Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning och förslag till fackdomstolar i biltrafikmål.

1928-02-24 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1928:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning och förslag till fackdomstolar i biltrafikmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1928 kl. 12.30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning

och förslag till fackdomstolar i biltrafikmål.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 21,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindley anhållit, det riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om nödig utredning

och förslag till fackdomstolar i biltrafikmål, sammansatta efter jämförelsevis

analoga grunder som de vilka ha kommit till användning i s. k. sjörättsmål.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Frågan om inrättande av specialdomstolar har helt naturligt varit föremål

för prövning vid de under 1800-talet gjorda försöken att omdana rättegångsväsendet.

Lagkommittén och äldre lagberedningen torde kunna sägas hylla

den grundsatsen, »efter vilken inga frågor, som enligt sin natur tillhöra doma.

remaktens prövning, må annorstädes, än vid de allmänna domstolarna, upptagas

eller fullföljas, och efter vilken det är, icke i domstolsorganisationen, utan

i bevisningen, som medlet skall ligga till vinnande av speciella sakkunskaper, då

sådana för bedömandet av rättsfrågor kunna vara av nöden». Lagberedningen,

som på återgivet sätt formulerade denna grundsats, uttalade tillika, att av allas

lika rätt inför allmän lag följde allas lika skyldighet att söka sin rätt inför

allmän domstol. Nya och förstärkta lagberedningen utvecklade sina synpunkter

å förevarande fråga i samband med prövningen av spörsmålet rörande

särskilda handelsdomstolar. Mera allmänt yttrade nya lagberedningen, att

ingen meningsskiljaktighet syntes råda därom, att man ej utan verkligt nödtvång

borde splittra domstolsinrättningens enhet genom specialdomstolar för

vissa kategorier av mål. För beredningen var den fråga, som i det förevarande

ämnet främst förelåge till besvarande, således den om handelsdomstolens oundgänglighet

såsom länk i den svenska domstolsorganisationen. Efter en närmare

undersökning hemställde beredningen, att frågan om inrättandet av särskilda

handelsdomstolar för det dåvarande finge förfalla och lämnas beroende på blivande

utredning i sammanhang med eller efter verkställd revision av sjölagen

och handelsbalken. För den händelse beredningens uppfattning icke skulle

vinna godkännande, fäste beredningen uppmärksamheten å några förhållanden,

som syntes böra ur principiell synpunkt beaktas såsom frågans samband

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. lavd. 10 höft. (Nr 13—i-i.) 1

Laglcommittén

m.fl. ang.

särskilda

domstolar.

Lagkommittén

1826.

Äldre lagberedningen

1849.

Nya lagberedningen

1884.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Förstärkta

lagberedningen

1887.

med förbättrade anordningar för sakkunnighetsbeviset, de svårigheter, som

förefunnes att ordna domstolens kompetens, därest såsom ifrågasatts handelsdomstolar

upprättades allenast å vissa orter, m. m. Inom förstärkta lagberedningen,

som likaledes ställde sig avvisande mot inrättande av handelsdomstolar,

uttalades skiljaktiga meningar, bland annat av sedermera presidenten

Afzelius. Med hänsyn till det intresse, som de av beredningen och Afzelius

intagna ståndpunkterna synas äga, tillåter sig utskottet återgiva de härutinnan

avgivna yttrandena i vissa delar. Beredningen anförde:

Förstärkta lagberedningen kan icke dela den uppfattning, att den för handelstvisters

rätta bedömande erforderliga praktiska insikt och erfarenhet icke

skulle, kunna vara för handen hos domstolen, med mindre ledamöter av liandelsståndet

däri toge plats såsom domare.

Redan av lagkommittén har framhållits, att man i fråga om de särskilda

kunskaper, som erfordras för avgörande av vissa tvistemål, förblandat det,

som hörer till bevisningen, med det, som hörer till domsåtgärden. Väl är det

sant, att mången sak är av den beskaffenhet, att för dess prövning upplysningar

tarvas, vilka ej kunna meddelas utan insikt och erfarenhet i ämnen av helt

annan natur än dem, man kan föra inom juridikens område, och att sålunda

kunskaper i dessa olika ämnen omöjligen kunna förutsättas hos den rättslärde

domaren; men därav följer ingalunda, att icke varje sak skulle kunna bliva

tillräckligt upplyst och utredd, för att av honom med rättvisa avdömas. Innan

dom fälles, bör bevisningen å ömse sidor bringas till den fullständighet, som

parternas rätt kräver; dit är även att hänföra inhämtandet av de upplysningar,

som kunna vara av nöden från sakkunnige män. Domarens medverkan i detta

avseende är blott en ledning av bevisningens gång, varigenom parterna sättas

i tillfälle att erhålla sådana upplysningar, om de ej utan hans mellankomst

skulle vinnas.

Dessa av lagkommittén mot särskilda domstolar i allmänhet anförda skäl

synas även i fråga om handelsdomstolar äga full giltighet. Väl har inom förstärkta

lagberedningen uttalats den åsikt, att bevisningens bringande till fullständighet

i handelstvister vore en domarefunktion, vilken för sitt rätta fullgörande

erfordrade köpmän såsom bisittare i rätten. Enligt denna åsikt förefunnes

det nämligen i dylika tvister — så framt parterna icke vore understödda

av fullt sakkunniga biträden — ett särskilt behov av en verkligt sakkunnig

ledning från domstolens sida, om icke upplysningarne i målet skulle

bliva ofullständiga och missledande. För processinstruktionen skulle sålunda

erfordras speciell sakkunskap, och vid detta förhållande vore det i rättskipningens

intresse, om särskilt sakkunniga personer erhölle plats i rätten vid

yrkesdomarens sida.

