Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med ordnandet av de i 31 § lagen om fattigvården omförmalda anstalter. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 71 i första kammaren av herr Bärg, nr 205 i samma kammare av herr Petrus Nilsson m. fl., nr 71 i andra kammaren av herr Bengtsson i Norup och nr 117 i sistnämnda kammare av herr CarlssonFrosterud.

1928-02-07 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:3, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med ordnandet av de i 31 § lagen om fattigvården omförmalda anstalter. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionerna nr 71 i första kammaren av herr Bärg, nr 205 i samma kammare av herr Petrus Nilsson m. fl., nr 71 i andra kammaren av herr Bengtsson i Norup och nr 117 i sistnämnda kammare av herr CarlssonFrosterud.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1928 kl. 1 e. m

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med

ordnandet av de i 31 § lagen om fattigvården omförmalda

anstalter.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott

hänvisade motionerna nr 71 i första kammaren av herr Bärg, nr 205 i

samma kammare av herr Petrus Nilsson m. fl., nr 71 i andra kammaren av

herr Bengtsson i Norup och nr 117 i sistnämnda kammare av herr CarlssonFrosterud.

I motionerna nr 71 i första kammaren och nr 117 i andra kammaren, vilka

äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen ville besluta sådan ändring i

90 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att med fullständigt ordnande

av anstalt, som omförmäldes i 31 § av samma lag, finge evad gällde vård av

sinnessjuk anstå intill den 1 januari 1934.

I motionen nr 205 i första kammaren har yrkats, att riksdagen ville besluta

att vidtaga sådan ändring av förenämnda 90 §, att med fullständigt ordnande

av anstalt, som omförmäldes i 31 §, finge anstå intill den 1 januari 1934.

I motionen nr 71 i andra kammaren har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att vidtaga sådan ändring av ifrågavarande 90 §, att däri infördes föreskrift,

att med fullständigt ordnande av de i 31 § omförmälda anstalter måtte

få anstå intill den 1 januari 1934.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionernas innehåll.

Till grund för bedömandet av de i motionerna väckta förslagen anser sig Gällande

utskottet böra förutskicka föjande redogörelse för de bestämmelser i lagen bestiil.,ime1''

den 14 juni 1918 om fattigvården, vilka beröras av motionerna. S6r 1 Äl,,“et*

Enligt 31 § i nämnda lag skall fattigvårdssamhälle hava anstalt (ålderdomshem,

försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka

äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller

utackorderas. Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt. Villkoren

för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln

av anstalten, skola upptagas i reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:ts

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 2 höft. (Nr 3.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Historik.

Fattigvårds

lagstiftningskommittén

1915

Propositio

nen 1918.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

befallningshavande. Fattigvårdssamliälle, som på grund av det ringa antalet

understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller

del i sådan, kan efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande tillsvidare

befrias från skyldighet härutinnan. Härigenom fritages icke samhället

från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare, som är i behov

därav.

32 § innehåller den bestämmelsen, att i fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt,

som i 31 § sägs, skall iakttagas, bl. a., att därest sinnessjuka,

sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare

icke kunna erhålla vård å anstalt, som i 35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdsanstalten,

dessa skola vardas i särskilda rum eller avdelningar, såvida

ej i särskilda fall annat finnes kunna ske utan men för den sjuke eller övriga

understödstagare.

Enligt 90 § får med fullständigt ordnande av i 31 § omförmäld anstalt anstå

intill den 1 januari 1931. Där särskilda omständigheter därtill föranleda, äger

Kungl. Maj :t medgiva fattigvårdssamliälle uppskov utöver nämnda tid med

ordnande av dylik anstalt intill den 1 januari 1934. Under övergångstiden ankommer

det på Kungl. Maj :ts befallningshavande att söka åstadkomma ordnande

inom kommunerna av sådana anstalter, i fall där sa anses lämpligt genom överenskommelse

mellan kommunerna om gemensam anstalt. Såsom anstalt får godtagas

redan befintlig anstalt, som är eller kan göras lämplig för ändamålet.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915 avgivna,

-till grund för gällande fattigvårdslag liggande betänkande anfördes i fråga

om tidpunkten för anstaltsväsendets ordnande följande:

Givetvis kunna anstalter i den utsträckning, som föreslagits av kommittén,

ej anordnas omedelbart, utan en övergångstid är nödvändig för anstaltsväsendets

ordnande. Kommittén har föreslagit denna tid till 10 år efter det lagen

tratt i kraft. Att taga en jämförelsevis lång övergångstid är så mycket mera

av behovet påkallat, som anstaltsväsendet då kan så småningom utvecklas efter

förefallande behov samt gjorda erfarenheter och man kan bliva i tillfälle att,

med begagnande av den minskning i platsbehovet, som kan väntas inträda genom

pensionsförsäkringen, tillgodogöra sig de förutvarande anstalter, som äro

eller kunna göras lämpliga för ändamalet. Härvid är särskilt att taga hänsyn

till bildandet av sammanslutningar mellan kommunerna.

Vid framläggande av proposition i ämnet (nr 135) till 1918 ars riksdag yttrade

föredragande departementschefen i denna fråga följande:

Möjligt är att den föreslagna övergångstiden i vissa fall kan visa sig vara

för knappt tilltagen, men å andra sidan lärer det vara nödvändigt, om man

inom rimlig tid vill vinna syftet med bestämmelserna om anstaltsvård, att ej

medgiva längre övergångstid. Skulle mot förmodan, efter det lagen tillämpats

några år, bliva tydligt, att det ej går att ordna anstaltsväsendet inom föreskriven

tid, torde en ändring av lagen på denna punkt kunna åstadkommas.

En annan utväg vore, att Kungl. Maj :t tillerkändes rätt att i fall, da synnerliga

skäl förelåge, medgiva anstånd, men mahända skulle dröjsmål uppstå i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 3

fråga om anstaltsväsendets ordnande, därest någon utväg stode öppen att mot

slutet av övergångstiden på detta sätt vinna uppskov. Jag anser mig därför

böra tillstyrka kommittéförslaget på denna punkt.

kragan om uppskov med ålderdomshemmens uppförande upptogs till be- Besparingshandling

av besparingskommittén i dess den 19 februari 1925 avgivna betän- Um^Jen

kande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

Kommittén yttrade härom följande:

_ ^kuru frågan närmast rör en besparing för kommunerna, anser sig kommittén

på grund av den nu föreliggande utredningen om pensionsförsäkringens betyddse

för fattigvårdsutgifterna och särskilt för behovet av ålderdomshem

höra ifrågasätta, om icke en mera allmän revidering av de förut uppgjorda beräkningarna

av nybyggnadsbehovet vore påkallad, samt om icke i detta syfte

den 1 fattigvårdslagen stadgade fristen för ålderdomshemmens uppförande borde

förlängas. Under uppskovstiden kan också spörsmålet, huru de olika

slagen av anstaltsvård skola tillgodoses på lämpligaste sätt, göras till föremål

for en mera ingående undersökning samt, i den mån sammanslutningar mellan

flera kommuner visa sig erforderliga, arbetet därpå upptagas med större utsikt

till framgång än hittills kunnat ske.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 november 1925 anhöll sedermera sty- Framställrelsen

för Svenska landskommunernas förbund på anförda skäl, att Kungl.

Maj .t täcktes vidtaga åtgärder för att den i fattigvårdslagens övergångsbe- styrelsen för

stämmelser angivna tidpunkten för anstaltsväsendets fullständiga ordnande Ä*.

måtte bliva framflyttad. En förlängning av tidsfristen med fem år vore en- munernas

ligt styrelsens mening erforderlig men också tillräcklig. förbund.

^Frågan om uppskjutande av tidpunkten för fullständigt ordnande av fattigvårdsanstalterna

upptogs till behandling jämväl av 1926 års riksdag på grund

av åtskilliga inom riksdagens kamrar väckta motioner.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 16 anförde andra lagutskottet, såvitt nu

är ifråga, följande:

regel synes, enligt vad utskottet inhämtat, kommunerna hava med verkigt

intresse ägnat sig åt uppgiften att ordna anstaltsvården. Medan man i

manga. tall anvant sig av äldre byggnader, som undergått behövlig omändring,

ava 1 icke ringa utsträckning på andra håll nybyggnader måst företagas.

