamhällen icke torde vara högre än i södra Sveriges. Liksom förbrukningen

pr invånare inom de i statistiken upptagna mellansvenska städerna är

lika stor som i de sydsvenska, så äro med all sannolikhet stationssamhällena inom

de två landsdelarna också sinsemellan jämställda i detta hänseende.

Finns det alltså något fog för påståendet om Sydsveriges försteg framför

Vattenfallsstyrelsens områden, vad konsumtionens storlek eller elektricitetens

utbredning beträffar? Nej!

Tillväxten i kraftkonsumtionen och landsbygdens kraftpris.

Förut angivna statistiska data tala sitt tydliga språk angående den nuvarande

konsumtionen, liksom om elektricitetens utbredning, och måste för varje omdömesgill

person utvisa den framställda kritikens grundlöshet i berörda avseende.

Men det kan sägas: Är det icke fara värt, att utvecklingen stagnerar med de

kraftpris, Vattenfallsstyrelsen tillämpar?

Erfarenheten visar emellertid hur förbrukningen på alla områden växer jämt

och lugnt — icke minst på landsbygden, vilket exemplifieras av följande tabell:

Energileverans till landsbygden inom

År Vattenfallsstyrelsens område

kWh/tariffenhet

1917............................................... c: a 17

1923 ............................................. » 38

1924 ................................................ » 41

1925 .............................................. » 44

1926 .................... » 48

Vad beträffar det pris, som tillämpas i stordistributionen, alltså vid sekundärstationerna

eller vid primärlinjerna, är detta lika lågt eller lägre än vid kommunala

eller privata företag. Det har visserligen vid något tillfälle anförts, att

med Stockholms nya industritaxor kunde industrien i Stockholm få kraften till

lägre pris än från Vattenfallsstyrelsen på landsbygden. I och för sig skulle det

icke legat något orimligt däri. Ty det är väsentligt mycket lättare och billigare

att distribuera kraft i en stor stad med dess täta bebyggelse än på den glest

befolkade landsbygden. En verkställd jämförelse visade emellertid, att Stockholms

kraftpris icke desto mindre var lika med Vattenfallsstyrelsens för dagindustri,

men högre än Vattenfallsstyrelsens för dygnindustri.

I motionen framställes krav på, att vid Vattenfallsstyrelsens landsbygdsdistribution

skall införas en maximaltaxa, bestående av en grundavgift av 90 kr.

pr kW och en förbrukningsavgift av 2 öre pr kWh. Av den till motionen fogade

promemorian framgår, att förslaget om maximaltaxan grundar sig på den föreställningen,

att maximaltaxan 90—(-2 skulle i hög grad stimulera till ökad kraftuttagning.

Den nämnda promemorians författare uträknar medelpriset pr ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

tagen kilowattimme vid några olika tariffer och kommer därvid (bl. a. i ett

diagram) till att detta pris, då utnyttjningstiden ökas, sjunker mera vid 90+2

taxan än vid Vattenfallsstyrelsens rabattaxa.

Här må till en början klart och tydligt framhållas, att taxan 90+2 för den

nuvarande kraftuttagningen ger ett lägre pris än den av Vattenfallsstyrelsen

tillämpade rabattaxan och en ur räntabilitetssynpunkt otillräcklig inkomst. Men

däremot ger rabattaxan, i motsats till vad motionärerna förutsätta, lägre kraftpris

för nytillkommande kraft än taxan 90+2.

I bilaga till motionen angives, att Vattenfallsstyrelsens kraftpris till landsbygden

är ekvivalent med en maximaltaxa av SO kronor per kilowattår + 7 öre

per kilowattimme. Det finns emellertid icke ett spår av likhet mellan nämnda

taxa och Vattenfallsstyrelsens rabattaxa, detta varken beträffande det resulterande

priset för den kraft, som nu uttages eller priset för ökning i kraftuttagningen.

Fullt så oriktig är icke promemorians uppgift rörande Gullspångs taxa,

men även denna är oriktigt uppgiven oavsett, att icke något omförmälts rörande

den skillnad i leveranssättet, som föreligger beträffande Vattenfallsstyrelsens

och Gullspångs områden.

Vattenfallsstyrelsen debiterar från och med år 1928 landsbygdskraftens avgifter

enligt följande tariff:

2: 50 kronor per tariffenhet fast avgift, s. k. ’ ’bygdenätsavgift ’1 11

200 kronor per kilowattår för bottenkraften, d. v. s. kraft uttagen inom subtraktionsgränsen,

och

7 öre för överkraften (ovanför subtraktionsgränsen) under månaderna september—december

och januari—april samt

8,5 öre för överkraften under månaderna maj—augusti.

En mycket viktig omständighet, vartill motionspromemorians författare underlåtit

taga någon hänsyn, är, att subtraktionsgränsen får inställas i det läge, som

är för abonnenten gynnsammast samt sedermera får ändras varje år, allt efter

som belastningen ändras. Med ledning av ett flertal belastningsdiagram från

typiska distributionsföreningar har befunnits, att kraftuttagningen för en

genomsnittsförening fördelas med

c :a 46 % av kilowattimmarna på bottenkraft (inom subtraktionsgränserna) efter

200:— kr. pr kWår, motsvarande ett genomsnittspris av c:a 3,2 öre pr kilowattimme

;

c:a 47 % av kilowattimmarna på överkraft efter 7,0 öre pr kilowattimme och

c :a 7 % av kilowattimmarna på överkraft efter 3,5 öre pr kilowattimme.

Detta motsvarar eu genomsnittskostnad pr kilowattimme av 0,46X3,2+0,47X

7,0+0,07X3,5=5,0 öre utöver den fasta bygdenätskostnaden. Om vid ökad

kraftuttagning fördelningen på bottenkraft och överkraft resp. på vinterkraft

och sommarkraft bibehålies oförändrad (d. v. s. om utnyttjningen förbleve densamma),

skulle sålunda priset på den nytillkommande energien bliva 5,0 öre

pr kWh. Under samma förutsättning av oförändrad utnyttjningstid vid ökad

kraftuttagning blir priset för den tillkommande kraften enligt 90+2 taxan 8 öre

pr kWh.

Vid en ökning av kraftuttagningen brukar emellertid som regel utnyttjningstiden

växa, och att så blir fallet vid Vattenfallsstyrelsens landsbygdsdistribution

är så mycket sannolikare, som Vattenfallsstyrelsens rabattaxa i hög grad

uppmuntrar till ökad utnyttjningstid. Att priset för den nytillkommande energien

även vid stegring av utnyttjningstiden vid Vattenfallsstyrelsens rabattaxa

1 Bygrdenätsavgiften utgår med endast 2 kronor per tariffenhet, där kraften levereras

vid 10,000 volt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 11

blir lägre än vid taxan 90-f 2, visas av de exempel på sannolik belastningsökning

inom en genomsnittsförening, vilka framställts grafiskt å bilagda diagram1 bilaga

1. Därvid har subtraktionsgränsen i samtliga fall inlagts i det gynnsammaste

läget.

Diagrammets figur A visar belastningens utseende vid den kraftuttagning,

som beräknas för år 1928 i en genomsnittsförening. Utnyttjningstiden är i detta

utgångsläge 1,500 timmar. Om denna ökas till 2,000 timmar, kan man tänka sig

detta ske genom att endast den uttagna energimängden stiger utan att maximieffekten

ökas. I sådant fall är det mest sannolikt, att den nytillkommande energien

huvudsakligast utgöres av nattkraft, d. v. s. av ökning av bottenkraften.

Detta illustreras av figuren Bli diagrammet. Mera sannolikt är emellertid,

att även maximieffekten ökas något, så som visas i diagrammet fig. B 2, där

jämväl viss ökning av kraftuttagningen under sommaren antagits. Om utnyttjliingstiden

sedermera ytterligare stiger till 3,000 timmar, kan detta tänkas ske

i förra fallet så som visas av figuren C 1, där den huvudsakliga energiökningen

faller på bottenkraft, och i senare fallet såsom visas av figuren C 2, där även

uttagningen av toppkraften vuxit. I diagrammet har angivits, huru kostnaderna

för den nytillkommande kraften utöver fallet A bliva i de olika belastningsfallen,

dels vid Vattenfallsstyrelsens rabattaxa och dels vid taxan 90-j-2.

Resultatet av de i diagrammet gjorda beräkningarna har sammanställts i tabellen

här nedan.

Pris pr nytillkommande kWh utöver

förbrukningen i fallet A

Belastningsfall

Vid Vattenfalls-

vid taxan

A

1928 års belastning: 115,000 kWh, 1,500

timmars utnvttjningstid pr år .........

styrelsens rabattaxa

öre/kWh

90 + 2

öre/kWh

Vid ökn. med oförändrad utnyttjnings- tid 1,500 t..................................

5,0

8,0

Bl

155,000 kWh, 2,000 timmars utnyttjnings- tid .............................................

1,8

2,0

B2

230,000 kWh, 2,000 timmars utnyttjnings- tid .............................................

3,8

5,o

Cl

345,000 kWh, 3,000 timmars utnyttjnings- tid.............................................

1,7

2,0

C2

460,000 kWh, 3,000 timmars utnyttjnings- tid .............................................

3,8

4,o

Härav framgår att priset för nytillkommande energi under alla rimliga förutsättningar

rövande kr af tidtagningens tillväxt blir lägre enligt Vattenfallsstyrelsens

rabattaxa än enligt den av motionärerna föreslagna 90-{-2 taxan.

Nu göres det möjligen mot beräkningarna härovan följande invändning:

Kan distributionsföreningen räkna med oförändrad fast avgift även om anslutningen

ökas ? Svaret blir: Årskostnaden för den del av Vattenfallsstyrelsens

bygdenät, som bokförts på distributionsföreningarna, och för vilka dessa betala

bygdenätsavgift, kommer icke att nämnvärt ökas för de nu anslutna föreningarna,

även om dessas kraftförbrukning ökas med c :a 50 %. De nyanläggningar,

som erfordras för denna belastningsökning, äro oväsentliga och kompen
-

1 Ej här återgivet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

seras genom minskning av vissa andra utgifter. Kollektivt sett kan det alltså

för desssa föreningar tillsammantagna icke bliva fråga om någon ökning av

bygdenätsavgiften. Varje särskild förening, som nu betalar bygdenätsavgift

= 2.50 kr. pr tariffenhet, kommer vidare att garanteras, att någon ökning av

föreningens bygdenätsavgift icke sker under tiden t. o. m. år 1937 i den mån

icke tariffenhetstalet ökas med mera än 25 % eller nya områden införlivas med

föreningen eller tillfälligt avdrag gjorts för gårdar i konkurs o. d. eller föreningen

övertager abonnent, som tidigare varit direkt ansluten till annat företag.

Det torde icke vara anledning att nu spekulera över, huru förhållandena

böra ordnas efter år 1937.

Den sociala elektrifieringen.

I motionen framhålles, att den ekonomiskt elektrifierbara delen av landsbygden

icke bör oskäligt belastas av anläggningskostnader från sådan landsbygd,

som elektrifierats av sociala skäl. Riksdagsman Anderson i Storegården

yttrade därom vid interpellationsdebatten i andra kammaren år 1926 följande:

”För att närmare klargöra denna frågas läge, så synes mig nödvändigt, att

man som bakgrund ställer frågans utveckling tidigare. Då riksdagen 1917 skrev

och begärde, att landsbygden skulle elektrifieras, även om denna elektrifiering

icke omedelbart kunde anses ge ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte, så hade

man nog ändå icke tänkt, att denna utveckling av landsbygdens elektrifiering

skulle te sig på sådant sätt som skett. Det är givet, att rätt stora delar av landsbygden

med ekonomisk fördel kunna elektrifieras, medan däremot beträffande

andra delar, i synnerhet med hänsyn till kristidens höga utbyggnadskostnader,

en ekonomisk elektrifiering givetvis icke kunnat ske. Om Vattenfallsstyrelsen

vid sin landsbygdselektrifiering följt rationella ekonomiska principer, så hade

Vattenfallsstyrelsen helt naturligt bort gå till väga på så sätt, att den hade

elektrifierat de områden, som med ekonomisk fördel kunde elektrifieras, och därefter

uppgjort en plan för elektrifiering av de icke ekonomiskt elektrifierbara

områdena. På det sättet hade det redan från början blivit riksdagens sak att

avgöra, i vilken omfattning man borde med statsmedel understödja en sådan

elektrifiering, om den eljest ur samhälleliga synpunkter ansåges nyttig.

Men hur har man nu gått till väga? Jo, efter förenämnda riksdagsskrivelses

tillkomst gick man in för att under högkonjunkturen forcera fram landsbygdens

elektrifiering. ’ ’

Här må nu först ånyo upprepas, vad som otaliga gånger tidigare anförts om

det tempo, i vilket landsbygdselektrifieringen genomförts inom Vattenfallsstyrensens

områden. Som av nedanstående diagram1 utvisas, är den absolut övervägande

delen av landsbygdselektrifieringen i Sverige tillkommen under perioden

1917—1920 och är alltså en kristidselektrifiering.

Tager man med jämväl de områden, som fått kraft genom privat initiativ,

finner man, att ju längre norr ut man kommer, desto snabbare och fullständigare

har elektrifieringen genomförts, en naturlig följd av mörkret och oljebristen,

som där gjort sig mer gällande. Vattenfallsstyrelsens områden, som

äro belägna mitt i landet, intaga den mellanställning, som motsvaras därav.

Inför det ojäviga vittnesbörd, som diagrammet innebär, torde talet tystna om,

att Vattenfallsstyrelsen varit bestämmande för den hastighet, i vilken elektrifieringen

försiggått.

1 Ej här återgivet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 13

Inför riksdagsman Andersons ovan återgivna argumentering uppställer sig

självmant den frågan, om det verkligen är så stor skillnad mellan de landsbygdsområden,

som elektrifierats, att det existerat någon möjlighet att uppdraga en

något så när klar gräns mellan ”ekonomisk” och ”social” elektrifiering. För

att få svar därpå har Vattenfallsstyrelsen i år undersökt, huru kostnaderna

skulle ställa sig för den gynnsammare återstoden av föreningarna, ifall man

bortsåge först från den förening, som dragit den största bygdenätskostnaden

per hektar, sedan den därnäst dyraste föreningen o. s. v.

Som bekant utgöres för närvarande något mer än hälften av distributionsföreningarnas

avgifter av bygdenätsavgiften, som debiteras med 2:50 kr. per

tariffenhet. Den egentliga energiavgiften är något mindre än hälften av

totala avgiften. Den senare avgiften blir oförändrad, vare sig man medräknar

s. k. kulturlinjer å landsbygden eller utesluter dem. Den beror enbart av

priset på kraften vid sekundärstationerna. Den förra avgiften kan däremot

tänkas hava blivit väsentligt mindre, om man uteslutit sådana föreningar, som

krävt relativt långa bygdelinjer.

Undersökningen visar, att ungefär 5 % av landsbygdsanslutningen krävt

relativt dyrbara bygdenätsanläggningar. Om dessa icke utförts, skulle bygdenätsavgiften

för övrig anslutning hava minskats från 2:50 till 2:30 kronor

per tariffenhet, alltså med 8 % av bygdenätsavgiften och c :a 4,2 % av totala

avgiften. Om man begränsat landsbygdselektrifieringen till de 70 %, som

hava lägst specifik anläggningskostnad för bygdenätet, skulle bygdenätsavgiften

hava nedgått till 2:-— kronor per tariffenhet för dessa 75 %, alltså

med 20 % av bygdenätsavgiften eller 10,5 % av den totala avgiften. Om begränsningen

gått så långt som till 50 %, så skulle bygdenätsavgiften för de återstående

50 % nedgått till 1:75 kronor per tariffenhet, alltså med 30 % av

bygdenätsavgiften och 15,8 % av den totala avgiften. Naturligtvis föreligger

det sålunda en viss skillnad i anläggningskostnader för mer eller mindre gynnsamt

belägna föreningar. Men denna skillnad synes Vattenfallsstyrelsen icke

vara av sådan storlek, att det är berättigat att skilja elektrifieringen i en ekonomisk

och en social grupp. Var skall gränsen i sådant fall gå?

Oavsett vilken uppdelning man till äventyrs nu kan göra, må framhållas,

att en sådan uppdelning icke kunnat ske före elektrifieringens genomförande.

Ty först något år efter det varje förening börjat sitt arbete, har det varit möjligt

att fastställa, vilken anslutning, som kunde ernås inom densamma. Här

må ånyo betonas, att skillnaden mellan den specifika kostnaden för de olika

föreningarna icke är så stor, som motionärerna synas förutsätta.

Slutligen må nämnas, att man näppeligen kan i riksdagens år 1917 lämnade

direktiv framläsa cn sådan uppfattning, som riksdagsman Anderson i Storegården

företräder, nämligen att bygderna skulle sållas med uteslutning av de

något mera otillgängliga och med företräde för de rikare bygderna. Riksdagen

har tvärtom vid sin behandling av landsbvgselektrifieringen starkt betonat

just det sociala'' momentet.

Vattenfallsstyrelsen har med vissa av konjunkturerna föranledda jämkningar

på de till riksdagen år 1917 angivna enhetsprisen sedermera lämnat anbud till

olika nytillträdande distributionsföreningar utan den sållning, som nu ifrågasättes.

Därvid ha engångsavgifterna räknade per hektar utfallit proportionsvis

höga för de föreningar, som ha liten anslutning. Det har varit styrelsens

uppfattning, att man genom denna objektiva gradering skulle åstadkomma en

uteslutning av sådana företag, som ha ringa ekonomisk bärkraft. Att däremot

vägra offert till sådant företag har styrelsen ansett och anser fortfarande omöj
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

ligt. Inom andra delar av landet elektrifierades sådana kargare områden

under samma tid utan någon sådan gallring. Någon subvention för genomförande

av elektrifieringen hade vidare under kristiden icke ifrågasatts varken för områden,

där staten distribuerade, eller inom andra områden, och Vattenfallsstyrelsen

kunde därför icke gärna medtaga en sådan i sitt arbetsprogram. Skulle

emellertid riksdagen anse, att ett understöd bör lämnas för att på skattevägen

avlasta kostnaderna för de föreningar, som dragit.relativt dyrbara anläggningar,

så har ju riksdagen tillfälle att säga sin mening därom.

Vattenfallsstyrelsens självkostnad för landsbygdskraften.

I enlighet med Vattenfallsstyrelsens årsberättelse för år 1925 har inkomsten

för landsbygdsdistributionen, med den innebörd Vattenfallsstyrelsen i årsberättelsen

givit åt detta begrepp, varit följande: (Inom parentes angivas värdena

för de distributionsföretag, på vilka taxekommitténs utredning baserades.)

