Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län dels ock en i ämnet väckt motion.

1928-02-07 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1928:4, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1928 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926

om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län

dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 30 december 1927 dagtecknad, till lagutskott hänvisad

proposition, nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet förda protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga följande förslag till

lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning

i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i

rätten till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari

1929, skall äga-fortsatt giltighet till den 1 januari 1930.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion, nr

216, däri herr Asplund hemställt, att riksdagen ville, under förklaring att

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick

antagas, för sin del antaga följande förslag till

lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att med avseende å rätten till inmutning av mineralfyndigheter

å sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län belägen

kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är

anslagen till boställe, skola följande bestämmelser gälla:

1 §•

Inmutning för annans än kronans räkning må ej ske utan Konungens

för särskilt fall givna tillstånd, och skola med avseende å inmutning samt

de rättigheter och förpliktelser, som därav föranledas, föreskrifterna i 2 - 6 §§

härnedan jämte bestämmelserna i gruvstadgan den 16 maj 1884 lända till

efterrättelse, de sistnämnda i den mån de äro förenliga med denna lag och

i motsvarande tillämpning, där sådan av förhållandena påkallas.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 3 höft. (Nr i—5.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

Utöver vad sålunda föreskrives, äge Konungen för särskilt fall, där så

befinnes lämpligt, vid beviljande av tillstånd för inmutning fastställa

ytterligare villkor för tillgodoseende av kronans intressen.

2 §.

I matsedel, som utfärdas för inmutning, varom i 1 § förmäles, skall

erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena i

denna lag.

3 §.

Inmutare, varom i 1 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade

bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva fastställda och hava

avseende å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen

eller gruvdriftens bedrivande å densamma; dock att inmutarens

skyldighet i nämnda hänseende icke skall inträda förrän tjugu år förflutit

från mutsedelns utfärdande. För den händelse genom blivande lagstiftning

rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende av särskilt tillstånd samt

upptäckare av fyndighet medgives företräde till erhållande av dylikt tillstånd,

skall sådan företrädesrätt tillkomma inmutaren för den genom inmutningen

uppkomna gruvanläggningen. Därest enligt ny lagstiftning företrädesrätt,

varom ovan förmäles, icke skulle tillkomma upptäckare av mineralfyndighet

samt inmutaren av sådan anledning skulle gå förlustig rätten till

gruvan, skall inmutaren vara berättigad till ersättning för värdet av för

gruvdriften inlöst mark, däri inbegripen ersättning, som enligt 33 § gruvestadgan

må hava erlagts en gång för alla, och av byggnader och övriga

anläggningar, som äro erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom

för kostnaden för blottläggning och tillredning av mineraltillgångar, vilka

vid hans avträdande av gruvan ligga färdiga för brytning. Inmutaren

skall vara underkastad, vad den nya lagstiftningen kan komma att stadga

angående sättet, huru dylik ersättning i händelse av tvist skall fastställas.

4 §•

Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 1 §, äge kronan anmäla

sig till begagnande av sin jordägarandel inom fem år från det avskrift av

mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan blivit ingiven

till Konungens befallningshavande; dock erfordras i intet fall, att

sådan anmälan göres tidigare än inom ett år från den dag förrättning,

varigenom utmål blivit utlagt för fyndigheten, avslutats.

Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om begagnande

av sin jordägarandel, njute kronan delaktighet i anläggningen, dock

med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som för

arbetets bedrivande därefter erfordras, ävensom att i enahanda förhållande

ersätta värdet av för gruvdriften inlöst mark och de för arbetet nödiga

och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade.

I kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och

blottande, vare kronan ej skyldig taga del.

5 %.

För fyndighet, som inmutats enligt 1 §, må utmål icke läggas på annan

mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

13 <> §•

Då inmutning skett enligt 1 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten icke

giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning om överlåtelsen.

För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln bifogas,

när anmälan enligt 56 §, gruvestadgan göres om överlåtelsen. Därest den,

till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens tillstånd förvärva

eller bearbeta mineralfyndighet samt dylikt tillstånd icke erhållits,

skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan förmäles.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928 och skall upphöra att gälla den

1 januari i 1930. Genom denna lag upphäves lagen den 28 april 1926 om

inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de framlagda förslagen, tilllåter

sig utskottet att i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan

hänvisa till propositionen och motionen.

