Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv, dels ock i ämnet väckta motioner.
1928-03-22 · 80 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 66 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1928:21, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Fumta lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1928 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arv, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 11 januari 1928 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 17, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga här nedan omförmälda förslag till
1) lag om arv;
2) lag angående införande av lagen om arv;
3) lag om allmänna arvsfonden;
4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;
5) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;
6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;
7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption
;
8) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap;
9) lag angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap
;
10) lag om tillägg till 33 § konkurslagen; samt
11) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 220 av herr Bissmark,
nr 221 av herr Johan Bernhard Johansson och herr Rooth,
nr 222 av herr Petrus Nilsson m. fl.,
nr 223 av herr Möller m. fl.,
nr 224 av greve Spens;
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 15 käft. (Nr 21.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
inom andra kammaren
nr 379 av herr Boden,
nr 380 av herr Olsson i Ramsta,
nr 391 av herr Björkman m. fl.,
nr 392 av herr Christenson i Södertälje m. fl.,
nr 393 av herr Hansson i Stockholm m. fl.,
nr 394 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,
nr 395 av fru Nordgren m. fl.
Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen får utskottet
hänvisa till propositionen jämte de därvid fogade utdragen av protokoll,
förda i statsrådet och lagrådet, ävensom erinra därom, att propositionen
innehåller en översikt över förslagens innehåll (s. 52—78).
Vad motionärerna hemställt återgives här nedan i samband med utskottets
yttrande i de delar, som motionerna för varje särskilt fall avse. I fråga om
de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet
att i huvudsak hänvisa till motionerna.
Förslagets Föreliggande förslag utgör ett led i den pågående revisionen av ärvdabalken
^testamente- i 1734 års lag. Första delen av förslagen till revision av ärvdabalken utgjorrätten.
des av förslag till lag om förmynderskap och vissa därmed sammanhängande
författningar, vilka förslag framlades för 1924 års riksdag och i huvudsak av
riksdagen godkändes, varefter lagar uti dessa ämnen utfärdades den 27 juni
1924. Efter avlämnande av nämnda förslag har lagberedningen övergått till
behandling av successionsrätten, därvid det befunnits lämpligt att behandla ämnet
i tre avdelningar. Det nu föreliggande förslaget avser den legala arvsrätten.
Därefter skall följa testamentsrätten, varmed beredningen för närvarande
är sysselsatt, samt slutligen en avdelning angående dödsbos utredning och förvaltning,
betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed
äger samband.
Motioner om Vissa av de väckta motionerna innehålla yrkande om avslag på förslaget i
förslaget dess helhet. I de lika lydande motionerna av greve Spens och av herr Björkman
m. fl. åberopas som skäl för avslagsyrkandet det föreliggande förslagets
samband med testamentsrätten, vilket borde medföra att arvsrätten upptoges
till prövning först i samband därmed. I de lika lydande motionerna av herr
Petrus Nilsson m. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., vari framställas
erinringar mot åtskilliga av förslagets centrala delar, yrkas, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om omarbetande av det föreliggande
förslaget till lag om arv i överensstämmelse med i motionerna angivna
riktlinjer och framlägga nytt förslag i ämnet i samband med förslag till revision
av testamentsrätten. Slutligen uttalas i de lika lydande motionerna av
herrar Johan Bernhard Johansson och Rooth samt av herr Christenson i Södertälje
m. fl., att goda skäl synas tala för, att förslagets framläggande bort anstå
i avbidan på återstående delar av ärvdabalken och i varje fall testamentsrätten.
För den händelse propositionen skulle komma att i huvudsakliga delar
antagas, hemställes därefter om vissa ändringar i förslaget.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
3
De yrkanden om ändring i vissa delar av förslaget, som framförts i motionerna,
skola av utskottet här nedan upptagas till granskning i samband med
behandlingen av de särskilda avdelningarna i förslaget, och upptager utskottet
därför först till behandling motionerna allenast i den del de avse sambandet
mellan det framlagda förslaget och testamentsrätten.
I sakens natur ligger, att ett samband föreligger mellan de särskilda delarna
av successionsrätten. Ett sådant samband förelåg också mellan första avdelningen
av det förslag till ny jordabalk, som 1907 antogs av riksdagen, och de
båda avdelningar, som senare av lagberedningen framlades men ännu ej behandlats
av riksdagen. Likaledes förefanns samband mellan de delar av äktenskapsrätten,
som antogos 1915 och 1920. Det avgörande är emellertid ej frågan,
om ett samband föreligger, utan om det samband som finnes mellan de
olika delarna är av sådan art, att en särskild behandling av varje del ej lämpligen
kan ske. Då lagberedningen övergick till behandling av successionsrätten,
var, enligt vad utskottet inhämtat, denna fråga föremål för en ingående
prövning, och man fann därvid hinder ej möta för en separat behandling av successionsrättens
olika delar. Enligt vad lagberedningen upplyst, har riktigheten
av denna uppfattning under arbetet på testamentsrätten till fullo bekräftats.
Detta arbete har sålunda nu fortskridit så, att ett utkast till lag om testamente
upprättats. Det har därvid visat sig, att några tekniska vanskligheter av att
arvsrätten behandlats för sig endast i obetydlig mån uppstått. Det lärer sålunda
bliva erforderligt att överflytta ett stadgande i arvslagen till lagen om
testamente och att i förstnämnda lag införa en ny bestämmelse. Måhända kan
det visa sig nödvändigt att härutöver vidtaga ett fåtal obetydliga jämkningar.
Dessa ändringar kunna emellertid alla utan svårighet vidtagas och kunna ingalunda
anföras som bevis för ett nödvändigt samband mellan de båda avdelningarna.
På sätt i propositionen (s. 56—57) framhålles, förefinnes emellertid i ett fall
ett samband av principiell betydelse mellan det nu föreliggande förslaget och
testamentsrätten. Om nämligen en begränsning av arvsrätten äger rum, måste
tagas under övervägande, huruvida en inskränkning av testamentsfriheten härav
betingas. Detta spörsmål har i förslaget besvarats nekande. Det har ock
upplysts, att lagberedningens utkast till lag om testamente ej åsyftar någon
ändring härutinnan.
Utskottet, som erinrar om att lagrådet, i likhet med lagberedningen och
Kungl. Maj :t, funnit hinder ej möta för förslagets upphöjande till lag utan avvaktan
på det fortsatta arbetets resultat, ansluter sig på ovan anförda skäl till
denna uppfattning. Härutöver vill utskottet framhålla, att en samtidig granskning
av två så omfattande förslag som arvsrätten och testamentsrätten skulle
vara förenad med avsevärda praktiska nackdelar. Det bleve näppeligen möjligt
för utskottet att i sådan händelse ägna förslagen den detaljerade granskning,
som är möjlig, då förslagen framläggas vart för sig. För lagstiftningsarbetets
jämna gång vore det vidare knappast lyckligt, om ett så stort lagstiftningskomplex
skulle på en gång granskas av lagrådet. Utskottet finner sig på
den grund böra avstyrka ovannämnda motioner, i vad de avse det föreliggande
förslagets behandling först i samband med testamentsrätten.
Utskottet.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Arvsrättens
begränsning.
Förslaget.
Motioner.
Utskottet.
Den principiellt viktigaste nyheten i förslaget är, att den hos oss hittills
obegränsade släktarvsrätten ansetts böra begränsas till närmare skyldskapsled.
Enligt förslaget räknas sålunda till de arvsberättigade skyldemännens krets
bröstarvingar, föräldrar, syskon, syskons avkomlingar, far- och morföräldrar
samt föräldrars syskon, d. v. s. farbror, faster, morbror, moster. Arvlåtarens
kusiner och avlägsnare skyldeman äro däremot enligt förslaget uteslutna från
arvsrätt.
I en del av de väckta motionerna ha yrkanden framställts om att även kusiner
måtte äga rätt till arv. Sådant yrkande göres dels i de likalydande motionerna
av herrar Johan Bernhard Johansson och Rooth samt av herr Christenson
i Södertälje m. fl., dels i den av herr Olsson i Ram sta väckta motionen. I de
likalydande motionerna med hemställan om avslag å propositionen och framläggande
av nytt förslag i ämnet, som framburits av herr Petrus Nilsson m. fl.
och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., uttalas, att åtminstone kusiner
böra bibehållas vid arvsrätt. Slutligen hemställes i de likalydande motionerna
av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl., att från kretsen av
legala arvingar uteslutas även föräldrars syskon.
Såsom lagberedningen framhållit, lärer grunden till skyldemäns arvsrätt ej
utgöras av blodsbandet i och för sig utan av den därmed i regel förknippade
sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen. Med
denna utgångspunkt är det uppenbart, att en begränsning av arvsrätten måste
företagas. Vid prövningen av var arvsrättsgränsen bör dragas har utskottet
funnit den i propositionen intagna ståndpunkten väl grundad; utskottet har
därför ej kunna tillstyrka vare sig de motioner, där en starkare begränsning än
enligt förslaget påyrkats, eller de motioner, vari hemställes om en mindre snäv
arvsrättsgräns.
Vad först angår det av herr Möller m. fl. och av herr Hansson i Stockholm
m. fl. framställda yrkandet, att utöver de enligt förslaget från arv uteslutna
skyldemännen jämväl föräldrars syskon ej skola taga arv, är denna fråga visserligen
i ekonomiskt avseende av ringa betydelse, i det att blott omkring 0.1 %
av arvsmassan tillfaller dessa skyldemän. På sätt lagberedningen framhållit,
få emellertid på ifrågavarande lagstiftningsområde ej läggas fiskaliska synpunkter;
de successions rättsliga måste vara ensamt avgörande. Motionärerna
hava också såsom grund för uteslutande av föräldrars syskon från arvsordningen
åberopat, att de regelmässigt icke stå i sådant närmare socialt eller ekonomiskt
samhörighetsförhållande till arvlåtaren, att de skulle, i saknad av legal
arvsrätt, ihågkommas med testamentariska förordnanden.
Utskottet vill erinra därom, att i den arvssituation, då arv till dessa skyldemän
förekommer, fråga städse är om arvlåtare, som ej ha sina föräldrar i livet.
Ofta har i dessa fall exempelvis arvlåtarens farbroder för honom varit i faderns
ställe och måhända uppfostrat honom i sitt hem. Att en arvsrätt för farbrodern
i sådana fall överensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen torde enligt
utskottets mening knappast kunna betvivlas. På sätt i propositionen framhålles,
är arvet här ofta ett naturligt komplement till syskonarvsrätten. Såsom
exempel på dylika fall må nämnas, att ett syskon, som för billigt pris av de
Första lagutskottets utlåtande AV 21.
5
andra löst till sig deras andelar i en i boet efter deras fader eller moder ingående
fastighet, dör och efterlämnar ett barn, som jämväl avlider. Då syskonen
visat detta tillmötesgående för att hindra fädernegårdens klyvning eller försäljning,
vore det stötande, om vid barnets död fastigheten ej skulle tillfalla
dem utan det allmänna. I motionerna uttalas, att någon större ökning av testamentenas
antal knappast skulle behöva befaras, om föräldrars syskon utestängdes
från arvsrätt. Häremot må erinras, att även om så vore förhållandet, detta
likväl ej kan åberopas som bevis på att samhörighet mellan dem och arvlåtaren
icke förelegat. I denna arvssituation är nämligen städse fråga om arv från eu
yngre generation till en äldre. I sakens natur ligger, att testamente i sådant
fall allenast sällan upprättas; den yngre räknar ej med att gå bort före den
äldre. Man kan därför, vid en begränsning av arvsrätten på sätt i motionerna
föreslagits, ej hänvisa frågan att lösas testamentsvägen.
Utskottet övergår härefter till behandling av den grupp av motioner, vari
hemställes om bibehållande av arvsrätt för kusiner. Enligt utskottets mening
lärer en sådan samhörighet, som berättigar till arv, ej finnas mellan arvlåtaren
och dessa. Detta är en följd redan av kusinskarans vanligen betydande storlek
och den tilltagande rörligheten bland befolkningen. Ej sällan stå åtskilliga av
kusinerna mer eller mindre främmande för arvlåtaren; fall förekomma då ej
ens deras antal och namn äro honom bekanta. Att kusinarvsrätten i sådan händelse
saknar varje hållbar grund, synes utskottet uppenbart. I de väckta motionerna
göres emellertid gällande, att på landsbygden skulle råda den uppfattningen,
att samhörigheten mellan kusiner allt fortfarande vore tillräckligt
stark för att motivera en arvsrätt. Att denna mening skulle vara mera allmänt
rådande motsäges dock, bland annat, av den förebragta statistiska
utredningen. Denna visar, att då de närmaste arvingarna utgjordes av
kusiner, från dem borttestamenterades ända intill 80 % av sammanlagda
kvarlåtenskapssumman. Häremot göres i en del av de väckta motionerna
gällande, att vid en granskning av antalet fall, då kusiner voro närmaste
arvingar, arvet i omkring 50 % av fallen gått till dem. Oavsett
att sistnämnda procenttal ej med säkerhet kan fastställas med ledning av statistiken,
kan det enligt utskottets mening uppenbarligen ej åberopas såsom bevis
på en samhörighet, som bör medföra arvsrätt, att i hälften av de fall, då kusiner
äro arvingar, kvarlåtenskapen — på grund av arv eller testamente —- tillfaller
dem. Detta är desto mindre förhållandet, som, enligt vad i motionerna
också anföres, kusinarven äro talrikast inom de lägre förmögenhetsgrupperna,
där vanan att upprätta, testamente enligt erfarenhetens vittnesbörd överhuvud
är väsentligen mindre utbredd än i de högre och där underlåtenheten att testamentera
bort från kusinerna följaktligen ej kan åberopas till stöd för en samhörighet
mellan dem och arvlåtaren. Det må ock erinras därom, att själva
förekomsten av en legal arvsrätt för avlägsnare skyldeman kan medföra, att
testamente till förmån för annan ej upprättas, ehuru arvlåtaren, om den legala
regeln ej funnes, ofta ej skulle genom testamente ihågkomma den ifrågavarande
skyldemannen.
Utöver vad nu nämnts kan vidare, såsom i propositionen framliålles, mot
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
arvsrätt för kusiner åberopas ett skäl av stor praktisk betydelse. Till följd av
att kusinkretsen ofta är stor, kommer kvarlåtenskapen vid arvfall till kusiner
att splittras i smådelar; arvfallet blir härvid långt mer än eljest av kapitalförstörande
verkan, i det att det ofta helt oväntade och vanligen obetydliga
arvet av mottagaren användes för konsumtion. Ej minst är detta av betydelse,
då fråga är om fast egendom. Det är av vikt att fasthålla, att frågan ej rör,
huruvida en viss kusin skall uteslutas från arv, utan huruvida arvet skall utskiftas
i smådelar inom en kusinskara. Vill arvlåtaren gynna någon, eller är
hans önskan att den fasta egendomen behålles odelad i släkten, kan han upprätta
testamente till förmån för en viss kusin.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om en bestämmelse i förslaget, enligt
vilken arv, som tillfallit det allmänna, skall kunna avstås till skjddeman
eller annan, som stått arvlåtaren nära. Genom detta stadgande har möjlighet
lämnats, att med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet avstå arvet
exempelvis till en kusin eller till annan från arv utesluten skyldeman. Särskild
anledning till sådant efterskänkande föreligger, då samäganderätt, t. ex. i en
jordbruksfastighet, bestått mellan arvlåtaren och skyldemannen, och billighetsskäl
eljest tala för ett avstående. Då för närvarande en dylik samäganderätt
består mellan två kusiner, kommer vid den ena kusinens död hans del i egendomen
ej att tillfalla den andre ensam utan måste delas mellan samtliga kusiner,
varigenom egendomens försäljning, ofta till utomstående, framtvingas.
Om däremot, efter ett borttagande av kusinarvsrätten, det allmänna avstår sin
arvsrätt till förmån för den kusin som haft del i egendomen, kommer resultatet
att bliva detsamma, som om ett testamente till förmån för denne förelegat, och
berörda svårighet följaktligen ej att inträffa.
I det föregående har utskottet flera gånger framhållit, att de från arv uteslutna
skyldemännen kunna, där arvlåtaren så finner lämpligt, ihågkommas
genom testamente. Någon begränsning av testamentsfriheten har nämligen ej
ansetts böra äga rum. Utskottet får i detta avseende hänvisa till vad i propositionen
(s. 56—57) i denna del yttras.
I samband med den nu behandlade frågan om arvsrättens begränsning må
anmärkas, att i de av herr Petrus Nilsson m. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl. väckta motionerna göres gällande, att det vore att befara, att
beloppen av arv till Sverige efter svenska emigranter — särskilt de som bosatt
sig i Nordamerikas förenta stater — skulle avsevärt minskas, då det icke torde
kunna med säkerhet påräknas, att främmande stater skulle låta arv övergå till
Sverige i de fall, när det allmänna och icke de anhöriga till de avlidna komme
att stå såsom mottagare.
Den i motionerna sålunda berörda frågan är av internationellt privaträttslig
natur. Sverige är som bekant anslutet till de s. k. Haagkonventionerna, vilka
reglera vissa familjerättsliga och civilprocessuella frågor inom den internationella
privaträtten. För närvarande pågår arbete för åstadkommande av en
konvention jämväl på successionsrättens område. En konferens i ämnet, vari
även Sverige deltog, har senast hållits i början av innevarande år. Det är vid
Första laffutslcottets utlåtande Nr 21.
7
sådant förhållande uppenbart, att något förslag till internationellt privaträttsliga
regler på arvsrättens område ej kan framläggas, innan ett slutligt resultat
framkommit av Haagkonferensens arbete.
Vad angår det i motionerna gjorda påståendet, att amerikaarven skulle
komma att undandragas Sverige, vill utskottet anmärka, att om en i Nordamerikas
förenta stater bosatt svensk emigrant avlider därstädes, tillämpas
på grund av den i Förenta staterna härskande domicilprincipen amerikansk
lag beträffande arvet efter honom. Då någon begränsning av arvsrätten ej, utskottet
veterligen, är gjord i de särskilda nordamerikanska staterna, skulle
arvet följaktligen komma att tillfalla de enligt svensk lag uteslutna skyldemännen
och den av motionärerna befarade konsekvensen sålunda icke inträda.
Ett nära samband med spörsmålet om arvsrättens begränsning har frågan,
huru förfaras skall med de arv, som efter begränsningen tillföras det allmänna.
För närvarande tillfalla danaarven kronan eller vissa städer, som fått kronans
rätt å sig överlåten. Enligt förslaget skola de arv, vartill arvinge jämlikt bestämmelserna
i förslaget ej finnes, tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.
Fonden skall enligt förslaget användas för främjande av barns och
ungdoms vård och fostran.
I propositionen anföres i nu förevarande del bland annat följande:
»I samband med redogörelsen för arvsrättens begränsning har framhållits,
att för frågan härom statsekonomiska synpunkter ej böra inverka, utan att de
successionsrättsliga synpunkterna böra vara ensamt avgörande. Även om den
från denna utgångspunkt föreslagna begränsningen av arvsrätten blir av allenast
ringa betydelse för det allmänna i ekonomiskt avseende, kommer den att
framstå såsom en genomgripande förändring för dem, som drabbas därav. Det
är därför av vikt, att reformen ej framkallar den uppfattning att det allmännas
arvsrätt innebär en konfiskation av arven. Detta är desto mera angeläget, som
de arv, varom här i regel är fråga, äro dels sådana, där arvlåtaren befunnit sig
i blygsamma ekonomiska förhållanden, dels sådana, där arvlåtaren på grund
av minderårighet, sinnessjukdom eller liknande anledning saknat förmåga att
upprätta testamente, och dels sådana, där arvlåtaren blivit hastigt bortryckt,
innan han ännu kommit att träffa bestämmelser rörande kvarlåtenskapen. Att
det från sådana arvlåtares synpunkt framstår såsom vida mindre stötande, om
arven gå till ett ändamål, vilket det för dem kunde hava tett sig naturligt att
tillgodose genom testamente, än om arven indragas till staten, förefaller uppenbart.
Och för de skyldeman, som genom den föreslagna begränsningen uteslutas
från arvsrätt, torde det kännas mindre hårt, om arven kunna främja ett syfte,
som står de ofta förekommande testamentsändamålen nära. Dessa skäl ligga till
grund för uppfattningen, att de arv, som efter begränsningen tillfalla det allmänna,
icke böra tagas i anspråk för täckande av statsutgifter. Och då här
är fråga om disposition av vissa kvarlåtenskaper i dess helhet, har det synts
mest ändamålsenligt, att en fondering äger rum.»
Allmänna
arvsfonden.
Förslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Motioner.
Utskottet.
8 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
I de av herrar Bernhard Johansson och Rooth samt av herr Christenson i
Södertälje m. fl. väckta motionerna yrkas, att danaarven ej skola tillfalla fonden
utan staten. Enligt motionärernas mening synes närmare erfarenhet om
storleken av de arvsmedel, som enligt den nya lagstiftningen kunna komma att
tillfalla det allmänna, böra avvaktas, innan särskilda bestämmelser meddelas
om förvaltningen av berörda medel, vilka tillsvidare borde behandlas på samma
sätt som nu inflytande danaarvsmedel. Någon anledning att nu besluta att
för ändamålet upplägga en särskild fond, mot vars anordnande på föreslaget
sätt starka betänkligheter för övrigt kunde resas, borde därför ej föreligga.
I de motioner med yrkande om avslag å förslaget, som framburits av herr
Petrus Nilsson ni. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., anföres angående
nu förevarande fråga följande:
»Vad i kap. 5 föreslås därom, att arv, då arvinge saknas, skall tillfalla en
fond, benämnd allmänna arvsfonden, finna vi av flera skäl omöjligt att biträda.
