Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun att själv vidkännas vissa kostnader.

1928-04-19 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:25, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun att själv vidkännas vissa kostnader.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 1

J

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1928 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens

bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun

att själv vidkännas vissa kostnader.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 190, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Hedlund i

Östersund och Ericson i Boxholm hemställt, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i fattigvårdslagen, att fattigvård, som bestått i bekostande

åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i

tillfälle att begagna skolundervisningen samt läkar- eller förlossningshjälp

eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening

med vård å anstalt, jämväl skall ersättas av hemortskommunen, samt i

de fall, då 60 § är tillämplig, av staten.

Beträffande de skäl, motionerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Det yttrande, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, finnes

fogat såsom bilaga vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas

innehåll.

I 29 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades,

att fattigvårdssamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon,

som hade hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta

samhälle erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad,

om sådan erfordrats.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om

fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag

från bestämmelsen om ersättningsplikt för hemortskommunen:

fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med

vård å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skall utgå,

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. U höft. (Nr 25—26.)

Historik.

1871 års

fattigvårdsförordning.

Fattigvårdslag

stiftning skommitténs

betänkande

1915.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över fattigvårdslagstift

ningskommitténs

förslag.

Riksdagen

1918.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

\

förlossningshjälp eller

begravningskostnad,

eller för fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat

längre tid än trettio dagar.

Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén bl. a. följande:

Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av

nu angivna slag undantagas från ersättning, skulle tydligen ett stort

antal tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle

alltså komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av

fattigvårdsprocesserna mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas

att med andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara

så effektivt som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga

kostnader. Kommittén har ej kunnat göra undersökning om de utgifter,

som förorsakats av de ovan angivna understödsf allen; en sådan

skulle stött på alltför stora svårigheter. Men det torde såsom visst kunna

antagas, att vårdkostnadens belopp varit jämförelsevis ringa i varje särskilt

fall. Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde alltså ej behöva

befaras genom ett dylikt stadgande. I den mån en förskjutning kommer

att äga rum, faller den ökade bördan på städer och köpingar, i vilka det

relativt största antalet av understödstagare från annan kommun befinner

sig. Mot en förskjutning i denna riktning synas emellertid ej några större

betänkligheter böra möta, då i förhållande till den ekonomiska bärkraften

stadskommunernas utgifter för fattigvården i allmänhet äro väsentligt lägre

än landskommunernas. Med en begränsning till ovan angivna fall torde

man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga sig att lämna

erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över _ på annan kommun.

Medel till motverkande av försök i sådan riktning finnas för övrigt

i fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myndigheternas rätt och skyldighet

att vid behov ingripa. Fördelen av att genom ett sådant stadgande

kunna väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas antal torde därför här få

vara avgörande.

I de av myndigheterna avgivna yttrandena framställdes från vissa håll anmärkningar

mot kommitténs förslag, vilka anmärkningar torde kunna sammanfattas

sålunda: Bestämmelserna äro orättvisa särskilt mot stadskommunerna;

de avvika alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle

skall ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under

mantalsskrivningsåret skall inverka på hemortsrättsförvärv; de medföra

svårigheter för de nödställda att erhålla understöd och göra, att detta

blir knappt tillmätt; de föranleda försök från kommunernas sida att skjuta

understödjandet från sig och att draga ut på tiden, de locka kommunerna

att onödigtvis utsträcka fattigvård till något längre tid än 30 dagar och till

att i behörigt syfte och mot verkliga förhållandet beräkna den tid, som

understöd avser, till mera än 30 dagar; och de giva anledning till tvister

mellan kommunerna om den tid, för vilken fattigvård skall anses ha utgått.

Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag anförde

föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade princi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

pen, att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra rätt

till ersättning från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde

läggas till grund för lagstiftning. I fråga om den utsträckning, i vilken

denna princip borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen,

att förslaget att fattigvård, som lämnats under högst 30

dagar, icke skulle ersättas, lämpligen icke borde genomföras. Förslaget

förordades därför i den begränsade omfattning, nu gällande lag innehåller.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke

någon erinran.

50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens

lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:

1 mom. Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,

vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller

annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i

den omfattning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lamnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

Såsom framgår av det vid utskottets utlåtande fogade yttrandet från

statens inspektör för fattigvård och barnavård råda bland fattigvårdskonsulenterna

delade meningar rörande behovet av den ifrågasatta lagändringen.

