Utlåtande i anledning av väckt motion angående beredande av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning.
1928-02-07 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1928:3, Utlåtande i anledning av väckt motion angående beredande av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nv
• >
O.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1928 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava
klockarbefattning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 314,
vilken behandlats av första lagutskottet, har fru Östlund m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder för att kvinnor måtte erhålla rätt att söka och innehava
klockarbefattning och för riksdagen därom framlägga förslag.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin ifrågavarande hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
I de svenska landskapslagarnas kyrkobalkar förutsattes, att för varje församling
eller kyrka jämte prästen skulle vara anställd en befattningshavare
med uppgift företrädesvis att under prästen hava närmaste vård och tillsyn
över kyrkan och dess lösa egendom, särskilt kyrkans skrud, dopfunt och
ringklockor, hava nycklarna till kyrkan, sörja för ringningen samt i övrigt
vara prästen behjälplig i hans ämbete, t. ex. med bärande av bok och stola
(kappa) i socknen o. d. Då sörjandet för ringningen av klockorna utgjorde
ett av hans väsentligaste åligganden, kallades han klockare. Den ställning,
klockaren under katolska tiden åtminstone på landsbygden intog, får i det
hela anses hava varit en kyrkotjänares. Någon uppgift för honom beträffande
sången i kyrkan synes ej hava varit avsedd. Denna sköttes och leddes av
prästerskapet självt, i större församlingar genom särskilda korpräster. Vid
domkyrkorna ålåg ledningen av kyrkokörerna och undervisningen i sång i
regel en prästman, kallad kantor.
Vid reformationen ansågs klockaren fortfarande behövlig för de sysslor,
han dessförinnan haft. Han skulle nu leda menighetens kyrkosång. Med
det intresse, kyrkan hade för undervisningens befrämjande, fick klockaren
också efter hand sig uppdraget att undervisa och lära ungdomen i socknen
att läsa och skriva. Klockarens skyldighet härutinnan stadfästes genom 1686
års kyrkolag, som i korthet redogjorde för klockarens äldre åligganden, vilka
i det hela bibeliöllos, sådana de efter hand utvecklats.
I kyrkolagen vore stadgandena angående klockare av följande lydelse:
II kap. 8 §. När Herrens nattvard skall begås, måste kyrkovärden eller
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 1 avd. 2 käft. (Nr 3.)
Klockarinstitutionen
m. m.
293 28
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
klockaren frambära så många oblater och så mycket vin, som behöves, vilket
sättes på altaret, förrän instiftelseorden och Fader Vår däröver läsas.
24 kap. 11 §. Föräldrarna måste troligen förmanas att låta sina barn i
deras kristendomsstycken väl och fliteligen underrättas; och de, som den
omsorgen i församlingen åligger vare sig kapellan eller klockare, tillhållas
med flit att driva barnaläran och undervisa barnen att läsa i bok.
24 kap. 31 §. Klockaren skall---av kyrkoherden och församlingen
väljas, men icke utan löftesmän antagas. Han skall vara årlig, trogen och
flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa
församlingens ungdom. ,
24 kap. 32 §. Han skall ock vara kyrkan trogen och kyrkoherden och
församlingen lydig, sörja för ringningen och klämtningen, på behöriga tider
ställa timklockorna samt taga allt det i noga akt och förvar, som honom i
händer antvardas och förtros. Desslikes skall han vara prästerna vid gudstjänsten,
skriftermålen och, när det befalles, uti sockenbud samt annan kyrkotjänst
vid handen; men ingalunda genom någon kyrkoherdens enskilda tjänst
besväras, hindras eller avhållas ifrån den plikt honom åligger, med all flit
och trohet att driva barnaläran. Han skall ock bära kapitlets, prostens och
kyrkoherdens brev till prosten, när de honom tillhandakomma, till nästa
klockare och, där sådant försummas, till skadan, som därav timar, svara. I
det övriga, vad hans ämbete angar, sa rättar han sig efter den f Öl ordning,
som biskopen och konsistorium honom föreskriva.
24 kap. 33 §. Är klockaren oduglig, lat, vårdslös och genvördig emot
kyrkoherden eller församlingen och vill sig första resan på pastors enskilda
och andra resan på hans uti kappellanens eller kyrkans föreståndares närvaro
allvarsamma dock beskedliga förmaning intet rätta lata, da sätte kyrkoherden
med församlingens råd honom ifrån ämbetet, och eu annan tages i
hans ställe; men där kyrkoherden gör klockaren något för när, då soke
denne prosten, och där han ej nöjes med hans utslag, skall biskopen dem
åtskilja. . j
26 kap. 1 §. Vid varje domkyrka skall en skicklig syssloman forordnas,
som — — — penningar etc. Men det som dagligen brukas, gives klockaren
under händer, vilken jämte sysslomannen årligen, eller så ofta det behöves,
skall sig vårda låta, att ingenting må av mal, mögel och vanskötsel fördärvas,
så ock därhos tillse, att kalken och patenen alltid hållas väl rena, såväl som
allt annat som tarvas och behöves.
Det torde här böra anmärkas, att ledningen av kyrkosången icke nämndes
särskilt bland klockarens åligganden. Dock vill det synas, som om
de praktiska göromålen skulle stå tillbaka för klockarens ideella uppgifter,
och klockaren räknades enligt kyrkolagen bland kyrkans ämbetsmän.
