Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län dels ock en i ämnet väckt motion.
1928-02-07 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1928:4, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1928 kl. 2 e. in.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926
om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län
dels ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 30 december 1927 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i
rätten till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari
1929, skall äga-fortsatt giltighet till den 1 januari 1930.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion, nr
216, däri herr Asplund hemställt, att riksdagen ville, under förklaring att
Kungl. Maj:ts proposition nr 4 icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, för sin del antaga följande förslag till
lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.
Härigenom förordnas, att med avseende å rätten till inmutning av mineralfyndigheter
å sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län belägen
kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är
anslagen till boställe, skola följande bestämmelser gälla:
1 §•
Inmutning för annans än kronans räkning må ej ske utan Konungens
för särskilt fall givna tillstånd, och skola med avseende å inmutning samt
de rättigheter och förpliktelser, som därav föranledas, föreskrifterna i 2 - 6 §§
härnedan jämte bestämmelserna i gruvstadgan den 16 maj 1884 lända till
efterrättelse, de sistnämnda i den mån de äro förenliga med denna lag och
i motsvarande tillämpning, där sådan av förhållandena påkallas.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 1 avd. 3 höft. (Nr i—5.)
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
Utöver vad sålunda föreskrives, äge Konungen för särskilt fall, där så
befinnes lämpligt, vid beviljande av tillstånd för inmutning fastställa
ytterligare villkor för tillgodoseende av kronans intressen.
2 §.
I matsedel, som utfärdas för inmutning, varom i 1 § förmäles, skall
erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena i
denna lag.
3 §.
Inmutare, varom i 1 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade
bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva fastställda och hava
avseende å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen
eller gruvdriftens bedrivande å densamma; dock att inmutarens
skyldighet i nämnda hänseende icke skall inträda förrän tjugu år förflutit
från mutsedelns utfärdande. För den händelse genom blivande lagstiftning
rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende av särskilt tillstånd samt
upptäckare av fyndighet medgives företräde till erhållande av dylikt tillstånd,
skall sådan företrädesrätt tillkomma inmutaren för den genom inmutningen
uppkomna gruvanläggningen. Därest enligt ny lagstiftning företrädesrätt,
varom ovan förmäles, icke skulle tillkomma upptäckare av mineralfyndighet
samt inmutaren av sådan anledning skulle gå förlustig rätten till
gruvan, skall inmutaren vara berättigad till ersättning för värdet av för
gruvdriften inlöst mark, däri inbegripen ersättning, som enligt 33 § gruvestadgan
må hava erlagts en gång för alla, och av byggnader och övriga
anläggningar, som äro erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom
för kostnaden för blottläggning och tillredning av mineraltillgångar, vilka
vid hans avträdande av gruvan ligga färdiga för brytning. Inmutaren
skall vara underkastad, vad den nya lagstiftningen kan komma att stadga
angående sättet, huru dylik ersättning i händelse av tvist skall fastställas.
4 §•
Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 1 §, äge kronan anmäla
sig till begagnande av sin jordägarandel inom fem år från det avskrift av
mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan blivit ingiven
till Konungens befallningshavande; dock erfordras i intet fall, att
sådan anmälan göres tidigare än inom ett år från den dag förrättning,
varigenom utmål blivit utlagt för fyndigheten, avslutats.
Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om begagnande
av sin jordägarandel, njute kronan delaktighet i anläggningen, dock
med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som för
arbetets bedrivande därefter erfordras, ävensom att i enahanda förhållande
ersätta värdet av för gruvdriften inlöst mark och de för arbetet nödiga
och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade.
I kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och
blottande, vare kronan ej skyldig taga del.
5 %.
För fyndighet, som inmutats enligt 1 §, må utmål icke läggas på annan
mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
13 <> §•
Då inmutning skett enligt 1 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten icke
giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning om överlåtelsen.
För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln bifogas,
när anmälan enligt 56 §, gruvestadgan göres om överlåtelsen. Därest den,
till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens tillstånd förvärva
eller bearbeta mineralfyndighet samt dylikt tillstånd icke erhållits,
skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan förmäles.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928 och skall upphöra att gälla den
1 januari i 1930. Genom denna lag upphäves lagen den 28 april 1926 om
inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de framlagda förslagen, tilllåter
sig utskottet att i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan
hänvisa till propositionen och motionen.
