Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förlängt uppskov med ikraftträdandet av vissa bestämmelser i epidemilagen m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr Per Gustafsson m. fl. samt nr 282 i andra kammaren av herrar Strindlund och Svensson i Grönvik.

1928-03-02 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förlängt uppskov med ikraftträdandet av vissa bestämmelser i epidemilagen m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr Per Gustafsson m. fl. samt nr 282 i andra kammaren av herrar Strindlund och Svensson i Grönvik.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

iNr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1928 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förlängt uppskov

med ikraftträdandet av vissa bestämmelser i epidemilagen

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr Per

Gustafsson m. fl. samt nr 282 i andra kammaren av herrar Strindlund och

Svensson i Grönvik.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen måtte

besluta följande ändring av övergångsbestämmelserna till epidemilagen av

den 19 juni 1919.

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920, dock att med avseende på

epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, bestämmelserna i 18 § första och

fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förrän från och med den 1

januari 1938.

Den skyldighet, som enligt 3 § 1 och 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,

skall beträffande hälsovårdsnämnd på landet icke inträda, förrän från och

med den 1 januari 1938 i annat fall, än då tillgång till plats finnes å sådan

sjukvårdsinrättning, som i 3 § 1 mom. omförmäles.

Ledamöter och — — — — år 1919.»

samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad

utredning angående beräkningen av erforderligt antal vårdplatser vid epidemisjukhus

jämte plan för övertaliga vårdplatsers användning för andra ändamål

ävensom undersökning om lämpligheten av mildring i fråga om de

stränga bestämmelser i övrigt, som nu gälla rörande epidemivården.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av medicinalstyrelsen. Det yttrande, som med anledning

härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande; och

hänvisar utskottet till dess innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 9 håfl. (Nr 17.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

De före till- Epidemilagen den 19 juni 1919 grundar sig i huvudsak å det betänkande

wwtrsepide mec^ förslag till bland annat epidemistadga, som den 1 april 1915 avgavs

milaggillande av en för revision av hälsovårdsstadgan m. m. tillsatt kommitté.

bestämmelser Före tillkomsten av nämnda lag var ordnandet av epidemisjukvården

närmast en primärkommunernas angelägenhet. De grundläggande bestämmelserna

i ämnet funnos inrymda i 1874 års hälsovårdsstadga, enligt vilken

vederbörande kommuner borde, där sådant var nödigt och lämpligen kunde

ske, ombesörja inrättandet för dylik sjukvård av särskilda sjukhus eller

sjukrum. Förpliktelserna i detta avseende reglerades närmare genom förordningen

den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande och utbredning

av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare. Enligt denna förordning

ålåg det i stad eller stadsliknande samhälle, där särskild hälsovårdsnämnd

funnes, hälsovårdsnämnden att föranstalta, att personer, insjuknade

i någon av de i förordningen avsedda sjukdomar, ofördröjligen bleve

intagna till vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet,

såvida icke enskild vård i särskilt rum under betryggande former

beretts de sjuka. Beträffande åter lantkommuner fanns i detta avseende

endast föreskrivet, att kommunalnämnd vid sjukdomsfall av nu förevarande

slag, vore pliktig att, såvitt möjligt vore, bringa till verkställighet de åtgärder,

som till förebyggande av sjukdomens utbredning av läkare föreskreves.

På grundval av dessa bestämmelser hade stads- och lantkommuner upprättat

ett antal kommunala epidemisjukhus. Inom åtskilliga län hade

emellertid efter hand landstingen funnit anledning att helt eller delvis övertaga

epidemisjukvården inom vederbörande landstingsområden och i sådant

syfte uppfört eller från kommunerna inlöst för berörda ändamål avsedda

sjukhusbyggnader. Vid en av förenämnda kommitté år 1912 verkställd

undersökning hade antalet epidemisjukhus i riket befunnits uppgå till 23/,

av vilka 95 vore belägna i städer — därav 7 tillhöriga landsting och 88

städerna själva1 — samt 142 å landsbygden — därav 32 tillhöriga landsting,

98 kommuner och 12 bolag eller enskilda. Medan antalet sängplatser i

städerna motsvarade 2.5 platser på 1,000 invånare, utgjorde motsvarande tal

för landsbygden 0.4 9 platser på 1,000 invånare. Sammanlagda antalet sjukplatser

å landsting, städer och lantkommuner tillhöriga epidemisjukhus i

hela riket uppgick vid 1917 års ingång till cirka 6,000.

De ao motto- Genom 1919 års epidemilag infördes i fråga om åtgärder för epidemisjuknema

berörda v;m| väsentligen förändrade föreskrifter, bland annat genom att skyldigheten

s»^Twi9 att sörja för dylik vård överflyttades från primärkommunerna till landstingen.

Ars epidemi- j de delar, som beröras av nu föreliggande motioner, innehåller epidemilagen

i huvudsak följande bestämmelser:

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall

varje landstingsomi''åde utgöra ett epidemidistrikt samt stad, som icke del
1

Endast fem mindre städer saknade dåmera epidemisjukhus.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

3

tager i landsting, utgöra eget sådant distrikt. Konungen ägta’ emellertid

för särskilt fall medgiva, att stad, som deltager i landsting, må utgöra eget

epidemidistrikt. Stad, som på grund av sålunda lämnat medgivande utgör

eget epidemidistrikt, är befriad från bidrag till den av landstinget anordnade

allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar inom det landstingsområde

staden tillhör.