Emellertid blev klockaren, huvudsakligen i följd av utfärdandet jämlikt
24 kap. 32 § kyrkolagen av föreskrifter för klockare, försatt i ställning av
kyrkobetjänt eller dylikt. Utöver vad kyrkolagen stadgade upptogos i domkapitlens
s. k. klockare- eller stiftsstadgar, bland annat, följande åligganden,
nämligen: att utföra psalmsång vid begravningar; vårda kyrkan och dess
lösa egendom; övervaka ordningen på kyrkogården angående grävning o. d.;
hålla kyrkans böcker och handlingar i ordning; mottaga, framlämna och
förvara publika handlingar; utskriva kungörelser angående gudstjänsten; uppbära
och anteckna en del inkomster till kyrkan; hava tillsyn över. att kyrkvaktare,
dödgrävare, ringare etc., där sådana finnas, rätteligen fullgöra sina
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
'')
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 3.
skyldigheter; vårda kyrkans minnesmärken; so till, att kyrkan blir belyst;
medfölja pastor på husförhör o. s. v.
Utvecklingen har medfört åtskilliga förändringar i klockarens ställning
och åligganden. Den egentliga barnundervisningen får, till följd av folkskoleväsendets
utveckling, ej numera anses ingå i klockarens uppgift, och
sökande till enbart klockarbefattning behöver ej vidare styrka boklärdom.
Likaså torde undervisningsplikten i sång hava upphört. Dessa klockarens
uppgifter hava överflyttats på andra befattningshavare, och så är ock fallet
beträffande de flesta Övriga uppgifter, vilka övertagits av kyrkvaktare, dödgrävare
och ringare. Klockares brevbäringsskyldighet har upphävts, icke
heller tillämpas stadgandet, att klockaren skall vara prästerna »vid handen»
uti sockenbud o. d. Vid mässfall skall klockaren avkunna lysning till äktenskap.
I städerna är klockaren ofta skrivbiträde på pastorsexpeditionerna.
För tillsättning av klockartjänst gäller numera i huvudsak, enligt lagen
den 6 april 1894 och Kungl. Maj ds stadga den 4 maj samma år, att kyrkorådet
bland de sökande uppför tre på förslag samt att församlingen väljer klockaren
enligt de grunder, som för rösträtt vid kyrkostämma i allmänhet äro bestämda.
Redan från början av folkskoleväsendets omdanande blevo i åtskilliga
församlingar skotrar- och klockartjänsterna förenade, och hava församlingarna
sedan i allt större utsträckning begagnat sig av denna anordning.
Om löner för klockarsysslor stadgas i huvudsak i förordningen den 2 november
1883 angående allmänt ordnande av klockarnes löneinkomster.
Efter hand som förhallandena beträffande sången och musiken i kyrkorna
väsentligen förändrades, särskilt sedan orglar alltmer kommit i bruk, och
då klockarna i regel icke kunde traktera orgeln, tjänstgjorde särskilda organister,
om vilka redan i 1686 års kyrkolag stadgades, att de skulle väljas av
kyrkoherden och församlingen; vid domkyrkorna borde tillsättningen ske
med såväl konsistorii som församlingens och kyrkoherdens minne. Ehuru
inrättande av organistbefattning ej är i lag föreskrivet utan ansetts beroende
av församlingens beslut, hava efter hand organister eller åtminstone orgelspelare
anställts vid flertalet kyrkor, som hava orgel eller orgelharmonium,
varvid församlingarna sökt i allt större utsträckning förena denna syssla med
klockarbefattning.
I och för sig medförde anställandet av en organist vid sidan av klockaren
ej någon förändring i den senares skyldighet att leda kyrkosången, men
synes dock efter hand, då organisterna voro mera musikaliskt utbildade
än klockarna, ledningen av sången, åtminstone vid de tillfällen då orgel användes,
alltmera hava övergått på organisten, vilket även fått sitt uttryck
i ett flertal av nu gällande stiftsstadgar. Endast i vissa större städer hade,
i anslutning till den gamla skolkantorsinstitutionen, för ledningen av sången
särskilda personer anställts, benämnda kantorer (kyrkosångare). Sedermera
synes emellertid den uppfattning alltmera hava gjort sig gällande, att ledningen
av kyrkosången ej utan vidare inginge i klockar- eller organistbefattningen,
utan att särskild kyrkosång arbefattning borde inrättas, som dock kunde
Kvinnas behörighet
till
klockar
befattning.
Äldre
fristående
förslag■
1859—60 å:
riksdag.
1885 års
riksdag.
1892 års
riksdag.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
vara och i regel jämväl blivit förenad med klockar- och organistbefattningarna
eller endera av dessa.
Klockar- och organisttjänsterna kunde tidigare inneliavas allenast av män.
Då genom kungörelsen den 21 oktober 1859 förordnades, att vad i folkskolestadgan
funnes föreskrivet i avseende å lärare vid folkskolorna, aven
skulle äga tillämpning på kvinna, gjordes undantag för vad som vore stadgat
angående förening av folkskollärar- och klockartjänst, och upptages motsvarande
stadgande i § 34 av gällande folkskolestadga. Genom kungörelsen
den 8 mars 1861 föreskrevs emellertid, att till förestående av organistbefattning,
där denna ej vore med klockarsyssla förenad, vederbörande agde att
antaga kvinna, som fullgjort, vad författningarna i övrigt stadgade för kompetens
till sådan befattning, och har i senare tid Kungl. Maj:t i ett stort
antal fall i dispensväg medgivit kvinna att söka klockarbefattning.
Frågan om kvinnas behörighet att utan dispens söka och innehava klockarbefattning
var under mitten och slutet av 1800-talet särskilda gånger föremål
för riksdagens prövning.