För Trollhätte kraftverk (sid. 17 i årsberättelsen)...... 880,642

„ Älvkarleby kraftverk „ 24 „ „ ...... 2,027,591

„ Motala kraftverk „ 30 „ „ ...... 480,773

Summa 3,389,006 (3,068,109)

Av denna inkomst åtgår för täckande av Vattenfallsstyrelsens

utgifter å motsvarande del av bygdedistribu
tionen

........................................... 1,700,000 (1,490,000)

Inkomsten utöver kostnaden för bygdenätet, d. v. s. betalningen

för den vid sekundärstationerna levererade

energien har sålunda utgjort ...................... 1,689,006 (1,578,109)

Inom landsbygdsdistributionen levererades under år 1925 följande antal kilowattimmar

:

Trollhätte kraftverk (sid. 17) ...................... 8,842,462

Älvkarleby „ (sid. 24) ...................... 18,161J51

Motala „ (sid. 30) 4,707,212

Summa 31,711,425 (26,927,119)

Utöver bygdenätsavgiften har sålunda erhållits en inkomst per kWh av

31711 425 ~ 5,32 (''26 ''927’ll9 = 5,85 ^ °rc per För varJe kWh, som uttages

i leveranspunkten, d. v. s. tertiärstationen, har vid sekundärstationen behövt inmatas

ungefär 1,12 kWh. Priset för den från sekundärstationerna levererade

kraften utgjorde sålunda under 1925 i runt tal -1— = 4,75 5 0) öre per

1,12 1,12 1

kWh. Här må anmärkas, att sistnämnda pris beräknas bliva

för år 1926 .................................................................... 4,70 (4,90)

» * 1927* ...................................................................... 4,65 (4,70)

» » 1928 .................................................................... 4,35 (4,46)

Av detta framgår till en början, att den inkomst, som år 1925 ernåtts vid sekundärstationerna,

icke är, såsom å sid. 17 i motionerna angives, 6,3 öre, utan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

15

i stället 4,75 (5,2) öre. Självkostnaden antogs icke heller av taxekommittén till

6,3 öre, utan, såsom också å sid. 15 i motionsbilagan angivits, till 5,6 öre. Den

verkliga inkomsten beräknades emellertid av taxekommittén något lägre — för

år 1923 till c :a 4,8 öre per kilowattimme för den vid sekundärstationema levererade

energien. Det råder nästan exakt överensstämmelse mellan den av de sakkunnige

beräknade och den numera i verkligheten erhållna inkomsten per kWh

i sekundärstationerna, vilken senare enligt ovan är 4,75 (5,2) öre.

Nu har emellertid i motionsbilagan påståtts, att taxekommittén icke ansett erforderligt

att kontrollera Vattenfallsstyrelsens självkostnader, och att de sakkunnigas

granskning av Vattenfallsstyrelsens beräkning av självkostnaderna för

den till landsbygden levererade kraften kan anses sakna sakligt underlag. Detta

är givetvis icke riktigt (jämför bilaga 2). I allt fall har motionsbilagans författare

varit välvillig nog att utfylla den påstådda bristen i taxekommitténs

utredning med en egen beräkning, som resulterat i, att Vattenfallsstyrelsens

självkostnadspris vid sekundärstationernas sekundärsida skulle vara 1,14 öre per

kWh, vilket belopp för landsbygdskraftens del — på grund av den sämre effektfaktorn

— har höjts till 1,3 öre per kWh. Vid den utnyttjningstid av 2,000

timmar per år, som både av taxekommittén och i motionsbilagan ansetts gälla

för landsbygdskraften vid sekundärstationerna, motsvara de nämnda beloppen

en kostnad per kilowatt och år av

vid normal effektfaktor................ 22:80 kronor

,, låg effektfaktor ................... 26: — „

Redan den lindrigaste eftertanke borde hava sagt, att detta är en komplett

absurditet, så abnormt lågt är ju detta belopp i jämförelse med alla gängse kraftpris.

Vid uppgörande av nya kontrakt är Vattenfallsstyrelsens försäljningspris på

sådan prima-kraft, som direkt vid sekundärstationerna uttages av storförbrukare,

t. ex. städer, storindustrier o. dyl. med en utnyttjningstid av 2,000 timmar,

för närvarande i runt tal 4,5 å 5 öre pr kilowattimme. Så erlägger t. ex.

Vattenfallsstyrelsens största kund,. Göteborgs stad, som erhåller sin kraft direkt

från den stora sekundärstationen invid nämnda stad, för ett nyligen kontrakterat

kraftbelopp ett pris av 67 kr. pr kWår+1:25 öre pr kWh, vilket vid 2,000

67 100

timmars utnyttjning motsvarar —+ 1: 25 = 4,6 öre pr kWh. Det erfordras

sannerligen ej stor omdömesförmåga för att förstå, att Göteborg icke ett

ögonblick skulle reflektera på att köpa kraft till detta pris, som är 4 gånger så

högt som det i motionärernas P. M. uträknade priset 1,14 öre pr kWh, om

detta senare vore ens ett tillnärmelsevis riktigt uttryck för den faktiska självkostnaden.

Man borde, synes det, på landsbygden ha alla skäl att uppskatta

det tillmötesgående, som visats, då landsbygden, vars kraftuttagning äger rum

i ett 20-tal olika sekundärstationer och över hela det vittförgrenade primärlinjenätet,

debiteras praktiskt taget samma pris för kraften i sekundärstationerna,

som gäller för den största kraftavnämaren i hela Vattenfallsstyrelsens

nät, vars kraftuttagning äger rum i en enda punkt och detta i den bäst utnyttjade

sekundärstationen av alla.

Det är sedan några år brukligt att vid tal om Vattenfallsstyrelsens distribution

på landsbygden göra en jämförelse med förhållandena i Sydsverige. Låt oss

göra så även nu. Vi kunna då genast konstatera, att de kraftpris, Sydsvenska

Kraft A. B. debiterar de större skånska städerna, vilka äro innehavare av aktie
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

majoriteten i bolaget och därför själva kunna diktera bolagets prispolitik, vid

2,000 timmars utnyttjningstid resulterar i ungefär samma kostnad pr kilowatttimme

vid sekundärstationerna som Vattenfallsstyrelsens nuvarande normala

kraftpris. I detta sammanhang kan det också vara ganska intressant att taga

del av, vad överingenjören vid Sydsvenska Kraft A.. B., Sten Velander, haft

att säga om kraftprisen. I en utredning, vilken på sin tid av kraftbolaget ingavs

med en skrivelse av den 9/3 1925 till kommunikationsministern, och vilken

utredning sedermera av Svenska Vattenkraftföreningen publicerats bland

dess handlingar (nr 174), har överingenjör Velander meddelat, att Sydsvenska

Kraft A. B :s inkomst för energien vid bygdelinjens början (d. v. s. i sekundärstationen)

är för

”detaljdistributionen (enligt bokförda siffror för alla nät) 8,3 öre pr kWh”

”engrosdistributionen (enligt bokförda siffror för c:a 40 %

av hela engrosdistributionen på landsbygden) ...... c:a 6,5 „ „ „

”engrosdistributionen enligt taxa B 23 (beräknat)........ 9,6 „ ,, „

”detaljdistributionen enligt taxa L- och M-23 (beräknat).. 7,5 „ „ „

Man jämföre med detta pris av 6,5 å 9,6 öre pr kWh den faktiska inkomst av

4,75 (5,2) öre pr kWh vid sekundär stationerna, som Vattenfallsstyrelsen har

från sin landsbygdsdistribution, samt den s. k. ”självkostnad” av 1,3 öre pr

kWh, som uträknats i motionsbilagan. Reflexionerna göra sig själva.

I bilaga 2 till detta yttrande har närmare redogjorts för skälen, varför den

i motionspromemorian använda medeltalsberäkningen av Vattenfallsstyrelsens

självkostnader för kraften icke är riktig.

Vattenfallsstyrelsens ”utfästelser” år 1917.

I motionsbilagan göres gällande, att vissa taxor, som år 1917 av Vattenfallsstyrelsen

omtalades, bland andra å landsbygden för nämnda tid tillämpade

taxor, äro ”utfästelser”, som ännu böra äga giltighet, och att eftersom skillnaden

mellan 1917 års prisindex 161 och det nuvarande värdet 171 är obetydlig,

den prisnorm, som gällde 1917, även nu skall gälla. Först och främst må då

erinras om att indexen i början av år 1917, när Vattenfallsstyrelsens uppgifter

lämnades till riksdagen, icke var 161 utan sannolikt 140, vidare att Vattenfallsstyrelsens

uppgifter icke ens rimligen kunde baseras på de flytande förhållandena

i mars 1917 utan på de enhetspris, som tillämpats sedan slutet av år 1915

och att slutligen Styrelsens för landsbygdselektrifieringen utbyggda bygdenät

tillkommo huvudsakligast under perioden efter 1917, då kostnadsindex var avsevärt

mycket högre än 160 å 170. Det är naturligtvis de därvid uppkomna faktiska

kostnaderna och icke spekulationer över levnadskostnadsindex, som äro reglerande

för Vattenfallsstyrelsens kraftpris. I övrigt tillåter sig Styrelsen hänvisa

till vad Styrelsen i sin skrivelse av den 20 februari 1926 till Riksdagens

andra kammares 4:de tillfälliga utskott anfört rörande denna sak.

Reglering av distributionsområdena.

Motionärerna upprepa det rätt ofta hörda talet om att Vattenfallsstyrelsen

förbehållit sig rätt till kraftleverans till alla större förbrukare inom distributionsföreningarnas

områden. Den som hör detta upprepas ideligen, får måhända lätt

den uppfattningen, att Vattenfallsstyrelsen i regel fråntagit distributionsföreningarna

kraftleveranser, som lämpligen borde gått genom dessa föreningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

IT

Detta är emellertid en legend, som utgör ett nytt exempel på, hur av en fjäder

kan bli en hel hönsgård.

Någon tvekan om, att icke Vattenfallsstyrelsen bör direkt leverera kraft till

storindustri även om denna är belägen inom en distributionsförenings område,

lär väl icke finnas. Vad angår de mindre industrierna må följande framhållas.