För egen del har fattigvårdsinspektören förklarat, att han icke försport

några klagomål från de hjälpbehövande över att sådan hjälp, som nu är

i fråga, blivit dem förvägrad. Att beslut om ändring av ifrågavarande bestämmelse

skulle fattas av detta års riksdag anser fattigvårdsinspektören

med hänsyn härtill uteslutet. På grund av vad som anförts av vissa konsulenter

ifrågasätter emellertid fattigvårdsinspektören, att en utredning bör

igångsättas till klargörande av de ifrågavarande bestämmelsernas verkningar,

varvid bör iakttagas den överensstämmelse, som äger rum mellan ifrågavarande

lagrum, 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, och 49 § 1 mom. i samma

lag. Sistnämnda lagrum innehåller bland annat den bestämmelsen, att

hinder för förvärv av hemortsrätt icke föranledes av här omförmälda slag

av fattigvård.

Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av dem

föreslagna ändringen i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen bör medföra ändring

jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de båda

paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda

lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den beskaffenhet,

som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv

1918 års

fattigvårdslag.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

av hemortsrätt, måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget

bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.

Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande

i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett

sig ej böra förorda bifall till motionärernas förslag om lagändring. I anledning

av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit

riktad på de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som

motionen åsyftar, och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola

med intresse följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning.

Under sådana omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att

förorda, att en utredning företages rörande de lagändringar, som kunna

ifrågasättas med utgångspunkt från motionen.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, greve Spens, Frändén* och Sigfrid

Hansson, fröken Hesselgren* samt herr Sundberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Ödström, Holmström i

Stockholm, Ros, Johansson i Sollefteå* och Gardell i Gans.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

5

Reservation

av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Holmström i Stockholm och

Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava följande

lydelse:

»Utskottet har vid behandlingen av motionen kunnat konstatera, att av

nio fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade

frågan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för en ändring av fattigvårdslagstiftningen

i den riktning, som i motionen förordats. Utöver

detta har statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en

allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande önskvärdheten

och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen

samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet

med bestämmelsen i 49 § 1 mom., att viss tillfällig fattigvård icke utgör

hinder för hemortsrättsförvärv.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill höra i den formen tillstyrka

den väckta motionen, att utskottet påyrkar en utredning av det slag, som

åv sistnämnda myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet

även hänvisa därtill att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar

gjordes mot den utformning av lagstiftningen på denna punkt,

mot vilken motionärerna nu rikta sig.

Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av den uppfattningen,

att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta

det sidoordnade spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör

i sitt yttrande pekat, hemställer utskottet,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa, att Kungl. Maj:t med anledning av motionen

nr 190 i andra kammaren måtte låta verkställa en

allsidig och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten

och lämpligheten av sådana ändringar av

fattigvårdslagen, som påyrkas i nämnda motion.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Bilaga.

Kungl. Socialdepartementet.

Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion.

Till riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Maj:t anbefalld avgiva yttrande över en inom andra kammaren

av herrar Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm väckt motion,

nr 190, om ändring av fattigvårdslagens bestämmelse rörande skyldigheten

för vistelsekommunen att själv vidkännas vissa kostnader får jag härmed

vördsamt anföra följande.

Motionen avser sådan ändring av fattigvårdslagen, att fattigvårdssamhälle,

som enligt § 1 lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt

inom annat samhälle, skall vara berättigat att därför erhålla ersättning av

det senare samhället, även om fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn

av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna

skolundervisningen, eller av läkar- eller förlossningshjälp eller medicin,

då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å

anstalt.

Nu gällande undantagsbestämmelse beträffande dylik fattigvård återfinnes

i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den

11 juni 1926. Förutom i motionen omförmälda slag av fattigvård finnes

där även upptagen fattigvård, som bestått i begravningshjälp. Dessutom

hade av fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagits jämväl annan fattigvård,

som icke omfattat längre tid än trettio dagar, och beträffande mera

långvarig fattigvård den del därav, som utgått för de första trettio dagarna,

men förslaget blev i denna del icke upphöjt till lag.

Såsom av det i motionen återgivna utdraget ur fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande framgår, har det för kommittén avgörande skälet

till införande av ifrågavarande stadgande varit den betydelse, detsamma

skulle komma att få med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna

mellan kommunerna. De av motionärerna framhållna olägenheterna av

stadgandet hava däremot icke av kommittén tillmätts någon betydelse.

