Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 309 i första kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. samt nr 518 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Norup och Björklund.
1928-05-16 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1928:38, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 309 i första kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. samt nr 518 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Norup och Björklund.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.
1
Nr 38.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1928 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
40 § 3 mom. fattigvårdslagen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 309 i första kammaren av herr
Alexander Nilsson m. fl. samt nr 518 i andra kammaren av herrar Bengtsson
i Norup och Björklund.
I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville besluta
sådan ändring i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen, att kommun erhölle gottgörelse
av landsting för enskild vård av däri omförmälda sinnessjuka icke endast då
vården meddelades i enskilda hem utan även då den erhölles i enskilt vårdhem
för sinnessjuka eller enskild sinnessjukanstalt.
Motionerna hava väckts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 165,
angående anslag till hospitalsbyggnader m. m. Beträffande de skäl, som motionärerna
anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.
I ärendet har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av kammarrätten och medicinalstyrelsen. De yttranden, som
i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter, äro
såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till desamma.
Enligt 40 § fattigvårdslagen äger fattigvårdssamhälle att av landsting erhålla
gottgörelse för utgifter för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka
enligt vissa grunder.
Före vidtagande av de vid 1927 års riksdag beslutade lagändringarna gällde
följande bestämmelser:
Har fattigvårdssamhälle för sinnessjuk person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka
eller å sinnessjukanstalt, som tillhör landsting eller stad, som ej deltager i
landsting, äger enligt 40 § 1 mom. det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,
att under vissa förutsättningar för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad
utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssam
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 28 käft. (Nr 88—39.) 1
Historik.
Bestämmelserna
i ämnet
före 1927
års lagändringar.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.
Riksdagens
skrivelse i
ämnet den
24i5 1922.
hället är beläget. Enligt 40 § 2 mom. äger fattigvårdssamhälle att för vård
av fattig sinnessjuk å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt i den
ordning Konungen bestämt, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för
hälften av vårdkostnaden.
För vård av fattigvårdsberättigade sinnesslöa personer å statsanstalt för
sinnesjuka eller sinnesslöa eller å anstalt för sinnesslöa, som tillhör landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa,
som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd,
äger fattigvårdssamhälle utfå ersättning enligt 40 § 1 mom. med dagavgift och
annan vårdkostnad.
Efter samma grunder äger fattigvårdssamhälle att av landstinget erhålla
gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad f allandes juk å anstalt för fallandesjuka,
vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller
å enskild sådan anstalt, som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för
ändamålet godkänd.
I skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172) anhöll riksdagen under åberopande
av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 20, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida, under vilka förutsättningar
och i vilken utsträckning landstings skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle
gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk eller
sinnesslö borde utsträckas att gälla dels sinnessjuk, som, efter utskrivning från
statens eller landstings sinnessjukanstalt, beretts fortsatt vård genom ^ackordering
i enskilt hem, och dels sinnessjuk eller obildbar sinnesslö, för vilken
beslut fattats om intagande å i 40 § av fattigvårdslagen omförmäld anstalt för
sinnessjuka, men vilkens intagande å dylik anstalt på grund av bristande patientutrymme
ej kunnat ske.
