Utlåtande i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet kar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 206 i första kammaren av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.
1928-05-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1928:31, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet kar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 206 i första kammaren av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den ä maj 1928 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga
försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete.
Andra lagutskottet kar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 206 i första kammaren
av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.
I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.
De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda
myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar
utskottet till desamma.
Lagen den 17 juni 1926 om försäkring för olycksfall i arbete omfattar i stort
sett alla lönearbetare. Lagen har sålunda avseende å envar, som mot avlöning
användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom
vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande
av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Såsom arbetare i
lagens bemärkelse anses ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe,
som av honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning
användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller,
där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och
hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i
förhållande till honom. Utföres arbetet för makars gemensamma räkning,
anses de i förevarande hänseende såsom allenast en arbetsgivare.
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro
Bihang till riksdagens protokoll 1928. .9 samt. 2 avd. 18 höft. (Nr 31.) ]
Gällande
bestämmelser
i ämnet.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägares arbetare i stället under vissa
villkor äga rum i detta bolag.
Arbetsgivare är berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels
annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels i anstalten försäkrad
arbetare för olycksfall i arbete i fråga om karenstiden, dels ock
dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring kan ock av
ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Avtal om annan försäkring
eller försäkring till högre ersättningsbelopp än lagen stadgar må ej
avslutas av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag. Riksförsäkringsanstalten
äger dock enligt särskilda bestämmelser sluta avtal om livränta
åt barn utom äktenskap och om livförsäkring i samband med egnahemslån
samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare, ävensom, enligt Konungens
bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund av olycksfall
skall utgivas av annan än anstalten.
Historik. Tanken att i samband med olycksfallsförsäkring för arbetare anordna
en dylik försäkring jämväl för självständiga företagare är icke ny.
Arbetariörsäk- I sitt den 28 juli 1888 avgivna betänkande med förslag till bl. a. lag om
ringskom- försäkring för olycksfall i arbete upptog arbetarförsäkringskornmittén en
bestämmelse av innehåll, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke
eljest vore enligt lagförslaget försäkrad, skulle äga rätt att i riksförsäkringsanstalten
enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.
Såsom motivering för berörda stadgande anförde kommittén följande:
Upprättandet av en för hela riket gemensam försäkringsanstalt möjliggör
även avslutande i anstalten av frivillig olycksfallsförsäkring på enahanda
villkor som för den obligatoriska. Ju mindre omfattande den obligatoriska
försäkringen, åtminstone till en början, göres, desto mera angeläget är ock
att såsom komplement härtill bringa en frivillig försäkring till stånd. Enligt
föreliggande lagförslag äro jordbruket, hantverkerierna och handeln med
flera näringar oberörda av försäkringstvånget. § 35 har därför velat lämna
vederbörande arbetsgivare inom sådana icke försäkringspliktiga yrken öppet
att i riksförsäkringsanstalten frivilligt försäkra sin personal för olycksfall i
arbetet.
Men tillfälle till frivillig försäkring bör icke blott beredas arbetsgivare
för deras personal. Det är naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den
arbetare, som arbetar för egen räkning utan att vara anställd hos annan,
än ock slutligen för dem, som själva äro arbetsgivare, men personligen taga
del i kroppsarbetet, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna
av olycksfall, som i arbetet kunna inträffa. Enskilda anstalter bereda väl
tillfälle till en sådan frivillig försäkring, men detta torde ej böra hindra
att en statsanstalt, som upprättas för den obligatoriska försäkringen, även
meddelar frivillig olycksfallsförsäkring för dem, som därigenom vilja komma
i åtnjutande av den större säkerhet och övriga fördelar, en sådan anstalt kan
erbjuda. För att dock icke försvåra anstaltens förvaltning, och då denna
av staten upprättade och bekostade inrättning huvudsakligen bör tillgodose
arbetares och med dem jämförliga personers intressen, böra försäkrings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
3
boloppen icke överstiga vad som vid den obligatoriska försäkringen är stadgat.
Med avseende härå har i §§ 35 och 36 bestämts, att den frivilliga försäkringen
skall i det kela byggas på samma grunder som den obligatoriska,
och att ersättningarna således skola utgå i samma procent av den skadades
förutvarande arbetsförtjänst, vilken senare ej heller får sättas högre än
1,600 eller lägre än 400 kronor för år.
Vid de fall, som avses i § 35, kan vill i allmänhet den anordning, som för
den obligatoriska försäkringen är bestämd, komma till användning, så att
försäkringen blir kollektiv för hela rörelsen eller företaget, och försäkringsavgifterna,
vilka bestämmas efter den farlighetsklass, rörelsen tillhör, erläggas
kvartalsvis i förhållande till de försäkrades inom angivna gränser
beräknade arbetsförtjänst.
För individuell försäkring, efter § 36, måste däremot särskilda tariffer
upprättas och på enskild överenskommelse bero, till vilket belopp den försäkrades
årliga arbetsförtjänst skall inom de stadgade gränserna upptagas.
