Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med. förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. in.

1927-05-12 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1927:2, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med. förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1927 kl. 5 e. m.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande, i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 med.

förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och

Öl i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

m. in.

I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1927 dagteeknad proposition

nr 111 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till ej mindre lag om

ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1922 (nr 422)

om fattigvården än även lag om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6

juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård;

dels och medgiva, att vissa av nämnda lagändringar föranledda kostnader

finge bestridas av det under femte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget

till allmän hälso- och sjukvård.

Ifrågavarande proposition har hänvisats, i vad den avser lagändringar,

till lagutskott och i övrigt till statsutskottet. Enligt överenskommelse

mellan statsutskottet och andra lagutskottet har propositionen behandlats

av sammansatt utskott.

Det huvudsakliga ändringsförslaget i propositionen är föranlett av riksdagens

skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172). I samband med detta förslag

hava emellertid föreslagits vissa andra ändringar i fattigvårdslagen.

Utskottet behandlar här nedan förslagen i ordningsföljd.

Enligt nu gällande bestämmelser äger fattigvårdssamhälle att av landsting

erhålla gottgörelse för utgifter för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och

fallandesjuka enligt följande grunder.

Har fattigvårdssamhälle för sinnessjuk person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka

eller å sinnessjukanstalt, som tillhör landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, äger enligt 40 § 1 mom. det samhälle, där den vårdade

har hemortsrätt, att under vissa förutsättningar för utgiven dagavgift och

annan vårdkostnad utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område

fattigvårdssamhället är beläget. Enligt 40 § 2 mom. äger fattigvårdssamhälle

att för vård av fattig sinnessjuk å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.)

Propo*

sitionen.

Fattigvårdslagen

40 §

och 2 mom.

1031 27

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.

anstalt i den ordning Konungen bestämt, av vederbörande landsting erhålla

gottgörelse för hälften av vårdkostnaden.

För vård av fattigvårdsberättigade sinnesslöa personer å statsanstalt för

sinnessjuka eller sinnesslöa eller å anstalt för sinnesslöa, som tillhör landsting

eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa,

som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd,

äger fattigvårdssamhälle utfå ersättning enligt 40 § 1 mom. med dagavgift

och annan vårdkostnad.

Efter samma grunder äger fattigvårdssamhälle att av landstinget erhålla

gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad fallandesjulc å anstalt för fallandesjuka,

vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller

å enskild sådan anstalt, som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen

för ändamålet godkänd.

Då det numera på sätt i propositionen närmare angives, blivit ifrågasatt,

att statsanstalter för vård av fallandesjuka skola komma till stånd,

och då det syntes lämpligt, att å kommunala sinnessjukanstalter jämväl

vård av sinnesslöa kunde beredas på samma villkor som för sinnessjuka,

föreslås i propositionen utvidgning av landstings ersättningsskyldighet till

att omfatta jämväl fattigvårdssamhälles utgifter för vård å statsanstalt av

fallandesjuka enligt 40 § 1 mom. samt av sinnesslöa å kommunal sinnessjukanstalt

enligt 40 § 2 mom.

40 ^ 3 mom. Det huvudsakliga ändringsförslaget ligger i tillfogande av ett tredje

moment i 40 § av fattigvårdslagen.1 Detta förslag är såsom nämnts föranlett

av riksdagens skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172). I det till grund

för sagda skrivelse liggande utskottsutlåtandet framhölls, bland annat,

att platsbristen å statens sinnessjukanstalter föranlett, att sinnessjuka personer,

även sådana som äro i trängande behov av anstaltsvård, ofta eu

längre tid få vänta på sådan vård. En lättnad härutinnan torde vinnas,

därest möjlighet funnes att bereda dels expektanter till sådan anstalt dels

och från anstalt utskrivna sjuka, vilka fortfarande vore i behov av vård,

enskild vård av tillfredsställande beskaffenhet. Förutsättningen härför

vore emellertid, att kommunerna från landsting erhölle ersättning för utgifter

för jämväl enskild vård. I skrivelsen anhölls om utredning rörande

utsträckning av landstingens ersättningsskyldighet i angivna hänseende.

