Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med. förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. in.
1927-05-12 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
S2LU 1927:2, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med. förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. in.
Dokumentets text
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1927 kl. 5 e. m.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med.
förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och
Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
m. in.
I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1927 dagteeknad proposition
nr 111 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till ej mindre lag om
ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1922 (nr 422)
om fattigvården än även lag om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6
juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård;
dels och medgiva, att vissa av nämnda lagändringar föranledda kostnader
finge bestridas av det under femte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till allmän hälso- och sjukvård.
Ifrågavarande proposition har hänvisats, i vad den avser lagändringar,
till lagutskott och i övrigt till statsutskottet. Enligt överenskommelse
mellan statsutskottet och andra lagutskottet har propositionen behandlats
av sammansatt utskott.
Det huvudsakliga ändringsförslaget i propositionen är föranlett av riksdagens
skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172). I samband med detta förslag
hava emellertid föreslagits vissa andra ändringar i fattigvårdslagen.
Utskottet behandlar här nedan förslagen i ordningsföljd.
Enligt nu gällande bestämmelser äger fattigvårdssamhälle att av landsting
erhålla gottgörelse för utgifter för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och
fallandesjuka enligt följande grunder.
Har fattigvårdssamhälle för sinnessjuk person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka
eller å sinnessjukanstalt, som tillhör landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, äger enligt 40 § 1 mom. det samhälle, där den vårdade
har hemortsrätt, att under vissa förutsättningar för utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område
fattigvårdssamhället är beläget. Enligt 40 § 2 mom. äger fattigvårdssamhälle
att för vård av fattig sinnessjuk å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.)
Propo*
sitionen.
Fattigvårdslagen
40 §
och 2 mom.
1031 27
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.
anstalt i den ordning Konungen bestämt, av vederbörande landsting erhålla
gottgörelse för hälften av vårdkostnaden.
För vård av fattigvårdsberättigade sinnesslöa personer å statsanstalt för
sinnessjuka eller sinnesslöa eller å anstalt för sinnesslöa, som tillhör landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa,
som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd,
äger fattigvårdssamhälle utfå ersättning enligt 40 § 1 mom. med dagavgift
och annan vårdkostnad.
Efter samma grunder äger fattigvårdssamhälle att av landstinget erhålla
gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad fallandesjulc å anstalt för fallandesjuka,
vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller
å enskild sådan anstalt, som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd.
Då det numera på sätt i propositionen närmare angives, blivit ifrågasatt,
att statsanstalter för vård av fallandesjuka skola komma till stånd,
och då det syntes lämpligt, att å kommunala sinnessjukanstalter jämväl
vård av sinnesslöa kunde beredas på samma villkor som för sinnessjuka,
föreslås i propositionen utvidgning av landstings ersättningsskyldighet till
att omfatta jämväl fattigvårdssamhälles utgifter för vård å statsanstalt av
fallandesjuka enligt 40 § 1 mom. samt av sinnesslöa å kommunal sinnessjukanstalt
enligt 40 § 2 mom.
40 ^ 3 mom. Det huvudsakliga ändringsförslaget ligger i tillfogande av ett tredje
moment i 40 § av fattigvårdslagen.1 Detta förslag är såsom nämnts föranlett
av riksdagens skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172). I det till grund
för sagda skrivelse liggande utskottsutlåtandet framhölls, bland annat,
att platsbristen å statens sinnessjukanstalter föranlett, att sinnessjuka personer,
även sådana som äro i trängande behov av anstaltsvård, ofta eu
längre tid få vänta på sådan vård. En lättnad härutinnan torde vinnas,
därest möjlighet funnes att bereda dels expektanter till sådan anstalt dels
och från anstalt utskrivna sjuka, vilka fortfarande vore i behov av vård,
enskild vård av tillfredsställande beskaffenhet. Förutsättningen härför
vore emellertid, att kommunerna från landsting erhölle ersättning för utgifter
för jämväl enskild vård. I skrivelsen anhölls om utredning rörande
utsträckning av landstingens ersättningsskyldighet i angivna hänseende.
