Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor jämte en i ämnet väckt motion.

1927-04-26 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1927:72, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor jämte en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 2G april 1927 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de

icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor jämte en i ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I en till riksdagen avlåten, den 14 januari 1927 dagtecknad proposition,

nr 52, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, bär

Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för samma dag, begärt riksdagens yttrande

över det förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade

domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som av

föredragande departementschefen förordats.

Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde

anslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande

av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes

i särskilda inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang

med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en utredning rörande

frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för

domare samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning

kunde föranleda, och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas

kansli skulle fast anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän

med understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden,

med vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön

jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, nr 457, däri riksdagen

anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för

häradshövdingarna jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet

med i propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande

den motionsvis väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att

riksdagen funne en utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge

sig böra bos Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen

förmälde sig kunna förutsätta, att vid eu utredning i nyss angivna

Bihang till riksdagens protokoll 1927. (i samt. 33 höft. (Nr 72—774 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

syfte frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna

tjänstgörande skrivbiträden komme att tagas under omprövning.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen bar verkställts av sakkunniga,

som tillkallats åren 1920 och 1922 och avgivit förslag i ämnet

respektive den 24 september 1921 och den 28 februari 1923. Dessa sakkunniga

föreslogo en omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna,

och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen,

således även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena, övertagas av

staten och dessa biträden alltså bliva statsanställda. De förslag, som av

nämnda sakkunniga avgivits, hava icke av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1925 har

dåvarande chefen för justitiedepartementet samma dag tillkallat tre sakkunniga

att biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida

— utan föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna

underdomstolarna i samband med en rättegångsreform — redan

nu kunde beredas en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredsställande

ställning för de icke rättsbildade domsagobiträdena; och anförde

departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet bland annat:

»Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna

anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell.

Att detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del

vara att tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående

rättegångsreformen icke velat vidtaga några mera genomgripande

förändringar i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna

underdomstolarna.

Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet

av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien.

Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av frågan

angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas

förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen

frågan om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner

för häradshövdingarna icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig

omprövning. På grund av det intima samband, som denna fråga äger

med spörsmålet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor, måste vid sådant förhållande anstå med

en definitiv reglering av detta senare spörsmål.

Emellertid synes det mig böra undersökas, huruvida man icke redan nu

skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid de

allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning,

som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade

domsagobiträdenas ställning.

Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts

med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

3

erforderliga skrivbiträden, måste den provisoriska lösningen av förevavarande

spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för

statsverket uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.»

De sakkunniga, som senast tillkallats, hava den 16 januari 1926 avgivit

betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar 1926:2) och därvid

funnit en provisorisk anordning med avseende å ifrågavarande biträdens

avlöningsförhållanden och anställningsvillkor kunna vidtagas. Nämnda

anordning avser vissa reglerande bestämmelser beträffande biträdenas avlöning

samt om beredande av semester, sjukhjälp och pension. Biträdena

skulle allt fortfarande äga anställning hos häradshövdingarna, som även

under tiden för den provisoriska anordningen skulle hava att med inkomsterna

av domsagorna svara för kostnaderna jämväl för denna del av

domsagoförvaltningen.

I fråga om lönebeloppet hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse

av innebörd att biträde skall avlönas efter göromålens beskaffenhet och

biträdets duglighet men tillika ansett föreskrift böra meddelas om att

lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och har härvid

föreslagits det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av löneplanen

avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen

den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500

kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D

1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp

G 1,896 kronor. Å nämnda belopp skulle jämväl åtnjutas dyrtidstillägg

enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna

grunder beträffande nyreglerade verk.

För tillgodonjutande av denna lön har förutsatts en daglig arbetstid av

i allmänhet sju timmar. För kortare arbetstid skulle lönen utgå med ett i

förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Skyldighet att

gälda minimilönen skulle icke inträda förrän biträde innehaft anställningen

minst ett år. En nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp

har ansetts böra kunna äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund

av hög ålder eller eljest är nedsatt.

