Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

1928-04-19 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1928 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, dels

ock i ämnet väckt motion.

Genom eu den 4 januari 1928 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla samt att 6, 10 och 35 §§ i

samma lag, av vilka 6 och 35 §§ senast ändrats genom lag den 18 juni

1926 (nr 215), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6 $.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund

av försäkringen till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan:

a) så länge sjukdomen varar: erforderlig läkarvård jämte läkemedel och

andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga

följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare

konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;

b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter

dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel,

från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen

varar: sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst

på sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel

sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen: — — — fem kronor

50 öre;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 15 höft. (Nr 27—28.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan:

a) livränta under — — — en tiondel;

b) sådan behandling---av arbetsförmågan.

På därom — — — gällande beräkningsgrunder.

Kan vid — — — den skadade.

På grund--— av arbetsförmågan.

10

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,

äger rätt att när helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt,

bereda honom vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade må dock ej utan

sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares

intyg, kräver vård å sådan anstalt.

Har den--— högst hälften.

Försäkringsinrättning äger — — — dylik anstalt.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels

annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels ock i

anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring

må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas delägares arbetare.

Har försäkring — — — till efterrättelse.

Avtal om —--än anstalten.

Vad i — — — samma värde.

Har anstalten---livräntan övertagits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929; dock skall anspråk,

som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan, bedömas enligt

äldre lag.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan, hänvisa

till propositionens innehåll.

I samband med denna proposition bar utskottet förebaft till behandling

en i anledning av densamma väckt motion, nr 217 i första kammaren av

herrar von Sydow och Widell.

I motionen bar föreslagits, att riksdagen för sin del måtte bifalla det

ovan intagna förslaget om ändring i vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen

med följande ändringar och tillägg:

»Ingress. Härigenom förordnas, att 37:e § i lagen den 17 juni 1916 om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla samt att 6:e, 10:e,

16:e och 35:e §§ i samma lag — — — lydelse:

6:e §. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på

grund av försäkringen till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakar förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel---glasögon och dylikt.

b) sjukpenning för varje dag utgörande vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på

sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen, dock att sjukpenning

ej utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för

olycksfallet inräknad, och ej heller utgår, där ej arbetsförmågan blivit

nedsatt med minst en fjärdedel; skolande hel — — — fem kronor 50 öre;

2) = Kungl. propositionen.

10:e § = Kungl. propositionen.

16:e §. Såsom bidrag — — — mosvarande 5 procent av försäkringsavgiften

beräknad utan hänsyn till avdrag, som i ll:e § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4:e § avses, är dock skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges

för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt som av Konungen

bestämmes med belopp motsvarande en och en halv procent av summan

av försäkringsavgifterna---försäkringar.

Övriga omkostnader--— är stadgat.

35:e § = Kungl. propositionen.

Övergångsbestämmelserna = Kungl. propositionen.»

I fråga om vad motionärerna anfört till stöd för sitt förslag får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.

De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från

nämnda myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och

hänvisar utskottet till desamma.

Med karenstid förstas i allmänhet inom olycksfallsförsäkringen en viss Karenstiden,

kortare eller längre tid efter olycksfallets inträffande, varunder ingen eller Nu gällande

blott reducerad ersättning utgår till den skadade. Inom den svenska sociala bestämD,elserolycksfallsförsäkringen

har emellertid detta begrepp numera fått en något

annan innebörd. Här avser nämligen karenstiden den tid av 35 dagar

närmast efter olycksfallet, varunder sjukersättning visserligen icke utgår

från vederbörande försäkringsinrättning på grund av den obligatoriska

försäkringen, men under vilken tid den skadades arbetsgivare är skyldig

att direkt utgiva dylik ersättning i enlighet med härför givna bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

melser. Från denna skyldighet kan han emellertid befria sig genom att

frivilligt taga försäkring för nämnda tid.

Nu gällande bestämmelser rörande karenstiden finnas i 6, 35 och 37 §§

i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. I

6 § föreskrives sålunda, att då arbetare skadats till följd av olycksfall i

arbetet, skall på grund av den jämlikt lagen gällande försäkringen till

honom i ersättning utgivas bland annat erforderlig läkarvård jämte läkemedel

och särskilda hjälpmedel ävensom på visst sätt bestämd daglig sjukpenning,

allt under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom, som

förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under mera än 35

dagar efter dagen för olycksfallet. Nämnda förmåner utgivas fr. o. m.

den trettiosjätte dagen och så länge sjukdomen varar. Vidare har i

lagens 37 § stadgats bland annat att, intill dess särskild lag om sjukförsäkring

må varda genomförd, arbetare, som i lagen avses, äger vid sjukdom,

som förorsakats av olycksfall i arbete, under de 35 första dagarna

efter dagen för olycksfallet, så länge sjukdomen varar, samt beträffande

erforderlig läkarvård och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av

arbetsgivaren erhålla ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid

sjukdom stadgade grunder, dock att den dagliga sjukpenningen utgår efter

särskilda grunder, och att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen

varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Genom stadgande

i lagens 35 § har tillfälle beretts arbetsgivare bland annat att i riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt bolag, som avses i lagen, försäkra

arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 § omförmälda tid,

under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen ej utgår. Kan den

skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av annan anledning,

ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens ställe av den

försäkringsinrättning, i vilken dennes arbetare eljest äro försäkrade enligt

lagen; och äger försäkringsinrättningen av arbetsgivaren söka åter vad

sålunda utgivits.

Historik. Enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39 s. 1) angående ersättning för skada

Karenstiden till följd av olycksfall i arbete, vilken lag stadgade skyldighet för arbetsenårs

la01 givare inom vissa verksamhetsområden att utgiva ersättning till arbetare,

som skadats genom olycksfall i arbetet, omfattade denna ersättningskyldighet

icke gottgörelse för sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna

efter olycksfallet.

Ålderdoms- J ålderdomsförsäkringskommitténs år 1915 framlagda förslag till lag om

^kommittén försäkring för olycksfall i arbete, vilket avsåg bl. a. införande av obligatorisk

olycksfallsförsäkring för envar, som mot avlöning användes till

arbete för annans räkning, föreslogs, att sjukpenning skulle utgå redan

fr. o. m. dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning att sjukdomen

varat mer än 3 dagar efter dagen för olycksfallet. Enligt förslaget skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 5

den skadade även fr. o. in. dagen för olycksfallet och därefter, så länge

sjukpenning utginge, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel, inheräknat

andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel.

I den proposition (nr 111) med förslag till lag om försäkring för olycksfall

i arbete m. m., vilken framlades för 1916 års riksdag, var i jämförelse

med kommittéförslaget beträffande karenstiden den ändringen vidtagen, att

en karenstid av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, införts, under

vilken tid sjukpenning icke skulle utgå till den skadade, även om sjukdomen

varade under längre tid än nämnda antal dagar. Denna ändring

hade vidtagits närmast i anledning av en av riksförsäkringsanstalten

framförd anmärkning på denna punkt. I sitt utlåtande över kommittéförslaget

hade nämligen anstalten framhållit, att det kunde vara att befara,

att med den av kommittén föreslagna bestämmelsen en skadad, som

i verkligheten varit hindrad arbeta i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen,

frestades göra allt för att anses sjuk å fjärde dagen, då han ju

skulle erhålla sjukpenning för fyra dagar, under det han eljest icke erhölle

någon kontant ersättning alls.

