Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning och förslag i fråga om stadgande, att landstingsområde skall vara fattigvårdsområde.

1928-03-13 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:22, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning och förslag i fråga om stadgande, att landstingsområde skall vara fattigvårdsområde.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1928 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning och förslag

i fråga om stadgande, att landstingsområde skall vara

fattigvårdsområde.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

366, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava fru Ekberg och fru

Thuring yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om utredning angående landstingsområdenas utgörande av fattigvårdssamhälle

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen föranleder.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande yrkande, får

utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Det yttrande, som i anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga

vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.

I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades,

att varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunalförvaltning,

för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar

med andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja

och bekosta fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men

i stort sett var den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om

fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskommittén rörande nu förevarande

spörsmål följande.

Att den nuvarande anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen

skall vara behäftad med vissa olägenheter är klart, eftersom kommunerna

hava att uppvisa väsentliga olikheter i avseende å areal, folkmängd

och ekonomisk bärkraft. Detta förhållande framträder ej blott i åtskillnaden

mellan de stora städerna och landsbygdskommunerna utan även inom

de senare inbördes. Sålunda finnas över 100 landskommuner, vilkas areal

ej uppgår till 10 kvadratkilometer, under det att 27 landskommuner hava

en areal av minst 2,000 kvadratkilometer; och folkmängden växlade, enligt

1910 års folkmängdssiffror, mellan 122 (Bonde i Malmöhus län) och 22,336

(Skellefteå landskommun i Västerbottens län) personer. Ej mindre än 1,052

landskommuner hade år 1910 mindre än 1,000 invånare; av dessa hade 386

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 12 höft. (Nr 22.)

Historik.

1871 års

fåttigvårdsförordning.

Fattigvårdslag

stiftning skommitténs

betänkande

1915.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

mindre än 500 invånare; under 200 invånare hade 21 kommuner. Särskilt

stort är antalet kommuner med litet invånarantal i Gotlands, Älvsborgs och

Skaraborgs län; av Gotlands 92 kommuner hade under nämnda år blott 5

över 1,000 invånare. Men även i åtskilliga andra län linnes ett ej ringa

antal kommuner med liten folkmängd. I regel äro dessa kommuner även

till arealen obetydliga.

Vad beträffar den ekonomiska bärkraften, är att anteckna, att år 1907 ett

antal av 14 landskommuner räknade mindre än 1,000 fyrkar (i Gällby kommun

av Älvsborgs län uppgick antalet fyrkar till 536), under det att uti

ett 60-tal landskommuner antalet fyrkar översteg 100,000.

Ett till folkmängd och areal litet fattigvårdssamhälle erbjuder utan tvivel

vissa fördelar. Fattigvårdsmyndigheten har där på förband noggrann kännedom

om nästan alla samhällets invånare och kan därför utan tidsutdräkt

och besvärliga undersökningar bedöma om hjälp behöves och i vilken form

den bör lämnas.

Däremot saknar man i de små samhällena ofta möjlighet att lämna

den särskilda vård, som kräves. I många fall är nämligen anstaltsvården

den enda lämpliga formen för understödet, men för dessa små kommuner

skulle det medföra en alltför betungande utgift att bygga och underhålla

lämpliga anstalter, för vilka de tidtals hava ringa eller ingen användning.

Vidare kan det hända, att kostnaden för fattigvården i en liten kommun

på grund av ett eller annat förhållande kan komma att bliva så stor, att

bördan för de skattebetalande medlemmarna av kommunen blir rent av olidlig.

Följden härav blir åter, att man söker att till det minsta möjliga nedpressa

utgifterna för fattigvården och därmed också minska underhåll och

vägra understöd i fall, då man annars ej skulle gjort det.

Vad här sagts om de små kommunerna som fattigvårdssamhällen gäller

ett stort antal av de svenska fattigvårdssamhällena, om också icke i samma

grad. De anmärkta olägenheterna hava också föranlett, att från skilda håll

framställts yrkanden om ändringar i de nuvarande förhållandena.

Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en

statsuppgift. 1839 års fattigvårdskommitté säger härom: »Fattigvården är

ett statens åliggande, såsom oundviklig för statens bestånd och dess bestämmelse

att lämna möjlighet för varje samhällsmedlems existens». Det kunde

då tilläventyrs även anses riktigare att lägga fattigvårdens handhavande på

staten. Ett stort antal av de fattigvårdsstyrelser, vilka begagnat sig av det

utav kommittén givna tillfället att framlägga anmärkningar och önskemål

beträffande fattigvårdens organisation, hava, såsom framgår av den gjorda

sammanställningen av dessa yttranden (del III sid. 74), uttalat sig för en

sådan ordning, att staten övertager fattigvården. Otvivelaktigt skulle därav

följa vissa praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en

fullständig utjämning av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att

bidraga till fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för

hans skattskyldighet till staten. Och härmed skulle man på samma gång

slippa ifrån det med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna

om skyldighet att betala utgiven fattigvård.

Emellertid skulle det utan tvivel vara ett missgrepp, om man av dessa

principiella eller praktiska skäl läte staten övertaga och genom sina organ

handhava fattigvården. Det är icke så i den moderna staten, att denna

själv direkt ombesörjer alla statsfunktioner. I stor omfattning har staten

överlämnat åt medborgarna själva eller sammanslutningar av medborgare

att ombesörja dylika funktioner. Man har funnit, att härigenom framkallas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

3

till intresserad verksamhet för statsändamålet krafter, vilka eljest icke vore

på att påräkna och vilka till arbetet föra en anpassning och energi, som

statens egna organ mången gång sakna. Ett av de områden, på vilka detta

alldeles särskilt ansetts varu fallet, är fattigvårdens. Därför har ock fattigvården

allmänt i större eller mindre omfattning undandraga statsorganens

direkta verksamhet och överlämnats åt kommunala eller andra lokala institutioner

eller sammanslutningar. Statens verksamhet inskränkes till att

vara förnämligast stödjande och kontrollerande, ej direkt fattigvårdsgivande.

En verksamhet sådan som fattigvården kan endast till en viss grad med

fördel centraliseras. Arbetet inom fattigvården måste, för att kunna med

framgång bedrivas, så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt.

Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel vara skadligt och verka

förslappande att lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka

skulle sakna tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett mera

ingående, personligt utövande av sin uppgift. Visserligen klagas mycket

och med skäl över det sätt, varpå fattigvården för närvarande mångenstädes

handhaves. Men utan tvivel skulle tillståndet dock varit vida sämre, om

fattigvården varit en statsangelägenhet, som besörjts genom statsanställda

tjänstemän. Det synes kommittén uppenbart, att den offentliga fattigvården

för att kunna fylla sin uppgift måste utföras genom myndigheter och personer,

som med de fattiga stå i en närmare beröring än som kan åstadkommas

genom statens egna organ.

Härtill kommer, att fattigvården, om den skulle handhavas av staten,

skulle bliva betydligt dyrare än den nu är. Huru en statlig organisation

på detta område skulle te sig, är ej lätt att säga. Något utformat förslag

till en sådan har icke varit framlagt. Tvivelsutan skulle det emellertid

krävas en både invecklad och dyrbar organisation med en stor stab av

tjänstemän. Men en ännu större ökning i fattigvårdskostnaderna utan motsvarande

förbättring i fattigvården skulle utan tvivel bliva följden av det

mera schablonmässiga sätt för prövningen av fattigvårdsbehovet och utdelning

av fattigvård, som oundvikligen komme att vidlåda fattigvårdens handhavande

genom avlönade statstjänstemän.

Ingenstädes har man, kommittén veterligt, slagit in på denna väg. Och

kommittén har ej heller funnit tillrådligt att föreslå något dylikt. De fördelar

i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens tunga och minskande

av fattigvårdstvisterna, som man velat ernå genom ifrågavarande

förslag, får man söka vinna på andra vägar.

Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården, synes

man för övrigt ej heller i allmänhet hava tänkt sig, att staten annat än i

mycket begränsad omfattning skulle själv ombesörja fattigvården. Man har

tydligen förnämligast avsett att genom överförande av fattigvårdskostnaderna

på staten befria kommunerna från utgifterna för fattigvården, under

det att man väl ansett sig kunna låta kommunala myndigheter å statens

vägnar ombesörja själva vården. I viss mån ligger onekligen i detta något

berättigat. Redan nu deltager för övrigt staten i mer än ett avseende i

fattigvården, dels direkt genom att ombesörja vården av en del kategorier

av nödställda, såsom sinnessjuka och vissa slag av abnorma, för vilka, i

den mån de ej själva kunna betala för sig, kommunerna visserligen hava

att erlägga en viss avgift, dock icke på långt när motsvarande vårdkostnaden,

dels indirekt genom understödjande av kommunala och andra inrättningar

för en del andra kategorier såsom sinnesslöa, tuberkulösa m. fl.,

och dels slutligen genom utbetalning av gottgörelse till kommunerna för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Riksdaqen