I verkligheten äro 84 % av de till Älvkarleby och Motala kraftverk anslutna

föreningarna inom sina egna områden ensamma leverantörer av kraft till alla

konsumenter med en effekt upp till 50 kW, och förhållandena äro i huvudsak

desamma även inom Trollhätteområdena. Inom de återstående 16 % av föreningarna

levererar Vattenfallsstyrelsen kraft i enstaka fall direkt till vissa

abonnenter. Det rör sig då antingen om sådana offentliga institutioner, som

landstingen tillhöriga sjukhus o. dyl., där det synes tämligen självklart, att icke

ett mellanled i distributionen bör inkopplas, eller om abonnenter, som träffat

avtal om kraftleverans från Vattenfallsstyrelsen redan innan distributionsföreningen

fanns, eller också om sådana abonnenter, som själva vägrat att taga

sin kraft genom distributionsföreningar. Vattenfallsstyrelsen kan icke i sådana

fall tvinga vederbörande att bliva distributionsföreningens abonnent.

Avskrivning av överkapitalet medels förnyelsefonden.

Taxekommittén har i sina utredningar behandlat denna fråga och föreslagit,

att av det i landsbygdselektrifieringen nedlagda kapitalet 4 milj. kr. skola avskrivas

för åstadkommande av vissa prisnedsättningar, som likväl numera till

väsentlig del beslutats utan att dylik avskrivning ännu verkställts.

Det är naturligtvis önskvärt, att avskrivning av överkapitalet sker. Frågan

gäller närmast det tempo, i vilket avskrivningen skall verkställas. För närvarande

göres för landsbygdsanläggningarna avsättningar till förnyelsefond på

basis av krigstidens höga anläggningskostnader och dessa äro till sitt verkningssätt

likvärdiga med de åsyftade avskrivningarna, ehuruväl den skillnaden föreligger

att ”avskrivningen” sker i långsamt tempo och medels de inflytande inkomsterna.

Skall det omedelbart göras en större avskrivning, så kräves därför

särskilt anslag, såsom taxekommittén också framhållit. Det är naturligtvis icke

möjligt att verkställa avskrivning av anläggningskapitalet med medel ur de för

andra anläggningar avsatta förnyelsemedlen. Ett sådant förfaringssätt skulle

innebära, att landsbygdselektrifieringen delvis finge betalas av övriga rörelsegrenar.

Stockholm den 12 mars 1927.

Nils Ekwall.

TF. Borgquist.

Bilaga 3.

Kritik av den i bilagan till motionen n:r 255 i andra kammaren verkställda beräkningen

av Vattenfallsstyrelsens självkostnader för kraften.

I motionsbilagan påstås, att taxekommittén underlåtit att undersöka Vattenfallsstyrelsens

kostnader för kraften vid sekundärstationerna. Detta påstående

är emellertid ej riktigt. Å sidan 93 i sitt betänkande har kommittén nämligen

funnit anläggningskostnaderna för primärlinjer och sekundärstationer inom ÄlvB

Ulan g till riksdagens protokoll 1927. 12 sand. 2 avd. 5 höft. (Nr 8.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

karleby kraftverk vara i genomsnitt för landsbygden 277 kr. pr kW. Den kommersiella

årskostnaden härför efter 9 % är 25 kr., vilket med hänsyn till landsbygdens

speciellt låga effektfaktor här höjes till 30: — kr. pr kW vid 1925 års

belastningsförhållanden. Vid 2,000 timmars utnyttjningstid gör detta 1,5 öre

pr kWh levererad vid sekundärstationerna. Fråndrages nu kostnaden för primärlinjer

och sekundärståtioner uppgående till 1,5 öre pr kWh från de av taxekommittén

angivna 5,6 öre, återstå alltså som beräknad självkostnad vid kraftstationen

4,1 öre pr kWh, varvid dock hänsyn ännu icke tagits till kraftförluster

i primärlinjer och sekundärstationer. Medtagas även dessa, vilka uppgå till

c:a 12 %, så blir den beräknade självkostnaden 3,65 öre pr producerad kWh i

kraftstationerna eller vid 2,000 timmars utnyttjningstid 73 kr. pr kW och år.

Utan att ingå på den kontroll taxekommittén verkställt beträffande denna

kostnadssiffra meddelas här nedan, huru den förhåller sig till motsvarande verkliga

kraftkostnad.

Taxekommittén utgick från det läge, som rådde under den period, då den

huvudsakliga landsbygdselektrifieringen inom Vattenfallsstyrelsens områden

ägde rum, nämligen åren 1917—1920. På den tiden var redan all kraft från

de billiga delarna av Trollhättans kraftstation (l:sta och 2:dra utbyggnaderna)

liksom all prima kraft från Älvkarleby kraftstation slutsåld till andra ändamål

och enligt kontrakt med i regel minst 20-årig giltighet. Denna kraft kunde givetvis

ej säljas på nytt till landsbygden under samma 20-årsperiod och måste

därför undantagas vid en uträkning av självkostnaden för landsbygdens kraft

liksom också för andra efter 1916 uppgjorda kraftleveranser. Den kraft, som

blev disponibel för landsbygdselektrifieringen, var huvudsakligast den som

utvanns vid Trollhättan genom den 3:dje utbyggnaden, samt den kraft, som

fanns kvar vid Älvkarleby såsom sekunda kraft med 7—9 månaders varaktighet

och som måste kompletteras med ångkraft från Västerås kraftstation, till vilken

anslag begärts redan år 1915. Någon hopkoppling mellan Trollhättan och Älvkarleby

fanns ännu ej utförd, ej heller var Motala kraftstation utbyggd. Detta

torde vara orsaken till, att taxekommittén bortsett från såväl Motala-stationen

som Västra stamlinjen och ej medtagit kraftåterköpet från Elektrotermiska, vilket

också daterar sig från en senare tidpunkt.

Kraftdistributionen inom Vattenfallsstyrelsens område i Mellansverige var

sålunda uppdelad på två från varandra skilda system, det östra systemet med

kraft från Älvkarleby och Västerås och det västra med kraft från Trollhättan.

För det östra systemet erfordrades ångkraft under c :a f/3 av året, därför att

full vattenkraft icke kunde disponeras mer än under c:a % av året. Ångmaskinen

måste anskaffas motsvarande hela det landsbygdens effektbehov, som

tillgodosågs med den sekunda vattenkraften. Anläggningskostnaden för Västeråsstationen

inklusive anordningar för stationens anslutande till 70 kW-nätet,

uppgå till c:a 10 milj. kr. Årskostnaden inklusive 5,6 % ränta, som är den

faktiska räntan för det i Västerås kraftverk nedlagda kapitalet, men exklusive

de rörliga bränslekostnaderna är 1,022,000 kr. Under år 1925, då stationen togs

i användning i hela den utsträckning, som var möjlig, kunde tillfälligtvis erhållas

en maximal effekt av 26,800 kW, men vid kontinuerlig drift var kapaciteten

icke mera än 22,000 kW. Den fasta årskostnaden pr kW för Västeråssta
tionen

vid full utnyttjning av effekten utgjorde alltså 22 qqq ~ = 46:50 kr.

pr kW och år. Den rörliga kostnaden utgör vid normalt kolpris c:a 2,3 öre

pr kWh, och alltså kostnaden för den kompletterande ångenergien, vilken utgjorde

30 % av 2,000 timmar, d. v. s. 600 kWh pr kW och år, c :a 13:80 kr.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

19

Den sammanlagda ångkraftkostnaden var alltså 46: 50 -f-13: 80 = c :a 60: 30

pr kW och år.

Anläggningskostnaden för Älvkarlebystationen utgör c:a 13,6 milj. kr. och

årskostnaden inklusive 5,2 % (den för denna anläggning gällande räntan)

ränta c:a 1,456,000 kr. Vattenkrafttillgången utgjordes under perioden 1917

■—-1920 av c:a 18,000 kW prima dagkraft (c:a 12,000 kW dygns-kraft) och

resten eller c:a 37,000 kW sekunda kraft. Då den senares tillgänglighet var

i medeltal blott 8,5 månader, bör dess värde icke upptagas till högre belopp än

l/2 av primakraftens. Årskostnaden pr kW ekvivalent prima kraft var sålunda

nnn ~ c:a ^0 kr. pr kW, och sekundakraften kostade c:a 20

JLojOOO-j OjU • Öl jUvJU

kr. pr kW. Den totala kostnaden för den för landsbygdselektrifieringen disponibla

kraften inom östra systemet vattenkraft -j- ångkraft var alltså i medeltal

20 -)- 60: 30 = c:a 80:— kr. pr kilowatt och år vid kraftstationerna.

Inom det västra systemet kunde för landsbygdselektrifiering tagas i anspråk

blott den prima vattenkraft, som utvanns vid Trollhättans tredje utbyggnad;

någon ångkraft till komplettering av den sekunda kraften fanns ej här. Den

under ifrågavarande period i Trollhättan uttagbara effekten utgjordes av följande

belopp.

lista och 2:dra utbyggnaderna

3:dje utbyggnaden .............

Prima kraft Sekunda kraft

65.500 kW 0 kW

6,000 >_31,000 >

71.500 kW 31,000 kW

Den tredje utbyggnadens kraftstationskostnad var c:a 14,3 milj. kr. Det

för alla utbyggnaderna gemensamma kapitalet var c:a 19,0 milj. kr. (därav

15 milj. kr. för vattenkraft). Om det senare fördelas i proportion till den

ekvivalenta primakraften, och om vid beräkning av denna värdet av 1 kW sekunda

kraft anses lika med % av värdet av 1 kW prima kraft (denna sekunda

kraft hade en längre varaktighet än i Älvkarleby), så finner man, att av hela

kapitalet 14,3 -f- 5,5 = 19,8 miljoner belöpa på tredje utbyggnaden. Årskostnaden

fördelas dels i proportion till kapitalet, dels i proportion till den ekvivalenta

primakraften och blir då för hela tredje utbyggnaden 1,630,000 kr., vil
-

ket motsvarar pr kW ekvivalent prima kraft

1,630,000

6,000-}-% . 31,000

= c:a 60:.—

kr. pr kW i kraftstationen.