I berörda utskottsutlåtande anförde utskottet efter en redogörelse för antalet
exspektanter och exspektanstiden till statens sinnessjukanstalter, att åtminstone
under den ganska avsevärda tiden, till dess av riksdagen beslutade
hopsitalsbyggnader hunnit verkställas, Särskilda åtgärder vore av nöden till
avhjälpande av de svåraste av de utav den nuvarande bristen på anstaltsplatser
föranledda missförhållandena. I den mån dylika åtgärder visade sig ägnade
att motverka behovet av ytterligare anstaltsplatser, komme de självfallet
också att för staten medföra ej oväsentliga besparingar. En åtgärd i nämnda
riktning vore att utvidga landstingens betalningsskyldighet till att omfatta
från statens eller landstingens sinnessjukanstalter utskrivna lugnare sinnessjuka,
vilka beretts fortsatt vård genom utackordering i enskilda hem. Erfarenheten
hade visat, att mot dylika utskrivningar, i vad anginge fattigvårdsberättigade
personer, plägat resas ett synnerligen starkt motstånd från vederbörande
fattigvårdssamhällen, å vilka enligt nu gällande bestämmelser vårdkostnaden
för den sjuke därigenom skulle helt överflyttas. Enligt utskottets
mening talade alltså starka skäl för en utvidgning av landstingens betalningsskyldighet
i förevarande hänseende. Då en dylik utvidgning innebure ett avsteg
från dittills följda principer, vore det emellertid angeläget att söka i görligaste
mån vinna garantier för att den åt de utskrivna sinnessjuka lämnade
indra lagutskottets utlåtande Nr 38.
3
vården å ena sidan bleve tillfredsställande och å andra sidan ej komma att
fortvara längre, än de särskilda individernas sinnessjuktillstånd så krävde.
Vid utredningen därutinnan borde tillika komma under omprövning lämpligheten
av att begränsa landstingens bidragsskyldighet till ett belopp motsvarande
kostnaden för vården, dock ej överstigande avgiften å billigaste betalningsplats
å statens sinnessjukanstalter. Då det i och för sig, särskilt med
avseende å den långa tidrymd, som understundom beträffande kroniskt sinnessjuka
förflöte från det beslut om intagning å anstalt fattats och till beslutets
effektuerande, i och för sig vore önskvärt, att landstingens betalningsskyldighet
kunde utvidgas att omfatta även exspektanterna, syntes en blivande utredning
böra omfatta även berörda spörsmål. Därvid borde tillika övervägas,
huruvida och i vad mån betalningsskyldighet för landstingen kunde tänkas
förekomma vid annan vårdform än utackordering i enskild vård. Av vikt syntes
därvid vara, att eventuellt blivande bestämmelser i ämnet icke komme att
motverka anordnandet av särskilda sinnessjukavdelningar å kommunernas fattigvårdsanstalter.
Efter redogörelse för förhållandena beträffande sinnesslövården anförde utskottet
vidare, att utskottet beträffande vårdkostnad för bildbara sinnesslöa
icke ansett giltiga skäl föreligga för en i väckt motion påyrkad utsträckning
i landstingens betalningsskyldighet. Angående obildbara sinnesslöa både utskottet
funnit tvekan kunna råda, huruvida tillräckliga skäl funnes för en dylik
utsträckning av landstingens betalningsskyldighet beträffande vårdkostnad
för andra än dem, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats beslut men
vilkas intagande å anstalten på grund av bristande platsutrymme ännu ej kunnat
ske. Utskottet hade fördenskull hållit före, att den ifrågasatta utredningen
icke — i allt fall icke då — borde utsträckas att avse nämnda slag av sinnesslöa.
Skulle åter framdeles tillräckligt vägande skäl anses föreligga för åvägabringande
av en dylik utsträckt utredning, syntes densamma böra avse frågan
huruvida, under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning en vidgad
skyldighet för landstingen att lämna gottgörelse för vårdkostnad åt dylika sinnesslöa
borde föreskrivas.
Med anledning av berörda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj:t den 9
juni 1922 medicinalstyrelsen att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med
den av riksdagen begärda utredningen.
Den anbefallda utredningen verkställdes av professorn Alfred Petrén.
Medicinalstyrelsens förslag i ämnet innebar tilläggande av två nya moment
till ifrågavarande paragraf, vilka moment föreslogos skola hava följande lydelse:
3
mom. Har för person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beslut
fattats om intagande å en statens anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka,
men hans intagande å dylik anstalt på grund av bristande platsutrymme
ej kunnat ske, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för
vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning
enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för vården
av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården är tillfredsställande,
från den dag beslut om intagning ägt rum, och så länge vården är be
-
Medicinal
styrelsens
utredning.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Inom socialdepartementet
upprättat
lagutkast.