Smärre kommuner hava 1 en del fall sammanslutit sig för uppförande av ett

gemensamt val utrustat hem 1 syfte att bereda bättre vård, anordna särskilda

r(!eln’nf:r for kroniskt sjuka samt nedbringa kostnaderna; i andra fall hava

de trångt överenskommelse med närliggande större kommuner om understödstagarnas

inackordering 1 de senares ålderdomshem. Allt detta arbete, som pågår

under ledning av lansstyrelserna och med biträde av fattigvårdskonsulenterna,

tiar redan 1 vissa lan fortskridit så långt, att anstaltsfrågan där i stort sett

Kan anses lost. I andra delar av landet däremot har man ej hunnit så långt.

fn bidragande orsak härtill har vant, att åstadkommandet av samverkan

kommunerna emellan flerstädes vållat svårigheter och tidsutdräkt. Härtill

a , ^frykkfa ekonomiska förhallanden, som under de senaste åren

vant radande, föranlett åtskilliga kommuner att tills vidare ställa sig avvaktande

1 hopp om bättre tider. Den uppfattningen torde därför onekligen ej

1926 års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

alldeles sakna fog, att den tid av 10 år, som lagen anslagit till övergångstid,

i vissa fall är för knapp för att medgiva ett tillfredsställande ordnande av

anstaltsvården. För att råda bot härför hava i några av de vackta motionerna

påyrkats, att kravet på att anstaltsvården skall vara slutgiltigt ordnad

i hela landet ej skulle göras gällande förrän efter en tid av ytterligare 5 ar

utöver den redan medgivna fristen. I andra motioner har föreslagits, att iragan

skulle så lösas, att i alla de fall, där ett uppskov visade sig behövligt,

Kungl. Maj :t skulle medgivas rätt att efter länsstyrelsens hörande meddela

uppskov utöver den i 90 § i fattigvårdslagen stadgade tidpunkten.

Utskottet anser icke tillrådligt att lämna ett förlängt generellt uppskov

under så lång tid som föreslagits eller ytterligare fem år. Enligt utskottets

mening synes kommunernas behov av uppskov med fullgörande av här ifrågavarande

skyldighet kunna tillgodoses på det sätt att ett generellt uppskov pa

ytterligare två år beviljas, samt att för de fall, där särskilda omständigheter

därtill föranleda, Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att medgiva ytterligare

uppskov, dock längst till utgången av år 1933. o ..

Då utskottet sålunda ansett sig böra på detta sätt tillmötesgå motionärernas

hemställan i fråga om uppskov med ordnandet av ålderdomshemmen bär

utskottet avsett, att den förlängning av övergångstiden, som utskottet i öreslår

skall bereda kommunerna ökade möjligheter att pa det lämpligaste

sättet ordna denna för såväl de vårdbehövande som kommunernas ekonomi

viktiga fråga, utan att onödigtvis fördröja frågans lösning. Utskottet

förutsätter, att de myndigheter, som hava sig anförtrodd ledningen av bär

ifrågavarande arbete, skola låta sig angeläget vara att tillse, att den okade

tidsfrist, som vid ett bifall till utskottets hemställan skulle medgivas kommunerna,

av dem användes pa sadant sätt, att den mest ändamålsenliga lösning

av här föreliggande vårdnadsfråga ernås.

Med denna motivering föreslog utskottet, att 90 § fattigvardslagen skulle

erhålla den avfattning, som omnämnts här ovan. Detta förslag blev av riksdagen

bifallet. *

1927 års I proposition till 1927 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t vissa ändringar i

riksdag. fattigvårdslagen i huvudsakligt syfte att genom skärpta tvångsmedel främja

mindre kommuners sammanslutning till gemensamt fattigvardssamhälle eller

förening om gemensam anstalt.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 28, hemställde andra lagutskottet om

avslag å propositionen samt anförde till stöd för berörda hemställan bl. a..

Det beslut, som i enlighet med andra lagutskottets förslag fattades vid

1926 års riksdag, avsåg att trygga kommunernas möjlighet att pa fnvillighetens

väg lösa den viktiga frågan om anstaltsvårdens ordnande. Den okade

frist, som i detta syfte medgavs kommunerna, har ännu icke börjat löpa,

och någon erfarenhet om dess användning kan alltså för närvarande icke iöreligga.

Ej heller i övrigt hava sådana skäl anförts, att de enligt utskottets

mening böra föranleda riksdagen att nu frånträda den principiella ståndpunkt,

som innefattas i 1926 års riksdagsbeslut, och att på sätt i propositionen föreslås

nu skrida till vidtagande av åtgärder, vilka innebära en inskränkning av

kommunernas självstyrelse inom en betydelsefull gren av deras verksamhet.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet. I de nu föreliggande motionerna har påyrkats ytterligare anstånd utöver

vad tidigare medgivits med anstaltsfrågans ordnande, huvudsakligen med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8. 5

hänsyn till det läge, vari frågan om sinnessjukvården för närvarande befinner

sig.

