Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst tillägg till lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

1928-05-04 · 16 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:32, Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst tillägg till lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1928 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst tillägg till

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 288,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Sundström hemställt, att riksdagen

måtte besluta sådant tillägg till lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete, att arbetare, som ådragit sig muskelsträckning i ryggen,

bliva tillförsäkrade ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder och

att vederbörande utskott måtte utforma den för berörda lagändring nödiga lagtexten,

eller, om detta icke bifölles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t begära utredning i ärendet samt förslag till nästa års riksdag.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Over motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. De yttranden,

som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter,

äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet

till desamma.

Det förslag, som innehålles i motionen, synes avse, att s. k. muskelsträckningar

i ryggen skola i försäkringshänseende alltid anses såsom följder av olycksfall

i arbete. Ett genomförande av förslaget skulle alltså innebära, att beträffande

ifrågavarande skador icke skulle förefinnas den prövningsrätt, som i berörda

hänseende eljest tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett bifall

till motionen skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen på denna punkt bleve utplånade.

Med anledning av motionen har på utskottets hemställan verkställts en ingående

undersökning av det föreliggande spörsmålet. Denna utredning giver

vid handen, att vid prövning av ersättningsanspråk beträffande sådana skador,

som avses i den föreliggande motionen, försäkringsinrättningarna numera hämta

ledning av den medicinska sakkunskapens anvisningar vid bedömandet av frågan,

huruvida s. k. muskelsträckningar i ryggen äro att betrakta som olycksfall

eller sjukdomsfall.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 19 käft. (Nr 82—83.)

Utskottet.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Utskottet har med hänsyn till här ovan anförda förhållanden icke ansett sig

kunna tillstyrka bifall till något av de i motionen framställda yrkandena; och

får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 4 maj 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow och Martin Svensson, fröken

Hesselgren samt herrar Berglund* och Stenberg* ;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg*, Hagman, Hage,

Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm, Wallerius och Andersson i Rasjön.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hage, som ansett, att utskottet bort hemställa om en mera allsidig

och ingående utredning av den fråga, som av motionären framförts. Man

borde därvid särskilt sikta till att få mera klarhet i frågan, huruvida den praxis,

som nu utbildat sig vid rubricerande av s. k. muskelsträckningar i ryggen och

vid dessa skadors inordnande under olycksfallskategorien, icke är allt för restriktiv

i sina verkningar mot arbetare, vilka framfört krav på, att deras skador

skulle rubriceras på sådant sätt att de skulle falla under olycksfallsersättningslagens

bestämmelser.

Utskottet borde ha kunnat som ett motiv för ovannämnda utredningsyrkande

hänvisa bland annat till det synnerligen anmärkningsvärda förhållandet, att

byråchefen i riksförsäkringsanstalten H. von Schulzenheim i en artikel i Social

Tidskrift gjort gällande, att i 30 uppgivna fall, som av försäkringsrådet förklarats

icke vara olycksfall, man kunnat konstatera, att »i fråga om vederbörande

skadades tillstånd före olycksfallet icke har förekommit något, som

kan tala emot åkommans olycksfallskaraktär.»

Det har dessutom under behandlingen av frågan framkommit, att även inom

läkarekretsar i resp. länder finnas olika meningar i denna fråga vilket fram
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

3

gill'' av vissa uttalanden bland annat vid 1914 ars nordiska arbetarförsäkringsmöte

i Kristiania. Det synes därför synnerligen önskvärt, att man genom en

mera ingående utredning kunde komma fram till vidtagande av sådana anordningar

som kunde på ett bättre sätt trygga skadad arbetares möjlighet att få

i motionen omnämnd skada behandlad som olycksfall, där de övervägande skälen

tala härför.

Reservanten anser alltså, att utskottet, under hänvisning till denna motivering,

borde ha föreslagit,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj :t matte lata verkställa en allsidig och ingående

utredning av den i motionen berörda frågan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

Bilaga A.

1) Försäkringsrådet.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt Försäkringsrådet

att till utskottet avgiva yttrande över den inom andra kammaren väckta

motionen, nr 288, angående visst tillägg till lagen om försäkring för olycksfall

i arbete.

I motionen torde åsyftas de åkommor i ryggen, vilka i de olycksfallsanmälningarna

åtföljande läkarbetygen i allmänhet pläga angivas under diagnoserna

ryggskott, muskelsträckning, muskelbristning eller liknande uttryck.

Till en början torde böra erinras om att diagnoserna muskelsträckning och

muskelbristning i förevarande fall i allmänhet icke innebära, att några objektiva

tecken på sträckning eller bristning av muskler blivit av läkaren konstaterade

eller att eljest andra sjukdomstecken än de vid ryggskott vanligen förekommande

blivit vid undersökningen påvisade.

Enligt den medicinska vetenskapen kunna inre sjukdomsorsaker av olika

slag giva upphov till åkommor av förevarande art. Ej sällan giva de sig

tillkänna utan värjo förbindelse med kroppsansträngning eller arbete överhuvud

taget.

Beträffande av Försäkringsrådet hittills tillämpad praxis vid bedömande av

ersättningsanspråken i skadeärenden av ifrågavarande slag må erinras om att,

så snart genom fynden vid läkarundersökningen ansetts bestyrkt, att den försäkrade

under sitt arbete drabbats av skada i ryggens vävnader, därmed i regel

tillräckligt stöd ansetts föreligga för fallets hänförande under olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsbestämmelser, även om säkrare utredning icke

kunnat vinnas om de närmare omständigheter, under vilka skadan uppkommit.

Endast för såvitt av utredningen framgått, att den påvisade skadan haft sin

väsentliga orsak i förutvarande sjukliga förändringar, torde ersättning hava

vägrats.

Enligt Rådets erfarenhet från handläggningen av förevarande ärenden torde

emellertid fynden vid läkarundersökningen ofta icke giva någon mera säker

ledning för bedömande av frågan, huruvida de sjukdomssymtom patienten företer

äro framkallade av en vid visst tillfälle ådragen skada eller betingade av

inre sjukdomsorsaker. Ej sällan måste därför vid prövningen av dessa ärenden

huvudvikten läggas vid frågan, huruvida under arbetet något inträffat,

som kan rubriceras som olycksfall, och om förloppet därvid varit sådant, att

skada bör antagas hava orsakats å den kroppsdel, till vilken de sjukliga symtomen

äro lokaliserade.

Rådet har beträffande de fall, där sålunda genom läkarundersökningen icke

kunnat klarläggas, huruvida åkomman har karaktären av olycksfallsskada eller

ej, i allmänhet ansett åkomman böra betraktas som orsakad av olycksfall,

så snart utredningen givit erforderligt stöd för antagandet, att ryggmuskulaturen

vid det uppgiva olyckstillfället varit föremål för yttre våldsam påverkan

eller ock på annat sätt utsatts för särskild, häftig påfrestning, överstigande

vad arbetaren i sitt yrkesarbete dagligen kunnat väntas vara utsatt för.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

Tydligt torde vara, att i den man genom utredningen även andra orsaker

t ill åkomman än det uppgivna olycksfallet gjorts sannolika, kravet på bevisning

om olycksfallets betydelse för åkommans uppkomst måst skärpas liksom

i den mån de medicinska fynden talat för olycksfallsskada, mindre starka krav

på bevisningen i fråga om olycksfallsmomentet och dess betydelse ansetts behövliga.

Enligt Rådets mening torde från socialförsäkringens synpunkt en rationell

lösning av frågan om ersättning vid arbetsoförmåga, orsakad av s. k. muskelsträckning

i ryggen och därmed likartade åkommor, stå att vinna endast i

samband med införande av allmän obligatorisk sjukförsäkring. Till denna

gren av socialförsäkringen torde nämligen böra hänföras de åkommor av förevarande

art, vilka icke äro orsakade av olycksfall utan betingade av inre sjukdomsorsaker

av olika slag.

På grund av vad sålunda anförts anser sig Försäkringsrådet böra avstyrka

bifall till motionärernas framställning.

Utlåtande i ämnet av professorn John Berg samt ett yttrande från de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening bifogas.

I detta ärendes behandling hava Försäkringsrådets samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 24 februari 1928.

På Försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Valdemar Aae.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

2) Till Kungl. För säkring srådet.

För att inalles kunna diskutera den fråga, som motionen gäller, synes mig

först och främst nödigt att klargöra ett sakförhållande, som av många tydligen

icke beaktats. I vårt språkbruk förbises ofta skillnaden mellan begreppen

»olycksfall» och »olycksfallsskada». Olycksfallslagen gäller endast de »skador»,

vilka uppstå till följd av »olycksfall i arbetet». »Olycksfall» betecknar

sålunda enligt lagen uteslutande orsaksmomentet till de kroppsskador, vilka

försäkringen gäller. Oupphörligt förblandas begreppen »olycksfall» och

»olycksfallsskada», ja man går ibland än längre i det man sätter olycksfall

liktydigt även med skada, som alls icke förorsakats av olycksfall, än mindre

av sådant i arbetet.

Första akten vid varje bedömande av en anmäld skada måste, enligt lagens

föreskrift, bestå i prövning huruvida skadan uppstått i följd av ett olycksfall

i arbetet. Är detta icke förhållandet är skadan icke en olycksfallsskada i

lagens mening och får ej ersättas enligt lagen.

Nu är det, som motionären alldeles riktigt anmärker, i allmänhet lätt att

avgöra om ett olycksfall förelegat såsom orsak till en angiven skada, och detta

oaktat lagen icke giver någon bestämd definition för vad den menar med

»olycksfall». Detta begrepps väsentliga innebörd är ganska klart för det sunda

förnuftet °— det innebär ett oberäknat, vanligen plötsligt och utifrån tillkommande

våldsmoment, som inverkar än i och för sig, än i samband med

arbetet till framkallande av en kroppsskada. Att lagen ej strängt fixerat

begreppet har, just i fråga om de skador, det här gäller, visat sig vara till

stor fördel för de försäkrade, — såsom vi skola se.

Jag kommer därnäst in på de kroppsskador, vilka väckt motionärens särskilda

intresse från olycksfallsförsäkringssynpunkt. Själv betecknar han dem

endast med namnet »muskelsträckningar», och begränsar dessutom sitt inlägg

lokalt till »muskelsträckningar i ryggen» och detta av ej angivna grunder.

För att i någon mån klargöra varom det här handlar, har jag ansett en kort

biologisk belysning av ämnet nödvändig.