Härvid anser sig emellertid förstärkta lagberedningen böra erinra, att förebringande

av fullständiga och rätt vägledande upplysningar i målet måste

vara ett åliggande i främsta rummet för parterna och deras biträden. Med de

föreslagna bestämmelserna angående offentliga sakförare har ock av nya lagberedningen

åsyftats, att parterna skulle äga tillgång till sakförare, vilka vore

sitt kall fullt vuxne, och det synes icke vara underkastat tvivel, att därigenom

kommer att beredas ett tillräckligt antal i handelstvisters utförande erfarne

och skicklige sakförare, åt vilka med full trygghet kan överlämnas att anskaffa

den bevisning genom sakkunnige, som för målets rätta bedömande är

av nöden. Bliver detta förhållandet, torde icke med fog kunna befaras, att en

domstol, bestående av rättslärde domare, icke skall bliva i stånd att i handelstvister

utöva den processledning, som vid avhörandet av de sakkunnige är av

nöden. Sakförhållandet i handelstvister är icke svårare att utreda än Bakför
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande, Nr 13.

3

hällandet i eu in ängd andra rättstvister, vilka här i äldre tider varit undandraga

de allmänna doinstolarne, och vilkas överflyttande till dessa domstolar

med allt skäl ansetts innebära en bestämd förbättring i rättskipningen. — ___

Vid antydda förhållanden bliver, enligt förstärkta lagberedningens åsikt,

behovet av verklig utredning av sakförhållandet vid handelstvisters avgörande

vida bättre tillgodosett genom ett lämpligt anordnande av sakkunnigbeviset

än genom införandet av särskilda handelsdomstolar, i sig inrymmande köpmän

såsom ledamöter; och förstärkta lagberedningen anser följaktligen, under

nämnda förutsättning, dylika domstolar icke vara av verkligt behov påkallade

för processinstruktionen.

Att handelsdomstolar med lekmän skulle komma att av allmänheten eller

åtminstone av köpmännen omfattas med större förtroende än de allmänna domstolarne,

. torde icke på förhand kunna med någon visshet antagas. Erfarenhetens

vittnesbörd synes nämligen kunna åberopas till bevis därför, att allmänna

domstolar, vilka uppfylla de berättigade anspråken på enkelhet, skyndsamhet

och säkerhet i rättskipningen, bliva även av köpmännen omfattade med

fullt förtroende, samt att a andra sidan handelsdomstolens anordning såsom

specialdomstol med lekmän icke ensam utgör tillräcklig förutsättning för att

åstadkomma en rättskipning, som är ägnad att ingiva förtroende. Jämte det

härutinnan för varje särskilt land hänsyn måste tagas till beskaffenheten av

den allmänna rättegångsordningen och av de domstolar, i stället för vilka handelsdomstolarne

tråda, måste det särskilt för ett gynnsamt resultat av dessa

domstolar förutsättas, att köpmannaståndets mest framstående förmågor finnas

villiga att däri tjänstgöra, Den uppoffring av tid och arbete, som detta

kräver, maste emellertid, då lekmannadomarens befattning bör betraktas såsom

ett hedersuppdrag, och därföre vara lönlös, bliva så betydande, att det för

mangen skulle befinnas alltför betungande att åtaga sig ifrågavarande befattn.

!?®V Sådant måste desto hellre befaras, därest handelsdomstolarna, vilka

säkerligen kunde bliva endast fa till antalet, skulle komma att sträcka sin

kompetens över hela riket.

Afzelius yttrade: Afzelins 1887.

o Lika med förstärkta lagberedningens flertal finner jag väl det icke kunna

såsom avgörande skäl för inrättande av särskilda handelsdomstolar åberopas,

att i handelstvister i allmänhet föreligga till bedömande förhållanden, som

falla utom den rättslärde domarens erfarenhet. Äro nämligen dessa förhållanden

under rättegången behörigen utredda, så att icke blott är upplyst vad

i målet verkligen förekommit, utan ock ådagalagt, vilken betydelse bör tillmätas

de sålunda upplysta omständigheterna, — är, såsom lagkommittén uttryckte

det, »bevisningen å ömse sidor bragt till fullständighet» —, då är

visserligen själva dömandet en funktion, vilken icke kräver någon särskild

sakkunskap utan endast den skärpa i omdöme och den utbildade subsumtionsförmåga,

som domaren i allmänhet bör besitta. Men att bringa utredningen

i detta skick av fullständighet är visserligen icke möjligt utan en kraftig

medverkan från domstolens sida. Denna processledande verksamhet, vid vilken

så väl nya lagberedningen som förstärkta lagberedningen, efter min åsikt

med full rätt, lagt synnerlig vikt, skall gå ut på att genom erinringar och

frågor åstadkomma reda och ordning i förhandlingen och göra utredningen

fullt uttömmande. En sådan medverkan från domarens sida är ett oavvisligt

behov, där parterna icke äro understödda av yrkesbildade advokater, men

även där sådant biträde kan påräknas, får domaren icke inskränka sig till

en rent passiv roll. Det är emellertid tydligt, att ett sådant ledande initiativ

icke kan finnas hos den, som är mer eller mindre främmande för de förhållanden,

varom fråga är; att avhjälpa denna brist genom tillkallande av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 13.