Den av Vattenfallsstyrelsen i Mellansverige verkställda landsbygdselektrifieringen

fördelas med % på det östra systemet, där kraftkostnaden, enligt vad

ovan visats, uppgick till 80: — kr. pr kW, och med % på det västra systemet,

där kraftkostnaden enligt ovanstående beräkning uppgick till 60: — kr. pr kW.

Den med hänsyn till denna fördelning för det hela gällande kostnaden på landshygdskraften

var sålunda 0,75. 80 -j- 0,25.60 = c:a 75:— kr. per kW och år

i kraftstationerna, gällande för 1925 års kolpris och arbetslöner m. m. Taxekommittén

synes, enligt vad ovan anförts, hava bedömt kraftkostnaden i kraftstationen

till 73 kr. per kWår.

Men, invändes det kanske nu, den faktiska inkomsten från landsbygdselektrifieringen

var ju år 1925 vid sekundärstationen blott 4,75 öre per kWh (5,2 öre

för de av taxekommittén behandlade delarna), och då självkostnaden för överföringen

över primärlinjer och transformering i sekundärstationer är 1,5 öre,

återstå ju blott 3,25 (3,7) öre per kWh, eller om även kraftförlusten i nyss
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

nämnda anläggningsdelar medräknas, 2,9 (3,3) öre per kWh eller 58 (66) kronor

per kilowatt och år såsom inkomst på landsbygdskraften i kraftstationerna.

Hur stämmer detta med den angivna självkostnaden 75 kr. per kW eller 3,8 öre

per kWh?

Förhållandet är, att efter perioden 1917—1920 vissa åtgärder vidtagits, som

delvis förändrat produktionsordningen, men därjämte har Vattenfallsstyrelsen

medvetet gått något under självkostnaden. Bland förstnämnda åtgärder må

nämnas utbyggnaden av Motala kraftverk, som ökat leveransförmågan i Södermanland

och Östergötland, sammanbindningen mellan Trollhättan och Västerås

(Västra stamlinjen), varigenom krafttillgångarna i de tre vattenkraftstationerna

kunnat bättre utnyttjas, profilregleringen i Dalälven och Göta älv, varigenom

krafttillgångarna i dessa ökats, o. dyl. Belastningen växer vidare också

år från år, och därigenom bli bl. a. linjer och tranformatorstationer bättre utnyttjade.

Allt detta bidrager till en sänkning av självkostnaden för kraften.

Det är av dylika anledningar Vattenfallsstyrelsens kraftkostnader väntas ytterligare

sjunka, så att priset å landsbygdskraften t. ex. för år 1928 beräknas till

blott 4,35 öre per kWh vid sekundärstationerna vid 2,000 timmars utnyttjningstid.

Hur bär det nu varit möjligt för motionsbilagans författare att med sin beräkning

komma till resultat, som äro i den grad felaktiga, som framgår av ovanstående

framställning? Jo! Den av honom uträknade kostnaden av 0,56 öre

per kWh vid kraftstationerna har erhållits genom att dividera en för Trollhätte

och Älvkarleby kraftverk beräknad årskostnad (under år 1925) av

4,990,707 kr. med den totala energiförbrukningen vid dess kraftverk under sam
,

, n. . . 4,990,707 . 100

ma år eller 894 miljoner kWh. Genom denna enkla division —s^mjÖÖÖÖ—

erhålles en medelkostnad av 0,56 öre per kWh.

Om man emellertid vill uträkna medelkostnaden för all energi — en siffra,

som i förbigående sagt saknar allt praktiskt värde — är det naturligtvis felaktigt

att medräkna blott kostnaderna för vissa anläggningsdelar och utelämna

kostnaderna för andra, vilka dock ingå som nödvändiga delar av det hela.

Kostnaden för Västerås kraftverk, som enligt ovan lämnade framställning

erfordras för att av den sekunda vattenkraften i Älvkarleby och Trollhättan

göra prima kraft, har helt utelämnats i P. M.

Kostnaden för Motala kraftstation, vilken tillkommit dels för att lämna tillskott

av effekt framför allt under högbelastningstid och dels för ernående av

fullgoda driftförhållanden, inom vissa områden i Södermanland och Östergötland,

har ej medtagits i P. M.

Kostnaden för Västra stamlinjen har ävenledes utelämnats i P. M., men även

denna anläggningsdel var naturligtvis nödvändig för åstadkommande av samarbetet

mellan det östra och västra systemet, utan vilket samarbete man hade

måst nedlägga betydande kostnader på ångkraft, vilka nu inbesparats.

Det finnes vidare ingen anledning att vid en beräkning av den totala genomsnittskostnaden

utelämna kostnaderna för återköp av kraft från Elektrotermiska

A. B. i Trollhättan, vilket kraftbelopp i den mån, det ej åter abonnerats av

samma abonnent, distribueras till andra Vattenfallsstyrelsens avnämare.

Man kan alltså konstatera, att det är en högst betydande del av de totala kostnaderna

för centralblocket, som utelämnats, då självkostnaden beräknats till

0,56 öre per kWh.

Däremot har vederbörande ej varit lika underlåten i fråga om storleken av den

levererade energikvantiteten. Denna angives nämligen till 894 miljoner kWh

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 21

för Trollhättan och Älvkarleby tillsammans. Häri ingå dock de 13,5 miljoner

kWh ångkraft, som under år 1925 producerades i Västerås, vilket väl borde föranlett,

att även kostnaderna för åtminstone denna station medtagits. (Inom

parentes sagt borde en blick i 1925 års berättelse för statens Vattenfallsverk

ha kunnat upplysa om de betydande kvantiteter energi, som utbytts över Västra

stamlinjen ■— c:a 72 miljoner från Trollhättan österut och c:a 10,5 miljoner

kWh från Älvkarleby västerut -— varav t. o. m. vederbörande författare borde

ha insett nödvändigheten att i kalkylen medtaga även kostnader för Västra

stamlinjen.)

Vid uträkningen av årskostnaden för kraftstationerna bar i P. M. antagits

en ränta av 5,0 %. Medelräntan för det i centralblockets anläggningar investerade

kapitalet var emellertid c:a 5,3 %, vadan beräkningen i P. M. utvisar

en för låg årskostnad.

I de medtagna kostnaderna för Trollhättan och Älvkarleby har i motionsbilagan

icke medtagits ränta å kostnaderna för de icke driftfärdiga anläggningsdelarna

eller för de vattenfall, vilka reserverats för den kommande utvecklingen

inom centralblocket. Det synes dock vara nödvändigt att medräkna

även dylika kostnader, ty sådana anläggningsdelar och outbyggda vattenfall

måste anses normalt ingå i ett kraftkomplex av ifrågavarande slag. Utvecklingen

avstannar aldrig, och beredskap för tillgodoseende av kraftbehovets tillväxt

måste därför alltid finnas, låt vara, att de för dessa ändamål nedlagda

kostnaderna icke ändras kontinuerligt utan mer eller mindre i trappsteg.

I kostnaderna för kraften måste slutligen hänsyn tagas till de ränteförluster,

som uppstått under byggnadstiden och startperioderna, men något pålägg härför

har ej gjorts i den till motionerna fogade promemorian.

Men även om nu alla de härovan påpekade felaktigheterna blevo rättade, så

skulle likväl icke resultatet bliva användbart. Ty det är alldeles missvisande

att uträkna den genomsnittliga kostnaden för hela energibeloppet och lägga

detta medelvärde till grund för bedömning av kostnaden för landsbygdskraften.

I den totala energikvantiteten ingå nämligen flera olika kvaliteter av kraft.

Kraftleveranserna utgöras sålunda av dels ”primakraft i allmän distribution ’:,

d. v. s. sådan kraft, som åt landsbygd, städer och samhällen samt industrier

måste tillhandahållas året runt, och med en utnyttjning mellan 1,000 oeh 4,000

timmar, allt efter belastningens art, dels ”24-timmars primakraft” för elektrotermisk

och elektrokemisk industri, sliperier, pappersbruk o. dyl., och som ävenledes

tillhandahålles utan avbrott året runt, men med en utnyttjning av c:a

7,000 å 8,000 timmar. Vidare ingår ”sekundakraft”, som tillhandahålles under

viss del av året, 9, 10 eller 11 månader, allt efter från början träffad överenskommelse;

— denna del utnyttjas av samma slags industrier som den prima

24-timmars kraften och med en utnyttjning av c :a 500 å 600 timmar pr månad.

En annan del av energileveranserna utgöres av ”överskottskraft ”, vilken endast

tillfälligtvis finnes tillgänglig, och om vilkens tillhandahållande inga garantier

kunna länas, och som alltså kan avkopplas några dagar efter tillsägelse. Slutligen

ingår i den totala energimängden ”ånggenereringskraften ”, vilken användes

i elektriska ångpannor, och som kan avkopplas omedelbart efter tillsägelse

och ofta endast levereras under någon del av dygnet. Det är uppenbart,

att marknadsvärdet av de sistnämnda slagen av kraft är synnerligen lågt.

Ånggenereringskraften kan ej betalas med mera än c:a 0,25 å 0,3 öre och är

oanvändbar för andra ändamål på grund av den osäkra tillgängligheten. Om

den icke försåldes till det nämnda låga priset, skulle den förbli osåld. Den

mi|ste därför i självkostnadsberäkningen skiljas från övrig kraft, och den därpå

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

belöpande delen av kraftstationskostnaden kan därvid ej upptagas till högre

belopp, än som svarar mot försäljningsvärdet. Förhållandet är analogt med

övrig överskottskraft, vars värde endast uppgår till c:a 0,5 öre pr kWh. Det

är ganska betydande kvantiteter ånggenereringskraft och överskottskraft, som

ingå i den totala kraftleveransen inom centralblocket, vilket framgår av följande

specifikation för år 1925.