Allt sedan år 1902 hava beträffande rätten till gruvdrift inom de nordligaste

delarna av landet provisoriska lagbestämmelser varit gällande. Dessa

bestämmelser hava avseende å s. k. odisponerad kronojord eller sålunda

kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen

till boställe. Bestämmelserna, som från början endast avsågo Norrbottens

län, men sedermera utsträcktes att gälla jämväl Västerbottens och Jämtlands

län, inneburo ursprungligen förbud för inmutning för annans än kronans

räkning. Dessa bestämmelser, som årligen; erhöllo förlängd giltighet, ersattes

genom]! den likaledes provisoriska lagen® den 31 maj’ 1918 (nr 288), varigenom

inmutningsförbudet begränsades till att avse järnmalmsfyndigheter

inom nämnda län. Denna lag innehöll därjämte bestämmelser, innefattande

vissa avvikelser från! gruvstadgans föreskrifter med avseende å verkan av

inmutning och det inbördes förhållandet] mellan] inmutare och jordägare.

1918 års; lag gällde] till den 1 maj 1926, då den avlöstes av lagen den 28

april samma år (nr 88). Sistnämnda] lag medförde en] återgång till det

tidigare gällande vidsträckta inmutningsförbudet. En nyhet i förhållande

till den före 1918 års lag] gällande] lagstiftningen utgör emellertid den

Kungl. Maj:t tillerkända befogenheten att medgiva dispens från lagens tilllämpning.

1926 års lag, som enligt slutbestämmelserna skulle upphöra att

gälla den 1 januari 1928, så framt ej Kungl. Maj:t med riksdagen annorlunda

förordnade, har prolongerats till den 1 januari 1929.

I propositionen föreslås nu, att 1926 års lag skall äga fortsatt giltighet

till den 1 januari 1930. Att 1926 års lag erhållit allenast provisorisk

karaktär, har haft sin orsak i de sedan åtskilliga år pågående förarbetena

till en fullständig omarbetning av gruvlagstiftningen. Beträffande detta

ärendes nuvarande läge har departementschefen under hänvisning till de

härom årligen lämnade uppgifterna i propositionerna angående den provi
-

Hittillsvarande

provisorisk

gruvlagstiftning.

Propositio
tionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

Motionen.

Tidigare behandling

av

däri väckt

yrkande.

soriska lagstiftningens prolongation, erinrat, att socialiseringsnämnden i

augusti 1927 avgivit utlåtande över det av särskilda sakkunniga år 1923

avlämnade betänkandet ävensom över] de i anledning av betänkandet av

vissa myndigheter och enskilda sammanslutningar avgivna yttranden. Kommerskollegium

har därefter den 29 september 1927 anbefallts att efter samtliga

bergmästares hörande före den 1 februari 1928 inkomma med yttrande

över nämndens utlåtande, varjämte vissa sammanslutningar beretts tillfälle

att inom samma tid avlämna yttrande. Såväl med hänsyn härtill som på grund

av detta lagstiftningsärendes vidlyftiga beskaffenhet är det enligt departementschefens

yttrande uteslutet, att förslag i ämnet kan föreläggas den nu pågående

riksdagen. Vid sådant förhållande hava provisoriska bestämmelser

ansetts böra meddelas för ännu någon tid, och har denna tid, såsom hittills

skett, synts lämpligen kunna fastställas till ett år.

Det i motionen framlagda förslaget innehåller, förutom föreskrift att inmutning

å odisponerad kronojord inom ifrågavarande tre län för annans

än kronans räkning ej må ske utan Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna

tillstånd, utförliga bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Maj:t tillkommande

dispensrätten. Samma spörsmål förelåg vid ärendets behandling,

då giltighetstiden för 1926 års lag första gången utsträcktes genom beslut

av 1927 års riksdag. I infordrat yttrande, huruvida förordnande borde

meddelas om fortsatt tillämpning av 1926j års lag m. m., hade nämligen

herr Asplund i egenskap av bergmästare i norra bergmästaredistriktet ifrågasatt,

huruvida lagen borde på angivet sätt fullständigas. I detta uttalande

hade kommerskollegium och chefen för Sveriges geologiska undersökning i

princip instämt. Vid anmälan av ärendet i statsråd den 28 januari 1927

anförde föredragande departementschefen bland annat följande:

Till grund för de olika förslag, vilka i detta hänseende blivit framställda,

synes ligga den uppfattning, att den nuvarande bestämmelsen skulle innefatta

en viss begränsning av Kungl. Maj:ts befogenhet att vid meddelande

av dispens fastställa de villkor, som i föreliggande fall kunde finnas lämpliga,

särskilt för betryggande av kronans intresse och ett ändamålsenligt

ordnande av förhållandena vid övergången till en blivande ny gruvlagstiftning.

