Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet kar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 206 i första kammaren av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.

1928-05-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:31, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet kar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 206 i första kammaren av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den ä maj 1928 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åvägabringande av

utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga

försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete.

Andra lagutskottet kar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 206 i första kammaren

av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.

I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.

De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda

myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar

utskottet till desamma.

Lagen den 17 juni 1926 om försäkring för olycksfall i arbete omfattar i stort

sett alla lönearbetare. Lagen har sålunda avseende å envar, som mot avlöning

användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom

vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande

av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Såsom arbetare i

lagens bemärkelse anses ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe,

som av honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning

användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller,

där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och

hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i

förhållande till honom. Utföres arbetet för makars gemensamma räkning,

anses de i förevarande hänseende såsom allenast en arbetsgivare.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet

bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro

Bihang till riksdagens protokoll 1928. .9 samt. 2 avd. 18 höft. (Nr 31.) ]

Gällande

bestämmelser

i ämnet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig

ansvarighet, försäkringen av delägares arbetare i stället under vissa

villkor äga rum i detta bolag.

Arbetsgivare är berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels

annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels i anstalten försäkrad

arbetare för olycksfall i arbete i fråga om karenstiden, dels ock

dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring kan ock av

ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Avtal om annan försäkring

eller försäkring till högre ersättningsbelopp än lagen stadgar må ej

avslutas av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag. Riksförsäkringsanstalten

äger dock enligt särskilda bestämmelser sluta avtal om livränta

åt barn utom äktenskap och om livförsäkring i samband med egnahemslån

samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare, ävensom, enligt Konungens

bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund av olycksfall

skall utgivas av annan än anstalten.

Historik. Tanken att i samband med olycksfallsförsäkring för arbetare anordna

en dylik försäkring jämväl för självständiga företagare är icke ny.

Arbetariörsäk- I sitt den 28 juli 1888 avgivna betänkande med förslag till bl. a. lag om

ringskom- försäkring för olycksfall i arbete upptog arbetarförsäkringskornmittén en

bestämmelse av innehåll, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke

eljest vore enligt lagförslaget försäkrad, skulle äga rätt att i riksförsäkringsanstalten

enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.

Såsom motivering för berörda stadgande anförde kommittén följande:

Upprättandet av en för hela riket gemensam försäkringsanstalt möjliggör

även avslutande i anstalten av frivillig olycksfallsförsäkring på enahanda

villkor som för den obligatoriska. Ju mindre omfattande den obligatoriska

försäkringen, åtminstone till en början, göres, desto mera angeläget är ock

att såsom komplement härtill bringa en frivillig försäkring till stånd. Enligt

föreliggande lagförslag äro jordbruket, hantverkerierna och handeln med

flera näringar oberörda av försäkringstvånget. § 35 har därför velat lämna

vederbörande arbetsgivare inom sådana icke försäkringspliktiga yrken öppet

att i riksförsäkringsanstalten frivilligt försäkra sin personal för olycksfall i

arbetet.

Men tillfälle till frivillig försäkring bör icke blott beredas arbetsgivare

för deras personal. Det är naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den

arbetare, som arbetar för egen räkning utan att vara anställd hos annan,

än ock slutligen för dem, som själva äro arbetsgivare, men personligen taga

del i kroppsarbetet, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna

av olycksfall, som i arbetet kunna inträffa. Enskilda anstalter bereda väl

tillfälle till en sådan frivillig försäkring, men detta torde ej böra hindra

att en statsanstalt, som upprättas för den obligatoriska försäkringen, även

meddelar frivillig olycksfallsförsäkring för dem, som därigenom vilja komma

i åtnjutande av den större säkerhet och övriga fördelar, en sådan anstalt kan

erbjuda. För att dock icke försvåra anstaltens förvaltning, och då denna

av staten upprättade och bekostade inrättning huvudsakligen bör tillgodose

arbetares och med dem jämförliga personers intressen, böra försäkrings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

boloppen icke överstiga vad som vid den obligatoriska försäkringen är stadgat.

Med avseende härå har i §§ 35 och 36 bestämts, att den frivilliga försäkringen

skall i det kela byggas på samma grunder som den obligatoriska,

och att ersättningarna således skola utgå i samma procent av den skadades

förutvarande arbetsförtjänst, vilken senare ej heller får sättas högre än

1,600 eller lägre än 400 kronor för år.

Vid de fall, som avses i § 35, kan vill i allmänhet den anordning, som för

den obligatoriska försäkringen är bestämd, komma till användning, så att

försäkringen blir kollektiv för hela rörelsen eller företaget, och försäkringsavgifterna,

vilka bestämmas efter den farlighetsklass, rörelsen tillhör, erläggas

kvartalsvis i förhållande till de försäkrades inom angivna gränser

beräknade arbetsförtjänst.

För individuell försäkring, efter § 36, måste däremot särskilda tariffer

upprättas och på enskild överenskommelse bero, till vilket belopp den försäkrades

årliga arbetsförtjänst skall inom de stadgade gränserna upptagas.