I propositionen nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag om fattigvården

behandlades ifrågavarande bestämmelse i sammanhang med bestämmelsen

i 49 § 1 mom., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke skulle

föranledas av nu omförmälda slag av fattigvård. Kommittén hade nämligen

föreslagit, att fattigvård, som icke ersattes av hemortskommunen, icke heller

skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt. Såsom skäl för en sådan

anordning hade kommittén anfört, att dylikt samband gjort sig gällande i

dansk och norsk fattigvårdslagstiftning, att det, då fattigvården icke ersattes,

icke bleve genom hemortskommunens eget medgivande eller genom

rättegång vid dess meddelande utrett, att fattigvården verkligen utgått och

ännu mindre att den varit obligatorisk, samt att den omständigheten, att

en person komme i behov av dylik tillfällig fattigvård, icke kunde sägas

med nödvändighet utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom,

att han icke borde kunna förändra hemortsrätt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

7

Mot den av fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda föreslagna principen,

att viss mera tillfällig fattigvård icke skulle inverka på hemortsrättsförvärv

och icke medföra rätt till ersättning av hemortskommun, hade

i de avgivna yttrandena gjorts åtskilliga erinringar, vilka, i vad de avsågo

sedermera lagfästade bestämmelser, i propositionen sammanfattades på följande

sätt: Bestämmelserna voro orättvisa, särskilt mot stadskoinmunerna;

de avveko alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skulle

ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret

skulle inverka på hemortsrättsförvärv; de medförde svårigheter

för de nödställda att erhålla understöd och gjorde, att detta bleve

knappt tillmätt; de föranledde försök från kommunernas sida att skjuta

understödjandet från sig.

Den av kommittén omfattade principen hade emellertid i stort sett vunnit

anslutning bland de hörda myndigheterna, och även föredragande departementschefen

ansåg densamma riktig och av beskaffenhet att böra läggas till

grund för lagstiftningen. Fråga vore emellertid, om den fördel, som man

huvudsakligen avsett att vinna med förslaget, nämligen minskning i fattigvårdsprocessernas

antal, uppvägde de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i

vissa hänseenden kunde förväntas komma att uppstå, om förslaget antoges

i sin fulla utsträckning. Ett övervägande av denna fråga medförde, att

ifrågavarande bestämmelser tingo den begränsade omfattning, nu gällande

lag utvisar.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes ingen erinran i

riksdagen.

Ett ställningstagande till förevarande motion torde alltså kräva en undersökning,

huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i

50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera

jävats av erfarenheten eller icke.

För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas yttranden

i frågan, därvid åttonde distriktet, motionären Hedlunds distrikt, representerats

av den för honom förordnade vikarien.

Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex i tillstyrkande riktning, medan

tre utmynna i ett avstyrkande.

Konsulenten i första distriktet bekräftar riktigheten av de i motionen

gjorda uttalandena beträffande ifrågavarande bestämmelses verkningar för

den hjälpsökande själv, när det gällt att utbekomma understöd till skolpliktiga

barn, läkarhjälp och medicin. Däremot har han icke kännedom

om något fall, då förlossningshjälp vägrats.

Konsulenten i andra distriktet har icke från sitt distrikt kännedom om

några sådana förhållanden, som i motionen åsyftas. Men då det likväl

alltemellan torde förekomma fall av sådan beskaffenhet, kunde möjligen

den föreslagna lagändringen komma att medföra praktiska förbättringar i

en del understödsfall.

Konsulenten i tredje distriktet instämmer till alla delar i motionernas

syfte. Han anser det utan vidare klart, att olägenheterna av ifrågavarande

bestämmelser äro flera än fördelarna, och understryker på det kraftigaste,

att de betänkliga konsekvenserna av bestämmelserna huvudsakligen gå ut

över de hjälpsökande.

Konsulenten i sjätte distriktet tillstyrker på det livligaste. Den föreslagna

lagändringen skulle visserligen medföra någon ökning i fattigvårdsprocessernas

antal, men olägenheterna av ifrågavarande undantagsbestämmelses

bibehållande vore dock så stora, att lagändring vore motiverad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Konsulenten i sjunde distriktet anser de av motionärerna anförda skälen

giva fullt stöd för en lagändring. Han tror ej, att därav skulle föranledas

någon ökning i processernas antal. Däremot skulle det medföra större rättvisa

med ersättningsskyldighet även för ifrågavarande kostnader, varjämte

nuvarande bestämmelser visat sig kunna föranleda dröjsmål för den hjälpsökande.