Vid 1859—60 års riksdag förelågo tre särskilda motioner därom, att kvinna
måtte kunna förordnas till bestridande av vissa för henne passande tjänstebefattningar,
däribland klockar- och organistbefattningar. I sitt i anledning
av motionerna avgivna betänkande, nr 147, anförde allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet, bland annat, att i betraktande av de särskilda olikartade
förrättningar, som ålåge klockare, utskottet ej ansåge skal att förorda kvinnors
antagande till dylika befattningar; varemot, i utskottets tanke, kvinnor
skulle med fördel kunna användas till bestridande av organisttjänster. I
enlighet med utskottets hemställan anhöllo rikets ständer i skrivelse den
15 oktober 1860, nr 166, det Kungl. Maj:t täcktes i nåder utfärda en författning,
varigenom kvinna berättigades varda antagen att förestå organistbefattning,
där denna icke vore förenad med klockarsyssla, såvida betyg företeddes
om erforderlig skicklighet för bestridande av ifrågavarande befattning.
I anledning av denna skrivelse utfärdades den förut omförmälda kungörelsen
den 8 mars 1861.
Vid 1885 års riksdag föreslogs uti en inom andra kammaren väckt
motion, nr 96, att riksdagen ville i skrivelse anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t vidtaga nödiga åtgärder för beredande av rättighet för kvinna att
innehava klockartjänst. Andra kammarens första tillfälliga utskott hemställde
i utlåtande, nr 7, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda, och då utskottets hemställan bifölls av andra kammaren,
hade frågan alltså förfallit.
I en något vidgad form upptogs berörda fråga i eu inom andra kammaren
vid 1892 års riksdag väckt motion, nr 98, i vilken hemställdes, att
riksdagen måtte besluta, dels att kvinna, vilken fullgjort vad författningarna
för kompetens till sådan befattning i övrigt stadgade, måtte söka och mneliava:
a) klockartjänst; b) kyrkosångarbefattning; dels att folkskolestadgans
§ 34 samt kungl. kungörelsen den 8 mars 1861 erliölle sådan förändrad
Förlita lagutskottets utlåtande Nr 3. 5
lydelse, att hinder ej lunnes för folkskolelärarinna eller för kvinnlig organist
att söka och innehava klockar- och kyrkosångarbefattningar. I utlåtande,
m 17, hemställde lagutskottet, att riksdagen, i anledning av motionen,
måtte i skrivelse anhålla, att Kung! Maj:t ville låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till bestämmelse, att kvinna måtte lika med
man söka och innehava klockarbefattning. Vid utskottets utlåtande reserverade
sig åtskilliga ledamöter, vilka ansett, att utskottet bort avstyrka bifall
till motionen. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs
av första kammaren, i följd varav frågan ånyo förfallit.
Frågan om kvinnas behörighet till klockarbefattning gjordes vidare till 1910 ärs
föremål för eu vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt mo- riksdae''
tion, nr 155, i anledning varav riksdagen, efter lagutskottets i utlåtande,
nr 9, därom gjorda hemställan, i skrivelse den 11 mars 1910, nr 29, anhöll,
det Kungl. Maj.t täcktes låta för riksdagen framlägga förslag till bestämmelse,
att kvinna ägde rätt att lika med man söka och innehava klockarbefattning.
Förevarande spörsmål bär jämväl kommit under behandling vid utredning
av frågan om ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen och i samband
därmed angående organist- och kyrkosångarbefattningarna, vilken fråga
sedan lång tid tillbaka varit föremål för utredning.
Den 31 januari 1908 avgåvo särskilda inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga betänkande angående klockarinstitutionen in. in. och
föreslogo därvid, att i stället för klockare skulle i församlingarna anställas
kantorer samt att, där orgel funnes, skulle anställas jämväl organist. I och
med kantorsinstitutionens införande skulle kyrkosångarbefattningarna av sig
själva upphöra att finnas till. Kantorns huvudsakliga uppgift skulle nämligen
bliva att leda och lyfta kyrkosången samt att åt församlingens ungdom
lämna sångundervisning. Men vidare skulle kantorn utföra vissa göromål
av icke kyrkomusikalisk art, som förut ålegat klockaren och icke ansetts
kunna överflyttas på kyrkobetjäningen. I ett förslag till stadga för organister
och kantorer upptogo de sakkunniga i Kap. I § 3 bestämmelse därom,
att kvinna vore behörig att innehava så väl organist- som kantorstjänst.
Sedan hovrättsrådet K. J. Ekman i egenskap av sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet
för frågans fortsatta beredning, särskilt vad anginge
vissa med klockarinstitutionen förenade löneförmåner, den 7 januari 1915
avgivit eu promemoria i ämnet, tillkallades nya sakkunniga, vilka den 19
maj 1915 till Kungl. Maj:t överlämnade av motiv åtföljda förslag dels till
lag angående kantorer, dels till grunder för statsbidrag till kantorers avlönande.
De sakkunniga anslöto sig till uppfattningen, att klockarinstitutionen
borde bibehållas, dock väsentligen reformerad. Därvid skulle emellertid,
för undvikande av ett stort antal befattningshavare, klockar-, kyrkosångaroch
organistbefattningarna, med undantag för vissa större stadsförsamlingar,
gemensamt innehavas av en befattningshavare, benämnd kantor, som järn
-
Förslag i
samband med
kantorsfrågan.
1908 års sakkunnigbetänkande.
1915 års sakkunnigbetänkande
m. m.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
val skulle hava till åliggande att lämna biträde å pastorsexpeditionen, för
vilket ändamål under vissa förutsättningar statsbidrag skulle utgå. I 13 §
2 mom. av förslaget till lag angående kantorer upptogs stadgande därom,
att kvinna vore behörig att erhålla kantorstjänst. Enligt 3 § 7:o i de sakkunnigas
förslag skulle det emellertid åligga kantor att vid mässfall leda
församlingens gudstjänstfirande. Då en dylik uppgift icke lämpligen syntes
kunna utföras av kvinna, hade detta stadgande begränsats till det fall, att
manlig kantor tjänstgjorde.
Över de sakkunnigas betänkande avgå vos yttranden av myndigheter m. fl.,
ur vilka yttranden följande uttalanden må hämtas såsom berörande den nu
föreliggande frågan.