Sedan nämnda utredning verkställts av medicinalstyrelsen, föreslås nu

i propositionen, att därest fattigvårdssamhälle åt fattigvårdsberättigad person,

som antingen är expektant till statsanstalt för sinnessjuka, sinnesslöa

eller fallandesjuka eller ock, sedan han för sinnessjukdom vårdats å statsanstalt,

ehuru ej återställd utskrivits därifrån för att bereda plats åt annan

sinnessjuk, vilken är i större behov av anstaltsvård än den från anstalten

utskrivne, berett enskild vård, som vid prövning i den ordning Konungen

bestämt finnes tillfredsställande, samhället skall av landstinget erhålla

gottgörelse för vården med belopp, som motsvarar avgift för billigaste plats

å vederbörande anstalt eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.

3

Enligt 9 § av lagen om allmän pensionsförsäkring skall för tid, under

vilken pensions tagare är intagen å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt

eller annan allmän anstalt, anstalten äga uppbära honom tillkommande

pensionstillägg samt därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 110, har Kungl. Maj:t föreslagit

sådan ändring i dessa bestämmelser, att fattigvårdssamhälle, som innehar

sådan anstalt eller bekostar vård därå eller enskild vård av beskaffenhet,

som omförmäles i nu förevarande proposition, skall äga uppbära den vårdade

tillkommande pension. Hänsyn till denna ändring är tagen vid redaktionen

av nu ifrågavarande moment.

Nyssnämnda ändring i pensionsförsäkringslagen har föranlett de jämkningar,

som föreslagits i 41 och 51 §§ av fattigvårdslagen.

För att bringa en i 63 § i lagen om samhällets barnavård förekommande

hänvisning till ovannämnda lagrum i fattigvårdslagen i överensstämmelse

med sagda lagrums föreslagna nya lydelse har en jämkning i

nämnda paragraf föreslagits.

För vinnande av erforderlig kontroll, att enskild vård, som, enligt vad

ovan anförts, skulle medföra rätt till gottgörelse från landsting, blir tillfredsställande,

kräves vissa kostnader. I propositionen föreslås dessa att

utgå från det under femte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget

till allmän hälso- och sjukvård.

Efter denna i korthet lämnade redogörelse för propositionens innehåll,

vill utskottet beträffande den närmare motiveringen för de framlagda förslagen

hänvisa till propositionens egen framställning.

De i 1 och 2 mom. av 40 § i lagen om fattigvården föreslagna ändringarna

få anses stå i överensstämmelse med de i lagen fastslagna principerna

för fördelningen mellan landsting och fattigvårdssamhälle av kostnaden

för vård av nu ifrågavarande slag. Utskottet får alltså tillstyrka

bifall till propositionen i denna del.

Yad härefter angår det huvudsakliga ändringsförslaget — införandet av

ett mom. 3 i ovannämnda paragraf —, kan utskottet ej undgå att finna

vissa betänkligheter däremot. Förslaget innebär ett avsteg från den hittills

gällande principen, att landstingens ersättningsskyldighet beträffande

vård åt sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka är begränsad till vård å

för ändamålet avsedd anstalt. Skall en ändring härutinnan äga rum,

synes densamma i varje fall böra inskränkas till vård, som är tillfredsställande.

Vårdens beskaffenhet blir åter i hög grad beroende på den kontroll,

som utövas däröver. Enligt uttalande av föredragande departementschefen

i propsitionen tänkes kontrollen skola i första hand handhavas av

tjänsteläkare utan specialutbildning beträffande sinnessjukvården. Mer än ett

besök årligen å vårdplatsen har av kostnadsskäl ej kunnat ifrågasättas.

Under förarbetena till propositionen har från olika håll gjorts gällande,

41 och 51 §§.

Bamavårds
lagen.

Kostnader.

Utskottet.

Fattigvårds
lagen.

40 § 1 och

2 mom.

40 § 3 mom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.

att en så beskaffad kontroll ej kunde anses tillräcklig. Departementschefen

synes ej heller vilja bestrida detta. Han erinrar emellertid om,

att utredning av frågan om dispensärverksamhet för sinnessjuka pågår,

och han uttalar den förväntan, att med denna frågas lösning förutsättningar

för en effektivare kontroll skola inträda.