1918.

vissa fattigvårdskostnader. Utan tvivel bör denna statens verksamhet ytterligare

utvecklas. Det är på denna väg, bland andra, som man skall bereda

en bättre anstaltsvård och åstadkomma en utjämning av fattigvårdstungan

mellan kommunerna. Man kan icke tänka sig att för framtiden lösa frågan

om fattigvården och dess organisation ur den synpunkten, att på en viss

samhällelig sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att ensam ombesörja

och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet i våra

dagar alltför invecklat. För att erhålla den ändamålsenligaste vården på

det billigaste och bäst avvägda sättet måste en mångfald av samhälleliga

krafter och myndigheter, däribland även staten själv, medverka. Kommittén

kommer att i annat sammanhang (5 kap.) närmare behandla frågan om

statens medverkan till vinnande av detta mål. Denna medverkan behöver,

såsom där skall visas, ej gå ut på ett direkt deltagande i fattigvården, utan

kan lämnas på områden, som i viss mån ligga utanför fattigvården, och

ändå bidraga till ett lättande och utjämnande av bördan för kommunerna.

Men härifrån och till statens övertagande av fattigvården är steget långt.

Och det synes ej heller tillrådligt att taga ett sådant steg. Även för detta

fall skulle krävas en statsorganisation av tämligen vidlyftig beskaffenhet.

Kommunernas fullständiga befriande från utgifterna skulle därjämte från

deras handhavande av fattigvården borttaga allt ekonomiskt intresse, vilket

återigen skulle komma att visa sig ödesdigert både ur kostnadssynpunkt

och för dess återverkan på understödstagarna. För att förekomma alltför

stora missförhållanden härav finge man lov att anordna en vidlyftig och

ingående kontroll, som komme att betydligt inskränka de kommunala myndigheternas

frihet i handhavandet, åstadkomma slitningar och minska intresset.

Men även med en än så ingående kontroll komme det att visa sig svårt att

förekomma missbruk. Vad som slutligen även här bör vara ett avgörande

skäl mot en anordning sådan som den åsyftade är, att det personliga i

fattigvården, som är så huvudsakligt för fattigvårdens framgångsrika handhavande

och som nu i den kommunala fattigvården mångenstädes gjort sig

gällande och åstadkommit mycket goda resultat, vida mindre eggas att framträda

och verka än nu. Kommittén anser sålunda, att ett statens övertagande

av fattigvården även i nu angiven form ej är att förorda.

Det har ock stundom föreslagits, att landstingsområdena skulle övertaga

uppgiften att vara fattigvårdssamhällen. Även här gäller dock i huvudsak

detsamma, som sagts om statens övertagande av fattigvården. Visserligen

är det angeläget, att även landstingen i större omfattning än nu äger rum

anlitas för lösande av fattigvårdens uppgifter. Särskilt bör detta ske med

avseende på anstaltsvården, där kommittén, såsom framdeles kommer att

närmare utvecklas, anser landstingen böra erhålla i hög grad ökade uppgifter

både i fråga om lämnande och bekostande av vården. Men ett överflyttande

på landstingen av fattigvården i sin helhet, även om därmed avsåges

allenast ett övertagande av kostnaderna, skulle enligt kommitténs

mening vara lika litet tillrådligt som att lägga fattigvården på staten.

Kommittén har alltså, på grund av vad här ovan blivit anfört, ansett

skäl icke föreligga att frångå den gällande ordningen, att fattigvårdssamhälle

i regel bör sammanfalla med primärkommunen, socken på landet samt stad

eller köping, som har egen kommunalförvaltning.

Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag yttrade

föredragande departementschefen i denna fråga följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

5

Ur synpunkterna om utjämnande av kommunernas fattigvåi’dsbörda och

bortfallande eller minskande av processerna om ersättning för lämnad fattigvård

skulle naturligen en centralisering av fattigvården medföra väsentliga

fördelar, särskilt om den kunde drivas därhän, att staten eller landstingsområdena

övertoge fattigvården eller ansvarade för de därför erforderliga

kostnaderna. Även med hänsyn till anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen

medföra förmåner i liera hänseenden. Emellertid talar, på sätt

bland andra svenska fattig vårdsförbundet anmärkt, hänsynen till den öppna

fattigvården emot en dylik stark centralisation. Tillika har man att räkna

med nödvändigheten att skapa nya organisationer för att för statens eller

landstingeus räkning utföra eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen.

Dessutom bör ej förglömmas, att den anstaltsvård från statens

eller landstingens sida, som påfordras, ej låter sig med ens genomföra, utan

att en utveckling till detta mål endast kan ske efter hand. Jag finner

därför i likhet med kommittén, att man för närvarande icke bör ifrågasätta,

att staten eller landstingen helt övertaga fattigvården, utan i stället, med

bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta staten och

landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna, särskilt i syfte att

bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare samt därmed

lätta på kommunernas bördor.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 145, uttalade herr Hult,

att det varit önskvärt, om i samband med det framlagda förslaget till ny

fattigvårdslagstiftning Kungl. Majt sökt att främja frågan om den kommunala

skatteutjämningen genom att fördela fattigvårdsbördan på större områden.

Härefter anförde motionären:

Man har härvid, synes det mig, att väljas mellan tre vägar. Antingen

blir hela riket ett fattigvårdssamhälle och staten övertar hela fattigvårdsbördan.

En lösning av frågan efter denna linje lärer av flere skäl vara

fullkomligt utesluten, varför denna utväg redan från början bör lämnas ur

räkningen. En andra möjlighet är att låta landstingsområdet utgöra ett

enda fattigvårdssamhälle och ett tredje alternativ är att fortfarande låta de

nuvarande primärkommunerna vara fattigvårdssamhällen men genom landstingets

försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården under gångna året

så, att varje fattigvårdssamhälle får betala lika belopp per bevillningskrona.

Vilken av dessa två sistnämnda vägar som bör väljas, kan kanske vid närmare

påseende komma ungefär på ett ut; dock förefaller det, som om det

förslag, som förordats av bland andra Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen

i nämnda län, nämligen att landstingsområdet får utgöra fattigvårdssamhälle,

skulle ur flera synpunkter vara att föredraga, detta enligt

min mening med hänsyn till organisation av inspektion och anläggningar

för handhavandet av fattigvården, men under förutsättning att ändå bibehålla

den nuvarande kommunala organisationen för det omedelbara handhavandet

av fattigvårdsbestyret. Men även det tredje alternativet, som förordas

av bland andra fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden i Sundbyberg,

torde förtjäna komma under övervägande. Genom fattigvårdsutgifternas

fördelning mellan fattigvårdssamhällena inom landstingsområdet skulle

ju en verklig utjämning komma till stånd i ungefär samma utsträckning,

som om landstingsområdet utgör fattigvårdsamhälle. Vid lösning av frågan

efter denna linje torde det emellertid även bliva av praktiska hänsyn önskvärt,

att inspektion och anläggningar för fattigvårdens handhavande i största

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

möjliga utsträckning göras till en landstingets angelägenhet, ävensom att

processer i fattigvårdsmål kommunerna emellan inom landstingsområdet såsom

överflödiga förhindras genom regler och bestämmelser i lagen. En fördel

med detta alternativ är, synes det mig, att skatteutjämningen kunde vinnas

med bibehållande av den kommunala organisationen i huvudsak oförändrad.

En anordning med lika beskattning för fattigvården inom landstingsområdet

skulle enligt motionären medföra viktiga fördelar beträffande bl. a.

fattig vårdsprocessen. Härutinnan anförde motionären följande:

Vad åter angår fattigvårdsprocessen, så vore fattigvårdssamhällenas nedbringande

till ett antal av omkring 30 från omkring 2,500 av en så genomgripande

betydelse för ett lättande av länsstyrelsernas och kungl. kammarrättens

arbetsbörda, att redan detta skäl borde vara tillräckligt talande för

en sådan lösning av fattigvårdsreformen, som tillgodoser även detta synnerligen

viktiga intresse. De flesta myndigheter med erfarenhet på området

hava också i sina yttranden över förslaget till lösandet av fattigvårdsfrågan

starkt betonat nödvändigheten av en sådan lösning.

På grund av vad sålunda anförts hemställde motionären om avslag å Kungl.

Maj:ts förevarande proposition samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t göra framställning om nytt förslag i ämnet med beaktande av de av

motionären framlagda synpunkterna.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet

i denna fråga följande.

Ett undanröjande av de av motionären angivna olägenheterna i fråga om

fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste naturligen

framstå såsom önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen.