Levererad

energi

milj. kWh

Prima kraft i allmän distribution och reservkraft ............ 356

prima kraft —■ 24 timmar .......................................... 218

sekunda kraft............................................................ 132

överskottskraft ......................................................... 1261

ånggenereringskraft .................................................. 102)

Summa: 934 185,000

Då även den sekunda kraften har ett lägre värde än den prima, är det lätt

att inse, huru missvisande en beräkning av kostnaden för den till landsbygden

levererade kraften, baserad på medelkostnaden för alla kilowattimmar, måste

bli. Det må här påminnas om, att landsbygdens kraft givetvis måste ingå i

den ständigt tillgängliga, d. v. s. den prima kraften.

Även beträffande primakraften måste emellertid göras en differentiering av

priset per kilowattimme, alltefter utnyttjningstiden. Kraft, som uttages dygnet

om, måste säljas till lägre pris per kilowattimme än sådan kraft, som endast

uttages under dagen eller kanske endast under högbelastningssäsongen. Icke

ens efter dessa åtgärder ernås ett praktiskt tillämpligt värde på kraftkostnaden.

Ty som ovan påvisats, blev den billiga kraften utbyggd och försåld före år

1917, och den kraft, som därefter stod till buds, måste naturligtvis prissättas

efter de kostnader, som de nya utbyggnaderna medförde. Ett riktigt bedömande

av dessa förhållanden kan därför endast ske på ungefär det sätt, som

här ovan blivit använt.

Härav torde med all tydlighet framgå, huru barocka motions-P. M:s beräkningar

äro med avseende å kraftkostnaden v id primärstationerna. Det återstår

till sist den relativt enkla uppgiften att granska den i motionen angivna självkostnaden

för överföringen från primärstationerna till sekundärstationerna

samt för nedtransformeringen i de senare. Den är i motionärernas P. M.

angiven till 0,58 öre per kWh, medan den ovan påvisats vara 1,5 öre per kWh.

Varpå beror skillnaden?

I den motionen bilagda promemorian angives summan av antalet kWh, som

sålts över primärnätet, till 520 milj. kWh, vilken summa erhållits genom att

från den totala energikvantiteten för Trollhättan och Älvkarleby subtrahera

de kilowattimmar, vilka levererats till Vargön och Stallbacka. Emellertid bör

avdrag göras även för annan direkt från kraftstationerna uttagen och betald

energi. Inalles uppgick detta senare belopp till 57 miljoner kWh. Däremot

bör tillägg göras för kraft försåld vid Motala kraftverk via primärlinjer och

sekundärstationer med 37 miljoner kWh. Man kommer då till en överförd

energimängd av c:a 500 miljoner kWh.

Från denna kvantitet bör emellertid ytterligare subtraheras den ånggenereringskraft

och annan överskottskraft, som överförts över primärlinjerna eller

inalles c :a 80 miljoner kWh. Ingen primärlinje eller sekundärstation har nämligen

dimensionerats eller behövt förstärkas med hänsyn till denna kraft, vilken

effekt

kW

105,100

29,800

18,000

32,100

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 23

överförts endast på sådan tid och i sådan omfattning, som medgivits med hänsyn

till övriga leveranser, och det torde vara endast en tidsfråga, när dylik

leverans av ånggenereringskraft måste upphöra. Det för denna kraft erhållna

priset 0,25 å 0,3 öre per kWh, ger ju också vid handen, att kraften icke tål

något pålägg för primärlinje- och sekundärstationskostnader. Den försålda

energimängd, som kan deltaga i kostnaderna för primärlinjer och sekundärstationer,

är alltså c :a 420 miljoner kWh. Av dessa skäl förstoras kostnaderna

520

för överföringen över primärlinjer och sekundärstationer i proportionell

= c:a 1,25.

I beräkningen bör inräknas kostnaden för även Motala kraftverks primärlinjer

och sekundärstationer, varigenom totala kostnaden höjes i proportionen

c:a 1,15.

överföringskostnaden är emellertid icke beroende på antalet kilowattimmar,

utan på effekten (egentligen antalet kilovoltampére). Då först och främst utnyttjningstiden

för landsbygdskraften blott är c:a 2,000 timmar, men för all

överförd kraft i genomsnitt c:a 3,500 timmar, är proportionen mellan överföringskostnaden

för landsbygdskraften räknad per kWh och motsvarande genomsitt

för all överförd kraft 1,75.

Vidare får icke en genomsnittlig medelkostnad uträknas för samtliga linjesträckor

och stationer, ty på vissa ledningssträckor är belastningen betydligt

större än på andra. Den på just landsbygdskraften belöpande delkostnaden blir

därför procentuellt taget olika för olika linjedelar och stationer. Taxekommittén

har visat (å sid. 93 i betänkandet), att det ”vägda” medelvärdet av kostnaden

för landsbygdskraftens överföring vid Älvkarleby kraftverk är c :a 10 % större

än medelvärdet för all kraft. Av denna anledning blir proportionen mellan

överföringskostnaden för landsbygdskraften och för all kraft c:a 1,10. (Tages

även hänsyn till anläggningarna i Trollhätte- och Motala-näten, blir proportionen

större.)

På grund av de nu anförda omständigheterna är den verkliga överföringskostnaden

för landsbygdskraften, beräknad per kilowattimme, 1.25 X X

1,75 X 1)1 = c:a 2,8 gånger högre än den i motionsbilagan till 0,58 öre per

kWh angivna. Denna bör alltså höjas till c:a 1,6 öre per kWh. Det är naturligtvis

ej möjligt att på denna väg komma till ett exakt värde. Resultatet överensstämmer

emellertid rätt väl med den kostnad av 30 kr. per kW och år eller

1,5 öre per kWh, som här ovan angivits såsom Vattenfallsstyrelsens självkostnad

för överföringen.

”Det finns ingen möjlighet” (säges det i den till motionerna fogade promemorian)

”— hur man än använder tillgängliga siffror — att ovan beräknade

pris vid sekundärstationerna, 1,14 öre per kWh, skall kunna förändras till 5,6

öre!” Varje omdömesgill person borde i stället säga: Det är obegripligt, att

någon kunnat tolka statistiskt material på det missvisande sätt, som skett i den

till motionen bilagda promemorian.

Sedan ovanstående skrevs, har d:r Ekström i en i Stockholms Dagblad för

den 14/2 1927 införd artikel medgivit, att den till motionerna fogade promemorian

är felaktig, vad beträffar beräkningen av Vattenfallsstyrelsens självkostnader.

Därmed slås grunden undan för motionens bevisföring.

Stockholm den 12 mars 1927.

Nils Ekwall.

W. Borgquist.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Bilaga 4.

Till riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott.

Genom remiss den 11 februari 1927 har Kung!. Maj:t anbefallt Kommerskollegium

att avgiva utlåtande över en av herr Anderson i Storegården m. fl.

inom andra kammaren väckt motion, nr 255, likalydande med motion inom

första kammaren nr 160 av herr B. Lundell m. fl., angående taxorna vid statens

kraftverk m. m.

I motionen framhålles den stora betydelsen för befolkningen och dess näringsliv

av att vårt lands vattenkrafttillgångar bliva på det mest lämpliga sätt tillgodogjorda.

Staten är själv genom vattenfallsstyrelsen landets ojämförligt

största kraftleverantör, och riktlinjerna för dess kraftförsäljningspolitik böra

vara: skälig förräntning av det nedlagda kapitalet och en ständig strävan mot

billigare kraftpriser, som möjliggöra användningen av den elektriska energien

inom allt vidare områden. Motionärerna anse, att möjligheter finnas för vattenfallsstyrelsen

att vid försäljning av elektrisk energi på landsbygden tillämpa

billigare och ändamålsenligare taxor än de för närvarande använda och att den

utredning angående dessa taxor, som senast verkställts av den s. k. taxekommittén

(statens offentliga utredningar 1925: 18), icke är tillfredsställande och uttömmande.

De hemställa därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville

dels anhålla om en skyndsam och opartisk utredning angående införande av

ändamålsenligare taxor och utarbetande av plan för en rationell kraftförsäljningspolitik

vid statens kraftverk, dels ock, i avvaktan på sådan utredning, anhålla

om införandet av en maximaltaxa, som garanterar statens kraftverk en

viss inkomst för den levererade kraften men på samma gång möjliggör en, särskilt

för landsbygden, ekonomisk utvinning av denna kraft inom olika förbrukningsområden.

Kollegium, som under den korta tid, vilken stått till dess förfogande, givetvis

icke varit i tillfälle att ingående granska det i motionen och dess bilagor åberopade

omfattande utredningsmaterialet, får i ärendet anföra följande.

Tillhandahållandet av elektrisk kraft åt landsbygdens befolkning har för

denna numera blivit en i socialt och ekonomiskt hänseende viktig angelägenhet.

Särskilt under det sista decenniet ha ock i vårt land av staten och enskilda

nedlagts betydande kapital i anläggningar för detta ändamål. Givetvis ha i

samband med denna verksamhet framkommit flera spörsmål av rättslig och ekonomisk

innebörd rörande kraftleverantörernas och konsumenters förhållande till

varandra. Hos regering och riksdag hava sålunda åtskilliga krav framförts

om åtgärder från det allmännas sida i syfte att tillförsäkra förbrukarna en

tryggad tillgång till elektrisk energi till skäligt pris. Bland vad som förekommit

i detta avseende må erinras om följande.

Med anledning av motioner vid 1907, 1909 och 1910 års riksdagar berörande

frågor om reglering av leveransförhållanden och taxor för elektrisk kraft upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

25

drog Kungl. Maj :t den 22 juni 1911 åt en kommitté att verkställa vissa utredningar

härom. Denna kommitté kom i frågan om prisreglering genom offentlig

myndighet till det resultatet, att sådana åtgärder för det dåvarande

ej vore erforderliga, men framhöll likväl (betänkande av den 16 dee. 1914 sid.

257 o. f.) att småabonnenterna på landsbygden voro en gentemot producenten

svagt ställd abonnentgrupp, vilket ytterligare underströks i ett par reservationer.