Domkapitlet i Västerås fann starka betänkligheter tala mot anställande av
kvinna i ifrågavarande förenade tjänster.
Domkapitlet i Göteborg utlät sig: Att i lag fastslå kvinnas behörighet till
erhållande av klockartjänst syntes icke välbetänkt. Visserligen vore hon
redan nu behörig att antagas till organist. Men till sådan tjänst torde hon
vara vida mera passande än till bestridande av de sysslor, som tillhörde
den egentliga klockartjänsten. Vore sistnämnda tjänst förenad med organist-
och kantorsbefattning, borde rätt att söka sådan syssla fortfarande av
Kungl. Maj:t i dispensväg beviljas med den inskränkning, som hittills varit
vanlig, nämligen att sagda rätt endast skulle gälla beträffande viss församling,
visst pastorat eller visst stift.
Domkapitlet i Härnösand yttrade : Då enligt förslaget kantorsbefattningarna
såväl ur ekonomisk som kyrkligt-organisatorisk synpunkt finge en helt
annan ställning än hittills, vore det icke välbetänkt att utom i enstaka fall,
som Kungl. Maj:t kunde medgiva i dispensväg, tillerkänna kvinna, särskilt
gift kvinna, behörighet till kantorstjänst. Hänvisningen till den genom
1861 års kungörelse kvinna medgivna rätten att antagas till organist vore
fullkomligt missvisande. Det läge intet för vår uppfattning stötande eller
olämpligt uti, att eu kvinna vid gudstjänsten handhade orgelspelningen.
Men helt annorlunda bleve det, om hon skulle framträda och avkunna
lysningar in. in. De sakkunniga själva hade i detta fall mast lämna den
icke oviktiga frågan öppen, huru med ledningen av gudstjänst skulle förfaras
vid förfall för pastor.
Allmänna svenska prästföreningen anförde: Efter förslaget skulle kvinna
vara behörig att erhålla kantorstjänst. Där kvinna valts, skulle inskränkning
i hennes tjänstgöring ske så till vida, att hon icke skulle vid mässfall
leda församlingens gudstjänst. Vilken, som vid dylika tillfällen skulle utföra
detta, nämndes icke. De sakkunniga syntes hava ansett, att, da kvinna
vore behörig att vara organist, hon också borde få bliva kantor. Kantorsbefattningen
inneslöte dock en mängd göromål, som ställde dess innehavare
i relation till församlingen på ett annat sätt än enbart organisttjänsten. Det
kunde ifrågasättas, om kvinna vore lämplig att inöva och leda kyrkokör,
utöva uppsikt över kyrkobetjäningen m. m. Men toges jämväl dessa uppgifter
från den kvinnliga kantorn, syntes så väsentliga inskränkningar ske i
hennes tjänstgöring, att pastor och församling icke kunde vara fullt betjänade
av en kvinnlig kantor. Mången gång kunde för en gift kvinna uppstå
hinder att fullgöra tjänsten, och vikarie vore ej lätt i hast anskaffa.
Om kvinna skulle få söka och innebära kantorsbefattning, syntes böra av
Konungen avgöras efter ansökan i varje särskilt fall.
7
Första lagutskottets utlåtande AV
^Sveriges allmänna organist- och kali tor sförening ansåg momentet höra erhålla
den lydelse, att kvinna vore behörig erhålla kantorat] än st först efter
av Kung! Magt i varje särskilt fall beviljad dispens.
Statskontor et framhöll, att stadgandet borde lyda: »Ivan tors t jä t ist kan inneliavas
av kvinna.»
Genom beslut den 1 oktober 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt regeringsrådet
Gabriel Thulin att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid utarbetande
av förslag till ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen.
Med en i september 1919 dagtecknad skrivelse överlämnade Thulin till
chefen för ecklesiastikdepartementet dels en utredning angående klockar-,
organist- och kantors(kyrkosångar)befattningarna, innefattande historisk-statistisk
översikt, förslag till klockarinstitutionens omreglering samt riktlinjer
för ny lagstiftning ävensom tabellbilagor, i vilka, bland annat, ingick en
redogörelse för samtliga klockare eller organister anslagna boställen och
jordar, dels ock förslag till lag angående kantorer jämte därmed sammanhängande
författningsförslag.
På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 oktober 1919 tillkallade
sedermera chefen för ecklesiastikdepartementet ytterligare fyra sakkunniga
att inom ecklesiastikdepartementet under Thulins ordförandeskap biträda
med fortsatt utredning rörande klockarinstitutionen. De sakkunniga avlämnade
ett den 6 mars 1920 dagtecknat betänkande, innehållande, bland annat,
av motiv atföljda förslag till lag angående kantorer, till lag angående mässfallsgudstjänst
samt till lag angående anställande i vissa fall av kvrkoskrivare
å pastorsexpeditionerna. De sakkunnigas förslag, som i huvudsak
anslöt sig till de av Thulin utarbetade riktlinjerna för ny lagstiftning i
ämnet, var byggt huvudsakligen på följande grunder:
I stället för de nuvarande klockar-, organist- och kyrkosångarbefattningarna
skulle inrättas kantorsbefattningar. Kantor tillädes egenskap av kyrklig
tjänsteman. Ivantorsbefattningarna voro av två huvudslag: kantorsbefattning,
som val a\ sedd att utgöra befattningshavarens huvudsakliga verksamhet
[självständig kantor slef ältning), och kantorsbefattning, som var avsedd att
för befattningshavaren utgöra en bisyssla (kantorsbefattning med begränsad
tjänstgöring). Kantorsbefattning med begränsad tjänstgöring var av högre eller
lägre grad. Hade kantorsbefattning med begränsad tjänstgöring i viss föreskriven
ordning förenats med folkskollärartjänst, benämndes den skolkantorsbefattmng.