De principer, varpå stadgandena om arvsfonden uppbyggts, äro ägnade
att väcka starka betänkligheter. En omständighet, som därvid särskilt bör
uppmärksammas, är, att hopsamlat kapital genom arvsfonden skulle komma
att användas till löpande utgifter, varemot avgörande invändningar torde kunna
göras ur allmän ekonomisk synpunkt, då härigenom kapital skulle undandragas
produktionen för att direkt tjäna konsumtionsändamål. Arvsfonden
skulle faktiskt enligt föreslagna stadganden bliva en institution för systematisk
kapitalförstöring. Att på föreslaget sätt använda hopbragta medel till
barnavårdsändamål kan för övrigt icke heller sägas vara motiverat av någon
särskild omständighet. Denna erinran föranledes ej av någon önskan att förhindra,
att nödiga medel anslas till barnauppfostran och barnavård, utan avser
endast att betona, att skäl icke föreligga för att dylika medel anskaffas
på denna väg. Givetvis kommer emellertid frågan om bildandet av en arvsfond
i ett delvis nytt läge, därest enligt vårt förslag kusiner bibehållas vid
sin arvsrätt.
Hur de medel, som kunna väntas inflyta på grund av de nya arvsrättsreglerna,
skola användas, bör underkastas särskild utredning, innan beslut därom
fattas. Därvid synes bl. a. böra komma under övervägande, huruvida staten
tillfallande arvsmedel till förebyggande av kapitalanhopning i statens hand
böra användas till avbetalning på statsskulden eller liknande ändamål. Denna
utredning synes böra ställas i samband med provning av frågan om lämpligheten
av att arvsskatten tages i anspråk för kapitalbildningsändamål i stället
för att som nu sker användas för löpande utgifter.»
Utskottet finner vad i propositionen anförts till stöd för att danaarven skola
ingå till en särskild fond vara väl grundat. Det är också enligt utskottets
mening av största vikt, att — var än arvsrättsgränsen dragés — den begränsning
av arvsrätten, som från successionsrättsliga utgångspunkter befunnits
riktig, ej för dem, som drabbas därav, framstår såsom en konfiskation av kvarlåtenskaperna.
Då det gäller att avpassa månghundraåriga rättssatser efter
en ny tids ekonomiska och sociala åskådning, är det angeläget, att en i och
för sig väl motiverad reform så lägges, att den väcker förståelse hos menige
Första laffutskottets utlåtande Nr 21.
9
man. EU sådant hänsynstagande till de folkpsykologiska faktorerna liar enligt
utskottets mening på ett lyckligt sätt skett genom tillskapandet av arvsfonden,
i ill följd av de ändamål, londen är avsedd att tjäna, kommer föreskriften om
att danaarven skola tillfalla fonden att verka som ett legalt testamente till
förmån lör ett allmännyttigt ändamål. På grund härav kommer begränsningen
för dem, som drabbas härav, att framstå såsom mera naturlig än om medlen
inflöte till statsverket för att tagas i anspråk för dess löpande utgifter.
Det föreslagna syftet med fonden anser utskottet vara synnerligen behjärtansvärt.
Och då det här är fråga om arvlåtare, som sakna egna barn, är det
enligt utskottets mening en riktig tanke, att då dessa efterlämna blott avlägsnare
skyldeman, deras kvarlåtenskap tillfaller sådana barn, som sakna möjlighet
att erhålla det handtag, arvet utgör för den 5mgre generationen. Arvsfonden
kommer härigenom att i sin mån befrämja arvets viktigaste sociala
funktion, nämligen att sörja för det uppväxande släktet och underlätta för detta
att fylla sin framtida uppgift till samhällets bästa. Av skäl, som nedan vid
behandlingen av förslaget till lag om allmänna arvsfonden skola närmare angivas,
har utskottet emellertid föreslagit en viss utsträckning av fondens ändamål.
Av vad utskottet sålunda anfört, framgår, att det enligt utskottets mening
måste anses oriktigt att på det successionsrättsliga spörsmålet om det allmännas
arvsrätt lägga budgettekniska synpunkter. Även om det är en riktig
princip, att statsinkomster i allmänhet icke böra anslås till vissa på förhand bestämda
ändamål, är ett avsteg från denna princip väl försvarat i nu förevarande
fall, där i stället för de uteslutna skyldemännen det allmänna insättes såsom
arvinge. Samtliga i ärendet hörda myndigheter — lagrådet, statskontoret och
kammarkollegium — hava ock givit sin anslutning till inrättandet av den
allmänna arvsfonden.
Också de av herr Petrus Nilsson m. fl. och herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl. väckta motionerna uttala sig mot tanken, att arvsfondens medel skulle
komma att användas till löpande utgifter. Kritiken riktas mot att fondens
medel användas för konsumtionsändamål och att därigenom en kapitalförstöring
äger rum. Utskottet tillåter sig att i denna del hänvisa till vad utskottet
ovan anfört därom, att på frågan om statsarvet måste, liksom på hela ifrågavarande
lagstiftningskomplex, läggas successionsrättsliga och ej nationalekonomiska
synpunkter. Härutöver vill utskottet anmärka, att i den mån fondens
medel komma det levande ”kapital till godo, som utgöres av landets barn och
ungdom, det även från motionärernas utgångspunkt måste förefalla tveksamt,
om en sådan användning med skäl kan betecknas såsom systematisk kapitalförstöring.
För övrigt förutsätter förslaget till lag om allmänna arvsfonden,
att viss del av de årligen inflytande medlen skall kapitaliseras.
Pa grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka samtliga de motioner,
vari yrkats avslag a tillskapandet av arvsfonden, samt tillstyrka propositionen
i denna del.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Makes arvsrätt.
Gällande
rätt.
Genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande
make arvsrätt, när den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn
eller dess avkomling. Arvsrätten avser halva kvarlåtenskapen, när efter den
döde finnas skyldemän tillhörande andra parentelen, d. v. s. fader, moder,
syskon eller dess avkomlingar, samt i andra fall hela kvarlåtenskapen. I förstnämnda
fall tager således den efterlevande hälften av boet på grund av giftorätt
och en fjärdedel på grund av arv. Den återstående fjärdedelen tillfaller
dem av nämnda skyldemän till den först avlidne, som enligt arvsordningen äro
närmast till arv efter honom. Denna lag, vilken antogs i samband med den
nya giftermålsbalken, betraktades av lagberedningen blott som ett provisorium,
och det förutsattes, att spörsmålet om makes arvsrätt skulle upptagas till ny
behandling i samband med revisionen av ärvdabalken överhuvud. Och vid
behandlingen av den kungl. propositionen i denna del yttrade första lagutskottet
vid 1920 års riksdag, att det enligt utskottets mening icke kunde råda något
tvivel om, ''att den allmänna rättsuppfattningen i vårt land gåve stöd för att
tillerkänna make arvsrätt åtminstone i den omfattning, som i propositionen
föreslagits.
Ifrågavarande lagbestämmelser gälla endast i den mån annorlunda icke blivit
bestämt genom testamente. Det är också synnerligen vanligt, att äkta makar
söka genom inbördes testamente trygga den efterlevandes ställning. Härvid
kan man skilja mellan tre huvudtyper av förordnanden. Den efterlevande
kan sålunda tillerkännas full äganderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap,
d. v. s. dennes lott i boet. Ett sådant förordnande medför, att vad den efterlevande
erhåller på grund av testamentet och vad han i övrigt äger, däri inbegripet
den lott han på grund av giftorätt själv äger i boet, i hans hand bildar
en enhetlig massa. Vid den efterlevandes död tillfaller all denna egendom
hans arvingar; den först avlidnes arvingar erhålla alltså intet. Vid en annan
typ av inbördes testamente erhåller den efterlevande endast nyttjande- eller avkomsträtt
till den först avlidnes kvarlåtenskap. Äganderätten till denna tillfaller
i regel omedelbart den först avlidnes arvingar. Den egendom, vartill den
efterlevande sålunda får nyttjande- eller avkomsträtt, bildar en från hans
egen egendom skild förmögenhetsmassa. Då vid hans död nyttjande- eller avkomsträtten
bortfaller, inträda den först avlidnes arvingar i det fulla utövandet
av sin äganderätt till denna förmögenhetsmassa. Den tredje huvudformen av
inbördes testamente kännetecknas därav, att den efterlevande tillerkännes fri
dispositionsrätt under sin livstid över den först avlidnes kvarlåtenskap med
eller utan föreskrift, att vid den efterlevandes död all då i boet befintlig egendom
skall på visst sätt fördelas. Vanligen gives förordnande, att egendomen
skall delas enligt lag mellan arvingarna å ömse sidor. Vid ett förordnande av
denna typ bildar all egendom, på samma sätt som vid den första typen, en
enhetlig massa i den efterlevandes hand. Denne kan fritt disponera däröver
genom rättshandlingar i levande livet men får icke genom testamente förfoga
över mer än sin egen lott i boet. När den efterlevande dör, uppdelas den då
befintliga egendomen i två lotter, den först avlidnes och den efterlevandes, varefter
vardera lotten fördelas mellan den sidans arvingar enligt vanliga regler.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
11
För det fall, att den först avlidne icke efterlämnar några arvsberättigade Förslaget.
skyldeman eller endast arvsberättigade skyldeman, tillhörande tredje parentelen,
upptar förslaget samma regel som 1920 års lag, d. v. s. den efterlevande
tager såsom arv hela kvarlåtenskapen med full äganderätt.
Efterlämnar däremot den först avlidne arvingar av andra parentelen, har
förslaget sökt tillgodose såväl den efterlevande makens intresse av att få behålla
hela kvarlåtenskapen som även intresset hos den först avlidnes arvingar
av andra parentelen, att arvet ej av den efterlevande ledes över å hans släkt.
Härvid har förslaget anknutit till den form av inbördes testamente, enligt vilken
den efterlevande erhåller den först avlidnes kvarlåtenskap med fri dispositionsrätt
under livstiden men med föreskrift att vid den efterlevandes död den
då befintliga egendomen skall delas mellan arvingarna å ömse sidor. Denna
iorm av inbördes testamente kan sägas hava blivit upphöjd till lagregel. Efterlevande
maken skall sålunda taga hela arvet efter den först avlidne, men vid
den efterlevandes död skola de av den först avlidnes arvingar av andra parentelen,
som då äro närmast till arv efter honom, äga rätt till sekundosuccession,
d. v. s. de få såsom successorer efter den först avlidne taga del i den efterlevandes
bo.
Den närmare innebörden av den föreslagna anordningen, som regleras av 2
kap. i förslaget, är i huvudsak följande. Bodelning i anledning av den först
avlidnes död är ej erforderlig. Den efterlevande tager nämligen hälften i boet
på grund av giftorätt och den andra hälften på grund av arv. Vad sålunda tillkommer
honom bildar i hans hand jämte hans övriga egendom en enhetlig förmögenhetsmassa,
över vilken han äger fritt råda såsom ägare. Han har sålunda
en fri ställning i fråga om förvaltningen och får för sitt uppehälle använda
även kapitaltillgångar. Endast så till vida är hans handlingsfrihet begränsad,
att han ej äger genom testamente förfoga över den del av sin kvarlåtenskap, som
belöper å den först avlidnes arvingar. Denna självständighet har ansetts påkallad
med hänsyn till det förtroende, som bör råda och vanligen råder mellan
makar, och får också i regel anses överensstämma med den först avlidnes vilja.
Dennes arvingar hava emellertid ansetts böra skyddas för det fall, att den efterlevande
missbrukar sin självständiga förvaltningsmakt. Under vissa förutsättningar
äger sålunda den först avlidnes skyldeman av andra parentelen påkalla,
att den del av den efterlevandes egendom, som belöper å den först avlidnes
arvingar, skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man
enligt lagen om förmynderskap. Efterlevande maken äger under sin livstid
uppbära den avskilda egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas allenast
efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för
beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. Vid den efterlevandes
död tillfaller den avskilda egendomen den först avlidnes arvingar.
Rätten till sekundosuccession innebär, att vid den efterlevande makens död
hans bo uppdelas i kvotdelar mellan hans arvingar, å ena sidan, och den efterlevandes
arvingar, å andra sidan. Då på grund av gällande förmögenhetsordning
mellan makar i de ojämförligt flesta fallen vardera äger hälften av boet,
kommer nämnda delning vanligen att bliva en hälftendelning. Proportionen
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
kan emellertid även bliva en annan. Särskilt inträffar detta, om vid den först
avlidne makens död makarna eller en av dem hade enskild egendom; även sådan
egendom är nämligen, liksom enligt gällande lag, föremål för makes arvsrätt.
I detta fall äga den först avlidnes arvingar taga samma andel i boet vid efterlevande
makens död, som kvarlåtenskapen efter den först avlidne -— d. v. s.
dennes giftorättsdel och enskilda egendom — utgjorde av makarnas sammanlagda
egendom vid hans frånfälle. Delningen vid den efterlevandes död mellan
båda makarnas arvingar kan angivas som en proportionell delning efter
makarnas insatser.
Vid delningen är förmögenhetsläget vid den efterlevandes död avgörande.
Hänsyn till värdeförändringar, som inträtt efter den först avlidnes död, skall
enligt regeln ej tagas, utan växlingar i egendomsmassans värde — såväl minskning
som förkovran — drabba båda sidorna proportionellt. Detta är en konsekvens
av den självständiga ställning, som tillkommer den efterlevande med avseende
å kvarlåtenskapen efter den först avlidne.
I ett par särskilt angivna fall skall dock hänsyn till ändrat förmögenhetsläge
tagas. Om sålunda efterlevande maken genom gåvor eller eljest utan tillbörlig
hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen
orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som
vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna
efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel
i boet. Den efterlevandes arvingar hava vidare ansetts böra få undantaga
egendom motsvarande förkovran, som uppkommit därigenom, att egendom tillfallit
den efterlevande i arv, gåva eller testamente. Att tillerkänna den först
avlidnes arvingar del däri skulle i realiteten innebära ett ensidigt utsträckande
av giftorätten ända till den efterlevandes död. Med sådan egendom har ansetts
böra jämställas förkovran på grund av besparingar å inkomst av förvärvsarbete.
Huvudregeln, att proportionell delning skall ske oavsett värdeförändring,
kommer följaktligen att omfatta de fall, då värdestegring skett av egendomen
efter den först avlidne makens död samt då besparing av egendomens
avkastning föreligger. Till förmån för huvudregeln gäller också, att en vid
den efterlevandes död befintlig förkovran antages vara att hänföra till någon
av dessa omständigheter.
Att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller att
besparingar å inkomst av förvärvsarbete gjorts, medför icke i och för sig, att
avvikelse göres från den proportionella delningen. Härför fordras, att boets
värde vid efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnes
frånfälle. Blott om en nettoökning då föreligger, tages hänsyn till sådan under
tiden mellan makarnas död inträffad förmögenhetsökning, som nu avses,
och endast denna nettoökning tillägges den efterlevandes arvingar före delningen.
I överensstämmelse med vad för närvarande gäller föreskrives, att stadgandena
om makes arvsrätt ej skola äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna
på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
13
i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken
stadgas skall så delas, som hade återgång skett.
Makes arvsrätt är, liksom enligt gällande lag, ej förenad med laglottsrätt;
genom testamente kan make uteslutas från arvsrätt, och avvikelser från särskilda
av de nya bestämmelserna kunna också till den efterlevande makens
nackdel föreskrivas i testamente.
Testamentariska förordnanden, varigenom make tillgodoses i högre grad än
enligt de föreslagna legala bestämmelserna, kunna naturligen ock förekomma.
Makarna kunna sålunda vilja, att den efterlevande skall erhålla kvarlåtenskapen
efter den först avlidne utan det villkor om sekundosuccession, som förslaget
uppställer i fråga om makes arv. Det kan ock tänkas, att genom testamente
kvarlåtenskapen tillägges den efterlevande samt att arvlåtaren ger vissa från
lagens regler avvikande bestämmelser om sekundosuccession, antingen så att
endast åt viss eller vissa av de arvsberättigade skyldemännen i andra parentelen
tillerkännes rätt till sekundosuccession, eller så att dylik rätt tillerkännes
arvinge av tredje parentelen eller någon som ej är arvinge. I sådant fall skall
förhållandet mellan den efterlevande och de i testamentet utsedda sekundosuccessorerna
bedömas efter samma regler som beträffande den legala sekundosuccessionen.
I de motioner om avslag å propositionen, som väckts av herr Petrus Nilsson
m. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., uttalas i nu förevarande del
följande:
»De nya bestämmelser om makes arvsrätt m. m., som föreslås i 2 kap. av
förslaget till lag om arv, kunna vi icke finna vare sig behövliga eller väl avvägda.
Dels skulle de leda till ett övervakningssystem, som vid tillämpningen
ofta komme att verka olidligt, dels synas de medgiva alltför stora förmåner för
barnlös make. Dessutom faller det sig svårt att bedöma verkningarna av dessa
nya rättsregler, så länge det icke är känt, vad ett blivande förslag till testamentsrättens
reglering kan komma att innehålla, då bestämmelserna genom testamentsrätten
kunna i väsentlig grad modifieras. Om testamentsrätten innehåller
förslaget ingenting utöver laglottsreglerna. Skall ändring vidtagas i
de så sent som 1920 införda bestämmelserna om makes arvsrätt, torde dylik
ändring böra tagas i övervägande först i samband med den väntade omarbetningen
av testamentsrätten.»
I övriga motioner framställas ej några erinringar mot förslaget i denna del.
Innan utskottet övergår till en närmare granskning av de grunder, varpå de
föreslagna bestämmelserna om makes arvsrätt äro byggda, vill utskottet beröra
vad i förenämnda motioner yttras om sambandet mellan förslaget i nu förevarande
del och en blivande lag om testamente. Utskottet har redan i början
av detta utlåtande framhållit, att några nämnvärda svårigheter av att arvsrätten
och testamentsrätten behandlas var för sig ej uppstå. Då därvid nämndes,
att det bleve erforderligt att överflytta ett stadgande i arvslagen till lagen
om testamente, åsyftades 14 § i 2 kap. Att den däri givna regeln upptagits i
arvslagen beror på, att det vore oegentligt, om ej bestämmelserna i 2 kap. skulle
redan från början gälla även vid testamentarisk succession. Enligt vad från
Motioner.
Utskottet.
Sambandet
med testamentsrätten
-
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Grunderna
för makes
arvsrätt.
lagberedningen upplysts, uppstå lika litet här som eljest några svårigheter i det
av motionärerna angivna hänseendet. Då den arvsrätt, som enligt förslaget
tillkommer make, ej är av laglotts natur och testamentsfriheten lämnas oförkränkt,
följer härav, att arvlåtaren kan, på vad sätt han finner för gott, beträffande
efterlevande maken träffa andra bestämmelser än de i 2 kap. upptagna.
De regler i testamentsrätten, som särskilt röra testamente till förmån för make,
torde i huvudsak komma att avse, hur ett sådant testamente i tvivelaktiga fall
skall tolkas. Några legala bestämmelser av beskaffenhet att modifiera de i
2 kap. föreslagna stadgandena komma däremot ej att givas; de höra ej heller
hemma i testamentsrätten.
Gällande lag om makes arvsrätt måste betecknas såsom otillfredsställande
i flera hänseenden. Framför allt kan mot den nuvarande ordningen erinras,
att maken vid den först avlidnes frånfälle nödgas åt dennes föräldrar, syskon
eller syskons avkomlingar avstå en fjärdedel av den egendom, som utgjort
grundvalen för makarnas ekonomiska ställning. Är mannen den efterlevande,
får han, som måhända vid hustruns död står mitt uppe i sin verksamhet, lämna
en del av sin förmögenhet till hustruns släkt. Detta kan för honom medföra
avsevärda nackdelar. Sålunda kan den av honom drivna rörelsen komma att
lida kännbart avbräck genom den utbetalning, som måste företagas; fast egendoms
intecknande eller försäljning kan bliva erforderlig. Särskilt stötande är
detta, då egendomen i boet införts av honom. Då mannen dör först, uppkommer
i regel stora svårigheter för änkan redan på den grund, att inkomsten av
mannens förvärvsarbete bortfaller. Att änkan dessutom nödgas avstå en fjärdedel
av boets egendom till mannens släkt ter sig i de flesta fall såsom en obillighet.
I rikare bon framträder naturligen denna olägenhet mindre. Men i
det stora flertalet fall är behållningen i boet jämförelsevis ringa; vanligen har
egendomen tillkommit på grund av båda makarnas strävsamma arbete under
äktenskapet, Det torde enligt utskottets mening knappast råda något tvivel
om, att båda makarna i dessa fall allmänt anse det vara naturligt och riktigt,
att egendomen odelad tillfaller den efterlevande. Arvets främsta uppgift är
för vår tids uppfattning säkerligen att tillgodose bröstarvingar och efterlevande
make; dessa hava stått arvlåtaren närmast, och hans kvarlåtenskap bör därför
i första hand komma dem till godo. Billigheten av denna uppfattning i vad
rör maken bestyrkes till fullo av den statistik rörande inbördes testamenten,
som omtalas i propositionen. Denna utvisar, att i fråga om de förordnanden,
som gjorts till förmån för make, i ej mindre än 96.26 % fall förordnandet avsåg
kvarlåtenskapen i dess helhet. Att de fall, i vilka åt maken tillerkänts allenast
en del av kvarlåtenskapen, icke ens uppgingo till 4 % av alla fallen, utvisar hur
främmande för rättsuppfattningen den ståndpunkt är, som i avvaktan på en
annan ordning intogs år 1920. På grund av vad sålunda anförts, anser utskottet
förslagets ståndpunkt, att kvarlåtenskapen efter den först avlidne makens
död skall odelad tillfalla den efterlevande, vara väl grundad.
Förslaget söker vidare avhjälpa ytterligare en brist i gällande lag om makes
arvsrätt. Enligt denna leder, när bröstarvingar saknas, den efterlevande
maken sin hälft av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, d. v. s. en fjärdedel
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
15
av boet, över på sin egen släkt, vilket är stötande särskilt när egendomen kommit
från den först avlidnes släkt. Detta ledande av arvet från den ena släkten
till den andra är särskilt irrationellt därför, att den slutliga arvsföljden blir
ett slumpens verk; den beror nämligen på Vilkendera av makarna avlider först.