Utskottet vill vidare erinra om riksdagens uttalande år 1925, att all

sinnessjukvård bör övertagas av staten. En sådan lösning av frågan synes

utskottet vara den enda fullt tillfredsställande. Densamma kräver dock

betydliga kostnader. Det kan således ligga nära till hands att, därest

genom nu föreslagna bestämmelser eu mera omfattande enskild vård av

sinnessjuka från kommunernas sida kommer till stånd, den slutliga lösningen

undanskjutes. I propositionen har visserligen uttalats, att de föreslagna

reformerna allenast äro av provisorisk natur och att därmed ingalunda

åsyftas att slå in på andra vägar för sinnessjukvårdens ordnande

än dem, som statsmakterna tidigare förklarat böra följas. Ett provisorium

kan emellertid vara av olika varaktighet. Det synes utskottet ej

uteslutet, att ett bifall till förslaget i dess helhet kan fördröja mer effektiva

åtgärder.

Utskottet vill även erinra därom, att landstingens utgifter för fattigvården

skulle enligt förslaget kunna komma att avsevärt ökas. Landstingen

äro redan i hög grad belastade med utgifter för sociala ändamål, ej minst

på grund av de skyldigheter, som år 1918 enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen

pålades landstingen. Medan före nämnda år landstingen icke

hade några utgifter alls för fattigvården, uppgingo dessa enligt den senaste

tillgängliga statistiken till bortåt 7 miljoner kronor.

Även om riksdagens uttalande beträffande sinnessjukvårdens ordnande

med all kraft vidhålles, måste man likväl räkna med, att den befintliga

platsbristen å statens sinnessjukanstalter kommer att fortfara eu tid framåt.

Såsom i propositionen framhålles äro de nuvarande förhållandena mycket

otillfredsställande. Utskottet anser sig fördenskull ej böra motsätta sig

vissa åtgärder för åvägabringande av en tillfällig lättnad. Med hänsyn till

de i propositionen gjorda uttalandena, dels att de föreslagna åtgärderna äro

avsedda att vara allenast av provisorisk natur, och dels att vederbörlig

uppmärksamhet kommer att ägnas frågan om åstadkommande av en förbättrad

kontroll över den ifrågasatta vårdens beskaffenhet, anser sig utskottet

sålunda kunna förorda förslaget, vad expektanterna angår.

Vad åter från sinnessjukanstalter utskrivna lugnare sinnessjuka beträffar,

måste utskottet ställa sig avvisande. Det synes utskottet i hög grad tvivelaktigt,

huruvida någon lättnad står att vinna på den i propositionen föreslagna

vägen. I motiveringen till propositionen framhålles, att mot utskrivningar,

i vad anginge fattigvårdsberättigade personer, plägat resas ett

synnerligen starkt motstånd från vederbörande fattigvårdssamhällen, å vilka

enligt nu gällande bestämmelser vårdkostnaden för den sjuke därigenom

skulle helt överflyttas. Det vore dock att förvänta, att fattigvårdssamhäl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2. 5

lena skulle bliva mera benägna än nu att mottaga sådana utskrivna,

därest ersättning för deras vård i enskilda hem erhölles från landstingen.

Emellertid ankommer det enligt 50 § i sinnessjukstadgan den 14 juni

1901 på liospitalsdirektionerna, efter anmälan av överläkaren, att utskriva

obotligt sinnessjuka, som en längre tid vårdats å hospital eller asyl och

ej visat sig vådliga för sig och andra, i det fall att utrymme saknas för

sinnessjuk, som är i större behov av anstaltsvård. Enligt 53 § i samma

stadga äga direktionerna, för den händelse fattigvårdssamhälle icke avhämtar

utskriven fattigvårdsberättigad patient försända denne till hemorten på

fattigvårdssamhällets bekostnad. Det vill alltså synas, som om nu gällande

bestämmelser skapade fullt tillräckliga betingelser ifråga om utskrivning

från sinnessjukhusen av ifrågavarande lugnare patienter för beredande av

plats åt mera svårartat sinnessjuka. Det motstånd, som tilläventyrs från

fattigvårdssamhälles sida reses mot dylik utskrivning, lärer icke lagligen

kunna utöva någon inverkan på liospitalsmyndigheterna ifråga om deras

skyldighet att tillse, att hospitalen, med hänsyn till förekommande expektanser,

beläggas med de patienter, som äro mest i behov av anstaltsvård.