Mot genomförande av det förslag till avhjälpande av nämnda olägenheter,

som motionären i första rummet förordat, nämligen att göra landstingsområdet

till fattigvårdssamhälle, möta emellertid stora betänkligheter. I fråga

om den öppna fattigvården är det tvivelsutan lämpligast, att denna bibehålies

hos mindre enheter, som själva få bära kostnaden för densamma. Och även

den del av anstaltsvården, som bör ombesörjas å den vanliga fattigvårdsanstalten

(ålderdomshemmet), låter sig ej med fördel centraliseras i den utsträckning,

som nämnda förslag innebär. Härtill kommer, att landstinget

för närvarande saknar organ för utförande av en så omfattande verksamhet,

som skulle bliva följden av en dylik omläggning, även om man därvid

begagnade sig av den nuvarande kommunala organisationen. Genomförande

av motionärens förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för

fattigvåi’den, vadan någon lättnad i bördan över huvud taget knappast vore

att förvänta.

Vid det av motionären alternativt framförda förslaget att genom landstingens

försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården, så att varje fattigvårdssamhälle

finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna

bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. Så till vida innebär

dock detta förslag en förändring i den nu bestående ordningen, att primärkommunen

utgör ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag

en kommun skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sin egen

fattigvårdsförvaltning utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i

andra kommuner inom landstingsområdet. Mot denna anordning möta i

stort sett samma betänkligheter som mot förslaget att göra landstingsområdet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

till fattigvårdssamhälle med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelser

såsom landstingets organ. Man har ej att riikna med samma omtanke vid

fattigvårdsförvaltningen, och det måste inrättas organ ej blott för själva

likvideringen utan även för kontrollen över fattigvårdsmedlens användande.

I sistnämnda avseende måste landstinget här gent emot varje enskild kommun

utöva kontroll såsom representant för alla andra kommuner inom landstingsområdet.

Denna anordning med likvidering och därav hiirflytande

kontroll genom landstingets försorg torde i tillämpningen snart nog framtvinga

ett landstingens övertagande av förvaltningen. Det är vidare att

märka, att den utjämning av fattigvårdskostnaderna liksom av kommunalbördorna

i allmänhet, som för visso är önskvärd, icke synes böra verka

inom varje landstingsområde för sig med påföljd, att det ena området kan

bliva vida mer skattetyngt än det andra utan bör ske över landet i sin helhet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet ansett sig ej kunna

förorda bifall till det i motionen framställda yrkandet, vars antagande enligt

utskottets mening skulle kunna föranleda, att ännu flera år skulle förflyta,

innan en välbehövlig reform av fattigvårdslagstiftningen komme till stånd.

Under den utredning, som föregått det av Kungl. Maj:t nu framlagda förslaget,

hava olägenheterna av att bibehålla primärkommunerna såsom fattigvårdssamhällen

varit föremål för övervägande, och förslaget innehåller åtskilliga

utvägar för att råda bot för dessa olägenheter. Då dessa utvägar

efter utskottets mening äro antagliga och även andra åtgärder,som verka i

samma riktning, torde kunna ifrågakomma, har utskottet funnit anledning

saknas att frångå vad Kungl. Maj:t föreslagit i 5 §.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår behandlades nu före- Utskottet,

varande spörsmål vid 1918 års riksdag i sammanhang med antagandet av

gällande fattigvårdslag. Ehuru andra särskilda utskottet vid nämnda riksdag

uttalade, att ett undanröjande av olägenheterna i fråga om fattigvårdsbördans

ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste framstå såsom

önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen, ansåg likväl utskottet,

att så stora betänkligheter mötte mot att göra landstingsområdena till fattigvårdssamhällen,

att utskottet ej kunde förorda en sådan ordning.

De invändningar, som vid lagens antagande gjordes mot landstingens övertagande

av fattigvården, förtjäna alltjämt beaktande. Den av motionärerna

föreslagna anordningen skulle dessutom numera medföra ett sönderbrytande av

den organisation, som med stora kostnader för vederbörande fattigvårdssamhällen

till stor del genomförts enligt nu gällande bestämmelser. Härtill kommer,

såsom statens fattigvårdsinspektör i sitt till utskottet avgivna yttrande framhållit,

att redan en utredning rörande den föreslagna omläggningen skulle i nu

pågående reformarbete på fattigvårdens område leda till ett avbrott, som

vore högeligen beklagligt.