T. f. konsulenten i åttonde distriktet, vilken såsom ordförande i en av

våra större landskommuners fattigvårdsstyrelser har en stor erfarenhet i

fattigvårdsfrågor, anser förslaget värt att stödjas. Bestämmelsen i fråga

torde icke hava i nämnvärd mån minskat processernas antal utan snarare

bidragit till ökade tvister och meningsskiljaktigheter. Förhållandet vore

vanligen så, att fattigvårdsbehov av mer omfattande eller varaktig natur

förelåge, innan bidrag till kostnaden för läkarvård och medicin begärdes.

Fn hänvändelse till hemortskommunen vore således i varje fall nödvändig

och oftast vore ett bestridande av kravet, om hemortsrätten vore klar, förorsakat

av ovisshet i fråga om understödets fördelning. Även för den nödställde

medförde förevarande bestämmelse vissa olägenheter, i det att fall

kunde påvisas, då en fattigvårdsstyrelse avslagit begäran om bidrag till

kostnaden för läkare och medicin, ehuru verkligt behov förelegat, därför

att ersättning av hemortskommunen icke kunnat erhållas. En annan

mindre tilltalande konsekvens av bestämmelsen i fråga vore, att lagen

kringginges för att ersättning skulle kunna av hemortskommun erhållas i

fall, där sådan eljest vore utesluten. En fattigvårdsstyrelse kunde således

bevilja en familj ett kontant understödsbelopp, ehuru styrelsen visste, att

understödet vore avsett att användas till inköp av kläder till skolbarn eller

till läkarvård och medicin.

Övriga konsulenter anse lagändring ej motiverad.

Konsulenten i fjärde distriktet har icke på senare tid försport några

klagomål. Det av fattigvårdslagstiftningskommittén anförda skälet för

stadgandets införande gällde fortfarande. Visserligen kunde det föranleda

utredningar genom landsfiskal eller konsulent, men det stannade då i regel

därvid och ginge icke till process.

Konsulenten i femte distriktet ansåge olägenheterna av nuvarande stadgande

vara av ringa betydelse. Den föreslagna lagändringen skulle däremot

medföra en ökning av processerna, emedan en fattigvårdsstyrelse skulle

kunna i stor utsträckning bibehålla hemortsrätten i en kommun för en inflyttad

familj genom att endast lämna ett par tofflor eller dylikt åt barnen.

Meningen bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av

den i motionen föreslagna lagändringen. För egen del har jag icke försport

några klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd,

som avses i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen.

Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut om ändring

av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan

torde erfordras en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas,

till klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i ovanberörda

olika hänseenden under den tid som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst.

Vad som av flera av konsulenterna anförts i denna fråga anser jag i varje

fall motivera igångsättande av en dylik utredning.

Motionärerna synas icke avse någon ändring av förut omförmälda bestämmelse

i 49 § 1 mom. i fattigvårdslagen rörande fattigvårds inverkan på

hemortsrättsförvärv. Det nära sammanhang, vari, såsom ovan påvisats,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

9

dessa lagrum stå till varandra, nödvändiggör emellertid en utredning även

av den frågan, huruvida ändring bör ske i det ena av dem, utan att samtidigt

det andra undergår motsvarande ändring. Genom ett sådant förfaringssätt

skulle nämligen brytas mot den princip, som ligger till grund

för bestämmelsen i 49 § 1 mom., nämligen att fattigvård, som icke ersättes

av hemortskommunen, icke heller skall föranleda hinder för hemortsrättsförvärv.

Det förtjänar anmärkas, att i den finska fattigvårdslagen, vilken till stor

del kopierats efter vår 1918 års lag, icke finnes någon motsvarighet till

vare sig 49 § 1 mom. eller 50 § 2 mom. i sistnämnda lag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,

att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande

önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i

fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses

samhörighet med bestämmelsen i 49 § 1 mom., att viss tillfällig fattigvård

icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

Stockholm den 23 februari 1928.

G. H. von KOCH.

opaginerad Kontrollera mot PDF

. V■■

*'' : '' f ]■:'' ''--''y - -i ■- J -v3;''.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.