Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ny bevisningslag utan avvaktan å rättegångsref''ormen.

1928-05-15 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1928:45, Utlåtande i anledning av väckt motion om ny bevisningslag utan avvaktan å rättegångsref''ormen.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

9

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1928 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ny bevisningslag

utan avvaktan å rättegångsref''ormen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 72,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att

riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t, utan avvaktan å en blivande allmän

rättegångsreform, måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag

till en ny bevisningslag.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får ututskottet

hänvisa till motionen.

I det i motionen framställda yrkandet hava elva av kammarens ledamöter

instämt.

Såsom motionären erinrat, har frågan om införande av ny bevisningslag Tidigare bevid

upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Jämväl ^n^ngma”y

processkommissionen har i sitt allmänna reformförslag behandlat bevisningen, bevisning slag.

Vid redogörelsen för frågans behandling intill 1908 års riksdag följer utskottet

den översikt, som återfinnes i lagutskottets utlåtande nr 54 vid nämnda riksdag.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag till

lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande författningar,

avlät Kungl. Maj:t till 1893 års riksdag proposition i ämnet. Lagutskottet,

dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagandet av densamma

med vissa ändringar, och blev denna hemställan bifallen av första kammaren,

varemot andra kammaren avslog såväl utskottets hemställan som samtliga

i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid nästföljande

års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen av

vissa delar utav det i förberörda proposition innehållna lagförslag angående

bevisning inför rätta, varjämte i sammanhang därmed framlades förslag

om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens befogenhet. I

anledning av dessa framställningar avlät riksdagen på lagutskottets tillstyrkan

skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att förslag till lag angående

bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för riksdagen.

På grund härav uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag till

lag i ämnet, i vissa avseenden skiljaktigt från det av 1893 års lagutskott

tillstyrkta; och blevo genom proposition till 1897 års riksdag detta förslag

ävensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda riksdagen. Även

denna gång förordade lagutskottet i huvudsak bifall till propositionen, och

1203 28

Riksdagen

1893.

Riksdagen

1894.

Riksdagen

1897.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1898.

Riksdagen

1902.

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

godkändes utskottets hemställan av första kamm eren, men blevo de i ämnet

framställda förslag utav andra kammaren förkastade.

Därefter anhöll riksdagen i skrivelse den 23 april 1898, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till skärpta ansvarsbestämmelser

för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll därvid

tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande av

alltför stora olägenheter av vittnespliktens fullgörande, vidtagas åtskilliga

andra förändringar i gällande bestämmelser angående vittnesbevisnings förebringande.

Vid anmälan i statsrådet av denna riksdagens skrivelse anförde vederbörande

departementschef, att, då vad sålunda blivit av riksdagen ifrågasatt

stode i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i ovannämnda,

år 1897 framlagda proposition, den omständigheten, att alltså vissa

av de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts å bane, syntes giva

anledning att överväga, huruvida icke ämnet i sin helhet kunde tagas under

förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid, enligt

vad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar av processlagstiftningen

— nämligen frågorna om stämning, om invändningar i rättegång

och om fullföjd av talan i högre rätt — blivit föremål för revision;

och hade därvid i avseende å de nya bestämmelsernas yttre form och uppställning

funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångsbalken i stället

för de äldre stadganden, som av dem ersatts. Med hänsyn härtill syntes

det önskvärt, att jämväl den nya lagstiftningen angående bevisning — i

stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla formen av en från

rättegångsbalken fristående lag — införlivades med sagda balk, där den i

sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden

om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat ämne, nämligen

om förnyat upptagande av de brottmål, som av domstol avgjorts. Vid

omarbetande av kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå att till granskning

upptaga även dessa bestämmelser; och enär desamma till sitt innehåll

stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens 31 kap. givna stadganden

om återställande av försutten tid och återbrytande av laga kraft

ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade och delvis komna

ur bruk, hade en revision jämväl av 31 kapitlet ansetts i detta sammanhang

böra företagas, därvid de av lagkommittén och äldre lagberedningen ävensom

av nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande avgivna förslag

funnits kunna tjäna till huvudsaklig ledning.