För biträde, som tillika är förordnat till kommissionär i domsagan, har

föreslagits en i viss mån avvikande anordning. För sådant biträde skulle

å den enligt eljest stadgade grunder beräknade lönen nedsättning kunna

få äga rum med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst,

biträdet åtnjuter såsom kommissionär; och skulle då kommissionärsuppdraget

få ombesörjas under den bestämda arbetstiden.

Bestämmelserna om minimilönen skulle gälla för de stadigvarande biträden,

som oundgängligen erfordrades i domsagorna,

Antalet sådana biträden skulle, enligt den mening, som omfattats av de

sakkunnigas majoritet, för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

bestämmas av hovrätten, som även skulle äga att, där sådant av särskilda

omständigheter funnes påkallat, efter framställning av häradshövdingen

medgiva att i stället för anställande av stadigvarande biträde med viss

daglig arbetstid annan anordning för ombesörjande av sådant biträdes

göromål finge äga rum, varjämte hovrätten skulle äga medgiva nedsättning

av lönen under föreskrivet minimibelopp.

Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av en av de sakkunniga

skulle hovrättens befattning med hithörande frågor allenast avse

att, där på grund av särskilda omständigheter anledning förekomme till

nedsättning av lönen under vad som stadgats, hovrätten därtill skulle

kunna lämna medgivande och det alltså överlämnas åt häradshövdingarna

själva att bestämma angående antalet biträden, arbetstiden och vissa anordningar

eljest för kansliarbetet. I anslutning till denna uppfattning

föreslog nämnda ledamot av de sakkunniga även vissa regler för lönens

bestämmande i de fall, då densamma beräknades efter annan grund än

viss daglig arbetstid.

I förevarande frågor skulle det tillkomma hovrättens president att å hovrättens

vägnar ensam fatta beslut.

Ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år, skulle

årligen äga att, när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga

gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämde,

och skulle, därest biträdet av behörigen styrkt sjukdom hindrades att tjänstgöra,

biträdet under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning äga

åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår.

För beredande av pension åt biträdena har föreslagits pensionsförsäkring

av biträdena i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring

omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. Och skulle för

biträde, som innehaft anställningen minst ett år, genom häradshövdingens

försorg inbetalning, för år räknat, äga rum med 100 kronor, varav en

tredjedel finge avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid

finge försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras.

Den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga

avgifter grundade försäkring kan anordnas antingen såsom enskild försäkring

eller gruppförsäkring.

De sakkunniga hava utformat alternativa förslag, det ena för enskild

försäkring och det andra för gruppförsäkring. Den för enskild försäkring

fastställda pensionsåldern, 67 år, har synts de sakkunniga väl hög, om den

också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga

till arbete icke synts dem vara alldeles oantaglig som ett provisorium.

Gruppförsäkring med en särskilt för dessa biträden medgiven pensionsålder

av t. ex. 62 år skulle enligt de sakkunnigas mening måhända ur

denna synpunkt vara att föredraga. Å andra sidan skulle, enligt gällande

bestämmelser, vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren

ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande, och vissa svårigheter hava

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

5

i nu föreliggande fall synts erbjuda sig härför, då det icke torde finnas

kontrahent, som kunde ingå ett dylikt avtal med pensionsstyrelsen. De

sakkunniga tänka sig därför möjligheten, att i förevarande fall avtalet

kunde ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § i lagen om

allmän pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Vid enskild försäkring

skulle vid inbetalningen av första försäkringsavgiften mellan häradshövdingen

och biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen.

Efter framställning av häradshövdingen kunde annan betryggande

anordning med avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde medgivas

av hovrättspresidenten.

Enligt betänkandet skulle biträde anställas av häradshövdingen, som

även skulle äga att, när skäl därtill förekomme, entlediga biträde. Entledigande

av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten skulle

ske efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt borde ske senast tre

månader före anställningens upphörande.