I arets statsverksproposition, femte huvudtiteln, har nämligen chefen för

socialdepartementet — under hänvisning till en av medicinalstyrelsen på uppdrag

av Kungl. Maj :t den 21 oktober 1927 avgiven reviderad plan för ett

successivt utförande av de nyanläggningar samt om- och tillbyggnadsarbeten,

som befunnes erforderliga för den statliga sinnessjukvården -— förebådat framläggande

för detta års riksdag av proposition med förslag till mera planmässiga

åtgärder för fyllande nv don störa bristen av vårdplatser å de statliga

sinnessjukanstalterna. Departementschefen har härom anfört bl. a. följande

(sid. 193 ff.):

Då det av många skäl icke lärer längre böra anstå med påbörjande av mera

planmässiga åtgärder för fyllande av den starka bristen på platser å de statliga

sinnessjukanstalterna liksom ej heller med ordnandet av frågan rörande

vården av vuxna vanartade sinnesslöa, torde samtliga nu berörda frågor böra

med det snaraste i ett sammanhang upptagas till handläggning och alltså göras

till föremål för framställning till 1928 års riksdag.

Emellertid befinner sig ärendet ännu icke i det skick, att det kan föreläggas

riksdagen. Från kasernkommittén — som har till uppdrag att avgiva förslag

rörande blivande användning av de ledigblivna kasernetablissementen — hava

visserligen avgivits förslag till de i medicinalstyrelsens plan avsedda omändringsarbetena

i berörda kasernetablissement i Sala, Örebro och Vänersborg,

och medicinalstyrelsen har inkommit med förslag rörande uppförande av det

ifrågasatta hospitalet vid Umeå. Sedan vederbörliga yttranden avgivits över

dessa ^förslag, hava desamma emellertid underkastats granskning jämväl inom

1927 års besparingsnämnd. Vid granskningen har — vad angår de avsedda

kasernetablissementen —• befunnits såväl att väsentliga kostnadsbesparingar

|*-,ro möjliga som ock att det beräknade platsantalet å de blivande anstalterna kan

betydligt höjas, allt i förhållande till kasernkommitténs, i medicinalstyrelsens

plan upptagna beräkningar. Rörande Umeåhospitalet har besparingsnämnden

ännu icke avgivit utlåtande. Vad de hörda ämbetsverken samt besparingsnämnden

anfört beträffande kasernetablissementen har föranlett en överarbetning

av de av kasernkommittén därutinnan framlagda förslagen, vilken

överarbetning ännu icke är avslutad. Till följd härav är det icke heller möjligt

att nu mera noggrant uppgiva vare sig de kostnadsbelopp, som böra beräknas

för de avsedda förslagen, eller det platsantal, som kan fastställas för de

olika anstalterna. De för ändamålet erforderliga anslagen torde alltså böra i

riksstatsförslaget endast preliminärt beräknas.

Vidare har erinrats, att Kungl. Maj :t enligt riksdagens medgivande ingått

avtal dels den 18 december 1925 med städerna Stockholm och Göteborg och

dels den 9 september 1927 med Malmö stad rörande nämnda städers övertagande

av hela sin sinnessjukvård. Statsbidragen till nämnda städer hava för

budgetåret 1928—1929 beräknats till sammanlagt 1,300,000 kronor.

Medicinalstyrelsens ovanberörda plan innehåller följande beräkning av antalet

erforderliga platser. Det totala nuvarande platsbehovet vore — oberäknat

städerna Stockholm, Göteborg och Malmö — 15,959. Det platsantal, som nu

kunde beräknas föreligga under vissa förutsättningar, vore 11,598. Det vore

alltså behövligt att anskaffa ytterligare 4,361 statsplatser. Med hänsyn till

folkmängdens beräknade ökning vore motsvarande antal vid 1937 års slut

5,282 och vid 1942 års slut 5,680.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

I medicinalstyrelsens plan har vidare erinrats, hurusom kasernkommittén

uppgjort förslag till omändring av Västmanlands trängkårs kasernetablissement

i Sala och Svea trängkårs kasernetablissement i Örebro för vård av sådana

sinnesslöa, som jämlikt hospitalsstadgan äro berättigade att vinna inträde

å hospital. Det förstnämnda av dessa etablissement skulle anordnas till en

sluten anstalt för manliga asociala imbecilla och den senare till en sluten anstalt

för kvinnliga asociala imbecilla och idioter.