I förslaget till lag angående kantorer angåvos de allmänna huvudgrunderna
för kantors tjänståligganden. De närmare bestämmelserna angående
dessa åligganden skulle meddelas i en särskild stadga angående
kantorer, som Kungl. Maj:t skulle äga utfärda i administrativ väg. Den
särskilda stadgan, vartill de sakkunniga avgivit förslag, skulle jämväl innehålla
bestämmelser angående behörighetsvillkor samt tillsättning, tjänstledighet,
avsked och ansvar för fel i tjänsten. Kantors tjänståligganden
voro dels av kyrkomusikalisk, dels av icke kyrkomusikalisk art. Huvudvikten
låg dock å de kyrkomusikaliska göromåien. Bland göromål av icke
kyrkomusikalisk art hade för innehavare av självständig kantorsbefattning
Regeringsrådet
Thulins
utredning.
1920 års
sakkunnig
betänkande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
upptagits att i viss utsträckning biträda å pastorsexpeditionen, där sådant
biträde erfordrades. Beträffande kvinnas behörighet till kantorsbefattning
innehöll 33 § av förslaget till lag angående kantorer följande stadgande:
»Kantorsbefattning må sökas även av kvinna, kantorsdistriktet obetaget att
beträffande kantorsbefattning, som ej är skolkantorsbefattning, vid befattningens
ledigförklarande bestämma, att befattningen må sökas endast av
man; ägande kantorsdistriktet därvid jämväl bestämma, att befattningen må
sökas av kvinna endast såvida hon är ogift, samt att, om till befattningen
utses ogift kvinna, hon skall vara skyldig frånträda befattningen, savida
hon ingår i gifte.» Detta stadgande kompletterades av en bestämmelse i
§ 4 av förslaget till stadga angående kantorer så lydande: »Befinnes, där
kantorsbefattning innehaves av kvinna, efter kyrkorådets prövning, att vissa
göromål, som eljest åligga kantor, icke lämpligen böra av kvinnlig kantor
utföras, skall hon vara skyldig att på egen bekostnad och under sitt ansvar
låta dem verkställas genom person, som av kyrkorådet godkannes.»
I större kantorsdistrikt skulle, jämte kantorsbefattning, få inrättas antingen
särskild befattning för orgelspelningen och vad därmed sammanhängde
(organistbefattning) eller särskild befattning för den icke kyrkomusikaliska
delen av kantors verksamhet (klocka)-- eller kyrkofogdebefältning) eller
ock båda dessa särskilda befattningar. Bland göromålen för innehavare av
klockar- eller kyrkofogdebefattning låg huvudvikten vid biträde å pastorsexpeditionen,
som denne befattningshavare var skyldig lämna.
Förslaget till lag angående mässfallsgudstjänst innebar, att domkapitlet
ägde uppdraga åt kantor, klockare (kyrkofogde) eller annan person, som
funnes därtill lämplig, att, där å sön- eller helgdag prästen av sjukdom
eller annat hinder var urståndsatt att fullgöra sin tjänst i kyrkan, leda församlingens
gudstjänstfirande medelst psalmsång, läsning och bön i enlighet
med de närmare anvisningar, som av domkapitlet meddelades.
Enligt förslaget till lag angående anställande i vissa fall av kyrkoskrivare
å pastorsexpeditionerna skulle det åligga vederbörande församling att till
kyrkorådets förfogande ställa erforderliga medel för avlönande av kyrkoskrivare
under tid, då sådant biträde erfordrades å pastorsexpeditionen. I
de fall, då självständig kantorsbefattning eller klockar- eller kyrkofogdebefattning
inrättats, hade dock innehavare av dessa befattningar att i första
hand biträda vid arbetet å pastorsexpeditionen i den omfattning, som för
dem bestämdes.
Kantorsfrågan Ifrågavarande lagförslag anmäldes inför Kung! Maj:t den 9 april 1920,
inför 1920 års härvid Kungl. Maj:t beslöt, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
förslagen. Vid avgivande av berörda utlåtande yttrade lagrådet vid 3o §
i det remitterade förslaget till lag angående kantorer, att den befogenhet
gentemot kvinnlig kantor, vilken enligt § 4 i förslaget till stadga angående
kantorer skulle tillkomma kyrkorådet, syntes, om den över huvud skulle
införas, vara av den beskaffenhet, att bestämmelsen därom borde inrymmas
i lagen. Dess plats vore då i förevarande paragraf.
9
Första lagutskottets utlåtande AV •?.
D;i lagrådets utlåtande sedermera den 24 augusti 1920 anmäldes för
Kungl. Maj:t, anförde departementschefen bland annat:
»Då den befogenhet gentemot kvinnlig kantor, vilken enligt § 4 i förslaget
till stadga angående kantorer skulle tillkomma kyrkorådet, icke synes
mig höra i lag eller författning införas, har vad lagrådet vid 33 § erinrat
icke föranlett någon ändring i sistnämnda lagrum.
I detta sammanhang föranlåtes jag erinra därom, att jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 27 maj 1919 sakkunniga tillkallats att inom justitiedepartementet
biträda med utredning av frågan om beredande av utsträckt
behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. Sedan nämnda
utredning slutförts, torde det böra tagas under övervägande, om det icke
kan finnas lämpligt, att de bestämmelser, som med anledning av utredningen
kunna varda utfärdade för kvinnliga statstjänare, i tillämpliga delar
jämväl böra göras gällande för kvinnliga kantorer.»
På hemställan av departementschefen beslöt Kungl. Maj :t förenämnda den
24 augusti 1920 att i skrivelse, nr 13, till kyrkomötet inhämta kvrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade förslag till
1) lag om kantorer; 2) lag om mässfallsgudstjänst; samt 3) lag om anställande
i vissa fall av kyrkoskrivare å pastorsexpeditionerna. I det förstnämnda
lagförslaget upptogs under 32 § ett stadgande, lika lydande med ovan
återgivna bestämmelse i 1920 års förslag.
I skrivelse den 29 november 1920, nr 50, anmälde kyrkomötet, med förklarande
att Kungl. Majits förevarande förslag icke kunnat av kyrkomötet i
oförändrat skick godkännas, att kyrkomötet för sin del antagit förslag till
lagar i förevarande ämnen av den lydelse i kyrkomötets skrivelse angåves.
Stadgandet i 32 § av förslaget till lag om kantorer lämnades därvid
orubbat.
Vid anmälan den 7 januari 1921 i statsråd av kyrkomötets ifrågavarande
skrivelse konstaterade föredragande departementschefen, att av vissa skäl
förslaget till lag om kyrkoskrivares anställande ej kunde göras till föremål
för proposition till riksdagen. På hemställan av departementschefen föreslog
sålunda Kungl. Maj.t genom proposition den 7 januari 1921, nr 22,
riksdagen att antaga de vid propositionen fogade, av kyrkomötet godkända
förslagen till lag om kantorer samt lag om mässfallsgudstjänst.
I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 25, anförde första
lagutskottet, efter en erinran om de huvudsakliga bestämmelserna angående
klockare och organister, bland annat:
»Genom antagandet av nu förevarande lagförslag skulle dessa spridda
stadganden upphävas och ersättas av en enhetlig lagstiftning i ämnet. Ett
sådant sammanförande av de nu på skilda håll förekommande stadgan(lena
rörande ifrågavarande befattningsliavare måste i ocli för sig anses
innebära en fördel. Likaså må erkännas, att dessa stadganden för närvarande
äro behäftade med åtskilliga brister, som på en del håll kunna medfora
olägenheter. Icke desto mindre anser utskottet det kunna sättas i
fråga, om en lagstiftning av den art och omfattning, som i förevarande proposition
föreslås, verkligen är pakallad av ett mera allmänt behov, som
måste omedelbart tillgodoses. I det stora flertalet kommuner i vårt land
torde man nämligen hittills utan större olägenheter hava funnit sig i de
Kantors frågan
inför 1921 års
riksdag.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
nu rådande förhållandena på ifrågavarande område. Att märka är också,
att i de kommuner, där ett livligare intresse för kyrklig sang och musik
av en eller annan anledning förefunnits, detta mycket väl har kunnat utvecklas
och underhållas utan stöd av en reglerande lagstiftning. Sistnämnda
förhållande torde ådagalägga, att kyrkosångens och kyrkomusikens ställning
inom kommunerna föga påverkas av lagstiftningen på området samt i stället
ytterst är beroende av det intresse hos kommunens medlemmar, som kan
''förefinnas. Genom lagstiftningsåtgärder torde ett sådant intresse av mera
bestående art icke kunna skapas. Då år 1900 det första initiativet togs
till de utredningar, som till sist resulterat uti det nu föreliggande lagförslaget,
anfördes icke heller önskvärdheten av kyrkosångens och kyrkomusikens
höjande som det huvudsakliga skälet för en ändring i de bestående
förhållandena på detta område. Ej heller utgick nämnda initiativ från de
för kyrkomusikens utveckling närmast ansvariga kommunala och kyrkliga
myndigheterna, utan från de för den kyrkliga sången och musiken anställda
befattningshavarna själva.
Om utskottet sålunda ställer sig tveksamt redan till frågan, huruvida
något allmänt och trängande behov av en lagstiftning sådan som den nu
föreslagna verkligen förefinnes, så vågar utskottet bestämt ifrågasätta lämp-ligheten
av vissa av de grunder, på vilka förslaget Diar. Särskilt bär utskottet
funnit det ägnat att väcka allvarliga betänkligheter, att den nu föreslagna
ordningen i vissa avseenden skulle innebära ett enligt utskottets
förmenande icke påkallat ingrepp i de kommunala myndigheternas självbestämningsrätt.
»
På därefter närmare anförda skäl hemställde första lagutskottet, att ifrågavarande
båda lagförslag icke måtte av riksdagen bifallas. Mot denna ut
skottets hemställan reserverade sig tvenne av utskottets ledamöter, som
ansett, att utskottet bort tillstyrka propositionen, ävensom ytterligare eu
ledamot utan angivet yrkande.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan och anmälde i
skrivelse den 12 april 1921, nr 119, sitt beslut för Kungl. Maj:t.
Kantorsfrågan I anledning av en vid 1925 års kyrkomöte väckt motion anhöll kyrkoår
1925 års mötet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1925, nr 15, att det senast
kyrkomöte. ^ kyrkomötet antagna förslaget till lag om kantorer m. m. snarast möjligt
måtte, utan rubbning i de huvudsyften, man därmed avsett att vinna, underkastas
eu överarbetning i syfte att fa undanröjda de hinder, som föranlett,
att förslaget ej av riksdagen godkänts. Enligt vad utskottet inhämtat, hai
kyrkomötets hemställan icke ännu varit föremål för Kungl. Maj.ts provning.
Behörighets- Förutnämnda jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1919 tillSakmTa9nS
kallade sakkunniga för utredning av frågan om beredande av utsträckt
f°rs og. behörighet {ör kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst (behörighetssakkunniga)
avlämnade den 14 februari 1920 första delen av sitt betänkande,
avseende frågan om kvinnors tillträde till fullmaktstjänster och innefattande
förslag till erforderliga grundlagsändringar. Förslaget vilade på grundvalen
av principiell likställighet mellan män och kvinnor. De sakkunniga behandlade
därvid ur allmänna synpunkter frågan om kvinnors tillträde till
prästerliga tjänster. I sammanfattningen av betänkandets innehåll uttalades
den uppfattning, att genom bestämmelser av kyrkolags natur borde stadgas,
11
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
dels att kvinna skulle kunna prästvigas och dels att kvinna skulle äga behörighet
att innehava prästerlig tjänst, dock med den inskränkning, att
kvinnlig präst icke skulle kunna anställas eller förordnas mot vederbörande
församlings vilja.
De sakkunnigas omförmälda betänkande lag till grund för Kung!. Maj:ts
förslag till 1920 ars riksdag om ändrad lydelse av bland annat § 28 regeringsformen,
vilket förslag riksdagen antog såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling. Den ar 1921 slutligt antagna nya lydelsen av nämnda
grundlagsbud angiver, att till ämbeten och tjänster, vilka äro av den egenskap
att Konungen fullmakter dära utfärdar, må med tillämpning av grunder,
som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna utnämnas
och befordras, dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig tjänst, där ej
annorledes blivit bestämt i den ordning, 8< § 2 mom. regeringsformen
stadgar.
I andra delen av ifrågavarande betänkande, avlämnad den 27 december
1920, berördes frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster endast
så till vida, att i den föreslagna lagen innefattande bestämmelser angående
kvinnas tillträde till statstjänst en bestämmelse upptogs, enligt vilken
eventuella regler angående kvinnas tillträde till prästerlig eller annan kyrklig
tjänst förklarades skola meddelas i annan ordning än genom den lag,
som skulle hava till ändamål att reglera kvinnas behörighet att innehava
statstjänster i allmänhet. I den sedermera utfärdade lagen den 22 juni 1923
innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst
och annat allmänt uppdrag blev, i överensstämmelse härmed, frågan
om prästerliga eller andra kyrkliga tjänster utbruten till behandling i särskild
lagstiftning.
Sistnämnda lagstiftningsfråga har ock gjorts till föremål för särskild utredning
uti ett av behöriglietssakkunniga jämte ytterligare en sakkunnig person
den 24 januari 1923 avgivet betänkande, innefattande utredning och förslag i
fråga om kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan kyrklig tjänst.
Enligt detta förslag skall i fråga om behörighet att prästvigas och att innehava
prästerlig tjänst med vissa angivna undantag kvinna vara likställd med
man. I fråga om behörighet att innehava kyrklig tjänst, vilken icke är att
hänföra till prästerlig tjänst, skall kvinna, utan inskränkning, vara likställd
med man. Angående sistberörda tjänster hava de sakkunniga, bland annat,
anfört: Under en lagstiftning, med vilken åsyftades att reglera kvinnas tillträde
till prästerlig befattning, syntes böra inbegripas bestämmelser i samma
avseende rörande övriga kyrkliga tjänster. Beträffande ifrågavarande till den
s. k. kyrkobetjäningen hörande eller i övrigt för biträde åt prästerskapet
avsedda befattningar, vilka för närvarande vore endast ofullständigt reglerade
genom lagstiftning, borde enligt kommitterades uppfattning likställighet mellan
man och kvinna kunna, där den icke redan funnes, genomföras utan särskilda
inskränkningar. Särskilt syntes detta gälla, om, på sätt föresloges,
kvinna erhölle tillträde till prästämbetet. — Slutligen hava de sakkunniga
anmärkt, att det framlagda förslaget till lag innefattande bestämmelser an
-
Fristående
förslag vid
1926 års
riksdag.
12 Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
gående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst, i saknad av
bestämmelser rörande gift kvinna, avsåge att genomföra likställighet mellan
ogift och gift kvinna. En av de sakkunniga har dock ansett lagstiftning om
kvinnas tillträde till prästämbetet böra begränsas till att gälla ogift kvinna;
och skulle kvinnlig präst, som trädde i giftermål, därmed anses hava nedlagt
det prästerliga ämbetet.
Över behörighetssakkunnigas sistberörda betänkande hava domkapitlen
och Stockholms stads konsistorium ävensom Allmänna svenska prästföreningen
under senare halvåret 1923 och början av år 1924- inkommit med utlåtanden.
Det torde här böra nämnas, att Växjö domkapitel i sitt utlåtande
framhållit, att eu strävan på vissa håll gjorde sig gällande att skilja folkskollärarbefattning
från klockar- och organisttjänst. De senare tjänsterna
skulle, enligt domkapitlets mening, mycket väl kunna skötas av kvinna.
Med dessa skulle kanske ock kunna förenas tjänst såsom biträde å pastorsexpedition
eller i annat församlingsarbete.
Sedan ovanberörda utlåtanden inkommit, har någon åtgärd i ärendet icke
vidtagits.
I en vid 1926 års riksdag inom andra kammaren väckt motion nr 36 —
av herr Pehrsson i Göteborg — bragtes frågan om kvinnas behörighet till
klockarbefattning ånyo under riksdagens prövning. I motionen framfördes
enahanda begäran om skrivelse till Kungl. Maj:t som i den nu förevarande,
av fru Östlund m. fl. väckta motionen.
I utlåtande nr 16 lämnade första lagutskottet eu redogörelse för klockarinstitutionen
samt för behandlingen av frågan om kvinnas behörighet till
klockarbefattning, varjämte utskottet meddelade vissa statistiska uppgifter
beträffande antalet beviljade och avslagna ansökningar av kvinnor om rätt
att söka och innehava klockarbefattning m. in. Härefter anförde utskottet:
»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, är den av motionären
väckta frågan alltjämt i olika sammanhang beroende på utredning. Intill
dess lösning vunnits av de större frågor, i samband med vilka förevarande
spörsmål är under övervägande, lärer frågan om kvinnas behörighet till
klockartjänst kunna utan någon mera avsevärd olägenhet vila. Det bör erinras,
att enligt kungörelsen den 8 mars 1861 gäller, att till förestående av
organistbefattning, där denna ej är med klockarsyssla förenad, vederbörande
må äga att antaga kvinna, som fullgjort, vad författningarna i övrigt stadga
för kompetens till sådan befattning. Och vidare bliva, såsom den av utskottet
lämnade statistiken utvisar, av kvinnor gjorda ansökningar om dispens
att söka och innehava klockarbefattning så gott som undantagslöst bifallna
av Kungl. Maj:t. Utskottet finner vid nu angivna förhållanden icke skäl att
tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.»