I sitt den 10 januari 1908 avgivna utlåtande med förslag rörande ändring

i vissa delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete upptog riksförsäkringsanstalten en bestämmelse

om rätt för arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att

taga försäkring i riksförsäkringsanstalten. Riksförsäkringsanstalten anförde

härom följande:

I 24 § av 1901 års lag stadgas rätt för arbetare, evad han är stadd i

sådant arbete, som i lagen avses eller ej, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig ersättning enligt de i samma lag stadgade

grunder för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig berättigad att på grund av

denna bestämmelse medgiva arbetsgivare, som själv deltager i arbetets utförande,

rätt att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig sådan

ersättning som nyss nämnts.

Framställningar i sådant hänseende hava emellertid upprepade gånger

inkommit till riksförsäkringsanstalten från mindre arbetsgivare; och då

dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga skilja sig från de i

deras tjänst anställda arbetare, synas de böra i avseende å rätt till försäkring

i riksförsäkringsanstalten med arbetarna likställas, och anser riksförsäkringsanstalten

på grund härav, att ett tillägg till 24 § i angivna syfte

bör införas.

Även ålder domsf försäkring skommittén berörde denna fråga i sitt den 19

oktober 1915 avgivna betänkande med förslag angående försäkring för olycksfall

i arbete. Kommittén anförde härom följande:

Kommittén har icke ansett behövligt att införa i lagförslaget medgivande

för enskild arbetare att för egen räkning taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Enligt nu gällande bestämmelser tillkommer en sådan rätt icke

allenast arbetare, som icke falla under lagen, utan även arbetare, som eljest

genom lagen äro tillförsäkrade ersättning, och således, genom att själva

försäkra sig, erhålla dubbelförsäkring. Att sådan dubbelförsäkring hittills

kunnat medgivas, har tydligen berott på att ersättningsbeloppen enligt nuvarande

lag ofta äro otillräckliga, och att därför en försäkring i ändamål

Riksförsäk
ringsanstalten
1908.

Ålderdomsförsäkringskommittén

1915.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

att erhålla dubbelt så höga belopp kunde vara av behovet påkallad. Med

de bestämmelser rörande ersättningarnas storlek, som i lagförslaget meddelas,

torde emellertid en dubbelförsäkring icke vara behövlig samt, åtminstone

i fråga om sjukersättningarna, icke ens lämplig. För övrigt synes

ej heller i allmänhet beredandet av frivillig försäkring av förevarande art

för enskild arbetare tillhöra det lagstiftningsområde, som av lagförslaget

omfattas, enär detsamma allenast har till ändamål att skapa regler för

arbetsgivarens försäkringsplikt gent emot hans arbetare, och lagförslagets

bestämmelser därför äro avpassade för detta ändamål. Skulle man ändock

vilja bereda enskild arbetare tillfälle till frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten,

torde erforderlig föreskrift härom kunna intagas i den för

anstalten gällande instruktionen.

Frågan om arbetsgivares eller hans makas rätt att bereda sig själv försäkring

enligt de i lagförslaget stadgade grunder är däremot av större

betydelse, men torde även lämpligen böra ordnas genom särskilda föreskrifter.

Sålunda skulle en arbetsgivare, som för sina arbetare tagit försäkring

i ömsesidigt arbetsgivarebolag, kunna medgivas att jämväl för sig

själv eller sin hustru erhålla försäkring i samma bolag, därest erforderliga

bestämmelser härom finnas i bolagsordningen. För övriga arbetsgivare skulle

frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten stå öppen, om sådant enligt

instruktionen är medgivet.

I de yttranden, som av myndigheterna avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs

ovannämnda betänkande, berördes även frågan om lagstiftningens

utsträckande till självständiga företagare.

Sålunda anförde riksförsäkringsanstalten i yttrande den 15 januari 1916:

Att rätt till frivillig försäkring bör beredas arbetsgivare själv och hans

maka samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke har arbetare hos

sig anställd, ävensom att möjlighet till frivillig försäkring mot olycksfall

utom arbetet bör bibehållas, synes lämpligt. Riksförsäkringsanstalten har

dock icke ansett sig böra nu närmare ingå på denna fråga, utan torde väl

riksförsäkringsanstalten framdeles, om förevarande lagförslag blir antaget,

få yttra sig rörande de särskilda bestämmelser i dessa ämnen, som kunna

anses erforderliga.

Socialstyrelsen anförde i yttrande den 31 januari 1916:

Den vidsträckta omfattningen av förslaget giver detsamma karaktär av

en allmängiltig lag om försäkring för olycksfall i arbete, och man väntar

med hänsyn därtill, att under den föreslagna försäkringen skola vara inbegripna

alla, som från social synpunkt sett kunna anses i behov därav. Kommittén

har emellertid stannat vid att låta försäkringen omfatta hos arbetsgivare

anställda arbetare, oaktat talrika självständiga mindre yrkesidkare

och andra företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., äro i

lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin svaga ekonomiska

bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som arbetaren i gemen. Styrelsen

kan ej heller underlåta påpeka, att en så föga ekonomiskt motståndskraftig

grupp som hemarbetarna uteslutits från försäkringen. Ehuru styrelsen

funnit det önskvärt att även de små självständiga företagarna redan

nu kunnat medtagas, vill dock styrelsen ej nu påyrka deras inbegripande

under den obligatoriska försäkringen, enär därför skulle erfordras en sådan

omarbetning av lagförslaget, som möjligen kunde äventyra lagens ikraftträdande

vid avsedd tid. Styrelsen inskränker sig därför till att uttala den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 5

förhoppning, att iivon dessa med bor gar grupper, vilka socialt sett måste anses

vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras delaktiga av den utav

staten anordnade olycksfallsförsäkringen.