Genom proposition till 1902 års riksdag framlades därefter för riksdagen

förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, till lag om

ändrad lydelse av 5 kap. 1 § ärvdabalken, till lag om ändring i 14 kap.

jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående

liandelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen

samt till lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 6

mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Forsla lagutskottets utlåtande Nr 45.

I anledning av propositionen viicktes inom andra kammaren eu motion

om utsträckande av befogenheten för liäradsnämnd vid fällande av dom.

Lagutskottet, som i dessa ärenden avgav gemensamt utlåtande hemställde

därvid dels under punkten a), att riksdagen, med bifall i huvudsak till propositionen,

måtte antaga lagar av viss angiven lydelse och dels under punkten

b), att riksdagen måtte antaga lag angående ändrad lydelse av 23 kap.

2 § rättegångsbalken. Sistnämnda lagförslag innebar, att medan enligt gällande

lag endast eu enhällig nämnd kan överrösta häradshövdingen, skulle

nämnden fälla domen, när minst tre fjärdedelar av densamma voro från

häradshövdingen skiljaktiga och om en mening ense.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i huvudsak av kamrarna,

vilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar av de

under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra delar

till utskottet. Däremot blev utskottets hemställan under punkten b) visserligen

bifallen av andra kammaren, men avslogs av första kammaren.

Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hemställde

utskottet sedermera i avgivet memorial, dels i anledning av återremisserna,

dels i ändamål av sammanjämkning, att riksdagen måtte antaga lagar av viss

ändrad avfattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken däremot

hade fallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Yad utskottet sålunda föreslagit bifölls av första kammaren. Andra kammaren

åter avslog detsamma, eu utgång, vilken, enligt vad den inom kammaren

förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren ansåg friare

bevisprövning icke böra genomföras annat än i samband med sådan ändring

i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd ökad befogenhet

vid fällande av dom.

Redan vid 1903 års riksdag blevo ånyo i två särskilda motioner framburna

förslag i ämnet, det ena av dessa i samma form, vari det nästföregående år

efter verkställd sammanjämkning förelagts riksdagen, med iakttagande dock

att i förslaget till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken intagits

ovan omförmälda förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 2 § nämnda balk.

Denna motion blev av lagutskottet enhälligt tillstyrkt. Andra kammaren

biföll utskottets hemställan, dock under uttryckligt tillkännagivande såsom

villkor för godkännande av övriga delar av förslaget, att första kammaren

biträdde andra kammarens beslut beträffande den ifrågasatta ändringen i

23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då så ej skedde, hade följaktligen lagförslaget

i sin helhet jämväl för den gången förfallit.

Ett ytterligare försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning angående

bevisning inför rätta och minska därav föranledda olägenheter gjordes

av en motionär vid 1905 års riksdag, vilken föreslog riksdagen antaga vissa

utbrutna delar av förut framlagda förslag i ämnet, innehållande bestämmelser,

som enligt motionärens mening icke förutsatte någon utvidgad frihet

med avseende å bevisprövningen och sålunda borde kunna antagas, utan att

andra kammaren behövde uppgiva den fordrade garanti mot missbruk av en

dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den föreslagna utsträckningen

Riksdagen

1903.

Riksdagen

1905.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

av liäradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta förslaget fann lagutskottet

sig icke kunna tillstyrka. Såsom en avgörande omständighet för utskottets

avstyrkande av detsamma framhölls därvid, att de ur sitt inbördes sammanhang

lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjöde samma fördelar, som de

skulle hava såsom del av ett sammanhängande helt. En vid utskottets utlåtande

fogad reservation, däri åtskilliga av de föreslagna lagbestämmelserna

tillstyrktes i form av separatlagar, vann emellertid första kammarens bifall,

men föll jämväl detta reservationsvis framkomna förslag i andra kammaren.

Riksdagen Vid 1907 års riksdag blev det av 1903 års lagutskott tillstyrkta förslaget

ånyo framlagt till riksdagens prövning genom eu inom andra kammaren

väckt motion. Lagutskottet tillstyrkte fortfarande dess antagande i oförändrat

skick. Vid behandling inom kamrarna av utskottets utlåtande i

ämnet avslog första kammaren den föreslagna förändringen i 23 kap. 2 §

rättegångsbalken, under det att andra kammaren gjorde till villkor för sitt

bifall till förslaget, att första kammaren antog nämnda § i den av utskottet

förordade lydelsen. I övrigt godkände båda kamrarna samtliga de ifrågavarande

lagförslagen med undantag av 30 kap. 4 § och 31 kap. 8 § rättegångsbalken,

vilka med föranledande av en utav Kungl. Maj:t avlåten proposition

med förslag till lag om ändring i vissa delar av 30 kap. samma balk till

utskottet återremitterades. Genom kamrarnas sålunda fattade skiljaktiga

beslut rörande utsträckning av liäradsnämnds befogenhet hade hela frågan

ånyo förfallit.