Kammar
rättens
förslag.
Propo
sitionen
1927.
hövlig’, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats å den
anstalt, där plats beviljats.
Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående bedömandet
av behovet av vård meddelas av Konungen.
j mom. Har sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, utskrivits
från staten tillhörigt sinnessjukhus för beredande av plats å anstalten för mera
vårdbehövande sinnessjuk, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara
för vårdkostnaden, under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning
enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för
vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården är tillfredsställande,
från utskrivningsdagen och så länge vården är behövlig, med belopp,
som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats å den anstalt, från vilken utskrivningen
ägt rum.
Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående bedömandet
av behovet av vård meddelas av Konungen.
I det inom socialdepartementet utarbetade lagutkastet, vilket remitterades
till kammarrätten, hade bestämmelsen följande lydelse:
3 mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig
ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt för sinnessjuka,
sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för hans mottagande
å sådan anstalt, då äger, för tid då den sjuke hos enskild erhåller vård, som, vid
prövning i den ordning Konungen bestämt, befinnes tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle,
som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,
som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, i enlighet
med vad nedan sägs av vederbörande landsting bekomma gottgörelse för
vården.
Ersättning utgår längst från den dag, då den sjuke förklarades berättigad till
inträde å anstalten och till den dag, då behovet av vården upphört.
Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den anstalt,
dit inträde beviljats, eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad; skolande
från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande vad fattigvårdssamhället
jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring ägt för ifrågavarande
tid uppbära i pension eller understöd för den vårdade.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för
enskild vård åt person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, därest han för
sinnessjukdom vårdats å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej återställd, utskrivits
från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk, vilken är mera i
behov av anstaltsvård; skolande i sådant fall ersättningen utgå längst till den
dag, då behovet av vården upphört.
I sitt den 19 februari 1927 avgivna yttrande anförde kammarrätten bl. a.
följande:
»41 § 2 momHorde i tydlighetens intresse böra omredigeras, och tillåter sig
kammarrätten såväl i fråga om detta stadgande som rörande formuleringen av
lagtexten i vissa andra delar hänvisa till av föredraganden å det remitterade
lagutkastet verkställa anteckningar.»
Å berörda lagutkast hade uttrycket »hos enskild erhåller vård» ändrats till
»erhåller enskild vård».
Kammarrättens ifrågavarande ändringsförslag godkändes utan särskild motivering
av chefen för socialdepartementet. I den till 1927 års riksdag i ämnet
avgivna propositionen, nr Hd, föreslogs sålunda, att därest fattigvårds
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
5
samhälle åt faltigvårdsberättigad person, som antingen är exspektant till statsanslag
för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller ock, sedan han för
sinnessjukdom vårdats å statsanstalt, ehuru ej återställd, utskrivits därifrån
för att bereda plats åt annan sinnessjuk, vilken är i större behov av anstaltsvård
än den från anstalten utskrivne, berett enskild vård, som vid prövning
i den ordning Konungen bestämt finnes tillfredsställande, samhället skall
av landstinget erhålla gottgörelse för vården med belopp, som motsvarar avgift
för billigaste plats å vederbörande anstalt eller, då vårdkostnaden är lägre,
denna kostnad.
Sammansatta stats- och andra lagutskottet, som till förberedande behandling
förehade propositionen, föreslog icke någon ändring beträffande ifrågavarande
uttryck.
Riksdagens beslut om bifall till propositionen fattades i överensstämmelse
med yrkande av reservanter inom utskottet.
I sin motivering för bifall till propositionen yttrade reservanterna bl. a., att
de ansågo, att utskottet bort uttala sig för tillfällig vård jämväl å anstalt stående
i samband med ålderdomshem, även om sådan anstalt ej i allo fyllde de
för godkännande enligt 40 § 2 mom. fattigvårdslagen uppställda villkor. Dylik
anstalt syntes därför, därest den vid prövning i vederbörlig ordning befunnes
tillfredsställande, vara förtjänt av samma bidrag, som enligt Kungl. Maj:ts
förslag skulle komma enskild vård till del.
