Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om införande av obligatorisk sjukförsäkring i Sverige.

1928-04-24 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:29, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om införande av obligatorisk sjukförsäkring i Sverige.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2D.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1928 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om

införande av obligatorisk sjukförsäkring i Sverige.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 39,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Berglund hemställt, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande

av utredning rörande införande snarast möjligt av obligatorisk

sjukförsäkring i Sverige.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens hemställan, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionens innehåll.

Den nuvarande svenska sociala sjukförsäkringen regleras av lagen den

4 juli 1910 om sjukkassor. Försäkringen ifråga vilar på frivillighet. Statsmakterna

hava inskränkt sig till att dels reglera de privata sjukkassornas

organisation och verksamhet, dels lämna sjukkassorna visst ekonomiskt

understöd.

Kedan den 31 december 1913 fattades av Kungl. Maj:t beslut rörande

anordnande av utredning om införande i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring.

Vid ärendets föredragning framhöll vederbörande departementschef,

statsrådet Schotte, att genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring

icke borde uppskjutas längre än som vore absolut nödvändigt. En rationellt

ordnad dylik sjukförsäkring vore ett viktigt underlag för den samma år

antagna lagstiftningen om allmän pensionsförsäkring, varjämte erinrades

om de då på dagordningen stående frågorna om beredande av moderskapshjälp

samt om en förbättrad lagstiftning om ersättning för olycksfall i

arbete, vilka båda frågor ansågos nära sammanhänga med frågan om den

obligatoriska sjukförsäkringen.

Ifrågavarande utredning anförtroddes åt socialstyrelsen. Den 31 december

1915 tillsattes emellertid en särskild kommitté med uppdrag att verkställa

utredning och avgiva förslag angående införande av en obligatorisk sjukförsäkring

för arbetare. Denna kommitté, som antog namnet socialförsäkringskommittén,

avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag

angående allmän sjukförsäkring. En överarbetning av förslaget verkställdes

sedermera inom socialdepartementet med biträde av särskilt

tillkallade sakkunniga, som avgåvo förslag i ämnet den 2 oktober 1920.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 2 avd. 16 höft. (Nr 29.)

Historik.

Utrednings
beslut
31

december

1913.

Social
försäkrings
kommittén.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kommittén

för socialförsäkringens

organisation.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

De avvikelser detsamma innehöll från det ursprungliga förslaget voro

knappast av principiell natur och hade närmast till syfte att nedbringa

de kostnader, som den obligatoriska försäkringens genomförande

skulle medföra.

Sjukförsäkringen skulle enligt båda förslagen vara i princip allmän och

sålunda icke omfatta endast arbetare och anställda i annans tjänst. Utom

dem, som vore varaktigt oförmögna till arbete, skulle från försäkringen

undantagas endast personer med viss högre inkomst eller förmögenhet av

viss storlek samt innehavare av ordinarie statstjänst. Enligt det överarbetade

förslaget skulle försäkringen dessutom icke gälla den, vars inkomst

av arbete understege 540 kronor om året. Försäkringen skulle gälla beredande

av såväl sjuk- som moderskapshjälp men däremot icke begravningshjälp.

Såsom sjukbjälp skulle utgivas dels erforderlig läkarvård och läkemedel

och dels sjukpenning. Den förra prestationen skulle utgå till såväl

den försäkrade själv som hans barn under 16 års ålder.

Försäkringen skulle handhavas av särskilda för ändamålet inrättade territoriella

sjukkassor, omfattande en eller flera kommuner. För den närmare

tillsynen över sjukkassornas verksamhet skulle finnas en för hela riket

gemensam sjukförsäkringsöverstyrelse, varjämte besvär samt vissa andra

ärenden, som rörde försäkringen, skulle handläggas av försäkringsrådet.

Statsverkets kostnader för försäkringen beräknades för 1919 års förslag

till omkring 37.5 miljoner kronor årligen samt för 1920 års förslag till

omkring 30 miljoner kronor årligen.