Riksdagen Vid påföljande års riksdag drogs lagförslaget om bevisning inför rätta

och därmed sammanhängande ämnen åter under riksdagens prövning i den

form, vari det av lagutskottet vid 1903 och 1907 års riksdagar blivit till

bifall förordat. I sitt yttrande över förslaget förklarade sig lagutskottet i fråga

om den fria bevisprövningen intaga samma principiella ståndpunkt som

tidigare års lagutskott. Utskottet fann även, att ett bifall till förslaget i

dera avseenden skulle medföra en icke oväsentlig förbättring av gällande

processregler, enär detsamma innehölle åtskilliga bestämmelser till fyllande

av luckor i lagstiftningen, i vilket hänseende särskilt framliöllos dess föreskrifter

om sakkunnige, om utgivandet av handlingar samt om rätt för domstol

att bestämma skadestånd efter skälig prövning, när part ej kan styrka

ett bestämt belopp. Det oaktat fann sig utskottet icke kunna förorda

förslaget till antagande. Såsom skäl härför anfördes dels beträffande den

ifrågasatta utvidgningen av häradsnämndens befogenhet, »att så länge domstolarnas

nuvarande organisation bibehölles oförändrad, kan det enligt

utskottets åsikt icke vara till gagn för den rättssökande allmänheten att man

giver nämnden en annan ställning än den för närvarande har», dels ock, i

fråga om förslaget i allmänhet, att utskottet funne det tveksamt, huruvida

detsamma i den avfattning, vari det framlagts, stode i överensstämmelse

med de lagar, som tillkommit under de senaste åren. På grund av anförda

skäl hemställde utskottet, att förslaget icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Emot utskottets hemställan reserverade sig sju av utskottets ledamöter,

vilka i huvudsak tillstyrkte bifall till förslaget.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första luft utskottets utlåtande Nr 4!>.

13

Reservanternas hemställan blev av andra kammaren utan votering godkänd.

Då första kammaren emellertid biföll utskottets yrkande med G8 röster mot

49, hade frågan även för denna gång förfallit.

Frågan vilade därefter till år 1915, då i motion hemställdes, att riksdagen

ville för sin del antaga de senast år 1908 för riksdagen framlagda författningsförslagen,

helst dock med uteslutande av den i 23 kap. 2 § rättegångsbalken

ifrågasatta ändringen, eller, om detta ej kunde bifallas, hos Kung!

Maj:t begära framläggande av förslag i ämnet. Under mellantiden hade 1911

års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t om inrättande av en processkommission

beviljat medel till bestridande av kostnaderna för en förberedande utredning

angående en rättegångsreform, varefter Kungl. Maj:t den 22 december

1911 förordnat viss person att verkställa sådan utredning.

I anledning av denna motion hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 27 maj 1915 (nr 199), det täcktes Kungl. Maj:t att — i ändamål

att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning kunde komma till stånd

i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisning

inför rätta — taga under övervägande, huruvida och i vad omfattning arbetet

på en reform av bevisningslagstiftningen lämpligen borde återupptagas

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill övervägandet kunde

föranleda.

Till motivering av sin hemställan anförde riksdagen följande.

Givetvis vore det av stor betydelse för rättsskipningen, att en lagstiftning

i förevarande ämne snart komme till stånd. Densamma torde för övrigt

vara väl ägnad att genomföras utan avvaktan på den stora rättegångsreform,

som förberedes, men vars förverkligande, enligt vad processkommissionens

ordförande uttalat, icke torde vara att emotse, förrän en ansenlig tidrymd

förflutit. Det ovan omförmälda lagförslaget innehåller nämligen viktiga bestämmelser,

som kunna förmodas i väsentliga delar bliva upptagna i en kommande

processlag men på samma gång anknyta sig till gällande rätt, i vilken

de äro avsedda att inpassas.