Det förslag, som medicinalstyrelsen närmast förordar till fyllande av platsbehovet,

innebär, att under 10 år skulle anskaffas så många platser, att det

beräknade behovet vid 10-årsperiodens utgång skulle bliva fyllt.

Den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, att sinnessjuka och sinnesslöa

efter de närmaste åren skola komma att omhändertagas av staten i

större utsträckning än vad nu är fallet. Därest statliga anstalter uppföras i

den omfattning, som för närvarande planeras, kommer givetvis behovet av särskilda

anordningar för sinnessjuka och sinnesslöa å fattigvårdsanstalterna att

i väsentlig grad minskas. Detta förhållande inverkar självfallet på planerandet

av de nya ålderdomshem, som skola uppföras, ävensom på de större ändringsarbeten

å äldre anstalter, som skola vidtagas. Enligt vad utskottet inhämtat

har anstaltsfrågan lösts eller står i begrepp att lösas i 1,683 av rikets 2,524 kommuner,

under det att godkända åtgärder för frågans lösning ännu icke vidtagits

i 841 kommuner. Av sistnämnda kommuner anses enligt en av vederbörande

myndighet förslagsvis uppgjord plan 55 böra bygga ny anstalt, 254 vidtaga

förändringsarbeten å redan befintliga anstalter, 459 bilda kommunalförbund

för anstaltsfrågans lösning och 73 avtala om vårdplatser a annan kommun

tillhörig anstalt.

Om hänsyn ej tages till det läge, vari frågan om vården av sinnessjuka och

sinnesslöa sålunda befinner sig, kunna kommunerna komma att åsamkas onödiga

byggnadskostnader. Att, på sätt i vissa motioner förordats, bevilja ett

allmänt uppskov på viss tid med ordnande av anstaltsfragan är ägnat

att väcka betänkligheter och synes ej heller vara erforderligt för tillgodoseende

av motionernas syfte. Vad som bör förebyggas är, att kommunerna aläggas

att under de närmaste åren färdigställa anstalter, som äro utrustade med ett

större antal vårdplatser för sinnessjuka och sinnesslöa än som kan antagas bliva

erforderligt framdeles, när frågan om den statliga värden av sinnessjuka och

sinnesslöa erhållit sin lösning. För att undvika en dylik olägenhet torde det

i vissa fall vara tillräckligt, att uppskov beviljas i fråga om färdigställande av

endast viss del av en anläggning, i andra fall åter torde det vara nödvändigt,

att uppskov meddelas i fråga om anstaltsfrågans ordnande i dess helhet.

Utskottet anser sig med hänsyn till här angivna förhållanden böra förorda,

att med bibehållande av den tidrymd, under vilken dispens enligt 90 § kan

medgivas, Kungl. Maj:t genom ändring av lagrummets lydelse erhåller den

vidsträcktare dispensrätt, som kan anses erforderlig för ernående av här angivna

syfte.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

7

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med anledning av motionerna nr 71 och 205 i

första kammaren, samt nr 71 och 117 i andra kammaren, måtte

för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av IM) § i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 90 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården i

dess lydelse enligt lagen den 23 april 1926 (nr 84) skall i nedan angivna del

erhålla följande ändrade lydelse:

90 §.

Med fullständigt ordnande av anstalt, som omförmäles i 31 §, må anstå intill

den 1 januari 1931. Där omständigheterna därtill föranleda, må Konungen

medgiva fattigvårdssamhälle uppskov utöver nämnda tid med ordnande,

helt eller delvis, av dylik anstalt intill den 1 januari 1934.

Med fullständigt-----1 januari 1929.

Under övergångstiden-----ändamålet.

Stockholm den 7 februari 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Nothin, greve Spens och Frändén, fröken

Hesselgren samt herrar Sundberg och Berglund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Magnusson i

Skövde, ödström*, Holmström i Stockholm, Olovson i Västerås och Gardell i Gans.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:18 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med ordnandet av de i 31 § lagen om fattigvården omförmälda anstalter. a1 i texten