Berörda förslag hava emellertid icke föranlett någon åtgärd. I skrivelse

till riksdagen den 19 mars 1920 meddelade Kungl. Maj:t, att förslag till lag

om allmän sjukförsäkring icke komme att, såsom förut bebådats, föreläggas

sagda riksdag. I anförande till statsrådsprotokollet rörande statsverkspropositionen

till 1921 års riksdag uttalade sedermera dåvarande chefen för

socialdepartementet, statsrådet Elmquist, att omförmälda förslag av ekonomiska

och statsfinansiella skäl icke heller vid sistnämnda riksdag kunde

upptagas till prövning. Vid avlåtande av statsverkspropositioner till 1922

och 1923 års riksdagar förklarades även med åberopande av enahanda skäl

hinder föreligga för sjukförsäkringsfrågans framläggande.

I anledning av riksdagsskrivelse år 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté

med uppdrag bland annat att verkställa utredning rörande åstadkommande

av samarbete och enhetlighet å socialförsäkringens område, den

s. k. kommittén för socialförsäkringens organisation. Denna kommittés

uppdrag slutfördes emellertid ej, men dess arbetsutskott uttalade i ett den 2

november 1923 avgivet yttrande såsom sin åsikt, att det med hänsyn till

rådande ekonomiska förhållanden vore ofrånkomligt, att frågan om genomförande

i vårt land av en allmän obligatorisk sjukförsäkring måste vänta

på sin lösning, och att man sannolikt syntes, när tidpunkten härför kunde

anses vara inne, få inskränka sig till en sjukförsäkring i endast begränsad

omfattning. Det kunde vid sådant förhållande enligt arbetsutskottets me
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 3

ning ifrågasättas, huruvida det ur allmänna synpunkter kunde vara riktigt

och klokt att låta den frivilliga sjukförsäkringen under en måhända rätt

avsevärd väntetid vara fastlåst i sitt nuvarande liige, vilket skulle innebära

ett hämmande av och sannolikt även en tillbakagång i denna sjukförsäkrings

utveckling. Det kunde emellertid, framhöll utskottet vidare, också

ifrågasättas, om de helt visst i och för sig vägande skäl, som av socialförsäkringskommittén

anförts mot sjukförsäkringens byggande på frivillighetens

grund, numera vore av samma betydelse, eller huruvida det icke

skulle finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd sjukförsäkring kunna

i början bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen

för att sedan efter hand övergå till en fullständigt genomförd obligatorisk

sjukförsäkring.

Bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet och behovet av reformer till

dessas avhjälpande framhöllos jämväl av statens besparingskommitté i dess

den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag angående

socialförsäkringens organisation. Kommittén fann emellertid, att

genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring i den av socialförsäkringskommittén

ifrågasatta omfattningen skulle medföra utgifter för statsverket,

som överstege dess bärkraft.

Då sålunda andra sätt måste sökas att ordna sjukförsäkringen, hade enligt

kommittén två vägar erbjudit sig; den ena en obligatorisk sjukförsäkring

av mindre omfattning och den andra en utveckling av den befintliga frivilliga

sjukförsäkringen.

Beträffande den förra av dessa vägar läge tanken på en obligatorisk försäkring,

begränsad till lönearbetarnas klass, närmast till hands. Men då en

sådan försäkring beräknats medföra omkring 60 procent av kostnaderna för

hela den av socialförsäkringskommittén föreslagna sjukförsäkringen, d. v. s.

70 miljoner av de beräknade 120, därav ungefär en tredjedel ansetts böra

falla på statsverket, syntes redan detta förhållande göra det uteslutet att för

närvarande tänka på en lösning efter dessa linjer. Men därtill komme ett

lika starkt principiellt skäl, nämligen att behovet av sjukförsäkring för

åtskilliga kategorier utom lönearbetarnas klass syntes vara lika starkt som

för dessa. Därest man av hänsyn till sålunda avsedda kategorier ville bibehålla

den statsunderstödda frivilliga försäkringen, skulle härigenom den

totala kostnaden för sjukförsäkringen ytterligare ökas.