Beträffande läkarvård jämte läkemedel och andra hjälpmedel åt skadad

arbetare innehöll propositionen inga särskilda tidsbegränsningar.

Rörande karenstiden väcktes två motioner vid nämnda riksdag. I en

motion av herr von Sydow (1:110) föreslogs att tillsvidare och intill dess

en obligatorisk sjukförsäkring bleve införd i vårt land en omedelbar ersättningsplikt

för arbetsgivarna i stället för den föreslagna försäkringsplikten

måtte införas för tiden fr. o. m. den femte t. o. m. den sextionde

dagen efter olycksfallet. I en annan motion av herr Eriksson i Grängesberg

(II: 275) förordades ålderdomsförsäkringskommitténs ovan omnämnda

förslag.

Ärendet remitterades till särskilt utskott, som i sitt utlåtande, nr 1,

förklarade sig icke kunna biträda de i nämnda motioner framlagda förslagen,

utan beträffande karenstiden anslöt sig till propositionen.

Första kammaren biföll det i herr von Sydows motion framlagda förslaget,

under det att andra kammaren biföll utskottets förslag. I det förslag

till sammanjämkning av kamrarnas olika synpunkter, som därefter

av utskottet framlades, föreslogs en tid av 35 dagar utöver dagen för

olycksfallet, under vilken ersättning icke skulle utgå från försäkringsinrättningen,

varemot ersättning från arbetsgivaren föreslogs skola utgå

fr. o. m. första dagen efter dagen för olycksfallet, under förutsättning att

sjukdomen varat mer än tre dagar efter sistnämnda dag. Vad utskottet

sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

Förslag till karenstidens borttagande har sedermera vid upprepade

tillfällen framförts såväl inom som utom riksdagen.

1916 års

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

förslag 1920.

1924 års

riksdag.

Besparings
kommittén
1925.

Sakkunniga

år 1925.

I en av riksförsäkringsanstalten den 10 januari 1920 till Kungl. Maj:t

avlåten skrivelse angående förenklingar i avseende å ämbetsverket åliggande

uppgifter in. m. hemställde anstalten bl. a., att obligatorisk försäkring

för karenstiden måtte införas för alla s. k. mindre arbetsgivare,

d. v. s. sådana, hos vilka i regel under året vore anställda högst sju

tjänare eller andra arbetare. Socialförsäkringskommittén avstyrkte i utlåtande

den 29 januari 1921 detta förslag under framhållande, att förslaget

skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket samt att

frågan om karenstidens borttagande på det intimaste sammanhängde med

frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring och därför borde lösas

i samband med behandlingen av sistnämnda fråga. Förslaget föranledde

icke heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

1 en av herrar Gardell och Karlström vid 1924 års riksdag väckt motion

(II : 72) framfördes ånyo det i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande

framlagda förslaget, att sjukpenning skulle utgå från försäkringsinrättningen

från och med första dagen efter olycksfallet, under förutsättning

att sjukdomen varat mer än tre dagar efter olyc.ksfallsdagen.

Vid samma riksdag föreslogs i lika lydande motioner av herr Ljunggren

(1:183) samt av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. (II: 193), att registrerad

sjukkassa skulle efter tillstånd av tillsynsmyndigheten äga rätt att meddela

försäkring för karenstiden. Såsom villkor för en dylik anordning

borde enligt motionärernas mening uppställas, att riksförsäkringsanstalten

bleve ensam bärare av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

I enlighet med hemställan från andra lagutskottet i dess över motionen

avgivna utlåtande, nr 25, anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t,

att Kungl. Maj:t måtte vid den fortsatta behandlingen av berörda spörsmål

å socialförsäkringens område, under iakttagande av behovet av enhetlighet

i organisationshänseende, beakta de i omförmälda motioner framförda

förslagen i förening med innehållet i vissa över motionerna avgivna

yttranden.

I sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag

angående socialförsäkringens organisation föreslog besparingskommittén

en begränsning av karenstiden till 14 dagar, under vilken tid

arbetsgivarna skulle hava att själva utgiva sjukersättning till de skadade.

Kommittén förmälde sig anse, att sjukkasseväsendets tillsynsmyndighet

borde kunna lämna sjukkassa rätt att giva särskild försäkring för den av

kommittén föreslagna karenstiden.

I det på grundval av besparingskommitténs betänkande uppgjorda utkast

till lag om försäkring för olycksfall i arbete, som utarbetades inom

socialdepartementet med biträde av två år 1925 tillkallade sakkunniga,

vidtogs icke någon förändring i nuvarande bestämmelser beträffande den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

tid, under vilken sjukersättning över huvud skall utgå. Däremot innebar

de sakkunnigas förslag ett borttagande av den nuvarande karenstiden,

varigenom sjukersättning skulle komma att allt ifrån olycksfallet utgivas

av försäkringsinrättningen.

I de yttranden, som avgåvos av den inom socialdepartementet år 1925 Granskning»- tillsatta nämnden för granskning av bland annat omförmälda utkast till näm”g^ ar

olycksfallsförsäkringslag, framställdes beträffande förslaget om karenstidens

borttagande icke någon erinran.

Sedan de sakkunnigas utkast inom socialdepartementet gjorts till före- 1926 års

mål för ny bearbetning, framlade Kungl. Maj:t vid 1926 års riksdag ge- riksdag.

nom proposition (nr 109) förslag till bland annat lag om försäkring för

olycksfall i arbete. Förslaget innebar vittgående förändringar i fråga om

såväl olycksfallsförsäkringens organisation som dess materiella bestämmelser.

Enligt detsamma skulle försäkringen äga rum i en för omhänderhavandet

därav särskilt bildad, för hela riket gemensam försäkringsanstalt,

riksförsäkringsanstalten. Förslaget innebar vidare, att föreskrifterna

rörande karenstiden skulle borttagas. Departementschefen erinrade härvid

i den framlagda propositionen, hurusom redan vid tillkomsten av gällande

lag betonats, att bestämmelserna om karenstid skulle vara av provisorisk

art. Sjukersättningen skulle vidare enligt förslaget redan från tiden för

olycksfallet omfattas av den obligatoriska försäkringen och sålunda alltid

utgå från försäkringsinrättningen. Genom två andra till samma riksdag

avlåtna propositioner, den ena (nr 113) med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och den

andra (nr 117) angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande, föreslogs

en reformering av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet.

Andra särskilda utskottet, som förehade propositionerna och i anledning

av desamma väckta motioner till förberedande behandling, uttalade, att

frågan om karenstiden syntes nära sammanhänga med organisationsfrågan.

Då utskottet icke ansett sig kunna biträda det framlagda organisationsförslaget,

ansåge sig utskottet icke berett, att med nuvarande organisation

förorda förslaget om karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt

utskottets mening starka skäl anförts för ett borttagande eller en begränsning

av karenstiden, syntes en ytterligare utredning i frågan böra företagas

och förslag i ärendet föreläggas 1927 års riksdag. Riksdagen godkände

utskottets förslag, och skrivelse i ärendet blev avlåten till Kungl.