Antager man emellertid, att det förhåller sig på sätt uppgivits, nämligen

att hospitalsmyndigheterna ofta fästa avseende vid det motstånd, som

från fattigvårdssamhällenas sida reses mot utskrivning av lugnare sinnessjuka,

har man uppenbarligen att undersöka, huruvida det finnes anledning

antaga, att den föreslagna ersättningen från landstingen för deras utackordering

i enskilt hem, vilken ersättning beräknas till en krona 20 öre

om dagen, med avdrag eventuellt av pensionsbelopp, kan hava den verkan,

att hospitalsmyndigheterna komma att företaga avsevärt tätare utskrivningar

än som nu sker och fattigvårdssamliällena befinnas nämnvärt

villigare att mottaga de utskrivna. Utskottet föreställer sig, att så icke

kommer att ske. Kommunerna komma helt visst att avböja att i större

mån än som nu är fallet belastas med övertagande från hospitalen av

sinnessjuka, utom i de jämförelsevis få fall, då det kan tillstädjas samma

kommun att i stället för den utskrivne få en sin expektant intagen på

anstalten.

Skulle man emellertid med förslagets genomförande nå det avsedda

målet, d. v. s. ökad möjlighet att utskriva lugnare sinnessjuka från hospitalen,

kan detta medföra konsekvenser av icke önskvärd art. Skulle nämligen

platsbristen å anstalterna fortfara, ligger det nära till hands för

liospitalsdirektionerna att verkställa en uppdelning av patienterna, därvid

allenast de, för vilka anstaltsvård är mest oundgänglig, bibehölles å anstalterna,

under det att omsorgen om de övriga överlätes å vederbörande

fattigvårdssamhällen. En sådan anordning kan lätt bliva permanent. Detta

skulle likväl stå i bestämd strid med de principer för sinnessjukvårdens

ordnande, för vilka riksdagen tidigare uttalat sig. Verkställes en uppdelning

av antytt slag, synes det utskottet, som om dessa principer krävde,

att jämväl de lugnare patienterna omliändertoges av staten enligt det i

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.

propositionen omförmälda Korsbcrgasjstånd eller annorledes. En sådan

anordning skulle ock medföra, att vården även för dessa patienter bleve

av fullt tillfredsställande beskaffenhet.

På nu anförda skäl anser sig utskottet böra avstyrka antagandet av

Kungl. Maj:ts förslag vad ifrågavarande utskrivna beträffar.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att en annan utväg för

beredande av lättnad i de bestående förhållandena möjligen kan åstadkommas.

Av motiveringen till propositionen framgår, att ersättning enligt de föreslagna

bestämmelserna aldrig kan ifrågakomma för vård, som meddelas å

ålderdomshem. Allenast därest särskild sinnessjukanstalt upprättas och

godkännes enligt 40 § 2 mom., kan fattigvårdssamhälle erhålla ersättning

för den vård, som det självt bereder. Dylika anstalter kunna dock upprättas

endast av kommuner med betydande ekonomiska resurser. En

lättnad i det nuvarande bekymmersamma läget, vilket med fullt fog torde

kunna betecknas som ett nödläge, skulle, efter allt att döma, dock stå

att vinna, därest vård av någorlunda tillfredsställande beskaffenhet kunde

med bidrag av landstingen beredas å eller i samband med ålderdomshem.

Mot en sådan anordning har visserligen anförts, dels att de sinnessjukas

närvaro skulle försämra tillståndet å ålderdomshemmen, och

dels att anordningen skulle göra det svårare att få verkliga kommunala

sinnessjukavdelningar till stånd. Emellertid må häremot framhållas, att

landstingsbidraget skulle utgå endast under vissa förutsättningar, bland

vilka kunde uppställas, att de sinnessjuka hölles effektivt skilda från

andra understödstagare samt att vården i det hela taget finge betecknas

såsom tillfredsställande. Utskottet förmenar att på dylikt sätt beredd vård

i många fall skulle vara bättre än den, som kommer en under enskild vård

utackorderad sjuk till godo. Då det efter riksdagens uttalanden i frågan år

1925 och innevarande år lärer vara att förvänta, att riksdagens program för

sinnessjukvårdens ordnande kommer att genomföras så snabbt som möjligt,

synes inrättandet av nya kommunala anstalter jämväl med hänsyn till de

därmed förbundna kostnaderna ej vara att påräkna i någon vidare omfattning.