I sitt den 10 januari 1908 avgivna utlåtande med förslag rörande ändring
i vissa delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete upptog riksförsäkringsanstalten en bestämmelse
om rätt för arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att
taga försäkring i riksförsäkringsanstalten. Riksförsäkringsanstalten anförde
härom följande:
I 24 § av 1901 års lag stadgas rätt för arbetare, evad han är stadd i
sådant arbete, som i lagen avses eller ej, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning enligt de i samma lag stadgade
grunder för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig berättigad att på grund av
denna bestämmelse medgiva arbetsgivare, som själv deltager i arbetets utförande,
rätt att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig sådan
ersättning som nyss nämnts.
Framställningar i sådant hänseende hava emellertid upprepade gånger
inkommit till riksförsäkringsanstalten från mindre arbetsgivare; och då
dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga skilja sig från de i
deras tjänst anställda arbetare, synas de böra i avseende å rätt till försäkring
i riksförsäkringsanstalten med arbetarna likställas, och anser riksförsäkringsanstalten
på grund härav, att ett tillägg till 24 § i angivna syfte
bör införas.
Även ålder domsf försäkring skommittén berörde denna fråga i sitt den 19
oktober 1915 avgivna betänkande med förslag angående försäkring för olycksfall
i arbete. Kommittén anförde härom följande:
Kommittén har icke ansett behövligt att införa i lagförslaget medgivande
för enskild arbetare att för egen räkning taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.
Enligt nu gällande bestämmelser tillkommer en sådan rätt icke
allenast arbetare, som icke falla under lagen, utan även arbetare, som eljest
genom lagen äro tillförsäkrade ersättning, och således, genom att själva
försäkra sig, erhålla dubbelförsäkring. Att sådan dubbelförsäkring hittills
kunnat medgivas, har tydligen berott på att ersättningsbeloppen enligt nuvarande
lag ofta äro otillräckliga, och att därför en försäkring i ändamål
Riksförsäk
ringsanstalten
1908.
Ålderdomsförsäkringskommittén
1915.
Yttranden
över ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
att erhålla dubbelt så höga belopp kunde vara av behovet påkallad. Med
de bestämmelser rörande ersättningarnas storlek, som i lagförslaget meddelas,
torde emellertid en dubbelförsäkring icke vara behövlig samt, åtminstone
i fråga om sjukersättningarna, icke ens lämplig. För övrigt synes
ej heller i allmänhet beredandet av frivillig försäkring av förevarande art
för enskild arbetare tillhöra det lagstiftningsområde, som av lagförslaget
omfattas, enär detsamma allenast har till ändamål att skapa regler för
arbetsgivarens försäkringsplikt gent emot hans arbetare, och lagförslagets
bestämmelser därför äro avpassade för detta ändamål. Skulle man ändock
vilja bereda enskild arbetare tillfälle till frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten,
torde erforderlig föreskrift härom kunna intagas i den för
anstalten gällande instruktionen.
Frågan om arbetsgivares eller hans makas rätt att bereda sig själv försäkring
enligt de i lagförslaget stadgade grunder är däremot av större
betydelse, men torde även lämpligen böra ordnas genom särskilda föreskrifter.
Sålunda skulle en arbetsgivare, som för sina arbetare tagit försäkring
i ömsesidigt arbetsgivarebolag, kunna medgivas att jämväl för sig
själv eller sin hustru erhålla försäkring i samma bolag, därest erforderliga
bestämmelser härom finnas i bolagsordningen. För övriga arbetsgivare skulle
frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten stå öppen, om sådant enligt
instruktionen är medgivet.
I de yttranden, som av myndigheterna avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs
ovannämnda betänkande, berördes även frågan om lagstiftningens
utsträckande till självständiga företagare.
Sålunda anförde riksförsäkringsanstalten i yttrande den 15 januari 1916:
Att rätt till frivillig försäkring bör beredas arbetsgivare själv och hans
maka samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke har arbetare hos
sig anställd, ävensom att möjlighet till frivillig försäkring mot olycksfall
utom arbetet bör bibehållas, synes lämpligt. Riksförsäkringsanstalten har
dock icke ansett sig böra nu närmare ingå på denna fråga, utan torde väl
riksförsäkringsanstalten framdeles, om förevarande lagförslag blir antaget,
få yttra sig rörande de särskilda bestämmelser i dessa ämnen, som kunna
anses erforderliga.
Socialstyrelsen anförde i yttrande den 31 januari 1916:
Den vidsträckta omfattningen av förslaget giver detsamma karaktär av
en allmängiltig lag om försäkring för olycksfall i arbete, och man väntar
med hänsyn därtill, att under den föreslagna försäkringen skola vara inbegripna
alla, som från social synpunkt sett kunna anses i behov därav. Kommittén
har emellertid stannat vid att låta försäkringen omfatta hos arbetsgivare
anställda arbetare, oaktat talrika självständiga mindre yrkesidkare
och andra företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., äro i
lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin svaga ekonomiska
bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som arbetaren i gemen. Styrelsen
kan ej heller underlåta påpeka, att en så föga ekonomiskt motståndskraftig
grupp som hemarbetarna uteslutits från försäkringen. Ehuru styrelsen
funnit det önskvärt att även de små självständiga företagarna redan
nu kunnat medtagas, vill dock styrelsen ej nu påyrka deras inbegripande
under den obligatoriska försäkringen, enär därför skulle erfordras en sådan
omarbetning av lagförslaget, som möjligen kunde äventyra lagens ikraftträdande
vid avsedd tid. Styrelsen inskränker sig därför till att uttala den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 5
förhoppning, att iivon dessa med bor gar grupper, vilka socialt sett måste anses
vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras delaktiga av den utav
staten anordnade olycksfallsförsäkringen.
