Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv, dels ock i ämnet väckta motioner.

1928-03-22 · 80 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 66 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1928:21, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Fumta lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1928 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om arv, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 januari 1928 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 17, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga här nedan omförmälda förslag till

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption

;

8) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn

utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap

;

10) lag om tillägg till 33 § konkurslagen; samt

11) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 220 av herr Bissmark,

nr 221 av herr Johan Bernhard Johansson och herr Rooth,

nr 222 av herr Petrus Nilsson m. fl.,

nr 223 av herr Möller m. fl.,

nr 224 av greve Spens;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 15 käft. (Nr 21.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

inom andra kammaren

nr 379 av herr Boden,

nr 380 av herr Olsson i Ramsta,

nr 391 av herr Björkman m. fl.,

nr 392 av herr Christenson i Södertälje m. fl.,

nr 393 av herr Hansson i Stockholm m. fl.,

nr 394 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,

nr 395 av fru Nordgren m. fl.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen får utskottet

hänvisa till propositionen jämte de därvid fogade utdragen av protokoll,

förda i statsrådet och lagrådet, ävensom erinra därom, att propositionen

innehåller en översikt över förslagens innehåll (s. 52—78).

Vad motionärerna hemställt återgives här nedan i samband med utskottets

yttrande i de delar, som motionerna för varje särskilt fall avse. I fråga om

de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet

att i huvudsak hänvisa till motionerna.

Förslagets Föreliggande förslag utgör ett led i den pågående revisionen av ärvdabalken

^testamente- i 1734 års lag. Första delen av förslagen till revision av ärvdabalken utgjorrätten.

des av förslag till lag om förmynderskap och vissa därmed sammanhängande

författningar, vilka förslag framlades för 1924 års riksdag och i huvudsak av

riksdagen godkändes, varefter lagar uti dessa ämnen utfärdades den 27 juni

1924. Efter avlämnande av nämnda förslag har lagberedningen övergått till

behandling av successionsrätten, därvid det befunnits lämpligt att behandla ämnet

i tre avdelningar. Det nu föreliggande förslaget avser den legala arvsrätten.

Därefter skall följa testamentsrätten, varmed beredningen för närvarande

är sysselsatt, samt slutligen en avdelning angående dödsbos utredning och förvaltning,

betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed

äger samband.

Motioner om Vissa av de väckta motionerna innehålla yrkande om avslag på förslaget i

förslaget dess helhet. I de lika lydande motionerna av greve Spens och av herr Björkman

m. fl. åberopas som skäl för avslagsyrkandet det föreliggande förslagets

samband med testamentsrätten, vilket borde medföra att arvsrätten upptoges

till prövning först i samband därmed. I de lika lydande motionerna av herr

Petrus Nilsson m. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., vari framställas

erinringar mot åtskilliga av förslagets centrala delar, yrkas, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om omarbetande av det föreliggande

förslaget till lag om arv i överensstämmelse med i motionerna angivna

riktlinjer och framlägga nytt förslag i ämnet i samband med förslag till revision

av testamentsrätten. Slutligen uttalas i de lika lydande motionerna av

herrar Johan Bernhard Johansson och Rooth samt av herr Christenson i Södertälje

m. fl., att goda skäl synas tala för, att förslagets framläggande bort anstå

i avbidan på återstående delar av ärvdabalken och i varje fall testamentsrätten.

För den händelse propositionen skulle komma att i huvudsakliga delar

antagas, hemställes därefter om vissa ändringar i förslaget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

De yrkanden om ändring i vissa delar av förslaget, som framförts i motionerna,

skola av utskottet här nedan upptagas till granskning i samband med

behandlingen av de särskilda avdelningarna i förslaget, och upptager utskottet

därför först till behandling motionerna allenast i den del de avse sambandet

mellan det framlagda förslaget och testamentsrätten.

I sakens natur ligger, att ett samband föreligger mellan de särskilda delarna

av successionsrätten. Ett sådant samband förelåg också mellan första avdelningen

av det förslag till ny jordabalk, som 1907 antogs av riksdagen, och de

båda avdelningar, som senare av lagberedningen framlades men ännu ej behandlats

av riksdagen. Likaledes förefanns samband mellan de delar av äktenskapsrätten,

som antogos 1915 och 1920. Det avgörande är emellertid ej frågan,

om ett samband föreligger, utan om det samband som finnes mellan de

olika delarna är av sådan art, att en särskild behandling av varje del ej lämpligen

kan ske. Då lagberedningen övergick till behandling av successionsrätten,

var, enligt vad utskottet inhämtat, denna fråga föremål för en ingående

prövning, och man fann därvid hinder ej möta för en separat behandling av successionsrättens

olika delar. Enligt vad lagberedningen upplyst, har riktigheten

av denna uppfattning under arbetet på testamentsrätten till fullo bekräftats.

Detta arbete har sålunda nu fortskridit så, att ett utkast till lag om testamente

upprättats. Det har därvid visat sig, att några tekniska vanskligheter av att

arvsrätten behandlats för sig endast i obetydlig mån uppstått. Det lärer sålunda

bliva erforderligt att överflytta ett stadgande i arvslagen till lagen om

testamente och att i förstnämnda lag införa en ny bestämmelse. Måhända kan

det visa sig nödvändigt att härutöver vidtaga ett fåtal obetydliga jämkningar.

Dessa ändringar kunna emellertid alla utan svårighet vidtagas och kunna ingalunda

anföras som bevis för ett nödvändigt samband mellan de båda avdelningarna.

På sätt i propositionen (s. 56—57) framhålles, förefinnes emellertid i ett fall

ett samband av principiell betydelse mellan det nu föreliggande förslaget och

testamentsrätten. Om nämligen en begränsning av arvsrätten äger rum, måste

tagas under övervägande, huruvida en inskränkning av testamentsfriheten härav

betingas. Detta spörsmål har i förslaget besvarats nekande. Det har ock

upplysts, att lagberedningens utkast till lag om testamente ej åsyftar någon

ändring härutinnan.

Utskottet, som erinrar om att lagrådet, i likhet med lagberedningen och

Kungl. Maj :t, funnit hinder ej möta för förslagets upphöjande till lag utan avvaktan

på det fortsatta arbetets resultat, ansluter sig på ovan anförda skäl till

denna uppfattning. Härutöver vill utskottet framhålla, att en samtidig granskning

av två så omfattande förslag som arvsrätten och testamentsrätten skulle

vara förenad med avsevärda praktiska nackdelar. Det bleve näppeligen möjligt

för utskottet att i sådan händelse ägna förslagen den detaljerade granskning,

som är möjlig, då förslagen framläggas vart för sig. För lagstiftningsarbetets

jämna gång vore det vidare knappast lyckligt, om ett så stort lagstiftningskomplex

skulle på en gång granskas av lagrådet. Utskottet finner sig på

den grund böra avstyrka ovannämnda motioner, i vad de avse det föreliggande

förslagets behandling först i samband med testamentsrätten.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Arvsrättens

begränsning.

Förslaget.

Motioner.

Utskottet.

Den principiellt viktigaste nyheten i förslaget är, att den hos oss hittills

obegränsade släktarvsrätten ansetts böra begränsas till närmare skyldskapsled.

Enligt förslaget räknas sålunda till de arvsberättigade skyldemännens krets

bröstarvingar, föräldrar, syskon, syskons avkomlingar, far- och morföräldrar

samt föräldrars syskon, d. v. s. farbror, faster, morbror, moster. Arvlåtarens

kusiner och avlägsnare skyldeman äro däremot enligt förslaget uteslutna från

arvsrätt.

I en del av de väckta motionerna ha yrkanden framställts om att även kusiner

måtte äga rätt till arv. Sådant yrkande göres dels i de likalydande motionerna

av herrar Johan Bernhard Johansson och Rooth samt av herr Christenson

i Södertälje m. fl., dels i den av herr Olsson i Ram sta väckta motionen. I de

likalydande motionerna med hemställan om avslag å propositionen och framläggande

av nytt förslag i ämnet, som framburits av herr Petrus Nilsson m. fl.

och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., uttalas, att åtminstone kusiner

böra bibehållas vid arvsrätt. Slutligen hemställes i de likalydande motionerna

av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl., att från kretsen av

legala arvingar uteslutas även föräldrars syskon.

Såsom lagberedningen framhållit, lärer grunden till skyldemäns arvsrätt ej

utgöras av blodsbandet i och för sig utan av den därmed i regel förknippade

sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen. Med

denna utgångspunkt är det uppenbart, att en begränsning av arvsrätten måste

företagas. Vid prövningen av var arvsrättsgränsen bör dragas har utskottet

funnit den i propositionen intagna ståndpunkten väl grundad; utskottet har

därför ej kunna tillstyrka vare sig de motioner, där en starkare begränsning än

enligt förslaget påyrkats, eller de motioner, vari hemställes om en mindre snäv

arvsrättsgräns.

Vad först angår det av herr Möller m. fl. och av herr Hansson i Stockholm

m. fl. framställda yrkandet, att utöver de enligt förslaget från arv uteslutna

skyldemännen jämväl föräldrars syskon ej skola taga arv, är denna fråga visserligen

i ekonomiskt avseende av ringa betydelse, i det att blott omkring 0.1 %

av arvsmassan tillfaller dessa skyldemän. På sätt lagberedningen framhållit,

få emellertid på ifrågavarande lagstiftningsområde ej läggas fiskaliska synpunkter;

de successions rättsliga måste vara ensamt avgörande. Motionärerna

hava också såsom grund för uteslutande av föräldrars syskon från arvsordningen

åberopat, att de regelmässigt icke stå i sådant närmare socialt eller ekonomiskt

samhörighetsförhållande till arvlåtaren, att de skulle, i saknad av legal

arvsrätt, ihågkommas med testamentariska förordnanden.

Utskottet vill erinra därom, att i den arvssituation, då arv till dessa skyldemän

förekommer, fråga städse är om arvlåtare, som ej ha sina föräldrar i livet.

Ofta har i dessa fall exempelvis arvlåtarens farbroder för honom varit i faderns

ställe och måhända uppfostrat honom i sitt hem. Att en arvsrätt för farbrodern

i sådana fall överensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen torde enligt

utskottets mening knappast kunna betvivlas. På sätt i propositionen framhålles,

är arvet här ofta ett naturligt komplement till syskonarvsrätten. Såsom

exempel på dylika fall må nämnas, att ett syskon, som för billigt pris av de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande AV 21.

5

andra löst till sig deras andelar i en i boet efter deras fader eller moder ingående

fastighet, dör och efterlämnar ett barn, som jämväl avlider. Då syskonen

visat detta tillmötesgående för att hindra fädernegårdens klyvning eller försäljning,

vore det stötande, om vid barnets död fastigheten ej skulle tillfalla

dem utan det allmänna. I motionerna uttalas, att någon större ökning av testamentenas

antal knappast skulle behöva befaras, om föräldrars syskon utestängdes

från arvsrätt. Häremot må erinras, att även om så vore förhållandet, detta

likväl ej kan åberopas som bevis på att samhörighet mellan dem och arvlåtaren

icke förelegat. I denna arvssituation är nämligen städse fråga om arv från eu

yngre generation till en äldre. I sakens natur ligger, att testamente i sådant

fall allenast sällan upprättas; den yngre räknar ej med att gå bort före den

äldre. Man kan därför, vid en begränsning av arvsrätten på sätt i motionerna

föreslagits, ej hänvisa frågan att lösas testamentsvägen.

Utskottet övergår härefter till behandling av den grupp av motioner, vari

hemställes om bibehållande av arvsrätt för kusiner. Enligt utskottets mening

lärer en sådan samhörighet, som berättigar till arv, ej finnas mellan arvlåtaren

och dessa. Detta är en följd redan av kusinskarans vanligen betydande storlek

och den tilltagande rörligheten bland befolkningen. Ej sällan stå åtskilliga av

kusinerna mer eller mindre främmande för arvlåtaren; fall förekomma då ej

ens deras antal och namn äro honom bekanta. Att kusinarvsrätten i sådan händelse

saknar varje hållbar grund, synes utskottet uppenbart. I de väckta motionerna

göres emellertid gällande, att på landsbygden skulle råda den uppfattningen,

att samhörigheten mellan kusiner allt fortfarande vore tillräckligt

stark för att motivera en arvsrätt. Att denna mening skulle vara mera allmänt

rådande motsäges dock, bland annat, av den förebragta statistiska

utredningen. Denna visar, att då de närmaste arvingarna utgjordes av

kusiner, från dem borttestamenterades ända intill 80 % av sammanlagda

kvarlåtenskapssumman. Häremot göres i en del av de väckta motionerna

gällande, att vid en granskning av antalet fall, då kusiner voro närmaste

arvingar, arvet i omkring 50 % av fallen gått till dem. Oavsett

att sistnämnda procenttal ej med säkerhet kan fastställas med ledning av statistiken,

kan det enligt utskottets mening uppenbarligen ej åberopas såsom bevis

på en samhörighet, som bör medföra arvsrätt, att i hälften av de fall, då kusiner

äro arvingar, kvarlåtenskapen — på grund av arv eller testamente —- tillfaller

dem. Detta är desto mindre förhållandet, som, enligt vad i motionerna

också anföres, kusinarven äro talrikast inom de lägre förmögenhetsgrupperna,

där vanan att upprätta, testamente enligt erfarenhetens vittnesbörd överhuvud

är väsentligen mindre utbredd än i de högre och där underlåtenheten att testamentera

bort från kusinerna följaktligen ej kan åberopas till stöd för en samhörighet

mellan dem och arvlåtaren. Det må ock erinras därom, att själva

förekomsten av en legal arvsrätt för avlägsnare skyldeman kan medföra, att

testamente till förmån för annan ej upprättas, ehuru arvlåtaren, om den legala

regeln ej funnes, ofta ej skulle genom testamente ihågkomma den ifrågavarande

skyldemannen.

Utöver vad nu nämnts kan vidare, såsom i propositionen framliålles, mot

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

arvsrätt för kusiner åberopas ett skäl av stor praktisk betydelse. Till följd av

att kusinkretsen ofta är stor, kommer kvarlåtenskapen vid arvfall till kusiner

att splittras i smådelar; arvfallet blir härvid långt mer än eljest av kapitalförstörande

verkan, i det att det ofta helt oväntade och vanligen obetydliga

arvet av mottagaren användes för konsumtion. Ej minst är detta av betydelse,

då fråga är om fast egendom. Det är av vikt att fasthålla, att frågan ej rör,

huruvida en viss kusin skall uteslutas från arv, utan huruvida arvet skall utskiftas

i smådelar inom en kusinskara. Vill arvlåtaren gynna någon, eller är

hans önskan att den fasta egendomen behålles odelad i släkten, kan han upprätta

testamente till förmån för en viss kusin.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om en bestämmelse i förslaget, enligt

vilken arv, som tillfallit det allmänna, skall kunna avstås till skjddeman

eller annan, som stått arvlåtaren nära. Genom detta stadgande har möjlighet

lämnats, att med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet avstå arvet

exempelvis till en kusin eller till annan från arv utesluten skyldeman. Särskild

anledning till sådant efterskänkande föreligger, då samäganderätt, t. ex. i en

jordbruksfastighet, bestått mellan arvlåtaren och skyldemannen, och billighetsskäl

eljest tala för ett avstående. Då för närvarande en dylik samäganderätt

består mellan två kusiner, kommer vid den ena kusinens död hans del i egendomen

ej att tillfalla den andre ensam utan måste delas mellan samtliga kusiner,

varigenom egendomens försäljning, ofta till utomstående, framtvingas.

Om däremot, efter ett borttagande av kusinarvsrätten, det allmänna avstår sin

arvsrätt till förmån för den kusin som haft del i egendomen, kommer resultatet

att bliva detsamma, som om ett testamente till förmån för denne förelegat, och

berörda svårighet följaktligen ej att inträffa.

I det föregående har utskottet flera gånger framhållit, att de från arv uteslutna

skyldemännen kunna, där arvlåtaren så finner lämpligt, ihågkommas

genom testamente. Någon begränsning av testamentsfriheten har nämligen ej

ansetts böra äga rum. Utskottet får i detta avseende hänvisa till vad i propositionen

(s. 56—57) i denna del yttras.

I samband med den nu behandlade frågan om arvsrättens begränsning må

anmärkas, att i de av herr Petrus Nilsson m. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp

m. fl. väckta motionerna göres gällande, att det vore att befara, att

beloppen av arv till Sverige efter svenska emigranter — särskilt de som bosatt

sig i Nordamerikas förenta stater — skulle avsevärt minskas, då det icke torde

kunna med säkerhet påräknas, att främmande stater skulle låta arv övergå till

Sverige i de fall, när det allmänna och icke de anhöriga till de avlidna komme

att stå såsom mottagare.

Den i motionerna sålunda berörda frågan är av internationellt privaträttslig

natur. Sverige är som bekant anslutet till de s. k. Haagkonventionerna, vilka

reglera vissa familjerättsliga och civilprocessuella frågor inom den internationella

privaträtten. För närvarande pågår arbete för åstadkommande av en

konvention jämväl på successionsrättens område. En konferens i ämnet, vari

även Sverige deltog, har senast hållits i början av innevarande år. Det är vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första laffutslcottets utlåtande Nr 21.

7

sådant förhållande uppenbart, att något förslag till internationellt privaträttsliga

regler på arvsrättens område ej kan framläggas, innan ett slutligt resultat

framkommit av Haagkonferensens arbete.

Vad angår det i motionerna gjorda påståendet, att amerikaarven skulle

komma att undandragas Sverige, vill utskottet anmärka, att om en i Nordamerikas

förenta stater bosatt svensk emigrant avlider därstädes, tillämpas

på grund av den i Förenta staterna härskande domicilprincipen amerikansk

lag beträffande arvet efter honom. Då någon begränsning av arvsrätten ej, utskottet

veterligen, är gjord i de särskilda nordamerikanska staterna, skulle

arvet följaktligen komma att tillfalla de enligt svensk lag uteslutna skyldemännen

och den av motionärerna befarade konsekvensen sålunda icke inträda.

Ett nära samband med spörsmålet om arvsrättens begränsning har frågan,

huru förfaras skall med de arv, som efter begränsningen tillföras det allmänna.

För närvarande tillfalla danaarven kronan eller vissa städer, som fått kronans

rätt å sig överlåten. Enligt förslaget skola de arv, vartill arvinge jämlikt bestämmelserna

i förslaget ej finnes, tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

Fonden skall enligt förslaget användas för främjande av barns och

ungdoms vård och fostran.

I propositionen anföres i nu förevarande del bland annat följande:

»I samband med redogörelsen för arvsrättens begränsning har framhållits,

att för frågan härom statsekonomiska synpunkter ej böra inverka, utan att de

successionsrättsliga synpunkterna böra vara ensamt avgörande. Även om den

från denna utgångspunkt föreslagna begränsningen av arvsrätten blir av allenast

ringa betydelse för det allmänna i ekonomiskt avseende, kommer den att

framstå såsom en genomgripande förändring för dem, som drabbas därav. Det

är därför av vikt, att reformen ej framkallar den uppfattning att det allmännas

arvsrätt innebär en konfiskation av arven. Detta är desto mera angeläget, som

de arv, varom här i regel är fråga, äro dels sådana, där arvlåtaren befunnit sig

i blygsamma ekonomiska förhållanden, dels sådana, där arvlåtaren på grund

av minderårighet, sinnessjukdom eller liknande anledning saknat förmåga att

upprätta testamente, och dels sådana, där arvlåtaren blivit hastigt bortryckt,

innan han ännu kommit att träffa bestämmelser rörande kvarlåtenskapen. Att

det från sådana arvlåtares synpunkt framstår såsom vida mindre stötande, om

arven gå till ett ändamål, vilket det för dem kunde hava tett sig naturligt att

tillgodose genom testamente, än om arven indragas till staten, förefaller uppenbart.

Och för de skyldeman, som genom den föreslagna begränsningen uteslutas

från arvsrätt, torde det kännas mindre hårt, om arven kunna främja ett syfte,

som står de ofta förekommande testamentsändamålen nära. Dessa skäl ligga till

grund för uppfattningen, att de arv, som efter begränsningen tillfalla det allmänna,

icke böra tagas i anspråk för täckande av statsutgifter. Och då här

är fråga om disposition av vissa kvarlåtenskaper i dess helhet, har det synts

mest ändamålsenligt, att en fondering äger rum.»

Allmänna

arvsfonden.

Förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Motioner.

Utskottet.

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

I de av herrar Bernhard Johansson och Rooth samt av herr Christenson i

Södertälje m. fl. väckta motionerna yrkas, att danaarven ej skola tillfalla fonden

utan staten. Enligt motionärernas mening synes närmare erfarenhet om

storleken av de arvsmedel, som enligt den nya lagstiftningen kunna komma att

tillfalla det allmänna, böra avvaktas, innan särskilda bestämmelser meddelas

om förvaltningen av berörda medel, vilka tillsvidare borde behandlas på samma

sätt som nu inflytande danaarvsmedel. Någon anledning att nu besluta att

för ändamålet upplägga en särskild fond, mot vars anordnande på föreslaget

sätt starka betänkligheter för övrigt kunde resas, borde därför ej föreligga.

I de motioner med yrkande om avslag å förslaget, som framburits av herr

Petrus Nilsson ni. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., anföres angående

nu förevarande fråga följande:

»Vad i kap. 5 föreslås därom, att arv, då arvinge saknas, skall tillfalla en

fond, benämnd allmänna arvsfonden, finna vi av flera skäl omöjligt att biträda.

De principer, varpå stadgandena om arvsfonden uppbyggts, äro ägnade

att väcka starka betänkligheter. En omständighet, som därvid särskilt bör

uppmärksammas, är, att hopsamlat kapital genom arvsfonden skulle komma

att användas till löpande utgifter, varemot avgörande invändningar torde kunna

göras ur allmän ekonomisk synpunkt, då härigenom kapital skulle undandragas

produktionen för att direkt tjäna konsumtionsändamål. Arvsfonden

skulle faktiskt enligt föreslagna stadganden bliva en institution för systematisk

kapitalförstöring. Att på föreslaget sätt använda hopbragta medel till

barnavårdsändamål kan för övrigt icke heller sägas vara motiverat av någon

särskild omständighet. Denna erinran föranledes ej av någon önskan att förhindra,

att nödiga medel anslas till barnauppfostran och barnavård, utan avser

endast att betona, att skäl icke föreligga för att dylika medel anskaffas

på denna väg. Givetvis kommer emellertid frågan om bildandet av en arvsfond

i ett delvis nytt läge, därest enligt vårt förslag kusiner bibehållas vid

sin arvsrätt.

Hur de medel, som kunna väntas inflyta på grund av de nya arvsrättsreglerna,

skola användas, bör underkastas särskild utredning, innan beslut därom

fattas. Därvid synes bl. a. böra komma under övervägande, huruvida staten

tillfallande arvsmedel till förebyggande av kapitalanhopning i statens hand

böra användas till avbetalning på statsskulden eller liknande ändamål. Denna

utredning synes böra ställas i samband med provning av frågan om lämpligheten

av att arvsskatten tages i anspråk för kapitalbildningsändamål i stället

för att som nu sker användas för löpande utgifter.»

Utskottet finner vad i propositionen anförts till stöd för att danaarven skola

ingå till en särskild fond vara väl grundat. Det är också enligt utskottets

mening av största vikt, att — var än arvsrättsgränsen dragés — den begränsning

av arvsrätten, som från successionsrättsliga utgångspunkter befunnits

riktig, ej för dem, som drabbas därav, framstår såsom en konfiskation av kvarlåtenskaperna.

Då det gäller att avpassa månghundraåriga rättssatser efter

en ny tids ekonomiska och sociala åskådning, är det angeläget, att en i och

för sig väl motiverad reform så lägges, att den väcker förståelse hos menige

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första laffutskottets utlåtande Nr 21.

9

man. EU sådant hänsynstagande till de folkpsykologiska faktorerna liar enligt

utskottets mening på ett lyckligt sätt skett genom tillskapandet av arvsfonden,

i ill följd av de ändamål, londen är avsedd att tjäna, kommer föreskriften om

att danaarven skola tillfalla fonden att verka som ett legalt testamente till

förmån lör ett allmännyttigt ändamål. På grund härav kommer begränsningen

för dem, som drabbas härav, att framstå såsom mera naturlig än om medlen

inflöte till statsverket för att tagas i anspråk för dess löpande utgifter.

Det föreslagna syftet med fonden anser utskottet vara synnerligen behjärtansvärt.

Och då det här är fråga om arvlåtare, som sakna egna barn, är det

enligt utskottets mening en riktig tanke, att då dessa efterlämna blott avlägsnare

skyldeman, deras kvarlåtenskap tillfaller sådana barn, som sakna möjlighet

att erhålla det handtag, arvet utgör för den 5mgre generationen. Arvsfonden

kommer härigenom att i sin mån befrämja arvets viktigaste sociala

funktion, nämligen att sörja för det uppväxande släktet och underlätta för detta

att fylla sin framtida uppgift till samhällets bästa. Av skäl, som nedan vid

behandlingen av förslaget till lag om allmänna arvsfonden skola närmare angivas,

har utskottet emellertid föreslagit en viss utsträckning av fondens ändamål.

Av vad utskottet sålunda anfört, framgår, att det enligt utskottets mening

måste anses oriktigt att på det successionsrättsliga spörsmålet om det allmännas

arvsrätt lägga budgettekniska synpunkter. Även om det är en riktig

princip, att statsinkomster i allmänhet icke böra anslås till vissa på förhand bestämda

ändamål, är ett avsteg från denna princip väl försvarat i nu förevarande

fall, där i stället för de uteslutna skyldemännen det allmänna insättes såsom

arvinge. Samtliga i ärendet hörda myndigheter — lagrådet, statskontoret och

kammarkollegium — hava ock givit sin anslutning till inrättandet av den

allmänna arvsfonden.

Också de av herr Petrus Nilsson m. fl. och herr Olsson i Kullenbergstorp

m. fl. väckta motionerna uttala sig mot tanken, att arvsfondens medel skulle

komma att användas till löpande utgifter. Kritiken riktas mot att fondens

medel användas för konsumtionsändamål och att därigenom en kapitalförstöring

äger rum. Utskottet tillåter sig att i denna del hänvisa till vad utskottet

ovan anfört därom, att på frågan om statsarvet måste, liksom på hela ifrågavarande

lagstiftningskomplex, läggas successionsrättsliga och ej nationalekonomiska

synpunkter. Härutöver vill utskottet anmärka, att i den mån fondens

medel komma det levande ”kapital till godo, som utgöres av landets barn och

ungdom, det även från motionärernas utgångspunkt måste förefalla tveksamt,

om en sådan användning med skäl kan betecknas såsom systematisk kapitalförstöring.

För övrigt förutsätter förslaget till lag om allmänna arvsfonden,

att viss del av de årligen inflytande medlen skall kapitaliseras.

Pa grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka samtliga de motioner,

vari yrkats avslag a tillskapandet av arvsfonden, samt tillstyrka propositionen

i denna del.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Makes arvsrätt.

Gällande

rätt.

Genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande

make arvsrätt, när den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn

eller dess avkomling. Arvsrätten avser halva kvarlåtenskapen, när efter den

döde finnas skyldemän tillhörande andra parentelen, d. v. s. fader, moder,

syskon eller dess avkomlingar, samt i andra fall hela kvarlåtenskapen. I förstnämnda

fall tager således den efterlevande hälften av boet på grund av giftorätt

och en fjärdedel på grund av arv. Den återstående fjärdedelen tillfaller

dem av nämnda skyldemän till den först avlidne, som enligt arvsordningen äro

närmast till arv efter honom. Denna lag, vilken antogs i samband med den

nya giftermålsbalken, betraktades av lagberedningen blott som ett provisorium,

och det förutsattes, att spörsmålet om makes arvsrätt skulle upptagas till ny

behandling i samband med revisionen av ärvdabalken överhuvud. Och vid

behandlingen av den kungl. propositionen i denna del yttrade första lagutskottet

vid 1920 års riksdag, att det enligt utskottets mening icke kunde råda något

tvivel om, ''att den allmänna rättsuppfattningen i vårt land gåve stöd för att

tillerkänna make arvsrätt åtminstone i den omfattning, som i propositionen

föreslagits.

Ifrågavarande lagbestämmelser gälla endast i den mån annorlunda icke blivit

bestämt genom testamente. Det är också synnerligen vanligt, att äkta makar

söka genom inbördes testamente trygga den efterlevandes ställning. Härvid

kan man skilja mellan tre huvudtyper av förordnanden. Den efterlevande

kan sålunda tillerkännas full äganderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap,

d. v. s. dennes lott i boet. Ett sådant förordnande medför, att vad den efterlevande

erhåller på grund av testamentet och vad han i övrigt äger, däri inbegripet

den lott han på grund av giftorätt själv äger i boet, i hans hand bildar

en enhetlig massa. Vid den efterlevandes död tillfaller all denna egendom

hans arvingar; den först avlidnes arvingar erhålla alltså intet. Vid en annan

typ av inbördes testamente erhåller den efterlevande endast nyttjande- eller avkomsträtt

till den först avlidnes kvarlåtenskap. Äganderätten till denna tillfaller

i regel omedelbart den först avlidnes arvingar. Den egendom, vartill den

efterlevande sålunda får nyttjande- eller avkomsträtt, bildar en från hans

egen egendom skild förmögenhetsmassa. Då vid hans död nyttjande- eller avkomsträtten

bortfaller, inträda den först avlidnes arvingar i det fulla utövandet

av sin äganderätt till denna förmögenhetsmassa. Den tredje huvudformen av

inbördes testamente kännetecknas därav, att den efterlevande tillerkännes fri

dispositionsrätt under sin livstid över den först avlidnes kvarlåtenskap med

eller utan föreskrift, att vid den efterlevandes död all då i boet befintlig egendom

skall på visst sätt fördelas. Vanligen gives förordnande, att egendomen

skall delas enligt lag mellan arvingarna å ömse sidor. Vid ett förordnande av

denna typ bildar all egendom, på samma sätt som vid den första typen, en

enhetlig massa i den efterlevandes hand. Denne kan fritt disponera däröver

genom rättshandlingar i levande livet men får icke genom testamente förfoga

över mer än sin egen lott i boet. När den efterlevande dör, uppdelas den då

befintliga egendomen i två lotter, den först avlidnes och den efterlevandes, varefter

vardera lotten fördelas mellan den sidans arvingar enligt vanliga regler.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

11

För det fall, att den först avlidne icke efterlämnar några arvsberättigade Förslaget.

skyldeman eller endast arvsberättigade skyldeman, tillhörande tredje parentelen,

upptar förslaget samma regel som 1920 års lag, d. v. s. den efterlevande

tager såsom arv hela kvarlåtenskapen med full äganderätt.

Efterlämnar däremot den först avlidne arvingar av andra parentelen, har

förslaget sökt tillgodose såväl den efterlevande makens intresse av att få behålla

hela kvarlåtenskapen som även intresset hos den först avlidnes arvingar

av andra parentelen, att arvet ej av den efterlevande ledes över å hans släkt.

Härvid har förslaget anknutit till den form av inbördes testamente, enligt vilken

den efterlevande erhåller den först avlidnes kvarlåtenskap med fri dispositionsrätt

under livstiden men med föreskrift att vid den efterlevandes död den

då befintliga egendomen skall delas mellan arvingarna å ömse sidor. Denna

iorm av inbördes testamente kan sägas hava blivit upphöjd till lagregel. Efterlevande

maken skall sålunda taga hela arvet efter den först avlidne, men vid

den efterlevandes död skola de av den först avlidnes arvingar av andra parentelen,

som då äro närmast till arv efter honom, äga rätt till sekundosuccession,

d. v. s. de få såsom successorer efter den först avlidne taga del i den efterlevandes

bo.

Den närmare innebörden av den föreslagna anordningen, som regleras av 2

kap. i förslaget, är i huvudsak följande. Bodelning i anledning av den först

avlidnes död är ej erforderlig. Den efterlevande tager nämligen hälften i boet

på grund av giftorätt och den andra hälften på grund av arv. Vad sålunda tillkommer

honom bildar i hans hand jämte hans övriga egendom en enhetlig förmögenhetsmassa,

över vilken han äger fritt råda såsom ägare. Han har sålunda

en fri ställning i fråga om förvaltningen och får för sitt uppehälle använda

även kapitaltillgångar. Endast så till vida är hans handlingsfrihet begränsad,

att han ej äger genom testamente förfoga över den del av sin kvarlåtenskap, som

belöper å den först avlidnes arvingar. Denna självständighet har ansetts påkallad

med hänsyn till det förtroende, som bör råda och vanligen råder mellan

makar, och får också i regel anses överensstämma med den först avlidnes vilja.

Dennes arvingar hava emellertid ansetts böra skyddas för det fall, att den efterlevande

missbrukar sin självständiga förvaltningsmakt. Under vissa förutsättningar

äger sålunda den först avlidnes skyldeman av andra parentelen påkalla,

att den del av den efterlevandes egendom, som belöper å den först avlidnes

arvingar, skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man

enligt lagen om förmynderskap. Efterlevande maken äger under sin livstid

uppbära den avskilda egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas allenast

efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för

beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. Vid den efterlevandes

död tillfaller den avskilda egendomen den först avlidnes arvingar.

Rätten till sekundosuccession innebär, att vid den efterlevande makens död

hans bo uppdelas i kvotdelar mellan hans arvingar, å ena sidan, och den efterlevandes

arvingar, å andra sidan. Då på grund av gällande förmögenhetsordning

mellan makar i de ojämförligt flesta fallen vardera äger hälften av boet,

kommer nämnda delning vanligen att bliva en hälftendelning. Proportionen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

kan emellertid även bliva en annan. Särskilt inträffar detta, om vid den först

avlidne makens död makarna eller en av dem hade enskild egendom; även sådan

egendom är nämligen, liksom enligt gällande lag, föremål för makes arvsrätt.

I detta fall äga den först avlidnes arvingar taga samma andel i boet vid efterlevande

makens död, som kvarlåtenskapen efter den först avlidne -— d. v. s.

dennes giftorättsdel och enskilda egendom — utgjorde av makarnas sammanlagda

egendom vid hans frånfälle. Delningen vid den efterlevandes död mellan

båda makarnas arvingar kan angivas som en proportionell delning efter

makarnas insatser.

Vid delningen är förmögenhetsläget vid den efterlevandes död avgörande.

Hänsyn till värdeförändringar, som inträtt efter den först avlidnes död, skall

enligt regeln ej tagas, utan växlingar i egendomsmassans värde — såväl minskning

som förkovran — drabba båda sidorna proportionellt. Detta är en konsekvens

av den självständiga ställning, som tillkommer den efterlevande med avseende

å kvarlåtenskapen efter den först avlidne.

I ett par särskilt angivna fall skall dock hänsyn till ändrat förmögenhetsläge

tagas. Om sålunda efterlevande maken genom gåvor eller eljest utan tillbörlig

hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen

orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som

vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna

efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel

i boet. Den efterlevandes arvingar hava vidare ansetts böra få undantaga

egendom motsvarande förkovran, som uppkommit därigenom, att egendom tillfallit

den efterlevande i arv, gåva eller testamente. Att tillerkänna den först

avlidnes arvingar del däri skulle i realiteten innebära ett ensidigt utsträckande

av giftorätten ända till den efterlevandes död. Med sådan egendom har ansetts

böra jämställas förkovran på grund av besparingar å inkomst av förvärvsarbete.

Huvudregeln, att proportionell delning skall ske oavsett värdeförändring,

kommer följaktligen att omfatta de fall, då värdestegring skett av egendomen

efter den först avlidne makens död samt då besparing av egendomens

avkastning föreligger. Till förmån för huvudregeln gäller också, att en vid

den efterlevandes död befintlig förkovran antages vara att hänföra till någon

av dessa omständigheter.

Att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller att

besparingar å inkomst av förvärvsarbete gjorts, medför icke i och för sig, att

avvikelse göres från den proportionella delningen. Härför fordras, att boets

värde vid efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnes

frånfälle. Blott om en nettoökning då föreligger, tages hänsyn till sådan under

tiden mellan makarnas död inträffad förmögenhetsökning, som nu avses,

och endast denna nettoökning tillägges den efterlevandes arvingar före delningen.

I överensstämmelse med vad för närvarande gäller föreskrives, att stadgandena

om makes arvsrätt ej skola äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna

på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

13

i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken

stadgas skall så delas, som hade återgång skett.

Makes arvsrätt är, liksom enligt gällande lag, ej förenad med laglottsrätt;

genom testamente kan make uteslutas från arvsrätt, och avvikelser från särskilda

av de nya bestämmelserna kunna också till den efterlevande makens

nackdel föreskrivas i testamente.

Testamentariska förordnanden, varigenom make tillgodoses i högre grad än

enligt de föreslagna legala bestämmelserna, kunna naturligen ock förekomma.

Makarna kunna sålunda vilja, att den efterlevande skall erhålla kvarlåtenskapen

efter den först avlidne utan det villkor om sekundosuccession, som förslaget

uppställer i fråga om makes arv. Det kan ock tänkas, att genom testamente

kvarlåtenskapen tillägges den efterlevande samt att arvlåtaren ger vissa från

lagens regler avvikande bestämmelser om sekundosuccession, antingen så att

endast åt viss eller vissa av de arvsberättigade skyldemännen i andra parentelen

tillerkännes rätt till sekundosuccession, eller så att dylik rätt tillerkännes

arvinge av tredje parentelen eller någon som ej är arvinge. I sådant fall skall

förhållandet mellan den efterlevande och de i testamentet utsedda sekundosuccessorerna

bedömas efter samma regler som beträffande den legala sekundosuccessionen.

I de motioner om avslag å propositionen, som väckts av herr Petrus Nilsson

m. fl. och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., uttalas i nu förevarande del

följande:

»De nya bestämmelser om makes arvsrätt m. m., som föreslås i 2 kap. av

förslaget till lag om arv, kunna vi icke finna vare sig behövliga eller väl avvägda.

Dels skulle de leda till ett övervakningssystem, som vid tillämpningen

ofta komme att verka olidligt, dels synas de medgiva alltför stora förmåner för

barnlös make. Dessutom faller det sig svårt att bedöma verkningarna av dessa

nya rättsregler, så länge det icke är känt, vad ett blivande förslag till testamentsrättens

reglering kan komma att innehålla, då bestämmelserna genom testamentsrätten

kunna i väsentlig grad modifieras. Om testamentsrätten innehåller

förslaget ingenting utöver laglottsreglerna. Skall ändring vidtagas i

de så sent som 1920 införda bestämmelserna om makes arvsrätt, torde dylik

ändring böra tagas i övervägande först i samband med den väntade omarbetningen

av testamentsrätten.»

I övriga motioner framställas ej några erinringar mot förslaget i denna del.

Innan utskottet övergår till en närmare granskning av de grunder, varpå de

föreslagna bestämmelserna om makes arvsrätt äro byggda, vill utskottet beröra

vad i förenämnda motioner yttras om sambandet mellan förslaget i nu förevarande

del och en blivande lag om testamente. Utskottet har redan i början

av detta utlåtande framhållit, att några nämnvärda svårigheter av att arvsrätten

och testamentsrätten behandlas var för sig ej uppstå. Då därvid nämndes,

att det bleve erforderligt att överflytta ett stadgande i arvslagen till lagen

om testamente, åsyftades 14 § i 2 kap. Att den däri givna regeln upptagits i

arvslagen beror på, att det vore oegentligt, om ej bestämmelserna i 2 kap. skulle

redan från början gälla även vid testamentarisk succession. Enligt vad från

Motioner.

Utskottet.

Sambandet

med testamentsrätten
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Grunderna

för makes

arvsrätt.

lagberedningen upplysts, uppstå lika litet här som eljest några svårigheter i det

av motionärerna angivna hänseendet. Då den arvsrätt, som enligt förslaget

tillkommer make, ej är av laglotts natur och testamentsfriheten lämnas oförkränkt,

följer härav, att arvlåtaren kan, på vad sätt han finner för gott, beträffande

efterlevande maken träffa andra bestämmelser än de i 2 kap. upptagna.

De regler i testamentsrätten, som särskilt röra testamente till förmån för make,

torde i huvudsak komma att avse, hur ett sådant testamente i tvivelaktiga fall

skall tolkas. Några legala bestämmelser av beskaffenhet att modifiera de i

2 kap. föreslagna stadgandena komma däremot ej att givas; de höra ej heller

hemma i testamentsrätten.

Gällande lag om makes arvsrätt måste betecknas såsom otillfredsställande

i flera hänseenden. Framför allt kan mot den nuvarande ordningen erinras,

att maken vid den först avlidnes frånfälle nödgas åt dennes föräldrar, syskon

eller syskons avkomlingar avstå en fjärdedel av den egendom, som utgjort

grundvalen för makarnas ekonomiska ställning. Är mannen den efterlevande,

får han, som måhända vid hustruns död står mitt uppe i sin verksamhet, lämna

en del av sin förmögenhet till hustruns släkt. Detta kan för honom medföra

avsevärda nackdelar. Sålunda kan den av honom drivna rörelsen komma att

lida kännbart avbräck genom den utbetalning, som måste företagas; fast egendoms

intecknande eller försäljning kan bliva erforderlig. Särskilt stötande är

detta, då egendomen i boet införts av honom. Då mannen dör först, uppkommer

i regel stora svårigheter för änkan redan på den grund, att inkomsten av

mannens förvärvsarbete bortfaller. Att änkan dessutom nödgas avstå en fjärdedel

av boets egendom till mannens släkt ter sig i de flesta fall såsom en obillighet.

I rikare bon framträder naturligen denna olägenhet mindre. Men i

det stora flertalet fall är behållningen i boet jämförelsevis ringa; vanligen har

egendomen tillkommit på grund av båda makarnas strävsamma arbete under

äktenskapet, Det torde enligt utskottets mening knappast råda något tvivel

om, att båda makarna i dessa fall allmänt anse det vara naturligt och riktigt,

att egendomen odelad tillfaller den efterlevande. Arvets främsta uppgift är

för vår tids uppfattning säkerligen att tillgodose bröstarvingar och efterlevande

make; dessa hava stått arvlåtaren närmast, och hans kvarlåtenskap bör därför

i första hand komma dem till godo. Billigheten av denna uppfattning i vad

rör maken bestyrkes till fullo av den statistik rörande inbördes testamenten,

som omtalas i propositionen. Denna utvisar, att i fråga om de förordnanden,

som gjorts till förmån för make, i ej mindre än 96.26 % fall förordnandet avsåg

kvarlåtenskapen i dess helhet. Att de fall, i vilka åt maken tillerkänts allenast

en del av kvarlåtenskapen, icke ens uppgingo till 4 % av alla fallen, utvisar hur

främmande för rättsuppfattningen den ståndpunkt är, som i avvaktan på en

annan ordning intogs år 1920. På grund av vad sålunda anförts, anser utskottet

förslagets ståndpunkt, att kvarlåtenskapen efter den först avlidne makens

död skall odelad tillfalla den efterlevande, vara väl grundad.

Förslaget söker vidare avhjälpa ytterligare en brist i gällande lag om makes

arvsrätt. Enligt denna leder, när bröstarvingar saknas, den efterlevande

maken sin hälft av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, d. v. s. en fjärdedel

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

15

av boet, över på sin egen släkt, vilket är stötande särskilt när egendomen kommit

från den först avlidnes släkt. Detta ledande av arvet från den ena släkten

till den andra är särskilt irrationellt därför, att den slutliga arvsföljden blir

ett slumpens verk; den beror nämligen på Vilkendera av makarna avlider först.

Då det vanligen är en tämligen kort tidsskillnad mellan makarnas död, framstår

detta irrationella moment än skarpare. Om exempelvis vid maken A:s

död i boet finnas 40,000 kr. i giftorättsgods, tager den efterlevande B 20,000

kr. i giftorätt och 10,000 kr. i arv, medan*A:s skyldeman erhålla återstående

10.000 kr. Vid B:s död gå de 30,000 kr. han erhållit till hans släkt. Hade i

stället B avlidit först, hade det slutliga resultatet blivit, att A:s släkt fått

30.000 kr. och B:s släkt 10,000 kr.

Till undvikande av sistberörda missförhållande har nu i förslaget upptagits

en rätt till sekundosuccession för den först avlidne makens skyldeman av andra

parentelen vid den efterlevandes död; de av dem, som då äro närmast till arv

efter den först avlidne, skola sålunda taga del i den efterlevandes bo, i regel

till hälften. I nyssnämnda exempel skulle sålunda B äga att vid Ars död taga

20.000 kr. i giftorätt och 20,000 kr. i arv. Vid B:s död skulle 20,000 kr. tillfalla

Ars skyldeman och Brs skyldeman erhålla samma belopp. Hade B avlidit

först, skulle det slutliga resultatet bliva detsamma; vardera sidan skulle

få 20,000 kr.

Utskottet anser den sålunda föreslagna ordningen på ett naturligt sätt tillgodose

det intresse av egendomens bevarande inom en viss släkt, som särskilt på

landsbygden är djupt rotat. Flertalet av de inbördes testamenten, som upprättas

i den arvssituation, då de närmaste skyldemännen tillhöra andra parentelen,

medföra också, att den efterlevande icke kommer att leda arvet över.

Såsom i propositionen framhålles, är det en i testamentspraxis utbildad regel,

som nu skall upphöjas till lag.

Av vad ovan anförts framgår, att förslaget enligt utskottets mening på ett

i princip tillfredsställande sätt sökt tillgodose dels den efterlevande makens

intresse att få behålla den egendom, som utgjort underlaget för makarnas ekonomi,

dels intresset hos den först avlidnes släkt, att egendomen ej genom den

efterlevande maken skall ledas över till dennes släkt. Lagrådet, som enhälligt

tillstyrkt förslaget i denna del, uttalar också, att den föreslagna ordningen

torde stå i samklang med rådande uppfattning om bästa sättet att tillgodose

olika var för sig berättigade synpunkter, en uppfattning som hittills för att

bliva respekterad måst lita till testamentes upprättande. Den i förslaget

gjorda närmare avvägningen mellan dessa två stridiga intressen måste enligt

utskottets mening anses i sina huvudgrunder tillfredsställande. Att den efterlevande

sålunda skall ha rätt att förfoga över egendomen såsom ägare och följaktligen

hava en fri ställning i fråga om förvaltningen i levande livet, men

att han ej skall äga förordna om egendomen för dödsfalls skull, lärer i regel

överensstämma med den först avlidnes önskan. Mot de bestämmelser, som i

förslaget givas till skydd för den först avlidnes arvingar, därest den efterlevande

missbrukat sin förvaltningsrätt, kunna emellertid enligt utskottets mening

åtskilliga erinringar göras. Dessa bestämmelser avse dels en rätt till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutslcottets utlåtande Nr SI.

Rätt till

vederlag.

Förslaget.

Utskottet.

vederlag för deri först avlidne makens arvingar vid delningen av den efterlevandes

bo, dels rätt för arvingarna att under dennes livstid begära s. k. avskiljande.

Utskottet skall här nedan var för sig till behandling upptaga dessa båda spörsmål.

Enligt förslaget skall, om efterlevande maken genom gåvor eller eljest utan

tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar,

uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom, av den lott, som vid

efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna

efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i

boet (2 kap. 3 §). Stadgandet innebär sålunda en rätt till vederlag för den

först avlidne makens arvingar, om den efterlevande genom förfoganden i levande

livet åsidosatt den rätt till succession, som vid dennes död tillkommer

dem. I främsta rummet avses med stadgandet gåva till förmån särskilt för

egna skyldeman, ny make eller andra närstående. Men även en donation till

ideellt ändamål kan vara av en sådan omfattning, att den grundar ersättningsrätt.

Att gåvan givits i syfte att åsidosätta sekundosuccessionsrätten är ej erforderligt;

vederlagsrätten inträder även om dylikt syfte ej kan påvisas, därest

efterlevande maken enligt objektivt bedömande får anses hava genom gåvan

åsidosatt tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar. Under gåva faller

här, såsom eljest, jämväl avhändelse, vilken framträder såsom onerös rättshandling

men till sin innebörd i väsentlig mån är av benefik natur. Men även

andra förfoganden än gåvor omfattas av stadgandet. Vederlagsrätt kan sålunda

inträda exempelvis på grund av lättsinniga affärstransaktioner, företagna

av den efterlevande. Också ett slösaktigt förbrukande av egendom genom

att den efterlevande lever på högre standard än som kan anses skälig grundar

vederlagsrätt enligt förslaget.

Enligt förslaget skall den efterlevande kunna förfoga såsom ägare även över

den del av sin egendom, som han bekommit i arv efter den först avlidne. Detta

torde i regel överensstämma med den först avlidnes vilja, och utskottet har,

såsom ovan framhållits, tillstyrkt en sådan ordning. Det måste emellertid

betecknas som skäligt, att den först avlidnes arvingar i vissa fall erhålla rätt

till vederlag vid den efterlevandes död. Sålunda anser utskottet riktigt, att

vederlagsrätt inträder i de fall, då den efterlevande maken genom gåva eller

annan därmed jämförlig handling utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes

arvingar orsakat väsentlig minskning av sin egendom. I den mån vid den

efterlevandes död egendom finnes i boet efter honom, måste det anses rimligt,

att vederlag för dylika förfoganden utgår till sekundosuccessorerna. Däremot

bör enligt utskottets mening anspråk på vederlag ej kunna grundas på den

efterlevande makens livsföring. Detta synes ej vara väl förenligt med den

självständiga ställning, den efterlevande enligt förslaget bör äga. Fall kunna

visserligen inträffa, då rätt till vederlag på grund av den efterlevandes slösaktiga

levnadssätt vore befogad. Sådant torde dock blott mera sällan förekomma.

För det stora flertalet fall, då efterlevande maken vill handla lojalt, skulle

själva möjligheten, att den först avlidnes arvingar på grund av annan upp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Förslå lagutskottets utlåtande Nr 21.

17

fattning om det tillbörliga i den efterlevandes livsföring kunde komma att

framställa anspråk mot hans arvingar, för den efterlevande kännas såsom ett

obehörigt tryck; fördelen av den fria ställning, man velat bereda honom, skulle

ej sällan till stor del gå förlorad. Och vid hans död skulle en sådan vederlagsrätt

lätt ge anledning till stötande tvister. Utskottet har därför vidtagit

en begränsning av förutsättningarna för rätten till vederlag i enlighet med

det ovan anförda.

Enligt förslaget skall, om efterlevande maken, på sätt som sägs i 3 § och för

vilket ovan redogjorts, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom

eller fara för sådan minskning, rätten på ansökan av den först avlidnes skyldemän

i andra parentelen förordna, att så stor del av efterlevande makens behållna

egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å arvingarna, skall avskiljas

och ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om

förmynderskap. Sådant avskiljande skall ock ske, när efterlevande maken och

skyldemännen äro därom ense. Går maken i nytt gifte, äger såväl han som

skyldeman vinna avskiljande, om ansökan göres inom sex månader från äktenskapets

ingående. Efterlevande maken äger under sin livstid uppbära den avskilda

egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas allenast efter särskild

prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för beredande av skäligt

underhåll åt efterlevande maken. Vid dennes död tillfaller den avskilda egendomen

den först avlidnes arvingar. Bestämmelserna om avskiljande äro upptagna

i 2 kap. 5—9 §§ av förslaget till lag om arv.

Såsom av förestående redogörelse framgår, innebär avskiljandet en rätt för

den först avlidne makens skyldeman i andra parentelen att i den efterlevandes

livstid under vissa förutsättningar få den del av den efterlevandes egendom,

som belöper på dem, ställd under särskild vård och förvaltning.

Stadgandet avser, liksom rätten till vederlag, att skydda sekundosuceessorernas

intressen.

Redan mot rätten till vederlag i dess föreslagna form erinrade utskottet, att

den kunde komma att kännas som ett obehörigt tryck på den efterlevande. I

långt högre grad gäller detta om rätten till avskiljande. Och då avskiljande kan

begäras när som helst under den efterlevandes livstid, är det på grund av den

motsats i intressen, som enligt sakens natur ofta måste föreligga mellan honom

och den först avlidnes arvingar, att befara att begäran om avskiljande ej sällan

kommer att utan tillräckliga skäl framställas. Det kan också med visst fog

sägas, att enbart förekomsten av denna rätt för den först avlidnes arvingar

lätt kan leda till en övervakning från dessas sida av den efterlevande makens

förmögenhetsförvaltning och hela livsföring. Detta motverkar den fria och

självständiga ställning, förslaget vill bereda denne. Måhända skulle det i enstaka

fall framstå såsom önskvärt, att möjlighet till ett avskiljande funnes.

Men att på den grund införa en ordning, som för det stora flertalet fall kan medföra

mindre tilltalande konsekvenser, kan ej anses tillrådligt. Härtill kommer,

att avskiljandets verkställande, vilket skall ske genom att god man för
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 15 höft. (Nr 21.) 2

Rätt till

avskiljande.

Förslaget.

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

ordnas att vårda och förvalta egendomen, är förenat med praktiska vanskligheter,

då fråga är om egendom, som ej lämpligen kan delas, exempelvis en rörelse

eller fast egendom. Sedan den efterlevande på grund av giftorätt och arv tagit

hela egendomen, skulle ett avskiljande innebära, att gode mannen finge förvalta

hälften därav, vilket i de nämnda exemplen skulle vålla stora praktiska

vanskligheter. På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att bestämmelserna

om avskiljande böra utgå.

Rätt för make Utöver stadgandena i 2 kap. av förslaget till lag om arv har, såsom ett tillägg

vid bodelning till 13 kap. 12 § giftermålsbalken, upptagits ytterligare en bestämmelse av

Prover gift™- stor praktisk betydelse för efterlevande maken.

rättsdelen. j nämnda lagrum stadgas för närvarande, att om den egendom, som vid boFörslaget,

delning i anledning av makes död tillkommer den efterlevande, är ringa, äger

han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och

andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om den lott,

som tillkommer den avlidne makens arvingar, därigenom skulle lida inskränkning.

Enligt det nu föreslagna tillägget, skall efterlevande maken äga att vid

bodelningen av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till

så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår

till 3,000 kronor. I de talrika fall, då makarna tillsammans ej äga giftorättsgods

till högre värde än detta belopp, kommer alltså den efterlevande, i

regel änkan, att behålla det hela. Om giftorättsgodset överstiger 3,000 kronor,

men ej uppgår till 6,000 kronor, medför stadgandet en ökning av den efterlevandes

lott intill belopp av 3,000 kronor, såframt ej den efterlevande har

enskild egendom, vilket emellertid sällan förekommer i de små förhållanden,

varom här är fråga.

Finnas ej bröstarvingar, medför denna bestämmelse, att den först avlidne

makens arvingar ej äga vid den efterlevandes död taga del i vad denne pa grund

av nämnda stadgande bekommit av kvarlåtenskapen efter den först avlidne.

Är den efterlevande till följd av testamente utesluten från den arvsrätt, som

enligt 2 kap. i förslaget till lag om arv eljest skulle tillkomma honom efter

den först avlidne, tager den efterlevande dock vad enligt den föreslagna bodelningsregeln

tillkommer honom; någon rätt till sekundosuccession i denna egendom

vid den efterlevandes död finnes ej heller i detta fall för den först avlidne

makens arvingar.

I motsats till 2 kap. i förslaget till lag om arv är den nu ifrågavarande

bestämmelsen tillämplig även för det fall, att bröstarvingar finnas. Den efterlevande

behöver ej skifta med dessa.

För fastställande, huruvida efterlevande maken enligt förevarande stadgande

äger rätt att taga mer ur boet än på hans lott belöper, erfordras bodelning.

Då maken jämlikt bestämmelserna i 2 kap. av förslaget till lag om arv

tager hela boet, sker däremot ej någon bodelning. Om nu förutsättningarna för

tillämpning av det ifrågavarande tilläggsstadgandet till 13 kap. giftermålsbalken

är för handen, men bodelning underlåtes och maken i stället på grund av

arvsrätt övertager boet, har det ansetts, att hans ställning ej bör vara en annan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

19

och sämre, än om lian övertagit boet vid en bodelningsförrättning, utan att lian

bör äga taga boet med full frihet från alla anspråk av den först avlidnes arvingar.

Ett stadgande, som tillgodoser detta syfte, har därför upptagits i

2 kap. 12 § av förslaget till lag om arv. Stadgandet äger emellertid tillämpning

allenast om den efterlevande enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt

bekomma hela kvarlåtenskapen, vilket, såsom nämnts, inträffar då giftorättsgodset

ej överstiger 3,000 kronor, och enskild egendom tillhörande den

efterlevande ej heller finnes.

Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken äger ej tillämpning,

om efter den först avlidne maken finnes bröstarvinge, som ej jämväl är

den efterlevandes avkomling — alltså dennes styvbarn — eller barn utom

äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter den

först avlidne.

Bestämmelsen har av sociala skäl ansetts böra gälla även äktenskap ingångna

före nya lagens ikraftträdande.

Utskottet finner den föreslagna regelns syfte att sammanhålla det ringa

hemmet vara i hög grad behjärtansvärt. Ju ringare boet är, dess starkare äro

skälen för att den efterlevande bör äga behålla det hela orubbat och utan belastning

med annans framtida anspråk. Det är också med tillfredsställelse utskottet

antecknar, att förslaget sörjt för att denna förmån upprätthålles även

i de säkerligen ej sällsynta fall, då efterlevande maken ej begagnat sig av den

juridiska form, bodelning, som enligt förslaget är en förutsättning för rättens

inträde.

Enligt lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap äger sådant barn

taga arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet

av äktenskaplig börd. Däremot äger barnet arvsrätt efter sin fader allenast

om det är trolovningsbarn. I detta fall ärves barnet även av fadern, men arvsrätt

mellan barnet och fädernefränder äger ej rum. Den, som på grund av

erkännande eller dom anses som fader till utomäktenskapligt barn, är emellertid

skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende på båda föräldrarnas

villkor må anses skäligt. Då den man, som modern utpekat såsom fader, bestrider

faderskapet, skall han genom dom förklaras såsom fader, om det

utredes, att han haft samlag med modern under den tid, då barnet kan hava

avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart, att barnet icke avlats vid

det samlaget. Den mot vilken talan föres kan icke åberopa, att jämväl annan

haft umgänge med modern under konceptionstiden (exceptio plurium).

Nämnda lag överensstämmer i huvudsak med ett av lagberedningen år 1915

avgivet förslag, som upptagits i den av lagutskottet tillstyrkta kungl. propositionen.

I samband med godkännande av lagförslaget i den form, vari det

förelåg efter vidtagen sammanjämkning, anhöll emellertid riksdagen, att vid

revisionen av ärvdabalken måtte upptagas till förnyad förutsättningslös utredning,

huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskap skulle jämväl

i andra fall än som angåves i den då antagna lagen njuta arv efter fader, vid

vilken utredning borde övervägas ett betryggande anordnande av frågan om

Utskottet.

Arvsrätt för

barn utom

äktenskap.

Gällande

rätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Förslaget.

Fru Nordgrens

m. fl.

motion.

Utskottet.

Barn utom

äktenskap i

allmänhet.

bevisningen om faderskapet samt hänsyn tagas till de ändringar, som då

torde hava företagits i lagstiftningen om äkta makars rättsförhållanden (skrivelsen

1917 nr 239).

Med hänsyn till nämnda riksdagsskrivelse har frågan om de utomäktenskapliga

barnens arvsrätt efter fader av lagberedningen upptagits till ny prövning.

Efter en ingående undersökning har beredningen funnit sig ej kunna tillstyrka,

att barn utom äktenskap i regel erhålla arvsrätt efter fader. Emellertid har

den ändringen i 1917 års lag föreslagits, att fader till utomäktenskapligt barn

skall äga möjlighet att, även då föräldrarna icke varit trolovade, bereda

barnet en bättre ställning i arvsrättsligt hänseende. Det föreslås sålunda,

att fader till barn utom äktenskap skall äga i den form, som är föreskriven i

fråga om erkännande av faderskapet till barnet, avgiva förklaring, att barnet

skall njuta samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Då

sådan förklaring avgivits, skall — liksom mellan fader och trolovningsbarn —

ömsesidig arvsrätt föreligga mellan barnet och fadern.

I den av fru Nordgren m. fl. väckta motionen hemställes, att riksdagen måtte

besluta att alla utomäktenskapliga barn tillerkännas arvsrätt jämväl efter fader

och fädernefränder. Därest detta icke kunde bifallas, hemställes i varje fall,

att arvsrätt efter fader och fädernefränder tillerkännes sådana utomäktenskapliga

barn, beträffande vilka invändning om faderskap bland flera ej vinner stöd

av en i saken förebragt utredning.

Nu förevarande spörsmål har ingående dryftats såväl i lagberedningens motiv

(s. 206—232) som i propositionen (s. 62—66). Av den sålunda lämnade framställningen

framgår otvetydigt, att de utomäktenskapliga barnens rättsställning

efter tillkomsten av 1917 års lag förbättrats i avsevärd grad; faderskap och därå

grundad underhållsskyldighet har sålunda fastställts i ej mindre än omkring

93 % av samtliga fall, och underhållet utgår ej blott efter nödtorften utan med

hänsyn till båda föräldrarnas ekonomiska villkor. I berörda framställning utvecklas

vidare, hurusom införande av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter

fader med nödvändighet skulle medföra upptagande i vår lagstiftning av exceptio

plurium med alla därav följande olägenheter, och att det måste anses betänkligt

att nu rubba de grunder, varpå 1917 års lag är byggd; detta kunde befaras

verka störande på det praktiska arbete, som för närvarande till de utomäktenskapliga

barnens bästa med goda resultat sker på grundval av denna lag. Utskottet

delar denna uppfattning. Även enligt utskottets mening äro verkningarna

av exceptio plurium sådana, att de, såvitt möjligt, böra undvikas.

Då det varit möjligt att hos oss åstadkomma en ordning, som, enligt vad av erfarenheten

från ej minst barnavårdens målsmän vitsordas, tillgodoser de utomäktenskapliga

barnens rätt på ett synnerligen verksamt sätt —■ sannolikt vida

bättre än i de flesta land där exceptio plurium upptagits — vore det enligt utskottets

mening ej försvarligt att vidtaga en ändring, som kunde befaras menligt

inverka på det goda resultat, som uppnåtts. Framhållas må ock, att för det

stora flertalet utomäktenskapliga barn arvsrätten efter fader är av blott ringa

praktisk betydelse, i det att faderns bo i de flesta fall huvudsakligen består

av allenast bohag och husgeråd till ringa värde. Då fördelarna av arvsrätten så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

■n

ledes är ringa, moll de olägenheter, varom nyss nämnts, vägande tala mot införande

av en dylik arvsrätt, måste det betecknas som ogrundat att medgiva

utomäktenskapliga barn i allmänhet arvsrätt efter fader.

Det förslag till viss utsträckning av dessa barns arvsrätt efter fader, som Barn ang.

framlagts i propositionen, vill utskottet emellertid förorda. Under den diskussion,

som föregick 191 7 års lagstiftning, var en sådan anordning, som den bäring

nu föreslagna, under övervägande. Man ansåg emellertid då, att den skulle vgivits.

komma att ha föga praktisk betydelse och hänvisade på faderns möjlighet att

adoptera barnet eller göra testamente till dess förmån. Den sedermera vunna

erfarenheten visar emellertid, att utvecklingen gick en annan väg: arvsrätt

beredes barnen genom deras antecknande såsom trolovningsbarn. Adoptionen

har däremot i regel ej använts för beredande av arvsrätt åt barnen, detta

troligen bland annat på det skäl, att den därmed följande överflyttningen av

vårdnaden från modern till fadern ej ansetts önskvärd. I allmänhet har ej heller

testamente upprättats. Om detta någon gång sker i samband med barnets födelse,

då faderns känsla av sina förpliktelser mot barnet varit mera levande,

föreligger alltid möjligheten att testamentet återkallas senare, då faderns pliktkänsla

gör sig mindre gällande. Det nu föreslagna stadgandet medför, att åt

barnet kan beredas arvsrätt utan att det antecknas såsom trolovningsbarn. Då

det visat sig, särskilt i huvudstaden, att dylik anteckning ofta sker i strid

mot verkliga förhållandet, måste det betecknas som en fördel, att det avsedda

resultatet — arvsrätt för barnet — kan vinnas utan användande av en falsk

form. Ej minst i de fall, då föräldrarna sammanleva i konkubinat, torde den

föreslagna arvsrättsförklaringen fylla ett behov. En fördel med denna förklaring

är också, att den ej, såsom ett testamente, kan återkallas. Genom

förklaringen får barnet samma rätt till arv som ett äkta barn; barnet kan ej

berövas sin laglott.

I den av fru Nordgren m. fl. väckta motionen uttalas, att arvsrätt efter fader Barn födda i

hade bort kunna medgivas åtminstone sådana barn, vars föräldrar varaktigt konkllblIlatsammanleva

utan lagligt äktenskap. På sätt lagberedningen (s. 226—227)

framhållit, skulle en dylik ordning innebära, att konkubinaten i förevarande

avseende likställas med äktenskap, varigenom äktenskapet såsom samhällsinstitution

skulle försvagas. Det skulle ock medföra vanskligheter att i lag

angiva de fordringar på sammanlevnaden, som måste uppställas för att ett

konkubinat med arvsrättsliga verkningar skulle föreligga. Då härtill kommer,

att — såsom utskottet redan framhållit — den föreslagna arvsrättsförklaringen

är av stor betydelse just för dem, som sammanleva i konkubinat, föreligger

enligt utskottets mening ej anledning till att vidtaga någon åtgärd uti den i

motionen sålunda antydda riktningen.

Inom utskottet har, vid behandlingen av fru Nordgrens motion, framhållits Erkända barn.

möjligheten att arvsrätt kunde tillerkännas utomäktenskapligt barn efter fader

i sådana fall, då faderskapet blivit frivilligt erkänt. Anmärkas må, att enligt

en finsk lag av år 1922 faderskap till barn utom äktenskap fastställes genom

frivilligt erkännande. (Se lagberedningens motiv s. 209—210.) Denna lag

kan emellertid ej åberopas såsom förebild; den medger nämligen överhuvud

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

icke faderskapets fastställande genom dom utan endast genom frivilligt erkännande

i viss form. En man, som haft könsförbindelse med barnets mor

men som ej vill erkänna faderskap därför att enligt hans mening även annan

man haft dylik förbindelse med henne, är visserligen utesluten från rätt att

framställa exceptio plurium och blir därför dömd att ensam betala underhållsbidrag,

men han betecknas icke såsom fader. Med denna konsekvent genomförda

begreppsskillnad erbjuder det frivilliga erkännandet av faderskap en

utväg att därtill anknyta arvsrätt för barnet, i det att möjligheten av att

även annan man skulle kunna vara fader då väsentligen saknar betydelse. I

svensk rätt ligger saken helt annorlunda. Den som på grund av könsförbindelse

med modem kan vara fader, skall enligt svensk rätt anses såsom fader

och blir i denna egenskap dömd att utgiva underhållsbidrag. Med hänsyn

till denna den svenska rättens ståndpunkt kan man aldrig veta, om ett erkännande

av faderskap verkligen innebär, att den erkännande frivilligt påtager

sig att vara fader eller om det allenast betyder, att han haft samlag med

modern under konceptionstiden och vid sådant förhållande anser sig icke kunna

vinna något på en rättegång, ehuru han är fullt övertygad att en annan är

den verklige fadern. Vid sådant förhållande kan tydligen icke heller åt erkännandet,

oavsett om detta tillkommit i form, som föreskrives i 20 § av lagen

om barn utom äktenskap, tillmätas den betydelse, att allenast på grund av erkännandet

arvsrätt kan tilläggas barnet. Utskottet kan följaktligen ej tillstyrka,

att arvsrätt tillerkännes utomäktenskapliga barn i de fall, då faderskapet

blivit frivilligt erkänt. Av vad utskottet förut anfört angående propositionen

i nu förevarande del framgår, att utskottet ej heller i övrigt anser sig kunna

tillstyrka någon åtgärd i anledning av motionen.

Underhålls- Om efter en arvlåtare finnas barn i olika åldrar, av vilka några fått sin

bidrag till uppfostran avslutad och andra icke, delas för närvarande utan hänsyn härtill

barn, vars

uppfostran ej arvet lika mellan alla barnen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 april 1904

är avslutad. (nr 37) hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,

Riksdagen om j vilken utsträckning minderårig bröstarvinge efter avliden person

måtte kunna tillförsäkras rätt att, i mån av behov, framför övriga arvingar

av dödsboets tillgångar bekomma medel till underhåll och uppfostran, samt för

riksdagen framlägga det förslag till lagändring i angivna syfte, vartill förhållandena

ansågos föranleda. Denna riksdagsskrivelse överlämnades till lagberedningen.

Förslaget. I överensstämmelse med vad beredningen föreslagit är i det nu framlagda

förslaget till lag om arv (8 kap. 1 §) upptagen en bestämmelse av innehåll, att

om arvlåtaren lämnar efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och

barnet ej kan av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter

vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, barnet skall äga att, innan

arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till underhållet

med ett belopp en gång för alla. En närmare redogörelse för innebörden

av detta stadgande lämnas i propositionen (s. 72—75), vartill utskottet

hänvisar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

23

Utskottet finner, i likhet med 1904 års riksdag, det vara riktigt, att den aritmetiskt

lika delningen mellan syskon ej upprätthålles, om efter arvlåtaren

finnes barn, vars uppfostran ännu ej fått sin avslutning. Det måste betecknas

såsom obilligt, att de vuxna barnen i sådant fall skola taga fulla arvslotter,

medan det yngre barnets lott, ej ens om den till fullo konsumeras, förslår till

den uppfostran, som arvlåtaren, därest han levat, skulle ha givit barnet. Det

sätt, varpå frågan i förslaget lösts, vill utskottet också i huvudsak tillstyrka.

Såsom en fördel måste sålunda, bland annat, betecknas, att förslaget bygger på

behovsprincipen. Den omständigheten i och för sig, att ett barn fått utbildning,

men ett annat icke, skall ej medföra att sistnämnda barn före skiftet erhåller

ett belopp, motsvarandet det vuxna barnets utbildningskostnad. Det fordras,

att barnet är i behov av bidrag. Har barnet egna tillgångar, som förslå för

dess uppfostran, eller är arvslotten tillräcklig härför eller har den efterlevande

maken förmåga att ensam försörja barnet, föreligger ej behov av underhållsbidrag

ur kvarlåtenskapen. Hänsyn måste ock tagas till den förtjänst

genom eget arbete, barnet skäligen kali förskaffa sig. Härigenom undvikes, att

undantag från den lika delningen behöver göras i alla dödsbon, där minderåriga

barn finnas.

Enligt lagen om barn i äktenskap bestämmes den underhållsskyldighet, som

åvilar föräldrar mot sådana barn, med hänsyn till föräldrarnas villkor och

barnets anlag. På motsvarande sätt skall i fråga om underhållsbidrag ur

kvarlåtenskap för ännu ej uppfostrat barn hänsyn tagas till såväl boets ställning

och barnets ekonomiska möjligheter i övrigt som till barnets anlag. Även

om barnets anlag i och för sig skulle göra en högre utbildning önskvärd, bör

en sådan ej komma till stånd, om det med hänsyn till boets ställning eller förhållandena

i övrigt ej är lämpligt, att så sker. Särskilt vill utskottet framhålla,

att den jordbrukande befolkningens förhållanden ofta måste föranleda

en varsam tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen. På landsbygden

är ofta förmögenheten ett resultat av samtliga familjemedlemmars, ej minst de

äldre syskonens, gemensamma arbete. Vid bestämmelsens tillämpning är det

därför nödvändigt, att hänsyn tages till den produkt av dessa syskons arbete,

som vid faderns eller moderns död finnes i boet. Lagberedningen har också

erinrat därom, att särskilt inom den jordbrukande befolkningen även en efterlevande

hustru i stor utsträckning äger möjlighet att genom fortsatt bruk av

fastigheten sörja för de minderåriga barnens uppfostran. Beredningen yttrar

vidare: »Erfarenheten visar, att änkor även i mycket små förhållanden ge
nom

duglighet och sparsamhet sålunda försörja sig och sina barn med bevarande

av familjens tillgångar. I dessa fall — då realisation av egendom i boet

för anskaffande av medel till barnens uppfostran ej kommer att äga rum -—

bör ett underhållsbidrag icke uttagas. Ett sådant bidrag skulle endast medföra,

att de yngre barnen efter fullbordad uppfostran komme att äga större del

av tillgångarna i boet än de äldre. Då i dessa fall efterlevande maken får anses

kunna sörja för de yngre barnens uppfostran utan särskilt underhållsbidrag,

skall enligt den nu föreslagna bestämmelsen ej heller sådant bidrag utgå. Understundom

kan efterlevande maken sörja för sitt och de minderåriga barnens

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutslcotteis utlåtande Nr 21.

Övriga bestämmelser

i

förslaget.

underhåll genom fortsatt sammanlevnad i oskiftat bo. Biträda de äldre barnen

förening därom, förfaller tillsvidare frågan om skifte och därmed jämväl frågan

om uttagande av underhållsbidrag. Då arvlåtaren drivit näring, som kan

fortsättas av den efterlevande, bör understundom denna utväg kunna anlitas.»

I dessa synpunkter får utskottet instämma.

I överensstämmelse med vad som gäller angående föräldrars underhållsskyldighet

mot barn i äktenskap är enligt den nu föreslagna bestämmelsen någon

gräns ej satt för den tid, för vilken underhållsbidraget till det ännu ej uppfostrade

barnet skall utgå. Bidrag kan följaktligen beräknas för tid även efter

det barnet uppnått myndig ålder. I denna del har utskottet ej kunnat biträda

förslaget. Då någon legal underhållsplikt ej finnes mellan syskon inbördes,

kan det knappast anses skäligt, att de till förmån för det ännu ej uppfostrade

barnet skola vidkännas minskning i sina arvslotter även för utbildning efter

uppnådd myndig ålder. Det är också främst för tiden därförinnan, som barnet

är i behov av bidrag för sin uppfostran. Utskottet har på den grund föreslagit

sådan jämkning av ifrågavarande bestämmelse, att bidrag ej skall utgå för tiden

efter det barnet fyllt tjuguett år.

Utöver de regler, vilka här ovan behandlats av utskottet, finnas i förslaget

bestämmelser rörande andra arvsrättsliga frågor av stor betydelse. Stadgandena

i gällande adoptionslag hava sålunda överflyttats till ett särskilt kapitel

i förslaget till lag om arv (4 kap.); en del förtydliganden och tillägg hava

härvid gjorts. Gällande lags knapphändiga bestämmelser om förskott på arv

hava ersatts med mera fullständiga stadganden, som i huvudsak bygga på

rättspraxis (6 kap.). Laglottsreglerna äro upptagna i ett särskilt kapitel (7

kap.). En nyhet är, att laglotten skall åtnjuta visst skydd mot arvlåtarens förfoganden

under levande livet. Utskottet får i denna del hänvisa till framställningen

i propositionen (s. 70—71). De praktiskt betydelsefulla stadgandena

om arvsrättspreskription hava fullständigats och förenklats (9 kap.).

Nu omförmälda bestämmelser äro till största delen av juridisk teknisk art.

Det måste anses vara av stor betydelse för såväl jurister som lekmän, att hithörande

frågor, som för närvarande endast ofullständigt och bristfälligt regleras,

genom förslaget erhållit sin lösning. Därmed lärer en sedan länge påtalad

brist i vår arvslagstiftning bliva på ett tillfredsställande sätt avhjälpt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

25

Här nedan skall utskottet redogöra för en del ändringar i övrigt, som utskottet

ansett på vissa punkter böra vidtagas i de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna.

Förslaget till lag om arv.

2 KAP.

3 §.

Av skäl, som ovan angivits i samband med utskottets yttrande över grunderna

för de i 2 kap. föreslagna bestämmelserna angående makes arvsrätt, har

utskottet tillstyrkt en viss begränsning av förutsättningarna för rätten till

vederlag enligt denna paragraf. Härutöver har en mindre jämkning i paragrafens

avfattning vidtagits.

10—14 §§ och rubriken.

Då utskottet föreslagit, att 5—9 §§, vilka handla om avskiljande, skola utgå,

har det blivit erforderligt att företaga vissa formella jämkningar i 10, 11 och

12 §§ samt i kapitlets rubrik ävensom att giva åt 10—14 §§ en ändrad beteckning.

3 KAP.

3 §•

I denna paragraf meddelas föreskrifter om den ordning, i vilken fader till

barn utom äktenskap har att avgiva förklaring, att barnet skall hava samma

rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Härjämte stadgas, att

om barnet uppnått myndig ålder, förklaringen ej skall vara gällande, med

mindre den godkänts av barnet i nämnda ordning. Utskottet har ansett den

ålder, vid vars inträde barnets godkännande fordras, lämpligen böra bestämmas

till aderton år. I

6 KAP.

2 §.

Stadgandet i andra stycket av denna paragraf avser skänker ej blott, såsom

i första stycket, till barn, utan även till annan bröstarvinge. Däremot åsyftas

ej skänker till annan arvinge. Till tydligare utmärkande av förslagets mening

har en mindre jämkning företagits i andra stycket.

7 §•

Hänvisningen i denna paragraf till 2 kap. 14 § har ändrats till följd av att

sistnämnda paragraf erhållit en ny beteckning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

8 KAP.

1 §•

För den ändring, som utskottet vidtagit i denna paragraf, har redogjorts

ovan i samband med utskottets yttrande över den föreslagna rätten till underhållsbidrag

för barn, vars uppfostran icke är avslutad.

Förslaget till lag angående införande av lagen om arv.

1 §•

Förslaget. Den nya lagen är avsedd att i fråga om alla de ämnen, som däri behandlas,

vinna tillämpning, när arvlåtaren avlidit efter lagens ikraftträdande. Med

avseende å den i 1 kap. av förslaget till lag om arv upptagna arvsordningen

innebär nämnda regel, att skyldeman, som av den nya lagen ej hänföres till de

arvsberättigades krets, icke äger taga arv, om arvfallet inträffat först efter

den nya lagens ikraftträdande.

Herr Biss- I den av herr Bissmark väckta motionen hemställes, att riksdagen ville

motion vidtaga sådan ändring i förslaget till lag angående införande av lagen om arv,

att äldre lag skall äga tillämpning å arv efter arvlåtare, som vid lagens ikraftträdande

och därefter oavbrutet till sitt frånfälle rättsligen varit ur stånd att

förordna om sin kvarlåtenskap genom testamente.

Efter att hava erinrat om innehållet i förevarande bestämmelse anför motionären:
»Det

kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida icke den äldre lagens bestämmelser,

så vitt gäller rätten till arv, böra tillerkännas fortfarande giltighet

även med avseende på en del arvlåtare, som avlida efter nämnda tidpunkt.

Jag syftar härmed på sådana personer, som vid lagens ikraftträdande sakna

rättskapacitet att upprätta testamente och oavbrutet varit i saknad av sådan

ända till sitt frånfälle. Det synes mig vara ett synnerligen bryskt ingripande

i personers rättsställning att beröva dem ett arv, på vilket de med mycket

starka skäl kunnat räkna. I många fall kan det tänkas, att arvlåtaren, innan

han förlorade sin förmåga av rättshandlingar, haft den bestämda avsikten,

att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla arvingarna och på den grund underlåtit

att göra testamente. En gammal man, som på grund av senilitet förlorat förståndets

bruk, kan med rätt stor säkerhet förmodas hava haft en sådan avsikt.

Även beträffande andra sinnessjuka kan en liknande avsikt icke med bestämdhet

uteslutas. Det förhållande, att en person enligt nu gällande lag är arvinge

till en obotligt sinnessjuk person, kan för honom hava varit av avgörande betydelse,

då det gällt att bestämma sitt levnadskall och inrätta sin livsföring.

Det synes mig för det allmänna rättsmedvetandet innebära något ganska stötande,

att man genom en lagändring utestänger honom från det arv, varå han

med ganska stor säkerhet kunnat göra räkning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Förnta lagutskottets utlåtande Nr 21.

27

Det har upplysts, att det skulle finnas högst betydande förmögenheter, soin

skulle komma att tillfalla den föreslagna arvsfonden efter sinnessjuka personer.

Då inskränkningen i arvsrätten icke avser att tjäna ett fiskaliskt intresse,

är denna omständighet ett skäl att gå fram med varsamhet, så att icke

berättigade intressen kränkas.»

Den i propositionen upptagna övergångsbestämmelsen vilar på den tanken, att

hänsyn ej bör tagas till arvingens förväntan på arv efter den döde. Då arvingens

rätt ej inträder förrän vid dödsfallet, är denna ståndpunkt otvivelaktigt juridiskt

oangriplig. För det stora flertalet fall, då det står arvlåtaren fritt att genom

testamente bestämma över sin kvarlåtenskap, kan regelns skälighet ej heller

ifrågasättas; vill arvlåtaren genom testamente tillgodose någon av de uteslutna

skyldemännen, kan han göra testamente till dennes förmån. Annorlunda är

emellertid förhållandet i de av motionären anförda fall, då arvlåtaren vid lagens

ikraftträdande och därefter intill sitt frånfälle varit oförmögen att upprätta

testamente. Att också här giva regeln om nya lagens tillämplighet å arvfall

efter ikraftträdandet en ovillkorlig tillämpning skulle enligt utskottets

mening innebära en obillighet mot såväl arvlåtare som arvinge. Såsom motionären

framhåller, kan det i många fall tänkas, att arvlåtaren, innan han förlorade

sin rättshandlingsförmåga, haft den bestämda avsikten att låta sin kvarlåtenskap

gå till arvingarna, och att han på den grund underlåtit att göra

testamente; mot en sådan arvlåtares vilja skulle det strida, om egendomen ej

tillfölle skyldemännen utan det allmänna. Och vad skyldemännen angår, hava

dessa kanske inrättat sin livsföring, exempelvis vid bestämmande av sitt levnadskall,

med hänsynstagande jämväl till ett blivande arv. Detta i sakens

natur liggande och av erfarenheten bestyrkta förhållande framträder särskilt

starkt, då arvlåtaren ej är behörig att göra testamente, i det att arvingen då

ej, såsom eljest, har att räkna med, att arvlåtaren genom testamente kan utesluta

den legala arvsföljden. Till en så starkt grundad förhoppning om arv är

det enligt utskottets mening rimligt, att hänsyn tages.

Av vad sålunda anförts framgår, att i de fall, varom nu är fråga, ett undantag

från den föreslagna övergångsbestämmelsen skäligen bör givas. Ur folkpsykologisk

synpunkt är det också av vikt, att övergångsbestämmelsen göres så,

att begränsningen av arvsrätten ej onödigt framstår såsom en konfiskation av

kvarlåtenskapen. Utskottet tillstyrker därför, att en åtgärd i det av motionären

angivna syftet företages.

Ett stadgande i ämnet synes emellertid enligt utskottets mening böra i åtskilliga

avseenden göras snävare än vad i motionen ifrågasatts. Om sålunda en

arvlåtare, som avlider efter nya lagens ikraftträdande, förutom make efterlämnar

skyldemän, torde dessas rättsställning böra bedömas enligt nya lagen,

även om arvlåtaren varit oförmögen att göra testamente. När skyldemännens

rätt år 1920 inskränktes till förmån för make, togs ej heller hänsyn till de fall,

då arvlåtaren ej kunde upprätta testamente. Enahanda synpunkter göra sig gällande

beträffande de ändringar i förut gällande rätt, som innefattas i 3 och 4

kap. De skäl, som ovan anförts till stöd för en åtgärd i motionens syfte, äga

däremot giltighet för de fall, då arvsberättigad skyldeman, make, barn utom äk
-

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

tenskap eller adoptivbarn ej finnas efter arvlåtaren och arvet följaktligen skall

tillfalla det allmänna. På nu anförda skäl har den av motionären föreslagna

undantagsregeln begränsats att gälla allenast, då arvinge jämlikt bestämmelserna

i 1-—4 kap. av nya lagen ej finnes.

Den nu ifrågasatta bestämmelsen torde vidare ej böra gälla samtliga de fall,

då arvlåtaren på grund av bristande rättshandlingsförmåga varit oförmögen

att göra testamente. Har orsaken härtill varit arvlåtarens underårighet och

han bortryckts av döden före myndig ålder, lärer sådan grundad förhoppning

på arv, varom ovan talats, ej kunna anses föreligga. Hänsyn har därför ansetts

böra tagas endast till sådan bristande förmåga att göra testamente, som beror

på sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. Arvlåtarens

oförmåga att göra testamente måste hava förelegat vid lagens ikraftträdande

och därefter oavbrutet intill dödsfallet. Har han under någon tidsrymd

däremellan haft möjlighet att göra testamente, förfalla de skäl. som

ligga till grund för ifrågavarande bestämmelse.

Det torde måhända kunna ej utan fog göras gällande, att en bestämmelse

av nu antytt innehåll komme att innebära en viss fara för, att de av nya lagen

från arv uteslutna skyldemännen även i mera tveksamma fall skulle söka genom

en omyndighetsförklaring få arvlåtarens sinnessjukdom fastslagen. A andra

sidan är det för de skyldeman, som av lojala skäl anse en omyndighetsförklaring

erforderlig, ofta svårt att fullgöra den härmed förenade bevisskyldigheten.

Till undvikande av båda dessa olägenheter synes det enligt utskottets

mening lämpligt att såsom förutsättning för stadgandet fordra, att arvlåtaren

vid lagens ikraftträdande varit försatt i omyndighet. Genom en dylik mekanisering

av stadgandet vinnes, dels att trakasserier mot arvlåtaren undvikas, dels

att bevisningen väsentligen underlättas. En viss komplettering av en sådan

regel är emellertid erforderlig. Den reella grunden till försättandet i omyndighetstillstånd

framgår nämligen ej alltid av rättens beslut härom. Omyndigförklaring

kan nämligen ske — förutom på vissa särskilt angivna grunder,

varibland sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

— jämväl om någon på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte,

oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården om sina angelägenheter

och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller

samtycker därtill (1 kap. 2 § i lagen om förmynderskap). När anledning till

omyndighetsförklaring på grund av sinnesrubbning föreligger, försöka vederbörandes

närmaste anförvanter ofta förmå honom att själv begära sig under

förmynderskap för att därmed undvika en stötande rättegång. Därest vederbörande

är med om en sådan anordning, åberopas till stöd för ansökningen någon

av de allmänna grunderna i nyssnämnda stadgande av förmynderskapslagen. I

dylik händelse kan, då tillämpning av den nu ifrågasatta bestämmelsen förekommer,

arvingen följaktligen ej styrka arvlåtarens sinnesbeskaffenhet genom

åberopande av beslutet om omyndighetsförklaringen. Man kan därför ej undgå

att uppställa jämväl fordran på bevis om, att sinnesrubbning förelegat. Av

praktiska skäl synes det lämpligt att ej kräva bevis, att sådan rubbning förelåg

redan vid tiden för omyndighetsförklaringen, vilken kan ha skett decennier före

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lai/utstcottets utlåtande Nr 21.

20

nya lagens ikraftträdande. Det bör vara tillfyllest, om arvlåtaren visas ha

varit sinnesrubbad vid ikraftträdandet och därefter intill sin död.

Det måste vidare enligt utskottets mening anses olämpligt, att det ifrågasatta

stadgandet, som är avsett att gälla under en övergångsperiod, för en längre tid

framåt i viss utsträckning sätter den nya lagen ur kraft. Utskottet har därför

såsom en förutsättning för stadgandet upptagit, att arvlåtaren vid den nya lagens

ikraftträdande skall hava fyllt femtio år. En sådan föreskrift står också

i god överensstämmelse med den princip, vara den ifrågavarande regeln grundas

; en arvinge kan nämligen i regel ej anses ha haft skälig förhoppning på att

få ärva, förrän arvlåtaren uppnått en högre ålder.

\tterligare

förslag. Enligt detta skulle arvet i de fall, varom nu är fråga, kunna tillfalla

de genom arvsrättens begränsning uteslutna skyldemännen, hur avlägsen deras

skyldskap med arvlåtaren än vore. Detta kan enligt utskottets mening näppeligen

anses grundat. Härigenom skulle även efter lagens ikraftträdande komma

att kvarstå det missförhållande med uppspårandet av arvingar genom s. k.

släktforskare, som är en följd av den nuvarande obegränsade arvsrätten. Utskottet

har därför ansett, att rätten till arv på grund av den nu förevarande

övergångsbestämmelsen bör omfatta allenast dem av de uteslutna skyldemännen,

som tillhöra tredje parentelen, d. v. s. kusiner och deras avkomlingar.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet ansett, att i förslaget till lag

om införande av lagen om arv bör upptagas ett stadgande av innehåll, att om

arvinge ej finnes jämlikt bestämmelserna i 1—4 kap. av nya lagen, skall vad

äldre lag innehåller om arvsrätt för kusiner och deras avkomlingar lända till

efterrättelse, därest arvlåtaren vid tiden för ikraftträdandet fyllt femtio år och

från nämnda tid intill sin död oavbrutet varit i omyndighet försatt och på grund

av rubbad själsverksamhet oförmögen att göra testamente. Av de valda ordalagen

torde med erforderlig tydlighet framgå, att stadgandet icke berör tillämpligheten

av nya lagens bestämmelser om bland annat förskott å arv och preskription,

vilka följaktligen även i de här avsedda undantagsfallen skola vinna

tillämpning.

Bestämmelsen har ansetts lämpligen böra intagas såsom en ny 4 §. Till följd

härav ha förslagets 4—6 §§ erhållit en annan beteckning.

4 §.

Hänvisningen i förslagets 4 § till 2 kap. 7 och 10 §§ av lagen om arv har

ändrats på grund av att 7 § utgått och 10 § erhållit en ny beteckning.

Förslaget till lag om allmänna arvsfonden.

1 §•

I denna paragraf anges allmänna arvsfondens ändamål vara främjande av

barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden kan på grund härav

lämnas dels för inrättande av barnhem enligt lagen om samhällets barnavård,

dels för andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i nämn
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

da lag, dels ock för sådana åtgärder till befrämjande av barns och ungdoms

fostran, som icke falla inom den sociala barnavården, exempelvis till utdelande

av studiebidrag. I samband med sitt yttrande över tillskapandet av allmänna

arvsfonden har utskottet förordat, att bidrag ur fonden skall kunna utgå till

det sålunda föreslagna ändamålet. Ur såväl successionsrättsliga som sociala

synpunkter måste det onekligen anses naturligt och riktigt, att arvsfonden

sålunda bidrager till främjande av arvets viktigaste uppgift, nämligen att

sörja för det uppväxande släktet. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej även

andra ändamål böra tillgodoses ur fonden. Särskilt vore det enligt utskottets

mening önskligt, om genom bidrag ur fonden en väl behövlig hjälp kunde beredas

behövande kroniskt sjuka och ålderstigna. Utskottet har därför föreslagit

en utvidgning av fondens ändamål till att omfatta även nämnda synnerligen

behjärtansvärda syften. Genom en sådan utvidgning av Kungl. Maj:ts

valfrihet vinnes även större säkerhet för, att allenast verkligt tvingande behov

komma att tillgodoses.

Förslaget till lag om ändring i 13 kap. gifter m ål sbalkeu.

12 §.

Vid redogörelsen för det föreslagna tillägget till denna paragraf, enligt vilket

den efterlevande maken skall äga att vid bodelning av giftorättsgodset,

såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte

egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till 3,000 kr., har omnämnts,

att stadgandet ej äger tillämpning, om efter den först avlidne maken finnes

bröstarvinge, som ej jämväl är den efterlevandes avkomling, eller barn utom

äktenskap, som har rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen efter den först avlidne.

Anledningen till detta undantag är, att den intressegemenskap, som

finnes mellan den efterlevande och hans barn med den först avlidne och som

medför att några betänkligheter mot huvudregeln ej behöva resas, ej kan i

nämnda fall antagas regelmässigt vara för handen. Detta undantag är också

enligt utskottets mening väl motiverat. Däremot har utskottet ej kunnat tillstyrka,

att samma undantag skall, i motsats till vad för närvarande gäller, avse

även det fall, som omtalas i första stycket av paragrafen. Den rätt, som där

medges efterlevande maken, att om den egendom, som tillkommer honom, är

ringa, uttaga nödigt bohag, arbetsredskap och andra lösören, bör ej betagas

honom, därför att styvbarn till honom eller utomäktenskapligt barn till den

först avlidne finnes. Med hänsyn härtill har en jämkning av tredje styckets

avfattning företagits.

Förslaget till lag om tillägg till 33 § konkurslagen.

Då enligt utskottets hemställan de paragrafer i 2 kap. av förslaget till lag

om arv, som handla om avskiljande, skola uteslutas, skall såsom en konsekvens

härav ovanstående förslag utgå.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

31

Beträffande övriga i propositionen innefattade förslag har utskottet icke

funnit någon anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag

ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte

för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om skyldeman arvsrätt.

1 §•

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar

(bröstarvingar).

Arvlåtarens barn tage lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar

träda i dess ställe och tage var gren lika lott.

2 §■

Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av

arvet.

Är fader eller moder död, dele arvlåtarens syskon faderns eller moderns

lott. I avlidet syskons ställe träde dess avkomlingar, och tage var gren lika

lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens

föräldrar, tage denne hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlåtaren, tage de med helsyskon eller deras avkomlingar

del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon,

och äro båda föräldrarna döda, tage arvlåtarens halvsyskon hela arvet.

I avlidet halvsyskons ställe träde dess avkomlingar.

3 §•

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage

farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var är ve lika lott.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn

hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte,

hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet

till arvingarna å den andra.

4 §•

Andra skyldeman än ovan sägs äga ej ärva.

2 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om Om makes arvsrätt; så ock om

rätt för den först avlidne makens rätt för den först avlidne makens

arvingar i efterlevande makens arvingar i boet efter den sist

bo. avlidne maken.

1 §•

Yar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfälle kvarlåtenskapen

maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,

syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter

den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda

stadgas.

2 §•

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild

egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne

annan andel än hälften av makarnas egendom, tage de arvingar efter den

först avlidne, som i 1 § nämnts, samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av

kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken,

varde avdrag härför gjort vid andelens beräkning.

3 §•

Har efterlevande maken genom gåvor

eller eljest, utan tillbörlig hänsyn

till den rätt, som tillkommer den först

avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat

väsentlig minskning av sin egendom,

skall av den lott, som vid efterlevande

makens död tillkommer hans arvingar,

vederlag utgå till arvingarna efter den

först avlidne för vad av minskningen

belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan

som mottog gåvan, insåg eller bort inse,

3 §•

Har efterlevande maken genom gåva

eller annan därmed jämförlig handling,

utan tillbörlig hänsyn till den

först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig

minskning av sin egendom,

skall av den lott, som vid efterlevande

makens död tillkommer hans arvingar,

vederlag utgå till arvingarna efter den

först avlidne för vad av minskningen

belöper å deras andel i boet.

eller dess värde återbäras, såframt den,

att den lände arvingarna efter den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

33

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej anställas, sedan fem år

förflutit från det gåvan mottogs.

4 §.

Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den

först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes

arvingar, såvitt visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande

i arv, gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkovran

bärrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits

av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande, som i 3 § avses,

skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med

ett belopp, motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande

maken.

5 §.

Har efterlevande maken, på sätt i

3 § sägs, uppsåtligen orsakat väsentlig

minskning av sin egendom eller

fara för sådan minskning, förordna

rätten, på ansökan av skyldeman till

den avlidne, som avses i 1 §, att sä

stor del av efterlevande makens behållna

egendom, som vid tiden för ansökningen

belöpte å arvingarna, skall

avskiljas och ställas under vård och

förvaltning av god man, varom förmäles

i lagen om förmynderskap.

Efterlevande maken och de skyldemän

till den först avlidne, som avses

i 1 §, äga ock vinna avskiljande, varom

i första stycket sägs, när de äro

ense däromi. Går maken i nytt gifte,

äge såväl han som skyldeman vinna

avskiljande, om ansökan göres inom

sex månader från äktenskapets ingående.

I fråga om mål angående avskiljande

skall i tillämpliga delar gälla

vad om boskillnadsmål är föreskrivet;

dock skall skyldeman, som ej deltagit

i ansökan om avskiljande, kallas att

inställa sig i stad senast inom en månad

och på landet senast å viss dag

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 1 avd. 15 käft. (Nr 21.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

under det ting, som infaller näst efter

en månad från ansökningen. Anteckningar

om mål angående avskiljande

skola verkställas i den förteckning,

som föres över boskillnadsärenden.

6 §.

Har ej i målet om avskiljande uppteckning

skett av efterlevande makens

tillgångar och skulder, sådana de voro,

då ansökningen om avskiljande

gjordes, skall, sedan till avskiljande

dömts, sådan uppteckning förrättas.

Bouppteckning skall av efterlevande

maken med edsförpliktelse underskrivas

och en avskrift därav till rätten

eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej

inkommit inom tre månader från det

förordnande om avskiljande meddelades,

förordne rätten eller domaren magistratsperson,

landsfiskal, rättens betjänt

eller annan lämplig person att

verkställa uppteckningen; och åligge

det efterlevande maken att under edsförpliktelse

redligen uppgiva sina tillgångar

och skulder. Förrättningsmannen

har att till rätten eller domaren

översända en avskrift av bouppteckningen.

Är avskiljande sökt, och har, då ansökningen

gjorts av skyldeman till den

först avlidne, skälig anledning därtill

visats, skall rätten eller domareit, om

efterlevande maken eller skyldeman

det äskar, meddela förordnande om boupptecknings

förrättande, efter vad

förut i denna paragraf är sagt; och

åligge det förrättning smannen att tillställa

efterlevande maken ett exemplar

av bouppteckningen ävensom att till

rätten eller domaren insända en avskrift

därav med underrättelse om da
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

35

(Kungl. Maj:ts förslag.)

gen, då efterlevande maken erhållit bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning

vare efterlevande maken pliktig

att med ed inför rätten fästa, om

det yrkas av skyldeman efter den

först avlidne eller av borgenär, vilkens

fordran tillkommit före avskiljandet.

7 §.

Då avskiljande sker, skall, såvitt

ej annat följer av bestämmelserna i

detta kapitel, i tillämpliga delar gälla

vad om bodelning är stadgat; dock

äge efterlevande maken ej rätt, varom

i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken

sägs. Avskiljes egendom,

som på grund av inteckning eller eljest

särskilt häftar för gäld, skall

egendom tilldelas efterlevande maken

till täckning allenast för den del av

gälden, för vilken betalning ej kan

erhållas ur egendomen. I avseende å

lotternas utläggning skall vad om makes

giftorätts gods är sagt gälla om

egendom, som under äktenskapet tillhört

make, och, såvitt angår den efterlevande,

jämväl om egendom, som av

honom förvärvats efter den först avlidnes

frånfälle.

Sedan avskiljandet skett, må den

däröver upprättade handlingen ingivas

till rätten; och skall anmälan om ingivandet

och dagen därför ofördröjligen

göras till äktenskapsregistret

samt kungörelse införas i allmänna

tidningarna och tidning inom orten.

8 §.

Efterlevande maken äge under sin

livstid uppbära den avskilda egendomens

avkastning. Ben avskilda egendomen

må ock, såvitt det av rätten

(Utskottets förslag.)

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

prövas erforderligt, användas till skäligt

underhåll för efterlevande maken;

vid dennes död skall ersättning dock

utgå, såvitt kvarlåtenskapen lämnar

tillgång därtill.

Avskild egendom må ej utmätas för

efterlevande makens gäld, med mindre

egendomen på grund av inteckning eller

eljest särskilt häftar därför.

Avträdes efterlevande makens bo

till konkurs på grund av ansökan, som

gjorts inom ett år från det den över

avskiljandet upprättade handlingen ingavs

till rätten, skall, om den avskilda

egendomens värde i märklig mån översteg

vad som rätteligen tillkom arvingarna

efter den först avlidne, rättelse

på talan av konkursboet ske efter

vad i konkurslagen sägs.

Vid efterlevande makens död skall

den avskilda egendomen eller vad som

trätt i stället för sådan egendom tillfalla

de arvingar efter den först avlidne,

som i 1 § nämnts. Skulle de

skyldemän till honom, som där avses,

avlida före efterlevande maken, gånge

avskiljandet åter.

Har förordnande om avskiljande ej Vid delningen av boet efter den sist

meddelats, och skall förty vid efterlevan- avlidne maken äge vardera makens arde

makens död delning enligt 1—i §§ vingar på sin lott bekomma egendom,

ske, äge vardera makens arvingar på som under äktenskapet tillhört den

sin lott bekomma egendom, som under maken, och den sist avlidnes arvingar

äktenskapet tillhört den maken, och jämväl egendom, som sedermera förden

sist avlidnes arvingar jämväl egen- värvats av denne. Fastighet må, även

dom, som sedermera förvärvats av om den i värde överstiger vad å lotten

denne. Fastighet må, även om den i belöper, uttagas, om penningar lämnas

värde överstiger vad å lotten belöper, till fyllnad av andra sidans lott.

uttagas, om penningar lämnas till fyllnad

av andra sidans lott.

9 §.

10 §.

5 §.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

37

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om

bodelning är stadgat.

I avseende å dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld skall

vad om arvinge är stadgat äga tillämpning jämväl å arvinge efter den

först avlidne.

6 §■

Har efterlevande maken gått i nytt

gifte, skall vid hans död delning enligt

detta kapitel av hans behållna

giftorättsgods och enskilda egendom

äga rum, innan bodelning må förrättas.

11 §.

Har efterlevande maken gått i nytt

gifte, skall vid hans död delning enligt

1—4 §§ av hans behållna giftorättsgods

och enskilda egendom äga

rum, innan bodelning må förrättas.

Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och

hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens

behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas

egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes

arvingar.

Yad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken

i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han,

till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit

egendom utöver vad förut tillkom honom.

12 §.

Om efterlevande maken jämlikt 13

kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma

hela kvarlåtenskapen vid bodelning

efter den först avlidne, skall vad

ovan är stadgat om rätt för dennes

arvingar i efterlevande makens ho ej

gälla.

7 §■

Om efterlevande maken jämlikt 13

kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma

hela kvarlåtenskapen vid bodelning

efter den först avlidne, skall vad

ovan är stadgat om rätt för dennes

arvingar i boet efter den sist avlidne

maken ej gälla.

13 §. 8 §.

Yad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej

äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad

levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet

makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas,

som hade återgång skett.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

U §. 9 §.

Har i fall, som avses i 1 §, arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande

maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden, sedan

viss egendom eller visst belopp utgått, samt tillika bestämt, att efter makens

död annan skall efterträda honom i rätten därtill, äge vad ovan är stadgat

motsvarande tillämpning, såframt ej i testamentet annorlunda föreskrivits.

3 KAP.

Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om

arvsrätt efter sådant barn.

1 §•

Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar tage arv efter barnets moder

och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig

börd.

2 §•

År barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet

skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,

tage barnet arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av

äktenskaplig börd. I andra fall njute barnet och fadern ej arvsrätt efter

varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt rum.

Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, tage dess avkomlingar

arv efter honom och han efter dem, på sätt i 1 kap. är stadgat.

3 §■

Förklaring, varom i 2 § sägs, skall

avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna

i församling, där barnet är

kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes

närvaro inför landsfiskal eller notarius

publicus eller ock i skriftlig, av två

personer bevittnad handling, som företetts

inför barnavårdsmannen eller

barnavårdsnämnden. Förklaringen må

givas jämväl före barnets födelse. Har

barnet uppnått myndig ålder, vare förklaringen

ej gällande, med mindre den

godkänts av barnet i den ordning,

varom nyss är sagt.

3 §■

Förklaring, varom i 2 § sägs, skall

avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna

i församling, där barnet är

kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes

närvaro inför landsfiskal eller notarius

publicus eller ock i skriftlig, av två

personer bevittnad handling, som företetts

inför barnavårdsmannen eller

barnavårdsnämnden. Förklaringen må

givas jämväl före barnets födelse. Har

barnet fyllt aderton år, vare förklaringen

ej gällande, med mindre den

godkänts av barnet i den ordning,

varom nyss är sagt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

39

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4 KAP.

Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn.

1 §•

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten,

dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång

i sin laglott.

År adoptivbarn dött, tage dess avkomlingar den del av arvet, som skolat

tillkomma adoptivbarnet.

2 §•

Utan hinder av adoptionen äge adoptivbarnet och dess skyldemän rätt till

arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad nedan sägs.

3 §•

Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter

adoptant, och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge, äge, där barnet

var adopterat av makar och en av dem lever, denne samt eljest adoptants

avkomlingar rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv efter barnet

till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit

efter adoptanten. Har adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av

adoptant, och lever adoptanten vid adoptivbarnets död, äge han sådan rätt

till arv, varom i första punkten sägs. Är han död, skall vad där är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad skyldeman, tage adoptanten, utöver

det arv, som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl kvarlåtenskapen

i övrigt. Yar barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av

dem död, tage den andre hans lott.

5 §•

Yad i 3 och 4 §§ är stadgat lände ej till inskränkning i den arvsrätt, som

lagligen tillkommer adoptivbarnets make, men vid dennes död äge adoptant

eller adoptants avkomlingar, i den ordning, som i 3 § sägs, taga så stor del

av den på adoptivbarnet belöpande lotten i boet, som i värde motsvarar vad

det bekommit från adoptant i arv, gåva eller testamente. Bestämmelserna

i 2 kap. skola, där de äro tillämpliga, på motsvarande sätt gälla.

6 §•

Äger vid* adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants avkomlingar

rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § är stadgat,

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skall, om egendom finnes i behåll, som adoptivbarnet erhållit från adoptant

i arv, gåva eller testamente, beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller

adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde, egendomen då äger.

Finnes sådan egendom ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid

mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp.

Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delning av kvarlåtenskapen

efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma sådan egendom,

som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente.

5 KAP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv.

1 §■

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle arvet en

fond, benämnd allmänna arvsfonden.

2 §■

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock

får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen

besluta, att klander ej skall äga rum.

3 §•

Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna

får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till

arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.

4 §•

Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om

fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

6 KAP.

Om förskott å arv.

1 §•

Yad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas

å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna

måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan arvinge,

skall avräkning ske, allenast om detta stadgats eller på grund av

omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givat av enderas

giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

41

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

efter den först avlidne. För återstoden skall avräkning verkställas å arvet

efter andra maken.

2 §■

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning,

skola ej avräknas å dess arv, såvitt den, som vidkänts kostnaden, därmed

endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.

Ej heller skall avräkning äga rum Ej heller skall å bröstarvinges arv

för sedvanliga skänker, vilkas värde avräkning äga rum för sedvanliga

icke står i missförhållande till giva- skänker, vilkas värde icke står i missrens

villkor. förhållande till givarens villkor.

3 §•

Avräkning av förskott å arv skall ske efter egendomens värde vid mottagandet,

såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §•

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott,

vare han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom

trätfats, då förskottet gavs.

5 §•

Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen

före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning

ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6 §•

Har arvinge, som mottagit förskott, avlidit före arvlåtaren, vare förskottstagarens

avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit

förskott, vare, där han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar,

som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga

att avräkna förskottet å sina arvslotter, dock tage de ej mindre del i

kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

7 §•

Vad make av sitt giftorättsgods givit

styvbarn eller dess avkomling skall

avräknas å mottagarens arv efter andra

maken, såframt icke annat föreskrivits

eller med hänsyn till omständigheterna

måste antagas hava varit

avsett. Med samma förbehåll skall vad

7 §■

Vad make av sitt giftorättsgods givit

styvbarn eller dess avkomling skall

avräknas å mottagarens arv efter andra

maken, såframt icke annat föreskrivits

eller med hänsyn till omständigheterna

måste antagas hava varit

avsett. Med samma förbehåll skall vad

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

efterlevande make givit sådan arvinge

eller testamentstagare, som enligt 2

kap. 1 eller 14 § äger taga del i efterlevande

makens bo, avräknas å mottagarens

lott däri. Bestämmelserna i

2—6 §§ skola även i dessa fall tilllämpas.

efterlevande make givit sådan arvinge

eller testamentstagare, som enligt 2

kap. 1 eller 9 § äger taga del i efterlevande

makens bo, avräknas å mottagarens

lott däri. Bestämmelserna i

2—6 §§ skola även i dessa fall tilllämpas.

8 §■

Yad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande

tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

7 KAP.

Om laglott.

Hälften av den arvslott, som enligt lag

laglott.

2 §•

tillkommer bröstarvinge, vare hans

Bröstarvinge vare pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren

mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente,

såframt icke annat föranledes av detta.

3 §•

För utfående av laglott äge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.

Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, nedsättning

ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande

till bröstarvinge, till den del därav, som han ej är pliktig avräkna å

sin laglott.

4 §•

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter

eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente,

skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga

motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl däremot äro; och skall vid

nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras

eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens

beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt, som i första stycket

avses, skall han anhängiggöra sin talan inom ett år från det bouppteckning

efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

43

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

5 §•

Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst

eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande

dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga

över den, äge bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott

i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6 §•

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur

kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges

laglott.

Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag

stadgas i 8 kap.

7 §•

Vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge, skall äga motsvarande

tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, varde dennes laglott så beräknad,

som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,

vars uppfostran icke är avslutad, och

kan det ej av sitt arv eller annorledes

njuta uppehälle och utbildning efter

vad med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, äge barnet, innan arv

eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen

bekomma bidrag till underhållet

med ett belopp en gång för

alla. Hava flera barn denna rätt och

förslår ej kvarlåtenskapen till deras

underhåll, skall sådan jämkning dem

emellan ske, som med hänsyn till deras

behov och förhållandena i övrigt

finnes skäligt.

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,

vars uppfostran icke är avslutad, och

kan det ej av sitt arv eller annorledes

njuta uppehälle och utbildning efter

vad med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, äge barnet, innan arv

eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen

bekomma bidrag till underhållet

med ett belopp en gång för

alla, dock ej för tiden efter det barnet

fyllt tjuguett år. Hava flera barn denna

rätt och förslår ej kvarlåtenskapen

till deras underhåll, skall sådan jämkning

dem emellan ske, som med hänsyn

till deras behov och förhållandena i

övrigt finnes skäligt.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges

arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller

till fullgörande av underhållsplikt.

2 §■

Har arvlåtaren genom testamente förordnat, att barn, som i följd av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla

underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes

njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider

eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång

i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förordnandet,

att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande

högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå laglotten,

om han för bidraget ställer säkerhet, som av den underhållsberättigade

eller av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §•

Har någon erhållit egendom i testamente av den, som efterlämnat barn,

som i 2 § avses, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande

högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen

ej till honom utgivas, med mindre säkerhet, som av den underhållsberättigade

eller av rätten godkännes, blivit ställd för underhållsbidraget. År

testamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom, som

överstiger hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på

sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag

till barn, som i 1 eller 2 § avses, beträffande gåvan och gåvotagaren

vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga

motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den

mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas

för dess värde.

5 §.

Bäcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn, som i 1 §

avses, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott

eller eljest såsom gåva, pliktig, ändå att fall ej är för handen, varom i 4 §

sägs, att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet;

dock äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens

vållande gått förlorad. Av det belopp, som sålunda skall utgivas, äge barnet

årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid, som

återstår för dess uppfostran, och omständigheterna i övrigt får anses belöpa

å det året.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

45

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga

skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare

vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han

skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande

av underhållsplikt.

6 §•

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda

tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas

under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap.

7 §•

När väsentligen ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna, att

underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller

upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt

det belastar bröstarvinges laglott.

8 §.

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas

senast vid skiftet.

Vill någon göra gällande rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 §,

framställe anspråk enligt 3 § inom ett år efter det testamente, varom där

sägs, blivit honom delgivet och enligt 4 eller 5 § inom samma tid från det

bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till

talan förlorad.

9 §•

Yad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å

rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt

efter honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana

barn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

9 KAP.

Om preskription av rätt till arv.

1 §•

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den

döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin

vård, och läte rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder

kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter

den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin

rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i

tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4G

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2 §•

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat

arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd

arvinge är berättigad till arvet, läte rätten på anmälan av den, som bar boet

i sin vård, eller då förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna

ofördröjligen intaga kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning

till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från

den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock

gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge efter den döde

men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.

3 §•

Arvinge, som ej enligt vad i l eller 2 § stadgas har att göra sin rätt till

arv gällande inom tid, varom där sägs, göre det inom tio år från arvlåtarens

död.

4 §•

Undandrager sig arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk

på arvet, äge rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom ett år

från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad

avskrift.

Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av

någon, som är berättigad till arvet, ifall arvingen försummar att bevara sin

rätt.

5 §•

Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han

anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt,

eller hos var arvinge, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos

den, som sitter i kvar låtenskap en. Anmälan må ock göras hos rätten eller

på landet hos domaren.

Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller

domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som

gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten

underrättelse översändas till övriga arvingar, vilkas namn och vistelseort äro

npptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten.

6 §•

Har arvinge icke inom tid, som i 1—4 §§ är för varje fall stadgad, tillträtt

arvet eller anmält anspråk därpå efter vad i 5 § sägs, have han förlorat

rätten därtill.

7 §•

Arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle

varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

47

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 §•

Äger i fall, som i 2 kap. 1 § avses, arvinge till den först avlidne maken

taga del i den efterlevandes bo, är hans rätt underkastad preskription, som

vore han dennes arvinge.

9 §■

Närmare bestämmelser om kungörelse, varom i 1 och 2 §§ stadgas, meddelas

av Konungen.

10 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död;

dock må barn, som dessförinnan är avlat, taga arv, om det sedermera födes

med liv. År fråga om rätt till del i efterlevande makes bo efter vad i 2

kap. sägs, skall hänsyn tagas till tiden för dennes död.

2 §.

År arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis

ej förebringas därom, att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras,

som om han icke överlevat denne.

3 §•

Ej må någon ärva den, som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt

om livet.

Dräper man sålunda någon, som skolat ärva, äge ej bättre rätt till arv

än om den dräpte levat.

Yad nu om dråpare är sagt, galle ock den, vilken haft sådan del i brottet,

som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs.

4 §•

Arv, som någon jämlikt 3 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle

varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren.

5 §•

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. För medborgare

i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen

eller ock måste å arvet vidkännas större avdrag än denne, skall dock motsvarande

inskränkning gälla här i riket, såVitt Konungen det förordnar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutslcottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

angående införande av lagen om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om arv skall jämte vad här nedan stadgas lända

till efterrättelse från och med den 1 januari 1929.

Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag

fortfarande äga tillämpning.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 12 kap. 9 och 10 §§, 14 och 15 kap. samt 17 kap. 7 § ärvdabalken;
lagen

den It juni 1920 om makes arvsrätt;

12 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap;

14, 15, 16 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption;

§§ 1, 2 och 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente

givas må, så ock om gåva av fast egendom;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring

av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

nya lagens bestämmelser.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stäUet tillämpas.

^ §■

Finnes ej arvinge jämlikt bestämmelserna

i 1—4 kap. av nya lagen,

skall vad äldre lag innehåller om arvsrätt

för kusiner och deras avkomlingar

lända till efterrättelse, därest arvlåtaren

vid tiden för ikraftträdandet fyllt femtio

år samt från nämnda tid intill sin död

oavbrutet varit i omyndighet försatt och

på grund av rubbad själsverksamhet

oförmögen att göra testamente.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Forsta lagutskottets utlåtande Nr SI.

49

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

4 §■

Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen

har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat

I fall, då äldre giftermålsbalken

gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,

skall vad i 2 kap. 7 och

10 §§ nya lagen stadgas om egendom,

som under äktenskapet tillhört

make, äga motsvarande tillämpning i

avseende å egendom, som tillhört make

enskilt, så ock i avseende å samfälld

egendom, som i boet införts av make

eller under äktenskapet tillfallit make

i arv, testamente eller gåva.

5 §.

Ilar äldre giftermålsbalken gällt i

landen, skall vad i 6 kap. 1 § andra

ning för förskott å arv, som givits a\

lämpning i avseende å förskott å arv,

5 §.

skola ej äga tillämpning å den, som

äktenskap ej kommit till stånd.

I fall, då äldre giftermålsbalken

gällt i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,

skall vad i 2 kap. 5 §

nya lagen stadgas om egendom, som

under äktenskapet tillhört make, äga

motsvarande tillämpning i avseende å

egendom, som tillhört make enskilt,

så ock i avseende å samfälld egendom,

som i boet införts av make eller under

äktenskapet tillfallit make i arv, testamente

eller gåva.

6 §.

fråga om makars förmögenhetsförhålstycket

nya lagen stadgas om avräkgiftorättsgods,

äga motsvarande tillsom

givits av samfälld egendom.

6 §■ ? §■

Yad i 8 kap. 5 § nya lagen föreskrives om skyldighet för bröstarvinge,

som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva, att utgiva underhållsbidrag,

skall ej äga tillämpning i fråga om egendom, som givits innan

nya lagen trätt i kraft, ändå att arvfallet inträffat först därefter. Beträffande

skyldighet för den, som före nya lagens ikraftträdande i gåva mottagit

fast egendom, att utgiva underhållsbidrag, skall äldre lag fortfarande

lända till efterrättelse.

Lag

om allmänna arvsfonden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• 1 §■

Den egendom, som i arv tillfaller Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egendom, allmänna arvsfonden, så ock egendom,

Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 9 sand. 1 avd. 15 käft. (Nr SI.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som må tillfalla fonden genom gåva

eller testamente, skall utan sammanblandning

med andra medel förvaltas

av statskontoret såsom en särskild

fond för främjande av barns och ungdoms

vård och fostran.

som må tillfalla fonden genom gåva

eller testamente, skall utan sammanblandning

med andra medel förvaltas

av statskontoret såsom en särskild

fond för främjande av barns och ungdoms

vård och fostran samt till vård

av behövande kroniskt sjuka och ålderstigna.

influtit, skall vid årets utgång en

jämte årets avkastning från

Av medel, som under ett räkenskapsår

tredjedel läggas till fonden. Återstoden skall

och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.

2 §■

Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller

kommun.

Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas

till fonden.

3 §•

Fondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och

äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden.

Behörig att för fonden mottaga delgivning av testamente vare jämväl Kungl.

Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist.

4 §•

Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,

om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives,

och anledning till klander ej heller eljest föreligger. I annat fall har ämbetet

att i god tid före klandertidens utgång jamte eget utlåtande underställa

ärendet Konungens prövning.

5 §•

Vill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin till Konungen ställda ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshavande

i det län, där den döde senast haft sitt hemvist; och åligge det befallningshavanden

att, efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet

insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har

att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till Konungen.

6 §•

År villkor fästat vid testamente eller gåva till fonden, ankomme å Konungen

att besluta, huruvida testamentet eller gåvan skall mottagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Öl

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §•

Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden, skall det hos

rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan

anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, utredningsman i boet.

Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.

Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutredningsmannen

behörigen fullgör sina skyldigheter.

8 §•

Egendom, som i arv tillfallit fonden, skall av boutredningsmannen försäljas

å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning

från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas

allenast i den mån de ej kunna indrivas.

Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld.

Såframt anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes

egendom till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för

skadan.

För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra

och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.

9 §.

Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är

stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla

skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader.

10 §.

Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller testamente

tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja

egendomen, såframt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt

föreskrivits, och skall i avseende å honom i tillämpliga delar gälla vad i

7—9 §§ om boutredningsman är stadgat.

11 §•

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av

god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit fonden, vare gode

mannen pliktig fullgöra vad enligt 8 § första stycket åligger boutredningsman.

12 §.

Fonden tillkommande medel skola överlämnas till statskontoret. Redovisning,

som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för förvaltning

av egendom, vilken tillkommer fonden, mottages och granskas av kammarad

vokatfiskalsämbetet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

13 §■

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag kunna finnas

erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att i 13 kap. giftermålsbalken skall införas en

ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 11 a §, dels ock

att 12 § i nämnda kapitel skall hava följande ändrade lydelse:

11 a §.

Då vid makes död förskott å arv, som givits av endera makens giftorättsgods,

skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den

lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller,

om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av

förskottet. I fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt

rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delningen ökas med

ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen.

12 §■

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid

tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods

uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som

erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas

lott skulle lida inskränkning.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma

egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt

tillhöra honom, uppgår till tretusen kronor.

Vad nu är stadgat äge dock ej till- Vad i andra stycket sägs äge dock

lämpning, om efter den döde finnes

bröstarvinge, som ej jämväl är efter
-

ej tillämpning, om efter den döde finnes

bröstarvinge, som ej jämväl är

levande makens avkomling, eller barn efterlevande makens avkomling, eller

utom äktenskap, som har rätt till under- barn utom äktenskap, som har rätt till

hållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen

honom.

efter honom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr %i.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall, där äktenskap

blivit genom makes död upplöst efter nämnda dag, äga tillämpning, ändå att

äktenskapet blivit ingånget, innan nya lagen trätt i kraft.

Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,

skall vad i 11 a § stadgas om förskott, som givits av giftorättsgods, äga

motsvarande tillämpning i avseende å förskott, som givits av samfälld egendom,

och bestämmelsen i 12 § om rätt att bekomma egendom av makarnas

giftorättsgods gälla samfällda boet.

Lag

om ändring i vissa delar av ärvdabalkeu.

Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 1 § ärvdabalken, vilket lagrum senast

ändrats genom lag den 11 juni 1920 (nr 412), skall hava den nya lydelse, som

nedan angives, dels att till 17 kap. 6 § ärvdabalken, vilket lagrum likaledes

undergått ändring genom sistnämnda lag, skall fogas ett andra stycke av

nedan angivna innehåll:

9 KAP.

1 §•

När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt uppgiva

och låta noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fast,

sådant det vid dödstimman var, med alla skrifter och handlingar, fordringar

och gäld, i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro;

skrive ock samma uppteckning under, där den gälla skall, med edlig förpliktelse,

att ej något med vilja och vetskap är dolt och utelämnat, utan allt

riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den med ed besanna.

Därest till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad

ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upptecknas,

med mindre efter honom äro arvingar eller testamentstagare, som

enligt vad i 2 kap. av lagen om arv stadgas äga vid den efterlevande makens

död taga andel i boet; och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av

hemskillnad levde åtskilda, den efterlevande maken ej pliktig att om uppteckningen

draga försorg. Inträffar fall, som sist är sagt, eller lever ej man

eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till uppteckning,

eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteckningen

under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller

är egendomen fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

är, borgmästare och råd nämna två eller flera redliga män, som egendomen

uppteckna och värdera. Lyder boet under annan domstol, eller är egendomen

fastighet å landet; då äga stärbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa

förstånd uppteckningen och värderingen förrätta. Hade efterlevande make

sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende av gode män

för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående bouppteckning

efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga

motsvarande tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill

den de helst själva vilja.

17 KAP.

6 §•

Testamente —--------------giftorättsgods.

Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag tillfalla

den först avlidnes arvingar, må testamente efter den sist avlidne tagas

allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

angående ändring i förordningen den 18 september 1862 (nr 42), huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 18 september 1862, huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skall tilläggas en paragraf

av nedan angivet innehåll och betecknad såsom § 82, dels ock att

§ 22 i nämnda förordning skall hava följande ändrade lydelse:

§ 22.

Försummar förmyndare eller god man att stärbhusdelägares rätt till befrielse

från gäld i död mans bo bevaka, svare själv för den gäld, som ej

kan utgå av vad den stärbhusdelägaren i boet äger.

§ 32.

Vad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för

arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

55

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

så ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där

avses, svara för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om allmänna

arvsfonden.

Har gäld efter den döda yppats, efter det penningmedel, som på grund

av arv tillkomma allmänna arvsfonden, överlämnats till fonden, vare fonden

skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad

fonden sålunda mottagit jämte ränta därå.

Allmänna arvsfonden vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4

sägs, uppsäga gäld, som där avses. Yad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde

av avträdd egendom galle ej i fråga om fonden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om

adoption.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall

hava följande ändrade lydelse:

I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava någon

verkan på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.

I fråga om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om

barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom

äktenskap, vilket lagrum ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 327), skall

i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Barn--------------------ogift.

Fadern----- — --------—----—----år.

År-------------—--------sagd.

Med trolovnings barn förstås barn, som är avlat i trolovning, eller vars

föräldrar efter dess avlelse ingått trolovning med varandra; och skall, ändå

att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade, att

äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, barnet

anses såsom trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om

förmynderskap skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad

såsom 4 a §, dels att 4 § i nämnda kapitel skall hava den ändrade

lydelse, som nedan angives, dels att till 9 § i samma kapitel skall fogas ett

nytt stycke av nedan angivet innehåll, dels ock att 12 kap. 19 § samma

lag skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

11 KAP.

4 §•

Är, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare å okänd ort

eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten

anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan

sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den

bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet.

Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som

före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad

till arvet, eller tinnes kännedom om arvinge efter den döde men

saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad

i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,

skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

4 a §.

Skall enligt vad särskilt stadgas egendom ställas under vård och förvaltning

av god man, som avses i denna lag, nämne rätten god man att vårda

och förvalta egendomen samt, såvitt egendomen rörer, företräda den, från

vars förvaltning densamma blivit undantagen.

9 §•

God---------—--------egendomen.

Förteckning —--— — — — — — — — -—• — — — förmyndaren.

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av

god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden,

galle i fråga om egendomens försäljning vad i lagen om allmänna arvsfonden

är stadgat.

12 KAP.

19 §.

Fråga — — — — — -— — — — — — — — — — — — — inskrivas.

God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § tredje stycket sägs, skall förordnas

av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, har egendom

eller eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad

i 11 kap. 4 § första eller andra stycket stadgas, ankomme det på den rätt,

varunder den dödes bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga

om entledigande av god man, ankomme ärendet på den rätt, där godmanskapet

är inskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

om tillägg till 33 § konkurslageii.

Härigenom förordnas, att till 33 §

konkurslagen skall fogas ett tredje

stycke av följande lydelse:

Översteg vid avskiljande enligt 2

kap. i lagen om arv den avskilda

egendomens värde i märklig mån vad

som rätteligen tillkom arvingarna ef
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Första lagutslcottets utlåtande Nr SI.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ter den först avlidne maken, skall, om

den rörande avskiljandet upprättade

handling ej ingivits till rätten tidigare

än ett år, innan ansökan om efterlevande

makens försättande i konkurs

gjordes, på talan av konkursboet

återbäras egendom, motsvarande överskottet.

Denna lag skall träda i kraft den 1

januari 1929.

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket

lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 334), skall i nedan

angivna del hava följande nya lydelse:

1 §•

över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:

ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i

sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan

rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);

ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);

ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten,

som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen

om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles

i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).

För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och

tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskap^protokollet:

namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,

ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet

blivit infört i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet

s. 59 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

59

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

och i bouppteckningsprotokollet, såvitt angår avhandlingar om lösöreköp:

namnet å den person ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet:

den dödes namn. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet

tecknas å brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av

bouppteckning efter arvlåtaren.

Vid — — — — — — — — — — — — — — — — .— — — — drives.

Hos — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — infört.

Har — — —--------—------— anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta

motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade genom

utskottets hemställan under A), icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1928.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala*, Borell,

Schlyter, Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult och Georg Dahl*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Leo, Jansson

i Edsbäcken, Karlsson i Vätö, Johansson i Brånalt, Johanson i Huskvarna och

Sjögren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

vidkommande utskottets hemställan i dess helhet:

1) av herr Georg Dahl, som yrkat, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts

ifrågavarande proposition med förslag till lag om arv m. m.

2) av herrar Borell, Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult, af Ekenstam

och Johansson i Brånalt, vilka anfört:

»Det föreliggande förslaget till lag om arv innefattar en synnerligen avsevärd

begränsning av arvsrätten (1 kap.). Under det att enligt nu gällande lag

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

arvsrätten är fullkomligt obegränsad, så att även den avlägsnaste skyldeman är

arvsberättigad, om ingen närmare finnes, kommer enligt det av utskottet i

denna del tillstyrkta förslaget arvsrätt på grund av skyldskap att medgivas

endast en mindre krets av skyldeman, nämligen bröstarvingar, föräldrar, syskon

och deras avkomlingar, farföräldrar, morföräldrar och föräldrars syskon.

Till stöd för denna starka begränsning av arvsrätten har särskilt framhållits,

att grunden för arvsrätten är att söka icke enbart i blodsbandet utan fastmera

i den på blodsbandet vilande ekonomiska och sociala samhörigheten mellan

arvlåtare och arvinge, så att arvsrätt bör förekomma endast då en sådan samhörighet

kan antagas regelmässigt förefinnas. Det torde kunna ifrågasättas,

huruvida tillräcklig anledning förefinnes att lägga så avgörande vikt vid sistnämnda

förhållande, att skyldeman berövas arvsrätt i de fall, då samhörighet

i angivna hänseenden icke kan antagas föreligga. Man bryter därigenom en i

vårt land sedan århundraden gällande rättsuppfattning för en annan och mera

restriktiv, som leder till, att en mängd arv komma att frångå släkten och tillföras

det allmänna. Härvid må särskilt erinras, att i förslaget uttryckligen

betonas, att arvsrättens begränsning icke bör föranledas av fiskaliska skäl.

Det är visserligen sant, att under tidernas lopp släkten i viss mån förlorat sin

betydelse såsom sammanhållande faktor släktmedlemmarna emellan, men ännu

består hos vårt folk en stark släktgemenskap, vilken i synnerhet torde göra

sig gällande på landsbygden. Sammanhållningen inom släkten är otvivelaktigt

av betydelse även för samhället och bör sålunda icke av staten motverkas.

Emellertid är den starka begränsning av arvsrätten, som nu ifrågasättes, utan

tvivel ägnad att inverka ofördelaktigt i nu ifrågavarande avseende.

Även om man emellertid vid avgörande av frågan om arvsrättens begränsning

skulle godtaga den principiella uppfattning om grunden för nämnda

rätt, som i förslaget angives, hysa vi dock den bestämda uppfattningen, att

förslaget även med denna utgångspunkt går alldeles för långt, då enligt detsamma

kusinerna berövas arvsrätt. Såsom redan förut antytts, råder i vårt

land och särskilt å dess landsbygd otvivelaktigt i mycket stor utsträckning eu

stark känsla av ekonomisk och social samhörighet mellan kusiner. Till stöd

härför må åberopas, att verkställda utredningar synas giva vid handen, att i

fall, då kusiner varit de närmaste arvingarna, arvet även gått till dem i ej

mindre än omkring 50 % av fallen. Vad särskilt angår förhållandena å landsbygden

förekommer det ofta, att kusiner gemensamt äga fast egendom. Ett

borttagande av arvsrätten för kusiner skulle lätt åstadkomma en icke önskvärd

sönderbrytning av sådan egendomsgemenskap. Mot arvsrätt för kusiner har

även anförts, att en sådan skulle medföra en olämplig pulvrisering av arvet.

Härutinnan må framhållas, att även arv till barn och andra närmare arvingar

än kusiner ofta kommer att medföra en stark uppdelning av arvet. Eör övrigt

torde de arvsbelopp, som tillfalla kusiner, även då beloppen ej äro så stora,

kunna komma till god nytta och hjälp för arvingen, som kanske ofta befinner

sig i mindre ekonomiska villkor.

De i förslaget åberopade svårigheterna att uppspåra avlägsnare skyldeman

torde uti ifrågavarande hänseende ej få tillerkännas någon avgörande bety
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(il

delse, och dessa svårigheter förminskas för övrigt i väsentlig mån genom de

föreslagna bestämmelserna om kungörande och preskription.

Intet land, frånsett Sovjet-Ryssland, har så stark begränsning av arvsrätten,

som den nu föreslagna. I Tyskland är arvsrätten fullkomligt obegränsad,

vilket åtminstone ännu är fallet även i Finland. I vårt södra grannland,

Danmark, åtnjutes arvsrätt till och med femte parentelen. Den norska arvslagen,

som ej är äldre än från år 1916, drager gränsen så, att skyldeman å

sidolinjen, med undantag av den första, ärva till och med femte led, varigenom

åtskilliga skyldeman, som stå längre från arvlåtaren än kusiner, erhålla arvsrätt.

Även om hos oss kusinerna, vilka ju befinna sig i tredje parentelen,

bibehållas vid sin arvsrätt men förslaget i övrigt antages, komma vi fortfarande

att vara det land, som beträffande arvsrättens begränsning går längre

än något annat land än Sovjet-Ryssland.

Då vi icke kunnat biträda utskottets förslag med avseende å arvsrättens

begränsning, hava vi inom utskottet yrkat sådan ändring av förslaget, att även

kusiner tillerkännas arvsrätt. Härvid vilja vi dock framhålla, att det är med

stor tvekan vi varit beredda att gå så långt i begränsning av arvsrätten, att

ej åtminstone alla arvingar inom tredje parentelen erhålla arvsrätt. Vi föreslå

således viss ändring av 3 § i 1 kap. av lagen om arv.

1 5 kap. av förslaget till lag om arv föreslås bildandet av en allmän arvsfond,

och skall enligt förslaget, då arvinge ej finnes jämlikt i arvslagen givna

bestämmelser, arvet tillfalla denna fond. Beträffande förvaltningen av fonden

och disponerandet av densammas medel givas bestämmelser i den föreslagna

lagen om allmänna arvsfonden.

På sätt utskottsmajoriteten anför är det otvivelaktigt en riktig princip, att

statsinkomster i allmänhet icke böra anslås till vissa på förhand bestämda ändamål.

De skäl, som angivits för att i strid mot nämnda princip för ifrågavarande

ändamål upplägga en särskild fond, synas oss icke bärande. I varje

fall torde närmare erfarenhet om storleken av de arvsmedel, som enligt den

nya lagstiftningen kunna komma att tillfalla det allmänna, böra avvaktas.

Vi anse således att, åtminstone tillsvidare, ifrågavarande medel, på sätt sker

i fråga om nu inflytande danaarvsmedel, böra ingå direkt till statskassan.

Däremot synas oss skäl föreligga för meddelande av särskilda bestämmelser

rörande dessa medels förvaltning och i samband därmed stående ämnen. I

enlighet härmed föreslå vi ändringar beträffande sistnämnda kap. och särskilda

lag.

2 kap. av den föreslagna lagen om arv innehåller bestämmelser om makes

arvsrätt samt om rätt för den först avlidne makens arvingar i efterlevande

makens bo.

1734 års lag inrymde icke arvsrätt för efterlevande make. Därest makar

icke efterlämnade arvingar i rätt nedstigande led och icke genom testamente

annorledes förordnat, tillföll vid den först avlidne makens död dennes lott i

boet de närmaste arvingarna. Den efterlevande nödgades alltså åt den avlidne

makens släktingar avstå hälften av den egendom, som utgjort grundvalen

för makarnas ekonomiska ställning. Att, åtminstone då boets behållning

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

var jämförelsevis ringa, detta ofta medförde avsevärda svårigheter för den

efterlevande är uppenbart, och stötande framstår en sådan klyvning av boet

särskilt i de fall, då egendomen införts däri av den efterlevande eller egendomen

tillkommit genom makarnas gemensamma arbete under äktenskapet.

Genom lagen den 20 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande

make sådan rätt, när den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn

eller dess avkomling. Arvsrätten avser halva kvarlåtenskapen, när efter

den döde finnas skyldemän tillhörande andra parentelen d. v. s. fader, moder,

syskon eller dess avkomlingar, samt i andra fall hela kvarlåtenskapen. I förstnämnda

fall tager således den efterlevande hälften av boet på grund av giftorätt

och en fjärdedel på grund av arv. Den återstående fjärdedelen tillfaller

dem av nämnda skyldemän till den först avlidne, som enligt arvsordningen äro

närmast berättigade till arv efter honom. Med bibehållande i viss omfattning

av den avlidnes närmare släktingars rätt till arv åstadkommer alltså 1920 års

lag en avsevärd förbättring av den efterlevande makens ställning. Emellertid

föranleder denna lag, att den efterlevande maken, när bröstarvingar saknas,

leder sin hälft av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, d. v. s. en fjärdedel

av boet, över på sin egen släkt, ett förhållande som särskilt när egendomen

kommit från den först avlidnes släkt icke kan anses tillfredsställande. Detta bedande

av arvet från den ena släkten till den andra är särskilt irrationellt därför,

att den slutliga arvsföljden blir ett slumpens verk, beroende på vilkendera

av makarna som först avlider. Detta irrationella moment framträder skarpare,

då tiden mellan den ene och den andre makens död är kort.

Enligt huvudregeln i det nu föreliggande förslaget skall, om arvlåtaren var

gift och ej lämnar efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling,

kvarlåtenskapen tillfalla maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader,

moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till

arv efter den avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo. Den efterlevande

skall kunna förfoga såsom ägare över den del av egendomen, som

han bekommit i arv efter den först avlidne. För det fall att den först avlidne

icke efterlämnar några arvsberättigade skyldemän eller endast arvsberättigade

skyldemän tillhörande tredje parentelen, upptar förslaget alltså samma regel

som 1920 års lag, d. v. s. den efterlevande tar såsom arv hela kvarlåtenskapen

med full äganderätt. Förslaget har alltså velat tillgodose såväl den efterlevande

makens intresse av att få behålla hela kvarlåtenskapen som även intresset hos

den först avlidnes arvingar av andra parentelen, att arvet ej av den efterlevande

ledes över å hans släkt. För att skydda sekundosuccessoremas intressen skall enligt

förslaget, om efterlevande maken genom gåvor eller eljest utan tillbörlig

hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat

väsentlig minskning av sin egendom, av den lott, som vid efterlevande

makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter

den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet (2 kap.

3 §). Stadgandet innebär sålunda rätt till vederlag för den först avlidne

makens arvingar, om den efterlevande genom förfoganden i levande livet åsidosatt

den rätt till succession, som vid dennes död tillkommer dem. I främsta

s. 63 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr Zl.

63

rummet avses med stadgandet gåva till förmån särskilt för egna skyldeman,

ny make eller andra närstående. Men även en donation till ideellt ändamål

kan vara av sådan omfattning, att den grundar ersättningsrätt. Att gåvan givits

i syfte att åsidosätta sekundosuccessionsrätten är ej erforderligt; vederlagsrätten

inträder även om dylikt syfte ej kan påvisas, därest efterlevande

maken enligt objektivt bedömande får anses hava genom gåvan åsidosatt tillbörlig

hänsyn till den först avlidnes arvingar. Under gåva faller här, såsom eljest,

jämväl avhändelse, vilken framträder såsom onerös rättshandling men till

sin innebörd i väsentlig mån är av benefik natur. Men även andra förfoganden

än gåvor omfattas av stadgandet. Vederlagsrätt kan sålunda inträda exempelvis

på grund av lättsinniga affärstransaktioner, företagna av den efterlevande.

Också ett slösaktigt förbrukande av egendom genom att den efterlevande

lever på högre standard än som kan anses skälig, grundar vederlagsrätt.

Vidare skall enligt förslaget, om efterlevande maken, på sätt som sägs i 3 §

och för vilket ovan redogjorts, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin

egendom eller fara för sådan minskning, rätten på ansökan av den först avlidnes

skyldeman i andra parentelen förordna, att så stor del av efterlevande

makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å arvingarna,

skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man, varom

förmäles i lagen om förmynderskap. Sådant avskiljande skall ock ske, när

efterlevande maken och skyldemännen äro därom ense. Går maken i nytt gifte,

äger såväl han som skyldeman vinna avskiljande, om ansökan göres inom sex

månader från äktenskapets ingående. Efterlevande maken äger under sin livstid

uppbära den avskilda egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas

allenast efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt

för beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. Vid dennes död tillfaller

den avskilda egendomen den först avlidnes arvingar. Bestämmelserna om

avskiljande äro upptagna i 2 kap. 5—9 §§ av förslaget till lag om arv. Avskiljandet

innebär alltså en rätt för den först avlidne makens skyldeman i

andra parentelen att i den efterlevandes livstid under vissa förutsättningar få

den del av den efterlevandes egendom, som belöper på dem, ställd under särskild

vård och förvaltning.

Vad först beträffar den föreslagna utvidgade arvsrätten för make synes det

oss kunna ifrågasättas, huruvida icke densamma innebär en alltför långt gående

inskränkning i den på historisk grund vilande arvsrätten för skyldeman, åtminstone

i det fall, att den först avlidne i boet infört ärvd fast egendom

eller haft enskild egendom. 1920 års lag har för övrigt allenast jämförelsevis

kort tid varit i tillämpning, vadan någon egentlig erfarenhet om dess verkningar

ännu icke förefinnes. Därest till densamma kunde knytas regler av

beskaffenhet att beträffande egendom av nyss nämnt slag förhindra ovan omförmälda

ledande av arv över från den ena släkten till den andra, skulle därmed

den tyngst vägande anmärkningen mot gällande lag vara undanröjd. I

varje fall är det en öppen fråga, om icke den inskränkning av makes arvsrätt,

som däri finnes stadgad, uppväges av här nedan berörda olägenheter, som ound
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

gängligen måste bliva förknippade med de regler om vederlag och avskiljande,

som icke torde kunna undvikas, därest arvsrätt till hela kvarlåtenskapen skall

medgivas åt efterlevande make.

Förslaget utgår också ifrån, att sekundosuccessorernas intressen böra skyddas

genom rätt till vederlag och avskiljande i vissa fall. Grives emellertid åt

denna rätt den omfattning, som avses i förslaget, skulle densamma otvivelaktigt

komma att verka som ett obehörigt tryck på den efterlevande, vilket

icke står i god överensstämmelse med den fria och självständiga ställning, förslaget

vill bereda denne. Redan rätten till vederlag i dess föreslagna form kan

komma att medföra sådan verkan, och i ännu högre grad gäller detta om den

föreslagna rätten till avskiljande. Då sådant kan begäras när som helst under

den efterlevandes livstid, är det pa grund av den motsats i intressen, som

enligt sakens natur ofta måste föreligga mellan den efterlevande och den först

avlidnes arvingar, att befara att begäran om avskiljande ej sällan kan komma

att utan tillräckliga skäl framställas. Utskottets majoritet har beträffande

bestämmelsen i 3 § om vederlagsrätteu vidtagit en begränsning av förutsättningarna

därför i syfte att utesluta rätt till vederlag på grund av den efterlevande

makens livsföring. I detta hänseende äro vi ense med majoriteten. Dä

majoriteten därutöver till förmån för den efterlevande maken föreslagit att rätt

för sekundosuccessorerna till avskiljande icke under någon förutsättning skall

förefinnas, anse vi att därigenom de senares befogade intressen trädas för

nära. Erkännes det, att vederlagsrätt under vissa förutsättningar förefinnes,

torde det knappast kunna vara tillfredsställande att fråntaga de vederlagsberättigade

varje möjlighet att trygga denna rätt. Därest den efterlevande

maken i syfte att draga egendom undan den först avlidnes arvingar och således

med fullt uppsåt vidtager sådana åtgärder, som föranleda rätt till vederlag,

synes det vara med en rationell lagstiftning fullt överensstämmande, att

sekundosuccessorerna till sitt skydd medgives rätt att påkalla avskiljande.

Vid nu angivna förhållanden synes det oss som om spörsmålet om makes

arvsrätt i hela dess omfattning bör underkastas ny allsidig utredning, vilken

på grund av dess nära samband med testamentsrätten lämpligen torde böra

ske gemensamt med den angående densamma pågående utredningen. Att

uppskjuta det slutliga avgörandet av nu ifrågavarande del av arvsrätten synes

böra möta så mycket mindre betänklighet, som det icke lärer med fog kunna

göras gällande, att bibehållande i avvaktan därpå av nu gällande regler om

makes arvsrätt kan medföra någon avsevärdare olägenhet, särskilt som desamma

gälla endast i den mån annorlunda icke blivit bestämt genom testamente.

Vi föreslå alltså, att i stället för under 2 kap. föreslagna bestämmelser

införas stadganden motsvarande nu gällande lags föreskrifter. I följd härav

föreslå vi tillika vissa därav betingade ändringar i de föreliggande förslagen i

övrigt.

Sedan i 3 kap. av förslaget till lag om arv föreskrivits, att barn utom äktenskap,

som är trolovningsbarn eller om vilket fadern avgivit förklaring, att

det skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig

börd, förordnas i 3 §, huru en dylik förklaring skall avgivas. I sådant hän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr Hl.

«5

seende föreslås, alt förklaringen skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna

i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro

inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig av två personer

bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Då det givetvis är av största vikt, att vederbörande vid sådan

förklarings avgivande är tillit medveten om förklaringens innebörd och rättsverkningarna

av densamma, men det kan befaras att, om förklaringen får avgivas

pa sist angivna sätt, den av vilken förklaringen avgives ej har eller bibringas

säker vetskap om densammas betydelse i arvsrättsligt hänseende, synes

det oss att man bör fordra, att förklaringen för att medföra rättslig verkan

under alla förhållanden skall avgivas inför officiell myndighet eller därmed

likställd person, som givetvis har att vid förklaringens avgivande lämna den

upplysning, som är erforderlig för att vederbörande skall fatta innebörden

av förklaringen, samt att protokollföra densamma. I sådant syfte föreslå vi

viss ändring av nyssnämnda paragraf.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa vi,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag

ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick bifallas, måtte

för sin del antaga följande

Lag

om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om skyldemans arvsrätt.

1 och 2 §§ lika med utskottet.

Leva ej arvlatarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage

farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott.

År farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då träde i den dödes

ställe hans barn eller barnbarn och dele de den lott, som skolat tillfalla den

döde, på sätt i 1 § andra stycket sägs. Äro ej barn eller barnbarn efter den

döde, tage den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om även han

är död men efterlämnat barn eller barnbarn av annat gifte, dessa den dödes lott.

Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet till arvingarna å den andra.

4 § lika med utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 15 Käft. (Nr 21.) 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

2 KAP.

Om makes arvsrätt.

1 §•

Val arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, ärve andra maken

hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader eller moder eller

syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.

2 §■

Vad i 1 § stadgas skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna

på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning

av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken

stadgas skall så delas, som hade återgång skett.

3 KAP.

Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om

arvsrätt efter sådant barn.

1 och 2 §§ lika med utskottet.

3 §.

Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna

i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes

närvaro inför landsfiskal, notarius publieus eller ordföranden i barnavårdsnämnden.

Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse. Har barnet

fyllt aderton år, vare förklaringen ej gällande, med mindre den godkänts av

barnet i den ordning, varom nyss är sagt.

4 KAP.

Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn.

1—4 §§ lika med utskottet.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat lände ej till inskränkning i den arvsrätt, som

lagligen tillkommer adoptivbarnets make.

6 §.

Äger vid adoptivbarns död adoptant eller adoptants avkomlingar rätt till

del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 § är stadgat, skall, om egendom finnes i

behåll, som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr Zl.

67

beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar ske

med hänsyn till det värde, egendomen då äger. Finnes sådan egendom ej i

behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet, såframt ej vederlag

influtit till annat belopp.

Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delning av kvarlåtenskapen

efter adoptivbarnet, på sin lott bekomma sådan egendom, som adoptivbarnet erhållit

från adoptant i arv, gåva eller testamente.

5 KAP.

Om danaarv.

1 §•

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle kvarlåtenskapen

staten såsom danaarv.

2 §.

Föreligger anledning att å statens vägnar klandra testamente, som dock

får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen

besluta, att klander ej skall äga rum.

3 §.

Danaarv må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt,

enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman

eller annan, som stått arvlåtaren nära.

4 §.

Om bevakande av statens rätt till danaarv är särskilt stadgat.

6 KAP.

Om förskott å arv.

1—6 §§ lika med utskottet.

7 §•

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall

avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits

eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett.

Bestämmelserna i 2—6 §§ skola även i detta fall tillämpas.

8 § lika med utskottet.

7 och 8 KAP.

Lika med utskottet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

9 KAP.

Om preskription av rätt till arv.

1 § lika med utskottet.

2 §■

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat

arvinge, läte rätten på anmälan av den, som har boet i sin vård, eller då

förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga

kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning till okända arvingar

att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen

var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen

kännedom finnes om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl

om arvingens namn som om hans vistelseort.

3—7 §§ lika med utskottet.

8 § lika med 9 § i utskottets förslag.

10 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §-

Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död;

dock må barn, som dessförinnan är avlat, taga arv, om det sedermera födes

med liv.

2—5 §§ lika med utskottet.

Lag

angående införande av lagen om arv.

1—3 §§ lika med utskottet.

4 §.

Finnes ej arvinge jämlikt bestämmelserna i 1—4 kap. av nya lagen, skall

vad äldre lag innehåller om arvsrätt för kusiners avkomlingar lända till efterrättelse,

därest arvlåtaren vid tiden för ikraftträdandet fyllt femtio år samt

från nämnda tid intill sin död oavbrutet varit i omyndighet försatt och på

grund av rubbad själsverksamhet oförmögen att göra testamente.

5 §•

Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen skola ej äga tillämpning å den, som

har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

6 och 7 §§ lika med utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(JO

Lag

om bevakande av .staten» rätt till danaarv.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Statens rätt till danaarv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och

äge ämbetet tala och svara i mål härom.

Behörig att för staten mottaga delgivning av testamente vare jämväl Kungl.

Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist.

2 §.

Testamente till annan än staten må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,

om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives,

och anledning till klander ej heller eljest föreligger. I annat fall har ämbetet

att i god tid före klandertidens utgång jämte eget utlåtande underställa ärendet

Konungens provning.

3 §.

Vill någon, att danaarv skall helt eller delvis avstås, ingive sin till Konungen

ställda ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den

döde senast haft sitt hemvist; och åligge det befallningshavanden att, efter

verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet insända handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har att, jämte eget yttrande, insända

handlingarna till Konungen.

* §.

Finnes, då dödsfall inträffar, ej arvinge, skall det hos rätten anmälas av

den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt, utredningsman i boet. Prövas denne ej vara

lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.

Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutredningsmannen

behörigen fullgör sina skyldigheter.

5 §.

Egendom, som tillfallit staten i danaarv, skall av boutredningsmannen försäljas

å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning

från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas

allenast i den mån de ej kunna indrivas.

Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld. Såframt

anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes egendom

till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för skadan.

För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra

och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

6 §.

Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är

stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla skäligt

arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader.

7 §.

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av

god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit staten, vare gode mannen

pliktig fullgöra vad enligt 5 § första stycket åligger boutredningsman.

8 §■

Staten tillkommande medel skola överlämnas till statskontoret. Redovisning,

som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för förvaltning

av egendom, vilken tillkommer staten, mottages och granskas av kammaradvokatfiskalsämbetet.

9 §.

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag kunna finnas

erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

Lika med utskottet.

Lag

angående ändring i förordningen den 18 september 1862 (nr 12), huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

Ingressen och § 22 lika med utskottet.

§ 32.

Vad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för

arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld, så ock

vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara

för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om staten.

Har gäld efter den döda yppats, efter det danaarv influtit till staten, vare

staten skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad

sålunda mottagits jämte ränta därå.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

71

Staten vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4 sägs, uppsäga gäld,

som där avses. Vad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde av avträdd egendom

galle ej i fråga om staten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 378)

om adoption.

Lika med utskottet.

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om

barn utom äktenskap.

Lika med utskottet.

angående ändring

Lag

11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap

skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad

såsom 4 a §, dels att 4 § i nämnda kapitel skall hava den ändrade lydelse,

som nedan angives, dels att till 9 § i samma kapitel skall fogas ett nytt stycke

av nedan angivet innehåll, dels ock att 12 kap. 19 § samma lag skall i nedan

angiven del hava följande ändrade lydelse:

11 KAP.

4 §•

År, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare å okänd ort eller

så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas

av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker

eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes

rätt och förvalta hans lott i boet.

Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, eller

finnes kännedom om arvinge efter den döde men saknas kunskap såväl om

arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad i första stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Första lagutskottets utlåtande Nr Zl.

Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas,

skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

4 a §.

Lika med utskottet.

9 §•

God---------------------—--egendomen.

Förteckning--------------------förmyndaren.

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av

god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit staten, galle i fråga

om egendomens försäljning vad i lagen om bevakande av statens rätt till danaarv

är stadgat.

12 KAP.

19 §.

Lika med utskottet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket

lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 334), skall i nedan

angivna del hava följande nya lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:

ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i

sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan

rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);

ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);

ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testamenten,

som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen

om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles

i lagen om bevakande av statens rätt till danaarv, samt avhandlingar om lösöreköp

(bouppteckningsprotokoll).

s. 73 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

73

För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och

tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskapsprotokollet:

namnet å den omyndige eller den, för vilken god man förordnats,

ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet

blivit infört i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet och

i bouppteckningsprotokollet, såvitt angår avhandlingar om lösöreköp: namnet å

den person ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet: den dödes

namn. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet tecknas å

brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av bouppteckning

efter arvlåtaren.

Har----------------------— anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta

motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade genom vår

hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.»

3) av herr Johanson i Huskvarna, som anfört:

»Jag instämmer i den reservation, som avgivits av herr Borell m. fl., utom

i vad densamma avser ändring av 5 kap. i lagen om arv och av lagen om allmänna

arvsfonden. I fråga om nämnda kapitel förenar jag mig med utskottet

i dess yrkande. Beträffande lagen om arvsfonden är jag jämväl ense med utskottet

utom i fråga om dess 2 §. Den ändring, som jag i fråga om denna paragraf

föreslår, kommer jag att angiva nedan vid förslaget till lag om allmänna

arvsfonden.

Jag hemställer alltså om bifall till den av herr Borell m. fl. avgivna reservationen

med de undantag,

att 5 kap. i förslaget till lag om arv erhåller den av Kungl.

Maj:t föreslagna, av utskottet biträdda lydelsen,

att förslaget till lag om allmänna arvsfonden erhåller den

av utskottet föreslagna lydelsen, dock att 2 § skall hava det

innehåll, som nedan (s. 78) angives,

samt att de av nämnda reservanter föreslagna, av deras ställning

till allmänna arvsfonden föranledda ändringarna i lagförslagen

icke vidtagas.»

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

vidkommande de särskilda lagförslagen:

Förslaget till lag om arv.

Vid 1 kap. 3 §

av herrar ''Åkerman, Klefbeck, Schlyter, Lindqvist i Halmstad, Leo, Karlsson

i Vätö och Sjögren, vilka anfört:

»Under åberopande av de skäl, som anförts i de av herr Möller m. fl. och

herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta motionerna angående uteslutande från

arvsrätt av jämväl föräldrars syskon, hemställa vi, att paragrafen måtte erhålla

följande lydelse:

3 §.

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar,

tage farfader, farmoder, morfader och mormoder

arvet. Var ärve lika lott.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, tage

den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om,

även han är död, den eller de återstående av nämnda skyldemän

den dödes lott.»

Vid 2 kap. 4 §

av herr Schlyter, som anfört:

»Flertalet av de fall, som avses i 3 §, förutsätta en viss illojalitet från den

efterlevande makens sida. Dock givas fall, då rätt till vederlag otvivelaktigt

föreligger, fastän den efterlevande maken förfarit fullt lojalt. Om exempelvis

den kontanta behållningen efter den först avlidne maken utgör 50,000 kr.

och den efterlevande maken härav skänker 25,000 kr. till egna skyldemän eller

till ett allmännyttigt ändamål, med tanke att återstående 25,000 kr. skola gå

till den först avlidnes släktingar, kan ju ingen förebråelse för detta förfarande

riktas mot den efterlevande maken, men uppstår i alla fall en vederlagsrätt enligt

3 § (trots den mindre lyckliga terminologien ''utan tillbörlig hänsyn’).

När det nu i 4 § andra stycket heter: ’Har efterlevande maken gjort sig skyldig

till förfarande, som i 3 § avses’, är alltså detta uttryck ägnat att verka förvirrande

vid tolkningen av 3 §. Till undvikande härav får jag hemställa, att 4 §

andra stycket erhåller följande lydelse:

Har efterlevande maken på sätt i 3 § avses orsakat väsentlig

minskning av sin egendom, skall, vid beräkning huruvida

förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp,

motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande

maken.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

7!)

Vid 3 kap

1) av herrar Klefbeck och Schlyter, som anfört:

»Vad angår den i samband med 3 kap. av förslaget till lag om arv behandlade

frågan om arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, är det enligt

vår mening otvivelaktigt principiellt riktigt, att sådan arvsrätt tillerkännes

dessa barn. Att en samhörighet mellan det utomäktenskapliga barnet och dess

fader ofta ej förefinnes synes ej, på sätt i propositionen göres gällande,

kunna åberopas mot dessa barns arvsrätt; den bristande samhörigheten beror

nämligen i allmänhet på faderns underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser

mot barnet och dess moder. Denna hans pliktförgätenhet bör emellertid ej

medföra, att barnet utestänges från arvsrätt efter fadern. Ett lagfästande av

denna arvsrätt skulle säkerligen medföra, att känslan för faderskapets förpliktelser

efter hand höjdes hos de fäder, varom nu är fråga.

Enligt vår mening kunna alltså starka skäl anföras för att tillerkänna barn

utom äktenskap arvsrätt efter fader, nämligen för så vitt faderskapet är ostridigt.

Bestrides åter faderskapet, torde däremot arvsrätt för barnet icke lämpligen

kunna grundas på en sannolikhetsbevisning rörande faderskapet. Arvsrätt

för barn utom äktenskap synes oss därför böra stadgas dels för sådana

fall, då föräldrarna sammanlevt såsom makar ehuru de ej bekräftat sin förbindelse

med vigsel (konkubinat), dels ock för sådana fall, då fadern otvetydigt

erkänt faderskapet. Att genomförandet av en dylik princip, vartill i fråga

om erkända barn förebild finnes i den finska lagstiftningen, skulle medföra

vissa jämkningar i 1917 års lag om barn utom äktenskap, synes ej innebära

något avgörande hinder. Den finska lagstiftningen har också ådagalagt, att

arvsrätt efter fader kan genomföras utan att i mål om barnuppfostringsbidrag

exceptio plurium behöver tillåtas. Kan sålunda arvsrätt för barn utom äktenskap

efter fader införas i svensk rätt, torde däremot giltig anledning saknas

att utsträcka arvsrätten till att avse även fädernefränder, vilka ofta sakna

varje kännedom om barnets existens.

På grund av vad sålunda anförts ha vi ansett, att i 3 kap. 2 § borde stadgas

arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, därest barnet är trolovningsbarn,

eller barnets föräldrar sammanbott under viss i lagen närmare angiven

tid (t. ex. å tid då barnet kan vara avlat och därefter oavbrutet under minst

ett år), eller fadern på närmare angivet sätt medgivit faderskapet. Stadgan - den angående det sätt, varpå medgivande av faderskapet kan lämnas, skulle

ersätta bestämmelserna om arvsrättsförklaring enligt 3 §, men borde hava sin

plats i lagen om barn utom äktenskap. Att med en dylik lagstiftning en skillnad

måste uppstå mellan fall, då barnet blott har rätt till underhåll, och

fall, då det därjämte är arvsberättigat, är en olägenhet som icke lärer kunna

undgås.

Då det icke varit möjligt att inom utskottet utarbeta erforderliga lagändringar

för genomförande av nu angivna principer, hemställa vi,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville i samband med det fortsatta arbetet på

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

revision av ärvdabalken låta utreda, i vad mån arvsrätten för

barn utom äktenskap efter fader ytterligare må kunna utsträckas.

»

2) av herrar Åkerman, Lindqvist i Halmstad, Leo, Karlsson i Vätö och Sjögren,

vilka instämt i den av herrar Klefbeck och Schlyter gjorda hemställan.

Vid 5 kap. 3 §

av herr Leo, som anfört:

»För närvarande fordras för efterskänkande av danaarv Kungl. Maj:ts och

riksdagens bifall. I förevarande lagförslag föreslås däremot, att Kungl. Maj :t

skall äga att ensam besluta om efterskänkande av arv, som tillfallit staten (allmänna

arvsfonden). Skälen för att riksdagen skulle avhända sig den medbestämmanderätt,

som den nu i jämnt hundra år utövat, skulle enligt lagberedningen

vara dels att riksdagen nära nog undantagslöst bifallit Kungl. Maj:ts

framställningar om efterskänkande av arv, dels att den nya arvslagen kan väntas

komma att till en början medföra viss ökning av ifrågavarande framställningar,

varigenom riksdagens besvär med dessa ärenden kan komma att ökas.

För min del har jag icke kunnat finna dessa skäl på något som helst säitt

motivera, att riksdagen frånträder sin medbestämmanderätt om efterskänkande

av arv till staten. Medan dessa arv tidigare rört sig om små belopp, som

tillsammanstagna icke uppgått till mera än omkring 25,000 kr. per år, kan

man efter den nya arvslagens införande förvänta arv av stundom betydande

storlek uppgående till i genomsnitt sammanlagt fyra ä fem hundra tusen kr.

per år. Så mycket angelägnare framstår det då, att riksdagens medverkan vid

efterskänkande bibehålies. Det »besvär» för riksdagen, som denna medverkan

medför, har hittills varit ytterst ringa och torde icke behöva befaras komma att

ökas, i varje fall ej i den utsträckning, att riksdagen på förhand skulle avsäga

sig denna sin rätt.

Jag föreslår därför, att ifrågavarande paragraf gives följande lydelse:

3 §. ^

Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna

får anses billigt, enligt beslut av Konung och

riksdag helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller

annan, som stått arvlåtaren nära.»

Vid 7 kap

av herrar Schlyter och Leo, vilka anfört:

»Bestämmelserna om laglott kunna i vissa fall, särskilt i fråga om större

förmögenheter, innebära en obehörig inskränkning i testationsfriheten. De

synpunkter, som anföras till stöd för laglottsbestämmelsernas upprätthållande,

räcka i varje fall ej till för att motivera, att bröstarvinge skall kunna genom

klander av testamente tillskansa sig en miljonförmögenhet, som han icke är i

stånd att förvalta. Rent orimliga bliva laglottsbestämmelserna, om i ett dylikt

s. 77 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

77

fall t. ex. den ende bröstarvingen är en sinnesslö eller sinnessjuk person, vars

förmyndare skulle liga klandra ett testamente till förmån för ett allmännyttigt

ändamål, ehuru arvlåtaren till fullo sörjt för bröstarvingens bästa vård under

hans återstående livstid.

överhuvud synes det oss kunna ifrågasättas, huruvida laglottsidén är berättigad

i vidare mån, än att barn gentemot sina föräldrar böra äga anspråk på

en utbildning i förhållande till sina anlag och föräldrarnas förmögenhetsförhållanden,

varutöver måhända dock genom lämpliga laglottsbestämmelser bör

sörjas för att fast eller lös egendom med karaktär av släktegendom ej blir borttestamenterad.

Då det lagtekniskt icke skulle låta sig göra att ur lagförslaget utan vidare

utesluta kapitlet om laglott, och da förslaget i denna del för övrigt vilar på

samma grundprincip som gällande rätt, hava vi ansett oss böra biträda förslaget

såsom ett provisorium men därvid uttala, att vi anse laglottsinstitutet i dess

helhet böra upptagas till förnyat övervägande i samband med testamentsrätten

i syfte att begränsa och modifiera den inskränkning i testationsfriheten, som

laglotten innebär.»

Förslaget till lag om allmänna arvsfonden.

Vid 1 §

av herrar Klefbeck, Larson i Lerdala, Schlyter och Lindqvist i Halmstad,

vilka anfört:

»Vad angår det föreslagna syftet med fonden — främjande av barns och

ungdoms vård och fostran — anse vi, lika med utskottet, det vara en riktig

tanke, att då det här är fråga om arvlatare, som sakna egna barn, kvarlåtenskaperna

skola, när arvsberättigade skyldeman ej finnas, komma sådana barn

till godo, vilka ej ha någon utsikt att genom ett arv erhålla hjälp till sin

uppfostran och utbildning. De successionsrättsliga synpunkter, som ligga till

grund för tillskapandet av fonden, motivera också väl en dydik användning

av fondens medel. Med dessa synpunkter är det emellertid ej väl förenligt att,

på sätt utskottet föreslagit, understöd ur fonden skall redan från början utgå

jämväl för vård av kroniskt sjuka och ålderstigna. Ett dylikt syfte må visserligen

i och för sig anses synnerligen behjärtansvärt och står också i överensstämmelse

med de ej sällan förekommande testamentena till åldringar och

sjuka. Att arvets viktigaste uppgift är att sörja för det uppväxande släktet

lärer emellertid ej kunna förnekas, och torde därför det allmännas arvsmedel

ej böra anslås till ett ändamål, som ej tillgodoser den yngre generationen.

Skulle det emellertid i en framtid visa sig, att fonden kommer att växa till

en sådan storlek, att även andra syften än de i propositionen föreslagna lämpligen

böra tillgodoses ur fonden, lärer nämnda av utskottet föreslagna syfte

böra i första hand komma i åtanke. På grund härav få vi hemställa,

att 1 § första stycket godkännes i den avfattning förslaget i

den kungl. propositionen innehåller.»

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Vid 2 §

1) av herr Johanson i Huskvarna, som anfört:

»Såsom jag nämnt i min reservation beträffande utskottets hemställan i dess

helhet, är jag ense med utskottet beträffande lagen om allmänna arvsfonden utom

i fråga om dess 2 §. Enligt densamma, sådan den är avfattad i Kungl. Maj:ts,

av utskottet tillstyrkta förslag, må understöd ur arvsfonden ej lämnas för åtgärd,

vars bekostande åligger stat eller kommun. Även om det må antagas,

att, åtminstone till en början och så länge fonden ej vuxit till något avsevärdare

belopp, understöd därur uteslutande kommer att lämnas för sålunda avsedda

ändamål, synes mig emellertid anledning ej föreligga att genom införande av

berörda bestämmelse förhindra att från fonden bidrag ma kunna lämnas även

för åtgärd, som det åligger stat eller kommun att bekosta. Särskilt synes det

ingalunda obefogat om, sedan fonden vunnit tillräcklig styrka, genom understöd

ur densamma någon lättnad kunde vinnas i de bördor, som i allt större

omfattning överflyttats på kommunerna för fyllande av uppgifter av allmän

karaktär, i den mån dessa uppgifter falla inom ramen för fondens allmänna

ändamål.

Under åberopande härav hemställer jag, att ifrågavarande paragraf erhåller

följande lydelse:

2 §.

Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda,

läggas till fonden.»

2) av herr Schlyter, som önskat, att följande skulle upptagits i utskottets

motivering:

»Enligt lagberedningens förslag skulle för beviljande av understöd ur allmänna

arvsfonden tillsättas en nämnd bestående av ordförande, förordnad av

Konungen, och fyra ledamöter, utsedda av riksdagen. Enligt propositionen

skall däremot understöd ur fonden utdelas av Konungen. Emellertid synes den

tanke om riksdagens medverkan i någon form vid fondens förvaltning, som låg

bakom lagberedningens förslag, förtjänt av uppmärksamhet. Möjligen skulle

den kunna realiseras på det sätt, att väl icke av riksdagen valdes ledamöter i

en beslutande nämnd men däremot några fullmäktige att av Konungen rådfrågas

i vissa förvaltningsärenden, såsom angående avstående från arv enligt

5 kap. 3 §, angående försäljning av fonden tillfallen fastighet över ett visst

värde, angående principiella frågor beträffande understöd ur fonden, angående

för utdelning tillgängliga medels läggande till fonden m. m. Då emellertid

en dylik, alltid med vissa kostnader förenad fullmäktiginstitution ej synes böra

inrättas, förrän det visat sig vilket omfång fonden erhåller, torde frågan härom

böra anstå i avbidan på vunnen erfarenhet, huruvida behov av en sådan

fullmäktiginstitution kan anses vara för handen.»

s. 79 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

79

Vid 8 §

1) av herr Schlyter, som anfört:

»Beträffande fast egendom som tillfaller arvsfonden synes, intill dess närmare

erfarenhet vunnits rörande lämpligaste sättet att därmed förfara, böra

stadgas, att försäljning av fastigheter ej må ske, förrän Konungen därom förordnat.

Då det kan komma att visa sig vara lämpligt, att fastighet till ett

mindre värde, t. ex. ej överstigande 3,000 kr., eller hus och tomt i stad av boutredningsmannen

får försäljas utan inhämtande av Konungens samtycke, synes

det även böra stå Konungen öppet att härom generellt förordna. Däremot torde

anledning saknas att göra försäljning av fastighet, som tillfallit arvsfonden,

beroende av riksdagens samtycke. På grund av vad sålunda anförts får jag

hemställa, att ifrågavarande paragraf erhåller följande lydelse:

8 §•

Lös egendom, som i arv----— ej kunna indrivas.

Beslut om försäljning av fast egendom träffas av Konungen i

varje särskilt fall, där ej Konungen, beträffande fastighet av

visst slag eller under visst värde, förordnat, att försäljning må

ske utan sådant samtycke.

Boutredningsmannen —-----för skadan.

För indrivning--— — — kammaradvokatfiskalsäm
betet.

»

2) av herr Leo, som anfört:

»Enligt § 77 regeringsformen äger Kungl. Maj:t icke utan riksdagens samtycke

genom försäljning eller på annat sätt avhända kronan fast egendom.

Stadgandet avser givetvis även sådan fast egendom, som tillfallit kronan genom

arv.

Riksdagens samtycke till försäljning kan lämnas antingen så att riksdagen

för varje fall, efter framställning av Kungl. Maj:t, lämnar medgivande till

försäljning av en viss bestämd fastighet, eller så att riksdagen giver Kungl.

Maj :t ett generellt bemyndigande att försälja fastighet av visst slag. För närvarande

bemyndigas sålunda Kungl. Maj:t årligen att, utan riksdagens hörande

i varje särskilt fall, förordna om avstående av mark för expropriationsändamål.

Ett generellt bemyndigande, som ej inskränkts att avse viss tid, gavs år

1902 beträffande kronan tillhöriga jordbruksfastigheter ävensom inägojord,

hörande till för statsverkets räkning inköpta skogsegendomar, där den till försäljning

ifrågasatta egendomen icke ger högre arrende än 600 kr. per år.

I ifrågavarande lagförslag föreslås nu, att vederbörande boutredningsman

skall äga att utan vare sig Konungens eller riksdagens samtycke i varje särskilt

fall försälja även fast egendom, som genom arv tillfallit staten (allmänna

arvsfonden).

Ett dylikt förslag bör enligt min mening icke bliva lag. Riksdagens i grundlagen

fastslagna medverkan, då fråga är om försäljning av statens fasta egendom,

bör icke utan starka skäl uppgivas. Några sådana skäl har ingen ens sökt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

påstå föreligga i detta fall. Val kan det måhända visa sig nödigt och lämpligt

av ekonomiska eller andra skäl att låta vissa statsinstitutioner, t. ex. de affärsdrivande

verken, få en viss befogenhet i förevarande avseende. Men att låta

en boutredningsman var som helst i landet avgöra, huruvida och på vilka villkor

en statens fasta egendom skall försäljas, är icke behövligt och kan icke vara

välbetänkt. Härför bör nu som hittills i princip fordras gemensamt beslut av

Konung och riksdag. Däremot bör senare övervägas, huruvida icke av praktiska

skäl riksdagen i fråga om ärvd fast egendom bör på Konungen överlåta

samma rätt till försäljning, som ovan nämnts om jordbruksfastigheter.

Med hänvisning till det sagda hemställes, att ifrågavarande paragraf gives

följande lydelse:

8 §•

Lös egendom, som i arv-----ej kunna indrivas.

Beslut om försäljning av fast egendom träffas av Konung och

riksdag.

Boutredningsmannen ------för skadan.

Bör indrivning — — — — — kammaradvokatfiskalsämbetet.

»

Vid 10 §

1) av herr Leo, som anfört:

»I förevarande paragraf stadgas, huru förfaras skall med egendom, som ej

utgöres av penningar, vilken genom gåva eller testamente tillfallit allmänna

arvsfonden, och skall, enligt förslaget, lämplig person förordnas att omhändertaga

och försälja sådan egendom. Mot detta har jag ingen annan invändning

att göra än att, på skäl som anförts i min reservation under 8 §, Konung och

riksdag gemensamt böra besluta om försäljning av fast egendom, såframt ej

vid gåvan eller genom testamentet annat föreskrivits.

Jag hemställer därför, att paragrafen gives följande lydelse:

10 §.

Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller

testamente tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att

omhändertaga och försälja egendomen, och skall i avseende

å honom i tillämpliga delar gälla vad i 7—9 §§ om boutredningsman

är stadgat. Försäljning av fast egendom må dock

ske allenast i den ordning, som i 8 § sägs. Äro vid gåvan eller

genom testamentet särskilda föreskrifter lämnade, skola dessa

gälla.»

2) av herr Schlyter, vilken såsom en konsekvens av sitt yrkande vid 8 §

hemställt, att 10 § måtte erhålla den av herr Leo föreslagna lydelsen.

Stockholm 1928. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

281032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:154 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv m. to., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten