Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol ävensom i anledning därav väckta motioner.

1928-05-16 · 47 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 37 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol ävensom i anledning därav väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1928 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol

ävensom i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1928 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga nedan införda förslag till lag om kollektivavtal

och till lag om arbetsdomstol.

I samband med dessa förslag har utskottet till behandling förehaft följande

med anledning av propositionen väckta motioner:

inom första kammaren

nr 280 av herr von Sydow och

nr 282 av herr Thorberg m. fl.;

samt inom andra kammaren

nr 450 av herr Spångberg m. fl. och

nr 451 av herr Johanson i Stockholm m. fl.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de av Kungl. Maj:t framlagda

lagförslagen, tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande antingen i samband med

utskottets redogörelse för de föreliggande förslagen eller vid behandlingen av

desamma i de delar, som yrkandena i varje särskilt fall avse. I fråga om de

skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa till

motionerna.

Såsom föredragande departementschefen erinrat väcktes vid 1921 års riks- Historik

dag ett flertal motioner, i vilka pakallades åtgärder till främjande av arbets- Riksdagen

freden. 1921.

I två likalydande motioner, nr 73 i första kammaren av herr Kvarnzelius

m. fl. och nr 121 i andra kammaren av herr Edén m. fl., hemställdes, att riksdagen

måtte i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om skynd
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 36_37.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

sam utredning angående möjligheten att genom utbyggande av då gällande lagstiftning

och genom nya lagstiftningsåtgärder i anslutning till vissa i motionerna

angivna synpunkter söka förebygga s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill nämnda utredning kunde

föranleda.

Frågan om de s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelserna berördes även i en

motion, nr 206 i andra kammaren av herr Björkman i Norrköping m. fl., vilka

hemställde, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning om möjligheten att förebygga dylika arbetsnedläggelser samt förelägga

riksdagen de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.

Uti två likalydande motioner, nr 5 i första kammaren av herr Ingeström

m. fl. och nr 53 i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd m. fl., hemställdes,

att riksdagen ville i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta närmare

utreda vissa i motionerna berörda spörsmål och snarast möjligt förelägga

riksdagen förslag till lagstiftning och andra åtgärder i syfte att lämna jordbruket

berättigat skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser m. m. hotade

detsamma.

Jordbrukets behov av skydd mot arbetsinställelse berördes jämväl i två likalydande

motioner, nr 131 i första kammaren av herr Johansson i Sölvedal

m. fl. och nr 204 i andra kammaren av herr Westman i Brobygård m. fl., vilka

föreslogo skrivelse med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt till

främjande av arbetsfreden inom jordbruket framlägga förslag till en på rättvisa

och billighet byggd och efter jordbrukets behov avpassad lagstiftning, som

reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar samt därvid innehölle bestämmelser

om obligatorisk medling och om varseltid, som från båda sidor skulle

iakttagas vid arbetstvister, samt om obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister

och vid sådana arbetskonflikter, från vilken sida de än framkallades,

vilka vore av samhällsfarlig natur.

Slutligen hemställde herr von Sydow i en inom första kammaren väckt motion,

nr 132, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående användande av avtalsstridiga

eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister samt till riksdagen inkomma

med de lagförslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 34, anförde andra lagutskottet

bland annat, att lagstiftningsmakten i vårt land dittills intagit den ståndpunkten

att ej till arbetsfredens bevarande forcera fram en lagstiftning emot de närmast

intresserade parternas önskningar. Även för framtiden vore givetvis av

vikt, att på arbetslagstiftningens område söka vinna parternas förtroende för

de förslag, som komme att framläggas. Emellertid finge ej förbises, att verkningarna

av upprepade arbetsstrider sträckte sig vida utöver de däri engagerade

parterna, varför lagstiftningsmakten, som hade att bevaka allas gemensamma

intressen, ej kunde ställa sig likgiltig inför pågående maktstrider. En uppfattning

om en statsmaktens skyldighet att endast vid parternas gemensamma

önskan ingripa genom medling eller avkunnande av skiljedom kunde utskottet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

3

ej dela. En dylik passiv hållning kunde tvärtom endast rättfärdigas genom

övertygade bevis för att arbetsfreden på så sätt minst äventyrades. Vad som

ytterst varit en bidragande orsak till lagstiftningens dittillsvarande passivitet

hade varit hänsynen till den inom stora befolkningsskikt rådande misstron till

dess opartiskhet. En genomförd demokratiserings inverkan på lagstiftningsmaktens

utövning borde emellertid vara ägnad att så småningom skingra nämnda

misstro. Därigenom bereddes vägen för genomförandet av en rättsordning

även på berörda viktiga område av samhällslivet.

Efter att hava berört vissa frågor, som enligt utskottets mening borde göras

till föremål för undersökning, hemställde utskottet, att riksdagen i anledning

av motionerna ville i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t, med beaktande av vad

sålunda anförts, måtte till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens

bevarande utöver vad redan vidtagits ytterligare kunde företagas, samt

för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

I avgiven reservation hemställde herr C. E. Svensson m. fl., att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kamrarna biträdde emellertid utskottets hemställan, första kammaren med

47 röster mot 33 och andra kammaren med 98 röster mot 59. Riksdagens beslut

anmäldes därefter genom skrivelse den 15 juni 1921, nr 345.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Elmquist, efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande

en sakkunnig person att inom departementet biträda med utredning

av bland annat frågan om vidtagande utöver vad redan skett av åtgärder

till arbetsfredens bevarande. Genom beslut den 24 november 1922 förklarade

emellertid Kungl. Maj :t, att berörda utredningsarbete skulle vila från och

med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.

Jämväl vid 1924 års riksdag upptogs frågan om ytterligare åtgärder till

främjande av fred på arbetsmarknaden.

I två likalydande motioner, nr 104 i första kammaren av herr Hellberg

m. fl. och nr 284 i andra kammaren av herr Pettersson i Södertälje m. fl., föreslogos

vissa ändringar i och tillägg till lagen den 28 maj 1920, nr 245, om

medling i arbetstvister. De viktigaste av dessa tillägg avsågo införande av

föreskrifter, att arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd ej finge vidtagas

utan att avsikten därtill med angivande av dagen för den tillämnade åtgärden

givits motsidan tillkänna minst tio dagar före nämnda dag, att vid

tvist, som syntes hota att medföra arbetsnedläggelse vid vissa allmännyttiga

företag, sa ock vid tvist av sådan omfattning, att den hotade en hel näringsgren

eller betydande samhällsintressen, den sålunda föreskrivna varseltiden

kunde utsträckas till högst trettio dagar, att därest vid förhandling i tvist, som

nu nämnts, överenskommelse icke ernåddes, tvistefrågan skulle kunna föreläggas

en särskild nämnd, vilken hade att avgiva motiverat utlåtande, huru enligt

nämndens mening tvisten rimligen borde lösas, samt att arbetsinställelse eller

därmed jämförlig åtgärd ej finge vidtagas på grund av tvist om kollektivavtals

rätta innebörd och tillämpning samt att dylik tvist, därest överenskommelse

genom förhandlingar icke kunde vinnas och endera parten det påfordrade,

skulle slitas genom skiljedom.

Riksdagen

1924.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Departementschefen

29

januari 1926.

Uti en annan motion, nr 119 i första kammaren av herr Baki, hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att den påbörjade

men avbrutna utredningen angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande

snarast måtte återupptagas, samt att för riksdagen bleve framlagda

de förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Andra lagutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande, nr 22, bifall till det i

sistnämnda motion framställda yrkandet samt hemställde, att de övriga motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid utlåtandet va,r fogad

bland annat en reservation av herr Linder m. fl., vilka hemställde, att samtliga

motionerna måtte lämnas utan bifall.

Första kammaren biträdde utskottets hemställan med 53 röster mot 30, varemot

andra kammaren med 61 röster mot 59 anslöt sig till nämnda reservation.

Vid denna utgång hade frågan förfallit.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att omförmälda

utredningsarbete skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa

utredningen och inkomma med de förslag, vartill densamma kunde giva

anledning.

Frågan om ytterligare åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden

upptogs ånyo av Kungl. Maj:t den 29 januari 1926, då chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, anförde i huvudsak:

Samhällets ingripande till arbetsfredens fromma hade i vårt land främst ägt

rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Ehuru omdömet

om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket gynnsamt,

kunde dock berörda verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter oavbrutet

följde på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt stördes

av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred vore ett sa

betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter holle den of i entliga debatten

om möjligheten att skapa mera verksamma garantier for arbetsfredens

stabilitet ständigt levande. Även om det syntes vara befogat att sta skeptisk

gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående intressemotsättningar

mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning eller

genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter,

borde ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om samhallet och

arbetsfreden gjordes till föremål för en grundlig undersökning. Innan man

till närmare övervägande kunde upptaga frågan om mer eller mindre vittgående

åtgärder på nämnda område, vore det enligt departementschefens mening erforderligt

att utröna, i vad mån medverkan kunde vinnas från de parter mellan

vilka arbetskonflikterna direkt utkämpades. Fn undersökning darom borde

kunna utföras på så sätt, att representanter för landsorganisationen i Sverige

och för svenska arbetsgivareföreningen bereddes tillfälle att tillsammans med

personer, vilka kunde anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbetskonflikter,

diskutera dithörande spörsmål. Då det från skilda utgångspunkter

måste anses önskvärt, att den industriella rättsordningen icke genombrotes av

avtalsbrott, syntes frågan om obligatorisk skiljedom i rattstvister hora __hanskjutas

till nämnda undersökning. Likaså borde undersökningen avse fragan,

huruvida lagens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som under

tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings-

och avtalsväsende. Nära sammanhängande darmed vore fragan om

förenings- och förhandlingsrättens lagfästande. Jämväl nämnda fråga syntes

vid den ifrågasatta undersökningen böra upptagas till behandling, därvid han
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

5

syn borde tagas även till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt

ännu icke vunnit hävd. Slutligen borde undersökningen även omfatta

de särskilt ömtåliga frågorna om olika blockad- och bojkottmetoder, tillämpade

av arbetsgivare och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets

införande inom olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister. Avsikten

med den undersökning, som departementschefen sålunda förordade, skulle

icke vara att få till stånd utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan

undersökningen avsåge att låta olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så

att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett

fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till

arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. Därvid vore

det av lika vikt att få konstaterat, i vad mån samstämmighet kunde uppnås

mellan de i undersökningen deltagande grupperna, som att erhålla upplysning,

i vad mån meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestode.

I enlighet med hemställan av departementschefen förordnade därefter Kungl.

Maj :t, att för utförande av den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en

delegation av nio personer, varjämte departementschefen bemyndigades dels att

till ledamöter av nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga å,t en av

dem att vara delegationens ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen

och svenska arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma

delegation.

Under åberopande av nämnda bemyndigande utsåg departementschefen samma

dag till ledamöter i delegationen advokaten Eli el Löfgren, generaldirektören

och chefen för socialstyrelsen Gunnar Huss samt professorn Sigfrid Wallengren,

varjämte åt Löfgren uppdrogs att såsom ordförande leda delegationens

arbete. Efter anmodan utsågo landsorganisationen och arbetsgivareföreningen

sina representanter i delegationen. Sedan Löfgren utnämnts till minister för

utrikes ärendena, förordnades den 14 juni 1926 landshövdingen Henning Elmquist

att i Löfgrens ställe vara ledamot av delegationen och ordförande i densamma.

Redan före tillsättandet av omförmälda delegation hade i tre vid 1926 års

riksdag väckta motioner framhållits behovet av åtgärder till främjande av arbetsfreden.

I en motion, nr 89 i första kammaren av herr Dahl, hemställdes, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att den pågående utredningen angående

åtgärder till arbetsfredens bevarande måtte snarast bringas till slut,

samt att i varje händelse till 1927 års riksdag bleve framlagt förslag till lagstiftning

åsyftande obligatorisk skiljedom i fråga om arbetsavtal för särskilt

samhällsviktiga arbetsområden.

Uti två likalydande motioner, nr 192 i första kammaren av herrar C. G. Ekman

och Lyberg samt nr 283 i andra kammaren av herr Löfgren i Stockholm

m. fl., yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse hemställa, att Kungl. Maj :t ville

skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

dels om obligatorisk skiljedom och därmed förenat förbud mot arbetsinställelse

såväl i arbetstvister, där stat eller kommun vore part, som i alla slag av tvister

angående arbetsavtals rättsliga innebörd och tillämpning och dels om skyldighet

för part i annan arbetstvist att, även där sådant icke vore genom

Riksdagen

1926.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

avtal föreskrivet, meddela motparten underrättelse viss tid innan arbete inställdes.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande, nr 18, redogjorde

för de åtgärder, som tidigare vidtagits på detta område och särskilt för

tillsättande av arbetsfredsdelegationen. Under erinran om den uppfattning,

som riksdagen tidigare uttalat i berörda ärende, framhöll utskottet, att frågan,

huruvida det överhuvud taget vore ändamålsenligt att söka åstadkomma ytterligare

åtgärder till arbetsfredens främjande, icke borde göras beroende av de

ståndpunkter, som komme att intagas av de grupper, vilka vore företrädda inom

delegationen. Även om en viss hänsyn vid lagstiftningens utformande syntes

böra tagas till åskådningarna inom de åsyftade grupperna, borde de meningsskiljaktigheter

dem emellan, som vore att befara, icke tillmätas sådan betydelse,

att de föranledde, att tanken på ytterligare lagstiftning övergåves. Man

finge nämligen icke förglömma, att den föreliggande lagstiftningsfrågan icke

enbart gällde reglerandet av förhållandet mellan två stridande parter utan att

den jämväl i sig inneslöte ett problem av stor samhällelig vikt.

Man syntes även äga skäl att ifrågasätta, huruvida den ordning, vari det av

riksdagen begärda utredningsarbetet bedreves, vore den mest lämpliga. Vid

sidan av det begränsade uppdrag, som niomannadelegationen erhållit, bibehölle

nämligen socialstyrelsen alltjämt det uppdrag, som den år 1924 erhållit, att

verkställa utredning rörande åtgärder till arbetsfredens bevarande samt till

Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Anledning syntes alltså föreligga för en farhåga, att den splittring i fråga om

utredningsarbetets verkställande, som på detta sätt uppstått, kunde komma att

medföra ett oberäknat uppskov med lagstiftningsarbetets slutförande.

Efter att hava redogjort för de i motionerna väckta yrkandena framhöll utskottet

vidare, att av vad utskottet förut anfört framginge, att enligt utskottets

mening skäl förelåge, att riksdagen ånyo uttalade sin förut framförda uppfattning

om önskvärdheten av ytterligare lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens

befrämjande. Tydligt vore, att därvid åsyftades en lagstiftning, som vore

rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles

rättsordning. Med hänsyn till den förberedande utredning, som igångsatts

genom Kungl. Maj:ts förut omtalade under riksdagen fattade beslut, ansåge

emellertid utskottet det icke lämpligt, att riksdagen gjorde något närmare

uttalande rörande riktlinjerna för den ifrågavarande lagstiftningen.

Då emellertid så lång tid förflutit sedan riksdagen avlåtit skrivelse till Kungl.

Maj:t i berörda ärende, uttalade utskottet den förväntan, att den pågående utredningen

så fullföljdes, att förslag, som därav föranleddes, snarast möjligt

kunde föreläggas riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att så snart Kungl. Maj:t ansåge det material

föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder

till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj :t ville utan tidsutdräkt

för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Vid utskottets utlåtande var fogad reservation av herr Sigfrid Hansson m. fl.,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

7

vilka ansett opåkallat att från riksdagens sida avlåta den av utskottet förordade

skrivelsen.

Kamrarna biträdde utskottets hemställan, första kammaren med uppresning

och andra kammaren med 95 röster mot 88, varefter riksdagens beslut anmäldes

genom skrivelse den 30 april 1926, nr 167.