Lantbruksakademien framhöll slutligen, att eu avsevärd del av isynnerhet

landsbygdens arbetarebefolkning skulle vara utesluten, nämligen torpare,

egnahemsbrukare och självständiga yrkesutövare, såsom smeder, timmerkarlar,

murare, snickare m. fl., vilka i lika hög grad som lönearbetare i

annans tjänst vore såväl utsatta för olycksfall i arbete som ock beroende

av sin arbetsförmåga för sin utkomst. Det kunde med fog ifrågasättas, om

icke lagen bort, framför tjänstemän och hustjänare, omfatta dessa kategorier,

där individen vore att betrakta som varande sin egen arbetsgivare, och om

det icke för nu berörda självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk

självförsäkring. Den rättsliga grunden för en sådan åtgärd vore redan fastslagen

i och med antagandet av ålderdomspensioneringslagen.

I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag om olycksfall i Propositionen

arbete m. in. (nr 111) anförde föredragande departementschefen i den nu 1916- föreliggande frågan följande:

Från några håll har erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning till

endast lönearbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till arbete

för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra

självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl.,

skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad

utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft

vara lika beroende av sin arbetsförmåga som lönearbetare. Det har därför

ifrågasatts, om icke den obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att

gälla även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,

ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan om lagstiftning

för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför

ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna

arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt

är dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt

torde böra bliva föremål för särskild utredning.

Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare utskottet,

och självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda

med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd,

som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför.

Att dessa befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet

gällande lagstiftningen torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast

avsetts skola reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras

arbetare.

Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,

framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt

införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar

intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

andra självständiga företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig,

men i en del länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga

företagare.

Det motionsvis framställda yrkandet om utredning rörande utbyggande

av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete bar tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten,

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att

erinra mot en förutsättningslös utredning av frågan.

Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,

att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den

ifrågasatta utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet

för dess förverkligande. Utskottet tillåter sig för den skull hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten

av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att

denna kommer att omfatta mindre arbetsgivare och

självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 4 maj 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån första kammaren: herrar Westman, von Sydow och Martin Svensson, fröken Hesselgren

samt herrar Berglund*, Petrén* och Stenberg*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg*, Hagman, Hage, Johanson

i Hallagården, Holmström i Stockholm, Wallerius och Andersson i Rasjön.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

7

Reservation

av herr von Sydow, som anfört följande:

»Den sociala olycksfallsförsäkringen vilar på den grundtanken, att varje

yrke är förenat med en viss risk för olycksfall under yrkets utövning och

att denna risk hör till företagets utgiftskonto och alltså bör betalas av företagaren.

Härav följer, att endast i andras arbete anställda personer falla

inom ramen för den sociala olycksfallsförsäkringen. Den i motionerna förordade

försäkringsformen innebär alltså ett avsteg från den sociala olycksfallsförsäkringens

grundidé. Varje sådant avsteg är principiellt förkastligt,

även om det i och för sig synes skäligen oskyldigt och ett första sådant

avsteg följes lätt av andra. Om den av motionärerna förordade anordningen

kommer till stånd, öppnas därmed vägen för en konkurrens mellan riksförsäkringsanstalten

och de affärsdrivande olycksfallsförsäkringsbolagen, en

konkurrens, som med hänsyn till den mycket gynnade ställning, riksförsäkringsanstalten

intager, måste anses illojal å statens sida. Det vill också

synas mig, som om vissa försäkringstekniska svårigheter skulle möta att i

vårt land införa den av motionärerna föreslagna försäkringsgrenen. Jag

anser alltså, att utskottet bort avstyrka motionerna.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Bilaga A.

1) Försäkringsrådet.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet

att till utskottet avgiva yttrande över den inom första kammaren

väckta motionen nr 206 och motionen inom andra kammaren nr 119 angående

åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av

den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I anledning härav får försäkringsrådet anföra följande.

Motionärerna synas med sin framställning om utredning i främsta rummet

avse sådana självständiga företagare, som i ekonomiskt och andra avseenden

äro jämställda med kroppsarbetare (lönarbetare), vare sig de nu äro

arbetsgivare eller företagare, som ej anlita främmande arbetskraft.

Såsom i motionen framhålles möter ofta svårighet att draga gränsen

mellan dem, som enligt olycksfallsförsäkringslagen äro att anse såsom arbetare

och såsom självständiga företagare. Ej sällan inträffar även, att eu

person ena dagen är att anse som arbetare och den andra såsom självständig

företagare, ekonomiskt och i övrigt likställd med arbetaren och i händelse

av skada genom olycksfall i arbete i behov av den ersättning, olycksfallsförsäkringslagen

lämnar de under lagen ingående arbetarna.

Spörsmålet att genom statens medverkan bereda självständiga företagare

försäkring för olycksfall i arbete är icke nytt. Redan arbetarförsäkringskommittén

upptog i sitt den 28 juli 1888 avgivna förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete en bestämmelse av innehåll, att en var näringsidkare

skulle äga rätt att i den av kommittén föreslagna riksförsäkringsanstalten

enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i

arbetet. Såsom motivering för detta stadgande anförde kommittén, att tillfälle

till försäkring borde icke blott beredas arbetsgivare för deras personal.

Det vore naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den arbetare, som

arbetade för egen räkning utan att vara anställd hos annan, än ock för dem,

som själva vore arbetsgivare men personligen toge del i kroppsarbetet, att

genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna av olycksfall, som

kunde inträffa i arbetet. I motionerna erinras, att även ålderdomsförsäkringskommittén

var inne på denna fråga. Socialstyrelsen, som den 31

januari 1916 avgav utlåtande över sistnämnda kommittés förslag till lag

om försäkring för olycksfall i arbete, ansåg även en försäkring av ekonomiskt

svagare företagare önskvärd och ifrågasatte till och med, att dessa

borde vara obligatoriskt försäkrade. Styrelsen yttrade sålunda bland annat,

att den vidsträckta omfattningen av kommitténs förslag gåve detsamma

karaktären av en allmängiltig lag om försäkring för olycksfall i arbete, och

att man med hänsyn därtill väntade, att under den föreslagna försäkringen

skulle vara inbegripna alla, som från social synpunkt sett kunde anses i

behov därav. Kommittén hade emellertid stannat vid att låta försäkringen

omfatta hos arbetsgivare anställda arbetare, oaktat talrika självständiga

mindre yrkesidkare och andra företagare, såsom hantverkare, småbrukare,

torpare m. fl., vore i lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till

sin svaga ekonomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som

arbetarna i gemen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande N/ 31.

9

Från det allmännas synpunkt är det naturligtvis av största betydelse, att

den enskilde i så stor utsträckning som möjligt genom försäkring eller annan

anordning själv ekonomiskt sörjer för sin framtid eller för det fall att arbetsförmågan

i förtid genom oförutsedda händelser nedsättes eller går helt till

spillo. Det ligger därför även i det allmännas intresse att, så långt sig

lämpligen göra låter, bereda den enskilde utväg att på ett ändamålsenligt

och för honom genomförbart sätt förskaffa sig den erforderliga ekonomiska

tryggheten.

På grund av vad härovan och i motionerna anförts anser sig försäkringsrådet

böra tillstyrka, att en sådan utredning, som i motionerna avses, kommer

till stånd.

I detta ärendes behandling hava försäkringsrådets samtliga ledamöter

deltagit.

Avskrift av ett uttalande i ämnet från De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening bifogas.

Stockholm den 24 februari 1928.

På försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Valdemar Aae.

2) De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening.

Till kungl. försäkringsrådet.

Uti skrivelse den 13 februari 1928 har kungl. försäkringsrådet anhållit

att De Ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening måtte till rådet

inkomma med yttrande rörande dels---dels motionen nr 206 i första

kammaren och motionen nr 119 i andra kammaren angående åvägabringande

av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga

försäkringen enligt nämnda lag.

I anledning härav får föreningens styrelse vördsamt anföra följande.

Styrelsen har intet att erinra mot en förutsättningslös utredning av den

fråga, som i motionen nr 206 i första kammaren och motionen nr 119 i

andra kammaren förelagts riksdagen. Styrelsen anser sig emellertid under

alla omständigheter böra uppställa såsom villkor för utvidgning av den frivilliga

försäkringen i av motionärerna föreslagen riktning, att förvaltningskostnaderna

för dessa försäkringar bliva av försäkringstagarna fullt täckta.

På grund av frågans stora principiella innebörd för den enskilda försäkringsverksamheten

överhuvud, synes föreningen vid ett dylikt utredningsarbete

böra vara representerad.

Stockholm den 23 februari 1928.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

GÖSTA TAMM. G. BERGSTRÖM.

I transumerade delar rätt avskrivet intygar:

Karl Lundholm.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Bilaga B.

1) Riksförsäkringsanstalten.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten

att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den

1 mars 1928 överlämna av utskottet begärt yttrande över bland annat motion

nr 206 i första kammaren och motion nr 119 i andra kammaren angående

åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga

försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Uti de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt införts på den sociala

olycksfallslagstiftningens område, innehålla olycksfallslagarna även bestämmelser

rörande försäkring för arbetsgivare eller andra självständiga företagare.

I allmänhet är denna försäkring frivillig, men i en del länder

omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga företagare. Till

fullständigande av motionärernas uppgifter i förevarande hänseende har

inom riksförsäkringsanstalten upprättats bilagda översikt över vissa utländska

lagars bestämmelser rörande försäkring för självständiga företagare.

Tanken att i samband med olycksfallsförsäkringen för arbetare anordna

en dylik försäkring jämväl för självständiga företagare är icke heller för

vårt lands vidkommande ny. För egen del har riksförsäkringsanstalten

tidigare vid två olika tillfällen förordat åtgärder i sådan riktning. Sålunda

upptog riksförsäkringsanstalten i sitt den 10 januari 1908 avgivna förslag

till ändring i vissa delar av 1901 års olycksfallsersättningslag en bestämmelse

om rätt för arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att

taga försäkring i riksförsäkringsanstalten. Vidare framhöll riksförsäkringsanstalten

i utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs år 1915 avgivna

betänkande och förslag lämpligheten av att rätt till frivillig försäkring

bereddes arbetsgivare och hans maka samt möjligen även mindre näringsidkare,

som icke hade arbetare hos sig anställda.

Såsom motionärerna framhålla, finnas ju stora grupper av mindre arbetsgivare

och självständiga yrkesutövare, som i ekonomiskt och socialt hänseende

kunna anses likställda med arbetare. Helt naturligt måste det för

dessa te sig såsom en obillighet, att de icke kunna bliva delaktiga av den

sociala olycksfallsförsäkringens förmåner. Önskemål om ändring härutinnan

hava ock framförts till riksförsäkringsanstalten.

För att erfara sina ortsombuds uppfattning i förevarande hänseende

anmodade riksförsäkringsanstalten genom ett meddelande i tidskriften Arbetarskyddet

förra året ortsombuden att delgiva riksförsäkringsanstalten sin

erfarenhet i fråga om behovet av åtgärder i syfte att bereda mindre företagare

försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen. Av de till ett antal

av över 900 uppgående ortsombuden hava hittills ett femtiotal yttrat sig

till riksförsäkringsanstalten. Så gott som samtliga dessa hava härvid framhållit

behovet och betydelsen av en dylik försäkring.

Då, såsom av det föregående framgår, behovet av den sociala olycksfallslagstiftningens

utsträckning till arbetsgivare och andra självständiga företagare

på olika sätt vunnit beaktande i ett stort antal andra europeiska

länder och då förefintligheten av ett dylikt behov icke heller för vårt lands

vidkommande låter sig förnekas, har riksförsäkringsanstalten icke något att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

erinra mot att en närmare utredning i förevarande fråga kommer till stånd.

Med hänsyn till gällande organisation av vår sociala olycksfallsförsäkring

synes emellertid en dylik utredning böra göras förutsättningslös och således

omfatta jämväl frågan om försäkringsformen.

I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna

östrand, von Schulzenheim och Odelstierna samt tillfälliga ledamöterna

Sidvall, Källström och Wolff.

Stockholm den 25 februari 1928.

KARL LEVINSON.

Albert Eisen.

2) Översikt över vissa utländska lagars bestämmelser rörande försäkring

för självständiga företagare.

Danmark.

Lag den 6 juli 1916 om Forgikring mod Folger af Ulykkestllfadde, ändrad genast genom

lag den 14 juli 1927.

Arbetsgivaren är enligt denna lag som regel skyldig att taga försäkring

i ett av vederbörande minister godkänt försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt

försäkringsbolag.

Sjätte kapitlet.

Industri, hantverk, handel, privata t jänste förhållanden m. m.

§ 53.

En arbetsgivare, som omfattas av § 49 (d. v. s. driver enligt denna paragraf

försäkringspliktig verksamhet) ävensom en var, som utan att använda

försäkringsberättigad arbetshjälp, driver förvärvsarbete, som hör under detta

kapitel, är berättigad att i godkända försäkringsbolag teckna frivillig försäkring

med statsbidrag till förmån för sig själv, så framt hans årsinkomst

vid beräkning av inkomstskatt till staten icke uppgår till 1,800 kronor på

landsbygden, 2,100 kronor i landsortsstäderna och 2,400 kronor i Köpenhamn

och Fredriksberg. I samband härmed må han teckna försäkring för

sin hustru, där hon i väsentlig omfattning deltager i mannens förvärvsarbete.

Vederbörande äro då enligt bestämmelserna i lagen försäkrade mot följderna

av olycksfall, som inträffar under utövandet av deras förvärvsarbete och i

deras hushåll.

Försäkring tecknad jämlikt bestämmelserna i denna paragraf bibehåller

sin giltighet, även om den försäkrades inkomst, sedan försäkringen tecknats,

överskjuter ovan anförda belopp; men statsbidraget bortfaller.

Sjunde kapitlet.

Sjöfart.

§ 54.

Beträffande fartyg under 300 registerton omfattar försäkringsplikten befälhavaren,

även om han själv äger fartyget helt eller delvis.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Åttonde kapitlet.

Fiske och mindre skeppsfart.

§ 66 C.

Envar, som för egen räkning eller gemensamt med andra driver förvärvsverksamhet,

som hör under detta kapitel, och beträffande vilken vanligen

minst 3/5 av årsinkomsten genom personlig verksamhet härrör från ifrågavarande

förvärvsverksamhet, är vidare pliktig att teckna försäkring för sin

egen person.