Utskottet tillåter sig för den skull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 mars 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder, greve Spens, Martin Svensson och Sigfrid

Hansson,* fröken Hesselgren samt herrar Sundberg och Berglund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnussoni Skövde,* Johanson

i Hallagården,* Holmström i Stockholm, Ros, Johansson i Sollefteå och Andersson i Rasjön.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

9

Bilaga.

Kungl. Socialdepartementet.

Statens fattigvårds- och

barnavårdsinspektion.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Maj:t anbefalld avgiva yttrande över en inom andra kammaren

av fru A. Christina Ekberg och fru Nelly Timring väckt motion,

nr 366, får jag härmed vördsamt anföra följande.

Motionen utmynnar i förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

utredning om att landstingsområde skall utgöra fattigvårdssamliälle.

Såsom motionärerna erinra om behandlades på grund av väckt motion

denna fråga vid 1918 års riksdag i samband med antagande av nu gällande

lag om fattigvården. Andra särskilda utskottet ansåg, att förslaget skulle

möta stora betänkligheter, varför utskottet ej kunde förorda detsamma.

Utskottet erinrade om att under den utredning, som föregått det av Kungl.

Maj:t framlagda förslaget, hade olägenheterna av att bibehålla primärkommunerna

såsom fattigvårdssamhällen varit föremål för övervägande, och

att förslaget innehölle åtskilliga utvägar för att råda bot för dessa olägenheter.

Då dessa utvägar efter utskottets mening ansågos antagliga och även

andra åtgärder, som verkade i samma riktning, torde kunna ifrågakomma,

ansåg sig utskottet sakna anledning att frångå Kungl. Maj :ts förslag i 5 §.

Mot utskottets förslag reserverade sig tvenne ledamöter med yrkande om

skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte samt tvenne ledamöter mot

utskottets motivering för avslag.

Då det synts mig vara av intresse att erfara den uppfattning, som statens

tattigvårdskonsulenter vunnit under sitt snart tioåriga arbete angående

föreliggande fråga, har jag inhämtat nämnda konsulenters yttranden,

varav här meddelas följande.

''Konsulenten i I distriktet. Den i motionen föreslagna anordningen synes

ej vara till gagn vare sig för de hjälpbehövande eller för kommunerna.

Vad de förra angår är att märka, att hemunderstöden i regel tilldelas

med hänsyn till i respektive kommun rådande levnadsförhållanden. Detta

kan svårligen komma att ske, om förslaget genomfördes. Vidare torde,

om så blir fallet, den enskilda hjälpverksamheten, vilken nu särskilt på

landsbygden är starkt framträdande, sannolikt motverkas.

Vården i ålderdomshem synes icke komma i bättre läge än för närvarande.

Om en kommun är för liten för att hålla eget ålderdomshem, kan

ju ålderdomshemsfrågan lösas genom bildande av kommunalförbund eller

genom avtal om inackordering.

Beträffande kommunerna torde någon lättnad i ekonomiskt avseende

icke inträda för de mindre kommunerna, snarare tvärtom.

Konsulenten i II distriktet. Många av landets primärkommuner äro

visserligen allt för små för att på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter

rörande fattigvården, som författningarna kräva, men möjligheter

finnas redan nu att skapa större enheter för detta ändamål än primärkomBihang

till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 12 höft. (Nr 22.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

munen. Sålunda kunna gemensamma fattigvårdssamhällen bildas med

tillämpning av 6 § i fattigvårdslagen.

Kommunernas största kostnader för fattigvårdens ordnande torde i de

flesta fall avse anstalternas byggande och drift. Men även i detta avseende

finnas möjligheter till sammanslutningar genom bildande av kommunalförbund.

Inom många primärkommuner och genom ovan nämnda sammanslutningar

har ålderdomshemsfrågan redan blivit ordnad på tillfredsställande

sätt, varför tidpunkten nu knappast synes lämplig för en så omfattande

organisation, som i motionen avses. I de flesta trakter av vårt land äro

primärkommunerna av den omfattningen, att något behov av större hemortsrättsområden

näppeligen torde föreligga.

Däremot synes behov förefinnas, att genom lagstiftning befrämja sammanslutningar

jämlikt 6 § i fattigvårdslagen i större utsträckning. Detta

skulle möjligen kunna ske genom att staten lämnade bidrag till ålderdomshemmens

ordnande i gemensamma fattigvårdssamhällen.