Man skulle, framhöll kommittén vidare, i detta sammanhang kunna tänka

sig möjligheten av kollektiv sjukförsäkring för lönearbetare. Men då en sådan

försäkrings konsekvenser syntes leda till ett system, som starkt avveke från

sjukförsäkringens karaktär av självhjälp, hade icke heller denna försäkringsform

befunnits innefatta något tillräckligt bärande skäl för att välja den

obligatoriska lönearbetarförsäkringen såsom ett första led för lösningen av

hela sjukförsäkringsfrågan.

Man vore alltså enligt kommitténs uppfattning hänvisad till en utveckling

av den frivilliga sjukförsäkringen.

Besparingakommitténs

organisationsförslag

den

19/2 1925.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Yttranden över

beaparingskommitténa

förslag.

Frågans behandling

vid

1926 års

riksdag.

Av de myndigheter och andra vederbörande, som i sina yttranden över

besparingskommitténs betänkande överhuvud taget ingått på bär förevarande

spörsmål, hava pensionsstyrelsen, statens fattigvårdsinspektör, svenska landstingsförbundets

styrelse, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas

förbunds styrelse, Sveriges allmänna sjukkasseförbund,

svenska fattigvårdsförbundet och kommunalarbetarförbundet — somliga

visserligen under tillkännagivande av en större eller mindre grad av tveksamhet

— ställt sig gynnsamt till tanken på en nyorganisation av sjukförsäkringsfrågan,

åtminstone tillsvidare, på frivillighetens grund, eller i

varje fall icke avvisat denna tanke. Rikssjukkassornas centralorganisation

har avstyrkt varje ändring i organisationen. Försäkringsrådet och svenska

arbetsgivarföreningen hava ansett, att i avvaktan på att förhållandena framdeles

skola medgiva genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring reformer

på sjukförsäkringens område böra tillsvidare anstå. Socialstyrelsen,

försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten däremot hava givit uttryck

åt den uppfattningen, att man utan att inlåta sig på en omorganisation av

den frivilliga sjukkasseverksamheten nu borde skrida till genomförande av

eu obligatorisk sjukförsäkring i den ena eller andra formen eller omfattningen.

Vid 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i propositioner (nr 113 och

117) förslag till omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet,

avseende såväl sjukkassornas organisation som deras prestationer. I förstnämnda

hänseende innebar förslaget huvudsakligen, att statsbidrag skulle

tilldelas allenast en — på visst angivet sätt utvald — sjukkasseorganisation

inom varje särskilt område. Härmed avsågs att vinna en koncentration av

de olika, sinsemellan konkurrerande sjukkassorna till ett s. k. enhetskassesystem.

I fråga om de allmänna principer, som borde läggas till grund vid en

nyorganisation av sjukförsäkringen, yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Gustav Möller, följande:

I denna fråga hava, som känt är, skilda åsikter gjort sig gällande. Framför

allt hava meningarna varit delade därom, huruvida en obligatorisk, d. v. s.

tvångsvis ordnad försäkring bör genomföras eller om reformen bör inskränkas

till en omgestaltning av det bestående sjukkasseväsendet med bibehållande

av försäkringens frivilliga karaktär. Meningsskiljaktighetema torde dock

mindre gälla själva principen. Såvitt framgår av gjorda framställningar

eller andra uttalanden synes man, ehuruväl undantag finnas, ganska allmänt

vara av den uppfattningen, att en rationellt ordnad obligatorisk sjukförsäkring

innebär den bästa lösningen. Bland uttalanden i annan riktning

erinras om det som gjorts av rikssjukkassornas centralorganisation. Jag

påpekar å andra sidan, att såväl Sveriges allmänna sjukkasseförbund som

jämväl de hörda ämbetsverken bestämt uttalat sig till förmån för den obligatoriska

försäkringen, därvid vissa av dem emellertid framställt förslag till

obligatorisk försäkring av en på olika sätt begränsad omfattning.

För egen del ansluter jag mig också till den uppfattningen, att ur principiell

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr X9. 5

synpunkt en obligatorisk försäkring måste anses innebära den bästa lösningen.

Man lärer knappast kunna hoppas att med en frivillig försäkring nå fram

till alla dem, som skola omfattas av en obligatorisk försäkring, och ofta

torde det just vara de, som bäst skulle behöva komma i åtnjutande av försäkringens

förmåner, som på grund av oföretagsamhet eller bristande tillgångar

eller av annan anledning icke ansluta sig till den frivilliga försäkringen.