Kasta vi en blick på ett människoskelett, måste vi frapperas av den likhet

med getingen, som det visar i den smala förbindelse, som det företer mellan

bröstkorg och bäcken. Den består blott i ryggradens länddel, med dess ledgångar,

ligament och muskler. Betänka vi att människan framför getingen äger

det s. k. företrädet att sakna vingar och blott ha två ben och därför i stället

fått den upprätta hållningen, så torde det kunna anas, vilka stora och mångsidiga

krav, som ställas på denna del av vår ryggrad, och detta från så motsatta

synpunkter som styrka, uthållighet, rörelseförmåga med anpassning till

olika kroppsställningar och kroppsbelastningar. Den kroppsvävnad, som under

den långa del av dygnet, varunder vi alla, sittande, stående eller gående, hålla

vår ryggrad och i synnerhet dess länddel i arbete, först sviker sin uppgift, är

muskeln med sina nerver. Slappas den kontraktila muskelns förmåga att motverka

överansträngning av ligamenten och ledgångarna, då inträder uttröttningskänslan,

såsom en säkerhetsventil mot en abnorm nötning av systemets fastare

vävnader, bindväv, brosk och ben. Vi veta hur denna trötthetskänsla vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

7

stegring övergår i verklig smärta, eller tvingar oss att antaga en förändrad

kroppsställning, eller att låta »hjälpmuskler» deltaga i ett arbete, vartill de

eljest ej behövas.

Ju mer ensidigt och ihållande ett yrke eller en sysselsättning tar i anspråk

vissa muskelgrupper eller enskild muskel, dess lättare inträder däri ett kroniskt

uttröttningstillstånd och bristande funktionsförmåga, en s. k. »insufficiens»,

som ger sig tillkänna genom abnorma och smärtsamma kontraktionsformer,

vilka vi kalla krampartade. Dessa inträda ofta hastigt, »som ett skott», vid

en liten obevakad ändring av den ställning vi intagit, om därvid den insufficienta

muskeln råkar komma till användning. Det hela kan då avlöpa med en

hastigt övergående smärtförnimmelse, som språkbruket vanligen betecknar som

»rheumatisk», eller ock efterföljes smärtan av en mer ihållande funktionsrubbning

med smärta vid viss rörelse, därav framkallad stel hållning och olika

grad av minskning i arbetsförmågan. Detta »sjukdomstillstånd» inom ländryggraden

kalla vi på folkspråket ofta »ryggskott» eller »muskelförsträckning

i ryggen». Läkaren betecknar det än på samma sätt, än som »lumbago»

eller »lumbago traumatica». Det främmande ordet betyder dock ingenting annat

än håll eller smärta i ryggen och giver oss sålunda icke en föreställning

om den föreliggande skadans natur och verkliga vävnadsförändringar. Som

många av egen erfarenhet känna, inträder en dylik »ryggmuskelsträckning»

i otaliga fall utan att clt spår av »olycksfall i lagens mening» därtill bidragit.

Dess symtom kunna uppstå mitt under ett ostört, vant arbete, eller under en

obekväm kroppsställning eller mitt i natten vid en lägeförändring. Detta visar

ju tydligt på, att den inre orsaken funnits färdig i en organisk och funktionell

försvagning inom kroppsdelens hela rörelsesystem, eller i enskild muskel,

varom den skadade förut ej behöver haft en aning och om vars natur läkaren

ofta ej har någon möjlighet att döma, då han är hänvisad till den okände

patientens subjektiva besvär. Namnet »muskelsträckning» för dessa fall är

sålunda alls icke grundat på någon faktisk kunskap om att en muskel verkligen

blivit skadad. Tvärtom är det vida sannolikare, att en nervgrens ändapparat

inom muskeln är den allarmapparat, som först träffas, alldeles som

vid en enkel muskeluttröttning.

Innan jag övergår till olycksfallets roll för uppkomsten av dessa s. k. muskelsträckningar

måste frågan om vissa sjukdomars betydelse i samma avseende

beröras. ■— Litet var har någon kännedom om, att den som en gång haft en

sådan muskelsträckning, lätt återfår den. Detta förhållande ligger, enligt

mångens mening, till grund för att dessa skador gärna betraktas som »något

rheumatiskt», men i motionen uttalas därvid helt kategoriskt den satsen, att

»om detta skall kunna ske med någon smula rätt, så är det först efter sedan ett

verkligt olycksfall inträffat och förorsakat muskulaturens svaghet». — »Rheumatismen»

borde alltså, enligt motionen, betraktas som följdsjukdom av ett tidigare

olycksfall och således ersättas, då såsom i motionen »muskelsträckning»

likställes med »olycksfall». Mot detta påstående tillåter jag mig att helt kort

angiva några förhållanden, som äro grundade på elementärt medicinskt vetande

och nödvändiga att känna till för att kunna skapa sig en inblick i den sak, som

motionen gäller.

I. En frisk muskel, som i följd av ett olycksfall råkat ut för en skada, —

som vi enligt vanligt språkbruk kunna kalla »muskelsträckning», bättre dock

»muskelbristning» eller »muskel-kontusion», och där skadans verkliga anatomiska

följd är väl känd såsom en avslitning eller krossning av fler eller färre

muskeltrådar inom en muskel. — läkes med obetydligt ärr och ger alldeles icke

i regeln någon källa till återfall av »rheumatiska besvär». Sådan benägenhet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

beror alltså, där »olycksfall» vållat skadan, icke på olycksfallets inverkan,

utan därpå, att olycksfallet träffat en muskel, som förut icke var frisk. — Det

återupptagna arbetet ökar då också den försvagade muskelns disposition för

nya »försträckningar» även utan hjälp av nya olycksfall.

II. Många olikartade sjukdomar framkalla en försvagning i våra muskler,

mest märkbar i dem, som vi oftast bruka i vårt arbete. Dit hör ej blott långvariga

tärande sjukdomar, utan också alla infektionssjukdomar, även av så

lindrig natur, att vi bruka beteckna dem som »förkylningar», »halsont», »rheumatiska

smärtor» m. m. Detta beror på infektionsämnenas skadliga inverkan

på de ömtåliga muskel- och nervelementens näring och funktion, en inverkan,

som ofta kvarstår långt efter att sjukdomen i övrigt är förbi. — I denna »förgiftning»

ligger ytterligt ofta den egentliga orsaken till »muskelförsträckning»,

då t. ex. arbetet upptages för tidigt. Det s. k. »ryggskottet» är därpå

ett av de vanligaste exemplen. Det träffar, som bekant, lika väl den ensidigt

ansträngda kraftiga ryggmuskulaturen hos en grovarbetare som den svaga krokiga

ryggen på en nedhukad fabriksarbetare.

III- Den viktigaste predispositionen för »muskelsträckning-» ligger i själva

det ensidigt ansträngande kroppsarbetet eller i den ihållande kroppsställning,

vartill arbeten av många olika slag tvinga oss. — Förunderligt svåra anatomiska

förändringar, ej blott i mjukdelar, utan i ledgångar och skelettdelar kunna

under årens lopp framkallas av de nämnda orsakerna, och de visa sig framför

allt just på vår ryggrad. Än märkvärdigare är, att dessa svåra formförändringar

ofta under aratal kunna fortgå, utan att vålla märkbar minskning i

arbetsförmågan, och utan att patienten har några svårare obehag från sin rygg

än litet stelhet och »rheumatiska känningar» då och då. Jag avser här den kroniska

kotsjukdom, som Röntgenfotograferingen i vår tid lärt oss att upptäcka

redan i tidigt stadium. Läkaren kallar denna smygande skelettsjukdom, då den

angriper ryggraden, »spondylitis deformans». Utmärkande för densamma är att

ett yttre våld, ofta så obetydligt att det för den friska intet skulle betytt, kan

med ens förändra dess förut »latenta» förlopp till ett smärtsamt och arbetsförmågan

allt mer undergrävande kroppslidande. Denna sjukdom utgör för mången

åldrande kroppsarbetare den inre och väsentliga orsaken till benägenhet för

»muskelsträckningar», vilka för var gång de uppträda av arbetaren tillskrivas

antingen en förlyftning, överansträngning i arbetet eller ett »olycksfall» av det

mest tvivelaktiga slag. — För varje fall kan den behandlande läkaren, som oftast

ej har en aning, om den bakom det hela lurande kotsjukdomen, med fog

kalla »muskelsträckningen» eller »ryggskottet» »traumatiskt», till skillnad från

»infektiöst».

Efter denna inledande orientering kommer jag till olycksfallets betydelse

för den s. k. »muskelsträckningen». Jag låter blott några exempel ur verkligheten

belysa ämnet.

I. Ju mer otvetydigt ett olycksfall i lagens mening föreligger som orsak

för den skada, som läkaren, — åtminstone i sitt första intyg — kallar »muskelsträckning»,

dess säkrare visar fallets vidare förlopp och utredning, att också

»skadan» bär kännetecken av en verklig, ofta objektivt påvisbar sönderslitning

av. kroppsvävnad. Den fullkomligt ovetenskapliga diagnosen: »muskelsträckning»

eller »muskelbristning» blir då ofta, förr eller senare, utbytt mot

andra, anatomiskt mera upplysande: t. ex. ruptura m., kontusion, vrickning

(distorsion) eUer, med Röntgens tillhjälp, brott å viss kotdel. Beroendet på ett

trauma far da mera stöd. Benämningen »muskelsträckning» var vilseledande.

Ersättning utgår, även om skadan är obetydlig och snart övergående.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3S1.

9

IL I en stor grupp hithörande fall framgår tydligt redan av »anmälans»

skildring .av olycksfallet, att det tunga arbete, varunder det inträffat, varit

den väsentliga betingelsen för att den oförutsedda olycksfallsliknande händelsen

under arbetet förmått utlösa »skadan». — Arbetaren själv kallar ofta det

hela för »förlyftning» vid ett visst krafttag i arbetet. — Den undersökande

läkaren anger vissa symtom, som inträtt i samma ögonblick, och objektiva

förändringar, som kvarstå i flera dagar. Läkekonsten lär oss, att även ett

obetydligt våld, som träffar en muskel i stark aktiv spänning, vare sig som

stöt, slag, översträckning eller dylikt, förmår framkalla verkliga bristningar

i muskeltrådar lättare, än om det når muskeln i vila.

Lagstiftarens vishet att ej binda begreppet »olycksfall» inom viss trång

definition har gjort det möjligt för försäkringsexperten att i det speciella

fallet pröva den angivna olycksfallsliknande händelsens sannolika betydelse för

skadans uppkomst. Ja, han kan t. o. m. låta ersättning utgå utan att sådan

händelse angives, där skadans förlopp visar, att en verklig vävnadsslitning

uppstått som följd av en avsiktlig, men för stark kroppsansträngning, —

t. ex. vid kastning av ett tungt föremål, varvid en muskel avslites vid dess

benfäste, eller om, vid felaktig beräkning av ett tungt föremåls vikt, en skada

uppstår med objektiva bristningstecken på grund av ren »överansträngning»

vid lyftningen.

III. Ju svårare det är att inpassa det angivna våldet inom ramen för lagens

»olycksfall» och ju naknare diagnosen »muskelsträckning» står på objektiva

skadetecken, dess hastigare faller från olycksfallsförsäkringsanstalten

vägran av ersättning. — Om då besvär till kungl. försäkringsrådet framkallar

noggrannare utredning, medför denna i ett stort antal av dessa fall stöd

för, att arbetarens höga. ålder, anlag för ryggskott och muskelreumatism, ersättningshunger,

simulation, överdrift av besvär, nervsvaghet eller latent ryggkotsjukdom

varit skadans väsentliga orsak, — och det överklagade beslutet

fastställes. — I andra återförvisas målet till fortsatt utredning och eventuell

ersättning.

De anförda exemplen torde vara tillfyllest att visa, att bakom de skador,

vilka f. n. också från läkarens sida ofta betecknas med det etiologiskt och

medicinskt fullkomligt intetsägande namnet »muskelsträckning», dölja sig i

verkligheten en mängd olikartade kroppsskador, av i regeln snart övergående

natur. Dessa skador äro för sin uppkomst ofta fullständigt oberoende av någonting,

som enligt lagen kan kallas »olycksfall i arbete». Än äro de uttryck

av akutisering^ av latenta sjukdoms- och eftersjukdomstillstånd, där ett obetydligt

yttre våld kan spela in som ett utlösande moment. Än åter kunna de

med full rätt betraktas som följder av lindriga olycksfall eller oförutsedda

händelser under arbetet. I sistnämnda fall lämnar mycket ofta en grundligare

utredning klara besked om den föreliggande skadans läge, anatomiska förändringar

och funktionella rubbningar, vilka möjliggöra ändring av den intetsägande

benämningen »muskelsträckning» till en fullt klar läkarediagnos, som

utan tvekan berättigar den skadade till ersättning enligt lagen.

Sedan flera^år har den sociala olycksfallsförsäkringen här och i andra länder

ägnat ingående studier åt dessa skador och hos oss har man genom erfarenhet

från tusentals fall medelst en metodisk och rationell utredning nått fram

till ett bedömande av vart enskilt fall, som vi våga påstå står i god överensstämmelse

med gällande lags bokstav och anda. -—- Denna lag omfattar emellertid

uteslutande »olycksfallsskador», icke yrkes- och arbetsskador, icke heller

sjukdomsskador. Det torde då vara självklart för varje tänkande, att ett

fullt rättvist bedömande enligt denna lag ofta är svårt i fråga om en hel del

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr SB.

kroppsskador, där ålder, sjukdom, kroppsarbetets art och tillfälligt våld under

arbetet i obestämbar grad samtidigt spela in som faktorer, och där den ofta

obetydliga skadans verkliga väsen ej kan genom läkarens undersökning fastställas.

Här, liksom inför så många frågor inom olycksfallsförsäkringen, måste experten

nöja sig med att söka besvara frågan: »Var ligger enligt utredningen

i målet den största sannolikheten?» Denna begränsning i omdömet beror, som

vi sett, ej minst på omöjligheten för läkaren att i många av dessa fall, som

han f. ö. under hela sjukdomsförloppet ser kanske 1—2 gånger, skänka en

positivt upplysande ledning för skadans bedömande.

På många håll synes man vara fullständigt obekant med de principer, som

inom olycksfallsförsäkringsinrättningarna och kungl. försäkringsrådet ligga

till grund för bedömandet av de s. k. muskelsträckningsskadorna. I motionen

yttras att det icke vore »lyckligast och för de försäkrade rättvisast att, som

hittills skett, låta detta vara en läkarnas tolkningsfråga». Frånsett att de s. k.

muskelsträckningarna aldrig kunna räknas in under yrkessjukdomar, har ju

hela den metodiska utredningsprocedur, som, främst i fråga om besvärsmålen,

nu användes i dylika fall, kommit till stånd just därför att läkarens intyg och

tolkning ej gav den bestämmande ledning för dessa falls bedömande, som i fråga

om otvetydiga »olycksfallsskador».

Att närmare ingå på behovet eller värdet av en förändrad lagstiftning med

anledning av den enstaka grupp av kroppsskador, varom här är fråga, tillhör

ej läkaren, då han har att yttra sig som »sakkunnig».

Så mycket anser jag mig dock, på grund av min erfarenhet om den sociala

olycksfallsförsäkringen, våga uttala, att »tillägg» i motionens syfte till nu

gällande lag, varigenom »muskelsträckningar» utan vidare skulle anses som

följder av »olycksfall i arbete» och sålunda ersättas enligt denna lag, innebure

ej blott ett fullständigt underkännande av biologisk sakkunskaps vittnesgillhet

i denna fråga, utan därmed vore ock all möjlighet berövad olycksfallsförsäkringen

att avvärja anspråk på ersättning vid en mängd andra kroppsskador,

vilka helt eller till största delen skulle tillhöra sjukförsäkringens område,

om sådan funnes. Yrkan på ersättning för hela skadan enligt olycksfallslagen

framställes i sådana fall ej sällan på grund av att under något

skede av sjukdomen ett ofta obetydligt olycksfall i arbetet inträffat. Jag vill

blott nämna några exempel på dylika kroppsskador: tuberkulos + olycksfallsskada,

—- arthritis deformans + d:o, — funktionell nervsjukdom + d:o . . .

Till sist kan jag ej uraktlåta att på grund av 50-årig läkareerfarenhet betona,

att ej minst i fråga om dessa s. k. muskelsträckningar ökade möjligheter

för den därav träffade arbetaren att vid sjukhus, poliklinik, särskilda fysikaliskt

terapeutiska institut eller av skolade gymnaster eller sjuksköterskor inom

kommunerna komma i åtnjutande av kostnadsfri rationell fysikalisk behandling

skulle medföra snabbare bot, större säkerhet mot recidiv, mindre ekonomiska

förluster för den skadade, likasom i längden för samhället, — än alltmer

obegränsade sociala försäkringsersättningar för ofta långvarig »arbetsoförmåga»

i följd av obetydliga men vanskötta kroppsskador.

Stockholm den 23 februari 1928.

John Berg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

3) Till Kungl. För säkring srådet.

Uti skrivelse deri 13 februari 1928 har kungl. försäkringsrådet anhållit att

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening måtte till rådet inkomma

med yttrande rörande dels motionen nr 288 i andra kammaren angående visst

tillägg till lagen om försäkring för olycksfall i arbete och dels motionen nr 206

i första kammaren och motionen nr 119 i andra kammaren angående åvägabringande

av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen

enligt nämnda lag.

I anledning härav får föreningens styrelse vördsamt anföra följande.

Beträffande muskelsträckningar i ryggen, som i den av Sundström framlagda

motionen nr 288 i andra kammaren föreslagits genom riksdagsbeslut

böra hänföras till de traumatiska åkommorna, får föreningen hänvisa till bilagda

uttalande av överläkaren hos de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

skaderegleringsnämnd, docenten H. Waldenström. Föreningen anser nämligen

varje annan ståndpunkt till ersättningsfrågan i hithörande fall än den

rent medicinska vara ohållbar. Kungl. försäkringsrådets beslut i ett mångfald

dylika ärenden under de senare åren ådagalägga jämväl tydligt, att

rådet och dess överläkare hysa en med doktor Waldenström fullt enig uppfattning

i frågan. Ersättningsanspråket bör sålunda prövas från fall till fall,

underkännas där något olycksfallsmoment icke är för handen, godkännas där

den medicinska erfarenheten anser en verklig muskelbristning konstaterbar.

Ett okritiskt godtagande av anmälda ryggmuskelförsträckningar såsom skador

orsakade av olycksfall föranleder en kraftig stegring av antalet olycksfallsanmälningar

till försäkringsinrättningarna. Bilagda statistiska uppgifter

från arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolags samt ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö’s verksamhet bära härom

tydligt vittne.

Stockholm den 23 februari 1928.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

GÖSTA TAMM.

G. Bergström.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

4)

I själva ordet ryggskott ligger en del av förklaringen till denna märkvärdiga

sjukdom. Plötsligen, ibland efter en vridning av kroppen, ibland efter

lyftande av en tung börda kommer en intensiv smärta i ryggen, så häftig att

det ofta känns som ryggen gick av. På tyska kallas denna sjukdom »Hexenschuss»,

vilket än mer poängterar dess karaktär av uppkomst utan någon egentligen

påvisbar anledning. Den orsak till ryggskottet, som uppges av den som

träffas därav, står alltså ej i något förhållande till smärtans intensitet och oförmåga

till arbete. Vare sig den, som träffas av ryggskott, får det efter en enkel

böjning framåt eller efter lyftande av en tung börda, kan intensiteten i

smärtan bli densamma. Symptomen stå alltså ej som vid olycksfall i något

rimligt förhållande till den uppgivna skadan. Vanligen blir också oförmågan

till arbete efter ett ryggskott längre än efter en verklig muskelbristning orsakad

av ett otvivelaktigt olycksfall.

Den praxis vi nu ha följt vid bedömandet av dessa skador har varit den:

1) Ett verkligt olycksfall måste ha förelegat: såsom fall från en viss höjd,

halkning under bärande av en ovanligt tung börda, kraftig motståndsrörelse

vid förlorande av fotfäste, vid en bördas överglidande från flera av dem som

bära den till endast en o. dyl. för att skadan skall ersättas.

För att det skall räknas som olycksfall fordras dessutom att arbetaren skall

genast avbryta sitt arbete.

2) Uppstår ryggskottet under det arbetaren utövar sitt vanliga yrke i ex.

lassar lådor, bär säckar, smider o. s. v. betraktas ryggskottet som ej orsakat

av olycksfall.

Stockholm den 21 februari 1928.

Henning Waldenström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.

13

5) Utdrag av A.Ö. 0:s olycksfallsstatistik.

Ryggmuskelsträckningar (Bristningar).

Skadeår

Ers. enl. beslut av

Icke ers.

(Härav enl.

K. F:s be- slut)

Summa

Samma an- mälningar

rörande årets

olycksfall

Antal anm.

ryggmuskel- sträckningar

pr 1,000

olycksfall

A.Ö. 0.

K. P.

1918..........

521

_

11 (-)

532

19,941

27

1920 ..........

600

—

5 (-)

605

19,639

31

1923 ..........

842

1

10 ( 5)

853

16,397

52

1925 ..........

87

21

308 (86)

416

19,221

22

1927 ..........

88

6

246 (58)

340

25,456

13

6) Utdrag av Ömsesidiga Olycksfallsförsäkriugsbolaget Land och Sjö’s

olycksfallsstatistik.

Antal an-

Ryggmuskelsträckningar

Andra muskelsträckningar

Summa

År

mälningar

under året

ersatta av

icke ersatta

ersätta av

icke ersatta

Er-

Icke

L. <fe S.

K. P.

L. & S.

K. P.

L.&S.

K. F.

L. & S.

K P.

satta

ersatta

1918.....

3,477

Antal

muskel-

sträckn.

0/00

30

71

2

33

104

2

1920 .....

3,545

26

57

—

3

—

30

—

1

1

87

5

1923 .....

5,121

65

226

—

5

5

88

—

7

4

314

21

1925 .....

7,727

47

82

3

99

36

66

2

57

15

153

207

1927 .....

9,003

28

29

2

112

24

43

2

34

9

76

179

Summa

28,873

465

5

221

65

260

4

99

29

734

414

Stockholm den 23 februari 1928.

ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolaget

Land och Sjö

TRYGGVE LOVÉN.

E. Wiberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Bilaga B.

Riksförsäkringsanstalten.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj :t har den 3 februari 1928 anbefallt riksförsäkringsanstalten att

avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 1 mars 1928 överlämna

av utskottet begärt yttrande över bland annat en inom riksdagens andra kammare

av herr F. Sundström väckt motion, nr 288, angående visst tillägg till

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten efter samråd med sin överläkare

professorn J. Åkerman och sin biträdande läkare professorn P. Haglund

anföra följande.

Gällande olycksfallsförsäkringslag lämnar som bekant ej, likasom i allmänhet

ej heller utländska lagar, någon definition på begreppet olycksfall i arbete,

utan bar det överlämnats åt tillämpningen att härutinnan söka uppdraga gränserna.

I fråga om de i den föreliggande motionen avsedda åkommorna, s. k. muskelsträckningar

i ryggen, likasom i fråga om muskelsträckningar och muskelbristningar

i andra kroppsdelar, har man alltså att enligt eljest i allmänhet

antagna grunder i det särskilda fallet söka avgöra, om ett visst inträtt sjukdomstillstånd

föranletts av olycksfall eller av annan anledning samt, därest det

förorsakats av olycksfall, huruvida olycksfallet inträffat i arbete.

För att ett olycksfall skall anses vara för handen, förutsättes såsom regel,

att en plötslig yttre händelse, t. ex. en viss halkning eller förlyftning eller dylikt,

verkligen kan påvisas hava föregått det inträdda sjukdomstillståndet såsom

anledning till detta.

Understundom kan man dock av läkarundersökningen och beskaffenheten av

det av läkaren diagnostiserade sjukdomstillståndet sluta sig till, att åkomman

måste vara föranledd av en sådan händelse, som har olycksfallskaraktär, ehuru

denna händelse icke behöver vara fullt klar och påvisbar, utan till det yttre

ter sig endast såsom ett ganska vanligt led i en viss verksamhet, vari i själva

verket ingått ett, låt vara mindre märkbart, plötsligt och oförutsett moment,

som medfört den inträffade skadan. Så kan t. ex. under vissa förhållanden ensamt

en hastig vridning i en mer ovanlig kroppsställning, en slintning eller dylikt

medföra vrickning av leder eller bristningar av senor eller muskler.

I enlighet härmed måste i regel ett genom röntgenundersökning konstaterat

ganska obetydligt brott eller annan läsion eller defekt i led eller skelett

hos en förut fullt frisk person, sammanställd med de yttre förhållanden, varunder

den framträtt, vara att anse såsom tillfredsställande bevis om, att olycksfall

(i arbete) är förhanden. Detsamma är förhållandet i fråga om vissa

slags sensträckningar samt i fråga om bristningar av muskler, varvid huden

färgats av blodutgjutning pa grund av skadan, eller bristningen kan på

annat sätt säkert konstateras av läkare.

Å andra sidan förekomma fall, där den verkställda läkarundersökningen tydligt

adagalägger, att åkomman likasom tilläventyrs även de av densamma framträdda

symptomen är oberoende av en förment och måhända även påvisad

olyckhändelse, och att alltså fråga är om ett sjukdomstillstånd, som ej bör hänföras

under olycksfallsförsäkringslagen. Så kan t. ex. vara förhållandet, om

genom röntgenundersökning eller på annat sätt ådagalägges, att en ben- eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

A tillra lagutskottets utlåtande Nr ;{%.

15

leddefekt är av äldre datum än det angivna olyckstillfället, (dier om på grund

av hälsotillståndet före detsamma eller omständigheterna i övrigt åkomman befinnes

vara reumatism, gikt, nevralgi o. s. v. eller kan konstateras vara en

följd av så småningom uppkommen överansträngning.

Särskilt i fråga om muskelåkommor finnas emellertid talrika fall, där varken

genom läkarundersökningen eller på annat sätt kan klart ådagaläggas, om

ett olycksfall i arbete inträffat eller icke. Här måste spörsmålet därom avgöras

efter avvägande av de i varje särskilt fall lämnade uppgifterna om dels

det yttre händelseförloppet vid det tillfälle, då de uppgivna sjukdomssymptomen

framträtt, eller närmast därförut, dels den närmare karaktären av dessa

och eventuella tidigare symptom m. fl. omständigheter, sådana de av läkaren

kunnat iakttagas och angivas eller eljest inhämtas.

Erfarenheten visar, att den åkomma i ryggen, som benämnes ryggskott (lumbago)

— även om den ofta betecknas och jämväl av läkare diagnostiseras såsom

muskelsträckning (lumbago traumatica) — icke behöver vara en sträckning

eller bristning i vanlig mening av den art, som eljest i regel uppkommer

av olycksfallsliknande orsaker, utan kan denna åkomma vara att ensamt eller

därjämte hänföra till så småningom skeende överansträngning i kroppsarbete

samt till viss av arbetsförhållandena påverkad eller annan disposition för reumatiska

och nevrasteniska inflytelser. Hos kroppsarbetande personer framträda

ofta, på grund av upprepade lyftningar och dylikt, så småningom förändringar

i ryggradens ledgångar, å kotkropparna m. m. med tendens till med

tiden inträdande ryggstelhet (spondylitis deformans). Under utvecklingen av

dessa processer, som i sin tur kunna i fortsättningen predisponera till större

känslighet för påverkan av vissa även mindre ansträngande rörelser, av temperaturväxlingar

m. m., förekomma mer eller mindre plötsligt framträdande

smärtor i ländtrakten, vartill motsvarighet ej, eller i mindre mån, finnes i fråga

om andra kroppsdelar. För vederbörande läkare möter det särskilda svårigheter

att diagnostisera hithörande åkommor och deras orsaker i det särskilda fallet

på grund av åtskilliga med ifrågavarande musklers och ledgångars otillgängliga

läge m. fl. omständigheter sammanhängande förhållanden.