Då det vanligen är en tämligen kort tidsskillnad mellan makarnas död, framstår
detta irrationella moment än skarpare. Om exempelvis vid maken A:s
död i boet finnas 40,000 kr. i giftorättsgods, tager den efterlevande B 20,000
kr. i giftorätt och 10,000 kr. i arv, medan*A:s skyldeman erhålla återstående
10.000 kr. Vid B:s död gå de 30,000 kr. han erhållit till hans släkt. Hade i
stället B avlidit först, hade det slutliga resultatet blivit, att A:s släkt fått
30.000 kr. och B:s släkt 10,000 kr.
Till undvikande av sistberörda missförhållande har nu i förslaget upptagits
en rätt till sekundosuccession för den först avlidne makens skyldeman av andra
parentelen vid den efterlevandes död; de av dem, som då äro närmast till arv
efter den först avlidne, skola sålunda taga del i den efterlevandes bo, i regel
till hälften. I nyssnämnda exempel skulle sålunda B äga att vid Ars död taga
20.000 kr. i giftorätt och 20,000 kr. i arv. Vid B:s död skulle 20,000 kr. tillfalla
Ars skyldeman och Brs skyldeman erhålla samma belopp. Hade B avlidit
först, skulle det slutliga resultatet bliva detsamma; vardera sidan skulle
få 20,000 kr.
Utskottet anser den sålunda föreslagna ordningen på ett naturligt sätt tillgodose
det intresse av egendomens bevarande inom en viss släkt, som särskilt på
landsbygden är djupt rotat. Flertalet av de inbördes testamenten, som upprättas
i den arvssituation, då de närmaste skyldemännen tillhöra andra parentelen,
medföra också, att den efterlevande icke kommer att leda arvet över.
Såsom i propositionen framhålles, är det en i testamentspraxis utbildad regel,
som nu skall upphöjas till lag.
Av vad ovan anförts framgår, att förslaget enligt utskottets mening på ett
i princip tillfredsställande sätt sökt tillgodose dels den efterlevande makens
intresse att få behålla den egendom, som utgjort underlaget för makarnas ekonomi,
dels intresset hos den först avlidnes släkt, att egendomen ej genom den
efterlevande maken skall ledas över till dennes släkt. Lagrådet, som enhälligt
tillstyrkt förslaget i denna del, uttalar också, att den föreslagna ordningen
torde stå i samklang med rådande uppfattning om bästa sättet att tillgodose
olika var för sig berättigade synpunkter, en uppfattning som hittills för att
bliva respekterad måst lita till testamentes upprättande. Den i förslaget
gjorda närmare avvägningen mellan dessa två stridiga intressen måste enligt
utskottets mening anses i sina huvudgrunder tillfredsställande. Att den efterlevande
sålunda skall ha rätt att förfoga över egendomen såsom ägare och följaktligen
hava en fri ställning i fråga om förvaltningen i levande livet, men
att han ej skall äga förordna om egendomen för dödsfalls skull, lärer i regel
överensstämma med den först avlidnes önskan. Mot de bestämmelser, som i
förslaget givas till skydd för den först avlidnes arvingar, därest den efterlevande
missbrukat sin förvaltningsrätt, kunna emellertid enligt utskottets mening
åtskilliga erinringar göras. Dessa bestämmelser avse dels en rätt till
16
Första lagutslcottets utlåtande Nr SI.
Rätt till
vederlag.
Förslaget.
Utskottet.
vederlag för deri först avlidne makens arvingar vid delningen av den efterlevandes
bo, dels rätt för arvingarna att under dennes livstid begära s. k. avskiljande.
Utskottet skall här nedan var för sig till behandling upptaga dessa båda spörsmål.
Enligt förslaget skall, om efterlevande maken genom gåvor eller eljest utan
tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar,
uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom, av den lott, som vid
efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna
efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i
boet (2 kap. 3 §). Stadgandet innebär sålunda en rätt till vederlag för den
först avlidne makens arvingar, om den efterlevande genom förfoganden i levande
livet åsidosatt den rätt till succession, som vid dennes död tillkommer
dem. I främsta rummet avses med stadgandet gåva till förmån särskilt för
egna skyldeman, ny make eller andra närstående. Men även en donation till
ideellt ändamål kan vara av en sådan omfattning, att den grundar ersättningsrätt.
Att gåvan givits i syfte att åsidosätta sekundosuccessionsrätten är ej erforderligt;
vederlagsrätten inträder även om dylikt syfte ej kan påvisas, därest
efterlevande maken enligt objektivt bedömande får anses hava genom gåvan
åsidosatt tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar. Under gåva faller
här, såsom eljest, jämväl avhändelse, vilken framträder såsom onerös rättshandling
men till sin innebörd i väsentlig mån är av benefik natur. Men även
andra förfoganden än gåvor omfattas av stadgandet. Vederlagsrätt kan sålunda
inträda exempelvis på grund av lättsinniga affärstransaktioner, företagna
av den efterlevande. Också ett slösaktigt förbrukande av egendom genom
att den efterlevande lever på högre standard än som kan anses skälig grundar
vederlagsrätt enligt förslaget.
Enligt förslaget skall den efterlevande kunna förfoga såsom ägare även över
den del av sin egendom, som han bekommit i arv efter den först avlidne. Detta
torde i regel överensstämma med den först avlidnes vilja, och utskottet har,
såsom ovan framhållits, tillstyrkt en sådan ordning. Det måste emellertid
betecknas som skäligt, att den först avlidnes arvingar i vissa fall erhålla rätt
till vederlag vid den efterlevandes död. Sålunda anser utskottet riktigt, att
vederlagsrätt inträder i de fall, då den efterlevande maken genom gåva eller
annan därmed jämförlig handling utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes
arvingar orsakat väsentlig minskning av sin egendom. I den mån vid den
efterlevandes död egendom finnes i boet efter honom, måste det anses rimligt,
att vederlag för dylika förfoganden utgår till sekundosuccessorerna. Däremot
bör enligt utskottets mening anspråk på vederlag ej kunna grundas på den
efterlevande makens livsföring. Detta synes ej vara väl förenligt med den
självständiga ställning, den efterlevande enligt förslaget bör äga. Fall kunna
visserligen inträffa, då rätt till vederlag på grund av den efterlevandes slösaktiga
levnadssätt vore befogad. Sådant torde dock blott mera sällan förekomma.
För det stora flertalet fall, då efterlevande maken vill handla lojalt, skulle
själva möjligheten, att den först avlidnes arvingar på grund av annan upp
-
Förslå lagutskottets utlåtande Nr 21.
17
fattning om det tillbörliga i den efterlevandes livsföring kunde komma att
framställa anspråk mot hans arvingar, för den efterlevande kännas såsom ett
obehörigt tryck; fördelen av den fria ställning, man velat bereda honom, skulle
ej sällan till stor del gå förlorad. Och vid hans död skulle en sådan vederlagsrätt
lätt ge anledning till stötande tvister. Utskottet har därför vidtagit
en begränsning av förutsättningarna för rätten till vederlag i enlighet med
det ovan anförda.
Enligt förslaget skall, om efterlevande maken, på sätt som sägs i 3 § och för
vilket ovan redogjorts, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom
eller fara för sådan minskning, rätten på ansökan av den först avlidnes skyldemän
i andra parentelen förordna, att så stor del av efterlevande makens behållna
egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å arvingarna, skall avskiljas
och ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om
förmynderskap. Sådant avskiljande skall ock ske, när efterlevande maken och
skyldemännen äro därom ense. Går maken i nytt gifte, äger såväl han som
skyldeman vinna avskiljande, om ansökan göres inom sex månader från äktenskapets
ingående. Efterlevande maken äger under sin livstid uppbära den avskilda
egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas allenast efter särskild
prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för beredande av skäligt
underhåll åt efterlevande maken. Vid dennes död tillfaller den avskilda egendomen
den först avlidnes arvingar. Bestämmelserna om avskiljande äro upptagna
i 2 kap. 5—9 §§ av förslaget till lag om arv.
Såsom av förestående redogörelse framgår, innebär avskiljandet en rätt för
den först avlidne makens skyldeman i andra parentelen att i den efterlevandes
livstid under vissa förutsättningar få den del av den efterlevandes egendom,
som belöper på dem, ställd under särskild vård och förvaltning.
Stadgandet avser, liksom rätten till vederlag, att skydda sekundosuceessorernas
intressen.
Redan mot rätten till vederlag i dess föreslagna form erinrade utskottet, att
den kunde komma att kännas som ett obehörigt tryck på den efterlevande. I
långt högre grad gäller detta om rätten till avskiljande. Och då avskiljande kan
begäras när som helst under den efterlevandes livstid, är det på grund av den
motsats i intressen, som enligt sakens natur ofta måste föreligga mellan honom
och den först avlidnes arvingar, att befara att begäran om avskiljande ej sällan
kommer att utan tillräckliga skäl framställas. Det kan också med visst fog
sägas, att enbart förekomsten av denna rätt för den först avlidnes arvingar
lätt kan leda till en övervakning från dessas sida av den efterlevande makens
förmögenhetsförvaltning och hela livsföring. Detta motverkar den fria och
självständiga ställning, förslaget vill bereda denne. Måhända skulle det i enstaka
fall framstå såsom önskvärt, att möjlighet till ett avskiljande funnes.
Men att på den grund införa en ordning, som för det stora flertalet fall kan medföra
mindre tilltalande konsekvenser, kan ej anses tillrådligt. Härtill kommer,
att avskiljandets verkställande, vilket skall ske genom att god man för
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 15 höft. (Nr 21.) 2
Rätt till
avskiljande.
Förslaget.
Utskottet.
18
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
ordnas att vårda och förvalta egendomen, är förenat med praktiska vanskligheter,
då fråga är om egendom, som ej lämpligen kan delas, exempelvis en rörelse
eller fast egendom. Sedan den efterlevande på grund av giftorätt och arv tagit
hela egendomen, skulle ett avskiljande innebära, att gode mannen finge förvalta
hälften därav, vilket i de nämnda exemplen skulle vålla stora praktiska
vanskligheter. På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att bestämmelserna
om avskiljande böra utgå.
Rätt för make Utöver stadgandena i 2 kap. av förslaget till lag om arv har, såsom ett tillägg
vid bodelning till 13 kap. 12 § giftermålsbalken, upptagits ytterligare en bestämmelse av
Prover gift™- stor praktisk betydelse för efterlevande maken.
rättsdelen. j nämnda lagrum stadgas för närvarande, att om den egendom, som vid boFörslaget,
delning i anledning av makes död tillkommer den efterlevande, är ringa, äger
han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och
andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om den lott,
som tillkommer den avlidne makens arvingar, därigenom skulle lida inskränkning.
Enligt det nu föreslagna tillägget, skall efterlevande maken äga att vid
bodelningen av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till
så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår
till 3,000 kronor. I de talrika fall, då makarna tillsammans ej äga giftorättsgods
till högre värde än detta belopp, kommer alltså den efterlevande, i
regel änkan, att behålla det hela. Om giftorättsgodset överstiger 3,000 kronor,
men ej uppgår till 6,000 kronor, medför stadgandet en ökning av den efterlevandes
lott intill belopp av 3,000 kronor, såframt ej den efterlevande har
enskild egendom, vilket emellertid sällan förekommer i de små förhållanden,
varom här är fråga.
Finnas ej bröstarvingar, medför denna bestämmelse, att den först avlidne
makens arvingar ej äga vid den efterlevandes död taga del i vad denne pa grund
av nämnda stadgande bekommit av kvarlåtenskapen efter den först avlidne.
Är den efterlevande till följd av testamente utesluten från den arvsrätt, som
enligt 2 kap. i förslaget till lag om arv eljest skulle tillkomma honom efter
den först avlidne, tager den efterlevande dock vad enligt den föreslagna bodelningsregeln
tillkommer honom; någon rätt till sekundosuccession i denna egendom
vid den efterlevandes död finnes ej heller i detta fall för den först avlidne
makens arvingar.
I motsats till 2 kap. i förslaget till lag om arv är den nu ifrågavarande
bestämmelsen tillämplig även för det fall, att bröstarvingar finnas. Den efterlevande
behöver ej skifta med dessa.
För fastställande, huruvida efterlevande maken enligt förevarande stadgande
äger rätt att taga mer ur boet än på hans lott belöper, erfordras bodelning.
Då maken jämlikt bestämmelserna i 2 kap. av förslaget till lag om arv
tager hela boet, sker däremot ej någon bodelning. Om nu förutsättningarna för
tillämpning av det ifrågavarande tilläggsstadgandet till 13 kap. giftermålsbalken
är för handen, men bodelning underlåtes och maken i stället på grund av
arvsrätt övertager boet, har det ansetts, att hans ställning ej bör vara en annan
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
19
och sämre, än om lian övertagit boet vid en bodelningsförrättning, utan att lian
bör äga taga boet med full frihet från alla anspråk av den först avlidnes arvingar.
Ett stadgande, som tillgodoser detta syfte, har därför upptagits i
2 kap. 12 § av förslaget till lag om arv. Stadgandet äger emellertid tillämpning
allenast om den efterlevande enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt
bekomma hela kvarlåtenskapen, vilket, såsom nämnts, inträffar då giftorättsgodset
ej överstiger 3,000 kronor, och enskild egendom tillhörande den
efterlevande ej heller finnes.
Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken äger ej tillämpning,
om efter den först avlidne maken finnes bröstarvinge, som ej jämväl är
den efterlevandes avkomling — alltså dennes styvbarn — eller barn utom
äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter den
först avlidne.
Bestämmelsen har av sociala skäl ansetts böra gälla även äktenskap ingångna
före nya lagens ikraftträdande.
Utskottet finner den föreslagna regelns syfte att sammanhålla det ringa
hemmet vara i hög grad behjärtansvärt. Ju ringare boet är, dess starkare äro
skälen för att den efterlevande bör äga behålla det hela orubbat och utan belastning
med annans framtida anspråk. Det är också med tillfredsställelse utskottet
antecknar, att förslaget sörjt för att denna förmån upprätthålles även
i de säkerligen ej sällsynta fall, då efterlevande maken ej begagnat sig av den
juridiska form, bodelning, som enligt förslaget är en förutsättning för rättens
inträde.
Enligt lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap äger sådant barn
taga arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet
av äktenskaplig börd. Däremot äger barnet arvsrätt efter sin fader allenast
om det är trolovningsbarn. I detta fall ärves barnet även av fadern, men arvsrätt
mellan barnet och fädernefränder äger ej rum. Den, som på grund av
erkännande eller dom anses som fader till utomäktenskapligt barn, är emellertid
skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende på båda föräldrarnas
villkor må anses skäligt. Då den man, som modern utpekat såsom fader, bestrider
faderskapet, skall han genom dom förklaras såsom fader, om det
utredes, att han haft samlag med modern under den tid, då barnet kan hava
avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart, att barnet icke avlats vid
det samlaget. Den mot vilken talan föres kan icke åberopa, att jämväl annan
haft umgänge med modern under konceptionstiden (exceptio plurium).
Nämnda lag överensstämmer i huvudsak med ett av lagberedningen år 1915
avgivet förslag, som upptagits i den av lagutskottet tillstyrkta kungl. propositionen.
I samband med godkännande av lagförslaget i den form, vari det
förelåg efter vidtagen sammanjämkning, anhöll emellertid riksdagen, att vid
revisionen av ärvdabalken måtte upptagas till förnyad förutsättningslös utredning,
huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskap skulle jämväl
i andra fall än som angåves i den då antagna lagen njuta arv efter fader, vid
vilken utredning borde övervägas ett betryggande anordnande av frågan om
Utskottet.
Arvsrätt för
barn utom
äktenskap.
Gällande
rätt.
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Förslaget.
Fru Nordgrens
m. fl.
motion.
Utskottet.
Barn utom
äktenskap i
allmänhet.
bevisningen om faderskapet samt hänsyn tagas till de ändringar, som då
torde hava företagits i lagstiftningen om äkta makars rättsförhållanden (skrivelsen
1917 nr 239).
Med hänsyn till nämnda riksdagsskrivelse har frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter fader av lagberedningen upptagits till ny prövning.
Efter en ingående undersökning har beredningen funnit sig ej kunna tillstyrka,
att barn utom äktenskap i regel erhålla arvsrätt efter fader. Emellertid har
den ändringen i 1917 års lag föreslagits, att fader till utomäktenskapligt barn
skall äga möjlighet att, även då föräldrarna icke varit trolovade, bereda
barnet en bättre ställning i arvsrättsligt hänseende. Det föreslås sålunda,
att fader till barn utom äktenskap skall äga i den form, som är föreskriven i
fråga om erkännande av faderskapet till barnet, avgiva förklaring, att barnet
skall njuta samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Då
sådan förklaring avgivits, skall — liksom mellan fader och trolovningsbarn —
ömsesidig arvsrätt föreligga mellan barnet och fadern.
I den av fru Nordgren m. fl. väckta motionen hemställes, att riksdagen måtte
besluta att alla utomäktenskapliga barn tillerkännas arvsrätt jämväl efter fader
och fädernefränder. Därest detta icke kunde bifallas, hemställes i varje fall,
att arvsrätt efter fader och fädernefränder tillerkännes sådana utomäktenskapliga
barn, beträffande vilka invändning om faderskap bland flera ej vinner stöd
av en i saken förebragt utredning.
Nu förevarande spörsmål har ingående dryftats såväl i lagberedningens motiv
(s. 206—232) som i propositionen (s. 62—66). Av den sålunda lämnade framställningen
framgår otvetydigt, att de utomäktenskapliga barnens rättsställning
efter tillkomsten av 1917 års lag förbättrats i avsevärd grad; faderskap och därå
grundad underhållsskyldighet har sålunda fastställts i ej mindre än omkring
93 % av samtliga fall, och underhållet utgår ej blott efter nödtorften utan med
hänsyn till båda föräldrarnas ekonomiska villkor. I berörda framställning utvecklas
vidare, hurusom införande av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter
fader med nödvändighet skulle medföra upptagande i vår lagstiftning av exceptio
plurium med alla därav följande olägenheter, och att det måste anses betänkligt
att nu rubba de grunder, varpå 1917 års lag är byggd; detta kunde befaras
verka störande på det praktiska arbete, som för närvarande till de utomäktenskapliga
barnens bästa med goda resultat sker på grundval av denna lag. Utskottet
delar denna uppfattning. Även enligt utskottets mening äro verkningarna
av exceptio plurium sådana, att de, såvitt möjligt, böra undvikas.
Då det varit möjligt att hos oss åstadkomma en ordning, som, enligt vad av erfarenheten
från ej minst barnavårdens målsmän vitsordas, tillgodoser de utomäktenskapliga
barnens rätt på ett synnerligen verksamt sätt —■ sannolikt vida
bättre än i de flesta land där exceptio plurium upptagits — vore det enligt utskottets
mening ej försvarligt att vidtaga en ändring, som kunde befaras menligt
inverka på det goda resultat, som uppnåtts. Framhållas må ock, att för det
stora flertalet utomäktenskapliga barn arvsrätten efter fader är av blott ringa
praktisk betydelse, i det att faderns bo i de flesta fall huvudsakligen består
av allenast bohag och husgeråd till ringa värde. Då fördelarna av arvsrätten så
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
■n
ledes är ringa, moll de olägenheter, varom nyss nämnts, vägande tala mot införande
av en dylik arvsrätt, måste det betecknas som ogrundat att medgiva
utomäktenskapliga barn i allmänhet arvsrätt efter fader.
Det förslag till viss utsträckning av dessa barns arvsrätt efter fader, som Barn ang.
framlagts i propositionen, vill utskottet emellertid förorda. Under den diskussion,
som föregick 191 7 års lagstiftning, var en sådan anordning, som den bäring
nu föreslagna, under övervägande. Man ansåg emellertid då, att den skulle vgivits.
komma att ha föga praktisk betydelse och hänvisade på faderns möjlighet att
adoptera barnet eller göra testamente till dess förmån. Den sedermera vunna
erfarenheten visar emellertid, att utvecklingen gick en annan väg: arvsrätt
beredes barnen genom deras antecknande såsom trolovningsbarn. Adoptionen
har däremot i regel ej använts för beredande av arvsrätt åt barnen, detta
troligen bland annat på det skäl, att den därmed följande överflyttningen av
vårdnaden från modern till fadern ej ansetts önskvärd. I allmänhet har ej heller
testamente upprättats. Om detta någon gång sker i samband med barnets födelse,
då faderns känsla av sina förpliktelser mot barnet varit mera levande,
föreligger alltid möjligheten att testamentet återkallas senare, då faderns pliktkänsla
gör sig mindre gällande. Det nu föreslagna stadgandet medför, att åt
barnet kan beredas arvsrätt utan att det antecknas såsom trolovningsbarn. Då
det visat sig, särskilt i huvudstaden, att dylik anteckning ofta sker i strid
mot verkliga förhållandet, måste det betecknas som en fördel, att det avsedda
resultatet — arvsrätt för barnet — kan vinnas utan användande av en falsk
form. Ej minst i de fall, då föräldrarna sammanleva i konkubinat, torde den
föreslagna arvsrättsförklaringen fylla ett behov. En fördel med denna förklaring
är också, att den ej, såsom ett testamente, kan återkallas. Genom
förklaringen får barnet samma rätt till arv som ett äkta barn; barnet kan ej
berövas sin laglott.
I den av fru Nordgren m. fl. väckta motionen uttalas, att arvsrätt efter fader Barn födda i
hade bort kunna medgivas åtminstone sådana barn, vars föräldrar varaktigt konkllblIlatsammanleva
utan lagligt äktenskap. På sätt lagberedningen (s. 226—227)
framhållit, skulle en dylik ordning innebära, att konkubinaten i förevarande
avseende likställas med äktenskap, varigenom äktenskapet såsom samhällsinstitution
skulle försvagas. Det skulle ock medföra vanskligheter att i lag
angiva de fordringar på sammanlevnaden, som måste uppställas för att ett
konkubinat med arvsrättsliga verkningar skulle föreligga. Då härtill kommer,
att — såsom utskottet redan framhållit — den föreslagna arvsrättsförklaringen
är av stor betydelse just för dem, som sammanleva i konkubinat, föreligger
enligt utskottets mening ej anledning till att vidtaga någon åtgärd uti den i
motionen sålunda antydda riktningen.