Sedan nämnda utredning verkställts av medicinalstyrelsen, föreslås nu
i propositionen, att därest fattigvårdssamhälle åt fattigvårdsberättigad person,
som antingen är expektant till statsanstalt för sinnessjuka, sinnesslöa
eller fallandesjuka eller ock, sedan han för sinnessjukdom vårdats å statsanstalt,
ehuru ej återställd utskrivits därifrån för att bereda plats åt annan
sinnessjuk, vilken är i större behov av anstaltsvård än den från anstalten
utskrivne, berett enskild vård, som vid prövning i den ordning Konungen
bestämt finnes tillfredsställande, samhället skall av landstinget erhålla
gottgörelse för vården med belopp, som motsvarar avgift för billigaste plats
å vederbörande anstalt eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.
3
Enligt 9 § av lagen om allmän pensionsförsäkring skall för tid, under
vilken pensions tagare är intagen å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt
eller annan allmän anstalt, anstalten äga uppbära honom tillkommande
pensionstillägg samt därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården.
I en till riksdagen avlåten proposition, nr 110, har Kungl. Maj:t föreslagit
sådan ändring i dessa bestämmelser, att fattigvårdssamhälle, som innehar
sådan anstalt eller bekostar vård därå eller enskild vård av beskaffenhet,
som omförmäles i nu förevarande proposition, skall äga uppbära den vårdade
tillkommande pension. Hänsyn till denna ändring är tagen vid redaktionen
av nu ifrågavarande moment.
Nyssnämnda ändring i pensionsförsäkringslagen har föranlett de jämkningar,
som föreslagits i 41 och 51 §§ av fattigvårdslagen.
För att bringa en i 63 § i lagen om samhällets barnavård förekommande
hänvisning till ovannämnda lagrum i fattigvårdslagen i överensstämmelse
med sagda lagrums föreslagna nya lydelse har en jämkning i
nämnda paragraf föreslagits.
För vinnande av erforderlig kontroll, att enskild vård, som, enligt vad
ovan anförts, skulle medföra rätt till gottgörelse från landsting, blir tillfredsställande,
kräves vissa kostnader. I propositionen föreslås dessa att
utgå från det under femte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till allmän hälso- och sjukvård.
Efter denna i korthet lämnade redogörelse för propositionens innehåll,
vill utskottet beträffande den närmare motiveringen för de framlagda förslagen
hänvisa till propositionens egen framställning.
De i 1 och 2 mom. av 40 § i lagen om fattigvården föreslagna ändringarna
få anses stå i överensstämmelse med de i lagen fastslagna principerna
för fördelningen mellan landsting och fattigvårdssamhälle av kostnaden
för vård av nu ifrågavarande slag. Utskottet får alltså tillstyrka
bifall till propositionen i denna del.
Yad härefter angår det huvudsakliga ändringsförslaget — införandet av
ett mom. 3 i ovannämnda paragraf —, kan utskottet ej undgå att finna
vissa betänkligheter däremot. Förslaget innebär ett avsteg från den hittills
gällande principen, att landstingens ersättningsskyldighet beträffande
vård åt sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka är begränsad till vård å
för ändamålet avsedd anstalt. Skall en ändring härutinnan äga rum,
synes densamma i varje fall böra inskränkas till vård, som är tillfredsställande.
Vårdens beskaffenhet blir åter i hög grad beroende på den kontroll,
som utövas däröver. Enligt uttalande av föredragande departementschefen
i propsitionen tänkes kontrollen skola i första hand handhavas av
tjänsteläkare utan specialutbildning beträffande sinnessjukvården. Mer än ett
besök årligen å vårdplatsen har av kostnadsskäl ej kunnat ifrågasättas.
Under förarbetena till propositionen har från olika håll gjorts gällande,
41 och 51 §§.
Bamavårds
lagen.
Kostnader.
Utskottet.
Fattigvårds
lagen.
40 § 1 och
2 mom.
40 § 3 mom.
4
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.
att en så beskaffad kontroll ej kunde anses tillräcklig. Departementschefen
synes ej heller vilja bestrida detta. Han erinrar emellertid om,
att utredning av frågan om dispensärverksamhet för sinnessjuka pågår,
och han uttalar den förväntan, att med denna frågas lösning förutsättningar
för en effektivare kontroll skola inträda.