I anledning av riksdagens sistnämnda skrivelse anmodade chefen för socialdepartementet,

statsrådet Pettersson, den 12 juli 1926 delegationens ordförande

att skyndsamt inkomma med uppgift, huruvida delegationen kunde under hösten

1926 före fullgörandet av sitt uppdrag i dess helhet förebringa erforderligt

material för bedömande av frågan om viss eller vissa av ifrågavarande lagstiftningsåtgärder,

samt att, därest berörda fråga besvarades nekande, meddela

ungefärlig uppgift om tiden, när arbetet i dess helhet kunde beräknas vara avslutat.

Till svar härå anmälde delegationens ordförande i skrivelse den 14 juli

1926, att delegationen hyste förhoppning att före utgången av år 1926 åtminstone

i väsentliga delar hava slutfört sitt uppdrag att få klarlagda olika berörda

gruppers ståndpunkter till de i statsrådsprotokollet den 29 januari 1926 angivna

spörsmålen, så att officiell rapport därom kunde avgivas.

Den 12 juli 1926 avlät departementschefen jämväl en skrivelse till socialstyrelsen,

däri han — under erinran att styrelsen den 27 september 1924 erhållit

i uppdrag att verkställa utredning och inkomma med förslag rörande åtgärder

till arbetsfredens bevarande — anhöll bland annat om uppgift angående den tid,

inom vilken den åt styrelsen sålunda uppdragna utredningen kunde beräknas

vara avslutad. Med anledning härav meddelade socialstyrelsen i skrivelse den

16 juli 1926, att styrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tills vidare

befriad från fullgörandet av förenämnda uppdrag, i den mån icke delegationen,

som erhållit bemyndigande därtill, funne påkallat anlita styrelsens medverkan.

Då enligt departementschefens mening riksdagsskrivelsen innebar, att däri

avsedda lagstiftningsåtgärder borde vidtagas snarast möjligt, upptog han

till övervägande frågan, huruvida icke någon del av ämnet lämpligen kunde

utbrytas och göras till föremål för särskild legislativ behandling. Det framstod

därvid enligt departementschefens uppfattning klart, att till behandling

främst borde upptagas spörsmålet om anlitande av obligatorisk skiljenämnd

eller domstol i tvister angående tolkning och tillämpning av kollektivavtal.

På grund härav riktade departementschefen i september 1926 till delegationens

ordförande en förfrågan, huruvida delegationen inom den allra närmaste

tiden kunde avgiva rapport beträffande den del av undersökningen, som

avsåge frågan om parternas ställning till obligatoriskt rättsförfarande i sådana

tvister. Till svar härå anmälde delegationens ordförande i skrivelse den 21

september 1926, att av landsorganisationens representanter inom delegationen

upplysts, att man på arbetarsidan funne sig icke kunna slutgiltigt fixera sin

ståndpunkt till berörda spörsmål förrän efter hörande av landsorganisationens

representantskap. Man hade vidare meddelat, att representantskapsmöte av

praktiska skäl kunde avhållas först under december månad 1926. Vid sådant

förhållande kunde den åsyftade rapporten avlämnas tidigast under loppet av

samma månad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Departementschefen

30 december

1926.

Då det emellertid enligt departementschefens mening var uppenbart, att därest

förslag i ämnet skulle kunna framläggas för 1927 års riksdag, med förarbetena

till desamma icke kunde anstå till dess delegationen inkommit med

sin omförmälda rapport, lät departementschefen under hösten 1926 inom departementet

igångsätta en förberedande utredning rörande möjligheterna för en lagstiftning

om rättsligt avgörande av tvister angående kollektivavtals tolkning

och tillämpning. Såsom material för denna utredning användes förutom de

lagförslag, som framlagts för 1910 och 1911 års riksdagar, det förslag, som år

1916 avlämnats av socialstyrelsen, ävensom de yttranden, som på sin tid avgivits

däröver av myndigheter och organisationer. Tillika erhöllos från delegationen

vissa inom densamma utarbetade förberedande promemorior, varjämte utländsk

lagstiftning beaktades. På grundval av detta material utarbetades inom departementet

preliminära utkast till lagar om kollektivavtal samt om arbetsdomstolar.

I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att det

icke blivit möjligt för delegationen att avgiva den i skrivelsen den 21 september

1926 nämnda rapporten inom i samma skrivelse angivna tid eller före december

månads utgång. Vissa arbetsgivar- och arbetarorganisationer hade nämligen

ej för delegationen framlagt slutgiltigt fixerade ståndpunkter till föreliggande

spörsmål. Därtill komme, att flera av delegationens ledamöters tid

under de senaste månaderna starkt tagits i anspråk för andra offentliga uppdrag

av brådskande natur. Delegationens utredningar hade dock framskridit

så långt, att de i väsentliga delar förelåge färdiga i preliminärt skick och vore

föremål för slutlig omprövning. På grund av sålunda angivna förhållanden

kunde delegationen emellertid ej utfästa sig att tidigare än under loppet av mars

månad 1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit syntes det departementschefen nödvändigt

att till förnyat övervägande upptaga frågan, huru utredningsarbetet

på berörda område lämpligen borde bedrivas. Till statsrådsprotokollet den

30 december 1926 anförde han därför bland annat:

Givetvis hade det, från vissa synpunkter sett, varit önskvärt, att frågan om

åtgärder för främjande av arbetsfred i hela dess vidd kunnat på en gång upptagas

till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt företagas till avgörande.

Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara möjligt. Vid sådant

förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades till det område,

där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades, nämligen

det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare samt tvister i anledning därav. I synnerhet på nämnda område framstode

den nuvarande bristen på rättslig reglering såsom betänklig. Rättssäkerheten

krävde, att lösningen av dylika tvister icke bleve beroende av de stridande

parternas maktmedel. Därtill komme, att den betänksamhet, som inom intresserade

kretsar gjorde sig gällande gent emot lagstiftning i omförmälda ämne

överhuvud, vore mindre principiellt grundad och mindre skarpt betonad i fråga

om statens ingripande mot nämnda slag av tvister.

Departementschefen ansåg sig därför böra förorda, att frågan om lagstiftningsåtgärder

för anordnande av ett obligatoriskt rättsförfarande i tvister på

grund av kollektivavtal omedelbart upptoges till särskild behandling. Detta

syntes lämpligen kunna ske i anslutning till det förberedande arbete, som un
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO

9

der hösten utförts inom departementet. För ärendets fortsatta behandling

borde tillkallas särskilda sakkunniga. Ändamålsenligt vore, att därvid anlitades

jämväl medlemmar av delegationen. Därigenom möjliggjordes nämligen

ett utnyttjande av den erfarenhet, som vunnits under delegationens verksamhet.

Arbetet borde med hänsyn till riksdagens uttalade önskan bedrivas

på sådant sätt, att förslag i ämnet om möjligt kunde föreläggas 1927 års riksdag.

Naturligen hade det varit önskvärt, att före arbetets slutförande delegationens

utlåtande förelegat, men att uppskjuta det fortsätta utredningsarbetet

i avvaktan på nämnda utlåtande syntes dock icke vara nödvändigt. På

det sätt departementschefen antytt kunde nämligen delegationens erfarenhet

utnyttjas vid ärendets fortsatta behandling. Att döma av delegationens utfästelse

kunde man i varje fall förvänta, att då riksdagen hade att taga ställning

till omförmälda förslag, delegationens slutliga utlåtande skulle föreligga.

Vad anginge delegationens fortsatta arbete, borde detsamma bedrivas enligt

förut gällande grunder. Oavsett huru den särskilt upptagna lagstiftningsfrågan

löstes, syntes det vara av värde att erhålla kunskap om de närmast intresserade

parternas ställning såväl till nämnda fråga som till de övriga problem,

vilka hänskjutits till delegationen. Sedan densamma avgivit sitt utlåtande,

syntes ställning böra tagas till den fortsatta behandlingen av dessa andra problem.

Departementschefen utginge därvid från att delegationen komme att

senast den 31 mars 1927 avgiva sin slutliga rapport.

Jämlikt hemställan av departementschefen förordnade Kungl. Maj:t därefter

Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekreteraren

Arthur Lindhagen, att såsom sakkunniga inom socialdepartementet

biträda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom

kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

I skrivelse den 13 januari 1927 till delegationens ordförande meddelade sedermera

landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de vore förhindrade

att taga vidare del i delegationens arbete. Såsom grund härför framhöllo

de bland annat, att då regeringen på de skäl departementschefen anfört

beslutit tillkalla särskilda sakkunniga för att utarbeta förslag till lagstiftning,

hade regeringen intagit sin ståndpunkt utan hänsyn till delegationens utredningsarbete

eller de meningar, som kunde vara till finnandes hos arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer. I anledning av den ringaktning regeringen

visat såväl de stora och vittomfattande frågor, varom det rörde sig, som delegationens

arbete, hade landssekretariatet ansett det olämpligt att vidare deltaga

i detsamma och att till delegationen insända något yttrande i de frågor, som

ursprungligen förelagts delegationen för utredning. Oaktat någon saklig anledning

till ytterligare lagstiftning på ifrågavarande område ej förefunnes,

vore landssekretariatet givetvis redo att avgiva yttranden vid remiss, som väl i

vanlig ordning komme att ske av de bebådade lagförslagen.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari

1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i arbetsfredsdelegationen,

Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare att skyndsamt fullfölja

och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna rörande

vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans belysande.

Wallengren hade den 12 januari 1927 på egen begäran blivit entledigad från

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

De sakkunniga

1927.

Departementschefen

12 juli

1927.

uppdraget att vara ledamot av delegationen. Med skrivelse den 28 februari

1927 avgåvo Elmquist och Huss redogörelse för omförmälda utredningar.

Den 21 januari 1927 avlämnade bemälda den 30 december 1926 tillkallade

sakkunniga — efter granskning och överarbetning av de inom socialdepartementet

uppgjorda preliminära utkasten —- utkast till lagar om kollektivavtal

och om arbetsdomstolar jämte kortfattad motivering.

Över de sakkunnigas utkast avgåvos efter remiss utlåtanden av myndigheter

samt åtskilliga enskilda sammanslutningar. Tillika inkommo skrivelser i ämnet

från ett stort antal fackförbundsavdelningar och andra arbetarsammanslutningar

i olika delar av landet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena framställdes anmärkningar mot de

sakkunnigas utkast. Vid anmälan i statsråd den 18 mars 1927 av fråga om

anslag till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m. yttrade departementschefen

rörande de framställda erinringarna bland annat, att en del av

desamma syntes värda beaktande. I varje fall krävde de ett ingående övervägande.

Ett tillgodoseende av de gjorda ändringsyrkandena kunde ej ske utan

en omarbetning av utkasten. Uppenbart vore, att den ytterligare beredning av

ärendet, som sålunda krävdes, icke kunde bliva slutförd å sådan tid, att förslag

i ämnet kunde framläggas för 1927 års riksdag. Vid den sålunda ifrågasatta

beredningen borde även komma under övervägande, i vilken utsträckning

frågan om särskilda anordningar i syfte att förekomma arbetsinställelser i

tvister, där staten eller kommun vore part, kunde bringas till lösning.

Frågan om ärendets fortsatta beredning upptogs i statsråd den 12 juli

1927. Därvid redogjorde departementschefen i korthet för vad som tidigare

förekommit samt framhöll, att två i viss mån skilda uppgifter förelåge: å ena

sidan åstadkommandet av lagstiftning rörande kollektivavtal och arbetsdomstolar,

å andra sidan genomförandet av anordningar, ägnade att förekomma

arbetsinställelse i statens och kommunernas verksamhet. Vidare yttrade departementschefen

i huvudsak:

Vad den först berörda frågan anginge, syntes, såsom departementschefen påpekat

den 18 mars 1927, en överarbetning böra ske av de omförmälda lagutkasten,

med hänsyn tagen till de från olika håll framställda anmärkningarna. Det

kunde antagas, att vissa av de uttalade önskemålen borde och kunde tillgodoses.

Den omarbetning av utkasten, som sålunda borde komma till stånd, syntes

kunna verkställas inom socialdepartementet. Arbetet borde bedrivas på sådant

sätt, att förslag i ämnet kunde framläggas för 1928 års riksdag.

Vidkommande det andra spörsmålet, frågan om tryggande av arbetsfreden

vid statens och kommunernas arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vinnande

av berörda syfte. I första hand syntes man därvid böra eftersträva slutande

av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika företagen, att därigenom

parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades och former skapades

för avgörande av uppkomna tvister. Angående det närmare innehållet av dylika

avtal kunde departementschefen icke för det dåvarande yttra sig. I fråga

om sättet för biläggande av tvister under avtalstiden borde emellertid stadgas,

att förhandling skulle äga rum mellan parterna samt att, därest enighet icke

kunde på dylikt sätt vinnas, tvisten borde hänskjutas till en på lämpligt sätt

anordnad skiljenämnd. I anslutning därtill borde i avtalen föreskrivas, att

under avtalstiden arbetsinställelse eller andra stridsåtgärder icke under några

förhållanden finge förekomma, önskvärt vore ur arbetsfredens synpunkt även.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

11

att i avtalen intoges bestämmelser rörande förfarandet, därest vid avtalstidens

utgång parterna icke kunde enas om nytt avtal. Möjlighet syntes för dylikt

fall böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhållande

även efter angivna tid. Därest avtal av det innehåll departementschefen

sålunda berört allmänt komme till användning inom statens och kommunernas

verksamhetsområden, skulle tydligen därmed arbetsfreden i hög grad betryggas.

För de närmast intresserade parterna skulle dylika avtal därjämte medföra

betydande direkta fördelar. Till förmån för arbetarna skulle genom en

sådan anordning allmänt erkännande givas åt rätten att ingå kollektivavtal och

att träda i förhandling med arbetsgivaren. För det allmänna såsom arbetsgivare

och jämväl för arbetarna skulle det vara en stor fördel att i avtal fastsloges,

att arbetsvillkoren på förenämnda områden alltid skulle regleras på

fredlig väg och att genom överenskommelse förbud skulle skapas mot arbetsinställelser

av alla slag.

Departementschefen förbisåge icke. att, särskilt vad anginge kommunerna,

avsevärda svårigheter kunde möta mot genomförande av en anordning, sådan

som den ifrågasatta. Det syntes emellertid lämpligt, att denna fråga

gjordes till föremål för grundlig utredning. Därvid borde främst undersökas,

huruvida kollektivavtal av det innehåll sålunda antytts kunde upprättas

för statens och kommunernas verksamhet. Om det funnes lämpligt, borde vidare

enhetliga normer uppställas för innehållet i dylika avtal. Även andra

åtgärder för arbetsfredens tryggande på ifrågavarande område borde emellertid

komma under övervägande. Vid utredningen måste särskild hänsyn tagas

till de i viss mån olikartade förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet,

rådde beträffande kommunerna.

Den utredning departementschefen sålunda ifrågasatte syntes böra utföras

av sakkunniga, tillkallade inom socialdepartementet. Därjämte borde till samarbete

med dessa inkallas såväl representanter för dem av statens verk, vid

vilka användes personal i arbetarställning, samt för kommunerna som ock ombud

för de arbetarorganisationer, vilkas medlemmar i någon större omfattning

skulle komma att beröras av de föreslagna åtgärderna. I den mån riksdagens

medverkan kunde komma att krävas för genomförande av blivande förslag i

ämnet, syntes det önskvärt, att frågan kunde föreläggas 1928 års riksdag.

Enligt av departementschefen gjord hemställan bemyndigade därefter Kungl.

Maj :t denne att tillkalla högst sex sakkunniga att verkställa utredning rörande

anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller

kommun vore part. Tillika erhöll departementschefen bemyndigande att till

samarbete med nämnda sakkunniga inkalla representanter för statens verk och

kommunerna samt ombud för de arbetarorganisationer, vilkas medlemmar skulle

komma att beröras av de ifrågasatta anordningarna. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallade departementschefen såsom sakkunniga Elmquist, ordförande,

samt byråchefen i socialstyrelsen J. A. E. Molin och tillförordnade sekreteraren

i samma ämbetsverk O. Ekblom. De sakkunniga hava börjat sitt arbete.