Enligt 18 § första stycket i lagen skall varje epidemidistrikt äga tillgång

till erforderligt antal platser å sjukhus, avsedda för personer, som äro behäftade

med någon av de i lagen avsedda sjukdomar. Sådana epidemisjukhus

skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda

med nödig utrustning, och skall vid dem anställas läkare samt den övriga

personal, som av behovet påkallas. Enligt fjärde stycket i samma paragraf

skall därjämte varje epidemidistrikt vara försett med erforderlig utrustning

för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan nödvändiggöras

av särskilda omständigheter.

Jämlikt 3 § 1 mom. i lagen skall, då någon av läkare förklarats behäftad

med viss i lagen avsedd sjukdom (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,

paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam

hjärnfeber eller rödsot), hälsovårdsnämnden tillse, att den sjuke ofördröjligen

erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning, såvida icke nödig

vård på enskild bekostnad beredes honom och de därvid mot smittas spridning

vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet att kunna av nämnden godkännas

eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke icke utan fara

för livet kan förflyttas. Enligt 2. mom. i samma paragraf äger hälsovårdsnämnden

enahanda skyldighet, då någon misstänkes vara behäftad med sådan

sjukdom och läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning vara av

behovet påkallat.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1920. I särskild övergångsbestämmelse

föreskrevs, att med avseende på epidemidistrikt, som innefattade

landsbygd, de ovan återgivna bestämmelserna i 18 § första och fjärde styckena

icke skulle äga tillämplighet förr än åtta år förflutit från det lagen trätt i

kraft eller med andra ord den 1 januari 1928, samt i anslutning härtill att

den skyldighet, som enligt ovan återgivna 1 och 2 mom. i 3 § ålåge hälsovårdsnämnd,

ej heller skulle, såvitt anginge sådan nämnd på landet, inträda

förrän åtta år förflutit från det lagen trätt i kraft i annat fall, än då tillgång

till plats funnes å sådan sjukvårdsinrättning, som i 1 mom. av 3 §

omförmäldes. Vid 1924 års riksdag beslöts förlängning av ovan återgivna

övergångstider för tillämpningen av vissa bestämmelser i epidemilagen å

ytterligare fem år eller således intill den 1 januari 1933. I

I samband med behandling vid fjolårets riksdag av fråga om viss ändring Fråga vid

av grunderna för erhållande av statsbidrag till uppförande, inrättande eller 1927 års r*foinlösen

av epidemisjukhus upptogs jämväl spörsmålet om användning av fånig användepidemisjukhus

i vissa fall till andra ändamål än de därmed egentligen mng av ePide

j misjukhus till

avsedda. J

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

andra sjukvårdsändamål

samt till arbet

shem m. m.

I skrivelse till Kungl. Ma.j:t den 10 maj 1926 hade medicinalstyrelsen

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga styrelsen att efter framställning

från vederbörande epidemi- och hälsovårdsnämnder medgiva ett utnyttjande

av epidemisjukhusen för annan sjukvård än den för dem ursprungligen

avsedda under följande villkor, nämligen

att framställning i sådant ärende innehåller noggranna uppgifter dels å

vilka sjukhus eller avdelningar av sjukhus, som önskas upplåtna för ändamålet,

dels angående den närmare arten av den avsedda sjukvården (konvalescenter

från lasarett, tuherkulösa, sinnessjuka etc.), dels ock angående de

åtgärder som anses erforderliga för förhindrande av smittöverföring från

epidemisjukhusens övriga avdelningar,

att vid framställningen fogas förbindelse att, då så erfordras, skyndsamt

låta utrymma de ifrågavarande sjukhusområdena,

att medicinalstyrelsen efter prövning av sålunda gjord framställning, i den

mån så anses kunna ske utan att epidemisjukvården därav blir lidande,

lämnar medgivande för viss tid med rätt för styrelsen att före utgången

av den bestämda tiden återkalla sålunda lämnat medgivande, då skäl härför

föreligga, samt

att medicinalstyrelsen tillser, att statsbidrag för driften av epidemisjukhus

icke utgår för sjukplatser, som upplåtits för här ifrågavarande sjukvård.

Rörande detta spörsmål anförde chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen

till fjolårets riksdag (femte huvudtiteln, punkt 62, sid. 250)

följande:

Av medicinalstyrelsens utredning i ämnet framgår, att beläggningen å

epidemisjukhusen under senare år tidvis varit ganska ringa. Anledningen

härtill är givetvis i främsta rummet att söka i den kraftiga minskning i de

epidemiska sjukdomarnas — frånsett skarlakansfeber^ — frekvens, som

inträtt under de sista åren. En bidragande orsak till att särskilt å vissa

sjukhus beläggningen varit obetydlig utgör emellertid även sjuktransportväsendets

utveckling under senare tid, en omständighet som möjliggjort

större koncentration av epidemisjukvården inom de särskilda epidemidistrikten.

Denna koncentration har medfört, att eu del mindre epidemisjukhus

kunnat hållas helt stängda, och har därigenom lett till besparing.

Under nu angivna förhållanden synes det mig vara ett beaktansvärt uppslag

att söka för andra sjukvårdsändamål utnyttja epidemisjukhusplatser å

de orter där och under de tider då sådana platser ej krävas för vård av epidemiska

fall. Dylika upplåtelser måste nämligen anses vara ägnade att medföra

ett bättre tillvaratagande av de förefintliga, med avsevärda ekonomiska uppoffringar

från det allmännas sida anordnade epidemisjukhusplatserna, och de

kunna även bidraga att i någon mån minska behovet av platser å andra sjukvårdsanstalter.

Klart är visserligen, att ett sådant utnyttjande kan ske endast

i viss begränsad omfattning. Med hänsyn till nödvändigheten att vid förefallande

behov tillräckligt hastigt kunna åter taga erforderligt antal sjukhusplatser

i bruk för deras egentliga ändamål kunna nämligen de tillfälliga

upplåtelserna endast komma att avse användning för sådana sjukdomsfall,

där en förflyttning av patienterna utan tidsutdräkt är möjlig. Vidare måste

det givetvis tillses, att fullt betryggande anordningar kunna vidtagas för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

att förhindra icke blott överförande av epidemisk smitta till patienter ä

sådana sjukhusavdelningar, som tillfälligtvis upplåtits för annan sjukvård,

utan även i förekommande fall smittöverföring från där inlagda patienter

t. ex. tuberkulösa till epidemiskt sjuka. I de fall, där nu angivna

och övriga erforderliga förutsättningar prövas vara för handen, synas mig

emellertid ifrågavarande tillfälliga upplåtelser av epidemisjukhusplatser böra

kunna komma till stånd.

På sätt medicinalstyrelsen framhållit, bör givetvis statsbidrag, som beviljats

för driften av epidemisjukhus, icke utgå för sådana platser under den

tid de äro belagda för andra sjukvårdsfall än i epidemilagen avsedda.

För den händelse riksdagen ej framställer erinran härutinnan, har jag på

grund av vad jag nu anfört för avsikt att tillstyrka, att Kungl. Maj:t

beträffande tillfällig användning av epidemisjukhus för andra ändamål lämnar

medicinalstyrelsen medgivande av i huvudsak den innebörd som avses i

styrelsens förut återgivna skrivelse den 10 maj 1926.

Vidare hade fråga om upplåtande av epidemisjukhus till arbetsliem uppkommit

med anledning av en framställning från Älvsborgs läns landstings

förvaltningsutskott om anordnande i det landstinget tillhöriga, dåmera stängda

epidemisjukhuset i Herrljunga av sådant arbetshem för kvinnor, som avsåges

i fattigvårdslagen.

Vad denna fråga anginge anförde departementschefen i ovannämnda statsverksproposition

(femte huvudtiteln, punkt 62, sid. 253), att det syntes honom

önskvärt, att, där så utan olägenhet kunde ske, epidemisjukhus finge

tagas i anspråk till ett annat allmännyttigt ändamål, exempelvis arbetshem.

Departementschefen hade för sin del ansett vara riktigt, att landstinget i

ett sådant fall icke skulle behöva helt eller delvis återbära statsbidraget.

Att de kostnader, landstinget nedlagt på epidemisjukhuset, numera blivit

överflödiga för sitt ursprungliga ändamål, berodde på ändrade förhållanden,

till vilka vid husets uppförande hänsyn icke kunde tagas. Sant vore visserligen,

att landstinget enligt gällande regler beträffande statsbidrag för anordnande

av arbetshem skulle vid byggnadens omändring till sådant hem äga i

statsbidrag uppbära endast hälften av kostnaderna för nödiga om- eller tillbyggnadsarbeten,

vilka kostnader avsevärt understege det uppburna statsbidraget.

Men å andra sidan skulle, om landstinget nödgades uppföra ny byggnad

för arbetshemmet och läte epidemisjukhusbyggnaden fortfarande stå oanvänd,

statsbidrag till nybyggnaden utgå med hälften av byggnadskostnaderna intill

ett belopp av 2,500 kronor för vårdplats. Departementschefen hade alltså

funnit det ur statsverkets synpunkt fördelaktigt, att byggnaden ifråga även

utan återbärande av statsbidraget finge komma till användning för det avsedda

nya ändamålet. I överensstämmelse härmed hade det synts departementschefen

även i vissa andra fall böra i viss utsträckning kunna ifrågakomma,

att epidemisjukhus, som funnes för framtiden obehövliga för epidemivården,

komme till användning för andra ändamål, utan att uppburet statsbidrag

på den grund behövde återbäras. Dylikt medgivande syntes böra

lämnas, när fråga vore om användning till sådan anstalt, för vars anordnande

statsbidrag eljest skulle utgå, såsom arbetshem, alkoholistanstalt,

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

tuberkulossjukvårdsanstalt och eventuellt anstalt för annat ändamål, för

vars främjande statsmakterna framdeles kunde komma att bevilja statsbidrag.

Därest den av departementschefen nu uttalade uppfattningen av riksdagen

lämnades utan erinran, hade det synts departementschefen lämpligt, att, där

så prövades skäligt, användning gjordes av den enligt gällande författning

till buds stående möjligheten för Kungl. Maj:t att dispensera från återbärande

av statsbidrag, då epidemisjukhus toges i bruk för annat ändamål än

det ursprungligen avsedda. Sådan dispens syntes i enlighet med vad som

anförts böra ifrågakomma, då epidemisjukhus, som funnes ej vidare vara

behövligt för sitt ändamål, användes för anstalt, för vars uppförande eller

inrättande statsbidrag eljest skulle utgå. Givetvis borde sådant medgivande

lämnas endast efter noggrann prövning såväl av frågan om sjukhusplatsernas

behövlighet för epidemivården som av behovet av anstaltsplatser för det ifrågasatta

nya ändamålet. Naturligtvis borde därvid också tillses, att möjligheten

till omändring av epidemisjukhus för annat ändamål utan återbärande

av statsbidrag ej Unge utnyttjas i syfte att kringgå gällande bestämmelser

beträffande statsbidrag för olika förekommande anstaltsändamål.

I sitt utlåtande nr 5 angående regleringen av utgifterna under riksstatens

femte huvudtitel anförde statsutskottet i denna fråga följande:

Utskottet vill för sin del hava uttalat, att, även om vissa betänkligheter

kunna riktas mot en upplåtelse av sjukhusen i fråga för de ändamål, departementschefen

angivit, utskottet likväl icke kunnat undgå att finna förslagen

såväl ur ekonomisk som praktisk synpunkt så beaktansvärda, att utskottet

ansett sig icke höra framställa någon erinran mot desamma. Utskottet

förbiser ej härvid, att genom dylik upplåtelse svårigheter i vissa fall

kunna uppstå att vid inträffande epidemier kunna med önskvärd skyndsamhet

åter taga sjukhusen i anspråk för sitt egentliga ändamål. På sätt departementschefen

framhållit, måste givetvis noga övervakas, att fullt betryggande

anordningar vidtagas för att förhindra icke blott överförande av epidemisk

smitta till patienter å sådana sjukhusavdelningar, som tillfälligtvis

upplåtits för annan sjukvård eller dylikt ändamål, utan även i förekommande

fall smittöverföring från där inlagda patienter till epidemiskt sjuka.

Enligt utskottets mening torde eu användning av sjukhusen, på sätt nu

ifrågasatts, synnerligen väl lämpa sig ifråga om konvalescenter. — Givetvis

bör noga tillses, att statsbidrag, som beviljas för driften av epidemisjukhus,

icke utgår för sådana platser under den tid, de äro belagda för andra sjukvårdsfall

än i epidemilagen avsedda, liksom ock att möjligheten till omändring

av epidemisjukhus för annat ändamål utan återbärande av statsbidrag

ej må utnyttjas i syfte att kringgå gällande bestämmelser beträffande

statsbidrag för olika förekommande anstaltsändamål.

Utskottets uttalande godkändes av riksdagen.

Motionärerna hava åberopat eu i Social-Medicinsk Tidskrift för november

1927 intagen uppsats, vari — under hänvisning till att man i Norge i en

del städer ansett sig kunna häva isoleringstvånget vid scharlakansfeber —

framställts vissa anmärkningar mot gällande bestämmelser om epidemisjukvården

i Sverige. I anslutning härtill hava motionärerna hävdat den upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fattningen, att den är 1919 på detta område genomförda organisationen bör

upptagas till förnyat övervägande och att utredning härvid bör verkställas

angående behovet av vårdplatser å epidemisjukhus samt att i avbidan på

denna utredning den i övergångsbestämmelserna till epidemilagen medgivna

anståndstiden med epidemisjukvårdens fullständiga ordnande bör utsträckas

till den 1 januari 1938.

Det kan icke förnekas, att antalet förefintliga platser å epidemisjukhusen

i vårt land beräknats för eu beläggning, som vida överstiger den, som nu

förekommer. Såsom medicinalstyrelsen framhållit, torde det emellertid vara

vanskligt att av den nuvarande osedvanligt ringa sjukligheten i de sjukdomar,

som tarva vård å epidemisjukhus, draga någon slutsats beträffande

sjukhusens beläggning under de kommande åren. Medicinalstyrelsen hyser

den uppfattningen, att en ökning tvärtom är att befara. Det torde ej heller

enligt utskottets mening för närvarande vara möjligt att med säkerhet bedöma,

i vad mån den nedgång, som under de senaste åren ägt rum i fråga

om epidemiska sjukdomsfall, är av tillfällig natur, och bärande skäl synas

därför icke nu kunna anföras för att vidtaga en allmän revision av gällande

lagstiftning. De erfarenheter, som på hithörande område gjorts i vårt grannland

Norge i fråga om scharlakansfeberns karaktär och värdet av isolering

vid denna sjukdom, åligger det givetvis medicinalstyrelsen, som utövar högsta

uppsikten över den allmänna hälso- och sjukvården, att med uppmärksamhet

följa.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, lämnades vid fjolårets

riksdag sådant medgivande, att epidemisjukhus eller delar av dem kunna

för viss tid och under vissa villkor användas för vård av konvalescenter

från lasarett, tuberkulösa, sinnessjuka m. fl. ävensom för andra allmännyttiga

ändamål, såsom t. ex. arbetshem. Erinras må vidare, att från sakkunnigt

håll uttalats, att å epidemisjukhusen lämligen kan beredas vård åt

de med strypsjuka, lunginflammation och öroninflammation komplicerade

mässlingsfallen samt åt de med lunginflammation komplicerade kikhostfallen.