»sakkunnige män» låter sig icke göra, då dessas uppgift är att från en viss

synpunkt bedöma redan upplysta förhållanden, men det här däremot gäller

att åstadkomma fullständiga och tillförlitliga upplysningar i saken. Den enda

verksamma utvägen att åt domstolen bereda ett fullt självständigt initiativ

i detta hänseende är att i själva domstolen, jämte den rättsbildade yrkesdomaren,

upptaga ett särskilt sakkunnigt element.--■—

Härtill kommer, såsom ett efter min åsikt icke oviktigt skäl för inrättande

av en dylik särskild jurisdiktion för handelstvister, att en sådan åtgärd

helt visst skulle vara ägnad att höja vederbörandes förtroende till rättskipningen

i detta slags mål. Rättskipningen får icke, om den skall fylla sin uppgift

i samhällslivet, vara ett orakelspråk, som har endast den bestående ordningen

att tacka för sin auktoritet; den bör av dem, den gäller, omfattas

med frivillig tillit. Av denna anledning är lekmännens deltagande i rättskipningen,

enligt min mening, på alla områden en fördel; genom dem sprides i

vidsträcktare samhällslager kunskapen om rätten, sådan den är, övertygelsen

om rättvisan av de domslut, som fällas. Och icke minst på det område, som

här är i fråga, är en sådan rättskipningens återverkan på den allmänna uppfattningen

av betydelse.

Sjölagskom- I detta sammanhang må ock följande återgivas av vad sjölagskommittén —

mitten 188o ay vijken ^fzelius var medlem — i sitt år 1887 avgivna betänkande anförde

rörande frågan om sjörättsmålens hänvisande till specialdomstolar:

Kommittén kan icke underlåta att anmärka, det kommittén icke kan finna

dylika domstolar ovillkorligt förkastliga. — — — Där det icke kan förutsättas,

att domaren besitter eller lätteligen kan förskaffa sig erforderlig sakkunskap

för en behörig processledning, där måste det utan tvivel anses vara

i rättskipningens sanna intresse, om särskilt sakkunniga personer erhålla plats

i rätten vid yrkesdomarens sida; och kan för en hel klass av rättsförhållanden

ett dylikt likartat behov uppvisas, kan för dessa mål inrättandet av en

speciell domstol ifrågasättas. Därigenom beredes då ock den väsentliga fördel,

att domstolen inom sig själv besitter förutsättningarna för den prövning,

som ankommer mer på ett erfarenhetsskön än på allmän subsumtionsförmåga,

och därför icke behöver i dylika fall anlita personer utom rätten.

Kommittén skulle således, därest i vårt land sjörättsmålen varit hänvisade

till särskilda domstolar, visserligen icke av principiella skäl föreslagit dessas

avskaffande. Annorlunda ställer sig däremot frågan, när det gäller att införa

något fullkomligt nytt; redan de kostnader, med vilka en helt ny domstolsorganisation

skulle vara förenad, måste mana att begränsa reformen till

vad som kan anses oundgängligen nödigt. Det är icke alla sjörättsmål, för

vilka det ovan antydda behovet av en sakkunnig processinstruktion är i lika

hög grad kännbart. — — — Komme i vart land särskilda handelsdomstolar

att upprättas, borde visserligen, efter kommitténs mening, sjörättsmålens särskilda

handläggning därmed sättas i samband; men särskilda domstolar blott

för sjörättsmålens behandling har kommittéen ansett icke böra ifrågasättas.

Process- Processkommissionen anför i översikten av domstolsförfattningen i främkominmioneii

mande länder, att specialdomstolarnas öde växlat betydligt under tidernas lopp.

Befrämjade av 1700-talets uppfattning betraktades de under 1800-talet som

rester av en övervunnen ståndpunkt. Många tecken tyda enligt kommissionens

uttalande på att de återigen komma att bli uppskattade. I kapitlet om allmänna

grunder för domstolsförfattningen yttrar kommissionen, att de viktigaste

av specialdomstolarna, såsom vattendomstolarna, ägodelningsrättema

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

0

och krigsdomstolarna, nyligen varit eller för det dåvarande vore föremål för

särskilda utredningar. På grund härav hade kommissionen icke ansett sig

böra upptaga frågan om deras bibehållande och organisation till behandling.

Övriga särskilda domstolar (ägoskillnadsrätter, gränstullrätt in. fl.) hade så

speciella uppgifter, att en utredning angående deras fortsatta verksamhet

lämpligen icke heller syntes böra i det sammanhanget upptagas. Endast

frågan om bibehållande av de i vissa städer befintliga poliskamrarna och

polisdomstolarna ansågs böra nu behandlas. Anledningen härtill var bland annat

den organisation av de allmänna underrätterna, som kommissionen förordat.

Kommissionen föreslår vidare upprättandet av handelsdomstolar, bestående

av jurister och handelskunniga lekmän, samt anför i detta hänseende

bland annat:

Att därvid inrätta särskilda handelsdomstolar, som vore organiserade vid

sidan av de allmänna domstolarna, skulle medföra en splittring av domstolsförfattningen,

som varken vore nyttig eller nödig. Inrättandet av specialdomstolar

ökar städse svårigheterna att åstadkomma en jämn arbetsfördelning

mellan olika domstolar och ett fullständigt utnyttjande av tillgängliga

arbetskrafter. Dessa svårigheter bliva än större därmed, att, som här måste

förutsättas, handelsdomstolar icke kunna inrättas över hela landet. Det värde,

som ligger i upprätthållandet av ett visst samband mellan den allmänna rättskipningen

och rättskipningen i dessa specialmål, går också lättare förlorat genom

inrättandet av särskilda domstolar än genom en organisationsform, som innebär

lekmäns upptagande i de allmänna domstolarna .som domare i dessa mål.