Inom utskottet har, vid behandlingen av fru Nordgrens motion, framhållits Erkända barn.
möjligheten att arvsrätt kunde tillerkännas utomäktenskapligt barn efter fader
i sådana fall, då faderskapet blivit frivilligt erkänt. Anmärkas må, att enligt
en finsk lag av år 1922 faderskap till barn utom äktenskap fastställes genom
frivilligt erkännande. (Se lagberedningens motiv s. 209—210.) Denna lag
kan emellertid ej åberopas såsom förebild; den medger nämligen överhuvud
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
icke faderskapets fastställande genom dom utan endast genom frivilligt erkännande
i viss form. En man, som haft könsförbindelse med barnets mor
men som ej vill erkänna faderskap därför att enligt hans mening även annan
man haft dylik förbindelse med henne, är visserligen utesluten från rätt att
framställa exceptio plurium och blir därför dömd att ensam betala underhållsbidrag,
men han betecknas icke såsom fader. Med denna konsekvent genomförda
begreppsskillnad erbjuder det frivilliga erkännandet av faderskap en
utväg att därtill anknyta arvsrätt för barnet, i det att möjligheten av att
även annan man skulle kunna vara fader då väsentligen saknar betydelse. I
svensk rätt ligger saken helt annorlunda. Den som på grund av könsförbindelse
med modem kan vara fader, skall enligt svensk rätt anses såsom fader
och blir i denna egenskap dömd att utgiva underhållsbidrag. Med hänsyn
till denna den svenska rättens ståndpunkt kan man aldrig veta, om ett erkännande
av faderskap verkligen innebär, att den erkännande frivilligt påtager
sig att vara fader eller om det allenast betyder, att han haft samlag med
modern under konceptionstiden och vid sådant förhållande anser sig icke kunna
vinna något på en rättegång, ehuru han är fullt övertygad att en annan är
den verklige fadern. Vid sådant förhållande kan tydligen icke heller åt erkännandet,
oavsett om detta tillkommit i form, som föreskrives i 20 § av lagen
om barn utom äktenskap, tillmätas den betydelse, att allenast på grund av erkännandet
arvsrätt kan tilläggas barnet. Utskottet kan följaktligen ej tillstyrka,
att arvsrätt tillerkännes utomäktenskapliga barn i de fall, då faderskapet
blivit frivilligt erkänt. Av vad utskottet förut anfört angående propositionen
i nu förevarande del framgår, att utskottet ej heller i övrigt anser sig kunna
tillstyrka någon åtgärd i anledning av motionen.
Underhålls- Om efter en arvlåtare finnas barn i olika åldrar, av vilka några fått sin
bidrag till uppfostran avslutad och andra icke, delas för närvarande utan hänsyn härtill
barn, vars
uppfostran ej arvet lika mellan alla barnen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 april 1904
är avslutad. (nr 37) hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
Riksdagen om j vilken utsträckning minderårig bröstarvinge efter avliden person
måtte kunna tillförsäkras rätt att, i mån av behov, framför övriga arvingar
av dödsboets tillgångar bekomma medel till underhåll och uppfostran, samt för
riksdagen framlägga det förslag till lagändring i angivna syfte, vartill förhållandena
ansågos föranleda. Denna riksdagsskrivelse överlämnades till lagberedningen.
Förslaget. I överensstämmelse med vad beredningen föreslagit är i det nu framlagda
förslaget till lag om arv (8 kap. 1 §) upptagen en bestämmelse av innehåll, att
om arvlåtaren lämnar efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och
barnet ej kan av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter
vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, barnet skall äga att, innan
arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till underhållet
med ett belopp en gång för alla. En närmare redogörelse för innebörden
av detta stadgande lämnas i propositionen (s. 72—75), vartill utskottet
hänvisar.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
23
Utskottet finner, i likhet med 1904 års riksdag, det vara riktigt, att den aritmetiskt
lika delningen mellan syskon ej upprätthålles, om efter arvlåtaren
finnes barn, vars uppfostran ännu ej fått sin avslutning. Det måste betecknas
såsom obilligt, att de vuxna barnen i sådant fall skola taga fulla arvslotter,
medan det yngre barnets lott, ej ens om den till fullo konsumeras, förslår till
den uppfostran, som arvlåtaren, därest han levat, skulle ha givit barnet. Det
sätt, varpå frågan i förslaget lösts, vill utskottet också i huvudsak tillstyrka.
Såsom en fördel måste sålunda, bland annat, betecknas, att förslaget bygger på
behovsprincipen. Den omständigheten i och för sig, att ett barn fått utbildning,
men ett annat icke, skall ej medföra att sistnämnda barn före skiftet erhåller
ett belopp, motsvarandet det vuxna barnets utbildningskostnad. Det fordras,
att barnet är i behov av bidrag. Har barnet egna tillgångar, som förslå för
dess uppfostran, eller är arvslotten tillräcklig härför eller har den efterlevande
maken förmåga att ensam försörja barnet, föreligger ej behov av underhållsbidrag
ur kvarlåtenskapen. Hänsyn måste ock tagas till den förtjänst
genom eget arbete, barnet skäligen kali förskaffa sig. Härigenom undvikes, att
undantag från den lika delningen behöver göras i alla dödsbon, där minderåriga
barn finnas.
Enligt lagen om barn i äktenskap bestämmes den underhållsskyldighet, som
åvilar föräldrar mot sådana barn, med hänsyn till föräldrarnas villkor och
barnets anlag. På motsvarande sätt skall i fråga om underhållsbidrag ur
kvarlåtenskap för ännu ej uppfostrat barn hänsyn tagas till såväl boets ställning
och barnets ekonomiska möjligheter i övrigt som till barnets anlag. Även
om barnets anlag i och för sig skulle göra en högre utbildning önskvärd, bör
en sådan ej komma till stånd, om det med hänsyn till boets ställning eller förhållandena
i övrigt ej är lämpligt, att så sker. Särskilt vill utskottet framhålla,
att den jordbrukande befolkningens förhållanden ofta måste föranleda
en varsam tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen. På landsbygden
är ofta förmögenheten ett resultat av samtliga familjemedlemmars, ej minst de
äldre syskonens, gemensamma arbete. Vid bestämmelsens tillämpning är det
därför nödvändigt, att hänsyn tages till den produkt av dessa syskons arbete,
som vid faderns eller moderns död finnes i boet. Lagberedningen har också
erinrat därom, att särskilt inom den jordbrukande befolkningen även en efterlevande
hustru i stor utsträckning äger möjlighet att genom fortsatt bruk av
fastigheten sörja för de minderåriga barnens uppfostran. Beredningen yttrar
vidare: »Erfarenheten visar, att änkor även i mycket små förhållanden ge
nom
duglighet och sparsamhet sålunda försörja sig och sina barn med bevarande
av familjens tillgångar. I dessa fall — då realisation av egendom i boet
för anskaffande av medel till barnens uppfostran ej kommer att äga rum -—
bör ett underhållsbidrag icke uttagas. Ett sådant bidrag skulle endast medföra,
att de yngre barnen efter fullbordad uppfostran komme att äga större del
av tillgångarna i boet än de äldre. Då i dessa fall efterlevande maken får anses
kunna sörja för de yngre barnens uppfostran utan särskilt underhållsbidrag,
skall enligt den nu föreslagna bestämmelsen ej heller sådant bidrag utgå. Understundom
kan efterlevande maken sörja för sitt och de minderåriga barnens
Utskottet.
24
Första lagutslcotteis utlåtande Nr 21.
Övriga bestämmelser
i
förslaget.
underhåll genom fortsatt sammanlevnad i oskiftat bo. Biträda de äldre barnen
förening därom, förfaller tillsvidare frågan om skifte och därmed jämväl frågan
om uttagande av underhållsbidrag. Då arvlåtaren drivit näring, som kan
fortsättas av den efterlevande, bör understundom denna utväg kunna anlitas.»
I dessa synpunkter får utskottet instämma.
I överensstämmelse med vad som gäller angående föräldrars underhållsskyldighet
mot barn i äktenskap är enligt den nu föreslagna bestämmelsen någon
gräns ej satt för den tid, för vilken underhållsbidraget till det ännu ej uppfostrade
barnet skall utgå. Bidrag kan följaktligen beräknas för tid även efter
det barnet uppnått myndig ålder. I denna del har utskottet ej kunnat biträda
förslaget. Då någon legal underhållsplikt ej finnes mellan syskon inbördes,
kan det knappast anses skäligt, att de till förmån för det ännu ej uppfostrade
barnet skola vidkännas minskning i sina arvslotter även för utbildning efter
uppnådd myndig ålder. Det är också främst för tiden därförinnan, som barnet
är i behov av bidrag för sin uppfostran. Utskottet har på den grund föreslagit
sådan jämkning av ifrågavarande bestämmelse, att bidrag ej skall utgå för tiden
efter det barnet fyllt tjuguett år.
Utöver de regler, vilka här ovan behandlats av utskottet, finnas i förslaget
bestämmelser rörande andra arvsrättsliga frågor av stor betydelse. Stadgandena
i gällande adoptionslag hava sålunda överflyttats till ett särskilt kapitel
i förslaget till lag om arv (4 kap.); en del förtydliganden och tillägg hava
härvid gjorts. Gällande lags knapphändiga bestämmelser om förskott på arv
hava ersatts med mera fullständiga stadganden, som i huvudsak bygga på
rättspraxis (6 kap.). Laglottsreglerna äro upptagna i ett särskilt kapitel (7
kap.). En nyhet är, att laglotten skall åtnjuta visst skydd mot arvlåtarens förfoganden
under levande livet. Utskottet får i denna del hänvisa till framställningen
i propositionen (s. 70—71). De praktiskt betydelsefulla stadgandena
om arvsrättspreskription hava fullständigats och förenklats (9 kap.).
Nu omförmälda bestämmelser äro till största delen av juridisk teknisk art.
Det måste anses vara av stor betydelse för såväl jurister som lekmän, att hithörande
frågor, som för närvarande endast ofullständigt och bristfälligt regleras,
genom förslaget erhållit sin lösning. Därmed lärer en sedan länge påtalad
brist i vår arvslagstiftning bliva på ett tillfredsställande sätt avhjälpt.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
25
Här nedan skall utskottet redogöra för en del ändringar i övrigt, som utskottet
ansett på vissa punkter böra vidtagas i de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna.
Förslaget till lag om arv.
2 KAP.
3 §.
Av skäl, som ovan angivits i samband med utskottets yttrande över grunderna
för de i 2 kap. föreslagna bestämmelserna angående makes arvsrätt, har
utskottet tillstyrkt en viss begränsning av förutsättningarna för rätten till
vederlag enligt denna paragraf. Härutöver har en mindre jämkning i paragrafens
avfattning vidtagits.
10—14 §§ och rubriken.
Då utskottet föreslagit, att 5—9 §§, vilka handla om avskiljande, skola utgå,
har det blivit erforderligt att företaga vissa formella jämkningar i 10, 11 och
12 §§ samt i kapitlets rubrik ävensom att giva åt 10—14 §§ en ändrad beteckning.
3 KAP.
3 §•
I denna paragraf meddelas föreskrifter om den ordning, i vilken fader till
barn utom äktenskap har att avgiva förklaring, att barnet skall hava samma
rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Härjämte stadgas, att
om barnet uppnått myndig ålder, förklaringen ej skall vara gällande, med
mindre den godkänts av barnet i nämnda ordning. Utskottet har ansett den
ålder, vid vars inträde barnets godkännande fordras, lämpligen böra bestämmas
till aderton år. I
6 KAP.
2 §.
Stadgandet i andra stycket av denna paragraf avser skänker ej blott, såsom
i första stycket, till barn, utan även till annan bröstarvinge. Däremot åsyftas
ej skänker till annan arvinge. Till tydligare utmärkande av förslagets mening
har en mindre jämkning företagits i andra stycket.
7 §•
Hänvisningen i denna paragraf till 2 kap. 14 § har ändrats till följd av att
sistnämnda paragraf erhållit en ny beteckning.
26
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
8 KAP.
1 §•
För den ändring, som utskottet vidtagit i denna paragraf, har redogjorts
ovan i samband med utskottets yttrande över den föreslagna rätten till underhållsbidrag
för barn, vars uppfostran icke är avslutad.
Förslaget till lag angående införande av lagen om arv.
1 §•
Förslaget. Den nya lagen är avsedd att i fråga om alla de ämnen, som däri behandlas,
vinna tillämpning, när arvlåtaren avlidit efter lagens ikraftträdande. Med
avseende å den i 1 kap. av förslaget till lag om arv upptagna arvsordningen
innebär nämnda regel, att skyldeman, som av den nya lagen ej hänföres till de
arvsberättigades krets, icke äger taga arv, om arvfallet inträffat först efter
den nya lagens ikraftträdande.
Herr Biss- I den av herr Bissmark väckta motionen hemställes, att riksdagen ville
motion vidtaga sådan ändring i förslaget till lag angående införande av lagen om arv,
att äldre lag skall äga tillämpning å arv efter arvlåtare, som vid lagens ikraftträdande
och därefter oavbrutet till sitt frånfälle rättsligen varit ur stånd att
förordna om sin kvarlåtenskap genom testamente.
Efter att hava erinrat om innehållet i förevarande bestämmelse anför motionären:
»Det
kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida icke den äldre lagens bestämmelser,
så vitt gäller rätten till arv, böra tillerkännas fortfarande giltighet
även med avseende på en del arvlåtare, som avlida efter nämnda tidpunkt.
Jag syftar härmed på sådana personer, som vid lagens ikraftträdande sakna
rättskapacitet att upprätta testamente och oavbrutet varit i saknad av sådan
ända till sitt frånfälle. Det synes mig vara ett synnerligen bryskt ingripande
i personers rättsställning att beröva dem ett arv, på vilket de med mycket
starka skäl kunnat räkna. I många fall kan det tänkas, att arvlåtaren, innan
han förlorade sin förmåga av rättshandlingar, haft den bestämda avsikten,
att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla arvingarna och på den grund underlåtit
att göra testamente. En gammal man, som på grund av senilitet förlorat förståndets
bruk, kan med rätt stor säkerhet förmodas hava haft en sådan avsikt.
Även beträffande andra sinnessjuka kan en liknande avsikt icke med bestämdhet
uteslutas. Det förhållande, att en person enligt nu gällande lag är arvinge
till en obotligt sinnessjuk person, kan för honom hava varit av avgörande betydelse,
då det gällt att bestämma sitt levnadskall och inrätta sin livsföring.
Det synes mig för det allmänna rättsmedvetandet innebära något ganska stötande,
att man genom en lagändring utestänger honom från det arv, varå han
med ganska stor säkerhet kunnat göra räkning.
Förnta lagutskottets utlåtande Nr 21.
27
Det har upplysts, att det skulle finnas högst betydande förmögenheter, soin
skulle komma att tillfalla den föreslagna arvsfonden efter sinnessjuka personer.
Då inskränkningen i arvsrätten icke avser att tjäna ett fiskaliskt intresse,
är denna omständighet ett skäl att gå fram med varsamhet, så att icke
berättigade intressen kränkas.»
Den i propositionen upptagna övergångsbestämmelsen vilar på den tanken, att
hänsyn ej bör tagas till arvingens förväntan på arv efter den döde. Då arvingens
rätt ej inträder förrän vid dödsfallet, är denna ståndpunkt otvivelaktigt juridiskt
oangriplig. För det stora flertalet fall, då det står arvlåtaren fritt att genom
testamente bestämma över sin kvarlåtenskap, kan regelns skälighet ej heller
ifrågasättas; vill arvlåtaren genom testamente tillgodose någon av de uteslutna
skyldemännen, kan han göra testamente till dennes förmån. Annorlunda är
emellertid förhållandet i de av motionären anförda fall, då arvlåtaren vid lagens
ikraftträdande och därefter intill sitt frånfälle varit oförmögen att upprätta
testamente. Att också här giva regeln om nya lagens tillämplighet å arvfall
efter ikraftträdandet en ovillkorlig tillämpning skulle enligt utskottets
mening innebära en obillighet mot såväl arvlåtare som arvinge. Såsom motionären
framhåller, kan det i många fall tänkas, att arvlåtaren, innan han förlorade
sin rättshandlingsförmåga, haft den bestämda avsikten att låta sin kvarlåtenskap
gå till arvingarna, och att han på den grund underlåtit att göra
testamente; mot en sådan arvlåtares vilja skulle det strida, om egendomen ej
tillfölle skyldemännen utan det allmänna. Och vad skyldemännen angår, hava
dessa kanske inrättat sin livsföring, exempelvis vid bestämmande av sitt levnadskall,
med hänsynstagande jämväl till ett blivande arv. Detta i sakens
natur liggande och av erfarenheten bestyrkta förhållande framträder särskilt
starkt, då arvlåtaren ej är behörig att göra testamente, i det att arvingen då
ej, såsom eljest, har att räkna med, att arvlåtaren genom testamente kan utesluta
den legala arvsföljden. Till en så starkt grundad förhoppning om arv är
det enligt utskottets mening rimligt, att hänsyn tages.
Av vad sålunda anförts framgår, att i de fall, varom nu är fråga, ett undantag
från den föreslagna övergångsbestämmelsen skäligen bör givas. Ur folkpsykologisk
synpunkt är det också av vikt, att övergångsbestämmelsen göres så,
att begränsningen av arvsrätten ej onödigt framstår såsom en konfiskation av
kvarlåtenskapen. Utskottet tillstyrker därför, att en åtgärd i det av motionären
angivna syftet företages.
Ett stadgande i ämnet synes emellertid enligt utskottets mening böra i åtskilliga
avseenden göras snävare än vad i motionen ifrågasatts. Om sålunda en
arvlåtare, som avlider efter nya lagens ikraftträdande, förutom make efterlämnar
skyldemän, torde dessas rättsställning böra bedömas enligt nya lagen,
även om arvlåtaren varit oförmögen att göra testamente. När skyldemännens
rätt år 1920 inskränktes till förmån för make, togs ej heller hänsyn till de fall,
då arvlåtaren ej kunde upprätta testamente. Enahanda synpunkter göra sig gällande
beträffande de ändringar i förut gällande rätt, som innefattas i 3 och 4
kap. De skäl, som ovan anförts till stöd för en åtgärd i motionens syfte, äga
däremot giltighet för de fall, då arvsberättigad skyldeman, make, barn utom äk
-
Utskottet.
28
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
tenskap eller adoptivbarn ej finnas efter arvlåtaren och arvet följaktligen skall
tillfalla det allmänna. På nu anförda skäl har den av motionären föreslagna
undantagsregeln begränsats att gälla allenast, då arvinge jämlikt bestämmelserna
i 1-—4 kap. av nya lagen ej finnes.
Den nu ifrågasatta bestämmelsen torde vidare ej böra gälla samtliga de fall,
då arvlåtaren på grund av bristande rättshandlingsförmåga varit oförmögen
att göra testamente. Har orsaken härtill varit arvlåtarens underårighet och
han bortryckts av döden före myndig ålder, lärer sådan grundad förhoppning
på arv, varom ovan talats, ej kunna anses föreligga. Hänsyn har därför ansetts
böra tagas endast till sådan bristande förmåga att göra testamente, som beror
på sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. Arvlåtarens
oförmåga att göra testamente måste hava förelegat vid lagens ikraftträdande
och därefter oavbrutet intill dödsfallet. Har han under någon tidsrymd
däremellan haft möjlighet att göra testamente, förfalla de skäl. som
ligga till grund för ifrågavarande bestämmelse.
Det torde måhända kunna ej utan fog göras gällande, att en bestämmelse
av nu antytt innehåll komme att innebära en viss fara för, att de av nya lagen
från arv uteslutna skyldemännen även i mera tveksamma fall skulle söka genom
en omyndighetsförklaring få arvlåtarens sinnessjukdom fastslagen. A andra
sidan är det för de skyldeman, som av lojala skäl anse en omyndighetsförklaring
erforderlig, ofta svårt att fullgöra den härmed förenade bevisskyldigheten.
Till undvikande av båda dessa olägenheter synes det enligt utskottets
mening lämpligt att såsom förutsättning för stadgandet fordra, att arvlåtaren
vid lagens ikraftträdande varit försatt i omyndighet. Genom en dylik mekanisering
av stadgandet vinnes, dels att trakasserier mot arvlåtaren undvikas, dels
att bevisningen väsentligen underlättas. En viss komplettering av en sådan
regel är emellertid erforderlig. Den reella grunden till försättandet i omyndighetstillstånd
framgår nämligen ej alltid av rättens beslut härom. Omyndigförklaring
kan nämligen ske — förutom på vissa särskilt angivna grunder,
varibland sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
— jämväl om någon på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte,
oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården om sina angelägenheter
och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller
samtycker därtill (1 kap. 2 § i lagen om förmynderskap). När anledning till
omyndighetsförklaring på grund av sinnesrubbning föreligger, försöka vederbörandes
närmaste anförvanter ofta förmå honom att själv begära sig under
förmynderskap för att därmed undvika en stötande rättegång. Därest vederbörande
är med om en sådan anordning, åberopas till stöd för ansökningen någon
av de allmänna grunderna i nyssnämnda stadgande av förmynderskapslagen. I
dylik händelse kan, då tillämpning av den nu ifrågasatta bestämmelsen förekommer,
arvingen följaktligen ej styrka arvlåtarens sinnesbeskaffenhet genom
åberopande av beslutet om omyndighetsförklaringen. Man kan därför ej undgå
att uppställa jämväl fordran på bevis om, att sinnesrubbning förelegat. Av
praktiska skäl synes det lämpligt att ej kräva bevis, att sådan rubbning förelåg
redan vid tiden för omyndighetsförklaringen, vilken kan ha skett decennier före
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lai/utstcottets utlåtande Nr 21.