I skrivelse till Konungen den 4 februari 1928 hemställde greve Raoul Hamilton
och professorn Einar Sjövall om tolkning av bestämmelserna i 40 § 3 mom.
fattigvårdslagen. Skrivelsen var av följande lydelse:
»I enlighet med proposition, som av Eders Kungl. Maj:t avläts till 1927 års
riksdag (nr 111) och som av riksdagen bifölls utan ändring, berättiga bestämmelserna
i lagen om fattigvården fattigvårdssamhälle numera att under de i
§ 40 3 mom. av denna lag angivna förutsättningarna åtnjuta viss gottgörelse
av landsting för enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.
Vad detta begrepp: enskild vård skall innefatta, synes emellertid icke hava
blivit klart definierat, vare sig i den kungl. propositionen eller i riksdagens behandling
av densamma. Allenast synes begreppet på det sätt hava blivit avgränsat,
att däri icke skall inberäknas vård på försörjningsanstalt; vården av
vederbörligen godkända kommunala anstalter för ifrågavarande sjuka är ju
förbunden med landstingsbidrag i särskild ordning.
Den mera positiva innebörden i begreppet: enskild vård är däremot icke angiven.
Den osäkerhet, som på grund härav yppats, är alltså icke överraskande.
Med en snäv tolkning kan enskild vård’ av sinnessjuk jämställas med den vård,
som jämlikt §§ 66 och 67 i gällande stadga angående sinnessjuka anordnas av
enskild person. En något vidare tolkning innefattar i begreppet även den omvårdnad
å enskilda sjukhem, som reglerats genom kungl. brev den 14 augusti
1920, och vården å enskilda anstalter för sinnessjuka enligt kap. 5 i stadgan
angående sinnessjuka. Och härutöver torde det icke vara att förglömma, att
även sådan anstaltsvård av ifrågavarande art, som anordnas av andra än enskild
person eller bolag (t. ex. av en välgörenhetsförening) och som ännu icke
reglerats genom någon stadga eller annan av Eders Kungl. Maj:t given bestämmelse,
även kan betraktas som enskild vård.
Undertecknade anhålla i underdånighet att få fästa Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på nu nämnda osäkerhet. En tolkning, som komme att undan
-
Riksdagen
1927.
Framställning
år
1928 till
Kungl.
Maj.t om
tolkning av
bestämmelserna
i 40 §
3 mom.
fattigvårdslagen.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
röja denna osäkerhet, skulle utan tvivel vara till nytta. Härvid våga vi uttala
den åsikten, att det för vården av ifrågavarande sjuka skulle vara gagneligt
om tolkningen bleve så vid, att alla de ovannämnda vårdformerna komma
att innefattas inom begreppet enskild vård. Även om den av enskild person
anordnade vård, som reglerats genom §§ 66 och 67 i stadgan angående sinnessjuka,
mången gång kan vara tillfyllestgörande, torde dock ingen tvekan råda
därom, att vården å sjukhem eller anstalt med deras mera omedelbara inriktning
på de sjukvårdande uppgifterna, i regel lämnar större garanti för tillfredsställande
vård. Med full rätt har kravet härpå framkommit såväl i
Eders Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition som i riksdagens behandling av
densamma.
I detta sammanhang och med enahanda motivering synes det oss önskvärt att
beröra en annan sida av de i lagen om fattigvården infogade bestämmelserna.
Skyldighet för landsting att gottgöra fattigvårdssamhälle för enskild vård av
sinnessjuka inträder ej blott beträffande exspektanterna å staten tillhöriga anstalter,
utan även, därest sinnessjuk vårdats å dylik anstalt, men, ehuru ej
återställd, utskrivits från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk,
vilken är i större behov av anstaltsvård.
Även på denna punkt torde lagens bestämmelse medgiva olika tolkningar.
Visserligen har såväl i den förenämnda propositionen som under riksdagsdebatten
framhållits, att utskrivningen från statsanstalten skall hava företagits
enligt § 50 i stadgan angående sinnessjuka. Men i lagen namnes intet härom,
liksom icke heller i de formulär, som utarbetats av Kungl. Medicinalstyrelsen
i anslutning till de nya bestämmelserna och i cirkulär av den 12 dec. 1927 tillställts
bl. a. överläkarna vid de statliga sinnessjukanstalterna. Den meningen
finnes företrädd bland dessa läkare, att kärnpunkten i förevarande bestämmelse
icke ligger i uttrycket »ej återställd» — vilket uttryck kan beteckna
antingen obotlighet eller ännu ej återvunnen hälsa — utan i föreskriften, att
den sinnessjuke skall hava utskrivits i syfte att lämna plats åt en mera vårdbehövande.
Det kan ju vara möjligt, att denna tolkning icke kan genomföras utan ytterliga
hörande jämväl av riksdagen. Men vi önska likväl att fästa Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på, hur nära den berörda, vidsträcktare tolkningen anknyter
sig till en ur medicinsk vårdsynpunkt mycket betydelsefull angelägenhet,
nämligen tillgodoseendet av vårdbehovet för de grupper av sinnessjuka,
vilkas sjukdom har utsikt att kunna botas och vid vilka det fulla återställandet
av hälsan kan befrämjas genom en tids slutlig vistelse i enskild vård.
Det är oss bekant, att den förening inom Skåne, genom vars försorg kuratorsverksamhet
för de sinnessjuka anordnats därstädes, är betänkt att i samarbete
med överläkaren vid Lunds hospital anordna just denna form av enskild
vård. Och det synes oss synnerligen önskvärt, om dylik vård, som jämte
sitt gagn i medicinskt hänseende även har fördelen av prisbillighet, kunde
vinna fattigvårdssamhällenas intresse. Utan tvivel skulle detta komma att
underlättas, därest skyldigheten för landsting att i viss utsträckning gottgöra
fattigvårdssamhälle jämväl komme att gälla sådan enskild vård, som nu berörts.
Vi förbise icke, att fastställandet av en dylik skyldighet sannolikt icke
skulle komma att äga den karaktär av provisorium, som de nu angivna lagbestämmelserna
i övrigt äga. Men någon principiell betänksamhet mot att i viss
utsträckning överflytta konvalescentvården av sinnessjuka från staten till enskilda
torde knappast behöva yppas. Även om, såsom nu är att förvänta, statsmakterna
behjärta behovet av vårdplatser för sinnessjuka genom nyanskaffning
i stor utsträckning av dylika platser, kan det likväl med säkerhet förutsägas,
att ytterligare platsbehov kommer att förefinnas, och i viss utsträckning
Andra lagutskottet* utlåtande Nr 38.
7
bör detta behov kunna fyllas genom eu vill ordnad och understödd konvalescentvård.
Med stöd av det nu anförda anhålla vi alltså i underdånighet, att Eders
Kungl. Maj:t ville till omprövning upptaga do av oss nu berörda frågorna om
tolkningen av de gällande bestämmelserna i 40 § 3 mom. av lagen om fattigvården.
över framställningen infordrades medicinalstyrelsens yttrande. Styrelsen Medicinal
anförde
med anledning härav i skrivelse den 1 mars 1928 följande: styrelsens
yttrande
»Den av sökandena åberopade propositionen om ändring i fattigvårdslagen över sistföranleddes
av en utav professorn A. Petrén med flera vid 1922 års riksdag
i första kammaren väckt motion om utsträckt skyldighet för landsting att
lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.
Uti motionen framhölls, bland annat, att önskemålet att såvitt möjligt befria
ålderdomshemmen från sinnessjuka kunde befordras, därest fattigvårdssamhälle
finge landstingsbidrag till utackordering av sinnessjuk i enskilda hem.
Sådant bidrag borde emellertid icke inskränkas till sådana fall, där ansökan
om intagning å sinnessjukhus blivit avgiven. Det skulle nämligen vara av
stor betydelse, om landstingsbidrag kunde utgå till utackordering även i sådana
fall, där fattigvården måste omhändertaga kroniskt sinnessjuka, som hade
kommit in i ett lugnare stadium och vilka fördenskull borde utskrivas från
hospitalen för att bereda plats åt sinnessjuka, som vore i mera trängande behov
av anstaltsvård.
Vid behandlingen inom riksdagen av Eders Kungl. Maj:ts berörda proposition
framställdes den enskilda vården såsom motsats till vården å försörjningsinrättningar.
Enskild vård av sinnessjuka kan meddelas:
1) i eget hem;
2) genom inackordering i annans hem, varvid bestämmelserna i § 67 av stadgan
angående sinnessjuka den 14 juni 1901, att antalet till vård emottagna
sjuka icke får överstiga 5, skola gälla;
3) genom vård å enskilt sjukhem, anordnat i enlighet med bestämmelserna
i brevet den 20 juni 1914 angående tillstånd för enskilda sjukhem att mottaga
vissa sinnessjuka och medicinalstyrelsens cirkulär i ämnet den 28 augusti 1920
(1 exemplar av nämnda cirkulär bifogas);
4) genom vård å enskild anstalt, anordnad i överensstämmelse med kapitel
5 av stadgan angående sinnessjuka.
Enskild vård av sinnesslöa och fallandesjuka kan meddelas i eget hem eller
genom inackordering i annans hem, varvid beträffande sinnesslöa gäller vad
härovan anförts beträffande sinnessjuka. För vårdkostnaden å för nu ifrågavarande
sjuka avsedda anstalter åtnjutes understöd av statsmedel i enlighet
med därför gällande bestämmelser, vadan denna vård ej kan betraktas såsom
enskild.
. vad beträffar den av sökandena berörda frågan om gottgörelse för sinnessjuk,
som utskrivits från statsanstalt, framhölls under de förberedande utredningarna
i ärendet, att gottgörelse i detta fall skulle utgå endast under
förutsättning att utskrivning av till hälsan ej återställd sinnessjuk skett för
att bereda plats för mera vårdbehövande sinnessjuk, och detta fastslogs även
under behandlingen av Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.
Att nu utsträcka rätten till gottgörelse sa, att sådan skulle utgå oberoende
av om utskrivning skett för att bereda plats för mera vårdbehövande sinnessjuk,
synes styrelsen icke lämpligt. En sådan utsträckning torde för övrigt
icke kunna ske utan riksdagens bifall. Redan med fastställda bestämmelser
torde komma att visa sig svart att anskaffa enskild vård i erforderlig utsträck
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.
Utskottet.
ning åt dem, det nu gäller; och innan man vidtager någon ändring, torde erfarenhet
angående lämpligheten av vad nu är föreskrivet böra förvärvas. Den
av sökandena omordade kuratorsverksamheten i Skåne är en anordning, som i
huvudsakliga delar överensstämmer med den hemvård av sinnessjuka, varom
medicinalstyrelsen i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 14 september 1926
avgivit förslag. Genom förverkligande av berörda förslag synes det styrelsen,
som om nödig erfarenhet kunde vinnas angående lämpligheten av att utsträcka
rätten till gottgörelse, så att den kommer att omfatta alla från hospital
såsom förbättrade utskrivna.
Ärendet avgjordes av Kungl. Maj:t den 20 april 1928, därvid Kungl. Maj:t
fann den gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.
Till grund för motionärernas yrkande ligger den förutsättningen, att enligt
40 § 3 mom. fattigvårdslagen kostnaden för enskild vård, varom där är fråga,
skall ersättas av landsting endast om vården lämnats i enskilt hem, varemot
ersättning icke skall kunna ifrågakomma, om vården lämnas i enskilt sjukhem
eller å enskild sinnessjukanstalt.
Kammarrätten har i sitt till utskottet avgivna yttrande uttalat, att ordalydelsen
i lagstadgandet näppeligen kan föranleda en tolkning, varigenom bestämmelsen
erhåller en dylik begränsad omfattning. Medicinalstyrelsen har
för sin del förklarat, att enligt styrelsens förmenande bestämmelsen bör tolkas
så, att gottgörelse skall utgå jämväl för vård i enskilda sjukhem och i enskilda
sinnessjukanstalter.
Med hänsyn till vad myndigheterna uttalat beträffande innebörden av det
ifrågavarande lagstadgandet får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 maj 1928.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder, greve Spens,
Martin Svensson*, Sigfrid Hansson, Petrén* och Granström*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Magnusson i
Skövde, Johanson i Stockholm, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm,
Pos och Andersson i Rasjön.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.
9
KUNG!,. KAMMARRÄTTEN.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 27 april 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt kungl. kammarrätten
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna yttrande
över motion, I: 309, av herr Nilsson, Alexander, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till hospitalsbyggnader med mera. Till åtlydnad
härav får kungl. kammarrätten såsom utlåtande i ärendet anföra följande.
Genom lagen den 18 juni 1927 (nr 208) om ändrad lydelse av 40, 41 och
Öl §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården har under 3 mom. av 40 § införts
ett stadgande av bland annat följande innehåll. Fattigvårdssamhälle
äger under vissa förutsättningar bekomma gottgörelse av landsting för kostnad
för enskild vård, som av samhället beredes dels exspektanter till vård å staten
tillhörig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, dels ock från
staten tillhörig anstalt för sinnessjuka utskrivna vårdtagare.
I ovannämnda motion hemställes, att riksdagen ville besluta sådan ändring
i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen, att kommun måtte erhålla gottgörelse av landsting
för enskild vård av däri omförmälda sinnessjuka icke endast då vården
meddelas i enskilda hem utan även då den erhålles i enskilt vårdhem för sinnessjuka
eller enskild sinnessjukanstalt.
Motionen är således uppenbarligen grundad på den förutsättningen, att enligt
40 § 3 mom. fattigvårdslagen kostnaden för enskild vård, varom där är
fråga, skall ersättas av landsting endast om vården lämnats i enskilt hem.
Enligt kungl. kammarrättens mening kan ordalydelsen i lagstadgandet näppeligen
föranleda en tolkning, varigenom bestämmelsen erhåller en så begränsad
omfattning. Och vad motiven till stadgandet angår, så innehålla de icke något
positivt uttalande i sådan riktning. På grund härav finner kungl. kammarrätten
för sin del en omformulering av ifrågavarande stadgande i den riktning,
som avses i motionen, icke vara av behovet påkallad.
Emellertid synes kungl. kungörelsen den 9 december 1927 (nr 484) angående
kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka
endast avse kontroll i enskilt hem.. Ehuru orsaken härtill ickejned
nödvändighet är att söka i en sådan uppfattning av 40 § 3 mom. fattigvårdslagen,
vilket lagrum föranlett utfärdandet av nämnda kungörelse, att uttrycket
enskild vård skulle avse allenast vård i enskilt hem, har kungl. kammarrätten
dock ansett sig böra fästa uppmärksamhet å förhållandet. Stockholm
den 1 maj 1928.
På Kungl. Maj ds och rikets kammarrätts vägnar:
AXEL ÖSTERGREN.
Knut Kinberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 2 avd. 23 höft. (Nr 38—39.)
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.
KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom socialdepartementets ämbetsskrivelse den 27 april 1928 har medicinalstyrelsen
erhållit befallning att till Eder avgiva av Eder begärt yttrande
Över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 309, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till hospitalsbyggnader m. m.
Uti nämnda motion ifrågasättes, huruvida den genom lagen den 18 juli 1927
uti 40 § 3 mom. i lagen om fattigvården införda bestämmelsen, avseende att
kommun skall kunna enligt vissa regler från landsting erhålla gottgörelse för
kostnad för enskild vard åt fattigvardsberättigade hospitalsexspektanter samt
åt sinnessjuka, vilka, ehuru ej'' återställda, utskrivas från hospital för att lämna
plats för mera vårdbehövande, även vore tillämplig i de fall, att nämnda sinnessjuka
vore för vård intagna i s. k. vårdhem för sinnessjuka eller i enskild
sinnessjukanstalt. . Med. anledning av den förmenta oklarheten i nämnda hänseende
hemställes i motionen, att riksdagen ville besluta sådan ändring i fattigvardslagens
40 § 3 mom., att kommun måtte erhålla gottgörelse av landsting
för enskild vård av däri omforma! da sinnessjuka icke endast då vården
meddelades i enskilda hem utan även då den erhölles i enskilt vårdhem för sinnessjuka
eller enskild sinnessjukanstalt.
Frågan huruvida nämnda bestämmelse har avseende även å enskilda sjukhem
och enskilda anstalter för sinnessjuka har av medicinalstyrelsen behandlats uti
ett utlåtande, som styrelsen den 1 mars 1928 avgivit till Kung!. Maj:t med anledning
av en utav greve Raoul Hamilton och professor Einar Sjövall gjord
framställning angående tolkning av bestämmelserna i merberörda 40 § 3 mom.
av lagen om fattigvården.
Uti nämnda utlåtande anförde styrelsen uti nu ifrågavarande hänseende följande,
vilket styrelsen vill åberopa såsom svar å den av Eder framställda förfrågan.
»Den av sökandena åberopade propositionen om ändring i fattigvårdslagen
föranleddes av en utav professorn A. Petrén med flera vid 1922 års riksdag i
första kammaren väckt motion om utsträckt skyldighet för landsting att lämna
fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.
Uti motionen framhölls, bland annat, att önskemålet att såvitt möjligt befria
ålderdomshemmen från sinnessjuka kunde befordras, därest fattigvårdssamhälle
finge landstingsbidrag till utackordering av sinnessjuk i enskilda
hem. Sådant bidrag borde emellertid icke inskränkas till sådana fall, där ansökan
om intagning å sinnessjukhus blivit avgiven. Det skulle nämligen vara av
stor betydelse, om landstingsbidrag kunde utgå till utackordering även i sådana
fall, där fattigvården måste omhändertaga kroniskt sinnessjuka, som hade kommit
in i ett lugnare stadium och vilka fördenskull borde utskrivas från hospitalen
för att bereda plats åt sinnessjuka, som vore i mera trängande behov av
anstaltsvård.
Vid behandlingen inom riksdagen av Eders Kungl. Maj:ts berörda proposition
framställdes den enskilda vården såsom motsats till vården å försörjningsinrättningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
11
Enskild vård av sinnessjuka kan meddelas:
1) i eget hem;
2) genom inackordering i annans hem, varvid bestämmelserna i § 67 av stadgan
angående sinnessjuka den 14 juni 1901, att antalet till vård emottagna sjuka
icke får överstiga 5, skola gälla;
3) genom vård å enskilt sjukhem, anordnat i enlighet med bestämmelserna
i brevet den 14 augusti 1920 angående tillstånd för enskilda sjukhem att mottaga
vissa sinnessjuka och medicinalstyrelsens cirkulär i ämnet den 28 augusti
1920;
4) genom vård å enskild anstalt, anordnad i överensstämmelse med kapitel
5 av stadgan angående sinnessjuka.»
Enligt beslut den 20 april 1928 fann Ivungl. Maj:t den av greve Hamilton
och professorn Sjövall gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.
Såsom av ovanstående framgår bör ifrågavarande bestämmelse enligt styrelsens
förmenande tolkas så, att gottgörelse skall utgå jämväl för vård i enskilda
hem och i enskilda sinnessjukanstalter.
* B. BUHRE.
Richard Stenbeck.
Karl Leijer.
Stockholm den 4 maj 1928.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.