Det lagförslag, som motionären föreslagit riksdagen till antagande, har

undergått noggrann granskning från sakkunnigt håll samt upprepade gånger

godtagits av riksdagens båda kamrar. I likhet med vad 1908 års lagutskott

gjorde gällande synes det emellertid riksdagen tveksamt, huruvida förslaget

i sin nuvarande avfattning i alla sina detaljer står i överensstämmelse med

de lagar, som tillkommit under de senare åren. Det omfattande lagstiftningsarbete,

som ägt rum sedan lagförslaget utarbetades och sist var föremål

för en mera ingående granskning, kan möjligen vid en närmare undersökning

giva anledning till att jämkningar behöva företagas såväl i en eller

annan av bestämmelserna i förslaget som även i andra lagar och författningar,

som efter nämnda tid utfärdats. Eu närmare undersökning härav

synes riksdagen böra överlämnas åt Eders Kungl. Majds försorg och vågar

riksdagen härvid uttala den förhoppningen, att en dylik granskning måtte

kunna verkställas utan större tidsutdräkt.

Att riksdagen redan nu skulle för sin del antaga förslaget har förty synts

riksdagen mindre lämpligt.

Vid den tidigare behandlingen inom riksdagen har frågan om ändrade

bestämmelser angående bevisning inför rätta och därmed sammanhängande

ämnen av andra kammaren förknippats med en utvidgning av häradsnämndens

befogenhet, vilken utvidgning vid upprepade tillfällen av kammaren

Riksdagen

1915

s. 14 Kontrollera mot PDF

Processkora
wissionen
1926.

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

gjorts till villkor för antagandet av lagförslag i ämnet. Ett så nära samband

mellan dessa frågor, att de med nödvändighet böra sammtidigt finna

sin lösning, synes emellertid icke förefinnas. Lagfästandet av den fria bevisprövningens

princip kan nämligen icke i och för sig anses påkalla ändring

i domares och nämnds inbördes ställning. Redan nu gäller i praxis den

grundsats, som i 1 § i förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap.

rättegångsbalken fastslås, att rätten på grund av alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit, skall pröva vad i

målet bör hållas för sant. Förslaget har för övrigt bibehållit den gamla

legala bevisteorins av mången, åtminstone tillförne, värderade bestämmelse,

att »två vittnen vare om det, vari de sammanstämma, fullt bevis», men tilllagt,

vad med synnerligt fog även nu i praxis iakttages, att denna regel ej

gäller »där omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten av

deras (vittnenas) berättelse». Däremot är av goda skäl den oformliga och

på det stora hela taget betydelselösa bestämmelsen borttagen, att ett vittne

skall gälla som halvt bevis. Förslaget innehåller i övrigt bestämmelser,

som torde hava stor betydelse därigenom, att de fullständigare reglera de

särskilda bevismedlen och bilda en garanti mot att den fria bevisprövningen

leder till godtycke.

Med vad sålunda anförts vill riksdagen icke hava uttalat någon mening

i frågan om en eventuell utsträckning av lekmannaelementets inflytande

inom häradsrätterna. Riksdagen vill endast framhålla, att detta spörsmål

icke kräver sin lösning i samband med den fråga, som här närmast är föremål

för behandling. Det står för riksdagen fullt klart, att frågan huruvida

en utvidgning av nämndens befogenhet må under vissa förutsättningar äga

rum, enligt sakens natur bör lösas i samband med den reform av domstolsorganisationen,

som förberedes, och att avgörandet redan nu av denna fråga

skulle innebära ett olämpligt föregripande av processlagskommissionens

arbete.

Vid den av riksdagen förordade närmare granskningen skall måhända ock

visa sig att vissa andra önskemål i fråga om en reform av bevisningslagstiftningen

utöver dem, som tillgodosetts genom tidigare lagförslag, skulle

redan nu kunna lämpligen tillgodoses.

A andra sidan kan det tilläventyrs befinnas lämpligt att, såsom år 1905

även ifrågasattes, begränsa lagstiftningen till några särskilt viktiga spörsmål,

detta oavsett den mening man kan hysa om angelägenheten att sammanbinda

denna lagstiftning med en utvidgning av nämndens befogenhet. I sådant

hänseende vill riksdagen särskilt framhålla de bestämmelser, som i förslaget

till bevisningslag innehållas rörande parts skyldighet att tillhandahålla handling,

om bevisning genom sakkunnige samt om bestämmande av skadeståndsbelopp

vid saknad av fullständig utredning rörande skadans omfång. Behovet

av lagbestämmelsernas fullständigande och modernisering i samtliga dessa

punkter har för varje år med allt större styrka gjort sig gällande. Genom

en lagstiftning på basis av förslaget i dessa delar skulle vår bevisrätt i

mångt och mycket vinna i klarhet, fullständighet och stadga samt därutöver

i vissa punkter erhålla en tidsenlig utveckling, som endast på lagstiftningsvägen

står att ernå.

Den 30 december 1922 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens framställning

icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

Med skrivelse den 15 december 1926 överlämnade processkommissionen

betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, avfattat i tre delar,

innehållande den första inledning och domstolsförfattningen, den andra rättegången

i brottmål och den tredje rättegången i tvistemål. Andra delen inne
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

15

håller fyra kapitel om bevisningen, nämligen Allmänna regler om bevisningen.

Vittnen, Sakkunniga samt Besiktning och syn. I delen om rättegången i

tvistemål finnas ytterligare tre kapitel, nämligen Skriftliga bevis, Förhör med

part samt Bevisning till framtida säkerhet.

Börande innehållet av reformförslagen vill utskottet allenast i korthet anmärka

följande. Enligt samtliga förslag skall domaren i princip vid värderingen

av bevisningen vara obunden av legala regler. Förslagen upptaga därjämte

stadgande!! om särskilda bevismedel: erkännande, vittnen, sakkunniga, skriftliga

bevis, syn och förhör med part. I förslagen meddelas även bestämmelse

om uppskattning av skadestånd, då fullständig utredning angående skadans

storlek icke förebragts. Helt naturligt företer processkommissionens förslag

rörande bevisningen väsentliga skiljaktigheter från de tidigare förslagen.

Medan processkommissionens regler om bevisningen hänföra sig till ett fullständigt

omdanat processväsende, bygga de tidigare bevisförslagen på den

nu bestående rättegångsordningen. De viktigaste skiljaktigheterna torde

vara de, som avse vittnesbeviset och parternas hörande. I fråga om vittnesbeviset

är främst att märka, att de tidigare förslagen bibehålla vittnesjäven

med viss begränsning. Enligt processkommissionens förslag åter skola vittnesjäven

upphävas, och varje person, som kan lämna upplysning om sakförhållandet

i en rättegång, få höras som vittne. Därvid skall rätten emellertid,

om anledning förekommer, göra sig underrättad, huruvida någon omständighet

föreligger, som kan inverka på bedömandet av ett vittnes trovärdighet,

och taga vederbörlig hänsyn till detta förhållande vid sin prövning

av bevisets värde i rättegången. Så till vida komma de förhållanden, som

nu enligt lagen grunda vittnesjäv, även framdeles att utöva inflytande på

rättsskipningen. Yissa närmare anhöriga till part må icke mot sitt bestridande

avfordras vittnesmål. Vittne kan ock i vissa fall vägra att avgiva

utsaga, bland annat, då därigenom skulle yppas, att vittnet eller någon av

dess närmare anhöriga begått brottslig eller vanärande handling. Vissa personer

äro uteslutna från att höras på ed, t. ex. de som ej fyllt 15 år,

sinnessjuka och sinnesslöa. Vad angår förhör med part, innehöllo de

flesta tidigare förslagen bestämmelser om normerad ed, huvudsakligen såsom

värjemålsed men med möjlighet dock för rätten att i vissa undantagsfall

använda fyllnadsed. Fritt förhör under edsansvar skulle alltså icke äga

rum utan eden avse en viss bestämd omständighet, varav målets utgång berodde.

Avlade part ed, skulle hans sålunda bekräftade uppgift eller bestridande

i målet gälla. Brast part åt eden, skulle vederpartens uppgift eller

bestridande gälla. Processkommissionen föreslår fullständigt avskaffande av

partseden såväl i brottmål som i tvistemål. I tvistemålen men ej i brottmålen

skall part, endera eller båda, kunna höras under annan högtidlig försäkran

i stället för ed. Därvid skall parten icke föreläggas att avgiva en

normerad utsaga utan höras i ett fritt förhör. Detta bevismedel skall användas

allenast subsidiärt — när den i övrigt förda bevisningen befinnes

icke vara tillräcklig att bibringa rätten en bestämd övertygelse om något på.

Innehållet

av reformförslagen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Processreformens

vidare förberedande.

Utskottet.

16 Första lagutskottets utlåtande Nr 45.

prövningen inverkande sakförhållande. För falsk utsaga förutsattes straff,

ej under fängelse.

Över processkommissionens betänkande, såvitt angår betänkandets huvudgrunder,

har Kung! Maj:t den 23 september 1927 beslutat inhämta lagrådets

yttrande. Sedan föredragningen, vilken till större delen blivit verkställd,

avslutats, lärer lagrådets yttrande vara att emotse före den nuvarande tjänstgöringsperiodens

utgång den 31 nästkommande augusti.

Den 29 april 1927 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga

för att inom departementet verkställa de utredningar för rättegångsreformens

förberedande, som departementschefen till dem överlämnade. Enligt direktiv

av departementschefen ingår i utredningsuppgifterna att verkställa en beräkning

dels av nuvarande kostnader för rättsskipningen i vad dessa åvila

statsverket och kommunerna, dels oclc av de kostnader, som skulle uppkomma

vid genomförande av processkommissionens förslag till rättegångsreform. De

sakkunniga torde komma att avlämna betänkande under sommarens eller

höstens lopp innevarande år.

Såsom riksdagen vid upprepade tillfällen givit tillkänna, är en reform av

bevisningslagstiftningen av behovet påkallad. Bristerna i de nuvarande bestämmelserna

äro särskilt framträdande beträffande vittnesbeviset och möjligheten

för rätten att göra parts sanningsplikt effektiv. En kännbar olägenhet

är ock avsaknaden av närmare bestämmelser rörande sakkunniga och den

s. k. editionsplikten eller skyldigheten för part eller annan att utgiva handling,

som åberopas till bevis i ett mål. Överhuvudtaget är en fullständigare

reglering av bevismedlen än nu är fallet önskvärd. Huruvida emellertid

en tillfredsställande nydaning av bevisningslagstiftningen låter sig

genomföras utan samband med en allmän processreform, därom råda olika

meningar. Utskottet anser nu för sin del ej nödigt att taga ställning till

detta svårlösta och invecklade problem. På sätt framgår av vad ovan anförts,

har nämligen arbetet å en fullständig ombildning av rättegångsväsendet

fortskridit så långt, att lagrådets yttrande över processkommissionens betänkande

inom kort är att förvänta, och de sakkunniga för processreformens

ekonomiska förberedande torde också inom eu nära framtid avsluta sitt arbete.

Det torde vid sådant förhållande kunna antagas, att Kung!. Maj:t redan nästa

år lämnar riksdagen tillfälle att fatta beslut om sättet för reformarbetets

fullföljande, därvid helt visst kommer att stå i förgrunden frågan, huruvida

rättegångsreformen bör genomföras i ett sammanhang eller styckevis, och i

senare fallet, vilka delar av rättegångsväsendet äro av beskaffenhet att lämpa

sig för partiella reformer. Om de partiella reformernas väg anses böra beträdas,

lärer kunna tagas för givet, att en av de första frågor, som göras till

föremål för undersökning, blir bevisningen. Vid nu anförda förhållanden

finner utskottet sig icke kunna tillstyrka det i motionen gjorda yrkandet om

hemställan till Kungi. Maj:t att utan avvaktan å en allmän rättegångsreform

för riksdagen framlägga förslag till en ny bevisningslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

1Första lagutskottets utlåtande Kr 45.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 maj 1928.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Schlyter, Anderson i Hägelåkra,

John O. Karlsson*), Jonsson i Lycksele, Bissmark och Gustafsson i Benestad;

från andra kammaren: herrar af Ekenstam, TAndley, Leo*), Nilsson i Antnäs,

Johansson i Brånad, Sjögren, Olsson i Rimforsa och Olsson i Mellerud.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. land. 34 höft. (Nr 44—47.) 120328 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.