Önskemålet att inskränka instansernas antal för handelstvisterna till två, så att

målet från första instansen kan fullföljas omedelbart till högsta domstolen, kan

också lätteligen nås därigenom, att de särskilda domstolsavdelningarna, i

vilka lekmän skola deltaga, inrättas icke vid lagmansrätterna utan vid hovrätterna.

Vid behandlingen av handelsdomstolarnas kompetens uttalar kommissionen

sig för ett hänvisande till handelsdomstolarna jämväl av vissa sjörättsmål.

Sedan kommissionen yttrat sig i frågan, vilka sjörättsmål borde behandlas av

dessa domstolar, och därvid särskilt berört dispaschmålen, anför kommissionen

vidare: _ )

I nära samband med nu berörda frågor står spörsmålet, huruvida i övrigt

sådana organisationsformer, som bestå i anordnandet av en särskild sammansättning

av de allmänna domstolarna för behandlingen av vissa specialgrupper

av mål, böra bibehållas eller utvidgas. För närvarande finnas dylika bestämmelser

i fråga om husesyn, vissa patentmål och sjöförklaring. Då hithörande

frågor beröra synnerligen speciella ämnen, har processkommissionen emellertid

ansett, att dessa icke böra göras till föremål för utredning i detta sammanhang.

I sin sammanfattning anför kommissionen i detta hänseende:

Bibehållandet av de särskilda domstolarna beror på de särskilda utredningar

därom, som redan nyligen gjorts eller torde komma att göras. Poliskamrar

och polisdomstolar skola dock icke bibehållas såsom särskilda domstolar.

Behovet av särskild rättskipning i handels- och sjörättsmål tillgodoses

genom inrättande i hovrätterna av särskilda avdelningar för behandling av

dylika mål, vilka avdelningar skola bestå av ämbetsdomare och handelskunniga

lekmän. Övriga fall, där särskild sammansättning av de allmänna dom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Särskilda

domstolar i

Sverige.

Domstolarna

i vattenmål.

stolarna för vissa specialgrupper av mål nu är stadgad eller kan ifrågasättas,

böra icke nu upptagas till behandling.

De viktigaste specialdomstolar, som för närvarande finnas i vårt land, äro

ägodelningsrätterna, domstolarna i vattenmål och krigsdomstolarna. Hit höra

ock de i vissa städer befintliga poliskamrarna och polisdomstolarna. Av de nu

nämnda domstolarna må här något närmare beröras domstolarna i vattenmål.

Första domstol i vattenmål, vattendomstol, består av en vattenrättsdomare

såsom ordförande samt såsom övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och

två vattenrättsnämndemän. A^id omröstande till dom äga samtliga ledamöter

individuell rösträtt. Ur förarbetena till vattenlagen må här återgivas, vad

vattenrätts- och dikningslagskommittéerna i sitt år 1910 avgivna gemensamma

betänkande härom anförde:

Det system för vattenfrågornas avgörande, vilket nu är gällande, kan näppeligen

anses tillfredsställande. För att kunna rätt handlägga dylika mål

erfordras ^nämligen hos domstolens ordförande erfarenhet och vana just vid

sådana mål. Sådan erfarenhet och vana kan endast i sällsynta undantagsfall

förutsättas hos de obefordrade domare, som tillförordnas att sköta häradshövdingämbetena

vid förfall för ordinarie innehavare. Protokollen i vattenmål

svälla ofta ut till betydande omfång och innehålla vidlyftiga utredningar med

en massa^ tekniska detaljer. Det medför tydligen alldeles särskilda svårigheter

för en mindre förfaren och därtill för ortens förhållanden kanske främmande,

tillfälligtvis förordnad ordförande att fullt sätta sig in i målet i hela dess vidd.

Det kan för övrigt svårligen förnekas, att även de ordinarie häradshövdingarna

— för att icke tala om rådstuvurätternas ledamöter — på många håll

sakna tillräcklig erfarenhet på ifrågavarande speciella område. Av de statistiska

uppgifter ^ kommittéerna införskaffat från landets underdomstolar

framgår, att vid många häradsrätter sådana mål äro så sällsynta, att en ordinarie

häradshövding under hela sin tjänstetid kanske icke får att handlägga

mer än några helt få dylika mål.

Ej heller för den tekniska sakkunskapen i sådana mål är det tillfredsställande

sörjt. Det sakkunniga biträde, som åt rätten anskaffas, blir icke ledamot

i rätten utan endast rådgivare åt densamma. Hans uppdrag kan begränsas

att besvara och utreda endast de frågor, varom rätten begär upplysning av

honom. Domstolsledamotens självständiga ställning når han i alla händelser

icke och rimligtvis ej heller just den känsla av personlig ansvarighet för domen,

som åtföljer en sådan ställning.

Det kan sålunda knappast förnekas, att redan med de uppgifter, som enligt nu

gällande lag tillkomma underdomstolen i vattenmål, många olägenheter och

bristfälligheter äro förenade med dessa måls handläggning vid de allmänna

domstolarna.

Med de nya och invecklade uppgifter, vilka enligt vattenlagsförslaget komma

att åligga vederbörande domstolar, måste med nödvändighet dessa olägenheter

och bristfälligheter framträda i mångdubbelt starkare dager.