20
nya lagens ikraftträdande. Det bör vara tillfyllest, om arvlåtaren visas ha
varit sinnesrubbad vid ikraftträdandet och därefter intill sin död.
Det måste vidare enligt utskottets mening anses olämpligt, att det ifrågasatta
stadgandet, som är avsett att gälla under en övergångsperiod, för en längre tid
framåt i viss utsträckning sätter den nya lagen ur kraft. Utskottet har därför
såsom en förutsättning för stadgandet upptagit, att arvlåtaren vid den nya lagens
ikraftträdande skall hava fyllt femtio år. En sådan föreskrift står också
i god överensstämmelse med den princip, vara den ifrågavarande regeln grundas
; en arvinge kan nämligen i regel ej anses ha haft skälig förhoppning på att
få ärva, förrän arvlåtaren uppnått en högre ålder.
\tterligare
förslag. Enligt detta skulle arvet i de fall, varom nu är fråga, kunna tillfalla
de genom arvsrättens begränsning uteslutna skyldemännen, hur avlägsen deras
skyldskap med arvlåtaren än vore. Detta kan enligt utskottets mening näppeligen
anses grundat. Härigenom skulle även efter lagens ikraftträdande komma
att kvarstå det missförhållande med uppspårandet av arvingar genom s. k.
släktforskare, som är en följd av den nuvarande obegränsade arvsrätten. Utskottet
har därför ansett, att rätten till arv på grund av den nu förevarande
övergångsbestämmelsen bör omfatta allenast dem av de uteslutna skyldemännen,
som tillhöra tredje parentelen, d. v. s. kusiner och deras avkomlingar.
På grund av vad sålunda anförts, har utskottet ansett, att i förslaget till lag
om införande av lagen om arv bör upptagas ett stadgande av innehåll, att om
arvinge ej finnes jämlikt bestämmelserna i 1—4 kap. av nya lagen, skall vad
äldre lag innehåller om arvsrätt för kusiner och deras avkomlingar lända till
efterrättelse, därest arvlåtaren vid tiden för ikraftträdandet fyllt femtio år och
från nämnda tid intill sin död oavbrutet varit i omyndighet försatt och på grund
av rubbad själsverksamhet oförmögen att göra testamente. Av de valda ordalagen
torde med erforderlig tydlighet framgå, att stadgandet icke berör tillämpligheten
av nya lagens bestämmelser om bland annat förskott å arv och preskription,
vilka följaktligen även i de här avsedda undantagsfallen skola vinna
tillämpning.
Bestämmelsen har ansetts lämpligen böra intagas såsom en ny 4 §. Till följd
härav ha förslagets 4—6 §§ erhållit en annan beteckning.
4 §.
Hänvisningen i förslagets 4 § till 2 kap. 7 och 10 §§ av lagen om arv har
ändrats på grund av att 7 § utgått och 10 § erhållit en ny beteckning.
Förslaget till lag om allmänna arvsfonden.
1 §•
I denna paragraf anges allmänna arvsfondens ändamål vara främjande av
barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden kan på grund härav
lämnas dels för inrättande av barnhem enligt lagen om samhällets barnavård,
dels för andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i nämn
-
30
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
da lag, dels ock för sådana åtgärder till befrämjande av barns och ungdoms
fostran, som icke falla inom den sociala barnavården, exempelvis till utdelande
av studiebidrag. I samband med sitt yttrande över tillskapandet av allmänna
arvsfonden har utskottet förordat, att bidrag ur fonden skall kunna utgå till
det sålunda föreslagna ändamålet. Ur såväl successionsrättsliga som sociala
synpunkter måste det onekligen anses naturligt och riktigt, att arvsfonden
sålunda bidrager till främjande av arvets viktigaste uppgift, nämligen att
sörja för det uppväxande släktet. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej även
andra ändamål böra tillgodoses ur fonden. Särskilt vore det enligt utskottets
mening önskligt, om genom bidrag ur fonden en väl behövlig hjälp kunde beredas
behövande kroniskt sjuka och ålderstigna. Utskottet har därför föreslagit
en utvidgning av fondens ändamål till att omfatta även nämnda synnerligen
behjärtansvärda syften. Genom en sådan utvidgning av Kungl. Maj:ts
valfrihet vinnes även större säkerhet för, att allenast verkligt tvingande behov
komma att tillgodoses.
Förslaget till lag om ändring i 13 kap. gifter m ål sbalkeu.
12 §.
Vid redogörelsen för det föreslagna tillägget till denna paragraf, enligt vilket
den efterlevande maken skall äga att vid bodelning av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte
egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till 3,000 kr., har omnämnts,
att stadgandet ej äger tillämpning, om efter den först avlidne maken finnes
bröstarvinge, som ej jämväl är den efterlevandes avkomling, eller barn utom
äktenskap, som har rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen efter den först avlidne.
Anledningen till detta undantag är, att den intressegemenskap, som
finnes mellan den efterlevande och hans barn med den först avlidne och som
medför att några betänkligheter mot huvudregeln ej behöva resas, ej kan i
nämnda fall antagas regelmässigt vara för handen. Detta undantag är också
enligt utskottets mening väl motiverat. Däremot har utskottet ej kunnat tillstyrka,
att samma undantag skall, i motsats till vad för närvarande gäller, avse
även det fall, som omtalas i första stycket av paragrafen. Den rätt, som där
medges efterlevande maken, att om den egendom, som tillkommer honom, är
ringa, uttaga nödigt bohag, arbetsredskap och andra lösören, bör ej betagas
honom, därför att styvbarn till honom eller utomäktenskapligt barn till den
först avlidne finnes. Med hänsyn härtill har en jämkning av tredje styckets
avfattning företagits.
Förslaget till lag om tillägg till 33 § konkurslagen.
Då enligt utskottets hemställan de paragrafer i 2 kap. av förslaget till lag
om arv, som handla om avskiljande, skola uteslutas, skall såsom en konsekvens
härav ovanstående förslag utgå.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
31
Beträffande övriga i propositionen innefattade förslag har utskottet icke
funnit någon anledning till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga följande
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lag
om arv.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Om skyldeman arvsrätt.
1 §•
Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar
(bröstarvingar).
Arvlåtarens barn tage lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar
träda i dess ställe och tage var gren lika lott.
2 §■
Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av
arvet.
Är fader eller moder död, dele arvlåtarens syskon faderns eller moderns
lott. I avlidet syskons ställe träde dess avkomlingar, och tage var gren lika
lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens
föräldrar, tage denne hela arvet.
Äro halvsyskon efter arvlåtaren, tage de med helsyskon eller deras avkomlingar
del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon,
och äro båda föräldrarna döda, tage arvlåtarens halvsyskon hela arvet.
I avlidet halvsyskons ställe träde dess avkomlingar.
3 §•
Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage
farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var är ve lika lott.
Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn
hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller
32
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte,
hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet
till arvingarna å den andra.
4 §•
Andra skyldeman än ovan sägs äga ej ärva.
2 KAP.
Om makes arvsrätt; så ock om Om makes arvsrätt; så ock om
rätt för den först avlidne makens rätt för den först avlidne makens
arvingar i efterlevande makens arvingar i boet efter den sist
bo. avlidne maken.
1 §•
Yar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfälle kvarlåtenskapen
maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,
syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter
den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda
stadgas.
2 §•
Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild
egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne
annan andel än hälften av makarnas egendom, tage de arvingar efter den
först avlidne, som i 1 § nämnts, samma andel i boet efter den sist avlidne.
Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av
kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken,
varde avdrag härför gjort vid andelens beräkning.
3 §•
Har efterlevande maken genom gåvor
eller eljest, utan tillbörlig hänsyn
till den rätt, som tillkommer den först
avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat
väsentlig minskning av sin egendom,
skall av den lott, som vid efterlevande
makens död tillkommer hans arvingar,
vederlag utgå till arvingarna efter den
först avlidne för vad av minskningen
belöper å deras andel i boet.
Kan vederlag ej utgå, skall gåvan
som mottog gåvan, insåg eller bort inse,
3 §•
Har efterlevande maken genom gåva
eller annan därmed jämförlig handling,
utan tillbörlig hänsyn till den
först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig
minskning av sin egendom,
skall av den lott, som vid efterlevande
makens död tillkommer hans arvingar,
vederlag utgå till arvingarna efter den
först avlidne för vad av minskningen
belöper å deras andel i boet.
eller dess värde återbäras, såframt den,
att den lände arvingarna efter den
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
33
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej anställas, sedan fem år
förflutit från det gåvan mottogs.
4 §.
Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den
först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes
arvingar, såvitt visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande
i arv, gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkovran
bärrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits
av den efterlevande.
Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande, som i 3 § avses,
skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med
ett belopp, motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande
maken.
5 §.
Har efterlevande maken, på sätt i
3 § sägs, uppsåtligen orsakat väsentlig
minskning av sin egendom eller
fara för sådan minskning, förordna
rätten, på ansökan av skyldeman till
den avlidne, som avses i 1 §, att sä
stor del av efterlevande makens behållna
egendom, som vid tiden för ansökningen
belöpte å arvingarna, skall
avskiljas och ställas under vård och
förvaltning av god man, varom förmäles
i lagen om förmynderskap.
Efterlevande maken och de skyldemän
till den först avlidne, som avses
i 1 §, äga ock vinna avskiljande, varom
i första stycket sägs, när de äro
ense däromi. Går maken i nytt gifte,
äge såväl han som skyldeman vinna
avskiljande, om ansökan göres inom
sex månader från äktenskapets ingående.
I fråga om mål angående avskiljande
skall i tillämpliga delar gälla
vad om boskillnadsmål är föreskrivet;
dock skall skyldeman, som ej deltagit
i ansökan om avskiljande, kallas att
inställa sig i stad senast inom en månad
och på landet senast å viss dag
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 1 avd. 15 käft. (Nr 21.) 3
34
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
under det ting, som infaller näst efter
en månad från ansökningen. Anteckningar
om mål angående avskiljande
skola verkställas i den förteckning,
som föres över boskillnadsärenden.
6 §.
Har ej i målet om avskiljande uppteckning
skett av efterlevande makens
tillgångar och skulder, sådana de voro,
då ansökningen om avskiljande
gjordes, skall, sedan till avskiljande
dömts, sådan uppteckning förrättas.
Bouppteckning skall av efterlevande
maken med edsförpliktelse underskrivas
och en avskrift därav till rätten
eller domaren ingivas.
Har avskrift av bouppteckning ej
inkommit inom tre månader från det
förordnande om avskiljande meddelades,
förordne rätten eller domaren magistratsperson,
landsfiskal, rättens betjänt
eller annan lämplig person att
verkställa uppteckningen; och åligge
det efterlevande maken att under edsförpliktelse
redligen uppgiva sina tillgångar
och skulder. Förrättningsmannen
har att till rätten eller domaren
översända en avskrift av bouppteckningen.
Är avskiljande sökt, och har, då ansökningen
gjorts av skyldeman till den
först avlidne, skälig anledning därtill
visats, skall rätten eller domareit, om
efterlevande maken eller skyldeman
det äskar, meddela förordnande om boupptecknings
förrättande, efter vad
förut i denna paragraf är sagt; och
åligge det förrättning smannen att tillställa
efterlevande maken ett exemplar
av bouppteckningen ävensom att till
rätten eller domaren insända en avskrift
därav med underrättelse om da
-
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
35
(Kungl. Maj:ts förslag.)
gen, då efterlevande maken erhållit bouppteckningen.
Riktigheten av upprättad bouppteckning
vare efterlevande maken pliktig
att med ed inför rätten fästa, om
det yrkas av skyldeman efter den
först avlidne eller av borgenär, vilkens
fordran tillkommit före avskiljandet.
7 §.
Då avskiljande sker, skall, såvitt
ej annat följer av bestämmelserna i
detta kapitel, i tillämpliga delar gälla
vad om bodelning är stadgat; dock
äge efterlevande maken ej rätt, varom
i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken
sägs. Avskiljes egendom,
som på grund av inteckning eller eljest
särskilt häftar för gäld, skall
egendom tilldelas efterlevande maken
till täckning allenast för den del av
gälden, för vilken betalning ej kan
erhållas ur egendomen. I avseende å
lotternas utläggning skall vad om makes
giftorätts gods är sagt gälla om
egendom, som under äktenskapet tillhört
make, och, såvitt angår den efterlevande,
jämväl om egendom, som av
honom förvärvats efter den först avlidnes
frånfälle.
Sedan avskiljandet skett, må den
däröver upprättade handlingen ingivas
till rätten; och skall anmälan om ingivandet
och dagen därför ofördröjligen
göras till äktenskapsregistret
samt kungörelse införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten.
8 §.
Efterlevande maken äge under sin
livstid uppbära den avskilda egendomens
avkastning. Ben avskilda egendomen
må ock, såvitt det av rätten
(Utskottets förslag.)
36
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
prövas erforderligt, användas till skäligt
underhåll för efterlevande maken;
vid dennes död skall ersättning dock
utgå, såvitt kvarlåtenskapen lämnar
tillgång därtill.
Avskild egendom må ej utmätas för
efterlevande makens gäld, med mindre
egendomen på grund av inteckning eller
eljest särskilt häftar därför.
Avträdes efterlevande makens bo
till konkurs på grund av ansökan, som
gjorts inom ett år från det den över
avskiljandet upprättade handlingen ingavs
till rätten, skall, om den avskilda
egendomens värde i märklig mån översteg
vad som rätteligen tillkom arvingarna
efter den först avlidne, rättelse
på talan av konkursboet ske efter
vad i konkurslagen sägs.
Vid efterlevande makens död skall
den avskilda egendomen eller vad som
trätt i stället för sådan egendom tillfalla
de arvingar efter den först avlidne,
som i 1 § nämnts. Skulle de
skyldemän till honom, som där avses,
avlida före efterlevande maken, gånge
avskiljandet åter.
Har förordnande om avskiljande ej Vid delningen av boet efter den sist
meddelats, och skall förty vid efterlevan- avlidne maken äge vardera makens arde
makens död delning enligt 1—i §§ vingar på sin lott bekomma egendom,
ske, äge vardera makens arvingar på som under äktenskapet tillhört den
sin lott bekomma egendom, som under maken, och den sist avlidnes arvingar
äktenskapet tillhört den maken, och jämväl egendom, som sedermera förden
sist avlidnes arvingar jämväl egen- värvats av denne. Fastighet må, även
dom, som sedermera förvärvats av om den i värde överstiger vad å lotten
denne. Fastighet må, även om den i belöper, uttagas, om penningar lämnas
värde överstiger vad å lotten belöper, till fyllnad av andra sidans lott.
uttagas, om penningar lämnas till fyllnad
av andra sidans lott.
9 §.
10 §.
5 §.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
37
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om
bodelning är stadgat.
I avseende å dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld skall
vad om arvinge är stadgat äga tillämpning jämväl å arvinge efter den
först avlidne.
6 §■
Har efterlevande maken gått i nytt
gifte, skall vid hans död delning enligt
detta kapitel av hans behållna
giftorättsgods och enskilda egendom
äga rum, innan bodelning må förrättas.
11 §.
Har efterlevande maken gått i nytt
gifte, skall vid hans död delning enligt
1—4 §§ av hans behållna giftorättsgods
och enskilda egendom äga
rum, innan bodelning må förrättas.
Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och
hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens
behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas
egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes
arvingar.
Yad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken
i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han,
till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit
egendom utöver vad förut tillkom honom.
12 §.
Om efterlevande maken jämlikt 13
kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma
hela kvarlåtenskapen vid bodelning
efter den först avlidne, skall vad
ovan är stadgat om rätt för dennes
arvingar i efterlevande makens ho ej
gälla.
7 §■
Om efterlevande maken jämlikt 13
kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma
hela kvarlåtenskapen vid bodelning
efter den först avlidne, skall vad
ovan är stadgat om rätt för dennes
arvingar i boet efter den sist avlidne
maken ej gälla.
13 §. 8 §.
Yad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej
äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad
levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet
makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas,
som hade återgång skett.
38
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
U §. 9 §.
Har i fall, som avses i 1 §, arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande
maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden, sedan
viss egendom eller visst belopp utgått, samt tillika bestämt, att efter makens
död annan skall efterträda honom i rätten därtill, äge vad ovan är stadgat
motsvarande tillämpning, såframt ej i testamentet annorlunda föreskrivits.
3 KAP.
Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om
arvsrätt efter sådant barn.
1 §•
Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar tage arv efter barnets moder
och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig
börd.
2 §•
År barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet
skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,
tage barnet arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av
äktenskaplig börd. I andra fall njute barnet och fadern ej arvsrätt efter
varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt rum.
Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, tage dess avkomlingar
arv efter honom och han efter dem, på sätt i 1 kap. är stadgat.
3 §■
Förklaring, varom i 2 § sägs, skall
avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling, där barnet är
kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller notarius
publicus eller ock i skriftlig, av två
personer bevittnad handling, som företetts
inför barnavårdsmannen eller
barnavårdsnämnden. Förklaringen må
givas jämväl före barnets födelse. Har
barnet uppnått myndig ålder, vare förklaringen
ej gällande, med mindre den
godkänts av barnet i den ordning,
varom nyss är sagt.
3 §■
Förklaring, varom i 2 § sägs, skall
avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling, där barnet är
kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller notarius
publicus eller ock i skriftlig, av två
personer bevittnad handling, som företetts
inför barnavårdsmannen eller
barnavårdsnämnden. Förklaringen må
givas jämväl före barnets födelse. Har
barnet fyllt aderton år, vare förklaringen
ej gällande, med mindre den
godkänts av barnet i den ordning,
varom nyss är sagt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
39
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
4 KAP.
Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn.
1 §•
Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten,
dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång
i sin laglott.
År adoptivbarn dött, tage dess avkomlingar den del av arvet, som skolat
tillkomma adoptivbarnet.
2 §•
Utan hinder av adoptionen äge adoptivbarnet och dess skyldemän rätt till
arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad nedan sägs.
3 §•
Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter
adoptant, och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge, äge, där barnet
var adopterat av makar och en av dem lever, denne samt eljest adoptants
avkomlingar rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv efter barnet
till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit
efter adoptanten. Har adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av
adoptant, och lever adoptanten vid adoptivbarnets död, äge han sådan rätt
till arv, varom i första punkten sägs. Är han död, skall vad där är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
4 §•
Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad skyldeman, tage adoptanten, utöver
det arv, som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl kvarlåtenskapen
i övrigt. Yar barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av
dem död, tage den andre hans lott.
5 §•
Yad i 3 och 4 §§ är stadgat lände ej till inskränkning i den arvsrätt, som
lagligen tillkommer adoptivbarnets make, men vid dennes död äge adoptant
eller adoptants avkomlingar, i den ordning, som i 3 § sägs, taga så stor del
av den på adoptivbarnet belöpande lotten i boet, som i värde motsvarar vad
det bekommit från adoptant i arv, gåva eller testamente. Bestämmelserna
i 2 kap. skola, där de äro tillämpliga, på motsvarande sätt gälla.
6 §•
Äger vid* adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants avkomlingar
rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § är stadgat,
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
skall, om egendom finnes i behåll, som adoptivbarnet erhållit från adoptant
i arv, gåva eller testamente, beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller
adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde, egendomen då äger.
Finnes sådan egendom ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid
mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp.
Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delning av kvarlåtenskapen
efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma sådan egendom,
som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente.
5 KAP.
Om allmänna arvsfondens rätt till arv.
1 §■
Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle arvet en
fond, benämnd allmänna arvsfonden.
2 §■
Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock
får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen
besluta, att klander ej skall äga rum.
3 §•
Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till
arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.
4 §•
Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om
fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.
6 KAP.
Om förskott å arv.
1 §•
Yad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas
å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna
måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan arvinge,
skall avräkning ske, allenast om detta stadgats eller på grund av
omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.
År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givat av enderas
giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
41
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
efter den först avlidne. För återstoden skall avräkning verkställas å arvet
efter andra maken.
2 §■
Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning,
skola ej avräknas å dess arv, såvitt den, som vidkänts kostnaden, därmed
endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.
Ej heller skall avräkning äga rum Ej heller skall å bröstarvinges arv
för sedvanliga skänker, vilkas värde avräkning äga rum för sedvanliga
icke står i missförhållande till giva- skänker, vilkas värde icke står i missrens
villkor. förhållande till givarens villkor.
3 §•
Avräkning av förskott å arv skall ske efter egendomens värde vid mottagandet,
såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.
4 §•
Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott,
vare han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom
trätfats, då förskottet gavs.
5 §•
Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen
före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning
ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.
6 §•
Har arvinge, som mottagit förskott, avlidit före arvlåtaren, vare förskottstagarens
avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter.
Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit
förskott, vare, där han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar,
som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga
att avräkna förskottet å sina arvslotter, dock tage de ej mindre del i
kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.
7 §•
Vad make av sitt giftorättsgods givit
styvbarn eller dess avkomling skall
avräknas å mottagarens arv efter andra
maken, såframt icke annat föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna
måste antagas hava varit
avsett. Med samma förbehåll skall vad
7 §■
Vad make av sitt giftorättsgods givit
styvbarn eller dess avkomling skall
avräknas å mottagarens arv efter andra
maken, såframt icke annat föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna
måste antagas hava varit
avsett. Med samma förbehåll skall vad
42
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
efterlevande make givit sådan arvinge
eller testamentstagare, som enligt 2
kap. 1 eller 14 § äger taga del i efterlevande
makens bo, avräknas å mottagarens
lott däri. Bestämmelserna i
2—6 §§ skola även i dessa fall tilllämpas.
efterlevande make givit sådan arvinge
eller testamentstagare, som enligt 2
kap. 1 eller 9 § äger taga del i efterlevande
makens bo, avräknas å mottagarens
lott däri. Bestämmelserna i
2—6 §§ skola även i dessa fall tilllämpas.