Lantbruksakademien framhöll slutligen, att eu avsevärd del av isynnerhet
landsbygdens arbetarebefolkning skulle vara utesluten, nämligen torpare,
egnahemsbrukare och självständiga yrkesutövare, såsom smeder, timmerkarlar,
murare, snickare m. fl., vilka i lika hög grad som lönearbetare i
annans tjänst vore såväl utsatta för olycksfall i arbete som ock beroende
av sin arbetsförmåga för sin utkomst. Det kunde med fog ifrågasättas, om
icke lagen bort, framför tjänstemän och hustjänare, omfatta dessa kategorier,
där individen vore att betrakta som varande sin egen arbetsgivare, och om
det icke för nu berörda självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk
självförsäkring. Den rättsliga grunden för en sådan åtgärd vore redan fastslagen
i och med antagandet av ålderdomspensioneringslagen.
I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag om olycksfall i Propositionen
arbete m. in. (nr 111) anförde föredragande departementschefen i den nu 1916- föreliggande frågan följande:
Från några håll har erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning till
endast lönearbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till arbete
för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra
självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl.,
skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad
utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft
vara lika beroende av sin arbetsförmåga som lönearbetare. Det har därför
ifrågasatts, om icke den obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att
gälla även sådana personer.
Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,
ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan om lagstiftning
för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför
ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna
arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt
är dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt
torde böra bliva föremål för särskild utredning.
Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare utskottet,
och självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda
med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd,
som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför.
Att dessa befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet
gällande lagstiftningen torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast
avsetts skola reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras
arbetare.
Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,
framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt
införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar
intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
andra självständiga företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig,
men i en del länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga
företagare.
Det motionsvis framställda yrkandet om utredning rörande utbyggande
av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete bar tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten,
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att
erinra mot en förutsättningslös utredning av frågan.
Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den
ifrågasatta utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet
för dess förverkligande. Utskottet tillåter sig för den skull hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten
av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att
denna kommer att omfatta mindre arbetsgivare och
självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 4 maj 1928.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
Irån första kammaren: herrar Westman, von Sydow och Martin Svensson, fröken Hesselgren
samt herrar Berglund*, Petrén* och Stenberg*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg*, Hagman, Hage, Johanson
i Hallagården, Holmström i Stockholm, Wallerius och Andersson i Rasjön.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
7
Reservation
av herr von Sydow, som anfört följande:
»Den sociala olycksfallsförsäkringen vilar på den grundtanken, att varje
yrke är förenat med en viss risk för olycksfall under yrkets utövning och
att denna risk hör till företagets utgiftskonto och alltså bör betalas av företagaren.
Härav följer, att endast i andras arbete anställda personer falla
inom ramen för den sociala olycksfallsförsäkringen. Den i motionerna förordade
försäkringsformen innebär alltså ett avsteg från den sociala olycksfallsförsäkringens
grundidé. Varje sådant avsteg är principiellt förkastligt,
även om det i och för sig synes skäligen oskyldigt och ett första sådant
avsteg följes lätt av andra. Om den av motionärerna förordade anordningen
kommer till stånd, öppnas därmed vägen för en konkurrens mellan riksförsäkringsanstalten
och de affärsdrivande olycksfallsförsäkringsbolagen, en
konkurrens, som med hänsyn till den mycket gynnade ställning, riksförsäkringsanstalten
intager, måste anses illojal å statens sida. Det vill också
synas mig, som om vissa försäkringstekniska svårigheter skulle möta att i
vårt land införa den av motionärerna föreslagna försäkringsgrenen. Jag
anser alltså, att utskottet bort avstyrka motionerna.»
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Bilaga A.
1) Försäkringsrådet.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över den inom första kammaren
väckta motionen nr 206 och motionen inom andra kammaren nr 119 angående
åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av
den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I anledning härav får försäkringsrådet anföra följande.
Motionärerna synas med sin framställning om utredning i främsta rummet
avse sådana självständiga företagare, som i ekonomiskt och andra avseenden
äro jämställda med kroppsarbetare (lönarbetare), vare sig de nu äro
arbetsgivare eller företagare, som ej anlita främmande arbetskraft.
Såsom i motionen framhålles möter ofta svårighet att draga gränsen
mellan dem, som enligt olycksfallsförsäkringslagen äro att anse såsom arbetare
och såsom självständiga företagare. Ej sällan inträffar även, att eu
person ena dagen är att anse som arbetare och den andra såsom självständig
företagare, ekonomiskt och i övrigt likställd med arbetaren och i händelse
av skada genom olycksfall i arbete i behov av den ersättning, olycksfallsförsäkringslagen
lämnar de under lagen ingående arbetarna.