Domstolens befogenhet i avseende å vattenmål blir enligt förslaget ingalunda

inskränkt till ett judiciellt avdömande av uppkomna tvister. Den förvaltningsrättsliga

befogenhet, som i viss mån tillkommer domstolen i vattenmål även

enligt nu gällande lagar, kommer att allt mer träda i förgrunden såsom en av

domstolens huvuduppgifter. Synpunkten av vad det allmänna bästa kräver i

ett eller annat avseende får stegrad betydelse.

Denna synpunkt skall vinna beaktande vid bedömande av vattenbyggnadsfrågor

i allmänhet. Men dessutom får domstolen beträffande alla viktigare

vattendrag just i detta avseende nya åligganden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

7

Efter att hava berört stadgandena härom anförde kommittéerna vidare:

Det ligger för öppen dag, att med sådana stadganden ojämförligt ökade krav

ställas icke blott på domstolsledamöternas rättrådighet, erfarenhet och skarpsinne

såsom domare, utan icke mindre på deras vidsynta blick för det allmännas

bästa och jämsides därmed för vikten att med hänsynen därtill förena tillvaratagandet

av rättssäkerheten för de enskilda. Det är icke mindre tydligt, vilka

ofantligt mycket mera komplicerade frågor av rent teknisk art med ett sådant

system läggas under domstolens avgörande. Det låter sig enligt kommittéernas

övertygelse näppeligen förnekas, att organisationen av våra allmänna

underdomstolar är sådan, att de måste sägas icke vara vuxna alla dessa nya

uppgifter.

Av skäl, vilka sålunda anförts, hava kommittéerna sett sig föranlåtna att

upptaga tanken på specialdomstolar för handläggning av vattenmål. Det

»nödtvång», varom nya lagberedningen talat såsom förutsättning för inrättandet

av specialdomstolar, måste anses förefinnas, och det särskilda mått av

sakkunskap på skilda områden, som höves dylika domstolar för vattenmål, torde

kunna åt desamma förvärvas. Dessa domstolar i första instans, som således

böra organiseras, kunna lämpligen benämnas vattendomstolar.

Ej heller domstolen i andra instans i vattenmål, vattenöverdomstolen, tillhör

de allmänna domstolarna utan utgöres av Svea hovrätt i särskild sammansättning.

Domstolen består av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom

ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i kammarkollegiet.

Vattenöverdomstolen äger till biträde åt sig tillkalla sakkunnig person, som har

att övervara målets föredragning och må deltaga i överläggning om målet. Före

målets avgörande skall han till vattenöverdomstolen avgiva skriftligt yttrande

rörande de delar av målet, i vilka hans sakkunskap tagits i anspråk.

I sista instans dömer såsom eljest högsta domstolen.

Förutom de nu nämnda specialdomstolarna finnas rådhusrätter med särskild

sammansättning för handläggning av vissa mål.

Av dessa domstolar må till en början uppmärksammas den förebild för fackdomstolar

i biltrafikmål, som motionären framhållit, eller rådhusrätt, sammansatt

jämlikt 314 § 2 mom. av 1891 års sjölag. Anförda stadgande är av

följande lydelse:

När vid rådstuvurätt till handläggning förekommer mål angående klander

av dispasch, skola, utom domfört antal av rättens ledamöter, tre i handel och

sjöfart kunniga och erfarna män hava säte och stämma i rätten. Stadsfullmäktige

i stad, vars rådstuvurätt enligt 326 § äger upptaga dylikt mål, skola

före utgången av varje år utse dessa särskilda ledamöter att utöva befattningen

under det följande året. För att i deras ställe, vid inträffat förfall, tjänstgöra

skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för dem, äge

rätten för varje särskilt fall tillkalla andra.

De särskilda ledamöterna njute ersättning till belopp, som Konungen bestämmer;

skolande denna ersättning av endera parten eller av parterna gemensamt

gäldas, efter ty rätten, enligt de i 21 kap. rättegångsbalken stadgade

grunder, prövar skäligt.

Stadgandet avser sålunda allenast mål angående klander av dispasch d. v. s.

utredning och förslag till fördelning av gemensamt haveri. I den i lagrummet

omförmälda 326 § sjölagen stadgas, att klandertalan skall anhängiggöras vid

Rådhusrätter

med särskild

sammansättning

för handläggning

av

vissa mål,

Dispaschmål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Vissa patentmål.

rådhusrätten i den stad, där dispaschen är utgiven. Då dispaschörer för närvarande

finnas anställda endast i Stockholm, Göteborg och Malmö, blir stadgandet

tillämpligt allenast å rådhusrätterna i dessa tre städer.

Det nu berörda stadgandet i 314 § 2 mom. är väl att skilja från stadgandet i

314 § 1 mom., så lydande:

När sjöförklaring av rätten upptages eller sjöförhör, varom i 317 och 320 §§

sägs, verkställes, skola två ojäviga, i sjöväsendet kunniga och erfarna män

vara tillstädes för att såsom sakkunniga gå rätten till banda.

Dessa sakkunniga, av vilka åtminstone den ene bör hava utövat tjänst såsom

befälhavare å handelsfartyg, skola före utgången av varje år, med tjänstgöringsskyldighet

för det följande, utses av rätten. Å sakkunniga skall därförinnan

förslag, upptagande minst fem personer, upprättas av handels- och sjöfartsnämnden

i staden eller, där sådan nämnd ej finnes, av stadsfullmäktige;

dock vare rätten ej bunden av förslaget. För att i de sålunda utseddas ställe,

vid inträffat förfall, biträda skola två suppleanter utses; uppstår hinder jämväl

för dem, äge rätten för varje särskilt fall tillkalla andra.