Utskottet vill vidare erinra om riksdagens uttalande år 1925, att all
sinnessjukvård bör övertagas av staten. En sådan lösning av frågan synes
utskottet vara den enda fullt tillfredsställande. Densamma kräver dock
betydliga kostnader. Det kan således ligga nära till hands att, därest
genom nu föreslagna bestämmelser eu mera omfattande enskild vård av
sinnessjuka från kommunernas sida kommer till stånd, den slutliga lösningen
undanskjutes. I propositionen har visserligen uttalats, att de föreslagna
reformerna allenast äro av provisorisk natur och att därmed ingalunda
åsyftas att slå in på andra vägar för sinnessjukvårdens ordnande
än dem, som statsmakterna tidigare förklarat böra följas. Ett provisorium
kan emellertid vara av olika varaktighet. Det synes utskottet ej
uteslutet, att ett bifall till förslaget i dess helhet kan fördröja mer effektiva
åtgärder.
Utskottet vill även erinra därom, att landstingens utgifter för fattigvården
skulle enligt förslaget kunna komma att avsevärt ökas. Landstingen
äro redan i hög grad belastade med utgifter för sociala ändamål, ej minst
på grund av de skyldigheter, som år 1918 enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen
pålades landstingen. Medan före nämnda år landstingen icke
hade några utgifter alls för fattigvården, uppgingo dessa enligt den senaste
tillgängliga statistiken till bortåt 7 miljoner kronor.
Även om riksdagens uttalande beträffande sinnessjukvårdens ordnande
med all kraft vidhålles, måste man likväl räkna med, att den befintliga
platsbristen å statens sinnessjukanstalter kommer att fortfara eu tid framåt.
Såsom i propositionen framhålles äro de nuvarande förhållandena mycket
otillfredsställande. Utskottet anser sig fördenskull ej böra motsätta sig
vissa åtgärder för åvägabringande av en tillfällig lättnad. Med hänsyn till
de i propositionen gjorda uttalandena, dels att de föreslagna åtgärderna äro
avsedda att vara allenast av provisorisk natur, och dels att vederbörlig
uppmärksamhet kommer att ägnas frågan om åstadkommande av en förbättrad
kontroll över den ifrågasatta vårdens beskaffenhet, anser sig utskottet
sålunda kunna förorda förslaget, vad expektanterna angår.
Vad åter från sinnessjukanstalter utskrivna lugnare sinnessjuka beträffar,
måste utskottet ställa sig avvisande. Det synes utskottet i hög grad tvivelaktigt,
huruvida någon lättnad står att vinna på den i propositionen föreslagna
vägen. I motiveringen till propositionen framhålles, att mot utskrivningar,
i vad anginge fattigvårdsberättigade personer, plägat resas ett
synnerligen starkt motstånd från vederbörande fattigvårdssamhällen, å vilka
enligt nu gällande bestämmelser vårdkostnaden för den sjuke därigenom
skulle helt överflyttas. Det vore dock att förvänta, att fattigvårdssamhäl
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2. 5
lena skulle bliva mera benägna än nu att mottaga sådana utskrivna,
därest ersättning för deras vård i enskilda hem erhölles från landstingen.
Emellertid ankommer det enligt 50 § i sinnessjukstadgan den 14 juni
1901 på liospitalsdirektionerna, efter anmälan av överläkaren, att utskriva
obotligt sinnessjuka, som en längre tid vårdats å hospital eller asyl och
ej visat sig vådliga för sig och andra, i det fall att utrymme saknas för
sinnessjuk, som är i större behov av anstaltsvård. Enligt 53 § i samma
stadga äga direktionerna, för den händelse fattigvårdssamhälle icke avhämtar
utskriven fattigvårdsberättigad patient försända denne till hemorten på
fattigvårdssamhällets bekostnad. Det vill alltså synas, som om nu gällande
bestämmelser skapade fullt tillräckliga betingelser ifråga om utskrivning
från sinnessjukhusen av ifrågavarande lugnare patienter för beredande av
plats åt mera svårartat sinnessjuka. Det motstånd, som tilläventyrs från
fattigvårdssamhälles sida reses mot dylik utskrivning, lärer icke lagligen
kunna utöva någon inverkan på liospitalsmyndigheterna ifråga om deras
skyldighet att tillse, att hospitalen, med hänsyn till förekommande expektanser,
beläggas med de patienter, som äro mest i behov av anstaltsvård.