Spörsmålet att genom statens medverkan bereda självständiga företagare
försäkring för olycksfall i arbete är icke nytt. Redan arbetarförsäkringskommittén
upptog i sitt den 28 juli 1888 avgivna förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete en bestämmelse av innehåll, att en var näringsidkare
skulle äga rätt att i den av kommittén föreslagna riksförsäkringsanstalten
enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i
arbetet. Såsom motivering för detta stadgande anförde kommittén, att tillfälle
till försäkring borde icke blott beredas arbetsgivare för deras personal.
Det vore naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den arbetare, som
arbetade för egen räkning utan att vara anställd hos annan, än ock för dem,
som själva vore arbetsgivare men personligen toge del i kroppsarbetet, att
genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna av olycksfall, som
kunde inträffa i arbetet. I motionerna erinras, att även ålderdomsförsäkringskommittén
var inne på denna fråga. Socialstyrelsen, som den 31
januari 1916 avgav utlåtande över sistnämnda kommittés förslag till lag
om försäkring för olycksfall i arbete, ansåg även en försäkring av ekonomiskt
svagare företagare önskvärd och ifrågasatte till och med, att dessa
borde vara obligatoriskt försäkrade. Styrelsen yttrade sålunda bland annat,
att den vidsträckta omfattningen av kommitténs förslag gåve detsamma
karaktären av en allmängiltig lag om försäkring för olycksfall i arbete, och
att man med hänsyn därtill väntade, att under den föreslagna försäkringen
skulle vara inbegripna alla, som från social synpunkt sett kunde anses i
behov därav. Kommittén hade emellertid stannat vid att låta försäkringen
omfatta hos arbetsgivare anställda arbetare, oaktat talrika självständiga
mindre yrkesidkare och andra företagare, såsom hantverkare, småbrukare,
torpare m. fl., vore i lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till
sin svaga ekonomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som
arbetarna i gemen.
Andra lagutskottets utlåtande N/ 31.
9
Från det allmännas synpunkt är det naturligtvis av största betydelse, att
den enskilde i så stor utsträckning som möjligt genom försäkring eller annan
anordning själv ekonomiskt sörjer för sin framtid eller för det fall att arbetsförmågan
i förtid genom oförutsedda händelser nedsättes eller går helt till
spillo. Det ligger därför även i det allmännas intresse att, så långt sig
lämpligen göra låter, bereda den enskilde utväg att på ett ändamålsenligt
och för honom genomförbart sätt förskaffa sig den erforderliga ekonomiska
tryggheten.
På grund av vad härovan och i motionerna anförts anser sig försäkringsrådet
böra tillstyrka, att en sådan utredning, som i motionerna avses, kommer
till stånd.
I detta ärendes behandling hava försäkringsrådets samtliga ledamöter
deltagit.
Avskrift av ett uttalande i ämnet från De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening bifogas.
Stockholm den 24 februari 1928.
På försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.
Valdemar Aae.
2) De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening.
Till kungl. försäkringsrådet.
Uti skrivelse den 13 februari 1928 har kungl. försäkringsrådet anhållit
att De Ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening måtte till rådet
inkomma med yttrande rörande dels---dels motionen nr 206 i första
kammaren och motionen nr 119 i andra kammaren angående åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga
försäkringen enligt nämnda lag.
I anledning härav får föreningens styrelse vördsamt anföra följande.
Styrelsen har intet att erinra mot en förutsättningslös utredning av den
fråga, som i motionen nr 206 i första kammaren och motionen nr 119 i
andra kammaren förelagts riksdagen. Styrelsen anser sig emellertid under
alla omständigheter böra uppställa såsom villkor för utvidgning av den frivilliga
försäkringen i av motionärerna föreslagen riktning, att förvaltningskostnaderna
för dessa försäkringar bliva av försäkringstagarna fullt täckta.
På grund av frågans stora principiella innebörd för den enskilda försäkringsverksamheten
överhuvud, synes föreningen vid ett dylikt utredningsarbete
böra vara representerad.
Stockholm den 23 februari 1928.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.
GÖSTA TAMM. G. BERGSTRÖM.
I transumerade delar rätt avskrivet intygar:
Karl Lundholm.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Bilaga B.
1) Riksförsäkringsanstalten.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den
1 mars 1928 överlämna av utskottet begärt yttrande över bland annat motion
nr 206 i första kammaren och motion nr 119 i andra kammaren angående
åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga
försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Uti de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt införts på den sociala
olycksfallslagstiftningens område, innehålla olycksfallslagarna även bestämmelser
rörande försäkring för arbetsgivare eller andra självständiga företagare.
I allmänhet är denna försäkring frivillig, men i en del länder
omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga företagare. Till
fullständigande av motionärernas uppgifter i förevarande hänseende har
inom riksförsäkringsanstalten upprättats bilagda översikt över vissa utländska
lagars bestämmelser rörande försäkring för självständiga företagare.