Vad angår motionärernas förslag om ytterligare uppskov med ikraftträdandet

av vissa bestämmelser i epidemilagen vill utskottet meddela, att enligt

uppgift, som kommit utskottet tillhanda, flertalet epidemidistrikt i riket

numera fullständigt ordnat epidemivården i enlighet med bestämmelserna

i 1919 års lag, under det att allenast ett distrikt, nämligen Kronobergs

läns landstingsområde, ännu icke vidtagit någon åtgärd härför. Av bemälda

uppgift framgår också, att inom ett icke ringa antal län driften temporärt

nedlagts vid ett flertal mindre sjukhus, att en del sjukhus lagts i reserv

och att försäljning beslutats ifråga om ett mindre antal dylika. I detta

sammanhang torde böra framhållas, att den av epidemistadgekommittén på

sin tid gjorda beräkningen angående erforderligt antal vårdplatser å epidemisjukhus

icke är bindande vid bedömandet av vårdnadsbehovet, ävensom att

de på senare åren förbättrade transportmöjligheterna givetvis underlätta

ordnandet av föreliggande spörsmål. Såsom medicinalstyrelsen erinrat hava

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

de distrikt, som ännu icke fullständigt ordnat sin epidemisjukvård, fördelen

att kunna hämta erfarenhet från de distrikt, som löst förevarande sjukvårdsfråga.

Utskottet har med hänsyn till här anförda förhållanden icke blivit

övertygat om behovet av den föreslagna lagändringen i syfte att bereda det

uppskov, som motionärerna ifrågasatt.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, greve Spens, Frändin, Sundberg*, Berglund

och Petrén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg*, Hage, Ödström, Johanson i

Hallagården, Holmström i Stockholm*, Ros* och Johansson i Sollefteå.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Johanson i Hallagården, som ansett att utskottet med anledning av

motionerna nr 211 i första kammaren av herr Per Gustavsson m. fl. samt

nr 282 i andra kammaren av herrar Strindlund och Svensson i Grönvik

bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om undersökning angående mildring i fråga om de stränga bestämmelser,

som tillämpats rörande epidemivården, samt vidtaga de åtgärder, som en

sådan undersökning kan föranleda.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

Bilaga.

Kunyl. Medicinalstyrelsen.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Enligt ämbetsskrivelse från socialdepartementet den 3 innevarande februari

har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att senast den 20 denna månad

till Eder överlämna yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande

motioner, nr 211 i första kammaren och nr 282 i andra kammaren, angående

förlängt uppskov med ikraftträdandet av vissa bestämmelser i epidemilagen

m. m.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Epidemisjukhusens uppgift är dels att genom isolering av personer, som

angripits av smittsam sjukdom, söka förhindra sjukdomens vidare spridning,

dels ock att bereda de sjuka en god vård.

För att hindra utbredning av smittsamma sjukdomar äro epidemisjukhusen

icke ensamt tillräckliga, men de äro ett utomordentligt gott hjälpmedel.

Dessutom kräves det likväl av epidemiläkaren att vid inträffade

sjukdomsfall nedlägga ett energiskt arbete på utrönandet av smittvägarna i

varje särskilt fall. Då så sker, blir resultatet i regel gott, om goda isoleringsmöjligheter

finnas.

Det är emellertid icke lätt att med bestämdhet angiva, i vad mån epidemisjukhusen

kunna fylla sin uppgift att genom isolering hindra de smittsamma

sjukdomarnas spridning. Det förhåller sig nämligen så, att isoleringens

betydelse är mycket olika vid de olika sjukdomarna, beroende på dessas

olika spridningssätt.

Vid difteri, vars sjukdomsalstrande bakterie vi känna och lätt kunna

påvisa, spelar isoleringen av de sjuka och av dem, som utan att ännu hava

insjuknat, likväl förvärvat smittan, en mycket stor roll. Var och en, som

arbetat på detta område, har erfarenhet av icke blott huru väl man mången

gång kan lyckas att på ett tidigt stadium stäcka en hotande epidemi, utan

även huru man en annan gång misslyckas på grund av att man icke kunnat

snabbt nog utforska smittans ursprung och redan skedda utbredning. Svårigheterna

äro störst i större städer och under tider, då sjukdomen vunnit

mycket stor utbredning, innan epidemiläkaren blivit i tillfälle ingripa.