Nionde kapitlet.

Jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel m. m.

§ 73.

(I denna paragraf stadgas beträffande i detta kapitel nämnda verksamheter

liknande bestämmelser som i § 53; dock erfordras beträffande hustru

ej, att hon deltager i mannens förvärvsarbete.)

I § 41 stadgas att för personer, som tecknat frivillig försäkring enligt

bestämmelserna i ovan omförmälda paragrafer, skola ersättningarna beräknas

efter en årsförtjänst av 1,200 kronor.

Norge.

Lov om nlykkesforsikriug’ for industriarbeidere in. v. av den 13 augusti 1915.

§ 39.

Innehavare av försäkringspliktiga företag kunna efter framställning medtagas

i försäkringen tillsammans med sina arbetare. —---De närmare

reglerna för den frivilliga försäkringens ikraftträdande och upphörande fastställas

av Eiksforsikringsanstaltens styrelse. I övrigt gälla lagens bestämmelser

även för den frivilliga försäkringen.

Norska Riksforsikringsanstalten har beträffande den frivilliga försäkringen

för arbetsgivare meddelat följande.

Innehavare av försäkringspliktiga företag kunna medtagas i försäkringen

tillsamman med sina arbetare. Härvid har man väsentligen tagit sikte på

de arbetsgivare, som arbeta tillsammans med sina arbetare och följaktligen

äro utsatta för samma yrkesfaror som dessa. Premiesatsen är därför den

för företaget i övrigt gällande och fastställes efter den löneandel, som belöper

på den tid, innehavaren kan antagas vara sysselsatt i företaget. Huru

lönen eller rättare den gottgörelse, som innehavaren beräknar för sitt arbete,

skall bestämmas, avgöres »efter beste sk jon» för varje särskilt fall. Uppgiver

innehavaren icke någon arbetsförtjänst eller är denna oproportionerligt lågt

angiven, utgår man i allmänhet från att innehavarens arbetsförtjänst bör

motsvara den förtjänst, som vid företaget anställda, normalt avlönade arbetare

uppbära.

Med hänsyn till försäkringens ikraftträdande och upphörande är följande

stadgat.

Anmälan till försäkring kan ske när som helst under året och försäkringen

löper från och med den dag, anmälan blivit av riksforsikringsanstaltens

tillsyningsman mottagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

13

Försäkringen löper tills uppsägning sker, dock minst för ett år i sänder,

räknat per kalenderår. Göres anmälan under loppet av ett kalenderår, gäller

försäkringen för anmälningsåret.

Om företaget upphör, liäves samtidigt avtalet om försäkring utan föregående

uppsägning.

Uppsägning skall vara insänd till riksforsikringsanstaltens tillsyningsman

minst tre månader före kalenderårets utgång (alltså före 1 oktober).

I övrigt gälla de i lagen för den obligatoriska försäkringen fastställda

bestämmelser även för den frivilliga. Premiedebitering, anmälan om olycksfall,

fastställande av ersättning m. m. försiggår på samma sätt och efter

samma regler som vid den obligatoriska försäkringen.

Under år 1924 — det sista år för vilket statistiken är utarbetad — funnos

1,620 frivilligt försäkrade arbetsgivare. Hela antalet företag utgjorde samma

år 36,464.

Finland.

Lag om arbetares olycksfallsförsäkring den IT juli 1925.

Frivillig försäkring.

45 §.

Arbetsgivare vare berättigad att antingen genom egen åtgärd eller, därest

hans arbetare tillhöra i 25 § omförmäld gruppförsäkring, även genom kommunens

förmedling försäkra såväl sig själv som ock dem av sina arbetsledare,

arbetare och familjemedlemmar, vilka icke äro försäkring underkastade,

i den försäkringsanstalt, vari hans försäkring underkastade arbetare

äro försäkrade, och därigenom tillförsäkra sig själv och ovannämnda personer

de förmåner, vilka i följd av olycksfall, ådraget under kroppsarbete,

enligt denna lag skola beviljas. Då sådan försäkring tages, skall uppgift

lämnas därom, vilken daglig medelarbetslön och vilken årlig arbetsförtjänst

skall för envar av dessa personer vid skadeståndets fastställande bestämmas,

med beaktande av stadgandena i 9 och 22 §§ angående de högsta och lägsta

beloppen.

56 §.

För arbetsgivare, som vid kommunalbeskattning beskattats för högst sextusen

marks inkomster och som i ekonomiskt avseende kan jämföras med

arbetare, erläggas försäkringsavgifterna ur statsmedel, likväl icke, därest

arbetsgivare underlåtit att avgiva i 27 § omförmäld anmälan (huruvida han

haft arbetare anställda m. m.) — — —

Tyskland.

Reichsversicherungsordnnng a t 1911 i dess avfattning på grund av lagändring

den 14 juli 1925.

548 §.

Stadgarna (för vederbörande yrkesförening) kunna utsträcka försäkringsplikten

att omfatta jämväl företagare (Betriebsunternehmer).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

550 §.