I fråga om sättet för genomförandet av den provisoriska anordningen

innehöll betänkandet, att såsom villkor för rätten att från och med den

1 juli 1926 tillgodonjuta den förhöjning av expeditionslösen enligt kungörelser

den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 20 juli 1925 (nr 362), som

provisoriskt medgivits för tiden intill berörda den 1 juli 1926, häradshövdingen

skulle vara skyldig att underkasta sig ifrågavarande bestämmelser

beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade

biträdena, dock att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i domsaga,

där häradshövdingen anmält, att han icke ville begagna sig av förhöjningen

av expeditionslösen, som i så fall skulle redovisas till statsverket.

Sedan över de sakkunnigas förslag avgivits infordrade utlåtanden av rikets

hovrätter, statskontoret, pensionsstyrelsen och häradshövdingarna samt styrelsen

för föreningen Sveriges häradshövdingar framlades frågan för riksdagen

i en den 25 februari 1926 dagtecknad proposition, nr 167, däri Kungl. Maj:t

begärde riksdagens yttrande över ett av dåvarande chefen för justitiedepartementet

förordat förslag till bestämmelser i ämnet. Detta förslag anslöt sig

väsentligen till de sakkunnigas betänkande. Angående frågan om hovrättspresidenternas

beslutanderätt i vissa avseenden ansåg sig dock departementschefen

böra förorda den av reservanten bland de sakkunniga föreslagna och i

flertalet yttranden förordade utvägen; och i fråga om de båda alternativ, som

av de sakkunniga utformats beträffande biträdenas pensionering, förordade

departementschefen det alternativ, som avsåg försäkringens anordnande såsom

enskild försäkring.

Statsutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 125), att riksdagen måtte

förklara sig icke hava något att erinra mot det av departementschefen förordade

förslaget. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes emellertid,

att riksdagen måtte förklara, att riksdagen icke hade något att erinra mot det

i propositionen framlagda förslaget, i vad det avsåge beredande av pension

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

och kostnadsfri sjukledighet åt de icke rättsbildade domsagobiträdena, men

att ett ingripande från statens sida i övriga i förslaget angivna hänseenden

i frågans nuvarande läge icke borde äga rum.

Första kammaren antog det förslag, som innefattades i reservationen, under

det att andra kammaren biföll utskottets hemställan. Kamrarnas beslut

skilde sig alltså därutinnan, att första kammaren ansåg, att något ingripande

från statens sida icke borde äga rum ifråga om biträdenas avlöningsoch

semesterförhållanden, under det att andra kammaren, i likhet med statsutskottet,

fann sig böra ansluta sig till departementschefens förslag därutinnan.

Med förmälan att sammanjämkning av de olika beslut, vari kamrarna

sålunda stannat, ansetts icke kunna ske och att ärendet icke varit av beskaffenhet

ätt kunna avgöras medelst gemensam omröstning, anmälde riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juni 1926, nr 327, vad sålunda

förekommit.

Några föreskrifter i detta ämne har Kungl. Maj:t därefter icke utfärdat.

Tiden för giltigheten av den enligt ovannämnda kungörelser den 18 oktober

1918 och den 20 juli 1925 medgivna tillfälliga förhöjningen av vissa

lösensatser utgick, såsom i det föregående omnämnts, den 1 juli 1926.

Emellertid hade i en till Kungl. Maj:t ställd skrift styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar hemställt, att de genom berörda kungörelser provisoriskt

förhöjda lösensatserna måtte från och med den 1 juli 1926 varda

definitivt införda i förordningen angående expeditionslösen, varjämte styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomare i en annan till Kungl. Maj:t

ställd skrift anhållit, att Kungl. Maj:t ville till prövning upptaga frågan

om definitiv reglering av lösensatserna i nämnda förordning.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 juni 1926 av dessa skrifter erinrade

chefen för finansdepartementet om Kungl. Maj:ts proposition till

1926 års riksdag angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor och om frågans behandling i riksdagen