8 §■
Yad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande
tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.
7 KAP.
Om laglott.
Hälften av den arvslott, som enligt lag
laglott.
2 §•
tillkommer bröstarvinge, vare hans
Bröstarvinge vare pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren
mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente,
såframt icke annat föranledes av detta.
3 §•
För utfående av laglott äge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.
Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, nedsättning
ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande
till bröstarvinge, till den del därav, som han ej är pliktig avräkna å
sin laglott.
4 §•
Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter
eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente,
skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga
motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl däremot äro; och skall vid
nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras
eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens
beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt, som i första stycket
avses, skall han anhängiggöra sin talan inom ett år från det bouppteckning
efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
43
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
5 §•
Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst
eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande
dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga
över den, äge bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott
i egendom, varöver han äger fritt förfoga.
6 §•
Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur
kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges
laglott.
Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag
stadgas i 8 kap.
7 §•
Vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge, skall äga motsvarande
tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.
Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, varde dennes laglott så beräknad,
som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.
8 KAP.
Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.
1 §•
Lämnar arvlåtaren efter sig barn,
vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes
njuta uppehälle och utbildning efter
vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, äge barnet, innan arv
eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen
bekomma bidrag till underhållet
med ett belopp en gång för
alla. Hava flera barn denna rätt och
förslår ej kvarlåtenskapen till deras
underhåll, skall sådan jämkning dem
emellan ske, som med hänsyn till deras
behov och förhållandena i övrigt
finnes skäligt.
Lämnar arvlåtaren efter sig barn,
vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes
njuta uppehälle och utbildning efter
vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, äge barnet, innan arv
eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen
bekomma bidrag till underhållet
med ett belopp en gång för
alla, dock ej för tiden efter det barnet
fyllt tjuguett år. Hava flera barn denna
rätt och förslår ej kvarlåtenskapen
till deras underhåll, skall sådan jämkning
dem emellan ske, som med hänsyn
till deras behov och förhållandena i
övrigt finnes skäligt.
Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges
arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur
44
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller
till fullgörande av underhållsplikt.
2 §■
Har arvlåtaren genom testamente förordnat, att barn, som i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla
underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes
njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider
eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång
i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förordnandet,
att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande
högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå laglotten,
om han för bidraget ställer säkerhet, som av den underhållsberättigade
eller av rätten godkännes.
Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.
3 §•
Har någon erhållit egendom i testamente av den, som efterlämnat barn,
som i 2 § avses, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande
högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen
ej till honom utgivas, med mindre säkerhet, som av den underhållsberättigade
eller av rätten godkännes, blivit ställd för underhållsbidraget. År
testamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom, som
överstiger hans arvslott.
4 §•
Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på
sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag
till barn, som i 1 eller 2 § avses, beträffande gåvan och gåvotagaren
vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga
motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den
mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas
för dess värde.
5 §.
Bäcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn, som i 1 §
avses, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott
eller eljest såsom gåva, pliktig, ändå att fall ej är för handen, varom i 4 §
sägs, att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet;
dock äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens
vållande gått förlorad. Av det belopp, som sålunda skall utgivas, äge barnet
årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid, som
återstår för dess uppfostran, och omständigheterna i övrigt får anses belöpa
å det året.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
45
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga
skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare
vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han
skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande
av underhållsplikt.
6 §•
Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda
tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas
under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap.
7 §•
När väsentligen ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna, att
underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller
upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt
det belastar bröstarvinges laglott.
8 §.
Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas
senast vid skiftet.
Vill någon göra gällande rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 §,
framställe anspråk enligt 3 § inom ett år efter det testamente, varom där
sägs, blivit honom delgivet och enligt 4 eller 5 § inom samma tid från det
bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till
talan förlorad.
9 §•
Yad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å
rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt
efter honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana
barn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.
9 KAP.
Om preskription av rätt till arv.
1 §•
Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den
döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin
vård, och läte rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder
kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter
den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin
rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i
tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4G
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
2 §•
Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat
arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd
arvinge är berättigad till arvet, läte rätten på anmälan av den, som bar boet
i sin vård, eller då förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna
ofördröjligen intaga kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning
till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från
den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock
gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge efter den döde
men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.
3 §•
Arvinge, som ej enligt vad i l eller 2 § stadgas har att göra sin rätt till
arv gällande inom tid, varom där sägs, göre det inom tio år från arvlåtarens
död.
4 §•
Undandrager sig arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk
på arvet, äge rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom ett år
från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad
avskrift.
Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av
någon, som är berättigad till arvet, ifall arvingen försummar att bevara sin
rätt.
5 §•
Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han
anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt,
eller hos var arvinge, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos
den, som sitter i kvar låtenskap en. Anmälan må ock göras hos rätten eller
på landet hos domaren.
Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller
domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som
gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten
underrättelse översändas till övriga arvingar, vilkas namn och vistelseort äro
npptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten.
6 §•
Har arvinge icke inom tid, som i 1—4 §§ är för varje fall stadgad, tillträtt
arvet eller anmält anspråk därpå efter vad i 5 § sägs, have han förlorat
rätten därtill.
7 §•
Arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle
varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren.
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
47
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
8 §•
Äger i fall, som i 2 kap. 1 § avses, arvinge till den först avlidne maken
taga del i den efterlevandes bo, är hans rätt underkastad preskription, som
vore han dennes arvinge.
9 §■
Närmare bestämmelser om kungörelse, varom i 1 och 2 §§ stadgas, meddelas
av Konungen.
10 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död;
dock må barn, som dessförinnan är avlat, taga arv, om det sedermera födes
med liv. År fråga om rätt till del i efterlevande makes bo efter vad i 2
kap. sägs, skall hänsyn tagas till tiden för dennes död.
2 §.
År arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis
ej förebringas därom, att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras,
som om han icke överlevat denne.
3 §•
Ej må någon ärva den, som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt
om livet.
Dräper man sålunda någon, som skolat ärva, äge ej bättre rätt till arv
än om den dräpte levat.
Yad nu om dråpare är sagt, galle ock den, vilken haft sådan del i brottet,
som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs.
4 §•
Arv, som någon jämlikt 3 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle
varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren.
5 §•
Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. För medborgare
i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen
eller ock måste å arvet vidkännas större avdrag än denne, skall dock motsvarande
inskränkning gälla här i riket, såVitt Konungen det förordnar.
48
Första lagutslcottets utlåtande Nr SI.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
Lag
angående införande av lagen om arv.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Den nu antagna lagen om arv skall jämte vad här nedan stadgas lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1929.
Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag
fortfarande äga tillämpning.
2 §•
Genom nya lagen upphävas:
1—7 kap., 12 kap. 9 och 10 §§, 14 och 15 kap. samt 17 kap. 7 § ärvdabalken;
lagen
den It juni 1920 om makes arvsrätt;
12 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap;
14, 15, 16 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption;
§§ 1, 2 och 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente
givas må, så ock om gåva av fast egendom;
tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.
3 §.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stäUet tillämpas.
^ §■
Finnes ej arvinge jämlikt bestämmelserna
i 1—4 kap. av nya lagen,
skall vad äldre lag innehåller om arvsrätt
för kusiner och deras avkomlingar
lända till efterrättelse, därest arvlåtaren
vid tiden för ikraftträdandet fyllt femtio
år samt från nämnda tid intill sin död
oavbrutet varit i omyndighet försatt och
på grund av rubbad själsverksamhet
oförmögen att göra testamente.
Forsta lagutskottets utlåtande Nr SI.
49
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
4 §■
Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen
har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat
I fall, då äldre giftermålsbalken
gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,
skall vad i 2 kap. 7 och
10 §§ nya lagen stadgas om egendom,
som under äktenskapet tillhört
make, äga motsvarande tillämpning i
avseende å egendom, som tillhört make
enskilt, så ock i avseende å samfälld
egendom, som i boet införts av make
eller under äktenskapet tillfallit make
i arv, testamente eller gåva.
5 §.
Ilar äldre giftermålsbalken gällt i
landen, skall vad i 6 kap. 1 § andra
ning för förskott å arv, som givits a\
lämpning i avseende å förskott å arv,
5 §.
skola ej äga tillämpning å den, som
äktenskap ej kommit till stånd.
I fall, då äldre giftermålsbalken
gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,
skall vad i 2 kap. 5 §
nya lagen stadgas om egendom, som
under äktenskapet tillhört make, äga
motsvarande tillämpning i avseende å
egendom, som tillhört make enskilt,
så ock i avseende å samfälld egendom,
som i boet införts av make eller under
äktenskapet tillfallit make i arv, testamente
eller gåva.
6 §.
fråga om makars förmögenhetsförhålstycket
nya lagen stadgas om avräkgiftorättsgods,
äga motsvarande tillsom
givits av samfälld egendom.
6 §■ ? §■
Yad i 8 kap. 5 § nya lagen föreskrives om skyldighet för bröstarvinge,
som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva, att utgiva underhållsbidrag,
skall ej äga tillämpning i fråga om egendom, som givits innan
nya lagen trätt i kraft, ändå att arvfallet inträffat först därefter. Beträffande
skyldighet för den, som före nya lagens ikraftträdande i gåva mottagit
fast egendom, att utgiva underhållsbidrag, skall äldre lag fortfarande
lända till efterrättelse.
Lag
om allmänna arvsfonden.
Härigenom förordnas som följer:
1 §• 1 §■
Den egendom, som i arv tillfaller Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom, allmänna arvsfonden, så ock egendom,
Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 9 sand. 1 avd. 15 käft. (Nr SI.) 4
50
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
som må tillfalla fonden genom gåva
eller testamente, skall utan sammanblandning
med andra medel förvaltas
av statskontoret såsom en särskild
fond för främjande av barns och ungdoms
vård och fostran.
som må tillfalla fonden genom gåva
eller testamente, skall utan sammanblandning
med andra medel förvaltas
av statskontoret såsom en särskild
fond för främjande av barns och ungdoms
vård och fostran samt till vård
av behövande kroniskt sjuka och ålderstigna.
influtit, skall vid årets utgång en
jämte årets avkastning från
Av medel, som under ett räkenskapsår
tredjedel läggas till fonden. Återstoden skall
och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.
2 §■
Understöd ur fonden utdelas av Konungen.
Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller
kommun.
Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas
till fonden.
3 §•
Fondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och
äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden.
Behörig att för fonden mottaga delgivning av testamente vare jämväl Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist.
4 §•
Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,
om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives,
och anledning till klander ej heller eljest föreligger. I annat fall har ämbetet
att i god tid före klandertidens utgång jamte eget utlåtande underställa
ärendet Konungens prövning.
5 §•
Vill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås,
ingive sin till Konungen ställda ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, där den döde senast haft sitt hemvist; och åligge det befallningshavanden
att, efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet
insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har
att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till Konungen.
6 §•
År villkor fästat vid testamente eller gåva till fonden, ankomme å Konungen
att besluta, huruvida testamentet eller gåvan skall mottagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Öl
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
7 §•
Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden, skall det hos
rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan
anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, utredningsman i boet.
Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.
Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutredningsmannen
behörigen fullgör sina skyldigheter.
8 §•
Egendom, som i arv tillfallit fonden, skall av boutredningsmannen försäljas
å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning
från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas
allenast i den mån de ej kunna indrivas.
Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld.
Såframt anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes
egendom till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för
skadan.
För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra
och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.
9 §.
Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är
stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla
skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader.
10 §.
Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller testamente
tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja
egendomen, såframt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt
föreskrivits, och skall i avseende å honom i tillämpliga delar gälla vad i
7—9 §§ om boutredningsman är stadgat.
11 §•
Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av
god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit fonden, vare gode
mannen pliktig fullgöra vad enligt 8 § första stycket åligger boutredningsman.
12 §.
Fonden tillkommande medel skola överlämnas till statskontoret. Redovisning,
som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för förvaltning
av egendom, vilken tillkommer fonden, mottages och granskas av kammarad
vokatfiskalsämbetet.
52
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
13 §■
De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag kunna finnas
erforderliga, meddelas av Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.
Härigenom förordnas, dels att i 13 kap. giftermålsbalken skall införas en
ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 11 a §, dels ock
att 12 § i nämnda kapitel skall hava följande ändrade lydelse:
11 a §.
Då vid makes död förskott å arv, som givits av endera makens giftorättsgods,
skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den
lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller,
om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av
förskottet. I fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt
rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delningen ökas med
ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen.
12 §■
Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid
tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods
uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som
erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas
lott skulle lida inskränkning.
Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma
egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt
tillhöra honom, uppgår till tretusen kronor.
Vad nu är stadgat äge dock ej till- Vad i andra stycket sägs äge dock
lämpning, om efter den döde finnes
bröstarvinge, som ej jämväl är efter
-
ej tillämpning, om efter den döde finnes
bröstarvinge, som ej jämväl är
levande makens avkomling, eller barn efterlevande makens avkomling, eller
utom äktenskap, som har rätt till under- barn utom äktenskap, som har rätt till
hållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen
honom.
efter honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr %i.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall, där äktenskap
blivit genom makes död upplöst efter nämnda dag, äga tillämpning, ändå att
äktenskapet blivit ingånget, innan nya lagen trätt i kraft.
Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
skall vad i 11 a § stadgas om förskott, som givits av giftorättsgods, äga
motsvarande tillämpning i avseende å förskott, som givits av samfälld egendom,
och bestämmelsen i 12 § om rätt att bekomma egendom av makarnas
giftorättsgods gälla samfällda boet.
Lag
om ändring i vissa delar av ärvdabalkeu.
Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 1 § ärvdabalken, vilket lagrum senast
ändrats genom lag den 11 juni 1920 (nr 412), skall hava den nya lydelse, som
nedan angives, dels att till 17 kap. 6 § ärvdabalken, vilket lagrum likaledes
undergått ändring genom sistnämnda lag, skall fogas ett andra stycke av
nedan angivna innehåll:
9 KAP.
1 §•
När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt uppgiva
och låta noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fast,
sådant det vid dödstimman var, med alla skrifter och handlingar, fordringar
och gäld, i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro;
skrive ock samma uppteckning under, där den gälla skall, med edlig förpliktelse,
att ej något med vilja och vetskap är dolt och utelämnat, utan allt
riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den med ed besanna.
Därest till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad
ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upptecknas,
med mindre efter honom äro arvingar eller testamentstagare, som
enligt vad i 2 kap. av lagen om arv stadgas äga vid den efterlevande makens
död taga andel i boet; och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av
hemskillnad levde åtskilda, den efterlevande maken ej pliktig att om uppteckningen
draga försorg. Inträffar fall, som sist är sagt, eller lever ej man
eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till uppteckning,
eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteckningen
under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller
är egendomen fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
är, borgmästare och råd nämna två eller flera redliga män, som egendomen
uppteckna och värdera. Lyder boet under annan domstol, eller är egendomen
fastighet å landet; då äga stärbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa
förstånd uppteckningen och värderingen förrätta. Hade efterlevande make
sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende av gode män
för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående bouppteckning
efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga
motsvarande tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill
den de helst själva vilja.
17 KAP.
6 §•
Testamente —--------------giftorättsgods.
Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag tillfalla
den först avlidnes arvingar, må testamente efter den sist avlidne tagas
allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
angående ändring i förordningen den 18 september 1862 (nr 42), huru
gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.
Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 18 september 1862, huru
gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skall tilläggas en paragraf
av nedan angivet innehåll och betecknad såsom § 82, dels ock att
§ 22 i nämnda förordning skall hava följande ändrade lydelse:
§ 22.
Försummar förmyndare eller god man att stärbhusdelägares rätt till befrielse
från gäld i död mans bo bevaka, svare själv för den gäld, som ej
kan utgå av vad den stärbhusdelägaren i boet äger.
§ 32.
Vad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för
arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld,
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
55
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
så ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där
avses, svara för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om allmänna
arvsfonden.
Har gäld efter den döda yppats, efter det penningmedel, som på grund
av arv tillkomma allmänna arvsfonden, överlämnats till fonden, vare fonden
skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad
fonden sålunda mottagit jämte ränta därå.
Allmänna arvsfonden vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4
sägs, uppsäga gäld, som där avses. Yad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde
av avträdd egendom galle ej i fråga om fonden.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om
adoption.
Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall
hava följande ändrade lydelse:
I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava någon
verkan på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.
I fråga om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn är
särskilt stadgat.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om
barn utom äktenskap.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom
äktenskap, vilket lagrum ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 327), skall
i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:
56
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
Barn--------------------ogift.
Fadern----- — --------—----—----år.
År-------------—--------sagd.
Med trolovnings barn förstås barn, som är avlat i trolovning, eller vars
föräldrar efter dess avlelse ingått trolovning med varandra; och skall, ändå
att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade, att
äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, barnet
anses såsom trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmynderskap.
Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om
förmynderskap skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad
såsom 4 a §, dels att 4 § i nämnda kapitel skall hava den ändrade
lydelse, som nedan angives, dels att till 9 § i samma kapitel skall fogas ett
nytt stycke av nedan angivet innehåll, dels ock att 12 kap. 19 § samma
lag skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:
11 KAP.
4 §•
Är, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare å okänd ort
eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten
anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan
sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den
bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet.
Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som
före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad
till arvet, eller tinnes kännedom om arvinge efter den döde men
saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad
i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.
Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,
skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
4 a §.
Skall enligt vad särskilt stadgas egendom ställas under vård och förvaltning
av god man, som avses i denna lag, nämne rätten god man att vårda
och förvalta egendomen samt, såvitt egendomen rörer, företräda den, från
vars förvaltning densamma blivit undantagen.
9 §•
God---------—--------egendomen.
Förteckning —--— — — — — — — — -—• — — — förmyndaren.
Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av
god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden,
galle i fråga om egendomens försäljning vad i lagen om allmänna arvsfonden
är stadgat.
12 KAP.
19 §.
Fråga — — — — — -— — — — — — — — — — — — — inskrivas.
God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § tredje stycket sägs, skall förordnas
av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, har egendom
eller eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad
i 11 kap. 4 § första eller andra stycket stadgas, ankomme det på den rätt,
varunder den dödes bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga
om entledigande av god man, ankomme ärendet på den rätt, där godmanskapet
är inskrivet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
om tillägg till 33 § konkurslageii.
Härigenom förordnas, att till 33 §
konkurslagen skall fogas ett tredje
stycke av följande lydelse:
Översteg vid avskiljande enligt 2
kap. i lagen om arv den avskilda
egendomens värde i märklig mån vad
som rätteligen tillkom arvingarna ef
-
58
Första lagutslcottets utlåtande Nr SI.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
ter den först avlidne maken, skall, om
den rörande avskiljandet upprättade
handling ej ingivits till rätten tidigare
än ett år, innan ansökan om efterlevande
makens försättande i konkurs
gjordes, på talan av konkursboet
återbäras egendom, motsvarande överskottet.
Denna lag skall träda i kraft den 1
januari 1929.
Lag
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket
lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 334), skall i nedan
angivna del hava följande nya lydelse:
1 §•
över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:
ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i
sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan
rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);
ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten,
som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen
om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles
i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).
För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och
tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskap^protokollet:
namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,
ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet
blivit infört i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
59
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
och i bouppteckningsprotokollet, såvitt angår avhandlingar om lösöreköp:
namnet å den person ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet:
den dödes namn. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet
tecknas å brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av
bouppteckning efter arvlåtaren.
Vid — — — — — — — — — — — — — — — — .— — — — drives.
Hos — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — infört.
Har — — —--------—------— anmärkt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
B) att de i anledning av förevarande proposition väckta
motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade genom
utskottets hemställan under A), icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 mars 1928.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala*, Borell,
Schlyter, Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult och Georg Dahl*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Leo, Jansson
i Edsbäcken, Karlsson i Vätö, Johansson i Brånalt, Johanson i Huskvarna och
Sjögren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
vidkommande utskottets hemställan i dess helhet:
1) av herr Georg Dahl, som yrkat, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition med förslag till lag om arv m. m.
2) av herrar Borell, Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult, af Ekenstam
och Johansson i Brånalt, vilka anfört:
»Det föreliggande förslaget till lag om arv innefattar en synnerligen avsevärd
begränsning av arvsrätten (1 kap.). Under det att enligt nu gällande lag
60
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
arvsrätten är fullkomligt obegränsad, så att även den avlägsnaste skyldeman är
arvsberättigad, om ingen närmare finnes, kommer enligt det av utskottet i
denna del tillstyrkta förslaget arvsrätt på grund av skyldskap att medgivas
endast en mindre krets av skyldeman, nämligen bröstarvingar, föräldrar, syskon
och deras avkomlingar, farföräldrar, morföräldrar och föräldrars syskon.
Till stöd för denna starka begränsning av arvsrätten har särskilt framhållits,
att grunden för arvsrätten är att söka icke enbart i blodsbandet utan fastmera
i den på blodsbandet vilande ekonomiska och sociala samhörigheten mellan
arvlåtare och arvinge, så att arvsrätt bör förekomma endast då en sådan samhörighet
kan antagas regelmässigt förefinnas. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida tillräcklig anledning förefinnes att lägga så avgörande vikt vid sistnämnda
förhållande, att skyldeman berövas arvsrätt i de fall, då samhörighet
i angivna hänseenden icke kan antagas föreligga. Man bryter därigenom en i
vårt land sedan århundraden gällande rättsuppfattning för en annan och mera
restriktiv, som leder till, att en mängd arv komma att frångå släkten och tillföras
det allmänna. Härvid må särskilt erinras, att i förslaget uttryckligen
betonas, att arvsrättens begränsning icke bör föranledas av fiskaliska skäl.
Det är visserligen sant, att under tidernas lopp släkten i viss mån förlorat sin
betydelse såsom sammanhållande faktor släktmedlemmarna emellan, men ännu
består hos vårt folk en stark släktgemenskap, vilken i synnerhet torde göra
sig gällande på landsbygden. Sammanhållningen inom släkten är otvivelaktigt
av betydelse även för samhället och bör sålunda icke av staten motverkas.