Antager man emellertid, att det förhåller sig på sätt uppgivits, nämligen
att hospitalsmyndigheterna ofta fästa avseende vid det motstånd, som
från fattigvårdssamhällenas sida reses mot utskrivning av lugnare sinnessjuka,
har man uppenbarligen att undersöka, huruvida det finnes anledning
antaga, att den föreslagna ersättningen från landstingen för deras utackordering
i enskilt hem, vilken ersättning beräknas till en krona 20 öre
om dagen, med avdrag eventuellt av pensionsbelopp, kan hava den verkan,
att hospitalsmyndigheterna komma att företaga avsevärt tätare utskrivningar
än som nu sker och fattigvårdssamliällena befinnas nämnvärt
villigare att mottaga de utskrivna. Utskottet föreställer sig, att så icke
kommer att ske. Kommunerna komma helt visst att avböja att i större
mån än som nu är fallet belastas med övertagande från hospitalen av
sinnessjuka, utom i de jämförelsevis få fall, då det kan tillstädjas samma
kommun att i stället för den utskrivne få en sin expektant intagen på
anstalten.
Skulle man emellertid med förslagets genomförande nå det avsedda
målet, d. v. s. ökad möjlighet att utskriva lugnare sinnessjuka från hospitalen,
kan detta medföra konsekvenser av icke önskvärd art. Skulle nämligen
platsbristen å anstalterna fortfara, ligger det nära till hands för
liospitalsdirektionerna att verkställa en uppdelning av patienterna, därvid
allenast de, för vilka anstaltsvård är mest oundgänglig, bibehölles å anstalterna,
under det att omsorgen om de övriga överlätes å vederbörande
fattigvårdssamhällen. En sådan anordning kan lätt bliva permanent. Detta
skulle likväl stå i bestämd strid med de principer för sinnessjukvårdens
ordnande, för vilka riksdagen tidigare uttalat sig. Verkställes en uppdelning
av antytt slag, synes det utskottet, som om dessa principer krävde,
att jämväl de lugnare patienterna omliändertoges av staten enligt det i
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.
propositionen omförmälda Korsbcrgasjstånd eller annorledes. En sådan
anordning skulle ock medföra, att vården även för dessa patienter bleve
av fullt tillfredsställande beskaffenhet.
På nu anförda skäl anser sig utskottet böra avstyrka antagandet av
Kungl. Maj:ts förslag vad ifrågavarande utskrivna beträffar.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att en annan utväg för
beredande av lättnad i de bestående förhållandena möjligen kan åstadkommas.
Av motiveringen till propositionen framgår, att ersättning enligt de föreslagna
bestämmelserna aldrig kan ifrågakomma för vård, som meddelas å
ålderdomshem. Allenast därest särskild sinnessjukanstalt upprättas och
godkännes enligt 40 § 2 mom., kan fattigvårdssamhälle erhålla ersättning
för den vård, som det självt bereder. Dylika anstalter kunna dock upprättas
endast av kommuner med betydande ekonomiska resurser. En
lättnad i det nuvarande bekymmersamma läget, vilket med fullt fog torde
kunna betecknas som ett nödläge, skulle, efter allt att döma, dock stå
att vinna, därest vård av någorlunda tillfredsställande beskaffenhet kunde
med bidrag av landstingen beredas å eller i samband med ålderdomshem.