Företagare, ävensom inomskärslotsar (Binnenlotsen), som bedriva sitt yrke

för egen räkning, kunna försäkra sig själva mot följderna av olycksfall i

arbete.

(Om företagaren har arbetare anställd eller ej, är icke av betydelse. Enligt

lagens tidigare lydelse medgavs försäkring för företagare, vilka icke hade

mer än 3,000 mark i årsförtjänst eller regelmässigt sysselsatte högst 2 lönearbetare).

551 §.

Föreskrifterna i §§ 548, 550 angående försäkring för företagare gälla även

för hans i företaget sysselsatta maka.

Bestämmelser, motsvarande de ovan angivna, gälla även vid lantbruksförsäkringen

(§ 922).

Enligt sjöolycksfallsförsäkringen (§> 1058) äro omedelbart på grund av lagen

utövare av »Kleinbetriebe» inom sjöfart på havet och havsfiske m. m. obligatoriskt

försäkrade, såvida företagaren tillhör fartygets besättning och regelbundet

vid företaget sysselsätter högst 2 försäkringspliktiga mot avlöning

eller inga alls sådana.

I övrigt gälla samma regler som vid industriförsäkringen (§§ 1059—1062).

Holland.

Lag ar den 2 januari 1901 om olycksfallsförsäkring för arbetare i vissa företag i dess

avfattning enligt lag den 28 juni 1921.

Frivillig försäkring av arbetsgivare.

Art. 87.

1) Arbetsgivaren kan hos riksförsäkringsbanken försäkra sig mot de ekonomiska

följderna av olycksfall, som drabba honom i sammanhang med

utövandet av försäkringspliktig verksamhet. Den dagliga arbetsförtjänst,

som han antages förtjäna, skall av honom själv angivas till 2, 3, 4, 5, 6, 7

eller 8 gulden, dock med iakttagande att detta belopp icke må överskjuta

den enligt ovanstående, till jämna gulden avrundade lön, som i medeltal

om dagen förtjänas av den högst betalda arbetaren i samma eller liknande

yrke i samma eller angränsande kommun. Den sålunda beräknade lönen

ändras icke under den tidrymd, för vilken försäkringen är avslutad.

2) Med en arbetsgivare likställes i avseende å denna artikel och de på

densamma grundade föreskrifter den, som för egen räkning utövar ett försäkringspliktigt

yrke utan att därvid hava andra i sin tjänst. — — —

(Härefter följa i samma art. en del detaljbestämmelser).

Lag den 20 maj 1922 om olycksfallsförsäkring för i lantbruk sysselsatta personer.

Försäkringen äger under vissa villkor rum i yrkesföreningar av arbetsgivare.

Enligt art. 18 kan i yrkesförenings stadgar bestämmas, bland annat,

att personer, som icke äro arbetare i lagens mening, frivilligt få försäkra

sig mot de ekonomiska följderna av dem i samband med arbetet i ett enligt

lagen försäkrat företag övergångna olycksfall.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

15

Art. 99 innehåller beträffande arbetsgivare, som icke är medlem av yrkesförening,

motsvarande bestämmelse som i art. 87 i ovannämnda lag av år

1921, dock att med arbetsgivare likställas jämväl hans maka och hemmavarande

barn. Även den, som för egen räkning utan arbetshjälp bedriver

försäkringspliktigt företag, samt hans maka och barn kunna erhålla försäkring.

Tjeckoslovakien.

Lag den 20 juli 1894 (Reichsgesetzblatt nr 168) angående utvidgning av

olycksfallsförsäkringen.

Art. V. (1) Envar, som driver olycksfallsförsäkringspliktigt företag, är

medgivet att försäkra sig, sina befullmäktigade eller representanter ävensom

andra personer, vilka, utan att vara försäkringspliktiga, äro utsatta för faror

i arbetet, mot följderna av olycksfall enligt bestämmelserna i lagen den 28

december 1887 hos den försäkringsanstalt, som företaget tillhör.

(2) Den, som begagnar sig av denna rätt, bar att vid avgivande av vederbörlig

förklaring till försäkringsanstalten för varje person, som skall försäkras,

efter fritt skön anmäla ett (12,000 Krönen) ej överstigande belopp

såsom årlig arbetsförtjänst att läggas till grund vid bestämmande av premier

och skadeersättningar.

(6) Försäkringen börjar med dagen efter det ansökan inkommit till försäkringsanstalten

och upphör med dagen för uppsägning, tidigast dock efter

ett halvt års förlopp.

Art. VI. Företagare, vilkas företag icke äro underkastade den obligatoriska

försäkringen, är medgivet att försäkra sig själva, sina arbetare och

tjänstemän liksom övriga i art. V nämnda personer hos den försäkringsanstalt,

i vars område företaget ligger.

(Försäkringen äger rum i territoriella, under statlig kontroll stående

ömsesidiga anstalter).

Österrike.