Med anledning härav får jag erinra, att vid lagens tillkomst dåvarande

chefen för justitiedepartementet uttalade, att då det därvid icke

vore möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler för dispensrättens

handhavande, Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende syntes kunna angivas

på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen den 30

maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag. I enlighet härmed erhöll lagen den nu

gällande avfattningen, och någon erinran härutinnan förekom varken från

lagrådets eller riksdagens sida. Det synes mig ock vara tydligt, att en dylik

allmänt hållen bestämmelse är bäst ägnad att vid avgörandet av dispensfrågor

låta de olika synpunkter, som kräva beaktande, komma fullt till sin

rätt. Att i lagen angiva särskilda villkor för dispens måste — såsom i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr i.

b

viss mån framgår även av de sinsemellan skiljaktiga förslag, som framkommit

i utlåtandena — ställa sig ganska vanskligi. Något behov därav torde ej

heller vara för handen. I tillämpningen har redan förekommit, att Kungl.

Maj:t vid beviljande av dispens fastställt, bland andra, sådana föreskrifter

för tillvaratagande av kronans intresse, vilka nu föreslagits till införande i

själva lagen. Otvivelaktigt komma de ämbetsmyndigheter, vilka hava att i

varje särskilt dispensärende avgiva yttranden, icke att underlåta att därvid

framhålla sådana omständigheter, som kunna innefatta anledning till fastställande

av speciella villkor. Vid sådant förhållande synes det mindre

lämpligt att genom en ändring i den provisoriska gruvlagen bryta den

likformighet, som nu råder mellan denna lag och den nyss nämnda lagen

den 30 maj 1916; något behov av ändring i den senare lagen har veterligen

ej yppats.

I enlighet med föredragandens hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå, att

förordnande skulle meddelas om fortsatt giltighet av 1926 års lag för tiden

till den 1 januari 1929. Denna uppfattning biträddes av första lagutskottet,

som i utlåtande nr 32 hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motioner

av herr Asplund i första och herr Wikström i andra kammaren innefattande

yrkande om antagande av särskilt lagförslag i ämnet av i huvudsak samma

innebörd som det nu av herr Asplund framlagda, bifalla Kungl. Maj:ts

proposition. Utskottets hemställan godkändes av båda kamrarna utan debatt.

Jämväl i det yttrande, som herr Asplund hösten 1927 avgivit, huruvida

förordnande om fortsatt tillämpning av 1926 års lag ånyo borde meddelas

m. m., har herr Asplund framfört sitt förslag om utförliga bestämmelser

till reglering av Kungl. Maj:ts dispensrätt, då dispensbestämmelsen i 1926

års lag enligt hans mening skulle innefatta en viss begränsning av Kungl.

Maj:ts befogenhet att vid meddelande av dispens fastställa de villkor, som

i föreliggande fall kunde finnas lämpliga, samt 1926 års lag i tillämpningen

skulle hava visat sig medföra vissa praktiska olägenheter. I sistnämnda

hänseende har herr Asplund anfört bland annat:

Då särskilda bestämmelser för varje fall av dispens måste utarbetas (och

ändringar ha även gjorts från fall till fall, utan att vara påkallade av

några olika förhållanden i de särskilda dispensfallen), blir avgörandet av

varje dispens fördröjt i alltför hög grad. En rationellt bedriven malmletning,

i vars väg ett kanske ganska obetydligt kronoskifte kommer, och som måste

göra undersökningar å detta skifte, innan malmletningen å andra sidan

därom kan fullföljas, vållas givetvis betydande olägenheter genom att lång

tid måste förflyta mellan första anmälan om ett fynd och mutsedels utfärdande.