Emellertid är den starka begränsning av arvsrätten, som nu ifrågasättes, utan
tvivel ägnad att inverka ofördelaktigt i nu ifrågavarande avseende.
Även om man emellertid vid avgörande av frågan om arvsrättens begränsning
skulle godtaga den principiella uppfattning om grunden för nämnda
rätt, som i förslaget angives, hysa vi dock den bestämda uppfattningen, att
förslaget även med denna utgångspunkt går alldeles för långt, då enligt detsamma
kusinerna berövas arvsrätt. Såsom redan förut antytts, råder i vårt
land och särskilt å dess landsbygd otvivelaktigt i mycket stor utsträckning eu
stark känsla av ekonomisk och social samhörighet mellan kusiner. Till stöd
härför må åberopas, att verkställda utredningar synas giva vid handen, att i
fall, då kusiner varit de närmaste arvingarna, arvet även gått till dem i ej
mindre än omkring 50 % av fallen. Vad särskilt angår förhållandena å landsbygden
förekommer det ofta, att kusiner gemensamt äga fast egendom. Ett
borttagande av arvsrätten för kusiner skulle lätt åstadkomma en icke önskvärd
sönderbrytning av sådan egendomsgemenskap. Mot arvsrätt för kusiner har
även anförts, att en sådan skulle medföra en olämplig pulvrisering av arvet.
Härutinnan må framhållas, att även arv till barn och andra närmare arvingar
än kusiner ofta kommer att medföra en stark uppdelning av arvet. Eör övrigt
torde de arvsbelopp, som tillfalla kusiner, även då beloppen ej äro så stora,
kunna komma till god nytta och hjälp för arvingen, som kanske ofta befinner
sig i mindre ekonomiska villkor.
De i förslaget åberopade svårigheterna att uppspåra avlägsnare skyldeman
torde uti ifrågavarande hänseende ej få tillerkännas någon avgörande bety
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(il
delse, och dessa svårigheter förminskas för övrigt i väsentlig mån genom de
föreslagna bestämmelserna om kungörande och preskription.
Intet land, frånsett Sovjet-Ryssland, har så stark begränsning av arvsrätten,
som den nu föreslagna. I Tyskland är arvsrätten fullkomligt obegränsad,
vilket åtminstone ännu är fallet även i Finland. I vårt södra grannland,
Danmark, åtnjutes arvsrätt till och med femte parentelen. Den norska arvslagen,
som ej är äldre än från år 1916, drager gränsen så, att skyldeman å
sidolinjen, med undantag av den första, ärva till och med femte led, varigenom
åtskilliga skyldeman, som stå längre från arvlåtaren än kusiner, erhålla arvsrätt.
Även om hos oss kusinerna, vilka ju befinna sig i tredje parentelen,
bibehållas vid sin arvsrätt men förslaget i övrigt antages, komma vi fortfarande
att vara det land, som beträffande arvsrättens begränsning går längre
än något annat land än Sovjet-Ryssland.
Då vi icke kunnat biträda utskottets förslag med avseende å arvsrättens
begränsning, hava vi inom utskottet yrkat sådan ändring av förslaget, att även
kusiner tillerkännas arvsrätt. Härvid vilja vi dock framhålla, att det är med
stor tvekan vi varit beredda att gå så långt i begränsning av arvsrätten, att
ej åtminstone alla arvingar inom tredje parentelen erhålla arvsrätt. Vi föreslå
således viss ändring av 3 § i 1 kap. av lagen om arv.
1 5 kap. av förslaget till lag om arv föreslås bildandet av en allmän arvsfond,
och skall enligt förslaget, då arvinge ej finnes jämlikt i arvslagen givna
bestämmelser, arvet tillfalla denna fond. Beträffande förvaltningen av fonden
och disponerandet av densammas medel givas bestämmelser i den föreslagna
lagen om allmänna arvsfonden.
På sätt utskottsmajoriteten anför är det otvivelaktigt en riktig princip, att
statsinkomster i allmänhet icke böra anslås till vissa på förhand bestämda ändamål.
De skäl, som angivits för att i strid mot nämnda princip för ifrågavarande
ändamål upplägga en särskild fond, synas oss icke bärande. I varje
fall torde närmare erfarenhet om storleken av de arvsmedel, som enligt den
nya lagstiftningen kunna komma att tillfalla det allmänna, böra avvaktas.
Vi anse således att, åtminstone tillsvidare, ifrågavarande medel, på sätt sker
i fråga om nu inflytande danaarvsmedel, böra ingå direkt till statskassan.
Däremot synas oss skäl föreligga för meddelande av särskilda bestämmelser
rörande dessa medels förvaltning och i samband därmed stående ämnen. I
enlighet härmed föreslå vi ändringar beträffande sistnämnda kap. och särskilda
lag.
2 kap. av den föreslagna lagen om arv innehåller bestämmelser om makes
arvsrätt samt om rätt för den först avlidne makens arvingar i efterlevande
makens bo.
1734 års lag inrymde icke arvsrätt för efterlevande make. Därest makar
icke efterlämnade arvingar i rätt nedstigande led och icke genom testamente
annorledes förordnat, tillföll vid den först avlidne makens död dennes lott i
boet de närmaste arvingarna. Den efterlevande nödgades alltså åt den avlidne
makens släktingar avstå hälften av den egendom, som utgjort grundvalen
för makarnas ekonomiska ställning. Att, åtminstone då boets behållning
62
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
var jämförelsevis ringa, detta ofta medförde avsevärda svårigheter för den
efterlevande är uppenbart, och stötande framstår en sådan klyvning av boet
särskilt i de fall, då egendomen införts däri av den efterlevande eller egendomen
tillkommit genom makarnas gemensamma arbete under äktenskapet.
Genom lagen den 20 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande
make sådan rätt, när den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn
eller dess avkomling. Arvsrätten avser halva kvarlåtenskapen, när efter
den döde finnas skyldemän tillhörande andra parentelen d. v. s. fader, moder,
syskon eller dess avkomlingar, samt i andra fall hela kvarlåtenskapen. I förstnämnda
fall tager således den efterlevande hälften av boet på grund av giftorätt
och en fjärdedel på grund av arv. Den återstående fjärdedelen tillfaller
dem av nämnda skyldemän till den först avlidne, som enligt arvsordningen äro
närmast berättigade till arv efter honom. Med bibehållande i viss omfattning
av den avlidnes närmare släktingars rätt till arv åstadkommer alltså 1920 års
lag en avsevärd förbättring av den efterlevande makens ställning. Emellertid
föranleder denna lag, att den efterlevande maken, när bröstarvingar saknas,
leder sin hälft av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, d. v. s. en fjärdedel
av boet, över på sin egen släkt, ett förhållande som särskilt när egendomen
kommit från den först avlidnes släkt icke kan anses tillfredsställande. Detta bedande
av arvet från den ena släkten till den andra är särskilt irrationellt därför,
att den slutliga arvsföljden blir ett slumpens verk, beroende på vilkendera
av makarna som först avlider. Detta irrationella moment framträder skarpare,
då tiden mellan den ene och den andre makens död är kort.
Enligt huvudregeln i det nu föreliggande förslaget skall, om arvlåtaren var
gift och ej lämnar efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling,
kvarlåtenskapen tillfalla maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader,
moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till
arv efter den avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo. Den efterlevande
skall kunna förfoga såsom ägare över den del av egendomen, som
han bekommit i arv efter den först avlidne. För det fall att den först avlidne
icke efterlämnar några arvsberättigade skyldemän eller endast arvsberättigade
skyldemän tillhörande tredje parentelen, upptar förslaget alltså samma regel
som 1920 års lag, d. v. s. den efterlevande tar såsom arv hela kvarlåtenskapen
med full äganderätt. Förslaget har alltså velat tillgodose såväl den efterlevande
makens intresse av att få behålla hela kvarlåtenskapen som även intresset hos
den först avlidnes arvingar av andra parentelen, att arvet ej av den efterlevande
ledes över å hans släkt. För att skydda sekundosuccessoremas intressen skall enligt
förslaget, om efterlevande maken genom gåvor eller eljest utan tillbörlig
hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat
väsentlig minskning av sin egendom, av den lott, som vid efterlevande
makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter
den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet (2 kap.
3 §). Stadgandet innebär sålunda rätt till vederlag för den först avlidne
makens arvingar, om den efterlevande genom förfoganden i levande livet åsidosatt
den rätt till succession, som vid dennes död tillkommer dem. I främsta
Första lagutskottets utlåtande Nr Zl.
63
rummet avses med stadgandet gåva till förmån särskilt för egna skyldeman,
ny make eller andra närstående. Men även en donation till ideellt ändamål
kan vara av sådan omfattning, att den grundar ersättningsrätt. Att gåvan givits
i syfte att åsidosätta sekundosuccessionsrätten är ej erforderligt; vederlagsrätten
inträder även om dylikt syfte ej kan påvisas, därest efterlevande
maken enligt objektivt bedömande får anses hava genom gåvan åsidosatt tillbörlig
hänsyn till den först avlidnes arvingar. Under gåva faller här, såsom eljest,
jämväl avhändelse, vilken framträder såsom onerös rättshandling men till
sin innebörd i väsentlig mån är av benefik natur. Men även andra förfoganden
än gåvor omfattas av stadgandet. Vederlagsrätt kan sålunda inträda exempelvis
på grund av lättsinniga affärstransaktioner, företagna av den efterlevande.
Också ett slösaktigt förbrukande av egendom genom att den efterlevande
lever på högre standard än som kan anses skälig, grundar vederlagsrätt.
Vidare skall enligt förslaget, om efterlevande maken, på sätt som sägs i 3 §
och för vilket ovan redogjorts, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin
egendom eller fara för sådan minskning, rätten på ansökan av den först avlidnes
skyldeman i andra parentelen förordna, att så stor del av efterlevande
makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å arvingarna,
skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man, varom
förmäles i lagen om förmynderskap. Sådant avskiljande skall ock ske, när
efterlevande maken och skyldemännen äro därom ense. Går maken i nytt gifte,
äger såväl han som skyldeman vinna avskiljande, om ansökan göres inom sex
månader från äktenskapets ingående. Efterlevande maken äger under sin livstid
uppbära den avskilda egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas
allenast efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt
för beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. Vid dennes död tillfaller
den avskilda egendomen den först avlidnes arvingar. Bestämmelserna om
avskiljande äro upptagna i 2 kap. 5—9 §§ av förslaget till lag om arv. Avskiljandet
innebär alltså en rätt för den först avlidne makens skyldeman i
andra parentelen att i den efterlevandes livstid under vissa förutsättningar få
den del av den efterlevandes egendom, som belöper på dem, ställd under särskild
vård och förvaltning.
Vad först beträffar den föreslagna utvidgade arvsrätten för make synes det
oss kunna ifrågasättas, huruvida icke densamma innebär en alltför långt gående
inskränkning i den på historisk grund vilande arvsrätten för skyldeman, åtminstone
i det fall, att den först avlidne i boet infört ärvd fast egendom
eller haft enskild egendom. 1920 års lag har för övrigt allenast jämförelsevis
kort tid varit i tillämpning, vadan någon egentlig erfarenhet om dess verkningar
ännu icke förefinnes. Därest till densamma kunde knytas regler av
beskaffenhet att beträffande egendom av nyss nämnt slag förhindra ovan omförmälda
ledande av arv över från den ena släkten till den andra, skulle därmed
den tyngst vägande anmärkningen mot gällande lag vara undanröjd. I
varje fall är det en öppen fråga, om icke den inskränkning av makes arvsrätt,
som däri finnes stadgad, uppväges av här nedan berörda olägenheter, som ound
-
64
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
gängligen måste bliva förknippade med de regler om vederlag och avskiljande,
som icke torde kunna undvikas, därest arvsrätt till hela kvarlåtenskapen skall
medgivas åt efterlevande make.
Förslaget utgår också ifrån, att sekundosuccessorernas intressen böra skyddas
genom rätt till vederlag och avskiljande i vissa fall. Grives emellertid åt
denna rätt den omfattning, som avses i förslaget, skulle densamma otvivelaktigt
komma att verka som ett obehörigt tryck på den efterlevande, vilket
icke står i god överensstämmelse med den fria och självständiga ställning, förslaget
vill bereda denne. Redan rätten till vederlag i dess föreslagna form kan
komma att medföra sådan verkan, och i ännu högre grad gäller detta om den
föreslagna rätten till avskiljande. Då sådant kan begäras när som helst under
den efterlevandes livstid, är det pa grund av den motsats i intressen, som
enligt sakens natur ofta måste föreligga mellan den efterlevande och den först
avlidnes arvingar, att befara att begäran om avskiljande ej sällan kan komma
att utan tillräckliga skäl framställas. Utskottets majoritet har beträffande
bestämmelsen i 3 § om vederlagsrätteu vidtagit en begränsning av förutsättningarna
därför i syfte att utesluta rätt till vederlag på grund av den efterlevande
makens livsföring. I detta hänseende äro vi ense med majoriteten. Dä
majoriteten därutöver till förmån för den efterlevande maken föreslagit att rätt
för sekundosuccessorerna till avskiljande icke under någon förutsättning skall
förefinnas, anse vi att därigenom de senares befogade intressen trädas för
nära. Erkännes det, att vederlagsrätt under vissa förutsättningar förefinnes,
torde det knappast kunna vara tillfredsställande att fråntaga de vederlagsberättigade
varje möjlighet att trygga denna rätt. Därest den efterlevande
maken i syfte att draga egendom undan den först avlidnes arvingar och således
med fullt uppsåt vidtager sådana åtgärder, som föranleda rätt till vederlag,
synes det vara med en rationell lagstiftning fullt överensstämmande, att
sekundosuccessorerna till sitt skydd medgives rätt att påkalla avskiljande.
Vid nu angivna förhållanden synes det oss som om spörsmålet om makes
arvsrätt i hela dess omfattning bör underkastas ny allsidig utredning, vilken
på grund av dess nära samband med testamentsrätten lämpligen torde böra
ske gemensamt med den angående densamma pågående utredningen. Att
uppskjuta det slutliga avgörandet av nu ifrågavarande del av arvsrätten synes
böra möta så mycket mindre betänklighet, som det icke lärer med fog kunna
göras gällande, att bibehållande i avvaktan därpå av nu gällande regler om
makes arvsrätt kan medföra någon avsevärdare olägenhet, särskilt som desamma
gälla endast i den mån annorlunda icke blivit bestämt genom testamente.
Vi föreslå alltså, att i stället för under 2 kap. föreslagna bestämmelser
införas stadganden motsvarande nu gällande lags föreskrifter. I följd härav
föreslå vi tillika vissa därav betingade ändringar i de föreliggande förslagen i
övrigt.
Sedan i 3 kap. av förslaget till lag om arv föreskrivits, att barn utom äktenskap,
som är trolovningsbarn eller om vilket fadern avgivit förklaring, att
det skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig
börd, förordnas i 3 §, huru en dylik förklaring skall avgivas. I sådant hän
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr Hl.
«5
seende föreslås, alt förklaringen skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro
inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig av två personer
bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.
Då det givetvis är av största vikt, att vederbörande vid sådan
förklarings avgivande är tillit medveten om förklaringens innebörd och rättsverkningarna
av densamma, men det kan befaras att, om förklaringen får avgivas
pa sist angivna sätt, den av vilken förklaringen avgives ej har eller bibringas
säker vetskap om densammas betydelse i arvsrättsligt hänseende, synes
det oss att man bör fordra, att förklaringen för att medföra rättslig verkan
under alla förhållanden skall avgivas inför officiell myndighet eller därmed
likställd person, som givetvis har att vid förklaringens avgivande lämna den
upplysning, som är erforderlig för att vederbörande skall fatta innebörden
av förklaringen, samt att protokollföra densamma. I sådant syfte föreslå vi
viss ändring av nyssnämnda paragraf.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa vi,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick bifallas, måtte
för sin del antaga följande
Lag
om arv.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Om skyldemans arvsrätt.
1 och 2 §§ lika med utskottet.
Leva ej arvlatarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage
farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott.
År farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då träde i den dödes
ställe hans barn eller barnbarn och dele de den lott, som skolat tillfalla den
döde, på sätt i 1 § andra stycket sägs. Äro ej barn eller barnbarn efter den
döde, tage den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om även han
är död men efterlämnat barn eller barnbarn av annat gifte, dessa den dödes lott.
Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet till arvingarna å den andra.
4 § lika med utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 15 Käft. (Nr 21.) 5
66
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
2 KAP.
Om makes arvsrätt.
1 §•
Val arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, ärve andra maken
hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader eller moder eller
syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.
2 §■
Vad i 1 § stadgas skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna
på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning
av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken
stadgas skall så delas, som hade återgång skett.
3 KAP.
Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om
arvsrätt efter sådant barn.
1 och 2 §§ lika med utskottet.
3 §.
Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal, notarius publieus eller ordföranden i barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse. Har barnet
fyllt aderton år, vare förklaringen ej gällande, med mindre den godkänts av
barnet i den ordning, varom nyss är sagt.
4 KAP.
Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn.
1—4 §§ lika med utskottet.
5 §•
Vad i 3 och 4 §§ är stadgat lände ej till inskränkning i den arvsrätt, som
lagligen tillkommer adoptivbarnets make.
6 §.
Äger vid adoptivbarns död adoptant eller adoptants avkomlingar rätt till
del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 § är stadgat, skall, om egendom finnes i
behåll, som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente,
Första lagutskottets utlåtande Nr Zl.
67
beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar ske
med hänsyn till det värde, egendomen då äger. Finnes sådan egendom ej i
behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet, såframt ej vederlag
influtit till annat belopp.
Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delning av kvarlåtenskapen
efter adoptivbarnet, på sin lott bekomma sådan egendom, som adoptivbarnet erhållit
från adoptant i arv, gåva eller testamente.
5 KAP.
Om danaarv.
1 §•
Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle kvarlåtenskapen
staten såsom danaarv.
2 §.
Föreligger anledning att å statens vägnar klandra testamente, som dock
får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen
besluta, att klander ej skall äga rum.
3 §.
Danaarv må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt,
enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman
eller annan, som stått arvlåtaren nära.
4 §.
Om bevakande av statens rätt till danaarv är särskilt stadgat.
6 KAP.
Om förskott å arv.
1—6 §§ lika med utskottet.
7 §•
Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall
avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett.
Bestämmelserna i 2—6 §§ skola även i detta fall tillämpas.
8 § lika med utskottet.
7 och 8 KAP.
Lika med utskottet.
68
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
9 KAP.
Om preskription av rätt till arv.
1 § lika med utskottet.
2 §■
Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat
arvinge, läte rätten på anmälan av den, som har boet i sin vård, eller då
förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga
kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning till okända arvingar
att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen
var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen
kännedom finnes om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl
om arvingens namn som om hans vistelseort.
3—7 §§ lika med utskottet.
8 § lika med 9 § i utskottets förslag.
10 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 §-
Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död;
dock må barn, som dessförinnan är avlat, taga arv, om det sedermera födes
med liv.
2—5 §§ lika med utskottet.
Lag
angående införande av lagen om arv.
1—3 §§ lika med utskottet.
4 §.
Finnes ej arvinge jämlikt bestämmelserna i 1—4 kap. av nya lagen, skall
vad äldre lag innehåller om arvsrätt för kusiners avkomlingar lända till efterrättelse,
därest arvlåtaren vid tiden för ikraftträdandet fyllt femtio år samt
från nämnda tid intill sin död oavbrutet varit i omyndighet försatt och på
grund av rubbad själsverksamhet oförmögen att göra testamente.
5 §•
Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen skola ej äga tillämpning å den, som
har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.
6 och 7 §§ lika med utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
(JO
Lag
om bevakande av .staten» rätt till danaarv.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Statens rätt till danaarv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och
äge ämbetet tala och svara i mål härom.
Behörig att för staten mottaga delgivning av testamente vare jämväl Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist.
2 §.
Testamente till annan än staten må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,
om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives,
och anledning till klander ej heller eljest föreligger. I annat fall har ämbetet
att i god tid före klandertidens utgång jämte eget utlåtande underställa ärendet
Konungens provning.
3 §.
Vill någon, att danaarv skall helt eller delvis avstås, ingive sin till Konungen
ställda ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den
döde senast haft sitt hemvist; och åligge det befallningshavanden att, efter
verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har att, jämte eget yttrande, insända
handlingarna till Konungen.
* §.
Finnes, då dödsfall inträffar, ej arvinge, skall det hos rätten anmälas av
den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt, utredningsman i boet. Prövas denne ej vara
lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.
Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutredningsmannen
behörigen fullgör sina skyldigheter.
5 §.
Egendom, som tillfallit staten i danaarv, skall av boutredningsmannen försäljas
å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning
från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas
allenast i den mån de ej kunna indrivas.
Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld. Såframt
anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes egendom
till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för skadan.
För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra
och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.
70
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
6 §.
Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är
stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla skäligt
arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader.
7 §.
Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av
god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit staten, vare gode mannen
pliktig fullgöra vad enligt 5 § första stycket åligger boutredningsman.
8 §■
Staten tillkommande medel skola överlämnas till statskontoret. Redovisning,
som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för förvaltning
av egendom, vilken tillkommer staten, mottages och granskas av kammaradvokatfiskalsämbetet.
9 §.
De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag kunna finnas
erforderliga, meddelas av Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.
Lika med utskottet.
Lag
angående ändring i förordningen den 18 september 1862 (nr 12), huru
gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.
Ingressen och § 22 lika med utskottet.
§ 32.
Vad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för
arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld, så ock
vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara
för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om staten.
Har gäld efter den döda yppats, efter det danaarv influtit till staten, vare
staten skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad
sålunda mottagits jämte ränta därå.
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
71
Staten vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4 sägs, uppsäga gäld,
som där avses. Vad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde av avträdd egendom
galle ej i fråga om staten.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 378)
om adoption.
Lika med utskottet.