Inom den sociala olycksfallsförsäkringen måste visserligen dessa sjukdomsformer

tilläggas liknande betydelse som i allmänhet tillerkännes sådana sjukdomar,

vilka, sedda ensamt för sig, ej äro att hänföra under denna försäkring.

Härvid bör emellertid efter riksförsäkringsanstaltens förmenande även skäligen

beaktas, att ett förut befintligt sjukligt tillstånd kan förvärras genom

olycksfall och på grund därav under vissa betingelser medföra rätt till ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen.

De synpunkter, som riksförsäkringsanstalten sålunda anser huvudsakligen

böra vinna beaktande vid handläggningen av hithörande ärenden, torde i stort

sett överensstämma med den uppfattning, som kommit till uttryck i våra grannländer

Norge och Danmark, något som framgår bland annat av förhandlingarna

vid de nordiska arbetarförsäkringsmötena, där på sin tid hithörande

spörsmål och deras bedömande enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningen varit

föremål för ganska ingående behandling.

För erhållande av utlåtande från vederbörande behandlande läkare rörande

muskelsträckningar och liknande åkommor — i ryggen och i andra kroppsdelar

— begagnar sig anstalten av särskilda tryckta frågeformulär.

Antalet under 1926 och 1927 till riksförsäkringsanstalten och till de ömsesidiga

bolag, som driva försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, såsom

olycksfall anmälda muskelsträckningar i ländregionen (lumbago) och i övriga

kroppsdelar ävensom antalet av dessa fall, där av anstalten och av bolagen ersättning

enligt lagen tillerkänts och ersättning befunnits icke böra utgå, framgår

av följande sammanställning, varvid statens arbetare icke medräknats:

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Skadans lokalisation

Muskelsträckning i ländregionen (lumbago)

därav bifallna]............

och avslagna..........• . .

Antal bifallna i % av hela antalet prövade . .

Muskelsträckning i annan kroppsdel......

därav bifallna...............

och avslagna...............

Antal bifallna i t av hela antalet prövade . .

Lokalisationen ej angiven . ..........

därav bifallna............. . .

och avslagna................

Tillsammans

Antal ovan säsom avslagna angivna fall, i vilka

försäkringsrådet efter besvär tillerkänt ersättning

Riksförsäkringsanstalten. Ömsesidiga bolag.

1926

1927

1926

1927

598

608

606 *)

631

370

351

261

138

228

257

345

493

62

58

43

22

866

482

502 >)

520

344

450

344

274

22

32

158

246

94

93

69

53

—

—

39 *)

__

—

—

18

—

—

—

21

—

964 * 2)

1,090 3)

1,147*)

1,151

9 4)

7 4)

-5)

14

Efter riksförsäkringsanstaltens förmenande möta mycket stora svårigheter

att ifråga om här förevarande och liknande åkommor träffa särskilda lagbestämmelser

för klarläggande ensamt vad dem angår av begreppet olycksfall

i arbete och därmed utesluta dem från den fria prövning efter i allmänhet

antagna grundsatser, som gällande lagstiftning förutsätter och som möjliggör

anpassning efter föreliggande omständigheter. Detta så mycket mer som vid

en reglering i detta syfte rörande de av motionären särskilt åsyftade muskelsträckningarna

hänsyn måste tagas till övriga dylika och till andra liknande

åkommor. Icke heller lär det, förutsatt att ett särskiljande av vissa muskelsträckningar

från övriga läte sig i lagstiftningsväg tillfredsställande göra, böra

ifrågakomma att — såsom motionären måhända avser — under olycksfallsförsakringslagen

inordna dessa, även när de icke härleda sig från olycksfall.

Därigenom skulle nämligen gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen

på denna punkt utplånas.

I vad mån syftet med motionärens framställning kan tillgodoses genom den

planerade lagstiftningen rörande s. k. yrkessjukdomar, är en fråga, som för

närvarande icke låter sig besvara.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört får anstalten

hemställa, att förevarande motion ej måtte av utskottet tillstyrkas.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit förutom undertecknade byråcheferna

Eisen, Östrand och Odelstierna samt tillfälliga ledamöterna Sidvall,

Källström och Wolff. Stockholm den 25 februari 1928.

KARL LEVINSON.

H. V. SCHULTZENHEIM.

*) Under 1926 inträffade fall.

2) Därutöver 158 fall utan karensförsäkring och därför ej prövade.

3) > 149 > » s > » » >

4) I samtliga dessa fall, med undantag av 3 under 1926, har anstalten i avgivet yttrande över

de anförda besvären förklarat sig på grund av inkomna senare upplysningar ej hava något att

erinra mot att ersättning tillerkändes.

5) Ingå i ovan såsom bifallna angivna fall.

Anm. Hela antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall bland i anstalten försäkrade

arbetare utgjorde 1926 30,144 och 1927 34,112, därvid olycksfall bland statens arbetare icke

medräknats.

Antalet olycksfall, som under 1926 träffat i bolag försäkrade arbetare, utgjorde omkring

41.000. Antalet under 1927 till bolagen anmälda olycksfall har uppskattats till 42,000 ä

44.000.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.