Vad som sålunda sagts om difteri gäller i stort sett även den epidemiska

hjärnhinneinflammationen, låt vara att påvisandet av smittämnet därvid är

något omständligare än vid difteri.

Vid nervfeber och paratyfus, vilka sjukdomar ofta framkallas av infekterat

vatten, mjölk eller andra livsmedel, har de sjukas isolering å epidemisjukhusen

stor betydelse för förhindrandet av sekundära fall, vilka eljest

vid ett epidemiskt utbrott av dessa sjukdomar lätt medföra förlängning och

ytterligare utbredning av epidemien, något som är väl känt för dem, som

haft att sköta dylika epidemier på en tid, då epidemisjukhus icke funnos tillgängliga.

Vid scharlakansfeber kan isolering icke sägas hava lika god effekt som

vid de ovannämnda sjukdomarna, emedan man ännu icke, åtminstone med

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 9 höft. iNr 17.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

säkerhet, kan påvisa smittämnet. Att isoleringen av de sjuka likväl är ett

gott hjälpmedel vid sjukdomens bekämpande, är ovedersägligt. Alldeles särskilt

är detta förhållandet, när de första sjukdomsfallen uppträda på en ort,

under förutsättning, att samtidigt all möda nedlägges på en utredning om

smittvägarna. Det är ju vidare uppenbart, att de å sjukhus isolerade fallen

icke bidraga till smittans spridning, som händelsen däremot skulle bliva,

om de sjuka vårdades i sina hem. De sjukas kvarblivande i hemmen skulle

dessutom medföra långvariga inskränkningar i mjölkhanteringen, där sådan

förekomme, samt långvarig avstängning från skolorna av skolpliktiga barn,

andra olägenheter att förtiga.

För förhindrande av sjukdomens vidare spridning vid barnförlamning har

isolering av de sjuka icke heller fullt samma betydelse som vid difteri och

nervfeber. Det är nämligen betecknande för barnförlamningen, att antalet

sjukdomsfall är påfallande ringa i jämförelse med antalet smittade personer,

av vilka de flesta antingen icke alls insjukna eller ock förete endast lättare

och mera ohestämbara symptom, liknande dem som uppträda vid influensa.

Isoleringen av de sjuka medför dock, att dessa icke kunna giva anledning

till nya sjukdomsfall eller nya bacillbärare.

Beträffande de sjukdomar, vilka icke äro inhemska i vårt land, såsom

pest, kolera, fläckfeber och smittkoppor, kan isoleringen av de sjuka på våra

epidemisjukhus anses som oeftergivlig.

Att i hemmen isolera personer, som insjuknat i någon av ovan nyssnämnda

sjukdomar, är endast i ett mycket ringa antal fall möjligt att genomföra.

Var och en som, innan tillgång på epidemisjukhus fanns i riket, prövat på

att genomföra sådan isolering i hemmen, vet. att den i störa flertalet fall

bleve illusorisk, om den skulle utföras i stort.

Epidemisjukhusens andra, egentliga uppgift: att lämna de sjuka vård, är

av allra största betydelse. För att kunna fylla denna uppgift måste sjukhusen

emellertid vara ändamålsenligt uppförda och i övrigt välordnade.

Vid nervfeber, rödsot, barnförlamning, epidemisk hjärnfeber och sömnsjuka

är behovet av god sjukhusvård icke omstridd. De hem, där dessa

sjukdomar skulle kunna rätt vårdas, äro ett fåtal, jämfört med den stora

mängden hem, där dylik vård icke kan lämnas.

Mången anser måhända, att de lättare fallen av scharlakansfeber och difteri

mycket väl skulle kunna i stor utsträckning tillfredsställande vårdas i

hemmen, men sjukhusvården är dock att föredraga, tv ofta inträffa vid dessa

sjukdomar oförmodat komplikationer, som kräva snabb läkarbehandling. Om

den nuvarande lindriga form av scharlakansfeber såsom mycket möjligt

är__giver plats för en elakartad scharlakansfeber, kommer helt visst vården

å epidemisjukhusen av denna sjukdom att bättre uppskattas. De komplikationer,

som åtfölja scharlakansfeber — såsom körtelsvullnader, öronlidanden,

njurlidande och ledgångsrheumatism — kunna i regel icke med fördel behandlas

i hemmen. Läkning är på ett väl ordnat epidemisjukhus långt

säkra re

Att difterien kräver sjukhusvård, därom borde intet tvivel råda, även om

sjukdomsfallet icke åtföljes av den ej så ovanliga komplikationen strypsjuka,

som fordrar snabbt ingripande. En betryggande serumbehandling kan icke

anordnas i hemmen. Ympning mot difteri har icke nått den betydelse, att

den ännu kan inverka på behovet av sjukhusvård åt difterisjuka.

Medicinalstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om, att överläkaren vid

Malmö epidemisjukhus Ebbe Petrén i sin bok »Våra vanligaste epidemiska

sjukdomar» framhåller (sid. 41) såsom viktiga önskemål, att gratisvard å

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

epidemisjukhusen borde beredas åt de med strypsjuka, lunginflammation nedi

öronlidanden komplicerade mässlingsfallen ävensom (sid. 92) åt de med lunginflammation

komplicerade kikhostfallen samt åt okomplicerade fall av samma

sjukdom, där värden i hemmet är omöjlig eller olämplig. Medicinalstyrelsen

anser dessa önskemål synnerligen beaktansvärda, men har likväl icke

ansett sig böra vidtaga någon åtgärd i anledning av förslaget, enär 25 § i

epidemilagen lämnar länsstyrelserna bemyndigande att, då mässling- eller

kikhostepidemi vunnit större utbredning på en ort, förordna att epidemilagen

i de delar, som prövas nödigt, skall vinna tillämpning beträffande de

båda nämnda — eller andra — sjukdomar.

I de föreliggande motionerna beröres frågan om smittrisken ä epidemisjukhus,

vilket föranleder medicinalstyrelsen att framhålla, att denna risk

är mindre ju mera välordnade epidemisjukhusen äro. I övrigt vill medicinalstyrelsen

i denna fråga hänvisa till den utförliga och sakrika utredning,

som återfinnes å sid. 14(i—160 i Petréns ovannämnda bok.

Motionärerna erinra vidare om, att i stället för utökning av förut befintliga

små enkla epidemisjukstugor här och var i bygderna, dessa nedlagts

och stora anstalter inrättats, vilket föranlett avsevärda kostnader. I anledning

härav vill medicinalstyrelsen anföra följande. På grund av den särskilt

ä rikets landsbygd svårt försummade epidemisjukvården beslöto ett

antal landsting, ännu innan någon epidemilag på allvar ifrågasatts, att

själva ordna denna sjukvård. Dessa landsting voro Västmanlands, Blekinge,

Upplands, Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs och Gävleborgs läns. I

Malmöhus län upptogs frågan i stor utsträckning av landskommunerna

själva. Av nu nämnda landsting eller med deras medverkan byggdes ett

rätt stort antal epidemisjukhus av mera ordinär storlek. Under de senare

åren har tendensen alltmera varit att bygga ett mindre antal större och

mera välordnade epidemisjukhus med — där sä kunnat lämpligen ske —

gemensam ekonomi med andra sjukvårdsinrättningar. Anledningen härtill

har i första rummet varit den, att samfärdseln i och med automobilens

införande och landsvägarnas förbättring i hög grad underlättats, så att

transporten av de sjuka till sjukhusen kunnat ordnas på ett helt annat sätt

än förut. En annan orsak har varit att genom en sådan anordning antalet

nödvändiga sängplatser kunnat nedbringas, ökade isoleringsmöjligheter erhållits

och bättre sjukvård kunnat beredas, vartill kommer, att de årliga

driftkostnaderna kunnat något minskas. Det lider enligt medicinalstyrelsens

uppfattning intet tvivel angående lämpligheten av denna omläggning.

Motionärerna framhålla, att beläggningen av epidemisjukhusen varit ringa

och lämna exempel härpå. Medicinalstyrelsen kan nämna, att å flera sjukhus

beläggningen även de sista åren varit relativt stor och att å en del

epidemisjukhus tidvis till och med förekommit avsevärd överbeläggning.

Det är emellertid alldeles riktigt, att beläggningen å epidemisjukhusen nu

under flera år i stort sett varit påfallande ringa. Anledningen härtill är

mycket lätt att påvisa och en blick på den sjukdomsstatistik, som i här

vidfogade bilaga meddelas, lämnar genast förklaringen. Det framgår av

densamma, att sjukligheten i de sjukdomar, som i den största utsträckning

pläga belägga våra epidemisjukhus, under de senare åren, särskilt under

åren 1924—1927 varit alldeles enastående ringa. Difterifrekvensen har varit

påfallande obetydlig alltsedan 1922. Scharlakansfebern har nedgått kraftigt

åren 1926 och 1927 och nervfebern har även visat låga siffror de senare

åren. Om man jämför siffrorna för de nämnda sjukdomarna före och efter

1922, skall man finna, vilken högst betydande skillnad som föreligger. En

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

så ringa sjuklighet, som rått under dessa senare år, har icke förekommit

under den tid, för vilken vi hava pålitlig statistik att tillgå, nämligen för

tiden från och med 1891. Även de övriga smittsamma sjukdomarna, som

innefattas i epidemilagen men icke anförts i den här framlagda statistiken,

hava blott förekommit mera sparsamt under de senaste åren. Förklaringen

till epidemisjukhusens för närvarande ringa beläggning ligger alltså i den

enastående och glädjande nog ringa sjukligheten. Det är emellertid tyvärr

icke någon förhoppning om, att sjukdomsfrekvensen framgent skulle förbliva

så låg, utan man måste vara beredd på ändring till det sämre. Styrelsen

grundar denna sin uppfattning på kännedomen om de kurvor, som återge

sjukdomsfallens antal under den gångna tiden. Karakteristiskt för dessa

kurvor är, att de med aldrig svikande säkerhet visa regelbundet återkommande

stigningar och däremellan sänkningar. Ibland äro dessa stigningar

mera måttliga, ibland däremot mycket stora. Mellanrummen mellan kurvornas

toppar kan även växla. För närvarande befinna vi oss i en mycket

djup och därtill ovanligt bred dalsänka, men stigningen uteblir helt säkert

icke heller denna gång. Man får en vink härom, om man tar del av siffrorna

för difteri. År 1926 synes denna sjukdom hava nått botten med

3,489 sjukdomsfall; år 1927 märkes en stegring till 3,816 fall, vilket motsvarar

1925 års siffra. Det är därför enligt medicinalstyrelsens mening alldeles

för tidigt att redan nu draga slutsatser beträffande epidemisjukhusens

blivande beläggning.