Maj:t.

Vid 1927 års riksdag väcktes av herr Spångberg m. fl. en motion (II: 106), 1927 års

avseende bl. a. borttagande av karenstiden. riksdag.

Andra lagutskottet, dit motionen hänvisats, erinrade i sitt utlåtande,

att chefen för socialdepartementet i ett interpellationssvar vid nämnda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

De ömsesidiga

bo

lagens fdrvaltningsbidrag.

Nu gällande

bestämmelser.

Historik.

Kommittén

för socialförsäkringens

organisation

1921.

riksdag meddelat, att, även om riksdagen skulle i huvudsak avslå en till

riksdagen avlämnad proposition om sjukkasseväsendet, departementschefen

likväl ämnade låta frågan om borttagande av karenstiden underkastas ny

beredning och prövning. Vid detta förhållande ansåg utskottet anledning

icke föreligga för riksdagen att på grund av motionen vidtaga åtgärd i

ärendet. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Bestämmelserna rörande de ömsesidiga bolagens förvaltningsbidrag återfinnas

i 16 § olycksfallsförsäkringslagen. Nämnda lagrum har enligt lag

den 23 maj 1924 följande lydelse:

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag,

som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket erlägga

bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges

för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som av Konungen

bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles, för

de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel, dock att i fråga om kostnaderna för

förvaltningen av den i 19 § omförmälda fond gäller vad därom särskilt är

stadgat.

Frågan om bidragen och tilläggsavgifterna till bestridande av försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens omkostnader jämte därmed sammanhängande

spörsmål hava upprepade gånger varit föremål för behandling.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 januari 1921 hade kommittén för

socialförsäkringens organisation bl. a. föreslagit, att i fråga om arbetsgivarnas

bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

för närvarande endast ett återställande måtte ske av

den vid olycksfallsförsäkringslagens antagande förutsatta proportionen

mellan arbetsgivarnas och det allmännas utlägg för bestridande av ifrågavarande

kostnader, så att statsverket finge vidkännas ungefär hälften av

samma kostnader och arbetsgivarna med undantag av staten såsom arbetsgivare

återstående delen därav, samt att för vinnande av berörda syfte

sådan ändring måtte vidtagas i fråga om 16 § i lagen, att dels det bidrag

i förevarande avseende, som i form av tilläggsavgifter nu utginge från de

arbetsgivare, vilkas arbetare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten,

förhöjdes, så att detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga

bolagen utgående bidrag kunde antagas väsentligen motsvara hälften

av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,

dels ock sådan förändrad form för utgående av förstnämnda förvaltnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

kostnadsbidrag stadgades, att detsamma för varje försäkring beräknades

med hänsyn till den förvaltningskostnad, försäkringen antoges komma att

föranleda, och tillädes nettoförsäkringsavgiften, så att arbetsgivaren sålunda

påfördes en bruttoförsäkringsavgift, utgörande summan av nettoavgiften

och avgiftstillägget.

Inom kommittén hade på denna punkt skiljaktiga meningar anförts. En

ledamot av kommittén hade sålunda tillstyrkt en ytterligare förhöjning i

förvaltningsavgifterna för de arbetsgivare, som hade försäkring i riksförsäkringsanstalten,

så att dessa avgifter jämte de ömsesidiga bolagens bidrag

kunde antagas motsvara försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens samfällda

förvaltningskostnader. En annan ledamot åter av kommittén hade

föreslagit, att det i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen omförmälda förvaltningsbidraget

måtte vid försäkring i riksförsäkringsanstalten bestämmas till

10 procent av försäkringsavgiften, dock att för arbetsgivare, som själv

svarade för samtliga understöd, bidraget fortfarande skulle utgå med endast

5 procent.

Vid 1923 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 47,

av herr af Ekenstam, däri bland annat hemställdes, att de ömsesidiga

bolagen måtte helt befrias från skyldighet att erlägga bidrag till riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader samt att bolagens bidrag till försäkringsrådets

verksamhet måtte begränsas till högst en procent av försäkringsavgifterna.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 12, hemställde andra lagutskottet,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda och

anförde till stöd härför följande:

Enligt vad utskottet inhämtat, hava de i förenämnda kommittés utlåtande

innefattade förslagen ännu ej varit föremål för beslut av Kungl. Maj:t och

är någon proposition med anledning av samma förslag icke heller att förvänta

till innevarande riksdag. Då det av motionären i nu förevarande

del framställda förslaget om ändringar i olycksfallsförsäkringslagen icke

lämpligen låter sig upptaga till prövning fristående från de förslag i samma

och närliggande spörsmål, som innefattas i förenämnda kommittés ovan

berörda utlåtande, samt sistnämnda förslag ännu äro på Kungl. Maj:ts

prövning beroende, finner utskottet motionen i denna del ej lämpligen böra

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets avstyrkande hemställan godkändes av riksdagens båda kamrar.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 73,

av herr Gardell, däri hemställdes, att det i 16 § olycksfallsförsäkringslagen

omförmälda förvaltningsbidraget måtte vid försäkring i riksförsäkringsanstalten

bestämmas till tio procent av försäkringsavgiften, dock att för

arbetsgivare, som själv svarade för samtliga understöd, bidraget fortfarande

skulle utgå med endast fem procent.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 24, anförde andra lagutskottet,

1923 års■

riksdag.

1924 års

riksdag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1926 års

riksdag.

innebörden

av den föreliggande

propositionen.

efter att hava lämnat en redogörelse för det av kommittén för socialförsäkringens

organisation i ämnet avgivna betänkandet samt för vissa däröver

avgivna yttranden:

Enligt vad utskottet inhämtat har det av kommittén för socialförsäkringens

organisation den 6 december 1922 avlämnade utlåtandet med förslag

till anordningar för nedbringande av riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens

administrationskostnader med de i samma utlåtande reservationsvis

framförda särmeningar ännu icke i nu förevarande del varit föremål

för ståndpunktstagande från Kungl. Maj ds sida.

Den ovan lämnade redogörelsen åskådliggör, huru vitt skiftande meningarna

i förevarande fråga äro samt det nära samband densamma äger

med det sedan länge omstridda spörsmålet om lämpligaste sättet för den

obligatoriska olycksfallsförsäkringens handhavande genom statligt eller enskilda

organ och i händelse av bådaderas användning om avvägandet dem

emellan.

Nämnda spörsmål, vilket å sin tid hänskjutits till en numera tillsvidare

avbruten kommittéutredning, är, enligt vad utskottet erfarit, f. n. under

ingående övervägande av den av Kungl. Maj:t den 1 sistlidne september

tillsatta kommittén med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag

angående åtgärder för vinnande av besparingar i statsförvaltningen (statens

besparingskommitté).

Att under sålunda angivna förhållanden riksdagen skulle på grund av

förevarande motion taga ståndpunkt till det nu ifrågavarande, i förenämnda

kommittéutlåtande reservationsvis framförda förslaget finner utskottet ej

vara att tillråda.

Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagens kamrar.

Vid 1926 års riksdag framställdes i motionerna nr 194 i första kammaren

av herr Fehr och nr 187 i andra kammaren av herrar Björkman

och af Ekenstam förslag om höjning av de ovan berörda tilläggsavgifterna

för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare från fem till femton procent

av försäkringsavgiften.