Finner rätten, efter samråd med de sakkunniga, att i särskilt fall med avseende

på de däruti förekommande omständigheter, biträde av person med särskild

fackkunskap är erforderligt, äge rätten tillkalla sådan att såsom tredje

sakkunnig gå rätten till hända.

De sakkunniga njute ersättning av allmänna medel till belopp, som Konungen

bestämmer.

Såsom framgår av stadgandet äga dessa sakkunniga icke säte och stämma i

rätten utan skola allenast gå rätten till banda.

Angående motiven till bestämmelsen i 314 § 2 mom. må här erinras om det

förut återgivna yttrandet av sjölagskommittén rörande sjörättsmålens hänvisande

till specialdomstol. I fråga om behandlingen av dispaschmålen, som dittills

avgjorts av en kompromissnämnd, yttrades bland annat:

Vill man bereda dessa mål judiciell behandling, måste särskilda anordningar

vidtagas för att befordra dennas skyndsamhet. I överensstämmelse med den

äldre rätten har kommittén ansett nödvändigt att för dessa mål inskränka instansernas

antal. För att emellertid åt rådstuvurätts prövning giva största

möjliga säkerhet och sålunda i viss mån även bereda en ersättning för det

minskade antalet instanser, har det ansetts lämpligt, att rätten, när dylika

mål förekomma till handläggning, förstärkes med ett speciellt sakkunnigt element.

Den sakkunskap, som för dessa mål avses, är icke den rent tekniska

insikten i navigation och sjöväsende i allmänhet, och kommittén har därför

ansett denna anordning böra vara oberoende av de åtgärder, som för beredande

av dylik sakkunnig medverkan i andra fall kunna erfordras.

Bestämmelser om särskild sammansättning av rådhusrätt äro meddelade jämväl

i förordningen den 16 maj 1884 angående patent samt i lagen den 20 juni

1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av

handelsmål.

Enligt 15 § av patentförordningen kan, därest patenthavaren brister i utövningen

av ett patent, annan erhålla tillstånd att utan hinder av patentet

utöva uppfinningen. I dylikt fall skall domstolen efter ty prövas skäligt

föreskriva, under vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Fijrnta lagutskottets utlåtande Nr 13.

9

ning uppfinningen må av käranden utövas. Rätt domstol i sådant mål är, liksom

i vissa övriga patentmål, Stockholms rådhusrätt. I 20 § stadgas nu:

När vid Stockholms rådstuvurätt till handläggning förekommer mål, som i

15 § avses, skola, utom domfört antal av rättens ledamöter, tre i industriella

förhållanden kunnige män hava säte och stämma i rätten. Patentmyndigheten

skall före utgången av varje år utse desse särskilda ledamöter att utöva befattningen

under det följande året. För att i deras ställe, vid inträffat förfall,

tjänstgöra skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för

dem, äge patentmyndigheten, på framställning av rätten, för varje särskilt

fall utse andra.

De särskilda ledamöterna njute ersättning av statsmedel till belopp som

Konungen bestämmer.

Anförda lagrum erhöll sin lydelse genom lag den 9 maj 1902. I den proposition,

varmed förslag till lagen framlades för riksdagen, anförde chefen för

justitiedepartementet efter att hava berört frågan om tillämpning i visst fall

av föreskriften i 15 §:

I de mål, där fråga är om sådan tillämpning, kunna naturligen uppkomma

frågor, vilkas lösning fordrar särskilda praktiska insikter. Den sålunda för

dessa måls bedömande nödiga sakkunskapen kan utan tvivel till en viss grad

bliva tillgänglig för domstolen genom vittnens avhörande och genom inhämtande

av myndigheters och enskilda sakkunnigas utlåtanden. De spörsmål,

som kräva särskild sakkunskap, stå emellertid i så oskiljaktigt sammanhang

med de rent juridiska frågorna, att man icke i förevarande fall torde kunna

stanna härvid. Tillfälle måste beredas till överläggning emellan fackmännen

och rättens ordinarie ledamöter; de förra böra också få lägga sitt ord i vågskålen

vid själva avgörandet. En förebild för det stadgande, som sålunda

synes erforderligt, finnes i sjölagens bestämmelse om rådstuvurätts sammansättning

vid handläggning av dispaschmål.

Nämnas må ock, att patentlagstiftningskommittén i sitt år 1919 avgivna betänkande

med förslag till lag om patent m. m. föreslagit en utvidgning av bestämmelsen

i patentförordningen om sakkunniga meddomare till att omfatta

det stora flertalet patentmål.

Enligt lag den 20 juni 1905 kunna rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Handelsmål.

Malmö under vissa förutsättningar hava särskild sammansättning vid behandling

av handelsmål. Jämväl rådhusrätt i annan stad kan hava sådan sammansättning,

om nämligen Konungen förordnar, att lagen skall äga tillämpning å

rådhusrätten; för dylikt förordnande förutsättes emellertid, att stadsfullmäktige

i staden därom göra framställning. Skall rådhusrätt hava särskild sammansättning,

skola i rätten sitta två av dess lagfarna ledamöter, av vilka den

ene skall föra ordet, samt två handelskunniga män. De handelskunniga ledamöterna,

vilkas antal bestämmes av Konungen, särskilt för varje rådhusrätt,

utses jämte ett lika antal suppleanter av stadsfullmäktige för två år. Handelsoch

sjöfartsnämnd, där sådan finnes, skall före valet till stadsfullmäktige ingiva

uppgift å personer, som anses lämpliga till nämnda befattningar. Handelskunnig

ledamot eller suppleant må ej i sådan egenskap uppbära arvode.

Rådhusrätten iakttager ej av eget initiativ, att handelsmål handläggas av

rätten med den sammansättning, som 1905 års lag angiver, utan rättens be
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Antalet mål,

härrörande

av trafiken

med motorfordon.

sättande med handelskunniga ledamöter är beroende av parts yrkande. Käranden

måste framställa sådant yrkande redan vid uttagande av stämningen;

om sådant yrkande göres, skall vid målets företagande rätten kava den sammansättning,

som nu är ifråga. Har icke käranden yrkat, att rätten skall

hava ifrågavarande särskilda sammansättning, ankommer det på svaranden att

vid första rättegångstillfälle, då han är tillstädes, framställa yrkande därom.

I högre rätt, dit målet fullföljes, får ej komma under prövning, huruvida handelskunniga

ledamöter bort deltaga i målets handläggning vid rådstuvurätten.

I fråga om skälen till inrättandet av handelsdomstolar får utskottet erinra

om de ovan återgivna uttalandena av förstärkta lagberedningen och presidenten

Afzelius. Vederbörande kommitté anförde härom bland annat:

För den utanför affärslivet stående domaren måste det ofta vara en vansklig

uppgift att i och för förekommande handelsmål sätta sig in i köpmännens

åskådning, gällande handelsbruk och andra för handeln egendomliga förhållanden,

såsom handelsbokföringen, det köpmän emellan övliga språkbruket samt

i övrigt allt, som är att hänföra till handelns teknik. Då det ej sällan är svårt

att i dessa ämnen utfråga vittnen och sakkunniga, och deras utsagor kunna

utfalla oklara eller stridiga, bliver de sakkunnigas närvaro inom domstolen

av gagn för bevismaterialets upptagande, sovring och uppskattande. Någon

gång kan deras sakkunskap göra bevisning om dylika fackfrågor helt och

hållet överflödig; men de handelskunniga ledamöternas egentliga uppgift är

dock ingalunda att ersätta denna bevisning utan att tillföra domstolen den

allmänna kunskap om handelsförhållanden, som är erforderlig för det sakliga

materialets tillgodogörande.

Processkommissionen yttrar i sitt betänkande, att den möjlighet att bereda

rum för handelskunniga bisittare i rådstuvurätterna, som 1905 års lagstiftning

hos oss öppnade, visserligen blivit anlitad i mycket liten utsträckning. Det

torde emellertid ligga i sakens natur -— yttrar kommissionen vidare — att, när

den särskilda anordningens användande beror på initiativ av part, sådant initiativ

ofta uteblir, utan att detta beror på misstroende till anordningen. Därtill

kommer, att den nuvarande rättegångsordningen i allmänhet icke är gynnsam

för ett verksamt deltagande från lekmannadomares sida. Det sätt, varpå rättegångarna

hos oss nu föras, med många uppskov och materialets antecknande i

ett protokoll, som är enda grundvalen för målets avgörande, utgör ett hinder

för lekmännen att effektivt deltaga i avgörandet.

Såsom redan nämnts, föreslår processkommissionen inrättande i hovrätterna

av särskilda avdelningar för behandling av handels- och sjörättsmål.

En synpunkt, som motionären icke berört, men som synes äga betydelse vid

bedömandet av den i motionen väckta frågan, är det antal mål, som härröra

av trafiken med motorfordon. Den ojämförligt största delen av dessa mål

avser givetvis förseelser mot de författningar, som reglera trafiken med motorfordon,

nämligen förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon och stadgan

samma dag om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadgan). Den sistnämnda

författningen innehåller bland annat det ofta tillämpade allmänna stadgandet,

att varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna, jämte straff för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

11

överträdelse därav. Nu nämnda båda författningar, som trädde i kraft den

1 januari 1924, motsvarades tidigare, såvitt nu är i fråga, av förordningen den

30 juni 1916 om automobiltrafik.

Antalet förseelser mot de tre berörda författningarna, för vilka personer

sakfällts åren 1919—1926 framgår av denna tablå.

Förseelser mot

År

Hela rik

Landsbygd [ Städer

e t

Summa

Förordn. ang. automobiltrafik......

1919

250

1,955

2,205

> > »

1920

951

5,861

6,812

» > ■»

1921

1,551

4,395

5,946

> > >

1922

1,713

5,126

6,839

’ > » (motorfordon)

1923

2,268

5,580

7,848

> > > »

2,620

5,179

7,799

Yägtrafikstadgan............

1,237 3.857

3,891 9.070

5,128 12.927

Förordn. ang. automobiltrafik (motorfordon)

3,956

5,319

9,275

Vägtrafikstadgan............

2,912 6.868

5,622 ro.941

8,534 17.809

Förordn. ang. motorfordon........

4,242

5,975

10,217

Vägtrafikstadgan............

3,716 7.958

6406 12.381

10,122 20.339

Till belysande av det antal förseelser mot förordningen angående motorfordon

och vägtrafikstadgan, för vilka personer sakfällts under år 1926 av domstolarna

i de tre största städerna jämte närliggande landsbygd samt i några

andra domkretsar meddelas följande tablå.

Förseelser mot motorfordonsförordiiingen och vägstraflkstadgan, för vilka personer

sakfällts år 1926.

Motorfordons-

förordningen

Vägtrafik-

stadgan

Summa

Stockholms rådhusrätt ..........

98

423

521

Stockholms polisdomstol.....

2,424

1,944

4.368

Södertörns domsaga..........

72

26

98

Södra Roslags domsaga.............

183

103

286

Sollentuna och Färentuna domsaga.....