Tanken att i samband med olycksfallsförsäkringen för arbetare anordna
en dylik försäkring jämväl för självständiga företagare är icke heller för
vårt lands vidkommande ny. För egen del har riksförsäkringsanstalten
tidigare vid två olika tillfällen förordat åtgärder i sådan riktning. Sålunda
upptog riksförsäkringsanstalten i sitt den 10 januari 1908 avgivna förslag
till ändring i vissa delar av 1901 års olycksfallsersättningslag en bestämmelse
om rätt för arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att
taga försäkring i riksförsäkringsanstalten. Vidare framhöll riksförsäkringsanstalten
i utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs år 1915 avgivna
betänkande och förslag lämpligheten av att rätt till frivillig försäkring
bereddes arbetsgivare och hans maka samt möjligen även mindre näringsidkare,
som icke hade arbetare hos sig anställda.
Såsom motionärerna framhålla, finnas ju stora grupper av mindre arbetsgivare
och självständiga yrkesutövare, som i ekonomiskt och socialt hänseende
kunna anses likställda med arbetare. Helt naturligt måste det för
dessa te sig såsom en obillighet, att de icke kunna bliva delaktiga av den
sociala olycksfallsförsäkringens förmåner. Önskemål om ändring härutinnan
hava ock framförts till riksförsäkringsanstalten.
För att erfara sina ortsombuds uppfattning i förevarande hänseende
anmodade riksförsäkringsanstalten genom ett meddelande i tidskriften Arbetarskyddet
förra året ortsombuden att delgiva riksförsäkringsanstalten sin
erfarenhet i fråga om behovet av åtgärder i syfte att bereda mindre företagare
försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen. Av de till ett antal
av över 900 uppgående ortsombuden hava hittills ett femtiotal yttrat sig
till riksförsäkringsanstalten. Så gott som samtliga dessa hava härvid framhållit
behovet och betydelsen av en dylik försäkring.
Då, såsom av det föregående framgår, behovet av den sociala olycksfallslagstiftningens
utsträckning till arbetsgivare och andra självständiga företagare
på olika sätt vunnit beaktande i ett stort antal andra europeiska
länder och då förefintligheten av ett dylikt behov icke heller för vårt lands
vidkommande låter sig förnekas, har riksförsäkringsanstalten icke något att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
11
erinra mot att en närmare utredning i förevarande fråga kommer till stånd.
Med hänsyn till gällande organisation av vår sociala olycksfallsförsäkring
synes emellertid en dylik utredning böra göras förutsättningslös och således
omfatta jämväl frågan om försäkringsformen.
I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna
östrand, von Schulzenheim och Odelstierna samt tillfälliga ledamöterna
Sidvall, Källström och Wolff.
Stockholm den 25 februari 1928.
KARL LEVINSON.
Albert Eisen.
2) Översikt över vissa utländska lagars bestämmelser rörande försäkring
för självständiga företagare.
Danmark.
Lag den 6 juli 1916 om Forgikring mod Folger af Ulykkestllfadde, ändrad genast genom
lag den 14 juli 1927.
Arbetsgivaren är enligt denna lag som regel skyldig att taga försäkring
i ett av vederbörande minister godkänt försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt
försäkringsbolag.
Sjätte kapitlet.
Industri, hantverk, handel, privata t jänste förhållanden m. m.
§ 53.
En arbetsgivare, som omfattas av § 49 (d. v. s. driver enligt denna paragraf
försäkringspliktig verksamhet) ävensom en var, som utan att använda
försäkringsberättigad arbetshjälp, driver förvärvsarbete, som hör under detta
kapitel, är berättigad att i godkända försäkringsbolag teckna frivillig försäkring
med statsbidrag till förmån för sig själv, så framt hans årsinkomst
vid beräkning av inkomstskatt till staten icke uppgår till 1,800 kronor på
landsbygden, 2,100 kronor i landsortsstäderna och 2,400 kronor i Köpenhamn
och Fredriksberg. I samband härmed må han teckna försäkring för
sin hustru, där hon i väsentlig omfattning deltager i mannens förvärvsarbete.
Vederbörande äro då enligt bestämmelserna i lagen försäkrade mot följderna
av olycksfall, som inträffar under utövandet av deras förvärvsarbete och i
deras hushåll.
Försäkring tecknad jämlikt bestämmelserna i denna paragraf bibehåller
sin giltighet, även om den försäkrades inkomst, sedan försäkringen tecknats,
överskjuter ovan anförda belopp; men statsbidraget bortfaller.
Sjunde kapitlet.
Sjöfart.
§ 54.
Beträffande fartyg under 300 registerton omfattar försäkringsplikten befälhavaren,
även om han själv äger fartyget helt eller delvis.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Åttonde kapitlet.
Fiske och mindre skeppsfart.
§ 66 C.
Envar, som för egen räkning eller gemensamt med andra driver förvärvsverksamhet,
som hör under detta kapitel, och beträffande vilken vanligen
minst 3/5 av årsinkomsten genom personlig verksamhet härrör från ifrågavarande
förvärvsverksamhet, är vidare pliktig att teckna försäkring för sin
egen person.