samt anförde därefter bland annat: Vid den utgång, förslaget om ordnande

av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor

sålunda erhållit, stode det för departementschefen klart, att en

definitiv reglering av de genom kungörelserna den 18 oktober 1918 och den

20 juli 1925 provisoriskt bestämda lösensatserna icke för det dåvarande borde

ifrågakomma. Frågan om förbättring av nämnda biträdens villkor borde,

enligt departementschefens förmenande, upptagas till förnyad behandling i

sådan tid, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1927 års riksdag. Därvid

torde man höra i allt väsentligt upptaga de grunder, som förordats i omförmälda

proposition. Därest ett efter sådan förnyad prövning framlagt

förslag icke skulle leda till något resultat, syntes — vid det förhållande, att

förhöjning av expeditionslösen bibehållits oförändrad vid det högsta belopp,

vartill densamma en gång blivit fastställd, oaktat prisnivån därefter väsent
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 72. 7

ligen sjunkit och en avsevärd nedsättning vidtagits beträffande andra former

av dyrtidstillägg — böra tagas under omprövning, huruvida icke, åtminstone

vad underdomstolarna på landet beträffade, en nedsättning av ifrågavarande

provisoriskt fastställda lösensatser kunde anses påkallad. I avbidan å den

avsedda regleringen av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor ansåge sig departementschefen emellertid

böra förorda en förlängning till den 1 juli 1927 av giltighetstiden för kungörelserna

den 18 oktober 1918 och den 20 juli 1925.

I enlighet med departementschefens hemställan förordnade Kungl. Maj:t

genom kungörelse den 29 juni 1926 (nr 254), att nyssnämnda båda kungörelser

skulle, med viss av särskilda omständigheter föranledd mindre ändring,

äga förlängd giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.

Sedermera har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i en den 30

oktober 1926 dagtecknad skrift på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte förordna om definitivt införande i förordningen angående expeditionslösen

av de sålunda provisoriskt förhöjda lösensatser för vissa expeditioner

från häradsrätt och domhavande på landet; och har styrelsen därvid tillika

— under framhållande att enligt förenämnda proposition till 1926 års riksdag

tillämnade bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden och anställningsvillkor ställts i ett visst samband

med omförmälda provisoriskt bestämda lösensatser — dels erinrat, att

styrelsen i yttrande till Kungl. Maj:t den 12 februari 1926 förklarat sig

icke hava något att anmärka mot sådana bestämmelser rörande de icke rättsbildade

domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som

sedermera angivits i nämnda proposition, dels ock tillkännagivit, att föreningen

vid senast hållna årsmöte den 9 oktober 1926 godkänt styrelsens

ifrågavarande yttrande.

Departementschefen har nu i ärendet anfört följande:

»Den i ärendet förebragta utredningen synes mig giva vid handen, att

redan nu — i avbidan på en definitiv lösning av frågan om förändring av

avlöningssystemet för häradshövdingarna — en provisorisk anordning till

förbättrande av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor bör vidtagas.

Jag anser alltså förslag i ämnet böra ånyo framläggas för riksdagen; och

synes mig därvid sakkunnigbetänkandet, som låg till grund för den till 1926

års riksdag avlåtna propositionen, kunna i allt väsentligt följas.

Visserligen är det sant att, såsom under behandlingen av frågan vid fjolårets

riksdag från vissa håll gjordes gällande, ifrågavarande biträden även

under tiden för den provisoriska anordningen allt fortfarande skulle komma

att vara anställda i häradshövdingarnas tjänst. Emellertid må härvid

erinras, att dessa biträden obestridligen utföra ett för staten nödvändigt

arbete, varför deras förhållande icke kan anses såsom privatanställning i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

vanlig mening utan snarare måste betraktas såsom i det närmaste analogt

med den ställning statsanställda biträden hos andra myndigheter intaga.

Härtill kommer, att grunderna för inkomsterna av domsagorna, med vilka

inkomster biträdenas avlöningsförmåner av häradshövdingarna bestridas,

regleras enligt av statsmakterna fastställda normer. Med hänsyn till vad

sålunda anförts lärer fog förefinnas för ett ingripande från statens sida i

samtliga de avseenden, som i de sakkunnigas utredning gjorts till föremål

för behandling. Den provisoriska anordningen bör alltså omfatta såväl

biträdenas sjukhjälp och pension som ock deras avlöning och semester.