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om
barn utom äktenskap.
Lika med utskottet.
angående ändring
Lag
11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmynderskap.
Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap
skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad
såsom 4 a §, dels att 4 § i nämnda kapitel skall hava den ändrade lydelse,
som nedan angives, dels att till 9 § i samma kapitel skall fogas ett nytt stycke
av nedan angivet innehåll, dels ock att 12 kap. 19 § samma lag skall i nedan
angiven del hava följande ändrade lydelse:
11 KAP.
4 §•
År, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare å okänd ort eller
så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas
av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker
eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes
rätt och förvalta hans lott i boet.
Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, eller
finnes kännedom om arvinge efter den döde men saknas kunskap såväl om
arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad i första stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.
72
Första lagutskottets utlåtande Nr Zl.
Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,
skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.
4 a §.
Lika med utskottet.
9 §•
God---------------------—--egendomen.
Förteckning--------------------förmyndaren.
Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av
god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit staten, galle i fråga
om egendomens försäljning vad i lagen om bevakande av statens rätt till danaarv
är stadgat.
12 KAP.
19 §.
Lika med utskottet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
Lag
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket
lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 334), skall i nedan
angivna del hava följande nya lydelse:
1 §•
Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:
ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i
sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan
rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);
ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten,
som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen
om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles
i lagen om bevakande av statens rätt till danaarv, samt avhandlingar om lösöreköp
(bouppteckningsprotokoll).
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
73
För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och
tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskapsprotokollet:
namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,
ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet
blivit infört i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet och
i bouppteckningsprotokollet, såvitt angår avhandlingar om lösöreköp: namnet å
den person ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet: den dödes
namn. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet tecknas å
brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av bouppteckning
efter arvlåtaren.
Har----------------------— anmärkt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.
B) att de i anledning av förevarande proposition väckta
motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade genom vår
hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»
3) av herr Johanson i Huskvarna, som anfört:
»Jag instämmer i den reservation, som avgivits av herr Borell m. fl., utom
i vad densamma avser ändring av 5 kap. i lagen om arv och av lagen om allmänna
arvsfonden. I fråga om nämnda kapitel förenar jag mig med utskottet
i dess yrkande. Beträffande lagen om arvsfonden är jag jämväl ense med utskottet
utom i fråga om dess 2 §. Den ändring, som jag i fråga om denna paragraf
föreslår, kommer jag att angiva nedan vid förslaget till lag om allmänna
arvsfonden.
Jag hemställer alltså om bifall till den av herr Borell m. fl. avgivna reservationen
med de undantag,
att 5 kap. i förslaget till lag om arv erhåller den av Kungl.
Maj:t föreslagna, av utskottet biträdda lydelsen,
att förslaget till lag om allmänna arvsfonden erhåller den
av utskottet föreslagna lydelsen, dock att 2 § skall hava det
innehåll, som nedan (s. 78) angives,
samt att de av nämnda reservanter föreslagna, av deras ställning
till allmänna arvsfonden föranledda ändringarna i lagförslagen
icke vidtagas.»
74
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
vidkommande de särskilda lagförslagen:
Förslaget till lag om arv.
Vid 1 kap. 3 §
av herrar ''Åkerman, Klefbeck, Schlyter, Lindqvist i Halmstad, Leo, Karlsson
i Vätö och Sjögren, vilka anfört:
»Under åberopande av de skäl, som anförts i de av herr Möller m. fl. och
herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta motionerna angående uteslutande från
arvsrätt av jämväl föräldrars syskon, hemställa vi, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:
3 §.
Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar,
tage farfader, farmoder, morfader och mormoder
arvet. Var ärve lika lott.
Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, tage
den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om,
även han är död, den eller de återstående av nämnda skyldemän
den dödes lott.»
Vid 2 kap. 4 §
av herr Schlyter, som anfört:
»Flertalet av de fall, som avses i 3 §, förutsätta en viss illojalitet från den
efterlevande makens sida. Dock givas fall, då rätt till vederlag otvivelaktigt
föreligger, fastän den efterlevande maken förfarit fullt lojalt. Om exempelvis
den kontanta behållningen efter den först avlidne maken utgör 50,000 kr.
och den efterlevande maken härav skänker 25,000 kr. till egna skyldemän eller
till ett allmännyttigt ändamål, med tanke att återstående 25,000 kr. skola gå
till den först avlidnes släktingar, kan ju ingen förebråelse för detta förfarande
riktas mot den efterlevande maken, men uppstår i alla fall en vederlagsrätt enligt
3 § (trots den mindre lyckliga terminologien ''utan tillbörlig hänsyn’).
När det nu i 4 § andra stycket heter: ’Har efterlevande maken gjort sig skyldig
till förfarande, som i 3 § avses’, är alltså detta uttryck ägnat att verka förvirrande
vid tolkningen av 3 §. Till undvikande härav får jag hemställa, att 4 §
andra stycket erhåller följande lydelse:
Har efterlevande maken på sätt i 3 § avses orsakat väsentlig
minskning av sin egendom, skall, vid beräkning huruvida
förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp,
motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande
maken.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr SI.
7!)
Vid 3 kap
1) av herrar Klefbeck och Schlyter, som anfört:
»Vad angår den i samband med 3 kap. av förslaget till lag om arv behandlade
frågan om arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, är det enligt
vår mening otvivelaktigt principiellt riktigt, att sådan arvsrätt tillerkännes
dessa barn. Att en samhörighet mellan det utomäktenskapliga barnet och dess
fader ofta ej förefinnes synes ej, på sätt i propositionen göres gällande,
kunna åberopas mot dessa barns arvsrätt; den bristande samhörigheten beror
nämligen i allmänhet på faderns underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser
mot barnet och dess moder. Denna hans pliktförgätenhet bör emellertid ej
medföra, att barnet utestänges från arvsrätt efter fadern. Ett lagfästande av
denna arvsrätt skulle säkerligen medföra, att känslan för faderskapets förpliktelser
efter hand höjdes hos de fäder, varom nu är fråga.
Enligt vår mening kunna alltså starka skäl anföras för att tillerkänna barn
utom äktenskap arvsrätt efter fader, nämligen för så vitt faderskapet är ostridigt.
Bestrides åter faderskapet, torde däremot arvsrätt för barnet icke lämpligen
kunna grundas på en sannolikhetsbevisning rörande faderskapet. Arvsrätt
för barn utom äktenskap synes oss därför böra stadgas dels för sådana
fall, då föräldrarna sammanlevt såsom makar ehuru de ej bekräftat sin förbindelse
med vigsel (konkubinat), dels ock för sådana fall, då fadern otvetydigt
erkänt faderskapet. Att genomförandet av en dylik princip, vartill i fråga
om erkända barn förebild finnes i den finska lagstiftningen, skulle medföra
vissa jämkningar i 1917 års lag om barn utom äktenskap, synes ej innebära
något avgörande hinder. Den finska lagstiftningen har också ådagalagt, att
arvsrätt efter fader kan genomföras utan att i mål om barnuppfostringsbidrag
exceptio plurium behöver tillåtas. Kan sålunda arvsrätt för barn utom äktenskap
efter fader införas i svensk rätt, torde däremot giltig anledning saknas
att utsträcka arvsrätten till att avse även fädernefränder, vilka ofta sakna
varje kännedom om barnets existens.
På grund av vad sålunda anförts ha vi ansett, att i 3 kap. 2 § borde stadgas
arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, därest barnet är trolovningsbarn,
eller barnets föräldrar sammanbott under viss i lagen närmare angiven
tid (t. ex. å tid då barnet kan vara avlat och därefter oavbrutet under minst
ett år), eller fadern på närmare angivet sätt medgivit faderskapet. Stadgan - den angående det sätt, varpå medgivande av faderskapet kan lämnas, skulle
ersätta bestämmelserna om arvsrättsförklaring enligt 3 §, men borde hava sin
plats i lagen om barn utom äktenskap. Att med en dylik lagstiftning en skillnad
måste uppstå mellan fall, då barnet blott har rätt till underhåll, och
fall, då det därjämte är arvsberättigat, är en olägenhet som icke lärer kunna
undgås.
Då det icke varit möjligt att inom utskottet utarbeta erforderliga lagändringar
för genomförande av nu angivna principer, hemställa vi,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville i samband med det fortsatta arbetet på
76
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
revision av ärvdabalken låta utreda, i vad mån arvsrätten för
barn utom äktenskap efter fader ytterligare må kunna utsträckas.
»
2) av herrar Åkerman, Lindqvist i Halmstad, Leo, Karlsson i Vätö och Sjögren,
vilka instämt i den av herrar Klefbeck och Schlyter gjorda hemställan.
Vid 5 kap. 3 §
av herr Leo, som anfört:
»För närvarande fordras för efterskänkande av danaarv Kungl. Maj:ts och
riksdagens bifall. I förevarande lagförslag föreslås däremot, att Kungl. Maj :t
skall äga att ensam besluta om efterskänkande av arv, som tillfallit staten (allmänna
arvsfonden). Skälen för att riksdagen skulle avhända sig den medbestämmanderätt,
som den nu i jämnt hundra år utövat, skulle enligt lagberedningen
vara dels att riksdagen nära nog undantagslöst bifallit Kungl. Maj:ts
framställningar om efterskänkande av arv, dels att den nya arvslagen kan väntas
komma att till en början medföra viss ökning av ifrågavarande framställningar,
varigenom riksdagens besvär med dessa ärenden kan komma att ökas.
För min del har jag icke kunnat finna dessa skäl på något som helst säitt
motivera, att riksdagen frånträder sin medbestämmanderätt om efterskänkande
av arv till staten. Medan dessa arv tidigare rört sig om små belopp, som
tillsammanstagna icke uppgått till mera än omkring 25,000 kr. per år, kan
man efter den nya arvslagens införande förvänta arv av stundom betydande
storlek uppgående till i genomsnitt sammanlagt fyra ä fem hundra tusen kr.
per år. Så mycket angelägnare framstår det då, att riksdagens medverkan vid
efterskänkande bibehålies. Det »besvär» för riksdagen, som denna medverkan
medför, har hittills varit ytterst ringa och torde icke behöva befaras komma att
ökas, i varje fall ej i den utsträckning, att riksdagen på förhand skulle avsäga
sig denna sin rätt.
Jag föreslår därför, att ifrågavarande paragraf gives följande lydelse:
3 §. ^
Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, enligt beslut av Konung och
riksdag helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller
annan, som stått arvlåtaren nära.»
Vid 7 kap
av herrar Schlyter och Leo, vilka anfört:
»Bestämmelserna om laglott kunna i vissa fall, särskilt i fråga om större
förmögenheter, innebära en obehörig inskränkning i testationsfriheten. De
synpunkter, som anföras till stöd för laglottsbestämmelsernas upprätthållande,
räcka i varje fall ej till för att motivera, att bröstarvinge skall kunna genom
klander av testamente tillskansa sig en miljonförmögenhet, som han icke är i
stånd att förvalta. Rent orimliga bliva laglottsbestämmelserna, om i ett dylikt
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
77
fall t. ex. den ende bröstarvingen är en sinnesslö eller sinnessjuk person, vars
förmyndare skulle liga klandra ett testamente till förmån för ett allmännyttigt
ändamål, ehuru arvlåtaren till fullo sörjt för bröstarvingens bästa vård under
hans återstående livstid.
överhuvud synes det oss kunna ifrågasättas, huruvida laglottsidén är berättigad
i vidare mån, än att barn gentemot sina föräldrar böra äga anspråk på
en utbildning i förhållande till sina anlag och föräldrarnas förmögenhetsförhållanden,
varutöver måhända dock genom lämpliga laglottsbestämmelser bör
sörjas för att fast eller lös egendom med karaktär av släktegendom ej blir borttestamenterad.
Då det lagtekniskt icke skulle låta sig göra att ur lagförslaget utan vidare
utesluta kapitlet om laglott, och da förslaget i denna del för övrigt vilar på
samma grundprincip som gällande rätt, hava vi ansett oss böra biträda förslaget
såsom ett provisorium men därvid uttala, att vi anse laglottsinstitutet i dess
helhet böra upptagas till förnyat övervägande i samband med testamentsrätten
i syfte att begränsa och modifiera den inskränkning i testationsfriheten, som
laglotten innebär.»
Förslaget till lag om allmänna arvsfonden.
Vid 1 §
av herrar Klefbeck, Larson i Lerdala, Schlyter och Lindqvist i Halmstad,
vilka anfört:
»Vad angår det föreslagna syftet med fonden — främjande av barns och
ungdoms vård och fostran — anse vi, lika med utskottet, det vara en riktig
tanke, att då det här är fråga om arvlatare, som sakna egna barn, kvarlåtenskaperna
skola, när arvsberättigade skyldeman ej finnas, komma sådana barn
till godo, vilka ej ha någon utsikt att genom ett arv erhålla hjälp till sin
uppfostran och utbildning. De successionsrättsliga synpunkter, som ligga till
grund för tillskapandet av fonden, motivera också väl en dydik användning
av fondens medel. Med dessa synpunkter är det emellertid ej väl förenligt att,
på sätt utskottet föreslagit, understöd ur fonden skall redan från början utgå
jämväl för vård av kroniskt sjuka och ålderstigna. Ett dylikt syfte må visserligen
i och för sig anses synnerligen behjärtansvärt och står också i överensstämmelse
med de ej sällan förekommande testamentena till åldringar och
sjuka. Att arvets viktigaste uppgift är att sörja för det uppväxande släktet
lärer emellertid ej kunna förnekas, och torde därför det allmännas arvsmedel
ej böra anslås till ett ändamål, som ej tillgodoser den yngre generationen.
Skulle det emellertid i en framtid visa sig, att fonden kommer att växa till
en sådan storlek, att även andra syften än de i propositionen föreslagna lämpligen
böra tillgodoses ur fonden, lärer nämnda av utskottet föreslagna syfte
böra i första hand komma i åtanke. På grund härav få vi hemställa,
att 1 § första stycket godkännes i den avfattning förslaget i
den kungl. propositionen innehåller.»
78
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Vid 2 §
1) av herr Johanson i Huskvarna, som anfört:
»Såsom jag nämnt i min reservation beträffande utskottets hemställan i dess
helhet, är jag ense med utskottet beträffande lagen om allmänna arvsfonden utom
i fråga om dess 2 §. Enligt densamma, sådan den är avfattad i Kungl. Maj:ts,
av utskottet tillstyrkta förslag, må understöd ur arvsfonden ej lämnas för åtgärd,
vars bekostande åligger stat eller kommun. Även om det må antagas,
att, åtminstone till en början och så länge fonden ej vuxit till något avsevärdare
belopp, understöd därur uteslutande kommer att lämnas för sålunda avsedda
ändamål, synes mig emellertid anledning ej föreligga att genom införande av
berörda bestämmelse förhindra att från fonden bidrag ma kunna lämnas även
för åtgärd, som det åligger stat eller kommun att bekosta. Särskilt synes det
ingalunda obefogat om, sedan fonden vunnit tillräcklig styrka, genom understöd
ur densamma någon lättnad kunde vinnas i de bördor, som i allt större
omfattning överflyttats på kommunerna för fyllande av uppgifter av allmän
karaktär, i den mån dessa uppgifter falla inom ramen för fondens allmänna
ändamål.
Under åberopande härav hemställer jag, att ifrågavarande paragraf erhåller
följande lydelse:
2 §.
Understöd ur fonden utdelas av Konungen.
Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda,
läggas till fonden.»
2) av herr Schlyter, som önskat, att följande skulle upptagits i utskottets
motivering:
»Enligt lagberedningens förslag skulle för beviljande av understöd ur allmänna
arvsfonden tillsättas en nämnd bestående av ordförande, förordnad av
Konungen, och fyra ledamöter, utsedda av riksdagen. Enligt propositionen
skall däremot understöd ur fonden utdelas av Konungen. Emellertid synes den
tanke om riksdagens medverkan i någon form vid fondens förvaltning, som låg
bakom lagberedningens förslag, förtjänt av uppmärksamhet. Möjligen skulle
den kunna realiseras på det sätt, att väl icke av riksdagen valdes ledamöter i
en beslutande nämnd men däremot några fullmäktige att av Konungen rådfrågas
i vissa förvaltningsärenden, såsom angående avstående från arv enligt
5 kap. 3 §, angående försäljning av fonden tillfallen fastighet över ett visst
värde, angående principiella frågor beträffande understöd ur fonden, angående
för utdelning tillgängliga medels läggande till fonden m. m. Då emellertid
en dylik, alltid med vissa kostnader förenad fullmäktiginstitution ej synes böra
inrättas, förrän det visat sig vilket omfång fonden erhåller, torde frågan härom
böra anstå i avbidan på vunnen erfarenhet, huruvida behov av en sådan
fullmäktiginstitution kan anses vara för handen.»
Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.
79
Vid 8 §
1) av herr Schlyter, som anfört:
»Beträffande fast egendom som tillfaller arvsfonden synes, intill dess närmare
erfarenhet vunnits rörande lämpligaste sättet att därmed förfara, böra
stadgas, att försäljning av fastigheter ej må ske, förrän Konungen därom förordnat.
Då det kan komma att visa sig vara lämpligt, att fastighet till ett
mindre värde, t. ex. ej överstigande 3,000 kr., eller hus och tomt i stad av boutredningsmannen
får försäljas utan inhämtande av Konungens samtycke, synes
det även böra stå Konungen öppet att härom generellt förordna. Däremot torde
anledning saknas att göra försäljning av fastighet, som tillfallit arvsfonden,
beroende av riksdagens samtycke. På grund av vad sålunda anförts får jag
hemställa, att ifrågavarande paragraf erhåller följande lydelse:
8 §•
Lös egendom, som i arv----— ej kunna indrivas.
Beslut om försäljning av fast egendom träffas av Konungen i
varje särskilt fall, där ej Konungen, beträffande fastighet av
visst slag eller under visst värde, förordnat, att försäljning må
ske utan sådant samtycke.
Boutredningsmannen —-----för skadan.
För indrivning--— — — kammaradvokatfiskalsäm
betet.
»
2) av herr Leo, som anfört:
»Enligt § 77 regeringsformen äger Kungl. Maj:t icke utan riksdagens samtycke
genom försäljning eller på annat sätt avhända kronan fast egendom.
Stadgandet avser givetvis även sådan fast egendom, som tillfallit kronan genom
arv.
Riksdagens samtycke till försäljning kan lämnas antingen så att riksdagen
för varje fall, efter framställning av Kungl. Maj:t, lämnar medgivande till
försäljning av en viss bestämd fastighet, eller så att riksdagen giver Kungl.
Maj :t ett generellt bemyndigande att försälja fastighet av visst slag. För närvarande
bemyndigas sålunda Kungl. Maj:t årligen att, utan riksdagens hörande
i varje särskilt fall, förordna om avstående av mark för expropriationsändamål.
Ett generellt bemyndigande, som ej inskränkts att avse viss tid, gavs år
1902 beträffande kronan tillhöriga jordbruksfastigheter ävensom inägojord,
hörande till för statsverkets räkning inköpta skogsegendomar, där den till försäljning
ifrågasatta egendomen icke ger högre arrende än 600 kr. per år.
I ifrågavarande lagförslag föreslås nu, att vederbörande boutredningsman
skall äga att utan vare sig Konungens eller riksdagens samtycke i varje särskilt
fall försälja även fast egendom, som genom arv tillfallit staten (allmänna
arvsfonden).
Ett dylikt förslag bör enligt min mening icke bliva lag. Riksdagens i grundlagen
fastslagna medverkan, då fråga är om försäljning av statens fasta egendom,
bör icke utan starka skäl uppgivas. Några sådana skäl har ingen ens sökt
80
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
påstå föreligga i detta fall. Val kan det måhända visa sig nödigt och lämpligt
av ekonomiska eller andra skäl att låta vissa statsinstitutioner, t. ex. de affärsdrivande
verken, få en viss befogenhet i förevarande avseende. Men att låta
en boutredningsman var som helst i landet avgöra, huruvida och på vilka villkor
en statens fasta egendom skall försäljas, är icke behövligt och kan icke vara
välbetänkt. Härför bör nu som hittills i princip fordras gemensamt beslut av
Konung och riksdag. Däremot bör senare övervägas, huruvida icke av praktiska
skäl riksdagen i fråga om ärvd fast egendom bör på Konungen överlåta
samma rätt till försäljning, som ovan nämnts om jordbruksfastigheter.
Med hänvisning till det sagda hemställes, att ifrågavarande paragraf gives
följande lydelse:
8 §•
Lös egendom, som i arv-----ej kunna indrivas.
Beslut om försäljning av fast egendom träffas av Konung och
riksdag.
Boutredningsmannen ------för skadan.
Bör indrivning — — — — — kammaradvokatfiskalsämbetet.
»
Vid 10 §
1) av herr Leo, som anfört:
»I förevarande paragraf stadgas, huru förfaras skall med egendom, som ej
utgöres av penningar, vilken genom gåva eller testamente tillfallit allmänna
arvsfonden, och skall, enligt förslaget, lämplig person förordnas att omhändertaga
och försälja sådan egendom. Mot detta har jag ingen annan invändning
att göra än att, på skäl som anförts i min reservation under 8 §, Konung och
riksdag gemensamt böra besluta om försäljning av fast egendom, såframt ej
vid gåvan eller genom testamentet annat föreskrivits.
Jag hemställer därför, att paragrafen gives följande lydelse:
10 §.
Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller
testamente tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att
omhändertaga och försälja egendomen, och skall i avseende
å honom i tillämpliga delar gälla vad i 7—9 §§ om boutredningsman
är stadgat. Försäljning av fast egendom må dock
ske allenast i den ordning, som i 8 § sägs. Äro vid gåvan eller
genom testamentet särskilda föreskrifter lämnade, skola dessa
gälla.»
2) av herr Schlyter, vilken såsom en konsekvens av sitt yrkande vid 8 §
hemställt, att 10 § måtte erhålla den av herr Leo föreslagna lydelsen.
Stockholm 1928. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
281032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:154 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv m. to., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten