Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 309 i första kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. samt nr 518 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Norup och Björklund.

1928-05-16 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1928:38, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 309 i första kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. samt nr 518 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Norup och Björklund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1928 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i

40 § 3 mom. fattigvårdslagen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 309 i första kammaren av herr

Alexander Nilsson m. fl. samt nr 518 i andra kammaren av herrar Bengtsson

i Norup och Björklund.

I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville besluta

sådan ändring i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen, att kommun erhölle gottgörelse

av landsting för enskild vård av däri omförmälda sinnessjuka icke endast då

vården meddelades i enskilda hem utan även då den erhölles i enskilt vårdhem

för sinnessjuka eller enskild sinnessjukanstalt.

Motionerna hava väckts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 165,

angående anslag till hospitalsbyggnader m. m. Beträffande de skäl, som motionärerna

anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.

I ärendet har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av kammarrätten och medicinalstyrelsen. De yttranden, som

i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter, äro

såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till desamma.

Enligt 40 § fattigvårdslagen äger fattigvårdssamhälle att av landsting erhålla

gottgörelse för utgifter för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka

enligt vissa grunder.

Före vidtagande av de vid 1927 års riksdag beslutade lagändringarna gällde

följande bestämmelser:

Har fattigvårdssamhälle för sinnessjuk person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka

eller å sinnessjukanstalt, som tillhör landsting eller stad, som ej deltager i

landsting, äger enligt 40 § 1 mom. det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,

att under vissa förutsättningar för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad

utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssam
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 28 käft. (Nr 88—39.) 1

Historik.

Bestämmelserna

i ämnet

före 1927

års lagändringar.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Riksdagens

skrivelse i

ämnet den

24i5 1922.

hället är beläget. Enligt 40 § 2 mom. äger fattigvårdssamhälle att för vård

av fattig sinnessjuk å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt i den

ordning Konungen bestämt, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för

hälften av vårdkostnaden.

För vård av fattigvårdsberättigade sinnesslöa personer å statsanstalt för

sinnesjuka eller sinnesslöa eller å anstalt för sinnesslöa, som tillhör landsting

eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa,

som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd,

äger fattigvårdssamhälle utfå ersättning enligt 40 § 1 mom. med dagavgift och

annan vårdkostnad.

Efter samma grunder äger fattigvårdssamhälle att av landstinget erhålla

gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad f allandes juk å anstalt för fallandesjuka,

vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller

å enskild sådan anstalt, som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för

ändamålet godkänd.

I skrivelse den 24 maj 1922 (nr 172) anhöll riksdagen under åberopande

av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 20, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida, under vilka förutsättningar

och i vilken utsträckning landstings skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle

gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk eller

sinnesslö borde utsträckas att gälla dels sinnessjuk, som, efter utskrivning från

statens eller landstings sinnessjukanstalt, beretts fortsatt vård genom ^ackordering

i enskilt hem, och dels sinnessjuk eller obildbar sinnesslö, för vilken

beslut fattats om intagande å i 40 § av fattigvårdslagen omförmäld anstalt för

sinnessjuka, men vilkens intagande å dylik anstalt på grund av bristande patientutrymme

ej kunnat ske.

I berörda utskottsutlåtande anförde utskottet efter en redogörelse för antalet

exspektanter och exspektanstiden till statens sinnessjukanstalter, att åtminstone

under den ganska avsevärda tiden, till dess av riksdagen beslutade

hopsitalsbyggnader hunnit verkställas, Särskilda åtgärder vore av nöden till

avhjälpande av de svåraste av de utav den nuvarande bristen på anstaltsplatser

föranledda missförhållandena. I den mån dylika åtgärder visade sig ägnade

att motverka behovet av ytterligare anstaltsplatser, komme de självfallet

också att för staten medföra ej oväsentliga besparingar. En åtgärd i nämnda

riktning vore att utvidga landstingens betalningsskyldighet till att omfatta

från statens eller landstingens sinnessjukanstalter utskrivna lugnare sinnessjuka,

vilka beretts fortsatt vård genom utackordering i enskilda hem. Erfarenheten

hade visat, att mot dylika utskrivningar, i vad anginge fattigvårdsberättigade

personer, plägat resas ett synnerligen starkt motstånd från vederbörande

fattigvårdssamhällen, å vilka enligt nu gällande bestämmelser vårdkostnaden

för den sjuke därigenom skulle helt överflyttas. Enligt utskottets

mening talade alltså starka skäl för en utvidgning av landstingens betalningsskyldighet

i förevarande hänseende. Då en dylik utvidgning innebure ett avsteg

från dittills följda principer, vore det emellertid angeläget att söka i görligaste

mån vinna garantier för att den åt de utskrivna sinnessjuka lämnade

s. 3 Kontrollera mot PDF

indra lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

vården å ena sidan bleve tillfredsställande och å andra sidan ej komma att

fortvara längre, än de särskilda individernas sinnessjuktillstånd så krävde.

Vid utredningen därutinnan borde tillika komma under omprövning lämpligheten

av att begränsa landstingens bidragsskyldighet till ett belopp motsvarande

kostnaden för vården, dock ej överstigande avgiften å billigaste betalningsplats

å statens sinnessjukanstalter. Då det i och för sig, särskilt med

avseende å den långa tidrymd, som understundom beträffande kroniskt sinnessjuka

förflöte från det beslut om intagning å anstalt fattats och till beslutets

effektuerande, i och för sig vore önskvärt, att landstingens betalningsskyldighet

kunde utvidgas att omfatta även exspektanterna, syntes en blivande utredning

böra omfatta även berörda spörsmål. Därvid borde tillika övervägas,

huruvida och i vad mån betalningsskyldighet för landstingen kunde tänkas

förekomma vid annan vårdform än utackordering i enskild vård. Av vikt syntes

därvid vara, att eventuellt blivande bestämmelser i ämnet icke komme att

motverka anordnandet av särskilda sinnessjukavdelningar å kommunernas fattigvårdsanstalter.

Efter redogörelse för förhållandena beträffande sinnesslövården anförde utskottet

vidare, att utskottet beträffande vårdkostnad för bildbara sinnesslöa

icke ansett giltiga skäl föreligga för en i väckt motion påyrkad utsträckning

i landstingens betalningsskyldighet. Angående obildbara sinnesslöa både utskottet

funnit tvekan kunna råda, huruvida tillräckliga skäl funnes för en dylik

utsträckning av landstingens betalningsskyldighet beträffande vårdkostnad

för andra än dem, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats beslut men

vilkas intagande å anstalten på grund av bristande platsutrymme ännu ej kunnat

ske. Utskottet hade fördenskull hållit före, att den ifrågasatta utredningen

icke — i allt fall icke då — borde utsträckas att avse nämnda slag av sinnesslöa.

Skulle åter framdeles tillräckligt vägande skäl anses föreligga för åvägabringande

av en dylik utsträckt utredning, syntes densamma böra avse frågan

huruvida, under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning en vidgad

skyldighet för landstingen att lämna gottgörelse för vårdkostnad åt dylika sinnesslöa

borde föreskrivas.

Med anledning av berörda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj:t den 9

juni 1922 medicinalstyrelsen att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med

den av riksdagen begärda utredningen.

Den anbefallda utredningen verkställdes av professorn Alfred Petrén.

Medicinalstyrelsens förslag i ämnet innebar tilläggande av två nya moment

till ifrågavarande paragraf, vilka moment föreslogos skola hava följande lydelse:
3

mom. Har för person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, beslut

fattats om intagande å en statens anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka,

men hans intagande å dylik anstalt på grund av bristande platsutrymme

ej kunnat ske, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara för

vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning

enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för vården

av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården är tillfredsställande,

från den dag beslut om intagning ägt rum, och så länge vården är be
-

Medicinal
styrelsens
utredning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Inom socialdepartementet

upprättat

lagutkast.

Kammar
rättens
förslag.

Propo
sitionen
1927.

hövlig’, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats å den

anstalt, där plats beviljats.

Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående bedömandet

av behovet av vård meddelas av Konungen.

j mom. Har sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, utskrivits

från staten tillhörigt sinnessjukhus för beredande av plats å anstalten för mera

vårdbehövande sinnessjuk, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara

för vårdkostnaden, under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning

enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för

vården av sådan person, därest han vårdas hos enskild och vården är tillfredsställande,

från utskrivningsdagen och så länge vården är behövlig, med belopp,

som motsvarar avgift å billigaste betalningsplats å den anstalt, från vilken utskrivningen

ägt rum.

Erforderliga föreskrifter angående kontrollen över vården och angående bedömandet

av behovet av vård meddelas av Konungen.

I det inom socialdepartementet utarbetade lagutkastet, vilket remitterades

till kammarrätten, hade bestämmelsen följande lydelse:

3 mom. Har person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, i vederbörlig

ordning förklarats berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt för sinnessjuka,

sinnesslöa eller fallandesjuka men saknas utrymme för hans mottagande

å sådan anstalt, då äger, för tid då den sjuke hos enskild erhåller vård, som, vid

prövning i den ordning Konungen bestämt, befinnes tillfredsställande, det fattigvårdssamhälle,

som har att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,

som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgas, i enlighet

med vad nedan sägs av vederbörande landsting bekomma gottgörelse för

vården.

Ersättning utgår längst från den dag, då den sjuke förklarades berättigad till

inträde å anstalten och till den dag, då behovet av vården upphört.

Ersättningens belopp skall motsvara avgift för billigaste plats å den anstalt,

dit inträde beviljats, eller, då vårdkostnaden är lägre, denna kostnad; skolande

från ersättningsbeloppet göras avdrag med belopp, motsvarande vad fattigvårdssamhället

jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring ägt för ifrågavarande

tid uppbära i pension eller understöd för den vårdade.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för

enskild vård åt person, som är i behov av fattigvård enligt 1 §, därest han för

sinnessjukdom vårdats å staten tillhörig anstalt och, ehuru ej återställd, utskrivits

från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk, vilken är mera i

behov av anstaltsvård; skolande i sådant fall ersättningen utgå längst till den

dag, då behovet av vården upphört.

I sitt den 19 februari 1927 avgivna yttrande anförde kammarrätten bl. a.

följande:

»41 § 2 momHorde i tydlighetens intresse böra omredigeras, och tillåter sig

kammarrätten såväl i fråga om detta stadgande som rörande formuleringen av

lagtexten i vissa andra delar hänvisa till av föredraganden å det remitterade

lagutkastet verkställa anteckningar.»

Å berörda lagutkast hade uttrycket »hos enskild erhåller vård» ändrats till

»erhåller enskild vård».

Kammarrättens ifrågavarande ändringsförslag godkändes utan särskild motivering

av chefen för socialdepartementet. I den till 1927 års riksdag i ämnet

avgivna propositionen, nr Hd, föreslogs sålunda, att därest fattigvårds
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

samhälle åt faltigvårdsberättigad person, som antingen är exspektant till statsanslag

för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller ock, sedan han för

sinnessjukdom vårdats å statsanstalt, ehuru ej återställd, utskrivits därifrån

för att bereda plats åt annan sinnessjuk, vilken är i större behov av anstaltsvård

än den från anstalten utskrivne, berett enskild vård, som vid prövning

i den ordning Konungen bestämt finnes tillfredsställande, samhället skall

av landstinget erhålla gottgörelse för vården med belopp, som motsvarar avgift

för billigaste plats å vederbörande anstalt eller, då vårdkostnaden är lägre,

denna kostnad.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet, som till förberedande behandling

förehade propositionen, föreslog icke någon ändring beträffande ifrågavarande

uttryck.

Riksdagens beslut om bifall till propositionen fattades i överensstämmelse

med yrkande av reservanter inom utskottet.

I sin motivering för bifall till propositionen yttrade reservanterna bl. a., att

de ansågo, att utskottet bort uttala sig för tillfällig vård jämväl å anstalt stående

i samband med ålderdomshem, även om sådan anstalt ej i allo fyllde de

för godkännande enligt 40 § 2 mom. fattigvårdslagen uppställda villkor. Dylik

anstalt syntes därför, därest den vid prövning i vederbörlig ordning befunnes

tillfredsställande, vara förtjänt av samma bidrag, som enligt Kungl. Maj:ts

förslag skulle komma enskild vård till del.

I skrivelse till Konungen den 4 februari 1928 hemställde greve Raoul Hamilton

och professorn Einar Sjövall om tolkning av bestämmelserna i 40 § 3 mom.

fattigvårdslagen. Skrivelsen var av följande lydelse:

»I enlighet med proposition, som av Eders Kungl. Maj:t avläts till 1927 års

riksdag (nr 111) och som av riksdagen bifölls utan ändring, berättiga bestämmelserna

i lagen om fattigvården fattigvårdssamhälle numera att under de i

§ 40 3 mom. av denna lag angivna förutsättningarna åtnjuta viss gottgörelse

av landsting för enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.

Vad detta begrepp: enskild vård skall innefatta, synes emellertid icke hava

blivit klart definierat, vare sig i den kungl. propositionen eller i riksdagens behandling

av densamma. Allenast synes begreppet på det sätt hava blivit avgränsat,

att däri icke skall inberäknas vård på försörjningsanstalt; vården av

vederbörligen godkända kommunala anstalter för ifrågavarande sjuka är ju

förbunden med landstingsbidrag i särskild ordning.

Den mera positiva innebörden i begreppet: enskild vård är däremot icke angiven.

Den osäkerhet, som på grund härav yppats, är alltså icke överraskande.

Med en snäv tolkning kan enskild vård’ av sinnessjuk jämställas med den vård,

som jämlikt §§ 66 och 67 i gällande stadga angående sinnessjuka anordnas av

enskild person. En något vidare tolkning innefattar i begreppet även den omvårdnad

å enskilda sjukhem, som reglerats genom kungl. brev den 14 augusti

1920, och vården å enskilda anstalter för sinnessjuka enligt kap. 5 i stadgan

angående sinnessjuka. Och härutöver torde det icke vara att förglömma, att

även sådan anstaltsvård av ifrågavarande art, som anordnas av andra än enskild

person eller bolag (t. ex. av en välgörenhetsförening) och som ännu icke

reglerats genom någon stadga eller annan av Eders Kungl. Maj:t given bestämmelse,

även kan betraktas som enskild vård.

Undertecknade anhålla i underdånighet att få fästa Eders Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet på nu nämnda osäkerhet. En tolkning, som komme att undan
-

Riksdagen

1927.

Framställning

år

1928 till

Kungl.

Maj.t om

tolkning av

bestämmelserna

i 40 §

3 mom.

fattigvårdslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

röja denna osäkerhet, skulle utan tvivel vara till nytta. Härvid våga vi uttala

den åsikten, att det för vården av ifrågavarande sjuka skulle vara gagneligt

om tolkningen bleve så vid, att alla de ovannämnda vårdformerna komma

att innefattas inom begreppet enskild vård. Även om den av enskild person

anordnade vård, som reglerats genom §§ 66 och 67 i stadgan angående sinnessjuka,

mången gång kan vara tillfyllestgörande, torde dock ingen tvekan råda

därom, att vården å sjukhem eller anstalt med deras mera omedelbara inriktning

på de sjukvårdande uppgifterna, i regel lämnar större garanti för tillfredsställande

vård. Med full rätt har kravet härpå framkommit såväl i

Eders Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition som i riksdagens behandling av

densamma.

I detta sammanhang och med enahanda motivering synes det oss önskvärt att

beröra en annan sida av de i lagen om fattigvården infogade bestämmelserna.

Skyldighet för landsting att gottgöra fattigvårdssamhälle för enskild vård av

sinnessjuka inträder ej blott beträffande exspektanterna å staten tillhöriga anstalter,

utan även, därest sinnessjuk vårdats å dylik anstalt, men, ehuru ej

återställd, utskrivits från anstalten för att lämna plats åt annan sinnessjuk,

vilken är i större behov av anstaltsvård.

Även på denna punkt torde lagens bestämmelse medgiva olika tolkningar.

Visserligen har såväl i den förenämnda propositionen som under riksdagsdebatten

framhållits, att utskrivningen från statsanstalten skall hava företagits

enligt § 50 i stadgan angående sinnessjuka. Men i lagen namnes intet härom,

liksom icke heller i de formulär, som utarbetats av Kungl. Medicinalstyrelsen

i anslutning till de nya bestämmelserna och i cirkulär av den 12 dec. 1927 tillställts

bl. a. överläkarna vid de statliga sinnessjukanstalterna. Den meningen

finnes företrädd bland dessa läkare, att kärnpunkten i förevarande bestämmelse

icke ligger i uttrycket »ej återställd» — vilket uttryck kan beteckna

antingen obotlighet eller ännu ej återvunnen hälsa — utan i föreskriften, att

den sinnessjuke skall hava utskrivits i syfte att lämna plats åt en mera vårdbehövande.

Det kan ju vara möjligt, att denna tolkning icke kan genomföras utan ytterliga

hörande jämväl av riksdagen. Men vi önska likväl att fästa Eders Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet på, hur nära den berörda, vidsträcktare tolkningen anknyter

sig till en ur medicinsk vårdsynpunkt mycket betydelsefull angelägenhet,

nämligen tillgodoseendet av vårdbehovet för de grupper av sinnessjuka,

vilkas sjukdom har utsikt att kunna botas och vid vilka det fulla återställandet

av hälsan kan befrämjas genom en tids slutlig vistelse i enskild vård.

Det är oss bekant, att den förening inom Skåne, genom vars försorg kuratorsverksamhet

för de sinnessjuka anordnats därstädes, är betänkt att i samarbete

med överläkaren vid Lunds hospital anordna just denna form av enskild

vård. Och det synes oss synnerligen önskvärt, om dylik vård, som jämte

sitt gagn i medicinskt hänseende även har fördelen av prisbillighet, kunde

vinna fattigvårdssamhällenas intresse. Utan tvivel skulle detta komma att

underlättas, därest skyldigheten för landsting att i viss utsträckning gottgöra

fattigvårdssamhälle jämväl komme att gälla sådan enskild vård, som nu berörts.

Vi förbise icke, att fastställandet av en dylik skyldighet sannolikt icke

skulle komma att äga den karaktär av provisorium, som de nu angivna lagbestämmelserna

i övrigt äga. Men någon principiell betänksamhet mot att i viss

utsträckning överflytta konvalescentvården av sinnessjuka från staten till enskilda

torde knappast behöva yppas. Även om, såsom nu är att förvänta, statsmakterna

behjärta behovet av vårdplatser för sinnessjuka genom nyanskaffning

i stor utsträckning av dylika platser, kan det likväl med säkerhet förutsägas,

att ytterligare platsbehov kommer att förefinnas, och i viss utsträckning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet* utlåtande Nr 38.

7

bör detta behov kunna fyllas genom eu vill ordnad och understödd konvalescentvård.

Med stöd av det nu anförda anhålla vi alltså i underdånighet, att Eders

Kungl. Maj:t ville till omprövning upptaga do av oss nu berörda frågorna om

tolkningen av de gällande bestämmelserna i 40 § 3 mom. av lagen om fattigvården.

över framställningen infordrades medicinalstyrelsens yttrande. Styrelsen Medicinal
anförde

med anledning härav i skrivelse den 1 mars 1928 följande: styrelsens

yttrande

»Den av sökandena åberopade propositionen om ändring i fattigvårdslagen över sistföranleddes

av en utav professorn A. Petrén med flera vid 1922 års riksdag

i första kammaren väckt motion om utsträckt skyldighet för landsting att

lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.

Uti motionen framhölls, bland annat, att önskemålet att såvitt möjligt befria

ålderdomshemmen från sinnessjuka kunde befordras, därest fattigvårdssamhälle

finge landstingsbidrag till utackordering av sinnessjuk i enskilda hem.

Sådant bidrag borde emellertid icke inskränkas till sådana fall, där ansökan

om intagning å sinnessjukhus blivit avgiven. Det skulle nämligen vara av

stor betydelse, om landstingsbidrag kunde utgå till utackordering även i sådana

fall, där fattigvården måste omhändertaga kroniskt sinnessjuka, som hade

kommit in i ett lugnare stadium och vilka fördenskull borde utskrivas från

hospitalen för att bereda plats åt sinnessjuka, som vore i mera trängande behov

av anstaltsvård.

Vid behandlingen inom riksdagen av Eders Kungl. Maj:ts berörda proposition

framställdes den enskilda vården såsom motsats till vården å försörjningsinrättningar.

Enskild vård av sinnessjuka kan meddelas:

1) i eget hem;

2) genom inackordering i annans hem, varvid bestämmelserna i § 67 av stadgan

angående sinnessjuka den 14 juni 1901, att antalet till vård emottagna

sjuka icke får överstiga 5, skola gälla;

3) genom vård å enskilt sjukhem, anordnat i enlighet med bestämmelserna

i brevet den 20 juni 1914 angående tillstånd för enskilda sjukhem att mottaga

vissa sinnessjuka och medicinalstyrelsens cirkulär i ämnet den 28 augusti 1920

(1 exemplar av nämnda cirkulär bifogas);

4) genom vård å enskild anstalt, anordnad i överensstämmelse med kapitel

5 av stadgan angående sinnessjuka.

Enskild vård av sinnesslöa och fallandesjuka kan meddelas i eget hem eller

genom inackordering i annans hem, varvid beträffande sinnesslöa gäller vad

härovan anförts beträffande sinnessjuka. För vårdkostnaden å för nu ifrågavarande

sjuka avsedda anstalter åtnjutes understöd av statsmedel i enlighet

med därför gällande bestämmelser, vadan denna vård ej kan betraktas såsom

enskild.

. vad beträffar den av sökandena berörda frågan om gottgörelse för sinnessjuk,

som utskrivits från statsanstalt, framhölls under de förberedande utredningarna

i ärendet, att gottgörelse i detta fall skulle utgå endast under

förutsättning att utskrivning av till hälsan ej återställd sinnessjuk skett för

att bereda plats för mera vårdbehövande sinnessjuk, och detta fastslogs även

under behandlingen av Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Att nu utsträcka rätten till gottgörelse sa, att sådan skulle utgå oberoende

av om utskrivning skett för att bereda plats för mera vårdbehövande sinnessjuk,

synes styrelsen icke lämpligt. En sådan utsträckning torde för övrigt

icke kunna ske utan riksdagens bifall. Redan med fastställda bestämmelser

torde komma att visa sig svart att anskaffa enskild vård i erforderlig utsträck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Utskottet.

ning åt dem, det nu gäller; och innan man vidtager någon ändring, torde erfarenhet

angående lämpligheten av vad nu är föreskrivet böra förvärvas. Den

av sökandena omordade kuratorsverksamheten i Skåne är en anordning, som i

huvudsakliga delar överensstämmer med den hemvård av sinnessjuka, varom

medicinalstyrelsen i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 14 september 1926

avgivit förslag. Genom förverkligande av berörda förslag synes det styrelsen,

som om nödig erfarenhet kunde vinnas angående lämpligheten av att utsträcka

rätten till gottgörelse, så att den kommer att omfatta alla från hospital

såsom förbättrade utskrivna.

Ärendet avgjordes av Kungl. Maj:t den 20 april 1928, därvid Kungl. Maj:t

fann den gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd.

Till grund för motionärernas yrkande ligger den förutsättningen, att enligt

40 § 3 mom. fattigvårdslagen kostnaden för enskild vård, varom där är fråga,

skall ersättas av landsting endast om vården lämnats i enskilt hem, varemot

ersättning icke skall kunna ifrågakomma, om vården lämnas i enskilt sjukhem

eller å enskild sinnessjukanstalt.

Kammarrätten har i sitt till utskottet avgivna yttrande uttalat, att ordalydelsen

i lagstadgandet näppeligen kan föranleda en tolkning, varigenom bestämmelsen

erhåller en dylik begränsad omfattning. Medicinalstyrelsen har

för sin del förklarat, att enligt styrelsens förmenande bestämmelsen bör tolkas

så, att gottgörelse skall utgå jämväl för vård i enskilda sjukhem och i enskilda

sinnessjukanstalter.

Med hänsyn till vad myndigheterna uttalat beträffande innebörden av det

ifrågavarande lagstadgandet får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 maj 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder, greve Spens,

Martin Svensson*, Sigfrid Hansson, Petrén* och Granström*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Magnusson i

Skövde, Johanson i Stockholm, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm,

Pos och Andersson i Rasjön.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

9

KUNG!,. KAMMARRÄTTEN.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 27 april 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt kungl. kammarrätten

att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna yttrande

över motion, I: 309, av herr Nilsson, Alexander, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag till hospitalsbyggnader med mera. Till åtlydnad

härav får kungl. kammarrätten såsom utlåtande i ärendet anföra följande.

Genom lagen den 18 juni 1927 (nr 208) om ändrad lydelse av 40, 41 och

Öl §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården har under 3 mom. av 40 § införts

ett stadgande av bland annat följande innehåll. Fattigvårdssamhälle

äger under vissa förutsättningar bekomma gottgörelse av landsting för kostnad

för enskild vård, som av samhället beredes dels exspektanter till vård å staten

tillhörig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, dels ock från

staten tillhörig anstalt för sinnessjuka utskrivna vårdtagare.

I ovannämnda motion hemställes, att riksdagen ville besluta sådan ändring

i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen, att kommun måtte erhålla gottgörelse av landsting

för enskild vård av däri omförmälda sinnessjuka icke endast då vården

meddelas i enskilda hem utan även då den erhålles i enskilt vårdhem för sinnessjuka

eller enskild sinnessjukanstalt.

Motionen är således uppenbarligen grundad på den förutsättningen, att enligt

40 § 3 mom. fattigvårdslagen kostnaden för enskild vård, varom där är

fråga, skall ersättas av landsting endast om vården lämnats i enskilt hem.

Enligt kungl. kammarrättens mening kan ordalydelsen i lagstadgandet näppeligen

föranleda en tolkning, varigenom bestämmelsen erhåller en så begränsad

omfattning. Och vad motiven till stadgandet angår, så innehålla de icke något

positivt uttalande i sådan riktning. På grund härav finner kungl. kammarrätten

för sin del en omformulering av ifrågavarande stadgande i den riktning,

som avses i motionen, icke vara av behovet påkallad.

Emellertid synes kungl. kungörelsen den 9 december 1927 (nr 484) angående

kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka

endast avse kontroll i enskilt hem.. Ehuru orsaken härtill ickejned

nödvändighet är att söka i en sådan uppfattning av 40 § 3 mom. fattigvårdslagen,

vilket lagrum föranlett utfärdandet av nämnda kungörelse, att uttrycket

enskild vård skulle avse allenast vård i enskilt hem, har kungl. kammarrätten

dock ansett sig böra fästa uppmärksamhet å förhållandet. Stockholm

den 1 maj 1928.

På Kungl. Maj ds och rikets kammarrätts vägnar:

AXEL ÖSTERGREN.

Knut Kinberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 2 avd. 23 höft. (Nr 38—39.)

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom socialdepartementets ämbetsskrivelse den 27 april 1928 har medicinalstyrelsen

erhållit befallning att till Eder avgiva av Eder begärt yttrande

Över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 309, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till hospitalsbyggnader m. m.

Uti nämnda motion ifrågasättes, huruvida den genom lagen den 18 juli 1927

uti 40 § 3 mom. i lagen om fattigvården införda bestämmelsen, avseende att

kommun skall kunna enligt vissa regler från landsting erhålla gottgörelse för

kostnad för enskild vard åt fattigvardsberättigade hospitalsexspektanter samt

åt sinnessjuka, vilka, ehuru ej'' återställda, utskrivas från hospital för att lämna

plats för mera vårdbehövande, även vore tillämplig i de fall, att nämnda sinnessjuka

vore för vård intagna i s. k. vårdhem för sinnessjuka eller i enskild

sinnessjukanstalt. . Med. anledning av den förmenta oklarheten i nämnda hänseende

hemställes i motionen, att riksdagen ville besluta sådan ändring i fattigvardslagens

40 § 3 mom., att kommun måtte erhålla gottgörelse av landsting

för enskild vård av däri omforma! da sinnessjuka icke endast då vården

meddelades i enskilda hem utan även då den erhölles i enskilt vårdhem för sinnessjuka

eller enskild sinnessjukanstalt.

Frågan huruvida nämnda bestämmelse har avseende även å enskilda sjukhem

och enskilda anstalter för sinnessjuka har av medicinalstyrelsen behandlats uti

ett utlåtande, som styrelsen den 1 mars 1928 avgivit till Kung!. Maj:t med anledning

av en utav greve Raoul Hamilton och professor Einar Sjövall gjord

framställning angående tolkning av bestämmelserna i merberörda 40 § 3 mom.

av lagen om fattigvården.

Uti nämnda utlåtande anförde styrelsen uti nu ifrågavarande hänseende följande,

vilket styrelsen vill åberopa såsom svar å den av Eder framställda förfrågan.

»Den av sökandena åberopade propositionen om ändring i fattigvårdslagen

föranleddes av en utav professorn A. Petrén med flera vid 1922 års riksdag i

första kammaren väckt motion om utsträckt skyldighet för landsting att lämna

fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.

Uti motionen framhölls, bland annat, att önskemålet att såvitt möjligt befria

ålderdomshemmen från sinnessjuka kunde befordras, därest fattigvårdssamhälle

finge landstingsbidrag till utackordering av sinnessjuk i enskilda

hem. Sådant bidrag borde emellertid icke inskränkas till sådana fall, där ansökan

om intagning å sinnessjukhus blivit avgiven. Det skulle nämligen vara av

stor betydelse, om landstingsbidrag kunde utgå till utackordering även i sådana

fall, där fattigvården måste omhändertaga kroniskt sinnessjuka, som hade kommit

in i ett lugnare stadium och vilka fördenskull borde utskrivas från hospitalen

för att bereda plats åt sinnessjuka, som vore i mera trängande behov av

anstaltsvård.

Vid behandlingen inom riksdagen av Eders Kungl. Maj:ts berörda proposition

framställdes den enskilda vården såsom motsats till vården å försörjningsinrättningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

11

Enskild vård av sinnessjuka kan meddelas:

1) i eget hem;

2) genom inackordering i annans hem, varvid bestämmelserna i § 67 av stadgan

angående sinnessjuka den 14 juni 1901, att antalet till vård emottagna sjuka

icke får överstiga 5, skola gälla;

3) genom vård å enskilt sjukhem, anordnat i enlighet med bestämmelserna

i brevet den 14 augusti 1920 angående tillstånd för enskilda sjukhem att mottaga

vissa sinnessjuka och medicinalstyrelsens cirkulär i ämnet den 28 augusti

1920;

4) genom vård å enskild anstalt, anordnad i överensstämmelse med kapitel

5 av stadgan angående sinnessjuka.»

Enligt beslut den 20 april 1928 fann Ivungl. Maj:t den av greve Hamilton

och professorn Sjövall gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl.

Maj:ts vidare åtgärd.

Såsom av ovanstående framgår bör ifrågavarande bestämmelse enligt styrelsens

förmenande tolkas så, att gottgörelse skall utgå jämväl för vård i enskilda

hem och i enskilda sinnessjukanstalter.

* B. BUHRE.

Richard Stenbeck.

Karl Leijer.

Stockholm den 4 maj 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.