I anslutning till departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den

12 juli 1927 blevo därefter de av förenämnda sakkunniga den 21 januari 1927

avlämnade utkasten till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar inom

socialdepartementet föremål för omarbetning. Sedan lagrådets yttrande inhämtats

över förslagen och desamma därefter ytterligare överarbetats, hava

s. 12 Kontrollera mot PDF

De föreliggande

förslagen.

Propositio
nen.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

de sålunda jämkade förslagen genom förevarande proposition framlagts för

riksdagen.

De genom propositionen framlagda lagförslagen avse att skapa en ny form

för rättsligt avgörande av tvister på grund av kollektivavtal. För vinnande

av detta syfte har det ansetts lämpligt att dels i lag reglera kollektivavtalets

viktigaste rättsverkningar dels ock inrätta en specialdomstol — arbetsdomstolen

— för upptagande av tvistemål, som hava sin grund i dylika avtal.

Med hänsyn till ämnets art har detsamma uppdelats i två särskilda lagförslag,

avseende det ena kollektivavtalet och det andra arbetsdomstolen.

Enligt förslaget till lag om kollektivavtal förstås med dylikt avtal ett mellan

arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, samt fackförening eller

annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, slutet avtal om villkor,

som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare eller om förhållandet

i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare (1 §, första stycket). Vad

angår kollektivavtalets viktigaste rättsverkningar avser förslaget företrädesvis

att taga ställning till fyra betydelsefulla spörsmål inom kollektivavtalsrätten,

nämligen frågorna om avtalets förmåga att binda medlem av organisation,

som slutit avtalet, om kollektivavtalets verkan beträffande enskilt arbetsavtal,

som strider mot kollektivavtalet, om den s. k. fredsförpliktelsens omfattning

samt om påföljderna för brott mot kollektivavtalet.

Med avseende å frågan om kollektivavtalets verkan beträffande medlem av

avtalsslutande organisation stadgas i förslaget, att kollektivavtal, som slutits

av förening, är bindande jämväl för medlem i föreningen vare sig han inträtt

före eller efter avtalet (2 §). Om kollektivavtal slutits av högre organisation,

äro såväl de därtill anslutna lägre organisationerna som även dessas

enskilda medlemmar bundna av avtalet (2 § och 1 §, andra stycket). Däremot

gives i förslaget icke någon lösning å frågan på vad sätt medlem, som utträder

ur avtalsbunden organisation, kan frigöra sig från det för organisationen

gällande avtalet. Det föreskrives endast, att medlems utträde ej i och för sig

medför befrielse från avtalet (2 §).

Av den sålunda intagna ståndpunkten har ansetts böra följa, att kollektivavtalets

normer skola hava automatisk verkan på innehållet i de enskilda arbetsavtal,

som falla inom kollektivavtalets giltighetsområde. Det stadgas

sålunda, att om mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av

samma kollektivavtal, träffats överenskommelse om villkor, som innebär avvikelse

från kollektivavtalet, överenskommelsen ej är gällande i vidare mån

än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet (3 §). I vad mån

arbetsgivare och arbetare kunna i enskilt arbetsavtal komma överens om bestämmelser,

som avvika från kollektivavtalet, blir sålunda beroende på en tolkning

av sistnämnda avtal. Däremot berör förslaget icke frågorna om kollektivavtalets

verkan å arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, av vilka endast

den förre är bunden av kollektivavtalet, eller om verkan av arbetsgivares

åtagande att tillämpa kollektivavtal även vid anställande av arbetare, som icke

tillhöra den avtalsslutande arbetarorganisationen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

13

Vidkommande fredsförpliktelsen stadgas, att arbetsgivare eller arbetare, som

äro bundna av kollektivavtal, under den tid avtalet är gällande icke må vidtaga

arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd

eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider

mot avtalet eller mot vad i lagen stadgas, för att åstadkomma ändring i avtalet

eller för att genomföra bestämmelse avsedd att träda i tillämpning efter

det avtalet utlupit eller för att bispringa annan, då denne icke själv äger vidtaga

stridsåtgärd (4 §, första stycket). För förening gäller, att om förening

eller någon medlem däri är bunden av kollektivavtal, föreningen ej må anordna

eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt nyssnämnda regler icke

är lovlig, eller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka

vid olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv

är bunden av kollektivavtal, är även pliktig att söka hindra sina medlemmar

att vidtaga olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå

dem att häva den (4 §, andra stycket). I förslaget har direkt utsagts,

att om i kollektivavtal upptagits föreskrift om längre gående fred.-förpliktelse,

denna skall lända till efterrättelse (4 §, tredje stycket).

Påföljderna av avtalsbrott äro av två slag. Om någon, som är bunden av

kollektivavtal, gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider

mot avtalet eller lagens bestämmelser och förfarandet tillika finnes vara av

väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yrkande av

part å andra sidan avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras icke vidare vara

gällande (8 §, första stycket). Därest i anledning av väckt talan visst förfarande

förklarats strida mot kollektivavtal eller mot lagens bestämmelser men

rättelse det oaktat ej sker, må arbetsdomstolen förklara, att å motsidan arbetsgivare,

arbetare eller förening skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad

från sådan förpliktelse enligt avtalet eller lagen, vars fullgörande med hänsyn

till det otillåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna påfordras (8 §, tredje

stycket).

Den andra påföljd för avtalsbrott, som kan ifrågakomma, är skadestånd.

Sådant kan såväl ådömas som tillerkännas både enskild arbetsgivare eller arbetare

och förening av dylika. I fråga om skadeståndets fastställande hava

föreslagits vissa regler, som avvika från vad i allmänhet gäller inom obligationsrätten.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn

tagas även till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den

skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens

uppkomst eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp

nedsättas eller fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum

(9 §). För det fall, att flera äro ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten

mellan dem fördelas efter den större eller mindre skuld, som

prövas ligga envar till last. Emellertid må, när förening jämte medlemmar

däri är skadeståndsskyldig, solidariskt ansvar kunna åläggas föreningen med

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

rätt för denna att av medlemmarna söka åter vad föreningen erlagt utöver sin

andel.

Jämte nu berörda huvudfrågor behandlas i förslaget vissa andra spörsmål.

Sålunda föreskrives för kollektivavtal en maximitid av fem år från den dag avtalet

trädde i tillämpning (5 §). Vidare givas vissa regler om avtalets uppsägning

eller hävande för det fall, att detsamma å endera sidan eller båda slutits

av flera (6 § och 8 §, andra stycket), och slutligen stadgas, att meddelande

om uppsägning av kollektivavtal i visst fall går på mottagarens risk (7 §).

Den i förslaget till lag om arbetsdomstol avsedda domstolen skall hava sitt

säte i Stockholm (1 §) och bestå av ordförande och sex ledamöter (2 §). Ordföranden

och två ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid bland personer,

som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ordföranden

och en av nämnda ledamöter, vilken förordnas att vara vice ordförande,

skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre av nämnda

ledamöter skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed

förbundna avtalsfrågor (3 §, första stycket). Fyra ledamöter, vilka

skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga, förordnas av Kungl. Maj:t

för två år i sänder, två efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd

och två efter förslag av landsorganisationen. Förslag skall för att

vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola

förordnas för den sidan. Har å någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits,

förordnar Kungl. Maj:t ändå ledamöter för den sidan (4 §). Det förut - sättes, att uppdrag att vara ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen skall

fullgöras vid sidan av annan verksamhet.

Arbetsdomstolen skall upptaga mål om kollektivavtal (1 §). Till dylika mål

hänföras mål, däri tvisten är: om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta

innebörd, huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagens

bestämmelser eller om påföljd av förfarande, som förmenas

strida mot kollektivavtal eller nämnda lag (11 §).

Förening, som slutit kollektivavtal, äger vid arbetsdomstolen väcka och utföra

talan för den som är eller varit medlem i föreningen. Denne må själv ej

kära med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans

vägnar. Om någon vill föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen instämmas.

Härvid ma föreningen svara å medpartens vägnar, där denne ej

själv utför sin talan (13 §).

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas (15 §).

I fråga om förfarandet vid arbetsdomstolen förutsattes, att muntlighets- och

omedelbarhetsprinciperna i huvudsak skola tillämpas. Man har sökt att göra

förfarandet enkelt och formlöst. Talan anhängiggöres genom stämning (16 §).

Delgivning sker i regel genom ordförandens försorg (17 §). Arbetsdomstolen

äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och i övrigt inskaffa utredning

(19 §). Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan

onödigt uppskov och om möjligt avgöres efter allenast ett rättegångstillfälle

(22 §). Vid domstolen tillämpas aktbildningssystem och det är avsett, att

endast kortfattade protokoll skola föras (24 §).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

15

Det har föreslagits, att lagarna skola träda i kraft den 1 januari 1929.

Herr von Sydow har i den av honom väckta motionen förklarat sig helt instämma

i den tankegång, som tagit sig uttryck i propositionen, men beträffande

vissa detaljbestämmelser i de föreliggande förslagen hemställt om ändringar

däri.

I de likalydande motionerna av herr Thorberg m. fl. och herr Johanson i

Stockholm m. fl. ävensom i den av herr Spångberg m. fl. framburna motionen

har hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Då riksdagen i skrivelse den 30 april 1926 anhöll om lagstiftningsåtgärder

till arbetsfredens bevarande, hade, som av den lämnade redogörelsen framgår,

Kungl. Maj :t uppdragit åt en för ändamålet tillkallad delegation att verkställa

en förberedande utredning i ämnet. Denna utredning avsåg att låta

olika grupper klart fixera sina ståndpunkter till vissa vid delegationens tillsättning

angivna frågor, så att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken

borde kunna bilda ett fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten

av vidare åtgärder till arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på

annat sätt. Till den sålunda påbörjade utredningen tog riksdagen ställning

på det sätt, att den förklarade, att frågan, huruvida det överhuvud vore ändamålsenligt

att söka åstadkomma ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande,

icke borde göras beroende av de ståndpunkter, som komme att intagas

av de inom delegationen företrädda grupperna. Enligt riksdagens mening

borde emellertid vid lagstiftningens utformande viss hänsyn tagas till åskådningarna

inom nämnda grupper. Med anledning av den igångsatta utredningen

ansåg riksdagen icke lämpligt att göra något närmare uttalande rörande riktlinjerna

för den ifrågavarande lagstiftningen och anhöll, att så snart Kungl.

Maj:t ansåge det material föreligga, som vore erforderligt för bedömande av

frågan om lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj:t

ville utan tidsutdräkt framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Samtidigt

uttalade riksdagen den förväntan, att den pågående utredningen så fullföljdes,

att förslag, som därav föranleddes, snarast möjligt kunde föreläggas riksdagen.

De åtgärder, som på departementschefens föredragning vidtagits med anledning

av riksdagens skrivelse, torde till en början företrädesvis hava avsett

att åstadkomma sådan snabbhet vid utredningens slutförande, att förslag i ämnet

skulle kunna framläggas för 1927 års riksdag. Utan att medföra åsyftat

resultat hava nämnda åtgärder bidragit till att det material, som förväntades

från delegationen, icke erhållits och att förutsättningarna för en medverkan

från parternas sida till den ifrågasatta lagstiftningen blivit ogynnsammare än

eljest behövt vara fallet.

Enligt utskottets mening bör emellertid, i överensstämmelse med riksdagens

förut uttalade uppfattning, avgörande betydelse icke tillmätas den omständigheten,

att den ena av de båda parter, som närmast beröras av den föreslagna

lagstiftningen, ställer sig avvisande till densamma. Det motstånd, som från

arbetarsidan reses mot de framlagda lagförslagen, torde för övrigt i viss mån

hava sin grund i missförstånd rörande förslagens innebörd och i oberättigade

Motionerna.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

farhågor rörande deras inverkan på de organiserade arbetarnas möjligheter att

tillvarataga sina ekonomiska intressen. Förbises får ej heller, att den föreslagna

lagstiftningen är av betydelse icke blott för de stridande parterna, vilkas

förhållanden. den avser att reglera, utan även är av stor vikt för samhället i

dess helhet. Såsom riksdagen tidigare framhållit, kräver det allmännas intresse,

att lagstiftningsåtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en bättre ordning

på arbetsmarknaden än den nu rådande. Härmed är naturligtvis icke

sagt, att fred på arbetsmarknaden kan ernås endast genom lagstiftningsåtgärder,

men det torde ej kunna förnekas, att även på detta område en väl avvägd

lagstiftning är ägnad att främja en för såväl parterna som samhället i övrigt

önskvärd utveckling.

Såsom departementschefen framhållit är det en kännbar brist, att i vårt

land icke finnes en praktiskt användbar form för avgörande vid domstol av

tvister om tolkning och tillämpning av kollektivavtal. Visserligen kunna

dylika tvister dragas under prövning av allmän domstol, men denna utväg

anlitas endast sällan. Av flera skäl — framför allt den nuvarande rättskipningens

långsamhet — undvika parterna att för avgörande av kollektivavtalstvister

vända sig till de allmänna domstolarna. Följden har blivit, att

dylika tvister, i den mån de ej biläggas genom förhandling eller skiljedom,

kunna bringas till avgörande endast genom parternas stridsåtgärder. En dylik

metod för lösande av uppkomna tvister kan icke anses förenlig med rättsordningens

auktoritet. Den medför jämväl för parterna uppoffringar, som

ofta icke stå i rimligt förhållande till tvisteföremålets värde. Tydligt är även,

att i många fall den för tillfället svagare parten, även om han har rätt, icke

vågar inlåta sig på en dylik maktstrid. Dessa missförhållanden hava blivit

mera framträdande, sedan kollektivavtalet erhållit en vidsträcktare användning.

För att bereda part möjlighet att göra gällande den rätt, som på grund

av kollektivavtal tillkommer honom, bör en särskild domstol inrättas, vid

vilken tvister rörande sådana avtal kunna prövas. Därest en dylik domstol

anordnas på sådant sätt, att ett snabbt och sakkunnigt avgörande av dit hänskjutna

frågor ernås, torde möjlighet vinnas att i åtskilliga fall undgå öppna

konflikter.

I samband med inrättandet av en särskild domstol för avgörande av tvister

på grund av kollektivavtal torde till ledning för densamma en lagstiftning böra

komma till stånd rörande kollektivavtalets viktigaste rättsverkningar. Behovet

av lagbestämmelser är på detta område särskilt framträdande, då kollektivavtalet

är ett jämförelsevis nytt institut och viss tvekan ännu råder beträffande

dess rättsliga innebörd. Genom en särskild lagstiftning om kollektivavtal

skulle ett upptagande ske i lag av den rättsåskådning, som så småningom utvecklat

sig, och de viktigaste rättsreglerna rörande kollektivavtalet fastställas.

En särskild lagstiftning rörande kollektivavtal är även av annan anledning

påkallad. Det har sedan lång tid framhållits, att allmänna rättsregler, därest

de tillämpas på kollektivavtal, i vissa hänseenden leda till mindre önskvärda

resultat. Härvid har man särskilt åsyftat de gällande principerna om skade
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

17

stånd vid avtalsbrott. Dessa principer medgiva icke den frihet vid avvägande

av skadestånd, som bör finnas, då fråga är om brott mot kollektivavtal. En

tillämpning av desamma kan komma att träffa särskilt arbetarna alltför hårt.

På grund härav synes det önskvärt, att i vår rätt införas speciella skadeståndsregler,

avpassade efter de särskilda förhållanden, som råda beträffande

kollektivavtal.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet böra tillstyrka, att

en lagstiftning rörande kollektivavtal och en särskild domstol för avgörande av

tvister på grund av dylika avtal nu kommer till stånd. Enligt utskottets mening

äro de i propositionen framlagda lagförslagen ägnade att läggas till grund

för lagstiftning i ämnet.

Vid granskningen av förslagen har utskottet ansett sig böra föreslå vissa

ändringar i desamma. Dessa avse företrädesvis de i förslaget till lag om kollektivavtal

upptagna reglerna om skadestånd för åsidosättande av kollektivavtal

eller av lagens bestämmelser. Enligt utskottets förslag införas för arbetare

långt gående mildringar i de allmänna skadeståndsprinciperna. Även för

föreningar av arbetsgivare och arbetare innebär förslaget i förhållande till propositionen

en betydande lindring. Därjämte har föreslagits ett tillägg till

domstolslagen av innehåll, att vite, som utdömts för underlåtenhet att fullgöra

arbetsdomstolens dom, ej får förvandlas till fängelse. Genom dessa ändringar

torde några av de viktigaste skälen för arbetarsidans motstånd mot den tilltänkta

lagstiftningen hava undanröjts.

För de av utskottet föreslagna ändringarna skall redogörelse lämnas vid de

olika paragraferna, varjämte utskottet vid vissa bestämmelser vill angiva de

skäl, som varit avgörande för utskottets ståndpunkt.

Förslaget till lag om kollektivavtal.

1 §•

Av den i statsrådsprotokollet för den 25 november 1927 lämnade redogörel- Avtalets form.

sen framgår, att i åtskilliga främmande lagar föreskrivits, att kollektivavtal

skall upprättas skriftligen. Jämväl i de förslag till lagar om kollektivavtal,

som tidigare framlagts i vårt land, har stadgats, att sådant avtal skall upprättas

i skriftlig form. Det av de sakkunniga avlämnade utkastet upptog icke

någon dylik formföreskrift. Ej heller har bestämmelse om skriftlig form intagits

i det genom propositionen framlagda förslaget. Till stöd härför framhöll

departementschefen bland annat:

Uppenbarligen vore det av synnerlig vikt, att kollektivavtalen på ett eller

annat sätt funnes återgivna i skrift. Detta vore av så stort intresse för parterna

själva, att man med säkerhet kunde utgå från att ifrågavarande önskemål

i framtiden likasom hittills bleve i största utsträckning tillgodosett, oavsett

den ståndpunkt lagen komme att intaga i fråga om formen för avtalets

upprättande. Om man med hänsyn till önskemålet, att kollektivavtal skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 22 Käft. (Nr 36—37.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

finnas upptecknade i skrift, uppställde fordran på skriftlig form för upprättandet,

kunde man emellertid, på sätt även de sakkunniga ansett, riskera att

åstadkomma mera skada än gagn. Fordran på skriftlig form innebure nämligen,

att avtalet skulle fixeras i en för ändamålet särskilt upprättad handling,

som försåges med parternas underskrifter. En överenskommelse, som icke

klätts i nämnda form, bleve ogiltig och kunde således icke göras gällande mot

part, som åberopade sig på formfelet. Ett kollektivavtal, som kommit till

stånd därigenom, att parterna i skrivelser till vederbörande förlikningsman förklarat

sig godkänna ett av honom framlagt skriftligt medlingsförslag, fyllde

icke ifrågavarande formkrav, dels därför att medlingsförslaget i sig självt oftast

icke hade erforderlig fullständighet utan förutsatte en utredigering med

stöd av andra handlingar och dels enär parternas underskrifter saknades. Om

parterna efter medlingsförslagets godkännande komme i tvist angående utredigeringen

och således icke kunde enas om en text, skulle, om skrift uppställdes

såsom form, ett avtal icke anses hava kommit till stånd, och parterna vara berättigade

att genomdriva sina meningar angående avtalets innehåll genom

stridsåtgärder i stället för att vara hänvisade till arbetsdomstolen för avgörande

av vad den träffade överenskommelsen i verkligheten inneburit. Ett avtal,

som inrycktes i ett vanligt, vid förhandlingar fört protokoll, vore icke heller

upprättat i vederbörlig form, i varje fall på den grund, att underskrifter

saknades. Uppställdes krav på skriftlig form för upprättandet, måste denna

också upprätthållas i fråga om ändringar i avtalet. Emellertid syntes man

hava att räkna med att ändringar, särskilt i kollektivavtal, som gällde endast

för viss arbetsplats, ofta komme till stånd på mycket formlöst sätt och även

genom enkla muntliga överenskommelser. På anförda skäl och då ifrågavarande

lagstiftning avsåge en allmänhet, som i stor utsträckning saknade sinne för

iakttagande av juridiska former, hade departementschefen ansett sig böra i denna

del följa de sakkunniga och avstå från ett formkrav, som skulle kunna i

många fall föranleda, att ingångna avtal på grund av formfel bleve ogiltiga.

Mot den sålunda intagna ståndpunkten kunde måhända invändas, att i flera

andra länder krävdes, att kollektivavtal skulle upprättas skriftligen. Märkas

borde emellertid, att enligt vad departementschefen inhämtat i vissa av nämnda

länder kravet på skriftlighet i många fall, däribland när fråga vore om kollektivavtal,

ansåges uppfyllt, därest de förklaringar från parterna, varigenom avtalet

kommit till stånd, innehölles i växlade brev.

I den av herr von Sydow väckta motionen har hemställts, att i lagen borde

intagas föreskrift, att kollektivavtal skulle upprättas skriftligen. Om skriftligt

förslag till dylikt avtal av parterna godkänts genom växlade brev eller intagits

i protokoll, som godkänts av parterna, skulle det ock vara gillt.

Såsom departementschefen framhållit är det av vikt, att träffade kollektivavtal

återgivas i skrift. Härigenom underlättas bevisningen angående såväl

avtalets tillkomst som dess innehåll, varjämte tvister härom i många fall

torde undvikas. I fråga om kollektivavtal föreligger även en särskild anledning

att tillse, att avtalet avfattas skriftligen. Det blir nämligen gällande

ej blott för dem, som tagit del i dess träffande eller vid tiden därför tillhörde

avtalsslutande förening, utan även för dem, som sedermera vinna inträde i organisationen.

För sistnämnda personer är det av särskilt intresse att äga

tillgång till avtalets text. Att stadga skriftlig form i egentlig mening såsom

villkor för kollektivavtals giltighet torde emellertid såsom departementschefen

framhållit kunna medföra vissa olägenheter. De viktigaste av dessa torde

kunna undvikas genom ett bifall i huvudsak till det av herr von Sydow

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr .''SO.

1!)

* framställda forslaget. Härigenom skulle fordran på skriftlig form uppfyllas,

därest skriftligt förslag till avtal antagits genom brev eller avtal godkänts enligt

anteckning i behörigen justerat protokoll. Utskottet har därför ansett sig

böra verkställa en omarbetning av 1 §.

2 §•

På sätt föredragande departementschefen framhållit hava olika meningar

uttalats, huruvida kollektivavtal är bindande allenast för medlemmarna i de

organisationer, som slutit avtalet, eller endast för dessa organisationer eller

för såväl organisationerna som medlemmarna. I de länder, där denna fråga

lösts genom lagstiftning, har man i allmänhet biträtt sistnämnda åsikt. De

sakkunniga hava även i sin motivering gjort gällande, att det icke rådde något

tvivel därom, att i vårt land den allmänna uppfattningen inom de fackliga

organisationerna å ömse sidor anslutit sig till samma mening.

I sitt uttalande till statsrådsprotokollet i detta ämne har departementschefen

framhållit, att i likhet med samtliga äldre svenska förslag och i överensstämmelse

med vad som nästan undantagslöst gällde i främmande rätt vore de

sakkunnigas utkast byggt på den uppfattningen, att såväl en avtalsslutande

organisation som dess enskilda medlemmar genom avtalet bleve berättigade

och förpliktade. Enligt departementschefens uppfattning vore detta sätt

för frågans lösning det enda, som borde ifrågakomma. Rörande tanken, att

genom kollektivavtal skulle grundas bundenhet endast för avtalande förening

men ej för dess medlemmar, anförde departementschefen bland annat:

»Om endast de avtalsslutande organisationerna anses berättigade och förpliktade

enligt avtalet, skulle organisationen å ena sidan eller dess medlemmar

icke kunna vända sig mot enskild medlem av organisationen å motsidan

med några krav i anledning av att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt

arbetsavtal blivit ingånget. En arbetsgivare har till exempel med sina arbetare

överenskommit om lägre löner än de i kollektivavtalet föreskrivna.

Arbetarna eller deras organisation skulle då icke kunna av arbetsgivaren

fordra rättelse eller skadestånd, eftersom arbetsgivaren icke är bunden av

avtalet. Däremot skulle arbetarorganisationen kunna vända sig mot arbetsgivarorganisationen

med krav i vissa avseenden. Hade denna givit sitt tillstånd

till eller eljest medverkat till den mot kollektivavtalet stridande överenskommelsen,

kunde skadestånd ifrågakomma. I regel har dock i fall, varom

nu är fråga, sådan medverkan ej skett. Vidare kan det tänkas, att

arbetarorganisationen kunde påfordra, att arbetsgivarorganisationen skulle

begagna sig av de maktmedel denna i föreningsstadgar eller eljest hade för

att påverka sin medlem att rätta sig efter kollektivavtalet. .Det är emellertid

ytterst svårt att konstatera, att en organisation på denna så att säga inre

linje gör vad den kan, och först när det brister härutinnan kan skadestånd

ifrågakomma.

Vad sålunda anförts har motsvarande tillämpning i fråga om fredsförpliktelsen,

därest kollektivavtalet icke heller i detta hänseende anses vara bindande

även för organisationernas medlemmar. Dessa skulle då under avtalets

giltighetstid kunna fritt vidtaga stridsåtgärder utan att någon direkt reaktion

kunde äga rum från motsidan. Endast en indirekt reaktion kunde ske,

nämligen genom talan mot deras organisation på sätt jag redan framhållit.

Avtalets räckvidd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Avtalets verkan

med avseende

å medpart.

En dylik indirekt påverkan skulle erhålla större praktisk betydelse, om *

det genom lagen ålades organisation skyldighet att oberoende av egen skuld

stå i garanti för medlemmarna. Skadestånd skulle då kunna utan vidare

utkrävas av en organisation för åtgärder, som dess medlemmar vidtagit i

strid med kollektivavtalet. Därigenom skulle organisationen erhålla större

anledning att enligt de för densamma gällande inre reglerna utkräva ansvar

av sina medlemmar för åtgärder av nämnda slag. Att sålunda ålägga en

organisation ovillkorligt ansvar för medlemmarna skulle dock enligt min mening

förutsätta en fullständig reglering genom lagstiftningen av det inre förhållandet

mellan organisationerna och deras medlemmar för att tillförsäkra

de förra erforderliga maktmedel mot de senare. Nämnda spörsmål torde emellertid

vara för vittutseende och svårlöst för att i detta sammanhang kunna

upptagas.

Vilka maktmedel man än gåve organisationerna i förhållande till varandra,

skulle dock deras möjlighet att upprätthålla respekten för kollektivavtalet

vara synnerligen svag, så länge medlemmarna icke själva äro bundna av

detta. Den erforderliga reaktionen måste nämligen alltid ske på indirekt väg,

nämligen genom talan mot organisation för att förmå denna att med till buds

stående inre maktmedel påverka sina medlemmar. Men denna påverkan skulle

medlemmarna alltid kunna undandraga sig genom att utträda ur organisationen.

Uppfattningen av kollektivavtalet såsom bindande endast för organisationerna

leder således enligt min uppfattning till ett försvagande av kollektivavtalet

självt. Det ändamål, som organisationerna åsyfta med slutandet av

kollektivavtal, kan på betryggande sätt vinnas endast genom att såväl organisationerna

själva som deras medlemmar förklaras bundna av avtalet. I likhet

med de sakkunniga hyser jag också den bestämda uppfattningen, att detta

står i överensstämmelse med en vitt utbredd mening jämväl bland dem, som

närmast beröras av den föreslagna lagstiftningen. Det torde icke med fog

kunna göras gällande, att obehörigt intrång sker i de enskilda organisationsmedlemmarnas

handlingsfrihet genom att kollektivavtalet förklaras vara bindande

även för dem. Genom att inträda i en arbetsgivar- eller arbetarorganisation

lärer den enskilde arbetsgivaren eller arbetaren få anses hava från trätt

rätten att själv bestämma över arbetsvillkoren, i den mån desamma regleras

genom kollektivavtal, och hava påtagit sig den fredsförpliktelse, som ett av

organisationen upprättat kollektivavtal medför.»

Även utskottet ansluter sig till den meningen, att genom kollektivavtal bör

grundläggas bundenhet för såväl den avtalande organisationen som dess enskilda

medlemmar.

De sakkunniga hade i sitt utkast intagit en bestämmelse, att skyldighet att

iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl mot föreningen samt,

där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.

I det nu framlagda förslaget har detta stadgande uteslutits. Till stöd härför

har departementschefen anfört i huvudsak:

Avsikten med ifrågavarande stadgande hade varit att i viss mån råda bot

på det missförhållandet, att det icke genom en uttömmande lagstiftning angående

de föreningsrättsliga angelägenheterna blivit sörjt för att bereda organisationerna

maktmedel att tvinga sina medlemmar att respektera gällande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

21

kollektivavtal. En organisationsmedlem, som ingått ett med kollektivavtalet

oförenligt enskilt arbetsavtal eller som vidtagit otillåten stridsåtgärd, skulle

följaktligen på yrkande av sin egen organisation kunna dömas till skadestånd

i enlighet med bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Då lagförslaget

stode på den ståndpunkten, att organisation alltid kunde ingripa omedelbart

mot medlem av organisation å andra sidan samt, på sätt framginge av 3 §,

att enskilda arbetsavtal vore ogiltiga i vad de strede mot kollektivavtal, hade

enligt departementschefens mening ett effektivare skydd vunnits för kollektivavtalet

än som kunde erhållas genom ingripande av organisation mot egna

medlemmar. Berörda omständighet borde dock icke i och för sig vara anledning

att utesluta det av de sakkunniga föreslagna stadgandet. Då departementschefen

det oaktat icke upptagit någon motsvarighet till ifrågavarande

bestämmelse, berodde det på att det icke synts lämpligt att i en lag om kollektivavtal

inrycka föreskrifter, som till sin natur vore av föreningsrättslig

art. Därvid hade särskilt varit avgörande, att man genom en dylik bestämmelse

skulle än ytterligare komplicera den i och för sig synnerligen svåra

frågan om åtskiljandet av de mål, som borde höra under arbetsdomstol, och de

mål, som fortfarande borde hänföras till allmän domstol. I tvister mellan

en organisation och dess medlemmar gällde det i regel en prövning angående

verkan av föreningsstadganden eller av särskilda, av medlemmarna utfärdade

ansvarsförbindelser. Dylika tvister vore av den natur, att de lämpligen borde

prövas av allmän domstol. När talan fördes under åberopande av ett föreningsstadgande

eller en ansvarsförbindelse, borde icke den omständigheten,

att tvisten hade sin grund i ett åsidosättande av förpliktelser enligt kollektivavtal

eller att alternativt yrkades skadestånd enligt kollektivavtalslagen, föranleda

att tvisten i stället hänfördes till arbetsdomstol. Detta skulle dock

knappast kunnat undvikas, om det av de sakkunniga föreslagna stadgandet

upptagits. Vad nämnda stadgande innehölle om inbördes förpliktelser för dem,

som å samma sida slutit kollektivavtal, syntes icke vara av den praktiska vikt,

att stadgandet i denna del behövde bibehållas.

Herr von Sydow har i den av honom väckta motionen föreslagit upptagande

av den i de sakkunnigas utkast förekommande bestämmelsen.

Utskottet anser sig emellertid på de av departementschefen anförda skälen

icke kunna biträda nämnda yrkande.

4 §.