Allt sedan år 1902 hava beträffande rätten till gruvdrift inom de nordligaste
delarna av landet provisoriska lagbestämmelser varit gällande. Dessa
bestämmelser hava avseende å s. k. odisponerad kronojord eller sålunda
kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe. Bestämmelserna, som från början endast avsågo Norrbottens
län, men sedermera utsträcktes att gälla jämväl Västerbottens och Jämtlands
län, inneburo ursprungligen förbud för inmutning för annans än kronans
räkning. Dessa bestämmelser, som årligen; erhöllo förlängd giltighet, ersattes
genom]! den likaledes provisoriska lagen® den 31 maj’ 1918 (nr 288), varigenom
inmutningsförbudet begränsades till att avse järnmalmsfyndigheter
inom nämnda län. Denna lag innehöll därjämte bestämmelser, innefattande
vissa avvikelser från! gruvstadgans föreskrifter med avseende å verkan av
inmutning och det inbördes förhållandet] mellan] inmutare och jordägare.
1918 års; lag gällde] till den 1 maj 1926, då den avlöstes av lagen den 28
april samma år (nr 88). Sistnämnda] lag medförde en] återgång till det
tidigare gällande vidsträckta inmutningsförbudet. En nyhet i förhållande
till den före 1918 års lag] gällande] lagstiftningen utgör emellertid den
Kungl. Maj:t tillerkända befogenheten att medgiva dispens från lagens tilllämpning.
1926 års lag, som enligt slutbestämmelserna skulle upphöra att
gälla den 1 januari 1928, så framt ej Kungl. Maj:t med riksdagen annorlunda
förordnade, har prolongerats till den 1 januari 1929.
I propositionen föreslås nu, att 1926 års lag skall äga fortsatt giltighet
till den 1 januari 1930. Att 1926 års lag erhållit allenast provisorisk
karaktär, har haft sin orsak i de sedan åtskilliga år pågående förarbetena
till en fullständig omarbetning av gruvlagstiftningen. Beträffande detta
ärendes nuvarande läge har departementschefen under hänvisning till de
härom årligen lämnade uppgifterna i propositionerna angående den provi
-
Hittillsvarande
provisorisk
gruvlagstiftning.
Propositio
tionen.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
Motionen.
Tidigare behandling
av
däri väckt
yrkande.
soriska lagstiftningens prolongation, erinrat, att socialiseringsnämnden i
augusti 1927 avgivit utlåtande över det av särskilda sakkunniga år 1923
avlämnade betänkandet ävensom över] de i anledning av betänkandet av
vissa myndigheter och enskilda sammanslutningar avgivna yttranden. Kommerskollegium
har därefter den 29 september 1927 anbefallts att efter samtliga
bergmästares hörande före den 1 februari 1928 inkomma med yttrande
över nämndens utlåtande, varjämte vissa sammanslutningar beretts tillfälle
att inom samma tid avlämna yttrande. Såväl med hänsyn härtill som på grund
av detta lagstiftningsärendes vidlyftiga beskaffenhet är det enligt departementschefens
yttrande uteslutet, att förslag i ämnet kan föreläggas den nu pågående
riksdagen. Vid sådant förhållande hava provisoriska bestämmelser
ansetts böra meddelas för ännu någon tid, och har denna tid, såsom hittills
skett, synts lämpligen kunna fastställas till ett år.
Det i motionen framlagda förslaget innehåller, förutom föreskrift att inmutning
å odisponerad kronojord inom ifrågavarande tre län för annans
än kronans räkning ej må ske utan Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna
tillstånd, utförliga bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Maj:t tillkommande
dispensrätten. Samma spörsmål förelåg vid ärendets behandling,
då giltighetstiden för 1926 års lag första gången utsträcktes genom beslut
av 1927 års riksdag. I infordrat yttrande, huruvida förordnande borde
meddelas om fortsatt tillämpning av 1926j års lag m. m., hade nämligen
herr Asplund i egenskap av bergmästare i norra bergmästaredistriktet ifrågasatt,
huruvida lagen borde på angivet sätt fullständigas. I detta uttalande
hade kommerskollegium och chefen för Sveriges geologiska undersökning i
princip instämt. Vid anmälan av ärendet i statsråd den 28 januari 1927
anförde föredragande departementschefen bland annat följande:
Till grund för de olika förslag, vilka i detta hänseende blivit framställda,
synes ligga den uppfattning, att den nuvarande bestämmelsen skulle innefatta
en viss begränsning av Kungl. Maj:ts befogenhet att vid meddelande
av dispens fastställa de villkor, som i föreliggande fall kunde finnas lämpliga,
särskilt för betryggande av kronans intresse och ett ändamålsenligt
ordnande av förhållandena vid övergången till en blivande ny gruvlagstiftning.
Med anledning härav får jag erinra, att vid lagens tillkomst dåvarande
chefen för justitiedepartementet uttalade, att då det därvid icke
vore möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler för dispensrättens
handhavande, Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende syntes kunna angivas
på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen den 30
maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag. I enlighet härmed erhöll lagen den nu
gällande avfattningen, och någon erinran härutinnan förekom varken från
lagrådets eller riksdagens sida. Det synes mig ock vara tydligt, att en dylik
allmänt hållen bestämmelse är bäst ägnad att vid avgörandet av dispensfrågor
låta de olika synpunkter, som kräva beaktande, komma fullt till sin
rätt. Att i lagen angiva särskilda villkor för dispens måste — såsom i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr i.
b
viss mån framgår även av de sinsemellan skiljaktiga förslag, som framkommit
i utlåtandena — ställa sig ganska vanskligi. Något behov därav torde ej
heller vara för handen. I tillämpningen har redan förekommit, att Kungl.
Maj:t vid beviljande av dispens fastställt, bland andra, sådana föreskrifter
för tillvaratagande av kronans intresse, vilka nu föreslagits till införande i
själva lagen. Otvivelaktigt komma de ämbetsmyndigheter, vilka hava att i
varje särskilt dispensärende avgiva yttranden, icke att underlåta att därvid
framhålla sådana omständigheter, som kunna innefatta anledning till fastställande
av speciella villkor. Vid sådant förhållande synes det mindre
lämpligt att genom en ändring i den provisoriska gruvlagen bryta den
likformighet, som nu råder mellan denna lag och den nyss nämnda lagen
den 30 maj 1916; något behov av ändring i den senare lagen har veterligen
ej yppats.
I enlighet med föredragandens hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå, att
förordnande skulle meddelas om fortsatt giltighet av 1926 års lag för tiden
till den 1 januari 1929. Denna uppfattning biträddes av första lagutskottet,
som i utlåtande nr 32 hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motioner
av herr Asplund i första och herr Wikström i andra kammaren innefattande
yrkande om antagande av särskilt lagförslag i ämnet av i huvudsak samma
innebörd som det nu av herr Asplund framlagda, bifalla Kungl. Maj:ts
proposition. Utskottets hemställan godkändes av båda kamrarna utan debatt.
Jämväl i det yttrande, som herr Asplund hösten 1927 avgivit, huruvida
förordnande om fortsatt tillämpning av 1926 års lag ånyo borde meddelas
m. m., har herr Asplund framfört sitt förslag om utförliga bestämmelser
till reglering av Kungl. Maj:ts dispensrätt, då dispensbestämmelsen i 1926
års lag enligt hans mening skulle innefatta en viss begränsning av Kungl.
Maj:ts befogenhet att vid meddelande av dispens fastställa de villkor, som
i föreliggande fall kunde finnas lämpliga, samt 1926 års lag i tillämpningen
skulle hava visat sig medföra vissa praktiska olägenheter. I sistnämnda
hänseende har herr Asplund anfört bland annat:
Då särskilda bestämmelser för varje fall av dispens måste utarbetas (och
ändringar ha även gjorts från fall till fall, utan att vara påkallade av
några olika förhållanden i de särskilda dispensfallen), blir avgörandet av
varje dispens fördröjt i alltför hög grad. En rationellt bedriven malmletning,
i vars väg ett kanske ganska obetydligt kronoskifte kommer, och som måste
göra undersökningar å detta skifte, innan malmletningen å andra sidan
därom kan fullföljas, vållas givetvis betydande olägenheter genom att lång
tid måste förflyta mellan första anmälan om ett fynd och mutsedels utfärdande.
Först sedan fjorton dagar förflutit efter det avskrift av mutsedeln
delgivits vederbörande länsstyrelse bär nämligen inmutaren rätt påbörja
arbete inom inmutningen. För de tre inmutningskomplex, beträffande vilka
dispens hittills beviljats, har tidsutdräkten mellan ingivande av anmälan
om fyndet och den tid, då undersökningsarbete kunde påbörjas, uppgått till
mera än resp. sex, tio och åtta månader, medan motsvarande tid vid fri
inmutningsrätt varierar mellan tre veckor och halvannan eller två månader.
Då de särskilda villkoren kunna variera för varje dispens, kunna tryckta
blanketter för mutsedlarna ej användas, utan måste såväl dessa som för
Utskottet.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
delgivning m. m. behövliga avskrifter utskrivas särskilt; och med de vidlyftiga
särbestämmelser, som hittills förekommit, upptar den »lagtext» som
måste utskrivas å varje matsedel så stor plats, att denna uppfyller fyra å
fem tätskrivna sidor. Även vid publikation i kyrka, som är en nödvändig
förutsättning för mutsedels giltighet, vållas särskilt besvär genom den långa
texten.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning har i avgivet utlåtande hemställt
om förlängning av 1926 års lag på ytterligare ett år, medan kommerskollegium,
som tagit del av herr Asplunds yttrande, biträtt hans ståndpunkt
under hänvisning till den] erfarenhet kollegium nu vunnit av författningens
tillämpning.
Vid anmälan av ärendet för Kungl. Maj:t yttrade departementschefen
efter att hava redogjort för behandlingen år 1927 av frågan om förlängning
av 1926 års lag:
Av vad nu erinrats i fråga om detta lagstiftningsärendes föregående behandling
lärer framgå, att ärendet befinner sig i ett väsentligen oförändrat
läge. Visserligen föreligger ytterligare någon tids erfarenhet med avseende å
den dispensprövning, som enligt 1926 års lag utövas av Kungl. Maj:t, men
denna erfarenhet har enligt min uppfattning icke ådagalagt något behov av
att i det skede, vari gruvlagstiftningsfrågan nu kommit, söka genomföra en
mera detaljerad lagstiftning av fortfarande provisorisk karaktär. Knappast har
påvisats, att den gällande ordningen medfört någon mera betydande olägenhet,
som skulle undanröjas genom en lag av det ifrågasatta innehållet.
Däri skulle icke komma att upptagas någon bestämmelse, vilken icke lika fullt
kan vinna beaktande vid dispensprövningen. Ej heller torde ärendenas behandling
kunna i avsevärd mån påskyndas genom en sådan lag, då fortfarande
prövningen skulle ligga i Kungl. Maj:ts hand och vederbörande
ämbetsmyndigheters hörande lärer bliva erforderligt. Med avseende å den
tidsutdräkt, som förekommit vid avgörandet av de, för övrigt ytterst fåtaliga,
ärenden, vilka behandlats under år 1927, synes grundad anledning finnas
till antagande, att densamma föranletts mindre av procedurens omständlighet
än av erforderliga sakliga överväganden.
Utskottet har icke något att erinra mot att det i 1926 års lag meddelade
förbudet mot inmutning i förening med rätt för Kungl. Maj:t att därifrån
bevilja dispens utsträckes att gälla ännu ett år. Vad angår det i motionen
framställda yrkandet om meddelande av särskilda lagstadganden angående
de villkor, som av Kungl. Maj:t må förbindas med tillstånd till inmutning,
finner utskottet, i likhet med departementschefen, att det icke ådagalagts
något behov av att i det skede, vari gruvlagstiftningsfrågan nu kommit,
söka genomföra en mera detaljerad lagstiftning av fortfarande provisorisk
karaktär. Utskottet kan följaktligen icke biträda motionärens förslag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
7
2) att den i anledning av propositionen väckta motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 februari 1928.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Boren, Schlyter, Svenson i Eskhult,
Jonsson i Lycksele, Georg Dahl och Bissmark;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Leo, Nilsson i Antnäs, Jansson i Edsbäcken,
Karlsson i Vätö, Carlson i Mölndal, Persson i Trången* och Christenson i Södertälje.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:16 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätt a1 i texten