Mot en sådan anordning har visserligen anförts, dels att de sinnessjukas
närvaro skulle försämra tillståndet å ålderdomshemmen, och
dels att anordningen skulle göra det svårare att få verkliga kommunala
sinnessjukavdelningar till stånd. Emellertid må häremot framhållas, att
landstingsbidraget skulle utgå endast under vissa förutsättningar, bland
vilka kunde uppställas, att de sinnessjuka hölles effektivt skilda från
andra understödstagare samt att vården i det hela taget finge betecknas
såsom tillfredsställande. Utskottet förmenar att på dylikt sätt beredd vård
i många fall skulle vara bättre än den, som kommer en under enskild vård
utackorderad sjuk till godo. Då det efter riksdagens uttalanden i frågan år
1925 och innevarande år lärer vara att förvänta, att riksdagens program för
sinnessjukvårdens ordnande kommer att genomföras så snabbt som möjligt,
synes inrättandet av nya kommunala anstalter jämväl med hänsyn till de
därmed förbundna kostnaderna ej vara att påräkna i någon vidare omfattning.
Sjuka, som stå i väntan å inträde å vårdanstalt, komma dock alltid
att finnas. En tillfällig vård jämväl å anstalt stående i samband med ålderdomshem,
även om en sådan anstalt ej i allo fyller de för godkännande
enligt 40 § mom. 2 uppställda villkor, synes väl lämna ifrågakomma.
Dylik anstalt synes därför, därest den vid prövning i vederbörlig ordning
befinnes tillfredsställande, vara förtjänt av samma bidrag, som enligt Kungl.
Maj.ts förslag skulle komma enskild vård till del.
41 och 51 §§. Såsom redan anförts sammanhänga de föreslagna ändringarna i 41 och
51 §§ av lagen om fattigvården med en i propositionen nr 110 föreslagen
ändring i 9 § av lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt vad
utskottet inhämtat, har andra lagutskottet tillstyrkt nämnda ändringsförslag.
Därest denna lindring kommer till stånd, lärer konsekvensen bliva att
jämväl nu ifrågavarande ändringsförslag bifalles.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2. 7
Även i den av utskottet föreslagna omfattningen kräver ändringen i
lagen om fattigvården den av Kungl. Maj:t föreslagna jämkningen i lagen
om samhällets barnavård.
Vad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande bestridande av kostnaden för
genomförandet av ifrågavarande lagändringar har ej givit utskottet anledning
till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majrts förslag
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande:
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
1:°)
Lag
om lindrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 (nr 42*2)
om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
40 §.
1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka,
sinnesslöa eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av
den vårdade eller för honom för sörj ningspliktig person, och äro ej sådana
omständigheter för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 §
sägs skall lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade bär
hemortsrätt, att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse
av det landsting, inom vars område fattigvårdssamliället är beläget.
Lag samma — — — ändamålet godkänd.
1 fråga — — — motsvarande tillämpning.
2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänd sinnessjukanstalt, vilken
tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,
som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,
som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande
landsting erhålla gottgörelse för hälften av vårdkostnaden, till
beloppet bestämd på sätt i 1 mom. sägs. Landstinget äger för beviljande
av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas
lämpliga.
Barnav&rds
lagen.
Kostnaden.
8
Sammansatt stals- och andra lagutskotts utlåtande Kr 2.
(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)
B mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig
ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt
för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för
hans mottagande å sådan anstalt, då äger för tid, varunder den sjuke
erhåller enskild vård, som vid prövning i den ordning Konungen bestämt
befinnes tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för
vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning
enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting bekomma gottgörelse
för vården.
Ersättning utgår ej för längre tid än från den dag, då den sjuke förklarades
berättigad till inträde å anstalten, till och med den dag, då
behovet av vården upphörde.
Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den
anstalt, där inträde beviljats, eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad;
skolande från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande
vad fattigvårdssamhället jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
ägt för ifrågavarande tid uppbära i pension eller understöd för
den vårdade.
Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ersättning
för enskild vård åt person, som
är i behov av fattigvård enligt 1 §,
därest han för sinnessjukdom vårdats
å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej
återställd, utskrivits från anstalten för
att lämna plats åt annan sinnessjuk,
vilken är i större behov av anstaltsvård;
skolande i sådant fall ersättningen
ej utgå för längre tid än till
och med den dag, dä behovet av vården
upphörde.
41 §.
1 mom. Där fattig — — — 1 mom. sägs.