I yttrande över motionerna framhöll försäkringsrådet, att en höjning

av denna art icke borde företagas utan en närmare utredning av de förhållanden,

som ägde betydelse för detta spörsmål. Även riksförsäkringsanstalten

avstyrkte i avgivet utlåtande det framställda förslaget och framhöll

såsom skäl härför, att ett genomförande av den föreslagna höjningen

skulle medföra, att de större arbetsgivarna vid försäkring i riksförsäkringsanstalten

skulle vidkännas en förvaltningskostnad, som i många fall

överstege den verkliga.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, avstyrkte andra särskilda utskottet

motionerna under åberopande av de båda ämbetsverkens uttalande.

Utskottets hemställan om avslag å motionerna bifölls av riksdagen.

I den nu ifrågavarande propositionen föreslås upphävande av gällande

särbestämmelser rörande karenstiden och införande av obligatorisk försäkring

av arbetare även för den första sjuktiden efter olycksfall. För
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 11

slaget innebär till en början den ändringen i 6 § i olycksfallsförsäkringslagen,

sådan paragrafen lyder enligt lagen den 18 juni 1926, att de i

nämnda lagrum stadgade, på grund av försäkring enligt lagen utgående

förmånerna av läkarvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel åt arbetare,

som skadats till följd av olycksfall i arbete, skola utgå så länge

av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, således allt ifrån det olycksfallet

inträffade och även vid helt kortvarig sjuktid, samt vidare att sjukpenning

till den skadade skall, efter de beräkningsgrunder, som redan nu

äro i 6 § stadgade, utgå fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen och så länge

sjukdomen varar, dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än

tre dagar efter olycksfallsdagen. Såsom en följd av ändringarna i 6 §

har den nu i 10 § förekommande erinran om den i 6 § 1) omförmälda tid

ansetts böra utgå. Vidare har 35 § undergått ändring på det sätt, att ur

lagrummet borttagits stadgandet om möjlighet för arbetsgivare att försäkra

arbetare för olycksfall i fråga om den nuvarande karenstiden. Slutligen

har föreslagits, att stadgandet i 37 § om arbetsgivares direkta ersättningsplikt

under karenstid skall upphöra att gälla. De föreslagna

ändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1 januari 1929. Anspråk,

som grundas å olycksfall, vilket inträffat dessförinnan, föreslås skola bedömas

enligt äldre lag. Någon ändring av 16 § ifrågasättes icke.

I motionen I: 217 yrkas sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag beträffande

6 § i olycksfallsförsäkringslagen, att sjukpenning ej skall utgå under

de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet inräknad.

Vidare yrkas den ändring av 16 § i nämnda lag, att det bidrag till bestridande

av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, som utgår från de sociala olycksfallförsäkringsbolagen,

skall sänkas från tre till en och en halv procent av summan av försäkringsavgifterna

till bolagen.

Redan vid tillkomsten av gällande lag betonades, såsom framgår av lagtexten

i 37 §, att de antagna bestämmelserna rörande karenstid skulle vara

av provisorisk art. Ett viktigt skäl för införande av karenstid vid den sociala

olycksfallsförsäkringen låg däri, att man önskade uppskjuta ordnandet av försäkringen

för de kortvariga olycksfallen till dess sjukförsäkringen blivit

organiserad. Därtill kom även att man ansåg, att en centralisering till försäkringsinrättningarna

av behandlingen av de kortvariga skadorna skulle

komma att föranleda en utökning av förvaltningsapparaten. Även om

de synpunkter, som år 1916 föranledde karenstidens införande, alltjämt

ej kunna frånkännas betydelse, synas, i det läge frågan om sjukförsäkringens

organisation befinner sig, de stora olägenheter, som enligt vad

i propositionen påvisats vidlåda det nuvarande systemet med direkt ersättningsplikt

för arbetsgivarna under en karenstid, tala för, att det nu
-

Innebörden

av motionen

1:217.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

varande provisoriet icke längre bibehålles. Utskottet ansluter sig fördenskull

till det i propositionen framställda förslaget att genomföra obligatorisk

försäkring under hela sjuktiden.

Motionärernas förslag om borttagande av rätten till sjukpenning under

de tre första dagarna efter olycksfallet anser utskottet sig icke kunna

tillstyrka, då en förlust av denna förmån i många fall skulle bliva i hög

grad kännbar för de ekonomiskt minst välsituerade.

Vad slutligen angår motionärernas yrkande om sänkning av de ömsesidiga

bolagens bidrag till olycksfallsförsäkringens administrationskostnader hava

de i ärendet börda myndigheterna påvisat, att en förändring i de grunder,

enligt vilka ifrågavarande bidrag för närvarande utgå, kan ske först efter

en noggrann undersökning av samtliga de förhållanden, som äga betydelse

för detta spörsmål. Utskottet bar därför icke ansett sig kunna förorda

bifall till den lagändring, som motionärerna i detta avseende föreslagit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen

bifallas;

B) att motionen 1: 217 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 april 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder*, Österström, greve Spens,

T horberg*, Frände n* och Sigfrid Hansson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Hage, Ödsiröm,

Holmström i Stockholm, Ros och Gardell i Gans.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar von Sydow, greve Spens, Frändén, Öberg och Ros, vilka ansett,

att utskottet bort tillstyrka bifall till den av herrar von Sydow och

Widell väckta motionen I: 217.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

13

Billiga A.

1) Försfikrlngsnldet.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet

att avgiva yttrande över motionen nr 217 i första kammaren i

anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, och får försäkringsrådet

i anledning härav anföra följande.

I motionen yrkas till en början sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag

till ändring av 6 § i olycksfallsförsäkringslagen, att sjukpenning ej skall

utgå under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet

inräknad. Såsom skäl härför anföras dels den frestelse till missbruk, som

Kungl. Maj:ts förslag i förevarande hänseende kan medföra, dels den kostnadsökning,

Kungl. Maj:ts förslag om ändring av nuvarande bestämmelser

angående den s. k. karenstiden innebär för arbetsgivarna.

Vad det första skälet angår, torde icke utan en mycket ingående undersökning

kunna fastslås, huruvida eller i vad mån de nuvarande bestämmelserna

i olycksfallsförsäkringslagen angående sjukpenning i verkligheten

förmått en skadad att orättmätigt bereda sig sjukersättning. Ofta torde det

nog vara så, att en skadad söker efter olycksfallet så längd möjligt fortsätta

sitt arbete, då arbetsförtjänsten är nödvändig för hans och familjens uppehälle

och olycksfallsersättningen ger endast en del därav i kompensation.

Faran för simulation ligger väl icke så mycket i de nuvarande lagbestämmelserna

angående sjukpenning som icke mer i den dubbelersättning, en

arbetare kan bereda sig genom till exempel delaktighet i en eller flera

sjukkassor. Obilligt och oriktigt måste det för övrigt anses vara att beröva

de skadade i gemen den rätt till ersättning, som de nu, ha, därför att

en och annan missbrukar denna rätt.

Visserligen bör tillbörlig hänsyn tagas till arbetsgivarnas kostnad för

olycksfallsförsäkringen, men å andra sidan måste beaktas den skadades

intresse att erhålla en skälig ersättning för den förlust, han lider genom

olycksfallsskadan. Otvivelaktigt skulle ett borttagande av rätten till sjukpenning

under de första dagarna efter olycksfallet för många eller för det

stora flertalet bliva ekonomiskt i hög grad kännbart. Olycksfallet och den

därav förorsakade skadan medföra för övrigt ofta extra kostnader, som

icke ersättas till någon del av olycksfallsförsäkringen.

Huruvida ur andra än de i motionen anförda synpunkterna en karenstid

i olycksfallsförsäkringen kan anses önskvärd är en sak, som nära sammanhänger

med genomförandet av en ordnad, effektiv sjukförsäkring.

På grund av vad sålunda anförts får försäkringsrådet för sin del avstyrka

bifall till motionärernas yrkande i denna del av motionen.

Motionärerna yrka vidare den ändring i 16 § olycksfallsförsäkringslagen,

att det bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som utgår från de sociala olycks
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

fallsförsäkringsbolagen med för närvarande tre procent av summan av

försäkringsavgifterna till bolagen, skall sänkas till en och en halv procent.

Såsom i motionen anföres har kostnaden för försäkringsrådet under budgetåret

1926—1927 uppgått till omkring 128,000 kronor. Då försäkringsrådet

har sin ämbetslokal förlagd i staten tillhörig byggnad, erlägger rådet

ej någon hyra.

Det för nämnda budgetår av riksdagen anvisade extra förslagsanslaget

till upprätthållande av försäkringsrådets verksamhet utgjorde 32,200 kronor.

Motsvarande anslag för budgetåret 1927—1928 utgör 37,900 kronor.

För budgetåret 1928—1929 har begärts ett extra förslagsanslag av 41,600

kronor. En ytterligare ökning av kostnaderna för försäkringsrådet måste

förutsättas med hänsyn till den alltjämt pågående stegringen av antalet

inkommande ärenden.

Enligt inom försäkringsrådet verkställd uträkning utgjorde antalet till

rådet inkomna ärenden

år 1924: 2,292, därav besvärs- och underställda mål 1,948, infordrade ärenden

75 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital 269;

år 1925: 3,065, därav besvärs- och underställda mål 2,426, infordrade ärenden

380 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital 259;

år 1926: 3,132, därav besvärs- och underställda mål 2,525, infordrade ärenden

267 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital 340; samt

år 1927: 3,326, därav besvärs- och underställda mål 2,753, infordrade ärenden

208 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital m. m. 365.

I dessa siffror äro icke medräknade de vanligen förekommande förvaltningsärendena,

ärenden av mera allmän natur, kungl. remisser m. m.

Av besvärsmålen, inklusive underställda mål, komma ungefär följande

procent på riksförsäkringsanstalten respektive socialförsäkringsbolagen,

nämligen

år 1924 ................................ 52 %, resp................................. 48 %,

» 1925 ................................ 47 A, » ................................ 53 %,

» 1926 ................................ 50.5 X, » ................................ 49.5 X,

» 1927 ................................ 49 X, » ................................ 51 X.

De infordrade ärendena hänföra sig så gott som alla till bolagen.

De nakna siffrorna angiva naturligen ej i och för sig det arbete, besvärsmålen

förorsaka försäkringsrådet. Detta beror bland annat på fullständigheten

i den utredning, som föregått ett ärendes avgörande i försäkringsinrättningen,

ävensom på beskaffenheten av de frågor, som underställas

rådets prövning.

Frågan om bidragen och tilläggsavgifterna till bestridande av försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens omkostnader jämte därmed sammanhängande

spörsmål hava vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling

av Kungl. Maj:t, riksdagen, myndigheter och kommittéer.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 januari 1921 angående förslag till

vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen yttrade socialförsäkringskommittén

bland annat, att de arbetsgivare, vilkas arbetare vore försäkrade

i riksförsäkringsanstalten, ensamma måste bära den, om ock mindre

väsentliga förlust (den uppskattades för år 1919 till omkring 270,000 kronor),

som uppkomme därigenom att anstalten icke kunde erhålla kännedom

om samtliga de arbetsgivare, vilkas arbetare borde vara försäkrade i anstalten,

och därför icke i varje fall kunde indriva erforderliga försäkrings
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

15

avgifter. Därest, fortsatte kommittén, riksförsäkringsanstalten vore ensam

bärare av hela försäkringen, skulle denna förlust fördelas på samtliga

arbetsgivare, som avsåges i lagen, och således även drabba de arbetsgivare,

som voro delägare i de ömsesidiga bolagen. Det syntes vid sådant förhållande

vara riktigt, att även dessa bolag deltoge i täckande av den ifrågavarande

förlusten. I sådant syfte föreslog kommittén en bestämmelse om,

att värjo sådant bolag skulle till den i 19 § av olycksfallsförsäkringslagen

omförmälda fond årligen erlägga ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet

av riksförsäkringsanstalten åliggande ersättningar för olycksfall

under året i arbete hos arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för

olycksfallet ej haft kännedom, å bolaget belöpte efter förhållandet mellan

de i 16 § andra stycket omförmälda försäkringsavgifter och summan av

samtliga sådana avgifter för försäkringar enligt lagen.

I proposition till 1922 års riksdag (nr 39) föreslog Kungl. Maj:t ett tilllägg

till olycksfallsförsäkringslagen i överensstämmelse med socialförsäkringskommitténs

förslag.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 21) tillstyrkte i huvudsak Kungl.

Majrts förslag. Sex ledamöter av utskottet avstyrkte dock detsamma och

anförde härvid: Frågan om skyldighet för de ömsesidiga bolagen att genom

årliga bidrag deltaga i täckande av den förlust, som träffade riksförsäkringsanstalten

genom att denna icke kunde erhålla kännedom om en

del av dess försäkringsstock tillhörande arbetsgivare och således ej bleve

i tillfälle att indriva å dem belöpande försäkringsavgifter, syntes reservanterna

vara av beskaffenhet att icke böra upptagas till prövning förrän i

sammanhang med hela det för närvarande under utredning varande spörsmålet

om lämpligaste sättet för den obligatoriska olycksfallsförsäkringens

handhavande genom statliga eller enskilda organ och i händelse av bådaderas

användning om avvägandet dem emellan.

Första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde

utskottets förslag. Vid sammanjämkning frånträdde andra kammaren

sitt beslut.

Även kommittén för socialförsäkringens organisation upptog till behandling

spörsmålet om bidragen och tilläggsavgifterna i sitt utlåtande den 6

december 1922.

I anledning av motioner har saken behandlats vid olika tillfällen i riksdagen.

I motionerna 1:194 och II: 187 vid 1926 års riksdag föreslogs en höjning

av tilläggsavgiften vid försäkring i riksförsäkringsanstalten från nuvarande

5 till 15 procent av försäkringsavgiften.

Försäkringsrådet yttrade i utlåtande den 8 april 1926 över dessa motioner,

att en höjning av tilläggsavgiften icke torde böra företagas utan en

närmare utredning av de förhållanden, som ägde betydelse för detta spörsmål.

Vid prövningen härav måste bland annat tagas i övervägande, i vad

mån hänsyn borde tagas till den premieförlust, riksförsäkringsanstalten

lede på grund därav, att den ej kunde erhålla kännedom om eu del företag,

för vilka försäkringsavgifter rätteligen borde erläggas.

Andra särskilda utskottet (utlåtande nr 1 sid. 19) avstyrkte motionen,

och riksdagen fattade sitt beslut i överensstämmelse härmed.

Då frågan om storleken av bidragen från de ömsesidiga bolagen och tillläggsavgifterna

vid försäkring i riksförsäkringsanstalten till bestridande

av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens omkostnader enligt rådets

mening icke bör avgöras utan en närmare utredning rörande det lämp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

liga avvägandet av dessa bidrag och avgifter m. m., och då denna fråga

jämte övriga därmed sammanhängande spörsmål torde böra prövas i ett

sammanhang, anser sig försäkringsrådet böra avstyrka bifall till motionen

jämväl i förevarande del.

Utdrag av försäkringsrådets protokoll för denna dag bifogas.

Stockholm den 24 februari 1928.

På försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Valdemar Aae.

2) Protokoll, hållet i kungl. försäkringsrådet den 24 februari 1928.

Närvarande:

Chefen,

Försäkringsrådet Geijer,

» Rörmy,

Ledamoten Löfmark,

» Wallenius,

» Almström,

» Carlsson,

» Tengdahl.

§ 1.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse den 3 februari 1928 angående framställning

av riksdagens andra lagutskott om erhållande av försäkringsrådets

yttranden över vissa inom riksdagen väckta motioner; och beslöt försäkringsrådet

avgiva yttranden i enlighet med vad registraturet för denna dag

utvisar. , .

Ifråga om yttrandet i anledning av motionen nr 217 i forsta kammaren

anfördes skiljaktiga meningar av

dels försäkringsrådet Geijer, vilken förklarade, att han beträffande karenstiden

förordade bifall till motionen,

dels ock ledamöterna Wallenius och Almström, vilka yttrade: »Uetratfande

punkten om karenstiden ansluta vi oss till motionärernas förslag, att

sjukpenning icke utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet etc.,

vilken bestämmelses behövlighet, redan i Kungl. Maj:ts proposition till 1916

års riksdag på förslag av riksförsäkringsanstalten införd och betonad, ehuru

icke av riksdagen antagen, under de sedan förflutna åren av den direkta

erfarenheten inom såväl riksförsäkringsanstalten som de ömsesidiga försäkringsbolagen

så väsentligt bekräftats, att en återgång till nämnda bestämmelse

i 1916 års proposition vid upprepade tillfällen framhållits som önskvärd.

En sådan återgång vore ock, såsom motionärerna anföra, efter föreslagna

upphävande av nu gällande karenstid följdriktig.

Ävenledes ansluta vi oss till motionärernas förslag, att det från de

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen hittills utgående bidraget till bestridande

av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet nedsättes från 3 procent till 1 i/i procent av försäkrmgsav
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 17

giftema. Mod hänsyn till värdet av de förmåner, som beredas dessa bolag

genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, må det

anses billigt, att föreslagna nedsättning av bidraget göres, då ju omkostnaderna

för försäkringsrådets verksamhet kunna procentuellt fördelas lika på

riksförsäkringsanstalten och bolagen, och samtliga kostnader för nämnda

förmåner icke närmelsevis stigit i samma proportion som bolagens hela

premiestock, vilken ju skall ligga till grund för beräkningen av bidraget

och för närvarande torde uppgå till omkring 10,000,000 kronor. Man

måste, anse vi, taga hänsyn uteslutande till ovan berörda förhållande och

ej av de ömsesidiga försäkringsbolagen fordra bidrag till bekostandet av

obevisade fördelar eller del i de förluster, som eventuellt kunna drabba riksförsäkringsanstalten.

»

Vid protokollet:

Ake Natt och Dag.

Vidimeras ex officio:

Karl I.undholm.

Bilaga B.

1) Riksförsäkringsanstalten.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten

att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 1

mars 1928 överlämna av utskottet begärt yttrande över bland annat motion

nr 217 i första kammaren i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 5)

med förslag till lag om ändring av vissa delar av lagen om försäkring för

olycksfall i arbete. Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra

följande.

Karenstidens borttagande.

Riksförsäkringsanstalten har tidigare vid flera tillfällen och senast i

utlåtande till riksdagens andra lagutskott den 9 februari 1927 angivit sin

principiella ståndpunkt rörande de förutsättningar, under vilka den i

olycksfallsförsäkringslagens 37 § stadgade s. k. karenstiden av 35 dagar

skulle kunna borttagas. Anstalten torde icke nu hava att ånyo ingå på

detta spörsmål utan allenast att yttra sig i frågan huruvida, såsom i motionen

föreslagits, en verklig karenstid av 3 dagar, oberäknat olycksfallsdagen,

lämpligen bör införas i fråga om rätt till sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I Kungl. Maj:ts till 1916 års riksdag avlåtna proposition nr 111 intogs på

förslag av riksförsäkringsanstalten en bestämmelse av innehåll att sjukpenning

ej skulle utgå under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen

för olycksfallet inräknad. Riksförsäkringsanstalten motiverade sitt

förslag huvudsakligen med att man kunde befara att eljest en skadad, som

i verkligheten varit hindrad arbeta i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen,

bleve frestad att göra allt för att anses sjuk å fjärde dagen, då

han därigenom erhölle sjukpenning för fyra dagar, under det han eljest

icke erhölle någon kontant ersättning. I förevarande motion har detta förslag

upptagits under framhållande bland annat att, under den tid 1916 års

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. lo höft. (Nr 27-28.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

lag varit i tillämpning, erfarenheten alltmer visat olämpligheten av nu

gällande stadgande i ämnet samt att de av riksförsäkringsanstalten utta

lade farhågorna i nämnda hänseende i hög grad bekräftats.

I anledning härav anser sig riksförsäkringsanstalten böra meddela, att

under det dagliga arbetet med reglering av skadeersättningar icke kunnat

förmärkas någon särskild tendens från de skadades sida att söka obehörigen

draga ut på sjukdomstiden i syfte att få ersättning för de fyra första

dagarna efter olycksfallet.

Riksiörsäkringsanstalten har låtit verkställa en statistisk undersökning

rörande antalet under åren 1923 och 1924 inträffade olycksfall bland karensförsäkrade

med högst 14 dagars sjuktid, fördelade efter sjuktideus

längd, vilken undersökning här bilägges.

Av denna undersökning framgår, att antalet olycksfall, som föranlett

utgivande av sjukpenning endast för de fyra första dagarna efter olycksfallsdagen,

icke kan sägas vara onormalt stort för något av dessa år. Däremot

äro antalen fall med 6, 7 eller 8 dagars sjuktid onekligen höga. Anledningen

därtill är svår att med säkerhet angiva. Det är emellertid icke

uteslutet, att förhållandet till någon del kan hava sin grund i en benägenhet

hos vissa skadade att utsträcka sjuktiden på obehörigt sätt, ehuruväl

det icke kan sägas, att den verkställda utredningen ger något direkt stöd

åt en sådan fömodan. Givetvis söker riksförsäkringsanstalten att med de

medel, som stå anstalten till buds, utöva bästa möjliga kontroll även beträffande

dylika kortvariga olycksfall.