Konsulenten i III distriktet. En förstoring av fattigvårds- och barnavårdssamliällena

synes vara ett ofrånkomligt behov, om fattigvården och

barnavården skall kunna fylla de krav lagen uppställer. Att emellertid

göra landstingsområde till fattigvårdsområde synes vara en alltför kraftig

reform, för vilken tiden icke är mogen. En skärpning och utbyggnad

av 6 § andra stycket i fattigvårdslagen skulle däremot vara ett lämpligt

steg i avsedd riktning.

Konsulenten i IV distriktet. Önskvärt vore, om flera fattigvårdssamhällen

bildades av små kommuner för åstadkommande av jämnare fördelning

av fattigvårdsutgifterna och lättare tillgodoseende av understödsberättigades

behov. Däremot kan ifrågasättas, om det vore lämpligt att

ordna så stora fattigvårdssamhällen som hela landstingsområden.

Konsulenten i V distriktet. En eventuell utredning rörande de olägenheter,

som förslaget vill avhjälpa, torde påvisa behovet av större fattigvårdssamhällen.

Dock föreligger för närvarande mindre sådant behov än

tidigare, sedan de flesta kommuner nu löst ålderdomshemsfrågan antingen

på egen hand eller tillsammans med andra kommuner genom att bilda

kommunalförbund.

Konsulenten i VI distriktet. Det är möjligt, att den förstoring av fattigvårdssamhället,

som motionärerna tänkt sig, skulle kunna medföra någon

lättnad i fattigvårdsbördorna för de mest skattetyngda primärkommunerna,

men något verkligt material, på vilket man kan grunda en sådan

slutsats, föreligger icke. — De skäl, som vid fattigvårdslagens antagande

1918 anfördes mot det då motionsvis framförda yrkandet att landstingsområdet

skulle vara fattigvårdssamhälle, synas fortfarande äga sin fulla giltighet.

Sedan dess hava ett stort antal kommuner ordnat sin anstaltsvård

i enlighet med lagens föreskrifter, och i det stora flertalet av övriga kommuner

torde fattigvårdsmyndigheterna hava frågan om anstaltsvårdens

ordnande under utredning. Ett bifall till det i motionen framställda yrkandet

skulle icke allenast omintetgöra denna utredning utan även föranleda,

att ännu många år komme att förflyta, innan fattigvårdens anstaltsfråga

bleve slutgiltigt ordnad. Lägger man härtill, att, om landstingen

bleve fattigvårdssamhällen, dessa komme att anordna stora kasernliknande

anstalter i stället för de små och hemtrevliga ålderdomshemmen, torde det

vara uppenbart, att allvarliga olägenheter kunna uppstå, om fattigvården

ordnades på sätt motionärerna föreslagit.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

11

Konsulenten i VII distriktet. Då riksdagen 1918 ej medgav att landstingsområde

skulle vara fattigvårdsområde, hade den för visso grundade

skäl härför. Genom förslagets genomförande skulle fattigvården för den

behövande ej bliva bättre. Som denna nu är ordnad inom primärkommunerna

synes det lämpligast att dessa i fortsättningen var för sig handhava

sin fattigvård. Om landstingsområdet skulle utgöra fattigvårdssamhälle,

komme anstaltsvården med all säkerhet att i stor utsträckning bliva centraliserad,

en olägenhet, som är tydlig för alla, som haft med fattigvården

att göra och därvid iakttagit, vilken ovilja en understödstagare har mot

att komma allt för långt bort från den egna kommunen. Slutligen anmärkes,

att fattigvårdskostnaderna skulle, om förslaget genomfördes, med all

säkerhet bliva betydligt högre än vad nu är fallet.

Tillförordnade konsulenten i VIII distriktet. Det kan medgivas, att vissa

olägenheter, som nu förefinnas, skulle avhjälpas genom fattigvårdsområdets

utvidgande, men då det kan påräknas att svårigheter, icke minst med

avseende på kostnaderna, i stället komme att uppstå, kan starkt ifrågasättas

om något stode att vinna på reformens genomförande.