Först sedan fjorton dagar förflutit efter det avskrift av mutsedeln

delgivits vederbörande länsstyrelse bär nämligen inmutaren rätt påbörja

arbete inom inmutningen. För de tre inmutningskomplex, beträffande vilka

dispens hittills beviljats, har tidsutdräkten mellan ingivande av anmälan

om fyndet och den tid, då undersökningsarbete kunde påbörjas, uppgått till

mera än resp. sex, tio och åtta månader, medan motsvarande tid vid fri

inmutningsrätt varierar mellan tre veckor och halvannan eller två månader.

Då de särskilda villkoren kunna variera för varje dispens, kunna tryckta

blanketter för mutsedlarna ej användas, utan måste såväl dessa som för

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

delgivning m. m. behövliga avskrifter utskrivas särskilt; och med de vidlyftiga

särbestämmelser, som hittills förekommit, upptar den »lagtext» som

måste utskrivas å varje matsedel så stor plats, att denna uppfyller fyra å

fem tätskrivna sidor. Även vid publikation i kyrka, som är en nödvändig

förutsättning för mutsedels giltighet, vållas särskilt besvär genom den långa

texten.

Chefen för Sveriges geologiska undersökning har i avgivet utlåtande hemställt

om förlängning av 1926 års lag på ytterligare ett år, medan kommerskollegium,

som tagit del av herr Asplunds yttrande, biträtt hans ståndpunkt

under hänvisning till den] erfarenhet kollegium nu vunnit av författningens

tillämpning.

Vid anmälan av ärendet för Kungl. Maj:t yttrade departementschefen

efter att hava redogjort för behandlingen år 1927 av frågan om förlängning

av 1926 års lag:

Av vad nu erinrats i fråga om detta lagstiftningsärendes föregående behandling

lärer framgå, att ärendet befinner sig i ett väsentligen oförändrat

läge. Visserligen föreligger ytterligare någon tids erfarenhet med avseende å

den dispensprövning, som enligt 1926 års lag utövas av Kungl. Maj:t, men

denna erfarenhet har enligt min uppfattning icke ådagalagt något behov av

att i det skede, vari gruvlagstiftningsfrågan nu kommit, söka genomföra en

mera detaljerad lagstiftning av fortfarande provisorisk karaktär. Knappast har

påvisats, att den gällande ordningen medfört någon mera betydande olägenhet,

som skulle undanröjas genom en lag av det ifrågasatta innehållet.

Däri skulle icke komma att upptagas någon bestämmelse, vilken icke lika fullt

kan vinna beaktande vid dispensprövningen. Ej heller torde ärendenas behandling

kunna i avsevärd mån påskyndas genom en sådan lag, då fortfarande

prövningen skulle ligga i Kungl. Maj:ts hand och vederbörande

ämbetsmyndigheters hörande lärer bliva erforderligt. Med avseende å den

tidsutdräkt, som förekommit vid avgörandet av de, för övrigt ytterst fåtaliga,

ärenden, vilka behandlats under år 1927, synes grundad anledning finnas

till antagande, att densamma föranletts mindre av procedurens omständlighet

än av erforderliga sakliga överväganden.

Utskottet har icke något att erinra mot att det i 1926 års lag meddelade

förbudet mot inmutning i förening med rätt för Kungl. Maj:t att därifrån

bevilja dispens utsträckes att gälla ännu ett år. Vad angår det i motionen

framställda yrkandet om meddelande av särskilda lagstadganden angående

de villkor, som av Kungl. Maj:t må förbindas med tillstånd till inmutning,

finner utskottet, i likhet med departementschefen, att det icke ådagalagts

något behov av att i det skede, vari gruvlagstiftningsfrågan nu kommit,

söka genomföra en mera detaljerad lagstiftning av fortfarande provisorisk

karaktär. Utskottet kan följaktligen icke biträda motionärens förslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

7

2) att den i anledning av propositionen väckta motionen

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 februari 1928.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Boren, Schlyter, Svenson i Eskhult,

Jonsson i Lycksele, Georg Dahl och Bissmark;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Leo, Nilsson i Antnäs, Jansson i Edsbäcken,

Karlsson i Vätö, Carlson i Mölndal, Persson i Trången* och Christenson i Södertälje.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:16 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätt a1 i texten