Nionde kapitlet.
Jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel m. m.
§ 73.
(I denna paragraf stadgas beträffande i detta kapitel nämnda verksamheter
liknande bestämmelser som i § 53; dock erfordras beträffande hustru
ej, att hon deltager i mannens förvärvsarbete.)
I § 41 stadgas att för personer, som tecknat frivillig försäkring enligt
bestämmelserna i ovan omförmälda paragrafer, skola ersättningarna beräknas
efter en årsförtjänst av 1,200 kronor.
Norge.
Lov om nlykkesforsikriug’ for industriarbeidere in. v. av den 13 augusti 1915.
§ 39.
Innehavare av försäkringspliktiga företag kunna efter framställning medtagas
i försäkringen tillsammans med sina arbetare. —---De närmare
reglerna för den frivilliga försäkringens ikraftträdande och upphörande fastställas
av Eiksforsikringsanstaltens styrelse. I övrigt gälla lagens bestämmelser
även för den frivilliga försäkringen.
Norska Riksforsikringsanstalten har beträffande den frivilliga försäkringen
för arbetsgivare meddelat följande.
Innehavare av försäkringspliktiga företag kunna medtagas i försäkringen
tillsamman med sina arbetare. Härvid har man väsentligen tagit sikte på
de arbetsgivare, som arbeta tillsammans med sina arbetare och följaktligen
äro utsatta för samma yrkesfaror som dessa. Premiesatsen är därför den
för företaget i övrigt gällande och fastställes efter den löneandel, som belöper
på den tid, innehavaren kan antagas vara sysselsatt i företaget. Huru
lönen eller rättare den gottgörelse, som innehavaren beräknar för sitt arbete,
skall bestämmas, avgöres »efter beste sk jon» för varje särskilt fall. Uppgiver
innehavaren icke någon arbetsförtjänst eller är denna oproportionerligt lågt
angiven, utgår man i allmänhet från att innehavarens arbetsförtjänst bör
motsvara den förtjänst, som vid företaget anställda, normalt avlönade arbetare
uppbära.
Med hänsyn till försäkringens ikraftträdande och upphörande är följande
stadgat.
Anmälan till försäkring kan ske när som helst under året och försäkringen
löper från och med den dag, anmälan blivit av riksforsikringsanstaltens
tillsyningsman mottagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
13
Försäkringen löper tills uppsägning sker, dock minst för ett år i sänder,
räknat per kalenderår. Göres anmälan under loppet av ett kalenderår, gäller
försäkringen för anmälningsåret.
Om företaget upphör, liäves samtidigt avtalet om försäkring utan föregående
uppsägning.
Uppsägning skall vara insänd till riksforsikringsanstaltens tillsyningsman
minst tre månader före kalenderårets utgång (alltså före 1 oktober).
I övrigt gälla de i lagen för den obligatoriska försäkringen fastställda
bestämmelser även för den frivilliga. Premiedebitering, anmälan om olycksfall,
fastställande av ersättning m. m. försiggår på samma sätt och efter
samma regler som vid den obligatoriska försäkringen.
Under år 1924 — det sista år för vilket statistiken är utarbetad — funnos
1,620 frivilligt försäkrade arbetsgivare. Hela antalet företag utgjorde samma
år 36,464.
Finland.
Lag om arbetares olycksfallsförsäkring den IT juli 1925.
Frivillig försäkring.
45 §.
Arbetsgivare vare berättigad att antingen genom egen åtgärd eller, därest
hans arbetare tillhöra i 25 § omförmäld gruppförsäkring, även genom kommunens
förmedling försäkra såväl sig själv som ock dem av sina arbetsledare,
arbetare och familjemedlemmar, vilka icke äro försäkring underkastade,
i den försäkringsanstalt, vari hans försäkring underkastade arbetare
äro försäkrade, och därigenom tillförsäkra sig själv och ovannämnda personer
de förmåner, vilka i följd av olycksfall, ådraget under kroppsarbete,
enligt denna lag skola beviljas. Då sådan försäkring tages, skall uppgift
lämnas därom, vilken daglig medelarbetslön och vilken årlig arbetsförtjänst
skall för envar av dessa personer vid skadeståndets fastställande bestämmas,
med beaktande av stadgandena i 9 och 22 §§ angående de högsta och lägsta
beloppen.
56 §.
För arbetsgivare, som vid kommunalbeskattning beskattats för högst sextusen
marks inkomster och som i ekonomiskt avseende kan jämföras med
arbetare, erläggas försäkringsavgifterna ur statsmedel, likväl icke, därest
arbetsgivare underlåtit att avgiva i 27 § omförmäld anmälan (huruvida han
haft arbetare anställda m. m.) — — —
Tyskland.
Reichsversicherungsordnnng a t 1911 i dess avfattning på grund av lagändring
den 14 juli 1925.
548 §.
Stadgarna (för vederbörande yrkesförening) kunna utsträcka försäkringsplikten
att omfatta jämväl företagare (Betriebsunternehmer).
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
550 §.
Företagare, ävensom inomskärslotsar (Binnenlotsen), som bedriva sitt yrke
för egen räkning, kunna försäkra sig själva mot följderna av olycksfall i
arbete.
(Om företagaren har arbetare anställd eller ej, är icke av betydelse. Enligt
lagens tidigare lydelse medgavs försäkring för företagare, vilka icke hade
mer än 3,000 mark i årsförtjänst eller regelmässigt sysselsatte högst 2 lönearbetare).
551 §.
Föreskrifterna i §§ 548, 550 angående försäkring för företagare gälla även
för hans i företaget sysselsatta maka.
Bestämmelser, motsvarande de ovan angivna, gälla även vid lantbruksförsäkringen
(§ 922).
Enligt sjöolycksfallsförsäkringen (§> 1058) äro omedelbart på grund av lagen
utövare av »Kleinbetriebe» inom sjöfart på havet och havsfiske m. m. obligatoriskt
försäkrade, såvida företagaren tillhör fartygets besättning och regelbundet
vid företaget sysselsätter högst 2 försäkringspliktiga mot avlöning
eller inga alls sådana.
I övrigt gälla samma regler som vid industriförsäkringen (§§ 1059—1062).
Holland.
Lag ar den 2 januari 1901 om olycksfallsförsäkring för arbetare i vissa företag i dess
avfattning enligt lag den 28 juni 1921.
Frivillig försäkring av arbetsgivare.
Art. 87.
1) Arbetsgivaren kan hos riksförsäkringsbanken försäkra sig mot de ekonomiska
följderna av olycksfall, som drabba honom i sammanhang med
utövandet av försäkringspliktig verksamhet. Den dagliga arbetsförtjänst,
som han antages förtjäna, skall av honom själv angivas till 2, 3, 4, 5, 6, 7
eller 8 gulden, dock med iakttagande att detta belopp icke må överskjuta
den enligt ovanstående, till jämna gulden avrundade lön, som i medeltal
om dagen förtjänas av den högst betalda arbetaren i samma eller liknande
yrke i samma eller angränsande kommun. Den sålunda beräknade lönen
ändras icke under den tidrymd, för vilken försäkringen är avslutad.
2) Med en arbetsgivare likställes i avseende å denna artikel och de på
densamma grundade föreskrifter den, som för egen räkning utövar ett försäkringspliktigt
yrke utan att därvid hava andra i sin tjänst. — — —
(Härefter följa i samma art. en del detaljbestämmelser).
Lag den 20 maj 1922 om olycksfallsförsäkring för i lantbruk sysselsatta personer.
Försäkringen äger under vissa villkor rum i yrkesföreningar av arbetsgivare.
Enligt art. 18 kan i yrkesförenings stadgar bestämmas, bland annat,
att personer, som icke äro arbetare i lagens mening, frivilligt få försäkra
sig mot de ekonomiska följderna av dem i samband med arbetet i ett enligt
lagen försäkrat företag övergångna olycksfall.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
15
Art. 99 innehåller beträffande arbetsgivare, som icke är medlem av yrkesförening,
motsvarande bestämmelse som i art. 87 i ovannämnda lag av år
1921, dock att med arbetsgivare likställas jämväl hans maka och hemmavarande
barn. Även den, som för egen räkning utan arbetshjälp bedriver
försäkringspliktigt företag, samt hans maka och barn kunna erhålla försäkring.
Tjeckoslovakien.
Lag den 20 juli 1894 (Reichsgesetzblatt nr 168) angående utvidgning av
olycksfallsförsäkringen.
Art. V. (1) Envar, som driver olycksfallsförsäkringspliktigt företag, är
medgivet att försäkra sig, sina befullmäktigade eller representanter ävensom
andra personer, vilka, utan att vara försäkringspliktiga, äro utsatta för faror
i arbetet, mot följderna av olycksfall enligt bestämmelserna i lagen den 28
december 1887 hos den försäkringsanstalt, som företaget tillhör.
(2) Den, som begagnar sig av denna rätt, bar att vid avgivande av vederbörlig
förklaring till försäkringsanstalten för varje person, som skall försäkras,
efter fritt skön anmäla ett (12,000 Krönen) ej överstigande belopp
såsom årlig arbetsförtjänst att läggas till grund vid bestämmande av premier
och skadeersättningar.
(6) Försäkringen börjar med dagen efter det ansökan inkommit till försäkringsanstalten
och upphör med dagen för uppsägning, tidigast dock efter
ett halvt års förlopp.
Art. VI. Företagare, vilkas företag icke äro underkastade den obligatoriska
försäkringen, är medgivet att försäkra sig själva, sina arbetare och
tjänstemän liksom övriga i art. V nämnda personer hos den försäkringsanstalt,
i vars område företaget ligger.
(Försäkringen äger rum i territoriella, under statlig kontroll stående
ömsesidiga anstalter).
Österrike.