I fråga om avlöningsbestämmelserua hava de sakkunniga föreslagit en

mera allmän föreskrift av innebörd, att lönen bör bestämmas med hänsyn

till göromålens beskaffenhet och biträdets duglighet, men tillika ansett föreskrift

böra meddelas om att lönen icke må sättas lägre än visst angivet

belopp. Att meddela mera ingående föreskrifter rörande lönebeloppet, såsom

bestämmande av flera löneklasser och biträdenas placering i dessa, synes,

då fråga är allenast om en provisorisk anordning, icke vara lämpligt

eller erforderligt. De farhågor, som uttalats för att genom fastställande

av en minimilön denna lätteligen skulle komma att anses såsom normallön

och att mera kvalificerade biträden följaktligen kunde tänkas komma

att drabbas av löneminskning, torde näppeligen vara befogade. Att häradshövdingarna

genom införandet av föreskrift om minimiavlöning skulle

finna sig föranlåtna att nedsätta lönen för dylika biträden med högre

avlöning, torde knappast kunna förutsättas. I de fall, då häradshövdingarna

hava behov av mera kvalificerade biträden, lära nog häradshövdingarna

själva finna med sin fördel förenligt att giva dessa biträden en löneställning,

som tillfullo motsvarar deras arbete och kvalifikationer.

Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid efter vederbörande hovrättspresidents

medgivande en nedsättning av lönen under minimibeloppet kunna

äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund av hög ålder eller eljest

är nedsatt. Mot en dylik bestämmelse lärer icke vara något att i princip

erinra; dock synes sådan nedsättning böra ifrågakomma endast i undantagsfall,

då biträdes arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt i så avsevärd grad,

att biträdet uppenbarligen icke gör skäl för minimilönen.

Att, såsom förslaget i denna del vidare innebär, biträdenas löner bestämmas

att utgå efter olika ortsgrupper, torde vara lämpligt, så mycket hellre

som redan nu ifrågavarande löner å olika orter åtminstone till en viss grad

synas vara differentierade efter en sådan grund.

Enligt förslaget skola å de fasta lönebeloppen utgå dyrtidstillägg enligt

de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna grunder beträffande

nyreglerade verk. Härvid torde emellertid böra iakttagas att, därest

beträffande det statliga avlöningssystemet dyrtidstilläggen komma att inarbetas

i de fasta lönerna, givetvis motsvarande anordning bör vinna tillämpning

även beträffande nu ifrågavarande biträden.

I fråga om ledighet vid sjukdom lärer det vara rimligt, att sådan ledighet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

9

icke göres helt kostnadsfri för biträdet, utan bör biträdet självt få vidkännas

något avdrag å lönen, exempelvis en femtedel, och synes den tid, varunder

biträde vid ledighet av nämnda anledning sålunda skulle äga bibehålla fyra

femtedelar av lönen, skäligen kunna bestämmas till 25 dagar av ett och

samma kalenderår. Beträffande semestertiden skulle väl kunna ifrågasättas

någon ökning, särskilt med hänsyn till äldre och mera kvalificerade

biträden, men då sådana biträden, enligt vad i ärendet inkomna uppgifter

giva vid handen, redan nu i regel åtnjuta längre semester, och det icke lärer

kunna förutsättas att inskränkning härutinnan av häradshövdingarna vidtages,

synes det vara tillfyllest med en föreskrift av innehåll att biträde

äger åtnjuta nu ifrågavarande förmåner under minst de angivna tiderna.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för biträdenas pensionering

genom anslutning till den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda,