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Vid utlåtandet var fogad en reservation av två av utskottets ledamöter,
vilka yrkat bifall till motionen.
Vid frågans behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut, i
det att första kammaren biföll motionen och andra kammaren utskottets
hemställan. Frågan hade alltså förfallit.
Första lagutskottets utlåtande Nr 3. 13
Den ovanstående utredningen visar, att någon lagstiftning i förevarande
ämne ännu icke kommit till stånd. Efter dispens hava emellertid, såsom
nämnts, kvinnor beretts tillträde till ifrågavarande befattningar Enligt i
omförmälda kistorisk-statistiska översikt av klockärinstitutionen intagna uppgifter,
avseende år 1916, skulle då hava funnits 92 kvinnliga befattningshavare,
darav 59 anstalta vid folk- eller småskolor. Av dessa bestredo 63,
darav 23 oexaminerade, klockar- eller klockar- och organistbefattning. Av
återstående 29, som innehade organist- eller organist- och kyrkosångard
er orgelspelarbefattning, vore 14 oexaminerade. Anledningen till att
så stort antal voro oexaminerade har ansetts delvis ligga däri, att åtskilliga
allenast såsom vikarier eller eljest mera tillfälligt uppehållit ledig
befattning, eller att platsen tillsatts endast som klockar- eller klockar- och
orgelspelarbefattning.
Beträffande antalet under de senast förflutna tio åren förekommande
dispensansökningarna har utskottet inhämtat följande uppgifter:
Bifallna Ayslagna
1918 ................................. 11 o
1919 ................................. 9 0
1920 ................................. 7 i
1921 ................................. 11 o
1922 ............................... 7 o
Bifallna Avslagna
1923 ................................. 16 1
1924 ........................... 99 i
1925 ................................ 19 2
1926 ................................ 27 0
1927 ................................. 27 0
Vid det förnyade övervägande, som utskottet ägnat den i motionen väckta
frågan, har utskottet icke funnit skäl frånträda sin vid 1926 års riksdag
uttalade uppfattning. Utskottet får alltså hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 februari 1928.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKEUMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit*
fSS&ÄSS-S-TÄÄ “''**1 L»d*“*
andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Leo, Nilsson i Antnäs, Jansson i
soai SödertäfleAa,^0M * VatÖ’ ^ 0sthmd samt herrar Persson 1 Trången* och Christen
-
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Statistik.
Utskottet.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
Reservation
av herrar Åkerman, KlefbecTc, Scepter, Svenson i Eskhult, Bissmarlc, Lindqvist
i Halmstad och Karlsson i Yätö samt fru Östlund, vilka ansett, att utskottets
eget yttrande bort hava följande lydelse:
»Vid behandlingen år 1926 av det i förevarande motion väckta spörsmålet
uttalade utskottet, att intill dess lösning vunnits av de större frågor, i samband
med vilka detta spörsmål vore under övervägande, frågan om kvinnas
behörighet till klockartjänst syntes kunna utan någon mera avsevärd olägenhet
vila. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, befinna sig emellertid de
utredningsarbeten, som avse nämnda större frågor, alltjämt i samma läge som
år 1926, och det torde för närvarande icke vara möjligt att bilda sig en tillförlitlig
uppfattning angående den tidpunkt, då lösningen av dessa frågor
kan väntas.* Vid sådant förhållande anser sig utskottet nu böra förorda, att
frågan om kvinnas behörighet till klockartjänst varder upptagen till behandling
för sig. Enligt utskottets mening tala starka skäl for ett tillmötesgående
av kravet å likställighet mellan man och kvinna i förevarande hänseende.
Att utestänga kvinnor från klockarbefattningarna, då så gott som
alla andra verksamhetsfält öppnats för dem, skulle vara berättigat allenast,
om nämnda befattningar vore förenade med göromål av sådan art, att desamma
icke lämpligen kunde uträttas av kvinnor. Att så i allmänhet icke
är förhållandet synes utskottet tydligt och framgår jämväl därav, att ansökningar
om dispens, på sätt den lämnade statistiken utvisar, så gott som
undantagslöst beviljas. Och skulle i någon församling klockarsysslorna for
sitt behöriga skötande kräva en manlig befattningshavare, komma givetvis
kvinnliga sökande icke i åtanke vid tillsättningen av eu sådan tjänst. Den
omständigheten, att dispens regelmässigt beviljas, kunde synas giva ett visst
foa- för den uppfattningen, att det skulle vara av jämförelsevis ringa betydelse,
om kvinnor nu berättigades att söka och innehava klockarbefattningar.
Emellertid är att märka, att förutom det besvär, som nu förorsakas de sökande
ävensom i någon mån vederbörande myndigheter, varje dispensansökan
är förenad med kostnader, som för mången kunna vara nog så kännbara.
Sålunda betingar den expedition, som innefattar Kungl. Maj:ts beslut om
beviljad dispens, 40 kronor i stämpelavgift, vartill givetvis kunna komma
andra utgifter.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga
åtgärder i syfte att bereda kvinna rätt att söka och innehava
klockarbefattning samt för riksdagen därom framlägga
förslag.»
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1928.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:15 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående beredande av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefältning. a1 i texten