Landssekretariatet har i sitt yttrande över de sakkunnigas utkast erinrat, att Avtalets verarbetsnedläggelse,

åtföljd av blockad, ofta plägade vidtagas vid arbetsföretag,

särskilt inom byggnadsindustrien, därest arbetsgivaren uraktläte att utbetala tagande av

arbetarna tillkommande avlöning. Dylika åtgärder betraktades icke nu såsom stridsåtgärder.

stridande mot kollektivavtal, enär man å ömse håll vore medveten om att arbetarna

icke ägde möjlighet att fortsätta arbetet utan avlöning under den tid, som

åtginge för att få frågan ordnad genom domstolsförfarande. Ett förbud att vidtaga

åtgärder av angivet slag skulle för arbetarna komma att medföra osäkerhet

och stora ekonomiska förluster.

Med anledning av denna erinran har departementschefen framhållit, att därest

ett principiellt förbud mot stridsåtgärder vore påkallat av allmänna sam
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Maximitid

för avtalets

giltighet.

Uppsägningens

form.

hällsintressen, undantag icke kunde göras för att bereda arbetarna möjlighet

till en måhända bekväm självhjälp, helst arbetarna, om de anlitade vanligt rättsligt

förfarande, i det åsyftade fallet hade en stark ställning på grund av den

förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs, som enligt 17 kap. 4 § handelsbalken

tillkomme dem.

Utöver vad departementschefen sålunda anfört vill utskottet framhålla, att

det knappast kan bestridas, att de nyssnämnda åtgärderna för framtvingande

av oguldna löneförmåner ej sällan missbrukats och i många fall även för arbetarna

äro förenade med allvarliga olägenheter. Märkas bör även, att en utredning

verkställts rörande möjligheterna att förbättra de så kallade byggnadsborgenärernas

rättsliga ställning. Vid den fortsatta behandlingen av

nämnda lagstiftningsärende torde även böra tagas under omprövning, huruvida

och på vad sätt till arbetsfredens främjande möjlighet kan beredas byggnadsarbetare

att av tredskande eller insolventa arbetsgivare utbekomma dem tillkommande

avlöning. Tydligt är emellertid, att denna fråga är av betydelse

även för andra byggnadsföretag än sådana, som beröras av kollektivavtal.

(5 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

Jämlikt 5 § i det framlagda förslaget gäller, att kollektivavtal ej är bindande

utöver fem år från den dag avtalet trädde i tillämpning. Om kollektivavtal

slutits för längre tid och part vill frånträda avtalet vid utgången av femte året

eller senare, skall uppsägning ske senast tre månader innan avtalet anses skola

upphöra att gälla. Finnes i avtalet viss uppsägningstid, skall den i stället

tillämpas.

En dylik bestämmelse om maximitid för kollektivavtals giltighet synes enligt

utskottets mening knappast erforderlig. Det torde kunna överlämnas åt

parterna att fritt avtala om giltighetstidens längd. Att kollektivavtal ingås

för längre tid än fem år torde för övrigt endast undantagsvis inträffa. Med

hänsyn härtill har utskottet funnit sig böra föreslå, att paragrafen uteslutes.

På grund härav har omnumrering måst verkställas av efterföljande paragrafer.

6 §. (7 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

De sakkunniga hade i sitt utkast intagit föreskrift, att uppsägning av kollektivavtal

skulle ske skriftligen eller genom telegram. Nämnda stadgande

har uteslutits i det nu framlagda förslaget. Såsom skäl härför anförde föredragande

departementschefen, att det icke vore lämpligt att stadga viss form

för uppsägning, då form icke föreskreves för avtalets upprättande.

I den av herr von Sydow framburna motionen har föreslagits återinförande

av den uteslutna bestämmelsen.

På sätt redan berörts, har utskottet vid 1 § föreslagit införande av stadgande,

att kollektivavtal skall upprättas skriftligen. I anslutning härtill synes böra

föreskrivas, att uppsägning av dylikt avtal skall ske skriftligen eller genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3G.

23

telegram. Genom anlitande av dylik form torde bevisningen rörande verkställd

uppsägning i hög grad underlättas. Utskottet har sålunda ansett sig böra

göra erforderligt tillägg till paragrafen.

8 §. (9 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

Såsom föredragande departementschefen erinrat hava beträffande påföljden

för brott mot kollektivavtal eller mot de i lagstiftningen rörande sådana avtal

uppställda reglerna olika uppfattningar gjort sig gällande. Enligt en mening

böra dylika åtgärder beläggas med straffansvar. En annan uppfattning innebär,

att sådana åtgärder endast böra medföra skadestånd, varvid man antingen

kan tillämpa de allmänna skadeståndsreglerna eller ock med hänsyn till de

speciella förhållanden, som råda på förevarande område, uppställa särskilda

normer, vilka avvika från nämnda regler. På vissa håll åter har man ansett

lämpligast att stadga en särskild påföljd, en »bot» eller »plikt», som, då skada

skett, tillkommer den skadelidande men eljest tillfaller den som utfört talan i

målet.

I det nu föreliggande förslaget har såsom påföljd för avtalsbrott stadgats

skadestånd. Tillika har emellertid såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen

för förslagets innehåll i två hänseenden föreslagits jämkningar i de

allmänna skadeståndsreglerna. Dels skall vid bedömande om och i vad mån

skada uppstått hänsyn tagas även till intresset i avtalets upprätthållande och

övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, dels må,

om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande

i avseende å tvistens uppkomst eller omständigheterna i övrigt finnes

skäligt, skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

äga rum.

Den i förslaget sålunda antagna principen, att såsom påföljd för avtalsbrott

skall inträda skadestånd, synes böra bibehållas. Att för sådant fall stadga

straff torde icke böra komma i fråga. Ej heller anser sig utskottet kunna förorda

ett system med »bot» eller »plikt». Märkas bör, att därest erforderliga

modifikationer göras i de vanliga skadeståndsreglerna, samma resultat kan

uppnås som med användande av en dylik mellanform mellan straff och skadestånd.

Därtill kommer, att benämningen »bot» eller »plikt» leder tanken på

kriminellt ansvar.

Det har även ifrågasatts, att man i förevarande lagstiftning icke skulle beröra

frågan om påföljd för avtalsbrott. Enligt denna mening skulle den blivande

arbetsdomstolen endast kunna meddela rena fastställelsedomar. För det

fall, att part önskade framställa yrkande om kollektivavtals fullgörande eller

om skadestånd, skulle han vara hänvisad till de allmänna domstolarna. Denna

uppfattning kan utskottet icke dela. Vid bifall till nämnda förslag skulle

stora svårigheter möta att förmå en tredskande part att fullgöra sina skyldigheter.

Vidare skulle fortfarande de allmänna skadeståndsreglerna komma i

tillämpning och därmed en avvägning av skadeståndet efter de särskilda förhållandena

uteslutas.

Skadeståndsskyldighet

m. m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Vad angår de jämkningar, som på grund av kollektivavtalets särskilda natur

böra vidtagas i de allmänna grunderna för bestämmande av skadestånd vid avtalsbrott,

anser sig utskottet till en början böra föreslå den ändring i förslaget,

att bland omständigheter, som kunna medföra nedsättning av skadeståndets

belopp, upptages även skadans storlek. Härigenom komma förslagets regler

i nära överensstämmelse med föreskrifterna i sjömanslagen om nedsättning

av det skadestånd, vartill sjöman gjort sig förfallen genom fel eller försummelse

i tjänsten. Emellertid torde man i förevarande hänseende böra gå ett

steg längre. Visserligen kan med tillämpning av de nyss angivna reglerna

nedsättning ske av skadeståndets belopp, men utgivandet av detsamma kan särskilt

för enskilda arbetare, som ofta befinna sig i mindre god ekonomisk ställning,

vara synnerligen betungande. Med hänsyn härtill synes det utskottet

lämpligt, att en maximigräns stadgas för det skadestånd, som kan ådömas

enskild arbetare. Hur detta maximum skall bestämmas kan vara föremål för

olika meningar. Enligt utskottets uppfattning synes gränsen böra sättas vid

tvåhundra kronor. Därigenom torde skydd beredas arbetarna mot alltför betungande

följder av avtalsbrott men samtidigt möjlighet vinnas till utdömande

av ett verksamt skadestånd.

Herr von Sydow har i sin motion föreslagit införande av bestämmelse, att

reglerna i förevarande paragraf icke skulle kunna sättas ur kraft genom

avtal. Det synes emellertid utskottet riktigt, att parterna erhålla frihet att

i detta hänseende ordna sitt mellanhavande på sätt de anse lämpligast.

9 §. (10 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

Skadestånds• Enligt andra punkten i 10 § av det föreliggande förslaget må förening,

ddningSJdian som medlemmar däri är skadeståndsskyldig, förpliktas att till den,

flera. som lidit skadan, gälda även den del av skadeståndet, som belöper på medlemmarna.

I sådant fall äger emellertid föreningen att av dem söka åter

vad föreningen erlagt utöver sin andel. En dylik regel om solidarisk ansvarighet

anser utskottet för sin del mindre lämplig. Åtminstone för en arbetarförening

torde det i många fall vara mycket svårt att av sina medlemmar

utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd, och föreningen torde därför

ofta komma att få slutligt svara för hela beloppet. Utskottet anser sig med

hänsyn härtill böra föreslå, att omförmälda stadgande uteslutes.

Vid tillämpning av paragrafens första punkt bör tydligen den i 8 § stadgade

begränsningen beträffande enskild arbetares skadeståndsplikt iakttagas.

I motion föreslagen ny paragraf.

Avtalets I det till lagrådet remitterade förslaget hade intagits bestämmelse, att det

insä ande. ålåge arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, som slutit kollektivavtal, att

inom en månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift av handling, som

upprättats rörande avtalet. Därest sådan handling ej funnes eller avtalets

innehåll ej fullständigt återgivits däri, skulle arbetsgivaren eller föreningen

vara pliktig att låta i skrift uppsätta avtalets innehåll och inom angivna tid

insända nämnda redogörelse till socialstyrelsen samt därvid förete bekräftelse

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

25

iran arbetarsidan, att avtalet blivit rätt återgivet, eller oek visa, att hinder

mött mot erhållande av dylik bekräftelse. Anstånd med fullgörande av nämnda

skyldighet kunde givas av socialstyrelsen. Det sagda skulle ej gälla om avtalsbestämmelser

angående arbetslön, som beräknades efter arbetets myckenhet eller

beskaffenhet. Tillika föreslogs straff för försummelse att fullgöra nyssnämnda

anmälningsskyldighet.

Med anledning av anmärkningar inom lagrådet uteslötos omförmälda stadganden

i det för riksdagen framlagda förslaget. Vid anmälan härav framhöll

föredragande departementschefen, att därest förslaget bleve upphöjt till

lag, i annan form syntes böra meddelas föreskrifter, varigenom åt lämpligt

statsorgan bereddes möjlighet att erhålla kännedom om ingångna kollektivavtal.

Herr von Sydow — vilken som redan berörts föreslagit införande av bestämmelse,

att kollektivavtal skall upprättas skriftligen — bär i den av honom

väckta motionen hemställt, att i förslaget borde stadgas skyldighet för arbetsgivare

eller förening av arbetsgivare, som slutit kollektivavtal, att inom en

månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift av avtalet. Dock krävdes

icke insändande av ackordsprislista.

Utskottet anser sig i denna del kunna biträda departementschefens uppfattning.

Det synes ej vara erforderligt, att i en lag av denna karaktär upptaga

föreskrifter om insändande av kollektivavtal. I den mån stadganden erfordras

för inskaffande av dylika avtal, torde bestämmelser härom kunna meddelas

i annan ordning.

Övergångsbestämmelsen.

Såväl de sakkunnigas utkast som det i propositionen framlagda förslaget

innebär, att de ifrågasatta lagarna skola — med undantag för vissa bestämmelser

— äga tillämpning jämväl beträffande kollektivavtal, som slutits före

tidpunkten för lagarnas ikraftträdande. Detta förslag kan utskottet ej biträda.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att på detta område frångå

den eljest allmänt tillämpade grundsatsen, att civilrättsliga bestämmelser ej

böra erhålla tillbakaverkande kraft. Det synes lämpligare, att kollektivavtal,

som träffats före lagens ikraftträdande, bedömas efter hittills gällande

regler. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra föreslå, att bestämmelsen,

att lagen med visst undantag skall tillämpas även å äldre avtal, uteslutes.

Härav följer, att därest äldre avtal på grund av underlåten uppsägning

fortfar att gälla jämväl efter den nya lagens ikraftträdande, beträffande

avtalet äldre rätt skall tillämpas.

Såsom framgar av 11 § i domstolslagen har den föreslagna arbetsdomstolens

behörighet icke begränsats till tvister med anledning av sådant avtal, som avses

i kollektivavtalslagen. Härav följer, att tvister även på grund av äldre avtal

kunna upptagas av arbetsdomstolen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

2 §.

Arvoden till Av de sakkunnigas uttalande, till vilket föredragande departementschefen

<yrd]brande och anslutit sig, framgår, att man ansett ordföranden och ledamöterna i arbetsdomstolen

böra tillsvidare uppehålla dessa befattningar vid sidan av annan

verksamhet. Häremot torde intet vara att erinra. Då det ej är möjligt att

för närvarande beräkna storleken av den arbetsbörda, som kan komma att åvila

arbetsdomstolen, lärer det ej vara lämpligt att nu föreslå, att nämnda befattningshavare

skola helt ägna sig åt sin verksamhet som ledamöter i domstolen.

Emellertid vill utskottet framhålla, att även om befattningarna i arbetsdomstolen

skola utövas såsom bisysslor, ordförandens och ledamöternas arvoden

böra bestämmas på sådant sätt, att de personer, som äro mest lämpade för

uppdraget, icke av ekonomiska skäl bliva hindrade att antaga detsamma.

4 §•

Medgivande I det förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, som fram^somViöredås’

lades för 1910 års riksdag, infogades av särskilda utskottet en bestämmelse,

till ledamöter, att förslag å ledamöter och suppleanter i den särskilda domstolen skulle vara

åtföljt av skriftlig förklaring från en var av de föreslagna, att han vore villig

åtaga sig uppdraget. Samma bestämmelse återfanns i det förslag till

lag i ämnet, som framlades för 1911 års riksdag. Någon motsvarighet till

denna föreskrift finnes icke i nu föreliggande förslag. Emellertid torde det

vara lämpligt, att de organisationer, som äga förslagsrätt beträffande ledamöter

och ersättare i arbetsdomstolen, före förslags avgivande inskaffa uppgift

från de personer, som skola föreslås, att de äro villiga att åtaga sig uppdraget.

Om det anses erforderligt, torde Kungl. Maj :t kunna i administrativ

ordning meddela föreskrift härom.

10 §.

Domar jäv. Till följd av den i 27 § förekommande hänvisningen till de för rådstuvurätt

gällande bestämmelserna komma rättegångsbalkens regler om domarjäv att

bliva tillämpliga även beträffande ordföranden och ledamöterna i arbetsdomstolen.

I den av herr von Sydow väckta motionen har yrkats, att från nämnda regler

måtte göras det undantaget, att person, som tillhör arbetsgivar- eller arbetarorganisations

styrelse, icke på grund därav må anses jävig att såsom ledamot

i arbetsdomstolen deltaga i handläggning av tvist, däri organisationen är part.

Det sålunda framställda förslaget finner utskottet beaktansvärt. Den omständigheten,

att ledamot av arbetsdomstolen tillhör styrelse för arbetsgivareller

arbetarförening, torde ej medföra, att han i mål, däri föreningen är part,

icke kan opartiskt bedöma den till domstolen hänskjutna frågan. Därest han

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet* utlåtande Nr SO.

27

i dylikt mål skulle anses jävig, komme i en del fall att från domstolen utestängas

ledamöter, som besitta synnerligen värdefull sakkunskap. Med hänsyn

till det anförda torde, såvitt angår arbetsdomstolen, ett undantag böra ske

från de allmänna reglerna om domarjäv. Därest beträffande ledamot i arbetsdomstolen

den omständigheten, att lian tillhör styrelsen för organisation, som

är part i ett vid domstolen anhängigt mål, icke bör grunda jäv, bör han ej heller

anses jävig i det fall, att någon med honom besläktad eller besvågrad person,

som avses i 13 kap. 1 § rättegångsbalken, är medlem av styrelsen för dylik

förening. De bestämmelser, som äro erforderliga för införande av nu berörda

undantag, har utskottet funnit böra såsom ett nytt stycke fogas vid 10 §.

11 §•

Med hänsyn till den omnumrering, som verkställts av vissa paragrafer i

kollektivavtalslagen, har en jämkning vidtagits i förevarande paragraf.

21 §.

Befogenhet att förelägga och utdöma vite för att tvinga part dels att utföra

handlingar i rättegången dels att ställa sig domstolens dom till efterrättelse

tillkommer som bekant de allmänna domstolarna. Skäl att försätta arbetsdomstolen

i en särställning genom att frånkänna densamma dylik befogenhet synes

ej föreligga. På grund av bestämmelser, som meddelas i kollektivavtalslagen,

kan man emellertid enligt utskottets mening förutsätta, att domstolen endast

sällan skall komma att använda vite för att tvinga part att fullgöra avkunnad

dom. Nämnda lag innehåller nämligen i 7 (8) §, sista stycket stadgande rörande

annan påföljd för uraktlåtenhet att åtlyda en meddelad dom. Därest

part icke rättar sig efter domen, kan enligt nämnda lagrum arbetsdomstolen

förklara, att å motsidan arbetsgivare, arbetare eller förening, så länge rättelse

ej skett, skall vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet, vars fullgörande

med hänsyn till det otillåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna

påfordras. Därjämte kan enligt första stycket i nämnda paragraf parts underlåtenhet

att fullgöra dom i vissa fall utgöra grund för ett beslut om avtalets

hävande.

Av allmänna regler torde följa, att utdömda viten i händelse av bristande

tillgång till deras gäldande kunna förvandlas till frihetsstraff. Enligt utskottets

mening tala emellertid vissa skäl för att denna regel icke bör tilllämpas

beträffande vite, som ådömts för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens

dom. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra föreslå, att till

paragrafen fogas ett tillägg av innehåll, att förvandling av sådana viten ej

må äga rum.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att ifrågavarande

lagförslag icke kunnat i oförändrat skick antagas, för sin del

antaga följande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag om kollektivavtal.

Härigenom förordnas som följer:

Har arbetsgivare eller förening av

arbetsgivare med fackförening eller annan

liknande förening av arbetare slutit

avtal om villkor, som skola lända

till efterrättelse för anställning av arbetare,

eller om förhållandet i övrigt

mellan arbetsgivare och arbetare, skall

i avseende å sådant kollektivavtal och

verkningarna därav gälla vad i denna

lag stadgas.

1 §•

Avtal mellan arbetsgivare eller förening

av arbetsgivare och fackförening

eller annan liknande förening av arbetare

om villkor, som skola lända

till efterrättelse för anställning av arbetare,

eller om förhållandet i övrigt

mellan arbetsgivare och arbetare, skall

upprättas skriftligen. Har skriftligt

förslag till avtal godkänts genom hrev

eller har avtalets innehåll upptagits i

protokoll, som till riktigheten vitsordats

på sätt parterna överenskommit,

vare det ock gällande.

Beträffande kollektivavtal, varom i

första stycket sägs, och verkningarna

därav skall gälla vad i denna lag

stadgas.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller

arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera

sådana föreningar; och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i

denna lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock

om deras medlemmar.

2 §.

Kollektivavtal, som slutits av förening, vare beträffande yrkesgrupper och

område, som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig

han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är bunden av

annat kollektivavtal. Utträder medlem, upphöre han ej på den grund att vara

bunden av avtalet.

3 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,

träffats överenskommelse om villkor, som innebär avvikelse från kollektivavtalet,

vare överenskommelsen ej gällande i vidare mån än avvikelsen må

anses tillåten enligt kollektivavtalet.

4 §.

Arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må under

den tid avtalet är gällande icke vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk),

blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

29

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1. på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller

på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad

i denna lag stadgas;

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det

avtalet utlupit; eller

4. för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen ej

anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt första stycket icke är

lovlig, ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid

olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv är bunden av

kollektivavtal, vare jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga

olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem

att häva den.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,

som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om

längre gående förpliktelse, lände den till efterrättelse.

5 §.

Kollektivavtal vare ej bindande utöver

fem år från den dag avtalet

trädde i tillämpning. Har avtal slutits

för längre tid, och vill part frånträda

avtalet vid utgången av femte

året eller senare, skall uppsägning ske

senast tre månader innan avtalet avses

skola upphöra att gälla. Finnes i avtalet

viss uppsägningstid angiven,

skall den i stället tillämpas.

6 §■ 5 §.

Är kollektivavtal, för vars upphörande fordras uppsägning, å ena sidan eller

båda slutet av flera, äge part att för egen del uppsäga avtalet hos en eller

flera å andra sidan. Har avtal sålunda uppsagts till viss tid endast vad angår

några parter, och vill annan part å den sida, från vilken uppsägning skett,

eller part å andra sidan samtidigt helt eller delvis frånträda avtalet, må han

verkställa uppsägning inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest

skolat senast verkställas, eller, om den avtalade uppsägningstiden understiger

sex veckor, inom hälften av uppsägningstiden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §. 6 §.

Uppsägning av kollektivavtal skall

ske skriftligen eller genom telegram.

Därest meddelande om uppsägning, under mottagarens senaste kända adress,

inlämnats för befordran med post eller telegraf så tidigt, att det bort framkomma

under tid, inom vilken uppsägning må verkställas, skall uppsägning

anses hava skett, även om meddelandet ej rätteligen framkommer.

8 §. 7 §.

Har arbetsgivare, arbetare eller förening, som är bunden av kollektivavtal,

gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller

mot vad i denna lag stadgas, och finnes förfarandet vara av väsentlig betydelse

för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yrkande av part å andra sidan

avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras icke vidare vara gällande.

Är avtalet å någondera sidan eller båda slutet av flera, och har i tvist mellan

allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende

å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra

sidan inom tre veckor från det domen gavs uppsäga avtalet att omedelbart upphöra

att gälla i vad honom angår.

Därest i anledning av väckt talan visst förfarande förklarats strida mot kollektivavtal

eller mot bestämmelserna i denna lag, men rättelse det oaktat ej

sker, må arbetsdomstolen, ändå att fall, som avses i första stycket, ej föreligger,

på yrkande förklara, att å motsidan arbetsgivare, arbetare eller förening

skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet

eller denna lag, vars fullgörande med hänsyn till det otillåtna förfarandet

finnes icke skäligen kunna påfordras.

9 §. 8 §.

Åsidosätter arbetsgivare, arbetare eller förening sina förpliktelser enligt kollektivavtal

eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till intresset i avtalets upprätthållande

annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens

uppkomst eller omständigheterna i övrigt

finnes skäligt, må skadeståndets

belopp nedsättas eller fullständig befrielse

från skadeståndsskyldighet äga

och övriga sådana omständigheter av

Om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens

uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt,

må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum. Ej må i

rum.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet# utlåtande Nr SO.

31

(Kungl. Muj:ts förslag.)

10 §.

Äro flera ansvariga för skada, skall

skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre

skuld, som prövas ligga envar till last.

Förening, som jämte medlemmar däri

är skadeståndsskyldig, må dock förpliktas

att till den, som lidit skadan,

gälda även vad av skadeståndet belöper

på medlemmarna, men äge föreningen

i sådant fall att av dem söka

åter vad föreningen erlagt utöver sin

egen andel.

(Utskottets förslag.)

något fall skadestånd ådömas enskild

arbetare till högre belopp än tvåhundra

kronor.

9 §.

Äro flera ansvariga för skada, skall

skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre

skuld, som prövas ligga envar till

last.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Denna lag skall träda i kraft den 1

januari 1929 och skall med undantag januari 1929.

för bestämmelserna i 5 och 6 §§ äga

tillämpning jämväl beträffande kollektivavtal,

som slutits före nämnda

dag.

Lag om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsdomstolens sammansättning.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas en

arbetsdomstol med säte i Stockholm.

2 §■

Arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,

skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall

äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna

avtalsfrågor.

För vardera ledamoten förordnar Konungen en ersättare, som uppfyller de

för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, föres

ordet av den andre ledamoten, om han är lagkunnig, men eljest av ersättaren

för den ledamot, som förordnats att vara vice ordförande.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas

förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen

i Sverige. För vardera sidan förordnas enligt samma regler fyra ersättare.

Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer

som de, vilka skola förordnas för den sidan. Har å någondera sidan vederbörligt

förslag icke avgivits, förordnar Konungen ändå ledamöter och ersättare

för den sidan.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som

är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund

av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag,

som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd,

eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

6 §•

Har ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, åtagit sig uppdraget, äger han

ej bliva entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse

av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår sådan ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid skall

vad i 4 § stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

33

(Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 §•

Skulle vid något rättegangstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av

jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äger ordföranden

kalla annan lämplig person i stället.

8 §.

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i arbetsdomstolen, avlägga

sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

9 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta det erfordras

för måls handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sammanträda

utom Stockholm.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Av ledamöter,

som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera sidan.

Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må kunna verkställas

av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetarsidan.

Ledamot, som avses i 4 §, vare ej

på den grund att han eller skyldeman

till honom tillhör styrelse för förening

av arbetsgivare eller arbetare,

hindrad att i mål, däri föreningen är

part, tjänstgöra i domstolen.

Om mål rörande kollektivavtal och om rätt till talan i sådana mål.

11 §■

Till mål rörande kollektivavtal hänföras mål, däri tvisten är:

1. om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd;

2. huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen

om kollektivavtal stadgas; eller

3. om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller

nämnda lag.

Tvist, som eljest skulle höra under

arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal

hänskjutas till avgörande av skiljemän,

där fråga ej är om förklaring,

som avses i 8 § av lagen om kollektivavtal.

Tvist, som eljest skulle höra under

arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal

hänskjutas till avgörande av skiljemän,

där fråga ej är om förklaring,

som avses i 7 § av lagen om kollektivavtal.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt 2 avd. 22 käft. (Nr 86—37.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

12 §.

Har någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som ej innefattar yrkande att

motparten skall förpliktas något fullgöra eller underlåta, och finnes det ej

äga avsevärd betydelse för honom att sådan fastställelsetalan vinner prövning,

må den avvisas av domstolen.

13 §•

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra

talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne själv

ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans

vägnar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen instämmas;

och må föreningen svara å medpartens vägnar där denne ej själv utför

sin talan.

Har förening eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar slutit

kollektivavtal, skall vad nu är sagt om medlem gälla såväl de sammanslutna

föreningarna som deras medlemmar.

14 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet förhandling

skall äga rum mellan parterna eller mellan dem överordnade föreningar,

må arbetsdomstolen icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning

upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgår, att för förhandlingen

mött hinder, vilket icke berott av käranden.

15 §.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att till ordföranden

ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om stämning, med

uppgift å motparten samt å kärandens påståenden och skälen därför. Vid

ansökningen bör käranden foga de handlingar han vill åberopa till sakens belysande.

Käranden har tillika att, i den mån ordföranden ej medgiver undantag, ingiva

avskrift av ansökningen och av de vid densamma fogade handlingar i lika

många exemplar som antalet motparter.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

35

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

17 §.

I anledning av ansökningen utfärdar ordföranden stämning, däri svaranden

förelägges, vid äventyr att målet ändock avgöres, att å viss tid inställa sig

vid arbetsdomstolen. Jämväl å käranden utfärdas skriftlig kallelse. Där det

finnes lämpligt, må ordföranden förelägga svaranden att inom viss tid före

målets handläggning inkomma med skriftlig förklaring. Vad i 16 § stadgats

om stämningsansökan har motsvarande tillämpning å förklaring.

Finnes anledning att målet ej hör under arbetsdomstolen eller av annan grund

ej kan på den inkomna ansökningen upptagas till prövning, ankommer på arbetsdomstolen

att avgöra, huruvida stämning skall utfärdas.

Ordföranden ombesörjer, att parterna med posten eller på annat sätt erhålla

del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämningsansökningen samt

käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift av förklaring. Finnes

det lämpligt, må motparten föreläggas att, på sätt om stämning i allmänhet

gäller, verkställa delgivningen.

Åtgärd, som enligt denna paragraf ankommer på ordföranden, må ock enligt

dennes uppdrag utföras av tjänsteman vid domstolen.

18 §.

Ingiver eller insänder part till arbetsdomstolen annan handling än i 16 eller

17 § sägs, och är den av beskaffenhet, att motparten därav bör erhålla del,

skall vad i 16 § andra stycket samt 17 § tredje och fjärde styckena stadgats

äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Arbetsdomstolen äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och i

övrigt inskaffa utredning.

Inkallas någon av domstolen såsom vittne eller för att upplysningsvis höras,

skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings

återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är

stadgat.

20 §.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jävig att vittna, höras

utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla

bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet

och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

21 §.

Arbetsdomstolen äger, där den finner

det påkallat, förelägga och utdöma

vite, så ock besluta kvarstad eller

skingringsförbud. Utdömt vite tillfaller

kronan.

21 §.

Arbetsdomstolen äger, där den finner

det påkallat, förelägga och utdöma

vite, så ock besluta kvarstad eller

skingringsförbud.

Utdömt vite tillfaller kronan. Vite,

vartill någon blivit fälld för underlåtenhet

att fullgöra domstolens dom, må

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

'' i händelse av bristande tillgång till

dess gäldande ej förvandlas till fängelse.

22 §.

; Det åligger arbetsdomstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt

uppskov och om möjligt avgöres efter allenast ett rättegångstillfälle.

Där det finnes lämpligt, må särskild dom givas i del av målet eller rörande

viss däri uppkommen fråga.

23 §.

Uteblir part från arbetsdomstolens sammanträde, må utan hinder därav dom

meddelas i målet, om parten minst sju dagar före sammanträdet erhållit del

av stämning eller kallelse att inställa sig vid domstolen och icke visat laga förfall.

24 §.

Inkomna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt. I protokollet antecknas, vilka hava

säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden och medgivanden,

som icke finnas antecknade i inkomna skrifter, skiljaktiga meningar, som

yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas genom dom.

I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri anteckna.

25 §.

Arbetsdomstolens dom skall avfattas skriftligen utan samband med protokollet

och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall innehålla

en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen

för domslutet skola angivas.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden,

skola genom dennes försorg med posten utsändas till parterna. Äro flera

parter å en sida, må gemensam utskrift sändas till en av dem.

Har domen ej blivit offentligen avsagd, skall den anses given den dag utskrifterna

undertecknas av ordföranden.

26 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och protokoll.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

I allt, varom ej i denna lag är särskilt stadgat, skall beträffande arbetsdomstolen

och rättegången därstädes lända till efterrättelse vad i fråga om

rådstuvurätt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

37

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

28 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse

i ämbetet skall upptagas av Svea bovrätt.

29 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas sådana

föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas

under år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna

lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central skiljenämnd

för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande påkallats

tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den centrala

skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag den 28

maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I den män

tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det förfallet.

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta mö^

tionerna, i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets

hemställan under A) här ovan, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder, Österström,

greve Spens, Thorberg, Martin Svensson och Sigfrid Hansson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Magnusson i

Skövde, Johanson i Stockholm, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm,

Hos och Andersson i Rasjön.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Reservation er:

1) av herrar Linder, Thorberg, Sigfrid Hansson, Magnusson i Kalmar, Hagman,

Johanson i Stockholm och Holmström i Stockholm, som anfört följande:

»De av utskottet tillstyrkta förslagen till lag om kollektivavtal och till lag

om arbetsdomstol äro uppbyggda på samma principer, som lågo till grund för

särskilda utskottets förslag år 1911 till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare

och arbetare samt till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister. Nämnda

lagförslag blevo av riksdagen underkända närmast på de motiv, som anfördes

i reservation av de liberala ledamöterna i utskottet herrar Löfgren, Schotte,

Larsson i Klagstorp, Wijk, Sandström och Åkerman.