Sjuka, som stå i väntan å inträde å vårdanstalt, komma dock alltid

att finnas. En tillfällig vård jämväl å anstalt stående i samband med ålderdomshem,

även om en sådan anstalt ej i allo fyller de för godkännande

enligt 40 § mom. 2 uppställda villkor, synes väl lämna ifrågakomma.

Dylik anstalt synes därför, därest den vid prövning i vederbörlig ordning

befinnes tillfredsställande, vara förtjänt av samma bidrag, som enligt Kungl.

Maj.ts förslag skulle komma enskild vård till del.

41 och 51 §§. Såsom redan anförts sammanhänga de föreslagna ändringarna i 41 och

51 §§ av lagen om fattigvården med en i propositionen nr 110 föreslagen

ändring i 9 § av lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt vad

utskottet inhämtat, har andra lagutskottet tillstyrkt nämnda ändringsförslag.

Därest denna lindring kommer till stånd, lärer konsekvensen bliva att

jämväl nu ifrågavarande ändringsförslag bifalles.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2. 7

Även i den av utskottet föreslagna omfattningen kräver ändringen i

lagen om fattigvården den av Kungl. Maj:t föreslagna jämkningen i lagen

om samhällets barnavård.

Vad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande bestridande av kostnaden för

genomförandet av ifrågavarande lagändringar har ej givit utskottet anledning

till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majrts förslag

ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,

måtte för sin del antaga följande:

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1:°)

Lag

om lindrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918 (nr 42*2)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka,

sinnesslöa eller fallandesjuka, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av

den vårdade eller för honom för sörj ningspliktig person, och äro ej sådana

omständigheter för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 §

sägs skall lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade bär

hemortsrätt, att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse

av det landsting, inom vars område fattigvårdssamliället är beläget.

Lag samma — — — ändamålet godkänd.

1 fråga — — — motsvarande tillämpning.

2 mom. Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänd sinnessjukanstalt, vilken

tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,

som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,

som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande

landsting erhålla gottgörelse för hälften av vårdkostnaden, till

beloppet bestämd på sätt i 1 mom. sägs. Landstinget äger för beviljande

av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas

lämpliga.

Barnav&rds
lagen.

Kostnaden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatt stals- och andra lagutskotts utlåtande Kr 2.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

B mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig

ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt

för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för

hans mottagande å sådan anstalt, då äger för tid, varunder den sjuke

erhåller enskild vård, som vid prövning i den ordning Konungen bestämt

befinnes tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för

vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning

enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting bekomma gottgörelse

för vården.

Ersättning utgår ej för längre tid än från den dag, då den sjuke förklarades

berättigad till inträde å anstalten, till och med den dag, då

behovet av vården upphörde.

Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den

anstalt, där inträde beviljats, eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad;

skolande från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande

vad fattigvårdssamhället jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring

ägt för ifrågavarande tid uppbära i pension eller understöd för

den vårdade.

Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om ersättning

för enskild vård åt person, som

är i behov av fattigvård enligt 1 §,

därest han för sinnessjukdom vårdats

å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej

återställd, utskrivits från anstalten för

att lämna plats åt annan sinnessjuk,

vilken är i större behov av anstaltsvård;

skolande i sådant fall ersättningen

ej utgå för längre tid än till

och med den dag, dä behovet av vården

upphörde.

41 §.

1 mom. Där fattig — — — 1 mom. sägs.

2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,

som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör

tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa

en avgift för vården, ej överstigande halva skillnaden mellan vårdkostnaden

och till vården utgående statsbidrag. Denna avgift skall jämte tillägg,

motsvarande hälften av den vårdade jämlikt lagen om allmän pensions

försäkring tillkommande pension eller understöd, av vederbörande fattigvårdssamhälle

erläggas för å sådan anstalt intagen fattig.