på frivilliga avgifter grundade försäkring innebär i huvudsak, att

varje årligen inbetald avgift bereder den försäkrade ett visst pensionsbelopp

vid uppnådd pensionsålder eller vid tidigare inträdande varaktig oförmåga

till arbete. Ehuru för de biträden, som uppnått högre ålder, de utfallande

pensionsbeloppen för en föreslagen årlig inbetalning av 100 kronor komma

att bliva ganska obetydliga, anser jag mig, då häradshövdingarna skäligen

icke torde kunna åläggas större bidragsskyldighet i fråga om biträdenas

pensionering än de sakkunniga föreslagit, såsom exempelvis vissa års retroaktiva

avgifter för äldre biträden, och alltså i nu förevarande ordning en

för de äldre biträdena mera tillfredsställande lösning av pensionsfrågan än

förslaget innebär icke synes kunna ernås, likväl böra såsom ett provisorium

tillstyrka den föreslagna anordningen.

Av de båda alternativ, som av de sakkunniga i denna del utformats, finner

jag mig böra förorda det alternativ, som avser försäkringens anordnande såsom

enskild försäkring. Visserligen är den enligt denna försäkringstyp för

inträde av ålderspension stadgade åldern av uppnådda 67 år väl hög för ifrågavarande

befattningshavare och skulle ur denna synpunkt gruppförsäkring

med en lägre pensionsålder vara att föredraga, men med hänsyn till vad

pensionsstyrelsen i ärendet anfört anser jag den enskilda försäkringen, då

det nu allenast gäller en provisorisk anordning, böra givas företräde.

Vid den omläggning av den frivilliga pensionsförsäkringen, som i anledning

av pensionsstyrelsens framställning kan förväntas bliva genomförd, torde ock,

såsom pensionsstyrelsen antytt, anordningar kunna vidtagas för att bereda

redan anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring

enligt de nya villkoren — i främsta rummet rätt till lägre pensionsålder

— tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.

De föreslagna bestämmelserna i ämnet skulle äga tillämpning å de vid

domsagokanslierna stadigvarande anställda biträdena, således å de biträden,

varav ett någorlunda konstant behov förefinnes. Däremot skulle bestämmelserna

ej hava avseende å den skrivhjälp, som därutöver vid mera tillfällig

anhopning av arbete erfordras. Enligt den mening, som omfattats av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

de sakkunnigas majoritet, skulle det tillkomma vederbörande hovrättspresident

att, efter förslag av häradshövdingen, för varje domsaga bestämma antalet

stadigvarande biträden, varemot en av de sakkunniga ansett ett hänskjutande

av dylik fråga till hovrättspresidenten icke böra äga rum utan

det böra överlämnas åt häradshövdingarna att härutinnan själva träffa avgörande.

För min del ansluter jag mig till den av reservanten bland de sakkunniga

föreslagna och i flertalet yttranden förordade meningen, i enlighet varmed

ett hänskjutande till hovrättspresidenten skulle äga rum endast i rena undantagsfall,

då häradshövding ansåge sig böra påkalla nedsättning av lönen

under stadgat minimibelopp. För vinnande av enhetlig praxis synes emellertid

lämpligt att häradshövdingarna ålägges att angående de i domsagan anställda

biträdena till hovrättspresidenterna insända uppgifter i de avseenden,

som föreliggande förslag avser att reglera; därigenom blir tillfälle för hovrättspresidenterna

att, om en oriktig praxis skulle utvecklas, därå fästa vederbörandes

uppmärksamhet för åstadkommande av erforderlig rättelse.

Vad slutligen angår sättet för genomförande av de ifrågasatta anordningarna

torde, såsom av de sakkunniga framhållits, hinder ej kunna anses föreligga

att såsom villkor för häradshövdings rätt att framdeles tillgodonjuta förhöjningen

av expeditionslösen stadga skyldighet för häradshövding att beträffande

de för domsagoarbetet erforderliga icke rättsbildade biträden vara

underkastad de bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar; men bör häradshövding,

som icke vill underkasta sig dessa bestämmelser, efter anmälan vara

därtill berättigad och för sådan händelse vara skyldig att till statsverket

redovisa inflytande merlösen i den omfattning Kungl. Maj:t kan komma att

bestämma.

Genom kungörelsen den 29 juni 1926, nr 254, har, på sätt ovan nämnts,

Kungl. Maj:t förordnat, att dittills gällande kungörelser om förhöjning av

expeditionslösen skulle äga fortsatt giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.

Genomförandet av föreliggande förslag angående de icke rättsbildade domsagobiträdena

betingar, att förhöjningen i expeditionslösen framdeles icke

gives temporär giltighet utan fastställes att gälla tillsvidare. Det torde

emellertid böra framhållas, att den ökning av inkomsterna, som denna förhöjning

tillför häradshövdingarna, icke utan vidare får anses såsom normgivande,

då framdeles häradshövdingarnas lönefråga kommer att definitivt

regleras.»

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet

till behandling förehaft en inom första kammaren av herr C. Lindhagen

väckt motion, nr 186, vari hemställts, att riksdagen ville med avslag å

propositionen besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag till en annan

ordning, byggd på i motionen ifrågasatta grunder.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för detta förslag, får utskottet

hänvisa till motionen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

11

Den provisoriska anordning'' med avseende å ifrågavarande biträdens a\ - löningsförhållanden och anställningsvillkor, som de sakkunniga föreslagit

och departementschefen förordat, avser, såsom nämnts, vissa reglerande

bestämmelser beträffande dels biträdenas avlöning dels ock beredande av

semester, sjukhjälp och pension. Biträdena skulle allt fortfarande äga anställning

hos häradshövdingarna, som även under tiden för den provisoriska

anordningen skulle hava att med inkomsterna av domsagan svara

för kostnaderna jämväl för denna del av domsagoförvaltningen.

Att, på sätt sålunda ifrågasatts, staten skulle ålägga häradshövdingarna

att mot uppbärande av den förhöjda expeditionslösen, som för närvarande

tillerkänts dem, efter vissa principer avlöna de hos dem anställda biträdena,

kan utskottet icke tillstyrka. När, såsom nu är fallet, staten i

stället för att själv åtaga sig alla med rättsskipningen i domsagorna förbundna

kostnader ålagt häradshövdingarna att mot åtnjutande av sportler

själva bekosta avlönandet av de icke rättsbildade biträden, som de för

arbetets bedrivande kunna finna nödiga, måste häradshövdingarna i förhållande

till dem anses likställda med enskilda arbetsgivare och synes ett

ingripande från statens sida i löneavtal ingångna mellan häradshövdingarna

och deras biträden icke böra ifrågakomma. Redan av denna anledning

anser sig sålunda utskottet böra bestämt motsätta sig departementschefens

förslag i denna del.

De sakkunniga hava stött sitt förslag bland annat därpå, att den medgivna

förhöjningen av lösen blivit sa avvägd, att den bör kunna medgiva

någon förbättring i biträdenas ställning i de fall, sådant finnes särskilt

påkallat. Häremot må emellertid erinras, att eu dylik synpunkt

icke framfördes vid bestämmandet av förhöjningens storlek. Densamma

medgavs i syfte att kompensera häradshövdingarna för de ökade kostnader

för domsagoförvaltningen, som det försämrade penningvärdet medfört.

Likaså må framhållas, att, då häradshövdingarnas egna löneförmåner icke

blivit bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper, skyldighet att avlöna

biträdena efter sådan grund skulle kunna bliva kännbarare för häradshövdingar,

som äro bosatta å dyrare orter.

Något på särskilda missförhållanden i fråga om nuvarande avlöningsvillkor

grundat skäl för det ifrågasatta statsingripandet har, så vitt utskottet

funnit, icke heller kunnat åberopas. Skulle likväl dylika missförhållanden

i ett eller annat fall förefinnas, torde man få förutsätta att, efter

vad i frågan förekommit, vederbörande häradshövding vidtager erforderlig

rättelse. Om utskottet sålunda finner det olämpligt att för domarkåren

stadga tvångsbestämmelser i fråga om de icke rättsbildade domsagobiträdenas

avlöningar, kan utskottet lika litet förorda, att dylika bestämmelser

nu stadgas beträffande övriga i propositionen föreslagna avseenden.

Spörsmålet i dess helhet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor torde böra lösas först i samband

med den förestående rättegångsreformen.

Utskottets

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

Slutligen vill utskottet hava framhållit, att ett inslående på den av

Kungl. Maj:t angivna vägen kan komma att medföra vittgående konsekvenser

och får utskottet i sådant hänseende, bland annat, erinra om den

hos häradsskrivarna anställda personalen.

Utskottet, som förutsätter, att nu gällande bestämmelser om förhöjd

expeditionslösen prolongeras oberoende av frågan om domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, får sålunda hemställa,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition må förklara, att ett ingripande

från statens sida i de i propositionen angivna hänseendena

i frågans nuvarande läge icke bör äga rum; samt

h) att herr Lindhagens ovanberörda motion, 1:186,

må anses besvarad genom vad utskottet anfört.

Stockholm den 26 april 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,

J- Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, A. Pers, J. G. Walles, E. A.

Hallin, C. I. Asplund, P. A. Bergström och J. B. Johansson i Fredrikslund; samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. It- Jansson i

Falun, P. Nilsson i Bonarp, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å:son

Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson i Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, B. F:son Holmgren,

E. G. E. Eriksson i Stockholm och J. Olofsson i Digernäs.

Reservation

av herrar Nilsson i Malmö, Walles, Asplund, Bergström, Anderson i

Råstock, Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona,

Kristensson i Göteborg och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskottets

yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

13

»Vid behandling av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 167 till

sistlidet års riksdag anförde utskottet, att utskottet i likhet med föredragande

departementschefen ansåge att, med hänsyn till det nära samband

frågan om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden

och anställningsvillkor ägde med spörsmålet om förändring av

gällande avlöningssystem för häradshövdingarna, en definitiv reglering av

förstnämnda fråga icke kunde ske. Med hänsyn emellertid till angelägenheten

av att biträdena ifråga snarast möjligt bereddes en tryggare ställning

än de dittills intagit, fann utskottet det billigt och rättvist, att en provisorisk

anordning för förbättrande av deras avlöningsförhållanden och

anställningsvillkor utan dröjsmål komme till stånd. Utskottet framhöll

ock, att i de över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtandena i allmänhet

icke framställts någon erinran mot att åtgärder vidtoges i syfte, varom

fråga vore. I en del utlåtanden hade visserligen uttalats, att missförhållanden

icke förelåge i den utsträckning, att ett statsingripande vore

av nöden. Motionvis hade ock yrkats, att statens ingripande på förevarande

område skulle inskränka sig till frågan om pension och kostnadsfri sjukledighet

för biträdena. En dylik begränsning kunde utskottet dock icke

förorda, utan ansåge utskottet, att de ifrågasatta bestämmelserna borde omfatta

jämväl biträdenas avlönings- och semesterförhållanden. De invändningar,

som häremot anförts, fann utskottet alltså icke övertygande. Utskottet

tillstyrkte sålunda departementschefens, på de sakkunnigas betänkande

grundade förslag i frågan, i vad detsamma gällde omfattningen

av statens ingripande på förevarande område.

Mot förslagets detaljer fann utskottet icke heller skäl till erinran.

Då utskottet alltjämt intager samma ståndpunkt till den föreliggande

frågan, som kom till uttryck i 1926 års utlåtande i ärendet, får utskottet,

under framhållande av att, enligt vad i den föreliggande propositionen

omförmälts, föreningen Sveriges häradshövdingar numera förklarat sig

icke hava något att anmärka mot de ifrågasatta bestämmelserna, alltså

hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition och med avslag å herr Lindhagens

ovanberörda motion, 1:186, må förklara, att riksdagen

icke haft något att erinra emot det förslag till bestämmelser

angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden och anställningsvillkor,

som av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden den 14

januari 1927 förordats.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1927:167 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ■proposition angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. s. 1 i texten