Ur nämnda reservation tillåta vi oss anföra följande:

’Den första fordran man måste ställa på en lagstiftning på detta område är

att den skall skipa full rättvisa mellan avtalets parter. Vidare måste den vara

ägnad att, så långt förhållandena medgiva, främja arbetsfreden. Och slutligen

är det en oeftergivlig fordran, att den icke får innehålla bestämmelser, vilka

äro av beskaffenhet att direkt eller indirekt skada och hämma organisationerna

å någondera sidan. Ty kollektivavtalets första förutsättning är tillvaron avstarka

och omfattande organisationer å ömse sidor, och ett motverkande av

dessas tillkomst och utveckling är därför liktydigt med undergrävande av

själva grundvalen för kollektivavtalet.

De delar av det föreliggande lagförslaget, som ur nu angivna synpunkter

äro av största intresset, äro stadgandena i 8 § om kollektivavtalets verkan på

parternas rätt att under avtalstiden begagna sig av sina påtryckningsmedel,

arbetsinställelse, blockad, bojkott och dylikt’ (nuvarande 4 §), ''och i 9 § om

påföljderna av kollektivavtalets åsidosättande’ (nuvarande 8 §) ''ävensom därav,

att förening medverkar till obehörig arbetsinställelse eller lämnar understöd åt

någon, som däri deltager’ (nuvarande 4 §).

Efter att ha argumenterat emot bestämmelsen om att även under avtalstiden

uppkommande intressetvister skulle avgöras genom domstols prövning,

ett stadgande som ej ingår i utskottets föreliggande lagförslag, anförde de liberala

reservanterna 1911 vidare: ''Både arbetsgivare och arbetare hav-a länge

strävat efter att genom överenskommelser i kollektivavtalen få sådana tvister’

(rättstvister) ''avgjorda genom särskilda nämnder eller annat skiljedomsförfarande.

I flera yrken och industrigrenar finnas stående dylika nämnder. Ofta

hava också tvister av förevarande beskaffenhet avgjorts genom för tillfället utsedd

skiljenämnd. Allt detta har medfört, att arbetsinställelser i följd av rätts
tvister

äro jämförelsevis sällan förekommande och av ringa omfattning.---

Å andra sidan äro sympatistriderna som bekant icke blott de vanligaste utan

även de ojämförligt största och ur samhällets synpunkt skadligaste striderna

på arbetsområdet. Det är vid sådant förhållande uppenbart, att den vinst för

arbetsfreden och det allmänna, som ligger däri, att lagförslaget förbjuder arbetsinställelse

i anledning av rättstvister---men lämnar oinskränkt till
vitelse

till sympatistrider, ej är synnerligen stor.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

39

Man frågar sig då ovillkorligen, huruvida denna vinst är värd det offer, som

å andra sidan måste anses ligga i sympatistridernas legaliserande. Ty att

blotta det förhållande^, att lagförslaget förbjuder vissa arbetsinställelser under

avtalstiden, innebär ett legaliserande av övriga arbetsinställelser, låter sig ej

förnekas.---Att det ur det allmännas synpunkt vore i hög grad önsk
ligt,

att de förödande sympatistriderna kunde genom lag förbjudas, därom torde

de allra flesta vara ense. Rörande de praktiska möjligheterna att nu meddela

ett sådant förhud äro meningarna delade. Men oavsett vilken ståndpunkt man

intager till denna fråga, måste det möta de allra största betänkligheter att direkt

legalisera dessa strider, såsom enligt utskottets förslag skulle bliva fallet.

Redan nuvarande förhållanden, då dylika strider äro faktiskt möjliga av den

anledning, att rätten till arbetsinställelse ännu ej är genom lag reglerad, innebära

allvarliga olägenheter så väl för arbetsfreden som ur synpunkten av jämviktsförhållandet

parterna emellan. Om man ser på industrien, inom vars område

kollektivavtalet hittills haft och väl även för en lång framtid kommer att

få sin huvudsakliga utbredning, så lär det ej kunna förnekas, att sympatilockouten

numera, sedan arbetsgivarnas organisationer nått en hög grad av styrka

och utveckling, är ett långt starkare vapen än sympatistrejken. Det må ju

vara riktigt, såsom departementschefen framhållit, att den utsträckta lockouten

för arbetsgivarna själva är i de flesta fall så förlustbringande, att den ej kan

användas annat än med långa mellanrum och av särskilt viktiga anledningar,

ävensom att de rådande ekonomiska konjunkturerna hava sin stora betydelse för

ett framgångsrikt begagnande av detta vapen. Men den stora lockouten behöver

ingalunda användas så synnerligen ofta, blott den slår hårt, när den slår till.

Däremellan är blotta lockouthotet ganska tillräckligt. Och konjunkturerna

hava sin huvudsakliga betydelse för möjligheten av arbetsgivarnas sammanhållning

under striden, vilken sammanhållning givetvis är utsatt för stark påfrestning

under goda konjunkturer. Men i samma mån deras organisationer äro

starkt sammanknutna, blir också sympatilockoutens effektivitet mera oberoende

av konjunkturerna. Vad som är det avgörande för utgången av striderna på

arbetsområdet, är parternas förmåga att hålla ut i striden och denna beror ytterst

på storleken av deras ekonomiska resurser. Häri komma arbetsgivarna

att alltjämt ligga ojämförligt över. När hundratusentals arbetare skola understödjas

under veckor och månader, förslå inga strejkkassor.

Denna sympatilockoutens överlägsenhet innebär, att arbetsgivarna inom industrien

måste erkännas hava en bestämd övermakt vid arbetsvillkorens bestämmande.

Fortvaron av ett dylikt förhållande är ägnad att medföra ganska betänkliga

följder. För det första ligger häri en allvarsam fara för beståndet

och utvecklingen av arbetarnas organisationer och därmed för kollektivavtalet

självt, något som i sin ordning kan medföra en ur samhällets synpunkt skadlig

nedpressning av arbetarnas levnadsstandard. I den man arbetarna komma till

insikt om, att deras organisationer ej äro i stånd att med någon utsikt till framgång

kunna skydda deras intressen vid arbetsvillkorens fastställande, maste

de helt naturligt bliva obenägna att ikläda sig de dryga uppoffringar, som

för organisationernas upprätthållande krävas. Och nästa konsekvens blir utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

tvivel, att arbetarna, sedan de funnit den blotta arbetsinställelsen icke utgöra

ett verksamt vapen, bliva frestade att lita till så förkastliga stridsmedel, som

sabotage och dylikt. Nära till hands ligger också, att arbetarna, om de se sig

maktlösa inom industrien gent emot den utvidgade lockouten, söka sin revanche

inom jordbrukets område, där sympatistrejken är ett oemotståndligt vapen.

Dessa högst betänkliga tendenser ligga, som ovan nämnts, redan i nu rådande

förhållanden, men de komma med all säkerhet att ytterligare förstärkas,

om den obegränsade rätten till sympatistrider lagfästes. Herr Thyrén bär i

sin motion med mycken styrka påvisat, hurusom ett legaliserande av sympatistriderha

svårligen kan undgå att försvaga den rättskänsla, som hittills i allmänhet

reagerat mot uppenbart obefogade eller med hänsyn till sätt och medel

särskilt elakartade arbetsinställelser. Och det synes oss otvivelaktigt, att häri

ligger en fara, som icke får underskattas.

Så väl ur synpunkten av arbetsfredens direkta främjande som för förebyggande

av ovan antydda konsekvenser vore det, såsom ovan framhållits, utan

tvivel i hög grad ömkligt, att i lagen kunde stadgas absolut förbud mot sympatistrider

under avtalstiden. Men å andra sidan kan det befaras, att ju starkare

man i fredssyfte låter kollektivavtalet binda parternas rörelsefrihet, desto

mera försvårar man tillkomsten och utbredningen av detta avtal. Och det är

all sannolikhet för, att ett absolut förbud för kollektivavtalets parter mot

sympatiåtgärder under avtalstiden skulle i många fall göra arbetsgivarna inom

industrien obenägna att ingå dylika avtal, varförutom den ofta framställda

invändningen, att enskilda arbetsgivare och åtminstone de smärre sammanslutningarna

av sådana genom förbudet skulle komma i en prekär ställning

vid uppkommande tvister, ej heller torde sakna berättigande. Den rätta linjen

för en lagstiftning i förevarande avseende är utomordentligt svår att uppdraga.

Till dess denna linje är funnen, är det efter vår mening rådligast att låta med

lagstiftningens ingripande anstå, hellre än att antaga stadganden, om vilka

man på förhand har all anledning att befara, att de icke äro tillfredsställande.

Därest man, såsom vi vid förra riksdagen reservationsvis föreslogo, till trygghet

mot till äventyrs olämpliga bestämmelsers fastlåsande för framtiden gåve

lagen karaktär av verklig försökslagstiftning genom stadgande av viss giltighetstid,

skulle dess antagande givetvis vara förenat med mindre risk. Men

denna tanke har, efter allt att döma, nu ännu mindre utsikt än vid förra riksdagen

att kunna realiseras.

I 9 § av förslaget givas stadganden om påföljder av brott mot kollektivavtalet

och mot det i 8 § ’(8 och 4 §§ i nu föreliggande förslag)’ stadgade

förbud mot arbetsinställelse. I överensstämmelse med kollektivavtalets reglering

på övervägande privaträttslig grund hava dessa påföljder bestämts såsom

skyldighet att ersätta uppkommen skada. I den män de innefatta skyldighet

för de enskilda arbetsgivarna och arbetarna att ersätta skada, vållad genom

brott mot kollektivavtalet eller eljest genom obehörig arbetsinställelse, ävensom

skadeståndsskyldighet för förening, som underlåter att fullgöra, vad den

genom avtalet åtagit sig, överensstämma de givna bestämmelserna med hittills

hos oss gällande rättsgrundsatser. Men därjämte innehåller förslaget för för
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sfi.

41

eningarnas vidkommande en högst anmärkningsvärd utvidgning av skadeståndsinstitutet

genom stadgandet, att förening, som medverkat till obehörig

arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, eller som lämnat understöd åt

någon, som vidtagit dylik arbetsinställelse eller däri deltagit, jämväl är skyldig

att ersätta den genom arbetsinställelsen vållade skadan.

Anledningen till denna utsträckning av gällande skadeståndsregler har naturligen

varit den, att man ansett de enskilda arbetarnas skadeståndsskyldighet,

som i regel icke kan utkrävas, icke vara tillräcklig att förläna effektivitet åt

lagens förbud mot arbetsinställelse i vissa fall. Genom att göra organisationerna

ansvariga för medverkan och lämnat understöd har man därför trott

sig vinna större trygghet för lagens efterlevnad. Och för att förebygga kringgående

av lagen har man funnit sig nödgad att utsträcka ansvarigheten även

till föreningar, som icke äro parter i kollektivavtalet.

Mot dessa bestämmelser må först anmärkas, att det i och för sig synes föga

lämpligt att stadga strängare skadeståndsskyldighet för föreningar av ifrågavarande

art än för enskilda personer, vilka enligt lagförslaget skulle kunna

ansvarsfritt medverka till eller understödja en obehörig arbetsinställelse. Detta

desto mera, som arbetarorganisationernas kassor jämväl kunna inbegripa medel,

avsedda till sjuk- och begravningshjälp samt understöd vid ofrivillig arbetslöshet.

I England har man som bekant gått en rakt motsatt väg, i det för

fackföreningarnas skadeståndsansvar införts speciella mildare regler.

Om man vidare frågar sig, huruvida den föreslagna utvidgningen av skadeståndsskyldigheten

kommer att få samma verkan för arbetarnas och arbetsgivarnas

organisationer, så måste svaret bliva, att så ingalunda blir förhållandet.

Det är för det första tydligt, att enligt sakens natur skadeståndet

långt oftare kommer att utsökas hos arbetarnas föreningar än hos arbetsgivarnas,

enär skadeståndet för obehörig arbetsinställelse i regel kan uttagas av

den enskilde arbetsgivaren, varför anledning i allmänhet saknas att söka föreningen.

Men än viktigare är, att den skada, som orsakas av en strejk, i regel

är vida större och långt svårare att på förhand beräkna, än den, som vållats

genom en lockout. Den senare torde i regel komma att inskränka sig till utgivande

av arbetslön för viss tid, medan arbetarnas skadeståndsansvar inbegriper

all förlust, som vållats genom att det industriella verket står stilla,

såsom räntor, generalkostnader, mankerade leveranser, förlorade beställningar,

överliggedagsersättningar och viten in. in. Härtill kommer ytterligare, att

arbetsgivaren kan genom åtagande av nya leveranser, genom uraktlåtenhet att

åter sätta verket i drift, ehuru andra arbetare finnas att tillgå, och andra

dylika åtgärder väsentligt öka arbetarnas skadeståndsskyldighet. Denna

ojämnhet i arbetarnas och arbetsgivarnas skadeståndsrisk vid arbetsinställelse

flyttas genom förslagets utvidgning av skadeståndsansvaret över på de respektive

organisationerna, som alltså träffas väsentligen olika av denna utvidgning.

Att detta är i hög otillfredsställande lärer icke kunna bestridas. Ett understödjande

av en otillåten arbetsinställelse är lika förkastligt, vare sig det sker

från arbetarnas eller arbetsgivarnas sida, och bör därför föranleda i realiteten

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

samma ansvarspåföljd. Vill man nu använda skadeståndsskyldi gliet såsom

påföljd av dylika åtgärder, så fordrar rättvisan, att denna å ömse sidor begränsas,

så att full likställighet uppnås. Så har t. ex. skett i det italienska

förslaget till lag om kollektivavtal, vilket fixerar skadeståndet å ömse sidor

till en tiondedel av arbetslönerna under den tid, arbetsinställelse pågår, och

sålunda egentligen ger detsamma karaktären av viten. Att en dylik anordning

såväl ur rättvisans synpunkt som med hänsyn till skyddande av föreningarnas

kassor är långt mera tillfredsställande än den i föreliggande lagförslag stadgade,

synes vara uppenbart.

Det vanliga kravet på orsakssammanhang mellan den obehöriga åtgärden

och den därigenom vållade skadan synes vidare här vara alldeles uppgivet. Den

skada, som skall gäldas, är den, som orsakats av arbetsinställelsen i dess helhet,

och för denna skada ådrar sig en förening full ansvarighet genom att lämna

understöd åt någon, som i arbetsinställelsen deltagit, oavsett om flera eller färre

erhållit understöd, och oavsett, huruvida understödet lämnats under hela tiden

för arbetsinställelsen eller blott en enstaka gång, kanske kort före arbetsinställelsens

upphörande.

De nu anförda orättvisorna och orimligheterna i förslagets skadeståndsbestämmelser

kunna i någon mån motvägas av arbetsdomstolens frihet att,

där omständigheterna därtill föranleda, bestämma ersättningsskyldigheten till

lägre belopp än hela skadan och låta den helt bortfalla. Denna domstolens

diskretionära befogenhet avser, såsom utskottet framhåller, att sätta densamma

i stånd att vid skadeståndets utmätande taga tillbörlig hänsyn till de omständigheter,

som äro bestämmande för den subjektiva skulden. Men någon

rätt att begagna denna frihet till att korrigera bristerna i de lagbestämmelser,

som det fastmer åligger domstolen att följa och tillämpa, lär näppeligen

tillkomma densamma. Då lagen icke fäster något avseende vid kausalsammanhanget

mellan vid arbetsinställelse lämnat understöd och den uppkomna

skadan, bör domstolen ej heller kunna göra det, och då lagen i realiteten lagt

en tyngre skadeståndsskyldighet på arbetarnas än på arbetsgivarnas organisationer,

har domstolen blott att rätta sig därefter.

Härtill kommer ytterligare, att själva rättsgrunden för föreningarnas förpliktande

till skadestånd för lämnat understöd vid arbetsinställelse är mer än

tvivelaktigt. Dylika understöd vid strejk beslutas och utbetalas i regel av

fackförbundets styrelse. Fackförbundets tillgångar bestå av sammanskott

från samtliga fackföreningar i landet inom viss yrkesgren. Den verkliga skulden

vid en obehörig strejk ligger dels hos de strejkande arbetarna och deras!

fackföreningar dels hos fackförbundets styrelse, som mot lagens föreskrift

understödjer strejken. Men skadeståndet för den obehöriga understödsåtgärden

skall enligt lagen uttagas icke av styrelsen, utan av fackförbundets medel,

som tillhöra samtliga fackföreningarna inom yrket. Och dessa hava ingen

skuld till understödets lämnande. Det obilliga i dessa bestämmelser framstår

ännu klarare, om man betänker, att understödsåtgärden i dylikt fall i själva

verket innebär ett överskridande av styrelsens befogenhet och ett obehörigt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

43

disponerande av fackförbundsmedlemmarnas av styrelsen förvaltade medel.

Det synes då föga förnuftigt att medlemmarnas medel ännu en gång skola»

tagas i anspråk för ersättande av den skada, som styrelsen genom sin obefo-.

gade åtgärd kan hava orsakat tredje man, medan styrelsen själv är fri från

ansvar för samma skada. Från denna skadeståndsrisk kunna medlemmarna

enligt lagen ej fritaga sig ens genom att i förbundets stadgar intaga förbud

för styrelsen att lämna understöd vid otillåten arbetsinställelse, överträder

styrelsen förbudet, så sker detta på medlemmarnas risk.

Vad nu är sagt om arbetareorganisationernas ansvar för lämnat understöd

har sin tillämpning jämväl på arbetsgivarnas föreningar, ehuru ifrågavarande

stadganden, av förut anförda skäl, för dessa hava långt mindre praktisk betydelse.

Det är ju en ganska anmärkningsvärd motsägelse, att samma lagförslag,

som ger arbetsdomstolen en vidsträckt diskretionär befogenhet just i syfte

att åstadkomma största möjliga hänsyn till den subjektiva skulden vid skadeståndets

utmätande, bygger upp institutet om föreningarnas skadeståndsskyldighet

utan varje hänsyn till den subjektiva skulden hos dem, av vilkas medel

skadeståndet skall uttagas.

Av det ovan sagda torde tillfyllest framgå, hurusom lagförslagets bestämmelser

om föreningarnas skadeståndsansvar äro otillräckligt genomtänkta och

ur alla synpunkter otillfredsställande. En lag med dylika stadganden kommer

med all säkerhet — och dess värre icke utan fog — att av arbetarna betraktas

som en klasslag i detta ords sämre bemärkelse. Den kommer att sakna det

allmänna förtroende, som är det första villkoret för att en lagstiftning på det

sociala området skall bliva till nytta och icke till skada. Frånsett den ökade

bitterhet och klasshat, som under alla förhållanden komma att framkallas av

dessa bestämmelser, om de bliva lag, så är deras verkan i övrigt ganska lätt

att förutsäga. Antingen komma de att hänga som ett ständigt hot över arbetarorganisationernas

tillgångar samt verka i hög grad hämmande på organisationernas

utvecklig. Eller också — vilket månhända är sannolikare —

komma organisationernas kassor att säkerställas och lagens föreskrifter att

kringgås, vilket med lagens formulering icke möter några svårigheter. Bestämmelserna

äro i själva verket av sådan beskaffenhet, att den allmänna

rättskänslan icke kommer att allt för starkt reagera mot dylika åtgärder. Och

vare sig den ena eller den andra av dessa eventualiteter inträffar, så är lagens

syfte i grund förfelat.

Om man vill trygga efterlevnaden av en lag av förevarande art, finnas flera

vägar att gå, antingen kan man åtnöja sig med den skadeståndsskyldighet,

som enligt redan gällande rättsgrundsatser de enskilda arbetsgivarna och arbetarna

komma att ådraga sig genom arbetsinställelse i strid mot lag, kollektivavtal

eller personligt arbetsavtal. Finner man nödigt att jämväl stadga

ansvarspåföljd för understöd till förbjuden arbetsinställelse, så kan sådant

ske genom fastställande av viten för de medlemmar av organisationernas styrelser

eller de andra personer, som härtill göra sig skyldiga — vilket inga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

lunda skulle innebära en kriminalisering av avtalsbrottet. Vill man slutligen,

oaktat de principiella betänkligheter, som härför under alla omständigheter

möta, för ändamålet anlita föreningarnas skadeståndsskyldighet, så är det

oeftergivliga villkoret härför, att skadeståndsansvaret begränsas, så att full

likställighet åvägabringas mellan organisationerna å ömse sidor.’

Därefter framhöllo de liberala reservanterna de svårigheter, som möta vid

försök att under den korta riksdagsbehandlingen av en så svår fråga kunna

genomföra behövlig omarbetning av lagförslaget. Vidare anfördes några

synpunkter ifråga om vissa åtgärder, som enligt deras förmenande borde komma

under omprövning. Ånyo understrykande att en lag om kollektivavtal icke

har den direkta och omedelbara betydelsen för arbetsfreden, att det kan ligga

någon fara i dröjsmålet med dess antagande, yrkade reservanterna avslag på

det föreliggande lagförslaget.

Av herrar Herman Lindqvist och Nils Persson framhölls, utöver vad de

liberala reservanterna anfört, att lagförslaget ej tillgodosåg kravet på föreningsrätt,

att 7 och 11 §§ (5 och 7 §§ utskottets förslag) rubbade kollektivavtalets

värde, enär parterna genom dessa bestämmelser bereddes tillfälle att

på olika sätt befria sig från avtalet samt att den föreslagna lagen oemotståndligt

måste leda in det sunda och öppna föreningslivet på avvägar, som kunde

medföra ytterst betänkliga följder.

Ovanstående av de liberala och socialdemokratiska reservanterna år 1911

framförda anmärkningar mot förslaget till lag om kollektivavtal kvarstå

mot det av utskottet nu förordade förslaget. Därutöver torde det böra påpekas,

att lagförslaget gör kollektivavtalet bindande icke allenast för de parter,

som ingå detsamma, utan även för avtalsslutande organisations medlemmar.

Därigenom införes en helt ny princip för kollektivavtalets rättsbindande verkningar,

som ställer obesvarade en mängd frågor rörande befogenheten för organisationernas

styrelser att besluta i vissa fall och om rättsverkningarna av

dylika beslut. Det ifrågavarande stadgandet medför även att Oorganiserade

och av kollektivavtal icke bundna arbetare erhålla en mera obunden ställning

med möjlighet att förskaffa sig förmåner framför de av kollektivavtal bundna,

vilket förhållande givetvis är ägnat att förtaga viljan hos de organiserade

arbetarna att överhuvud ingå kollektivavtal.

Härtill kommer, att 4 § genom sin tvingande innebörd fastställer såsom

brottsliga åtgärder, vilka parterna i kollektivavtal efter 20-årig överenskommelse

och hävd icke hittills betraktat stridande mot gällande kollektivavtal.

Detta gäller i första hand rätten att genom blockader utvinna intjänt lön. Den

i samma paragraf ingående bestämmelsen, att stridsåtgärd ej får företagas på

grund av tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller lagen kan naturligtvis

missbrukas i trakasseringssyfte samt bland annat omöjliggöra tillgripandet

av stridsåtgärd för att framtvinga överenskommelse om betalningför

kortvariga arbeten.

Även andra anmärkningar kunna göras mot utskottets förslag till lag om

kollektivavtal. Då lagförslaget icke inskränker sig till ordnandet av tvister

om tolkning av gällande kollektivavtal utan är av den innebörd, att det medför

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV SO.

45

en mängd för eu sund utveckling av arbetsrätten skadliga biverkningar, synes

oss utskottets förslag dåligt genomtänkt och illa avvägt. En lag i överensstämmelse

med utskottets förslag kan därför icke komma att medverka till åstadkommande

av arbetsfred utan är fastmera ägnad att åstadkomma motsatsen.

Propositionen och utskottets förslag grunda sig icke på utredningar, i vilka

det praktiska livets män fått deltaga. Varken arbetarna eller industriens målsmän

ha fått göra sina meningar och synpunkter gällande vid utarbetandet av

de föreliggande förslagen. Dessa äro därför uttryck endast för juristernas och

ämbetsmännens mera teoretiska uppfattningar.

Något tvingande behov av lagstiftning föreligger i år ännu mindre än år

1911. Det synes därför ej föreligga bärande motiv för riksdagen att antaga nu

föreliggande förslag till lag om kollektivavtal.

Förslag till lag om arbetsdomstol torde icke böra antagas annat än i samband

med lag om kollektivavtal. Vi skola därför icke ingå på närmare kritik

av nu föreliggande förslag.

I anslutning till det ovan anförda och med åberopande i övrigt av vad som anförts

i den av Thorberg m. fl. i första kammaren och av Johanson m. fl. i andra

kammaren i anledning av den kungl. propositionen väckta motionerna få vi

hemställa,

A) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag

som utskottets förslag till lag om kollektivavtal;

B) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag

som utskottets förslag till lag om arbetsdomstol; samt

C) att de i anledning av förevarande proposition nr 39 väckta

motionerna, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

bifall till vår hemställan under A) och B) här ovan, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.»

2) av herrar von Sydow, greve Spens, Martin Svensson, Magnusson i Skövde

och Ros, som anfört

vid 2 § i förslaget till lag om kollektivavtal:

»I de sakkunnigas förslag fanns som andra stycke i 2 § införd en så ledande

bestämmelse:

''Skyldighet att iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl mot

föreningen samt, där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.’

Detta stadgande är uteslutet ur den kungl. propositionen. Departementschefen

synes icke hava ansett den av de sakkunniga uttalade principen vara oriktig,

men har ansett, att stadgande därom vore överflödigt med hänsyn till den

i lagförslaget intagna ståndpunkten, att organisation alltid kan ingripa omedelbart

mot medlem av organisation å andra sidan, samt att enskilda arbetsavtal

äro ogiltiga i den mån de strida mot kollektivavtalet, varjämte anföres,

att formellt sett ifrågavarande bestämmelse vore av föreningsrättslig art och

sålunda icke hörde till nu ifrågavarande lagstiftning. I motionen 1:280 påyrkas

en återgång i denna del till de sakkunnigas förslag. Som skäl härtill

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

har anförts, att frågan huruvida ett kollektivavtal, ingånget av en förening,

bunde även medlem av föreningen gentemot denna, hittills varit mycket omtvistad,

och att det vore i hög grad önskligt, att den löstes med ett formligt

lagbud. Motionären anför också, att om tvist av ifrågavarande art uppstode,

det vore lämpligast, att den handlades av arbetsdomstolen, där den sakkunskap

i hithörande frågor vore representerad, som givetvis saknades i en allmän

domstol. Avgörandet av en sådan tvist förutsatte väl också i regel en tolkning

av avtalet. Utskottet har emellertid på de av departementschefen anförda skälen

anslutit sig till hans ståndpunkt i frågan. Då vi emellertid anse motionärens

skäl praktiskt sett vara vida mera bärande än departementschefens och utskottets

övervägande på teoretiska grunder baserade ståndpunkt, hålla vi före, *

att utskottet i denna del bort yrka bifall till motionen.»

vid 8 § i förslaget till lag om kollektivavtal:

»I de sakkunnigas förslag fanns upptagen en särskild paragraf, § 14, varigenom

åt vissa delar av lagförslagets bestämmelser gavs tvingande natur, så att

de icke kunde sättas ur kraft genom överenskommelse mellan kontrahenterna.

De sakkunniga anförde därom, att därest lagen skulle fylla sin uppgift att

skänka helgd åt kollektivavtalet och främja lugna förhållanden på arbetsmarknaden,

det vore nödvändigt, att vissa av lagens bestämmelser erhölle tvingande

natur. Framför allt vore detta förhållandet med reglerna rörande förbud mot

stridsåtgärder och om verkan av brott mot kollektivavtalet. I den kungl. propositionen

har tvingande natur emellertid givits endast åt reglerna rörande förbud

mot stridsåtgärder och icke åt stadgandena om verkan av brott mot kollektivavtalet.

Departementschefen har därom allenast anfört, att det icke syntes

honom erforderligt att begränsa parternas avtalsfrihet i så stor utsträckning,

som de sakkunniga föreslagit. I motionen 1:280 har påyrkats återinförande

av de sakkunnigas förslag i denna del. Utskottet har emellertid avstyrkt motionärens

yrkande av det skäl, att utskottet ansett det riktigt, att parterna erhölle

frihet att i detta hänseende ordna sitt mellanhavande på sätt de ansåge

lämpligast.

I denna del måste vi avgjort ställa oss på motionärens ståndpunkt. Skall

den föreslagna lagen fylla sin uppgift att främja arbetsfreden, synes det oss

uppenbart, att man icke bör lämna frågan om påföljd av brott mot kollektivavtal

beroende på en överenskommelse mellan kontrahenterna. Sker detta, kommer

i många, helt säkert de flesta fall, när nytt kollektivavtal skall ingås, en

bitter och svårlöst tvist att uppstå just på denna punkt. Med det utomordentligt

starka motstånd arbetareorganisationerna rest mot lagen i dess helhet, torde

det vara ställt utom varje tvivel, att de, om de kunna helt och hållet förtaga

lagens verkan genom en överenskommelse i kollektivavtal, skola insätta hela

sin kraft på att söka på detta sätt eludera lagens verkningar. Vi tillåta oss

också erinra om det nära samband, som i detta avseende äger rum mellan 8 §

och 4 § i lagförslaget. Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet förordade förslag

hava bestämmelserna om förbud i vissa fall mot stridsåtgärder under kollektivavtalets

giltighetstid (4 §) erhållit tvingande natur. Men om endera kontra
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

47

hen ten kan framtvinga en överenskommelse i kollektivavtal, att icke någon som

helst påföljd för överträdelse av lagen skall äga rum, blir stadgandet om förbud

i vissa fall mot strejk eller lockout betydelselöst, enär vilkendera som helst av

kontrahenterna kan utan någon rättslig påföljd överträda det.

Vi anse alltså, att utskottet i denna del bort förorda bifall till motionen.»

3) av herrar Österström och Andersson i Rasjön, vilka ansett, att utskottets

motivering till 4 § bort hava följande lydelse:

Landssekretariatet har i sitt yttrande-----(lika med utskottets

motivering) •— ■— ---som beröras av kollektivavtal.

Det framlagda förslaget innehåller icke något allmänt förbud mot vidtagande

av s. k. sympatiåtgärder. I första stycket punkt 4 av förevarande

paragraf stadgas endast, att stridsåtgärd ej må företagas för att bispringa

annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga dylik åtgärd. Emellertid kan

det ifrågasättas, huruvida lagstiftningen icke bör gå ett steg längre. Därest

kollektivavtalet skall fylla sin uppgift som fredsdokument, torde detsamma

böra tillerkännas den verkan, att under avtalstiden inga som helst sympatiåtgärder

få förekomma. Det vill även synas som om man på vissa håll bland

de närmast intresserade parterna började övergå till den uppfattningen, att

rätten till sympatiåtgärder icke längre bör hållas öppen. Att ett minskat användande

av sympatiåtgärder skulle medföra betydande fördelar för samhället,

torde vara uppenbart. Med hänsyn härtill synes det utskottet önskvärt, att till

övervägande upptages spörsmålet, om och på vad sätt ett allmänt förbud kan

införas mot sympatilockout och sympatistrejk under tiden för kollektivavtals

giltighet.

Avtalets verkan

beträffande

vidtalade

av

stridsåtgärder.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:252 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol ävensom i anledning därav a1 i texten