Det bör även framhållas, att de anförda siffrorna icke kunna vara karakteristiska

för det sätt, varpå förhållandena i detta avseende kunna

komma att gestalta sig, därest sjukpenningen under den nuvarande karenstiden

blir förhöjd i enlighet med det i Kungl. Maj:ts proposition nr 5 till

innevarande års riksdag framlagda förslaget. Detta så mycket mindre,

som till följd av olycksfall i arbete skadade arbetare, vilka äro medlemmar

i sjukkassa, enligt propositionen skulle äga rätt att utan inskränkning

uppbära olycksfallsersättning jämsides med sjukpenning från kassan.

Om än ur berörda synpunkt skäl kan anföras för motionärernas förslag

i förevarande del, måste dock å andra sidan framhållas, att arbetsgivarens

omedelbara ersättningsplikt gentemot arbetaren redan från sjukdomens

början principiellt erkänts genom nuvarande lagstiftning, som varit i tilllämpning

över 10 år. Utan tvivel kan det också för en skadad arbetares

ekonomi vara av stor betydelse, att, då sjukdomen ej är av alltför kortvarig

beskaffenhet, erhålla understöd redan från första dagen. Att, såsom

motionärernas förslag innebär, nu fråntaga den skadade den förmån, som

i angivna hänseende för närvarande tillkommer honom, anser riksförsäkringsanstalten

sig därför icke kunna tillstyrka.

Ifrågasatt sänkning av de ömsesidiga olycksfall sförsäkringsbolagens

bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen.

Frågan om förändring av de i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen fastställda

bidragen till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

har vid flera tillfällen varit föremål för behandling.

Kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation avgav den 25

oktober 1922 ett utlåtande angående bl. a. nedbringande av riksförsäkringsanstaltens

administrationskostnader. Häri föreslog kommittén, bland,

annat, att det förvaltningsbidrag, som i form av tilläggsavgifter utginge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

I9

från arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstaiten, skulle enligt

vissa grunder förhöjas. Beträffande arbetsgivarbolagens bidrag till

olycksfallsförsäkringens administrationskostnader yttrade kommittén, att

då desamma i huvudsak torde motsvara de kostnader, som de i bolagen

tagna försäkringarna förorsakade olycksfallsförsäkringens båda statsinstitutioner,

kommittén ansett någon förändring icke böra iiga rum i fråga

om nyssnämnda bidrag.

I utlåtande den 13 januari ]023 över kommitténs förslag anförde riksförsäkringsanstaiten

uti ifrågavarande avseende bland annat, att, om det av

statsfinansiella skäl ansågs oundgängligt, att arbetsgivarna omedelbart

övertoge en större del av kostnaden för olycksfallsförsäkringens admini

stration, förhållandet mellan riksförsäkringsanstaiten och de enskilda bo

lagen emellertid måste så avviigas, att anstaltens verksamhet skulle

kunna fortgå under samma betingelser och uti åtminstone i stort sett

samma omfattning som hittills. Anstalten ansåg på grund härav, att en

höjning av förvaltningsbidraget från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare

förutsatte dels en omläggning av sättet för beräknande av bidraget,

dels en ökad belastning för de ömsesidiga bolagen i vissa avseenden.

Frågan om ändring av 16 § i olycksfallsförsäkringslagen förevar till behandling

vid 1923 års riksdag på grund av en inom andra kammaren av

herr af Ekenstam väckt motion (nr 47). I motionen hemställdes i hithörande

avseende, att de ömsesidiga bolagen måtte helt befrias från skyldighet

att erlägga bidrag till riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

samt att bolagens bidrag till försäkringsrådets verksamhet måtte begränsas

till högst en procent av försäkringsavgifterna.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande över denna motion (nr 12).

under hänvisning till att förut berörda kommittéförslag ännu vore på

Kungl. Majrts prövning beroende, att motionen ej måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Vid 1924 års riksdag hemställdes av herr Gardell i motion inom andra

kammaren (nr 73), att förvaltningsbidraget för riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare skulle bestämmas till 10 procent av försäkringsavgiften,

dock att för arbetsgivare, som själv svarade för samtliga understöd, bidra

get skulle fortfarande utgå med endast 5 procent.

Efter att hava lämnat en redogörelse för det av ovannämnda kommitté

framställda förslaget samt för vissa däröver avgivna yttranden anförde

andra lagutskottet i utlåtande (nr 24) att denna redogörelse åskådliggjorde,

huru vitt skiftande meningarna i förevarande fråga vore samt det nära

samband densamma ägde med det sedan länge omstridda spörsmålet om

lämpligaste sättet för den obligatoriska försäkringens handhavande genom

statligt eller enskilda organ och i händelse av bådaderas användning om

avvägandet dem emellan. Under hänvisning till att nämnda spörsmål dåmera

vore under övervägande av statens besparingskommitté, avstyrkte

utskottet motionen, vilken därefter avslogs av riksdagen.

Vid 1926 års riksdag framställdes i motioner nr 194 i första kammaren

av herr Fehr samt nr 187 i andra kammaren av herrar Björkman och af

Ekenstam förslag om höjning av de i 16 § av lagen om försäkring för

olycksfall i arbete fastställda tilläggsavgifter för riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare från 5 till 15 procent av försäkringsavgiften.

I sitt den S april 1926 avgivna utlåtande till andra särskilda utskottet

över nyssnämnda motioner yttrade riksförsäkringsanstaiten bland annat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

»Frågan om höjning av det från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare

utgående bidraget till anstaltens och lörsäkringsrådets förvaltningskostnader

är av mycket svårlöst beskaffenhet och måste övervägas

nr olika synpunkter.

Härvid komma i betraktande dels de principiella skäl, som ansetts tala

för att staten lämnar bidrag till en av staten driven försäkringsverksamhet

av den art som den sociala olycksfallsförsäkringen, dels de uppgifter,

som statsanstalten, riksförsäkringsanstalten, ålagts i fråga om försäkringens

organisation och genomförande, och vilka föranlett, att även de

arbetsgivare, som hava försäkring i ömsesidiga bolag, ansetts böra bidraga

till bestridande av kostnaden icke blott för försäkringsrådets, utan även

för anstaltens verksamhet.

Yarje ändring i de föreskrifter, som hittills härutinnan gällt och som,

trots ett flertal framkomna förslag om ändringar, alltsedan olycksfallsförsäkringslagens

tillkomst förblivit oförändrade, kan medföra en rubbning

av riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet oeh

måste därför ses med noggrant beaktande och avvägande av alla de omständigheter,

som härvid inverka.----

Ej heller finnes det något hinder för att jämkning i ett visst avseende

sker i den proportion, vari arbetsgivare med försäkring'' i riksförsäkringsanstalten

och övriga arbetsgivare deltaga i bestridande av den andel i förvaltningskostnaden

för försäkringen i dess helhet, som ej anses böra åvila

statsverket. Men om i så fall till exempel proportionen mellan procentsiffrorna

för förvaltningsbidragen från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare

och försäkringstagarna i de enskilda bolagen rubbas till anstaltens

nackdel, måste frågan härom sättas i samband med vissa uppoffringar

och olägenheter av annan art, som för anstaltens del följa av

dess åligganden enligt det gällande systemet. Av detta det automatiska

försäkringssystemet följer nämligen bland annat att anstalten har att vidkännas

icke blott betydande utgifter, vilka i rent förvaltningsavseende äro

gemensamma för försäkringen i dess helhet, utan även avsevärda kostnader

i form av ersättningar till vederbörande skadade och deras efterlevande

i anledning av inträffande olycksfall.

I förra hänseendet komina i betraktande förutom den av motionärerna

omnämnda officiella olycksfallsstatistiken, en väsentlig del av anstaltens

hela registreringsarbete beträffande arbetsgivare överhuvud, anstaltens

övriga arbete för övervakande av försäkringspliktens fullgörande, särskilt

i fråga om mindre och okända arbetsgivare, samt anstaltens härav och av

systemet i övrigt föranledda mer omfattande arbete med skaderegleringen

in. in. än som har motsvarighet för de enskilda bolagens vidkommande.

I senare hänseendet har anstalten på grund av de i anstalten gällande

automatiska försäkringarna att å sina försäkringstagare fördela hela kostnaden

för ersättningar till arbetare hos arbetsgivare, om vilkas egenskap

av arbetsgivare anstalten vid inträffande olycksfall saknat kännedom oeh

från vilka försäkringsavgifter ej kunnat erhållas. Anstaltens årliga förlust

av denna anledning uppgår till mellan 200,000 och 300,000 kronor.

Därjämte har anstalten skyldighet att för försäkring i anstalten behålla

och mottaga värjo arbetsgivare, som ej tecknat försäkring i annan försökringsinrättning,

och det oavsett de av lagen tillåtna försäkringsvillkor,

som arbetsgivaren önskar, och de försäkringstelcniska och administrativa

svårigheter, försäkringen medför.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr .27.

Riksförsäkringsanstalten hemställde, att motionärernas ifrågavarande

förslag måtte av utskottet avstyrkas.

Andra särskilda utskottet avstyrkte i utlåtande (nr 1) motionerna under

åberopande av yttranden från försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.

Såsom av ovanstående framgår, sammanhänger frågan om de bidrag,

som försäkringstagarna i riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga arbetsgivarbolagen

böra lämna till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, i flera avseenden med frågan om riksförsäkringsanstaltens

ställning i försäkringssystemet och anstaltens åligganden för försäkringens

genomförande i det hela.

Motionärerna åberopa till stöd för sitt yrkande, att till följd av den höjning

i försäkringsavgifterna, som ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition

skulle medföra, bolagens bidrag automatiskt skulle ökas. I anledning

härav anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att samma förhållande

skulle komma att äga rum beträffande förvaltningsbidragen från

riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare. En minskning av bolagens

bidragsskyldighet skulle fördenskull — därest ej samtidigt tilläggsavgifterna

från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare i motsvarande grad

nedsattes — leda till en rubbning i den nuvarande proportionen mellan

förvaltningsbidragen från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare och

bolagen. Ehuru försäkringsavgifterna till följd av tidigare lagändringar

tid efter annan undergått förhöjning, har dock ifrågavarande proportion

bibehållits oförändrad.

Någon förändring av de bidrag, som för närvarande utgå från de ömsesidiga

arbetsgivarebolagen, kan därför enligt riksförsäkringsanstaltens mening

icke vidtagas utan en noggrann undersökning av de olika omständigheter

som — enligt vad av det föregående framgår — kunna inverka.

Riksförsäkringsanstalten får på grund härav avstyrka motionen i förevarande

del.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid detta

ärendets behandling uttalade skiljaktiga meningar, bifogas.

I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna

östrand, von Schulzenheim och Odelstierna samt tillfälliga ledamöterna

Sidvall, Källström och Wolff.

Stockholm den 25 februari 1928.

KARL LEVINSON.

Albert Eisen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

2) Antal olycksfall bland karen sfer sä träde med högst 14 dagars sjuktid. fördelade

efter sjuktidens längd.

Fall med uppskjuten läkarbehandling ej medtagna.

Större arbetsgivare.

Sjuktidens

Riksförsäkringsanstalten

Ömsesidiga bolag

längd i dagar

År 1923

År 1924 i

År 1923

År 1924

0

464

722

|

1

2

84

45

106

69

1 ‘2129

12 570

A

54

102

1

4

163

236

252

342

5

281

387

412

493

o

337

499

624

725

7

408

553

702

779

8

407

543

615

784

9

402

506

659

845

10

510

621

656

971

11

472

687

684

872

12

463

619

673

838

13

409

535

703

837

14

424

541

635

771

1 Inräknat fall med uppskjuten läkarbehandling. — För olycksfall, som träffat i bolag

försäkrade arbetare, har fördelning icke kunnat ske av de olycksfall, som medfört kortare

sjuktid än 4 dagar.

3)

Avskrift av riksförsäkringsaiistaltens

protokoll elev 25 februari 1928.

Närvarande:

Herr Generaldirektören Levinson,

Byråchefen Eisen,

» ÖSTRAND,

» VON SCHULZENHEIM.

» Odelstiekna,

Ledamoten Sidvall,

» Källström,

» Wolpf.

Justeras:

Kar Levinson.

§ 1.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 3 innevarande månad anbefallt

riksförsäkringsanstalten att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast

den 1 mars 1928 överlämna av utskottet begärt yttrande över bland annat

motion nr 217 i första kammaren i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

(nr 5) med förslag till lag om ändring av vissa delar av lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, föredrogs nu detta ärende av byråchefen Eisen,

och beslöts utlåtande enligt registraturet.

Föredraganden, med vilken byråchefen Östrand samt ledamöterna Källström

och Wolff förenade sig, anmälde skiljaktig mening i fråga om karenstiden

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 23

och yttrade: »Enligt min mening är det icke riktigt eller lämpligt att vid

sjukdom, som varar ett fåtal dagar, dock mer än tre dagar, olycksfallsdagen

oberäknad, utgiva sjukpenning även för nämnda tre (lagar, under det att

eljest ej ersättning utgår för dessa dagar. Betänkligheterna mot en sådan

anordning växa givetvis i styrka, då den dagliga sjukpenningen höjes till

belopp, som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition. De skadade hava visserligen

nu rätt till sjukpenning även för nämnda tre dagar, men förlusten av

denna rätt kompenseras genom den högre sjukpenningen enligt propositionen.

Redan efter något mer än en veckas sjukdom har på detta sätt i allmänhet

full kompensation erhållits. I sin mån torde också förtjäna beaktas de fördelar

för de skadade, som införandet av obligatorisk försäkring för karenstiden

medför i jämförelse med nu gällande bestämmelser om rätt till ersättning

från arbetsgivaren under denna tid. Slutligen torde också få erinras,

att enligt den vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1925 antagna

konventionen angående ersättning för olycksfall i arbete — vilken av

Sverige biträtts år 1926 — skall i händelse av arbetsoförmåga ersättningen

utgå senast från femte dagen efter olycksfallet; varför något hinder för godkännande

av motionärernas förslag av sådan anledning ej föreligger.

Jag anser fördenskull, att riksförsäkringsanstalten bort i denna del tillstyrka

motionen.»

Vid protokollet:

H. Jakobson.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

H. Jakobson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:148 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 a1 i texten