I lag den 20 juli 1894 beträffande utvidgning av olycksfallsförsäkringen
återfinnas i huvudsak samma bestämmelser, som återgivits beträffande
Tjeckoslovakien. Huruvida dessa bestämmelser fortfarande äro gällande, är
icke visst. En lag av den 1 april 1927 beträffande sjuk-, olycksfalls- och
invaliditetsförsäkring för arbetare avser endast dessa.
Schweiz.
Sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen av år 1911.
Art. 115—117.
Anstalten försäkrar på därom gjord ansökan mot olycksfall envar icke
obligatoriskt försäkrad, som fyllt 14 år, så länge vederbörande bor i Schweiz.
Förbundsförsamlingen bestämmer villkoren för denna försäkring. Staten
betalar för varje försäkrad, vars årsinkomst icke överstiger 4,500 francs, ett
årligt bidrag motsvarande en åttondedel av premien.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Enligt meddelande från den schweiziska olycksförsäkringsanstalten har
den frivilliga försäkringen ännu ej trätt i kraft, och synes det ovisst, när
detta kan ske.
Italien.
Lag om olycksfallsförsäkring för inom jordbruket anställda arbetare ar den 23
augusti 1917, ändrad den 20 mars 1921.
Art. I b). På grund av föreliggande författning skola följande anses på
grund av lagen försäkrade mot olycksfall i jordbruksarbete från fyllda 9 år
till och med fyllda 75 år.
Egendomsägare (t), hälftenbrukare, arrendatorer, deras hustrur och barn,
de utom äktenskapet födda inbegripna, vilka uti ifrågavarande yrken förrätta
vanligt kroppsarbete.
Bulgarien.
Lag om socialförsäkring den 6 mars 1924.
Kap. I. Allmänna bestämmelser.
Art. 1. Alla arbetare och anställda i statliga, allmänna och enskilda
företag och näringar, för vilka icke jämlikt någon av pensionslagarna löneavdrag
verkställes, äro i händelse av olycksfall, sjukdom, moderskap, invaliditet
och ålderdom obligatoriskt försäkrade i socialförsäkringsfonden.
Självständiga hantverkare, handelsidkare, lantbrukare och de fria yrkenas
utövare, i den mån deras årsinkomst icke överskjuter 50,000 leva, ävensom
tjänstemännen i statliga verk och självförvaltande inrättningar kunna på
därom gjord framställning avsluta någon av här nämnda försäkringar.
Serbernas, Kroaternas och Slowenernas konungarike (Jugoslawien).
Lag om arbetareförsäkring den 14 maj 1922 (innefattande även olycksfallsförsäkring).
§ 5-
Personer, som icke äro försäkringspliktiga enligt denna lag, kunna på
sätt och under villkor, som ministern för socialpolitik genom en förordning
föreskriver, frivilligt försäkra sig enligt lagen.
Luxemburg.
Lag den 17 december 1925 angående socialförsäkring.
Olycksfallsförsäkring.
Frivillig eller genom särskilt reglemente föreskriven försäkring.
Art. 96.
Olycksfallsförsäkringsanstaltens reglemente må föreskriva, under vilka
villkor innehavare av försäkringspliktiga företag kunna försäkra sig själva
eller andra, som icke äro underkastade försäkringsplikt mot olycksfall i
arbetet.
Reglementet må utsträcka försäkringsplikten att omfatta arbetsgivare,
vilka icke regelbundet sysselsätta flera än 2 försäkrade personer, ävensom
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 17
till tjänstemän, verkmästare och tekniker, vilkas årliga arbetsförtjänst överskjuter
10,000 franken.
Keglementet må vidare bestämma, huruvida och på vilka villkor ickeförsäkringspliktiga
men för yrkesfara utsatta personer, som äro av arbetsgivare
eller på uppdrag av denne anställda eller tillhöra dennes hushåll,
ävensom hustrur och familjemedlemmar till de i andra stycket av denna
artikel omförmälda arbetsgivare, kunna försäkras mot olycksfall, som drabba
dem antingen under fullgörandet av tjänsteåligganden eller under vistelse
i det försäkringspliktiga företagets lokaler.
Komma förestående bestämmelser till användning, bestämmer reglementet
samtidigt maximibeloppet för den till grund för försäkringen liggande årslönen
eller årsinkomsten ävensom alla övriga försäkringsvillkor, vilka givetvis
kunna avvika från de i lagen givna bestämmelserna.
Lettland.
Lag om försäkring av lönearbetare mot olycksfall och yrkessjukdomar den 1 juni 1927.
Avdelning 1. Allmänna bestämmelser.
5. Mindre arbetsgivare såsom hantverkare, insjöfiskare, lantbrukare m. fl.
ävensom agenter, kommissionärer o. d., vilka arbeta för egen räkning, kunna
jämlikt denna lag försäkfa sig mot olycksfall, så framt de själva deltaga i
arbetet. Bestämmelser i fråga om den frivilliga försäkringen av här nämnda
arbetsgivare utfärdas av socialministern.
Anm. Frivilligt försäkrade må även försäkra de av dem sysselsatta familjemedlemmarna.
Stockholm den 25 februari 1928.
Albert Eisen.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 18 höft. (Nr 31.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:205 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen a1 i texten