I lag den 20 juli 1894 beträffande utvidgning av olycksfallsförsäkringen

återfinnas i huvudsak samma bestämmelser, som återgivits beträffande

Tjeckoslovakien. Huruvida dessa bestämmelser fortfarande äro gällande, är

icke visst. En lag av den 1 april 1927 beträffande sjuk-, olycksfalls- och

invaliditetsförsäkring för arbetare avser endast dessa.

Schweiz.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen av år 1911.

Art. 115—117.

Anstalten försäkrar på därom gjord ansökan mot olycksfall envar icke

obligatoriskt försäkrad, som fyllt 14 år, så länge vederbörande bor i Schweiz.

Förbundsförsamlingen bestämmer villkoren för denna försäkring. Staten

betalar för varje försäkrad, vars årsinkomst icke överstiger 4,500 francs, ett

årligt bidrag motsvarande en åttondedel av premien.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Enligt meddelande från den schweiziska olycksförsäkringsanstalten har

den frivilliga försäkringen ännu ej trätt i kraft, och synes det ovisst, när

detta kan ske.

Italien.

Lag om olycksfallsförsäkring för inom jordbruket anställda arbetare ar den 23

augusti 1917, ändrad den 20 mars 1921.

Art. I b). På grund av föreliggande författning skola följande anses på

grund av lagen försäkrade mot olycksfall i jordbruksarbete från fyllda 9 år

till och med fyllda 75 år.

Egendomsägare (t), hälftenbrukare, arrendatorer, deras hustrur och barn,

de utom äktenskapet födda inbegripna, vilka uti ifrågavarande yrken förrätta

vanligt kroppsarbete.

Bulgarien.

Lag om socialförsäkring den 6 mars 1924.

Kap. I. Allmänna bestämmelser.

Art. 1. Alla arbetare och anställda i statliga, allmänna och enskilda

företag och näringar, för vilka icke jämlikt någon av pensionslagarna löneavdrag

verkställes, äro i händelse av olycksfall, sjukdom, moderskap, invaliditet

och ålderdom obligatoriskt försäkrade i socialförsäkringsfonden.

Självständiga hantverkare, handelsidkare, lantbrukare och de fria yrkenas

utövare, i den mån deras årsinkomst icke överskjuter 50,000 leva, ävensom

tjänstemännen i statliga verk och självförvaltande inrättningar kunna på

därom gjord framställning avsluta någon av här nämnda försäkringar.

Serbernas, Kroaternas och Slowenernas konungarike (Jugoslawien).

Lag om arbetareförsäkring den 14 maj 1922 (innefattande även olycksfallsförsäkring).

§ 5-

Personer, som icke äro försäkringspliktiga enligt denna lag, kunna på

sätt och under villkor, som ministern för socialpolitik genom en förordning

föreskriver, frivilligt försäkra sig enligt lagen.

Luxemburg.

Lag den 17 december 1925 angående socialförsäkring.

Olycksfallsförsäkring.

Frivillig eller genom särskilt reglemente föreskriven försäkring.

Art. 96.

Olycksfallsförsäkringsanstaltens reglemente må föreskriva, under vilka

villkor innehavare av försäkringspliktiga företag kunna försäkra sig själva

eller andra, som icke äro underkastade försäkringsplikt mot olycksfall i

arbetet.

Reglementet må utsträcka försäkringsplikten att omfatta arbetsgivare,

vilka icke regelbundet sysselsätta flera än 2 försäkrade personer, ävensom

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 17

till tjänstemän, verkmästare och tekniker, vilkas årliga arbetsförtjänst överskjuter

10,000 franken.

Keglementet må vidare bestämma, huruvida och på vilka villkor ickeförsäkringspliktiga

men för yrkesfara utsatta personer, som äro av arbetsgivare

eller på uppdrag av denne anställda eller tillhöra dennes hushåll,

ävensom hustrur och familjemedlemmar till de i andra stycket av denna

artikel omförmälda arbetsgivare, kunna försäkras mot olycksfall, som drabba

dem antingen under fullgörandet av tjänsteåligganden eller under vistelse

i det försäkringspliktiga företagets lokaler.

Komma förestående bestämmelser till användning, bestämmer reglementet

samtidigt maximibeloppet för den till grund för försäkringen liggande årslönen

eller årsinkomsten ävensom alla övriga försäkringsvillkor, vilka givetvis

kunna avvika från de i lagen givna bestämmelserna.

Lettland.

Lag om försäkring av lönearbetare mot olycksfall och yrkessjukdomar den 1 juni 1927.

Avdelning 1. Allmänna bestämmelser.

5. Mindre arbetsgivare såsom hantverkare, insjöfiskare, lantbrukare m. fl.

ävensom agenter, kommissionärer o. d., vilka arbeta för egen räkning, kunna

jämlikt denna lag försäkfa sig mot olycksfall, så framt de själva deltaga i

arbetet. Bestämmelser i fråga om den frivilliga försäkringen av här nämnda

arbetsgivare utfärdas av socialministern.

Anm. Frivilligt försäkrade må även försäkra de av dem sysselsatta familjemedlemmarna.

Stockholm den 25 februari 1928.

Albert Eisen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 18 höft. (Nr 31.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:205 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen a1 i texten