Överflyttande av kommunernas fattigvårdsutgifter på landstingen skulle

icke vara en tillräcklig åtgärd för att åstadkomma rättvis utjämning av

fattigvårdskostnaderna. Redan tidigare har beaktats svårigheten att

förena stads- och landskommuner i gemensamt fattigvårdssamhälle, varav

följt att i lag icke medgivits dylika förbund, även om vederbörande varit

ense därom. Alla skäl tala för att förslagets genomförande skulle hava

till följd, att kostnaden för understödsverksamheten ökades. Det är intresset

för den egna kommunens angelägenheter, som hittills framkallat

den sparsamhet, vilken i regel kännetecknat alla kommuner. Kommunerna

ha från början tvingats att anpassa sig efter förhållandena och lärt

sig att rätt avväga förefintligt behov och kostnaden för dess tillgodoseende.

Beträffande den minskning av fattigvårdsprocessernas antal, som förslagets

genomförande förmodas skola medföra, så torde denna fråga ej

kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Inom nuvarande landstingsområde,

där fattigvårdsfunktionärerna lättare kunna komma i förbindelse

med varandra, kan vanligen uppgörelse komma till stånd utan process.

Det är inflyttandet till städerna, i synnerhet till sådana, som ej tillhöra

landsting, som föranleder de flesta tvisterna. Med hänsyn till vad sålunda

anförts och jämväl med hänsyn till att landstingen såväl ekonomiskt

som administrativt redan äro tungt belastade, tillstyrkes icke förslagets

genomförande.

Konsulenten i IX distriktet. Motionen avstyrkes utan motivering.

Det framgår sålunda, att samtliga konsulenter på grund av olika skäl

avstyrkt den ifrågavarande reformen.

För egen del får jag vitsorda att en omläggning enligt motionärernas

förslag skulle vålla ett väsentligt avbräck i det arbete, som nu i tio år pågått

för att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna såväl den slutna som

den öppna fattigvården. Detta arbete har ännu ej avslirtats, och det är

tydligt, att i samma stund en utredning om den föreslagna omoi-ganisationen

fattades, skulle många kommuner, som i det längsta dröjt med att

ordna särskilt anstaltsfrågan, finna en välgrundad anledning att på obestämd

tid uppskjuta densamma. En utredning i denna organisationsfråga

skulle därför, även om den lämnade ett negativt resultat, leda till ett av
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

brott i nu pågående reformarbete på fattigvårdens område, som vore högeligen

beklagligt. Men även principiella skäl tala emot motionärernas förslag.

Det kan icke anses vara med en sund ekonomi förenligt att primärkommunerna,

såsom motionärerna föreslå, besluta om meddelande av fattigvård

och landstingen bestrida kostnaderna därför. Allt talar för att en

sådan anordning blir dyrbar för samhället i sin helhet.

Om åter saken skulle så ordnas, att landstinget genom sina organ skulle

äga besluta om meddelande av fattigvård, kan det med fog göras gällande,

att landstingsområdena i flertalet fall äro allt för stora för att en tillfredsställande

ledning och kontroll skall låta sig genomföras.

Om sålunda ur olika synpunkter det ej kan tillstyrkas, att landstingsområdet

blir fattigvårdssamhälle, så skall det gärna erkännas att, såsom

motionärerna framhålla, en hel del kommuner äro allt för små för att

kunna på ett tillfredsställande sätt tillämpa fattigvårdslagens bestämmelser.

Denna uppfattning har jag vid flera tillfällen hävdat, senast i den

skrivelse, som föranledde Kungl. Maj:ts proposition vid 1927 års riksdag

angående ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ i lagen om fattigvården (nr

109), vilken dock ej av riksdagen bifölls. Möjlighet att sammansluta små

kommuner till gemensamt fattigvårdssamhälle eller att bilda kommunalförbund

i och för uppförande av gemensamt ålderdomshem föreligger visserligen

för närvarande och har vad beträffar bildandet av kommunalförbund

tagits i anspråk i stor utsträckning. Men det kan ej förväntas, att

man allenast på frivillighetens väg i någon större omfattning skall kunna

åstadkomma åtminstone gemensamma fattigvårdssamhällen. Alltjämt har

jag därför den uppfattningen, att om några väsentliga resultat skola uppnås

i detta senare avseende, måste ökad befogenhet meddelas Kungl. Maj:t

att skapa sådana större fattigvårdssamhällen, där det uppenbarligen skulle

vara till allmänt gagn.

För den händelse en lösning i denna riktning kunde ske, skulle utan

större svårigheter och utan den av motionärerna föreslagna fullständiga

omläggningen av hela fattigvårdens organisation det av motionärerna

önskade målet kvinna nås.

På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt avstyrka bifall till

den föreslagna motionen.

Stockholm den 27 februari 1928.

G. H. von KOCH.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.