Har fattigvårdssamhälle — —- — befinnas lämpliga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.

9

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

51 §.

Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden

därför skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhälle ägt uppbära pension

eller understöd, som jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring tillkommit

den vårdade, eller har statsbidrag åtnjutits för vården, skall vad

fattigvårdssamhället sålunda ägt uppbära avräknas från kostnaden.

Konungen eller — — — fall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. För tid före nämnda

dag skall landsting icke vara skyldigt att utgiva ersättning enligt 40 §

3 mom.

2:6)

Lag

om ändrad lydelse av 63 § i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 63 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård skall erhålla följande ändrade lydelse:

63 §.

Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård i fall, som avses

i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft utgift för

sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattigvård lämnas

av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande landsting eller staten

den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

)

1

j, B. att riksdagen måtte medgiva, att kostnaderna för an
ordnande

i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen

angivna grunder av kontroll över enskild vård av

sinnessjuka må bestridas av det under femte huvudtiteln

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.) iosi 27 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 2.

uppförda ordinarie förslagsanslaget till allmän hälso- och

sjukvård.

Stockholm den 12 maj 1927.

På utskottets vägnar:

WILLIAM LINDER.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Linder, Pers, von Stockenström, Carl Johansson,

Clemedtson* och Sundberg;

från andra kammaren: herrar Öberg, Carlsson-Fr öster ud, Olsson i Kullenbergstorp,

Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården* och Anderson i Storegården.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering. >

Reservation

av herrar Linder, Pers, von Stockenström, Carl Johansson, Carlsson-Frosterud

och Magnusson i Kalmar, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava

följande lydelse:

»I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1927 dagtecknad proposition

nr 111--— — — — — — — —--—--— — —-----

Utskottet får alltså tillstyrka bifall till propositionen i denna del.

Vad härefter angår det huvudsakliga ändringsförslaget — införandet av

ett mom. 3 i ovannämnda paragraf — innebär detta ett avsteg från den hittills

gällande principen, att landstingens ersättningsskyldighet beträffande

vård åt sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka är begränsad till vård å

för ändamålet avsedd anstalt. Skall en ändring härutinnan äga rum, bör

den enligt utskottets förmenande inskränkas till vård,--—----

skola inträda.

Utskottet vill vidare erinra om riksdagens uttalande år 1925, att bristen

på vårdplatser för sinnessjuka bör avhjälpas genom nyanskaffning av hospitalsplatser.

En sådan lösning av frågan synes utskottet vara den enda

fullt tillfredsställande. Densamma kräver dock betydliga kostnader. Det

kunde sålunda vara att befara, att, därest genom nu föreslagna bestämmelser

en mera omfattande enskild vård av sinnessjuka från kommunernas sida

kommer till stånd, den slutliga lösningen undanskjutes. I propositionen har

emellertid uttalats, att de föreslagna reformerna allenast äro av provisorisk

natur och att därmed ingalunda åsyftas att slå in på andra vägar för sinnessjukvårdens

ordnande än dem, som statsmakterna tidigare förklarat böra

följas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande AV 2.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till det i propositionen gjorda

uttalandet att vederbörlig uppmärksamhet kommer att ägnas frågan om

åstadkommande av en förbättrad kontroll över den ifrågasatta vårdens beskaffenhet,

finner utskottet ingen erinran vara att göra mot det föreslagna

momentet.

Utskottet vill i detta--------• Sjuka, som stå i väntan

å inträde å vårdanstalt, liksom ock från anstalt utskrivna, vilka äro i behov

av särskild tillsyn, komma dock alltid att finnas. En tillfällig

till del.

Såsom redan--------ändringsförslag bifalles.

En följd av bifall till Kungl. Maj:ts förslag till ändringar i fattigvårdslagen

lärer bliva, att jämväl förslaget till ändring i barnavårdslagen bör bifallas.

Vad Kungl. Maj:t---------till erinran.

Utskottet får sålunda hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition

måtte av riksdagen bifallas.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.