81

11

92

Stockholms läns västra domsaga......

14

2

16

Göteborgs rådhusrätt......

1

1

Göteborgs polisdomstol......

302

733

1,035

Askims, Hisings och Sävedals domsaga......

116

164

''280

Halmö rådhusrätt........

Malmö polisdomstol.......

481

989

1,470

Oxie och Skvtts domsaga ....

113

187

''300

Lunds rådhusrätt.......

63

38

101

Torna och Bara domsaga ....

260

268

528

Halmstads rådhusrätt.......

66

217

283

Halmstad och Tönnersjö häradsrätt........

15

10

25

Höks häradsrätt........

11

50

61

Norrköpings rådhusrätt.....

1

1

2

Norrköpings poliskammare......

91

93

184

Bråbygdens domsaga.....

36

in

147

Gävle rådhusrätt.......

113

180

293

Gästriklands östra domsaga ....

34

34

68

Att märka är, att en betydande del av de i tablåerna redovisade förseelserna

äro rena ordningsförseelser, vilkas handläggning kräver ringa tid, och att ej

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Framställning

till Kungl.

Maj:t i ämnet.

Utskottet.

alla förseelser mot vägtrafikstadgan begåtts under trafik med motorfordon.

Å andra sidan återfinnas icke i tablåerna alla de förseelser i samband med

automobiltrafik, för vilka personer sakfällts enligt allmänna strafflagen, t. ex.

vållande till annans död genom vårdslös framfart med automobil, liksom ej

heller de mål, i vilka något sakfällande icke ägt rum; alla rent civila mål

såsom tvister om skadeersättning redovisas icke i tablåerna.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava Svenska automobilförareförbundet, som

numera lärer hava uppgått i Svenska transportarbetareförbundet, samt Sveriges

trafikbilägares riksförbund i en den 17 november 1927 dagtecknad skrift

hos Kungl. Maj :t hemställt, att för 1928 års riksdag måtte framläggas förslag

om fackdomstolar i biltrafikmål, sammansatta efter ensartade grunder, som

äro stadgade i 314 § 2 mom. sjölagen vid handläggning av vissa mål. Denna

framställning har remitterats till de sakkunniga, som chefen för kommunikationsdepartementet,

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 18 november

1927 tillkallat för utarbetande av förslag till ny förordning om motorfordon

jämte därmed sammanhängande författningar, med anmodan att avgiva utlåtande

över framställningen. Dylikt utlåtande har ännu icke avgivits.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, uttalade nya lagberedningen,

att man ej utan verkligt nödtvång borde splittra domstolsinrättningens enhet

genom specialdomstolar för vissa kategorier av mål; den särskilda domstolens

oundgänglighet för rättsskipningen var således för beredningen avgörande.

Denna grundsats, som senare torde hava följts vid inrättandet av de särskilda

domstolarna i riket liksom ock vid upptagandet i vissa rådhusrätter av ett sakkunnigt

element, anser utskottet böra vara bestämmande vid prövningen av den

i motionen väckta frågan.

Huruvida för en viss kategori av mål en särskild domstol är oundgängligen

nödig, beror i sin ordning på olika omständigheter. Till en början lärer

alltså här böra undersökas, om och i vad mån sådana särskilda insikter äro

erforderliga för handläggning och avgörande av nu förevarande mål, att

icke de allmänna domstolarna besitta eller på ett tillfredsställande sätt kunna

inhämta desamma. I samband härmed måste begreppet »biltrafikmål»

erhålla en närmare bestämning. Ett bestämt ställningstagande till nu nämnda

spörsmål kommer, även efter en omfattande utredning, att erbjuda stora

svårigheter. Så är ock förhållandet med en annan här med nödvändighet framträdande

fråga, den nämligen, på vad sätt domstolen skall tillföras behövlig

sakkunskap. Antingen kan det nämnda behovet tillgodoses genom ett

modernt sakkunniginstitut, eller ock kunna åt domstolen beredas erforderliga

insikter genom att sakkunniga personer erhålla säte och stämma i domstolen.

Även en annan omständighet torde böra beaktas vid bedömandet av den av

motionären väckta frågan. Det synes nämligen med visst fog kunna göras

gällande, att om automobiltrafikmål kräva fackdomstolar för ett rättvist avgörande,

förhållandet i många fall är enahanda med andra grupper av trafik
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 13

mål. I så fall skulle den av motionären väckta frågan böra lösas i ett vidare

sammanhang.

Av betydelse vid prövningen av motionärens förslag äro jämväl de av motionären

till synes icke beaktade frågorna om organisationen av de föreslagna

fackdomstolarna å landsbygden samt om tillgodoseendet i överrätterna av det

behov av sakkunskap i dessa mål, som där må förefinnas.

De spörsmål, som utskottet nu antytt, erfordra givetvis för sitt besvarande

en närmare utredning. Frågan om en dylik utredning har, såsom ovan omförmälts,

bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom förenämnda framställning

av Svenska automobilförareförbundet och Sveriges trafikbilägares riksförbund,

vilken framställning nu efter remiss är beroende på utlåtande av sakkunniga

för utarbetande av förslag till ny förordning om motorfordon jämte därmed

sammanhängande författningar. Då utredningen sålunda kan antagas komma

till stånd utan någon åtgärd från riksdagens sida, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 24 februari 1928.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala*, Borell,

Schlyter, Anderson i Hägelåkra, John O. Karlsson och Bissmark;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, Leo, Karlsson

i Vätö, Carlson i Mölndal*, Johanson i Huskvarna, Olsson i Rimforsa och

Persson i Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.