Vid 1914 års båda riksdagar hemställdes om åtgärder för främjande av jordbrukets

och detsamma närstående näringars förseende med elektrisk kraft

(nr 77 I och 248 II vid A riksdagen och nr 104 II vid B riksdagen). Samma

krav framfördes år 1915 (motion nr 42 I) och 1917 (likalydande motionerna

nr 54 I och 131 II). De sistnämnda år väckta motionerna (jordbruksutskottets

utlåtande nr 64) föranledde riksdagen (skrivelse nr 302) att hos Kungl. Maj:t

anhålla om skyndsam utredning om de åtgärder, som kunde inom den närmaste

framtiden ifrågasättas för att genom statens försorg få till stånd en så allmän

elektrifiering av landsbygden, som omständigheterna kunde medgiva. Riksdagen

godkände de principer för elektrifieringen, vilka vattenfallsstyrelsen framfört

i en till utskottet avlämnad utförlig redogörelse för styrelsens verksamhet.

På grund av denna skrivelse tillsattes den 13 juli 1917 den s. k. elektrifieringskommittén,

som huvudsakligen verkställt vissa omfattande tekniska och statistiska

utredningar och undersökt huru elektrifieringsarbetet på landsbygden

blivit utfört samt lämpligen borde fullföljas (slutbetänkande av den 31 maj

1923 Stat. off. utredn. 1923: 72). Under år 1923 uppdrog Kungl. Maj :t åt

särskilda sakkunniga att undersöka distributionsföreningarnas på landsbygden

ekonomiska svårigheter, och förslag till dessas avhjälpande genom vissa subventionsåtgärder

— dock ej nedsättning av strömpriset — framlades av de sakkunniga

i ett betänkande av den 21 juni 1924 (Stat. off. utredn. 1924: 52).

En stor del av landsbygdselektrifieringen har tillkommit under ekonomiskt

abnorma förhållanden. Anläggningarna betingade i väsentlig grad onormalt

höga kostnader för utförandet. I allt för stor utsträckning anskaffades erforderliga

anläggningskapital genom lån, vilkas förräntning och återbetalning i

många fall förorsakat svårigheter sedan mera normala förhållanden inträtt och

åtstramningen på penningmarknaden, särskilt efter år 1922, gjort sig gällande.

Genom billiga fasta lån från de åren 1918 och 1919 inrättade kraftledningsoch

vattenkraftslånefonderna har staten i avsevärd grad bidragit till svårigheternas

lindrande. Framställningar om ytterligare ekonomiskt stöd för landsbygdselektrifieringen

ha gjorts genom deputationcr till vederbörande myndigheter,

genom pressen och vid möten samt vid riksdagen. Det har i dessa fall

särskilt gällt införande av billigare och som lämpligare ansedda taxor vid statens

energileveranser. Så begärdes år 1923 genom likalydande motioner i båda

kamrarna (nr 149 I och 196 II) liknande leveransvillkor som vid ett enskilt

kraftverk. Inom andra kammaren behandlades motionen av femte tillfälliga

utskottet, vilket dock i sitt utlåtande nr 7 på anförda skäl avstyrkte skrivelse

till Konungen i ärendet.

Vid 1924 års riksdag väcktes i samma syfte motionerna nr 131 och 332 i

andra kammaren (nr 204 i första kammaren), vilka avslogos med hänvisning

till den den 22 februari 1924 tillsatta s. k. taxekommittén. Denna avlämnade

sitt betänkande den 5 februari 1925 (Statens off. utredn. 1925: 18).

Vid 1926 års riksdag återupptogs samma fråga genom motion nr 305 i andra

kammaren och genom därtill ansluten interpellation.

Av det ovan relaterade torde framgå att dessa spörsmål länge varit föremål

för stort intresse. Den vid innevarande riksdag föreliggande motionen be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

kräftar, att så alltjämt är fallet, och att de många redan verkställda utredningarna

icke av alla anses tillräckligt klarläggande beträffande grunderna för

de taxeformer och strömavgifter, som tillämpas av statens kraftverk.

De framställda önskemålen om vad som borde ytterligare utredas äro närmare

motiverade i en till motionen fogad promemoria, vari den ovannämnda

taxekommitténs utredning kritiseras. Bland annat framhålles där, att kommittén

ej lämnat någon utredning rörande statens kraftverks självkostnader för

den producerade energien, vilka ingå som en viktig faktor i det debiterade

strömpriset, och ej heller utrett huruvida de direktiv rörande viss valfrihet i

taxeavseende, som statsmakterna lämnat vid 1917 års riksdag, blivit följda.

För erhållande av en överblick över de självkostnader, varom här är fråga,

må påpekas, att den i kraftverken alstrade energien i allmänhet distribueras på

något av följande sätt

1) direkt vid dessa verk, de s. k. primärstationerna,

2) upptransformerad till en för överföring på långa avstånd avsedd spänning

— 50, 70, 80 kV — direkt från därför utförda ledningar, de s. k. primärlinjerna,

3) nedtransformerad från primärlinjerna vid de s. k. sekundärstationerna,

(vanligen vid 20 kV eller 10 kV),

4) vid någon punkt på de från sekundärstationerna utgående s. k. sekundärlinjerna

eller bygdelinjerna (20 kV, 10 kV),

5) vid de till sekundärlinjerna anslutna s. k. tertiär stationerna, där energien,

vanligtvis vid 3 kV, levereras till landsbygdsföretagens ortsnät.

I detta sammanhang bortses från de enstaka, på det hela ej inverkande fall,

då annat leveranssätt förekommer. Den övervägande delen av landsbygdsdistributionen

faller under mom. 5) men ett antal äldre anläggningar inom

Trollhättedistriktet under mom 4).

Enligt taxekommittén fördelar vattenfallsstyrelsen sina självkostnader på

två konsumentkategorier, till den ena hänföras industri och kommuner och till

den andra landsbygden. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa kategorier

ligger i utnyttjningstiden av kraften, d. v. s. det antal timmar per år, som den

maximalt använda effekten (kilowatt) skall kontinuerligt nyttjas för åstadkommande

av den under året av konsumenten förbrukade energimängden (kilowattimmar).

Ju längre utnyttjningstiden är, desto förmånligare anses abonnemanget

för kraftverket och desto lägre kan självkostnaden per kilowattimme

beräknas. För den sammanlagrade landsbygdskraften vid sekundärstationerna

har av taxekommitté räknats med en utnyttjningstid av 2,000 timmar, och kommittén

har utgått från att självkostnadspriset för landsbygdskraften, i enlighet

med vattenfallsstyrelsens uppskattning, bör sättas till 5,6 öre per kilowattimme

vid sekundärstationerna (mom. 3) med ett tillägg av 0,7 öre för förluster vid

dess vidare överföring, så att alltså kraftpriset vid tertiärstationerna blir 6,3

öre. Härtill kommer sedan 11% % ränta och amortering av kostnaden för

bygdelinjerna beräknade att motsvara en fast bygdenätsavgift av 2,5 kr. per

tariffenhet, som ungefär jämställes med 1 hektar odlad jord.

Motionärerna ha nu vid sina beräkningar kommit till ett självkostnadspris

för landsbygdskraften av endast 1,14 öre (i stället för 5,6 öre) vid sekundärstationerna,

utgörande summan av genomsnittskostnaden för kraftens generering

(0,56 öre) och för dess överföring (0,58 öre). Det är dock påtagligt att

dessa siffror ej äro direkt tillämpliga för landsbygdskraften, utan måste justeras

alltefter dess värdesättning i förhållande till genomsnittskostnaden. Man måste

nämligen betänka, att i totalproduktionen ingår kraft av olika kategorier —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 2i

årskraft, säsongkraft, frivillig kraft — och att inom varje sådan kategori finnes

ett större eller mindre antal grupper med olika utnyttjningstid och prisberäkning

för kraften. Den angivna genomsnittssiffran kan ej användas för någon

av dessa grupper var för sig och blir sålunda lätt missvisande för den, som icke

lägger märke till detta förhållande.

Det synes icke vara möjligt att bedöma i vad mån motionärernas kritik över

de av taxekommittén antagna självkostnaderna kan vara berättigad, innan beräkningsgrunderna

för dessa kostnader blivit närmare klarlagda. Det torde därför

vara erforderligt, att vattenfallsstyrelsen blir i tillfälle att komplettera taxekommitténs

uppgifter i detta avseende.

Vid behandlingen av alla hithörande taxefrågor synes Kollegium den synpunkten

bör anläggas, att ändamålet med statens verksamhet på detta område

bör vara att bereda konsumenterna tillgång till den nödvändighetsvara, som

den elektriska kraften numera blivit, på möjligast fördelaktiga villkor förenliga

med normal förräntning av statens nedlagda kapital. Däremot synes man icke

böra sträva efter att förskaffa staten största möjliga direkta inkomster av

rörelsen.

Ävenledes torde man i vissa fall böra räkna med, att för upparbetande av

en för normal förräntning erforderlig avsättning för kraften kan åtgå viss tid,

under vilken kraftdistributionen inom ifrågavarande område icke kan bliva

lönande. I detta fall föreligger en viss motsvarighet till trafikrörelsen vid ett

relativt nytt järnvägsföretag.