På grund av den ringa belastningen av epidemisjukhusen samt önskvärdheten

av att en del av dessa sjukhus undandroges epidemisjukvården för

att användas för andra ändamål träffades år 1927 med riksdagens medgivande

sådana anordningar, att epidemisjukhus eller delar av dem skulle

med medicinalstyrelsens medgivande kunna för viss tid och under vissa

villkor användas för annat sjukvårdsändamål än det för dem egentligen

avsedda. Riksdagen har icke heller haft något att erinra mot, att Kungl.

Maj:t skulle kunna, där så prövades skäligt, dispensera från återbärande av

statsbidrag, då epidemisjukhus, som finnes ej vara behövligt för sitt ändamål,

användes till anstalt, för vars uppförande eller inrättande statsbidrag

eljest skulle utgå. Ytterligare bestämmelser i liknande riktning torde tillsvidare

icke vara erforderliga.

Beträffande motionärernas förslag, att de nuvarande övergångsbestämmelsernas

i epidemilagen giltighetstid borde förlängas på ytterligare fem år

eller till den 1 januari 1938, vill medicinalstyrelsen erinra om, att det

endast är ett fåtal län, som icke hava vidtagit åtgärder för epidemisjukvårdens

ordnande samt att dessa senare län hava den stora förmånen att

kunna på ett lämpligt sätt redan från början ordna denna sjukvård med

stöd av den erfarenhet, som i frågan är att hämta från de län, som redan

genomfört sjukvården i fråga. Medicinalstyrelsen vill tillägga, att den av

epidemistadgekommittén gjorda beräkningen angående erforderligt antal

vårdplatser å epidemisjukhus icke är bestämmande i frågan.

På grund av vad styrelsen sålunda anfört, anser sig styrelsen icke böra

tillstyrka ytterligare förlängning av giltighetstiden för de nuvarande övergångsbestämmelserna

i epidemilagen.

Vad angår motioniirernas hemställan om förnyad utredning av vissa epidemisjukvården

berörande frågor får medicinalstyrelsen likaledes avstyrka

bifall till densamma. Det förhåller sig nämligen så, att epidemiologien

ännu innehåller många gåtor. På lösandet av dessa arbetas det för närvarande

ivrigt i alla civiliserade länder och så småningom torde nya upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

13

lysningar framkomma, vilka kunna bliva till ledning för det praktiska handlandet.

Tillsvidare äro emellertid isolering av och god vård åt de sjuka

två viktiga hörnstenar i epidemisjukvården, vilka icke böra rubbas.

B. BUHRE.

I-TSKI). BISSMAHK

C. B. von Mentzer.

Stockholm den 17 februari 1928.

Antal i Sverige under tiden 1891—1927 anmälda sjukdomsfall av nedanstående

sjukdomar.

År

Nervfeber

och

paratyfus

Seharlakans-

feber

Difteri

År

Nervfeber

och

paratyfus

Sckarlakans-

feber

Difteri

1891 ......

4,508

9,546

5,265

1910.........

1,962

10,896

12,107

1892 ......

f 4,650

10,044

6,162

1911.........

1,850

12,566

12,642

1893 ......

4,146

12,921

9,735

1912........

1,209

9,250

10,466

1894 ......

3,889

10,162

9,225

1913.........

1,538

10,144

12,062

1895 ......

3,455

7,190

8,055

1914 ........

1,924

10,253

11,869

1898 ......

3,354

7,515

7,581

1915.........

1,298

13,269

11,654

1897 ......

2,766

6,416

8,509

1916.........

1,467

10,495

12,541

1898 .....

2,356

5,793

11,010

1917.........

1,815

9,414

14,628

1899 ......

2,694

9,023

20,230

1918.........

2,971

7,871

27,676

1900 ......

2,224

9,713

20,810

1919.........

3,799

9,258

40,913

1901 ......

3,539

11,078

21,541

1920.........

1,250

9,791

26,504

1902 ......

1,529

9,500

15,015

1921.........

1,086

9,289

15,073

1903 ......

1,000

7,121

13,898

1922.........

911

10,710

6,548

1904 ......

1,699

8,242

15,258

1923.........

795

10,916

4,808

1905 ......

2,321

11,658

19,192

1924.........

1,402

11,022

3,929

1906 ......

1,780

8,177

15,426

1925.........

1,467

10,600

3,822

1907 ......

1,735

4,745

11,428

1926.......

832

8 546

3 489

1908 ......

1,880

5,745

8,798

1927.........

463

5,375

3,816

1909 ......

1,142

8,532

10,685

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 2 avd. 9 höft. (Sr 17.) 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.