2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,
som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör
tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa
en avgift för vården, ej överstigande halva skillnaden mellan vårdkostnaden
och till vården utgående statsbidrag. Denna avgift skall jämte tillägg,
motsvarande hälften av den vårdade jämlikt lagen om allmän pensions
försäkring tillkommande pension eller understöd, av vederbörande fattigvårdssamhälle
erläggas för å sådan anstalt intagen fattig.
Har fattigvårdssamhälle — —- — befinnas lämpliga.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.
9
(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)
51 §.
Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden
därför skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhälle ägt uppbära pension
eller understöd, som jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring tillkommit
den vårdade, eller har statsbidrag åtnjutits för vården, skall vad
fattigvårdssamhället sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.
Konungen eller — — — fall utgå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. För tid före nämnda
dag skall landsting icke vara skyldigt att utgiva ersättning enligt 40 §
3 mom.
2:6)
Lag
om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård.
Härigenom förordnas, att 63 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård skall erhålla följande ändrade lydelse:
63 §.
Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård i fall, som avses
i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för
sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattigvård lämnas
av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande landsting eller staten
den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
)
1
j, B. att riksdagen måtte medgiva, att kostnaderna för an
ordnande
i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder av kontroll över enskild vård av
sinnessjuka må bestridas av det under femte huvudtiteln
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.) iosi 27 2
10
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.
uppförda ordinarie förslagsanslaget till allmän hälso- och
sjukvård.
Stockholm den 12 maj 1927.
På utskottets vägnar:
WILLIAM LINDER.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Linder, Pers, von Stockenström, Carl Johansson,
Clemedtson* och Sundberg;
från andra kammaren: herrar Öberg, Carlsson-Fr öster ud, Olsson i Kullenbergstorp,
Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården* och Anderson i Storegården.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering. >
Reservation
av herrar Linder, Pers, von Stockenström, Carl Johansson, Carlsson-Frosterud
och Magnusson i Kalmar, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:
»I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1927 dagtecknad proposition
nr 111--— — — — — — — —--—--— — —-----
Utskottet får alltså tillstyrka bifall till propositionen i denna del.
Vad härefter angår det huvudsakliga ändringsförslaget — införandet av
ett mom. 3 i ovannämnda paragraf — innebär detta ett avsteg från den hittills
gällande principen, att landstingens ersättningsskyldighet beträffande
vård åt sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka är begränsad till vård å
för ändamålet avsedd anstalt. Skall en ändring härutinnan äga rum, bör
den enligt utskottets förmenande inskränkas till vård,--—----
skola inträda.
Utskottet vill vidare erinra om riksdagens uttalande år 1925, att bristen
på vårdplatser för sinnessjuka bör avhjälpas genom nyanskaffning av hospitalsplatser.
En sådan lösning av frågan synes utskottet vara den enda
fullt tillfredsställande. Densamma kräver dock betydliga kostnader. Det
kunde sålunda vara att befara, att, därest genom nu föreslagna bestämmelser
en mera omfattande enskild vård av sinnessjuka från kommunernas sida
kommer till stånd, den slutliga lösningen undanskjutes. I propositionen har
emellertid uttalats, att de föreslagna reformerna allenast äro av provisorisk
natur och att därmed ingalunda åsyftas att slå in på andra vägar för sinnessjukvårdens
ordnande än dem, som statsmakterna tidigare förklarat böra
följas.
11
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande AV 2.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till det i propositionen gjorda
uttalandet att vederbörlig uppmärksamhet kommer att ägnas frågan om
åstadkommande av en förbättrad kontroll över den ifrågasatta vårdens beskaffenhet,
finner utskottet ingen erinran vara att göra mot det föreslagna
momentet.
Utskottet vill i detta--------• Sjuka, som stå i väntan
å inträde å vårdanstalt, liksom ock från anstalt utskrivna, vilka äro i behov
av särskild tillsyn, komma dock alltid att finnas. En tillfällig
till del.
Såsom redan--------ändringsförslag bifalles.
En följd av bifall till Kungl. Maj:ts förslag till ändringar i fattigvårdslagen
lärer bliva, att jämväl förslaget till ändring i barnavårdslagen bör bifallas.
Vad Kungl. Maj:t---------till erinran.
Utskottet får sålunda hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
måtte av riksdagen bifallas.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.