På vad sätt självkostnaden för energien vid kraftkällan eller en avlägsen

leveranspunkt rättvisligen bör uppdelas emellan förbrukare med olika utnyttjningstid

av effekten, därom torde kunna råda skilda meningar. Denna fråga

kompliceras ytterligare, då man beaktar, att blott en del av kraften är s. k.

prima kraft tillgänglig året runt och andra delar tillgängliga endast under

viss ofta varierande tid av året beroende på vattentillgången. Att prima kraft

till industri eller annan konsument med lång utnyttjningstid bör åsättas lägre

pris per kilowattimme än prima kraft till landsbygden med väsentligt kortare

utnyttjningstid synes rimligt, men i vilken proportion detta bör ske, är ej

lika klart. Detta spörsmål lär ej kunna behandlas endast som en räkneuppgift,

utan ett övervägande av betydelsen ur nationalekonomisk synpunkt av de behov,

som skola tillgodoses, torde också vara berättigat. Man bör härvid ej heller

bortse från att de stora huvudledningarna och till dessa hörande s. k. sekundärstationerna

tillkommit för leverans av elektrisk energi från kraftverken till de

stora förbrukarna, industrier och samhällen. Om nu över dessa anläggningar

utan särskild extra kostnad för statsverket transporteras ytterligare den energimängd

-— några få procent av storförbrukarnas — som erfordras för landsbygden,

så synes det ej orimligt, om statens självkostnad för landsbygdsenergiens

framförande på dessa ledningar beräknas till ungefär samma pris per kilowattimme

som annan energi. Beträffande ovannämnda frågor vore givetvis

önskligt, att några allmänna direktiv kunde lämnas av statsmakterna.

Helt annat synes förhållandet vara beträffande sådana delar av statens

distributionsanläggningar, som tillkommit särskilt för landsbygdsdistributionen.

De statens självkostnader, som motsvara dessa anläggningar, böra givetvis bäras

av landsbygdsavnämarna enbart. För att dessa senare kostnader, per kilowatttimme

räknat, skola bli så låga som möjligt, är det tydligen nödvändigt att

söka öka den energimängd, som förmedlas av anläggningarna ifråga, eller att

med andra ord söka stimulera en ökad förbrukning. Detta bör ske genom så

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

avvägda taxebestämmelser, att dessa dels garantera en viss säker inkomst för

kraftleverantören, motsvarande dennes fasta, av den levererade energimängden

oberoende kostnader, dels även inrymma en så lågt bestämd avgift för den

levererade energien per kilowattimme, att den verkar kraftigt stimulerande på

förbrukningen, varigenom kraftleverantörens inkomster automatiskt ökas. I

större eller mindre grad äro ju ock dylika taxor numera utformade med hänsyn

till dessa synpunkter.

Såvitt bekant torde vattenfallsstyrelsen i regel tillämpa en enhetlig prisberäkning

gällande under viss tidsperiod för landsbygdskraft vid lika leveranssätt

men oberoende av leveranspunktens belägenhet. Med hänsyn till de ensartade

förbrukningsförhållandena synes denna praxis vara väl motiverad och

även överensstämma med av riksdagen godtagna riktlinjer. En sådan allmän

regel synes dock ej böra förhindra att ett eller annat enstaka kristidsföretag,

som av någon anledning kommit i en svår situation, medgives en särskild

lindring i strömavgiften. Vid kraftförsäljning till större avnämare torde såväl

staten som andra säljare ofta vara nödsakade att tillämpa ett något likartat

förfarande och att justera de egna beräkningarna efter köparens betalningsförmåga,

befintlig konkurrens m. m. Statens affärsverk kunna väl för övrigt

lika litet som enskilda företagare helt bortse från att åtskilliga av deras egna

anläggningar äro utförda till överpris och därför ej med nuvarande penningevärde

rimligen böra förräntas på samma sätt, som eljest kunde ha skett.

Yad beträffar den av motionärerna berörda frågan, huruvida vattenfallsstyrelsen

följt de direktiv, 1917 års riksdag lämnat om valfrihet mellan de två

åberopade taxorna, så torde endast nämnda styrelse vara i tillfälle att angiva,

huru detta direktiv blivit av densamma uppfattat och tillämpat.

I motionen har vidare framställts invändningar mot formen av vattenfallsstyrelsens

taxor för landsbygdskraft och i stället förordats en taxa av s. k.

industrityp eller maximaltaxa, förslagsvis 90 kr. per kilowattår uppmätt maximieffekt

-j- 2 öre per kilowattimme, dock med en viss garanterad minimiavgift.

Någon taxeform, som fyller alla krav, lär ej kunna utfinnas, utan samtliga

äro mer eller mindre lyckade kompromisser, som kunna inbjuda till obegränsad

diskussion. Talrika utläggningar av detta ämne finnas på åtskilliga olika språk

och i praktiken finner man en mängd taxeformer av varierande slag alltjämt

tillämpade även inom ett och samma företag. Innan någon granskning av

vattenfallsstyrelsens senast utarbetade och av taxekommittén under vissa förutsättningar

förordade taxa den s. k. ”1923 års rabattaxa” företages, torde det

vara lämpligt att bereda styrelsen tillfälle att yttra sig över framställda anmärkningar

mot densamma och att närmare redogöra för dess innebörd och tillämpningsmöjligheter

i jämförelse med den av motionärerna förordade maximaltaxan.

Här må endast påpekas, att det synes vara ett önskemål att de i rabattaxan angivna

normerna för beräkning av antalet tariffenheter bleve modifierade och

förenklade. Het förefaller nämligen skäligt, att avnämaren erhåller större möjlighet

att utnyttja sin anläggning efter eget gottfinnande utan att erlägga

ökade fasta avgifter, därest hans åtgärder ej förorsaka kraftleverantören någon

extra kostnad.

Övriga här ej särskilt berörda frågor, som motionärerna ansett böra tagas

under omprövning, sammanhänga nära med taxefrågorna.

Vad slutligen angår motionärernas krav om införande av en maximaltaxa i

avvaktan på en ny utredning, så torde möjligheten av en sådan åtgärd bäst

kunna bedömas av vattenfallsstyrelsen. Det förefaller dock som om ett omedel
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 29

bart genomförande av en dylik anordning skulle erbjuda svårigheter för båda

parterna.

Det torde ej råda tvivel om att den omfattande elektrifiering av landsbygden,

som möjliggjorts genom statens kraftverksföretag, kommer att bliva till

stort och bestående gagn för vårt land. Emellertid har den betydande skuldsättningen

under en period av lågt penningvärde, som befolkningen åsamkat sig för

detta ändamål, för närvarande på många håll blivit en tung börda och föranlett,

att man i möjligaste mån måst söka nedbringa de löpande kostnaderna för elektrifieringen,

vilka ej sällan blivit långt större än som ursprungligen ställts i

utsikt eller påräknats. Dessa förhållanden ha otvivelaktigt i hög grad skärpt

de krav, som framställts på en nedsättning av avgifterna till statens kraftverk.

Härtill kommer att man på vissa håll fått den uppfattningen, att landsbygden

i fråga om strömavgifter blivit missgynnad i jämförelse med industriföretag och

större samhällen.

Genom en ihärdig, ofta nog mindre vederhäftig eller tilltalande agitation har

man sökt att framställa statens kraftpolitik såsom fullständigt felaktig och att

påverka vederbörande till åstadkommande av en ändring härutinnan. Med hänsyn

till landsbygdselektrifieringens betydelse och fortsatta lugna utveckling synes

det vara angeläget att söka på ett övertygande sätt klargöra för allmänheten,

att statens kraftpolitik är i möjligaste mån rättvis och att inga avnämare favoriseras

på andras bekostnad samt att strömavgifterna hållas på den nivå, som betingas

av nödvändiga driftkostnader och anläggningarnas förräntning.

I nämnda avseende förefalla taxekommitténs utredningar icke vara uttömmande,

då de grundläggande beräkningarna av självkostnaden för kraften vid

kraftverk och sekundärstationer cj synas varit föremål för kommitténs prövning;

och ej heller synes detta varit fallet ifråga om den absoluta storleken av bygdenätskostnaden

utan endast beträffande dess lämpliga fördelning på konsumenterna.

Kommittén har påtagligen funnit att dessa frågor fallit utanför ramen

för dess uppdrag. För vattenfallsstyrelsen torde det erbjuda föga svårighet

■eller besvär att på tillfredsställande sätt klarlägga dessa spörsmål och påvisa

de skäl, som ligga till grund för den av statens kraftverk tillämpade taxepolitiken.

I detta sammanhang må påpekas, att de taxor och villkor i övrigt, enligt

vilka elektrisk energi kan erhållas från statens kraftnät, för en stor del av allmänheten

hava en ekonomisk betydelse, fullt jämförlig med den, som taxor och

tariffer för den statliga järnvägs- och postbefordran m. m. kunna tillmätas. På

utredandet av de principer, som böra vara grundläggande för den statliga järnvägsdriftens

ekonomi, liksom på utarbetandet av det mest rationella system för

taxeberäkning vid järnvägstransporter, har som bekant nedlagts och nedlägges

alltjämt ett omfattande arbete. Resultatet av dessa utredningar har även publicerats,

varigenom representanter för trafikantintressena och för näringslivet i

allmänhet beretts tillfälle erhålla närmare kännedom om de grundläggande data

för järnvägsdriftens ekonomi, samt att i detta samband framföra sina önskemål

och erinringar.

Det skulle enligt Kollega uppfattning vara av en viss betydelse, om den statliga

kraftproduktionen och kraftdistributionen liksom statens kraftförsäljningspolitik

underkastades en motsvarande utredning och granskning. I vissa delar,

särskilt de, som beröra tekniskt-ekonomiska spörsmål, torde denna utredning

lämpligast kunna ske genom vattenfallsstyrelsens egen försorg; i andra hänseenden,

såsom rörande uppgörandet av en allmän plan för kraftförsäljnings
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

politiken samt taxerevision, torde den av motionärerna begärda och av Kollegium

jämväl förordade utredningen böra uppdragas åt särskilda sakkunniga.

Kollegium anser däremot ej lämpligt eller erforderligt att, såsom motionärerna

jämväl föreslagit, i avvaktan på en sådan utredning införa en viss angiven faxeform

för kraftförsäljning å landsbygden.

Stockholm den 30 mars 1927.

K. A. Fryxell.

Ragnar Solilman.

E. C. Ericson.

G. E. Billing,

Oskär Eklunds boktryckeri, Stockholm, 1927.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.