Först med en obligatorisk försäkring torde vidare förutsättningar

finnas för ett fullständigt genomfört och fullt rationellt ordnat samarbete

mellan sjukförsäkringens och andra sociala försäkringsorgan.

Emellertid har jag funnit, att den avvisande hållning, som besparingskommittén

gjort gällande i förevarande punkt, för närvarande måste anses

fullt befogad. Det synes mig uteslutet, att statsverket under en närmare

framtid skulle kunna ikläda sig de betydande kostnader, vilka måste komma

att bliva förenade redan från början med genomförandet av en allmän obligatorisk

sjukförsäkring. De kostnadsskäl, som föranlett att varken socialförsäkringskommitténs

ursprungliga eller det överarbetade förslaget lagts till

grund för framställning till riksdagen, synas mig alltså alltjämt äga sin

fulla kraft.

Vad sålunda anförts har närmast avsett en obligatorisk sjukförsäkring av

den allmänna omfattning, som avsetts med socialförsäkringskommitténs förslag

såväl i dess ursprungliga som i dess överarbetade skick.

Beträffande de mera begränsade förslag till obligatorisk sjukförsäkring,

som framförts av vissa myndigheter, ansåg departementschefen desamma

av angivna skäl icke vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för

lagstiftning i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts fann departementschefen under för

handen varande förhållanden och med dåvarande framtidsutsikter den enda

framkomliga vägen till ernående av förbättrade förhållanden på sjukförsäkringens

område i vårt land vara, att en nyorganisation av det frivilliga

sjukkasseväsendet genomfördes.

Förslaget vann ej riksdagens bifall. Andra särskilda utskottet, till

vilket förslaget remitterats, uttalade i sitt utlåtande nr 3, att det föreslagna

enhetskassesystemet innebure ett så kraftigt ingrepp i det nuvarande

sjukkasseväsendet, att det syntes tvivelaktigt, huruvida reformen

läte sig genomföra med tillräckligt stor anslutning från sjukkassefolkets

sida. Emellertid vitsordade utskottet behovet av en reform, avseende såväl

en mera enhetlig organisation som ökade prestationer inom det statsunderstödda

sjukkasseväsendet. En sådan reform syntes emellertid kunna genomföras

utan ett tvångsvis genomförande av enhetskassesystemet. Nybildande

av sjukkassor borde ej få ske, där det ej funnes socialt behövligt. De nu

befintliga kassorna borde däremot få fortleva. För vinnande av den större

enhetligheten skulle överallt, där mer än en sjukkasseorganisation vore

verksam, bildas en samorganisation, förslagsvis benämnd distriktssjukkassa.

Åt denna samorganisation skulle anförtros de ökade prestationer, som syntes

böra påläggas den sociala sjukförsäkringen, under det att de nuvarande

sjukkassorna finge begränsa sig till sin hittillsvarande verksamhet. I denna

samorganisation skulle man erhålla ett organ, som kunde fylla de uppgifter,

s. 6 Kontrollera mot PDF

Frågans behandling

vid

1927 års riksdag.

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

regeringsförslaget avsett för enhetskassorna. Och där förutsättningar för

ett mera intimt samgående förefunnes, skulle distriktssjukkassor genom

sammanslagning av övriga sjukkassor kunna bliva verkliga enhetskassor.

Beträffande omfattningen av distriktssjukkassornas prestationer uttalades,

att det borde övervägas, huruvida ej sjukvårdsförsäkring kunde göras till

en obligatorisk prestation för dem.

Med godkännande av utskottets utlåtande hemställde riksdagen om utredning

och förslag till det statsunderstödda sjukkasseväsendets omorganisation

efter de av utskottet angivna riktlinjerna.

Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes åt inom socialdepartementet

tillkallade sakkunniga, vilka den 15 december 1926 avgåvo förslag

i ämnet. På grundval av detta förslag framlades vid fjolårets riksdag

proposition i ämnet (nr 114). I enlighet med riksdagens direktiv hade den

statsunderstödda sjukförsäkringen uppdelats på två olika slags organ, primärsjukkassor

och distriktssjukkassor. De förstnämnda skulle omhänderhava

sjukförsäkringen i den inom sjukkasserörelsen nu allmännast förekommande

omfattning, nämligen meddelande av kontant sjukhjälp intill 100 dagar för

varje sjukdomsfall jämte moderskapshjälp. Ställningen som primärsjukkassa

skulle tillkomma varje nu registrerad sjukkassa, som uppfyllde därför stadgade

betingelser. Nybildade organisationer erhölle däremot denna ställning

allenast i fall de ansåges socialt behövliga. Primärsjukkassorna skulle

där så kunde ske vara anslutna till distriktssjukkassor. Inom varje område

finge endast finnas en distriktssjukkassa. Denna både att meddela kontant

sjukhjälp efter utgången av primärsjukkassans sjukhjälpstid intill två år

för varje sjukdomsfall samt bereda sjukvård i viss omfattning. Distriktssjukkassan

kunde emellertid även för alla eller vissa medlemmar meddela

jämväl den sjukhjälp, som tillkomme primärsjukkassa. Förslaget upptog

jämväl en avsevärd höjning av statsbidragen till sjukkasseväsendets främjande

— för ett antaget medlemsantal i sjukkassorna av 800,000 beräknades

statsverkets utgifter till 6,828,000 kronor mot 3,500,000—3,600,000 enligt

nu gällande grunder.

I fråga om den obligatoriska försäkringsformen anförde föredragande

departementschefen, statsrådet Jakob Pettersson, att en övergång till dylik

försäkring torde för den närmaste framtiden få anses utesluten.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet, som förehade ärendet till förberedande

behandling, tillstyrkte i huvudsak propositionen. Utskottets förslag

i ämnet bifölls av första men avslogs av andra kammaren, vadan frågan

alltså förföll.

I anslutning till den uppfattning, som vid flera föregående tillfällen kommit

till uttryck från riksdagens sida, anser utskottet, att det är en angelägenhet av

största vikt, att till den sociala omvårdnad av de sjuka, som för närvarande

i vårt land omhänderhaves av stat och kommun, fogas en tillfredsställande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 7

anordnad sjukförsäkring. Sedan flera år tillbaka har som bekant lios oss

pågått ett arbete, som avsett att under hänsynstagande till vårt lands säregna

förhållanden och med tillgodogörande av erfarenheterna från utlandet åstadkomma

en välbehövlig omorganisation av vårt sjukkasseväsen. Under detta

arbete har även införande av obligatorisk sjukförsäkring kommit under allvarligt

övervägande. Såsom framgår av den redogörelse, som lämnats i det

föregående, har man emellertid ansett, att icke minst statsfinansiella hänsyn

ställa sig hindrande i vägen för ett genomförande av denna försäkringsform

under den närmaste framtiden. Framställda förslag att begränsa kretsen

av de i försäkringen delaktiga i syfte att nedbringa kostnaderna för det

allmänna hava från olika håll framkallat gensagor.

I den föreliggande motionen har ej framlagts material av beskaffenhet

att undanröja de allvarliga betänkligheter, som i frågans nuvarande läge

måste hysas mot att riksdagen skulle binda sig vid den ståndpunkten, att

den obligatoriska sjukförsäkringen är den enda form, som kan ifrågakomma

vid sjukförsäkringsfrågans lösning.

Utskottet, som är övertygat att med hänsyn till frågans vikt Kungl. Maj:t

icke lär underlåta att främja arbetet att åstadkomma en för vårt land

lämpad omorganisation av sjukförsäkringen, anser sig ej kunna förorda, att

riksdagen nu inskränker möjligheten för Kungl. Maj:t att undersöka framkomligheten

av olika vägar för frågans lösning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Österström*, greve Spens*, Thorberg*,

Martin Svensson, Berglund och Stenberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde, Johanson

i Stockholm*, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm, Wallerius och Andersson

i Rasjön.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Reservation

av herrar Linder, Thorberg, Berglund, Magnusson i Kalmar, Hage,

Johanson i Stockholm och Holmström, i Stockholm, vilka ansett, att utskottet

bort förorda bifall till motionen.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.